Kategoriarkiv: Ekologi

Henrik Håkansson vid gränsen natur – kultur

Henrik Håkansson: Installation View of a Tree (Suspended), 2016 // Courtesy of the Artist, the Meyer Riegger Gallery, the Modern Institute/Toby Webster Ltd. Photo by Marc Doradzillo.

Henrik Håkansson har beskrivits som en av de internationellt mest framgångsrika och spännande konstnärerna i sin generation. Oförtrutet har han utforskat samspelet mellan natur, kultur och civilisation i uppmärksammade installationer på utställningar på många håll i världen. Det har handlat om sådant som fjärilars lätthet och fåglars flykt men också om insikten att människan inte som skapelsens krona kan härska över naturen utan ödmjukt måste inse att vi själva som levande varelser är delar av en sårbar helhet.

I dagarna har Henrik Håkansson välförtjänt tilldelats Bildkonstnärsfondens stora stipendium för 2020 på 300 000 kronor. I motiveringen heter det bland annat:

” Under tre decennier har Henrik Håkansson utvecklats till en internationell föregångare inom konstens utforskande av samspelet mellan människa, flora och fauna. Specifika arter lokaliseras, observeras och dokumenteras, för att visuellt kommenteras eller interageras med i starkt drabbande verk. Genom avskalad teknisk och kommunikativ skicklighet, väcker han hos publiken en oförvanskad förundran över skönheten och egenheten i varje studieobjekts tillvaro, karaktär och beteende. Henrik Håkansson förmedlar oförutsägbara nya perspektiv på den biologiska mångfaldens komplexitet – och på människans maktfullkomlighet i relation till den.”

Till stipendiet publiceras en skrift om konstnären med text av Magnus af Petersens, bilder av Lotta Antonsson/Henrik Håkansson. af Petersens skildrar Henrik Håkanssons utveckling som konstnär särskilt genom nedslag i hans viktigaste utställningar.

Han skriver att flera verk under 2000-talet skildrar biosfären, utsatt för någon form av dekonstruktion. Ofta har biosfären representerats av träd, som traditionellt stått för liv och kunskap. På utställningen A forest Divided (Lunds konsthall 2012 visades bara vertikala trädstammar, som i en skog, med rena snittytor delade i mitten.

En senare utställning 2019 på Kode konstmuseum i Bergen, One hundred and One Peaces of a Tree (Norwegian Wood),  bestod av ett enda träd uppdelat i fragment som vart och ett monterats på ett metallstativ. Till utställningen fanns också inspelad fågelsång.

Filmerna Aug 11, 2012 The Symptoms of the Universe Studies (6min 29 sek) visar filmer av två träd som exploderar mot en blå himmel. De har filmats ur sex olika vinklar och med olika hastigheter, från 5000 till 24 bilder i sekunden.

Henrik Hakansson Listening to bird songs in the Monk’s Garden, 2004 Isabella Stewart Gardner Museum, Boston.

Första gången jag såg Henrik Håkansson i aktion var på Venedigbiennalen 1997 där hans installation ”Out of the Black and into the Blue” visades i den Nordiska paviljongen. Där hade han skapat en miljö för fjärilar och besökaren kunde med hjälp av filmkameror i närbild följa hur fjärilar föddes och flög från paviljongen ut i naturen eller snarare parken runt paviljongen.

Han övervakade själv på plats som en fjärilarnas barnmorska det långsamma men fascinerande förloppet, i ett verk som knöt kultur och natur samman verkningsfullt.

I ett tidigt verk, Frog for E.S.T (Eternal Sonic Trance) arbetade konstnären utifrån kunskapen att grodors hörselorgan är inställda på den egna artens frekvens – och försökte få dem att interagera med specialskriven musik. Det var ett av många verk där konstnären studerar och reflekterar över djurvärldens olika livsmiljöer. 

Dunkers kulturhus visade 2004 – 2005 en utställning som utforskade ”vingslagens mekanik och poesi”. På From here to Eternity (Phoenicurus phoenicurus) The Wind Tunnel Sessions visades en stor vindtunnel som byggts av forskare i teoretisk ekologi vid Lunds universitet för att just studera fåglars flykt, ofta med höghastighetskameror.

”Det kan tyckas paradoxalt att Henrik Håkansson är lika nära de romantiska poeterna som de naturvetenskapliga forskarna”, skriver Magnus af Petersens och fortsätter:

”Hans konst bygger på såväl kunskap som inlevelse, kompletterande snarare än motsatta sätt att se världen. … I dag finns inte något hörn av vår planet som är opåverkat av människans framfart – från de smältande isarna kring polerna till öknarna, haven – ekosystem som snabbt förstörs, arter som dör ut – och om man liksom konstnären är född i slutet av 1960-talet är det något man antagligen inte behövt läsa sig till.”

Henrik Håkansson är född 1968 i Helsingborg, utbildad på Konstfack och bosatt i Berlin och Falkenberg. Hans verk har visats på biennalerna i Venedig, Berlin och Saõ Paolo samt på museer och konsthallar världen över.

Fotnot: Bland tidigare stipendiater kan nämnas: 1993 konstnären Ola Billgren, 1994 fotografen Anders Petersen, 1998 konstnären Marie-Louise Ekman, 2004 fotografen Dawid (Björn Davidsson), 2005 tecknaren Joakim Pirinen, 2007 Konstnären Jan Håfström, 2008 Keramikern och formgivaren Signe Persson-Melin, 2012 fotografen Gerry Johansson, 2019 konstnären och serieskaparen Liv Strömqvist.

Henrik HÅKANSSON《Fallen Forest》 2006 Courtesy Galleria Franco Noero, Turin.

BYKVINNORNAS MADRASSER OCH KERALAS COVID19-KRIS

Lakshmi Menon, modedesigner i Cochin i den sydindiska delstaten Kerala. Hon har startat tillverkning av enkla madrasser som används i covid-19-vården, ger jobb åt bykvinnor och löser miljöproblem.

När pandemin var som värsti den sydindiska delstaten Kerala fick modedesignern Lakshmi Menon höra att varje vårdenhet för covid-19-behandling hade 50 sängar – och att det rådde svår brist på madrasser. Varje gång en patient skrevs ut brändes madrasserna av hygieniska skäl. Menon tyckte att det var slösaktigt med alla dessa kremerade madrasser.

Menon bor i ett område med många gummiplantager, nära den historiska staden Cochin på Malabarkusten, där Vasco da Gama steg i land omkring år 1500 som den förste europén. Cochin/Kochi har länge varit ett centrum för Indiens kryddhandel.

Nu används områdets gummiodlingar till stor del till att göra skyddsutrustning för pandemin, sedan det uppstått ett stort globalt behov. Menon såg berg av spill, plast och tygbitar, vid de många mindre fabrikerna av skyddsutrustning. Hon började tillvarata spillet och lät bykvinnor av det fläta mjuka ”rep” som sedan används för att tillverka madrasser av.

Genom de nya madrasserna får bykvinnorna jobb, både med att tillverka dem och med att tvätta dem. Miljön skyddas. Priset är bara hälften mot de gamla.

I Indien finns fortfarande 1.7 miljoner hemlösa som sover direkt på marken. Nu får också många av dem hjälp med egna madrasser, de första tjugo överlämnades redan i mars 2020. Man siktar också på att sälja de nya lätt hoprullbara madrasserna, som döpts till shayyas, som betyder madrass på sanskrit, till Indiens många yogacenter. 

Menon behöver inte riskera brist på råvara. Indien är nu världens nästa största tillverkare av medicinsk skyddsutrustning. Över 1000 mindre fabriker tillverkar över 4.5 miljoner enheter per dag.

När jag i The Guardian i dagarna läser om Lakshmi Menons ”shayyas” kommer jag att tänka på rörelsen ”Vetenskap till folket”, Kerala Sastra Sahitya Parishad, som jag träffade i Keralas huvudstad Trivandrum och intervjuade för min bok ”Indiens kämpande Kerala”, (Carlssons 1988). Från universiteten gick ingenjörer samman för att försöka göra något åt bylivets påfrestningar med vetenskapliga metoder. Man ville fungera ”som katalysator i en process där vetenskapen skapar social förändring”.

Det kunde handla om att ta fram mera effektiva och billiga spisar, för mycket ved användes för matlagning i hemmen. Man hade tagit fram en soldriven kokare, som fortfarande var alldeles för dyr. Sol finns det dock ingen brist på. Trivandrum/Thiruvananthapuram, ligger åtta grader norr om ekvatorn.

Jag vet inte om Vetenskap till folket finns kvar 2021, men tvivlar på det. Indien har utvecklats starkt ekonomiskt, något som skapat ekonomiska klyftor – och gjort det svårare för många projekt.

TANDEMCYKEL GENOM LIVET: Flory Gate och ELIN wägner

Flory Gate och Elin Wägner på deras tandemcykel i småländska Berg. Elin Wägner lärde sig aldrig cykla. Foto: Wikipedia. Fotograf okänd.

”Vänskapen med Flory [Gate] blev omtumlande för Elin Wägner och skulle prägla resten av deras liv. Många gånger skulle hon tacka Gud för att ”han hade skänkt henne denna goda, vuxna dotter”.

Så skriver Ulrika Knutsson i sin ”Den besvärliga Elin Wägner”, där hon lyfter fram den 22 år yngre Flory Gate, född 1904, som snart blev indragen ”på alla Elins fält: freden, kvinnofrågorna och politiken …”.

När Flory Gate i början av 1940-talet lät bygga ett nytt hus i närheten av Elin Wägners hus i den småländska byn Berg inredde hon en lägenhet med två rum till Elin som sina står bodde där, framtill sin död i januari 1949.

Vänskapen och solidariteten mellan de båda kvinnorna var speciell och viktig för dem båda. Därför är det på sin plats att Elin Wägner-sällskapet ägnar årets småskrift (31/2020) åt Flory Gate. Hon porträtteras av sällskapets ordförande Marianne Enge Schwartz under rubriken ”Överklassflickan som blev ekologisk bonde i Småland”. Häftet innehåller också en faksimil av en intervju med Flory Gate om henne ”lojalitet till jorden”, gjord av Britt Mossberg 1990 och tidigare publicerad i sällskapets första småskrift samma år.

Flory Gate (född 1904) växte upp i ens förmögen Göteborgsfamilj. Efter första världskriget begav hon sig till Paris för att utbilda sig konstnärligt. Efter en tid i Paris återvänder hon till Sverige och det småländska glasbruket Orrefors för att bli gravör och formgivare. Där träffar hon den 21 år äldre glaskonstnären Simon Gate. De gifter sig 1929 och får två barn.

På Orrefors träffade Flory för första gången Elin Wägner som besökte bruket med sin syster Ester och hennes man konstvetaren Gregor Paulsson. Simon Gate ritade i funkisstil en skrivstuga till Elins hus Lilla Björka i Berg. Snart utvecklades mellan Elin och Flory en djup och som det skulle visa sig livslång vänskap. Vid den här tiden var Elin Wägner särskilt fascinerad av Mahatma Gandhi och hans ock-eåldsprincip som han tillämpade i kampen för Indiens självständighet. Redan 1924 publicerades fyra artiklar om Gandhi i Fogelstadsgruppens då nystartade tidskrift Tidevarvet.

Fredsfrågan blev viktig för de båda väninnorna. De deltog båda i ett möte 1935 i Stockholm, ”Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget”. Tillsammans for de samma år till Genève och deltog i bildandet av WOWO, Womens Organization for World Order, en sammanslutning av radikala kvinnor särskilt från Mellaneuropa. I protokollet från möjtyet krävde kvinnorna ”en världsregering och ett världsparlament” samt ”avskaffande av alla arméer och all vapenindustri”.

Efter att ha skiljt sig från Simon Gate köpte Flory ett hus nära Elins i hjärtat av Småland. Där arbetade hon med ekologiskt jordbruk, hon åt helst vegetariskt och höll kurser i vävning, växtfärgning och linberedning.

Efter Elins död arbetade hon livet ut vidare i hennes anda.

Engångs lermuggar på Indiens alla stationer

Indiens alla järnvägsstationer ska på sina tehus börja servera te i obrända engångs lerkoppar, så kallade ”kulhads”, i stället för i plastmuggar, läser jag i Times of India, som citeras av Sveriges Radios Ekot. Det är en stor nyhet på många vis.

Indiens järnvägsminister Piyush Goyal lanserade stolt nyheten, vid en invigning av en ny elektrifierad järnväg i nordvästra delen av landet.

–  Vårt mål är att göra Indien plastfritt, sa Goyal. Han berättade att han föredrog te i lermugg och att smaken var annorlunda.

– Lermuggar är bra för miljön och på köpet kan hundratusentals – lakhs and lakhs of potters – krukmakare få jobb med att tillverka dem, tillade han.

Redan serverar man te i lermuggar på bortåt 400 indiska järnvägsstationer.

Inte bara te kommer att serveras i lermuggar utan också ekovänliga maträtter på lertallrikar.

När jag första gången med en skrivmaskin i ryggsäcken besökte Indien under ett halvår 1980 och reste runt hela landet från buddhistiska Ladakh högt uppe i Himalaya till Kanyakumari, Indiens sydspets blev det långa tågresor i fullsatta tåg genom landet. Trängseln var ofta kompakt. Men nästan alla var vänligt nyfikna. Återkommande tog sig teförsäljare – chai, chai … – mirakulöst fram genom mängden av kroppar, följda andra som sålde kryddiga smårätter, som pakoras och samosas och så frukt förstås.

Teet serverades då alltid i lermuggar, engångs lermuggar, som kastades ut genom fönstret när teet var uppdrucket. Jag kan intyga att järnvägsministern har rätt, te i mugg av obränd lera smakar speciellt.

När Indien började göra ekonomiska framsteg och Västerlandet skulle visa framfötterna tog bland det första plasten och plastmuggarna över överallt – också på tågen.

Folk fortsatte att kasta ut plastmuggarna genom de glaslösa fönstrens galler och längs spåren växte drivor av muggar och plastpåsar.

En tid bodde vi i södra Indien hos Thankatchens familj. Vi åt med dem sittande med benen i kors på golvet och kastade på samma sätt som på tågen ut överblivna skal, kycklingben och annat genom den öppna dörren i köket. En meter nedanför tog familjens grisar hungrigt för sig, en och annan gång kom en helig ko förbi och mumsade glatt.

Därför är det så glädjande att järnvägsminister Piyush Goyal satsar på ekologiska lermuggar. Det är bra för både miljö och människor – och som jag ser det ett sätt för Real India att återerövra hopplösa ”västerländska landvinningar”.

Alla krukmakarnas nya jobb gläder jag mig också åt, men bekymras över deras löner.

Krukmakare som tillverkar obrända lermuggar att dricka te i. Från India Today.

Minkar, människor och dödliga djurfabriker: Avliva de svenska minkarna!

Slaktade minkar flyttas vid Hans Henrik Jeppesen’s minkfarm i danska Sorø efter den danska regeringens beslut att alla danska minkar skulle avlivas, sedan de smittats eáv ett coronavirus som också förts vidare till människor. November 5, 2020. REUTERS/Jacob Gronholt-Pedersen.

Larmet från Danmark om muterade sars-covid2-virus bland minkar på minkfarmer förskräckte världen. Masslakt på de många miljoner minkarna vid de danska djurfabrikerna inleddes – men avbröts sedan det visat sig finnas lagliga hinder för det som gjordes.

Annars var det nog så allvarligt. Associationerna gick lätt till de miljöer i Kina där coronapandemin började med dåliga hygieniska förhållanden på kinesiska matmarknader. I Danmark handlade det om något liknande, men ännu värre, hur minkarna under sina korta liv levde inproppade i alldeles för små burar, som var perfekta miljöer för okontrollerad smittspridning och också för virus som muterar och kan göra framtagna vaccin för människor värdelösa.

”Danmark har en av världens största minkindustrier där över tusen farmer föder upp drygt 15 miljoner minkar”, skriver Magnus Gisslén,
professor i infektionssjukdomar, Sahlgrenska Akademin, Göteborgs Universitet och Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar, Uppsala universitet, i en debattartikel i Svenska Dagbladet, under rubriken ”Avliva alla minkar även i Sverige!”.

Larmet gick sedan över 200 personer i Danmark smittats med ett minkrelaterat sars-cov2-virus, där särskilt en variant, kluster 5 är farlig.

Spridningen av det genetiskt förändrade coronaviruset är oroväckande, skriver de båda professorerna:

”Forskare i Danmark har visat att förändringen är så pass stor att de antikroppar vi bildar efter en covid-19-infektion, och som skyddar mot återinfektion, inte kan hämma kluster 5 lika bra som det hämmar den ursprungliga sars-cov2-varianten. Konsekvenserna skulle kunna bli allvarliga med risk för en ny större spridning där även de som redan haft covid-19, och har immunitet mot infektionen, kan smittas en gång till. Det kan även få konsekvenser för effekten av de vaccin som håller på att tas fram mot de varianter av sars-cov2 som hittills cirkulerat hos människor …”

Hanteringen av minkarna utgör en perfekt grogrund för snabb spridning av virus mellan djuren och till den personal som sköter minkarna. Enstaka virusvarianter har god förmåga att sprida sig och kan smitta vidare till människa.

För att förhindra en farlig utveckling och bli av med virusreservoaren i minkar har den danska regeringen agerat för att avliva alla minkar och lägga ner minknäringen, liksom även Nederländerna.

I Sverige är minknäringen mycket mindre, totalt omkring 500 000 minkar fördelade på färre än 40 farmer, varav 18 i Sölvesborgs kommun i Blekinge. Smitta har konstaterats på 10 närliggande farmer i Sölvesborg och det är troligt att genetiskt förändrat coronavirus också finns här även om det ännu inte är fastställt, skriver de båda forskarna:

”I Sverige finns inget beslut på att avliva minkarna utan man inväntar ”pälsningen” som normalt sker i november och där 80 procent av djuren slaktas. Övriga är avelsdjur som inte slaktas. Utifrån ett folkhälsoperspektiv är vi kritiska till detta och förordar starkt att alla djur avlivas i Sverige och att inga nya kullar föds upp.”

Gisslén och Olsen ser spridningen av virus bland minkar som en varning som gäller djurhållningen generellt. Alla djurfabriker, där många individer trängs på små ytor ”kan fungera som reservoarer för andra virus och bli grogrund för nya epidemier eller i värsta fall pandemier.”

Deras slutsats är förödande för alla de djurfabriker vi byggt upp i det moderna samhället. Aktivister har länge protesterat mot djurfabrikerna ur ett djurskyddsperspektiv. Nu är det hög tid att inse att de också kan utgöra ett kusligt och reellt hot mot folkhälsan.

Utan kunskaper i de här högst specifika omständigheterna tänker jag på uppfödningen av kycklingar som ofta sker under så miserabla förhållanden att jag själv i det längsta numera undviker att äta kyckling. Också grishållningen är på många håll bedrövlig. Skulle kycklingar och grisar kunna vara utsatta i sammanhanget får det sannerligen långtgående konsekvenser.

Väljarna desinformerade: Om Öresundskraft säljs luras helsingborgarna på tre miljarder

Helsingborgarna får mellan 2,5 och 3 miljarder mer i avkastning från Öresundskraft under enn tioårsperiod än om företaget säljs. Bilden: Öresundskrafts vinster sedan det gjorts avdrag för behovet av investeringar. Grafik: Ola Olofsson/HD.

”Ytterst handlar folkomröstningen om ja eller nej till att säkra välfärden.”

Maria Winberg Nordström, liberalt kommunalråd i Helsingborg, varnade på en presskonferens 13/12 publicerad i HD lördag 14/12 för konsekvenserna av en utebliven försäljning av Öresundskraft.

Lars Thunberg , hennes kristdemokratiske kollega, använde liknande tongångar, liksom försäljningens drivande kraft Peter Danielsson, kommunstyrelsens moderate ordförande.

Pengarna från försäljningen ska läggas i en stiftelse, som man räknar med ska ge en avkastning på 300 miljoner per år. Skola, vård och omsorg får 180 miljoner, stadens kulturbolag Hasab 120 miljoner.

Alltså välfärden står på spel om Öresundskraft inte säljs, säger de politiker som driver frågan.

Det låter ju bra. Problemet är att det inte stämmer.

Fallande vinster och ett behov av allt större investeringar. Det har varit flitigt använda argument för att sälja Öresundskraft.

Men Öresundskrafts ekonomiska kalkyler är helt annorlunda och mycket mera positiva.

På några år beräknas Öresundskraft vinst gå från dagens drygt 300 miljoner till 500 miljoner kronor. Och om sju, åtta år är den uppe i drygt 800 miljoner kronor. Kalkylen pekar på en vinst 2029 på närmre en miljard kronor.

Trion Winberg, Thunberg och Danielssons får till ”sin stiftelse” cirka 300 miljoner om året. Men beloppet är osäkert. Många tror att vi är i början av en lågkonjunktur och att därmed stiftelsens placeringar riskerar att påverkas negativt då det gäller avkastningen.

Om Öresundskraft inte säljs skulle Helsingborg i ren vinst från företaget få 400 miljoner år 2022, 800 miljoner 2027 och närmre en miljard 2029.

Jag gör en enkel kalkyl utifrån Öresundskraft egen prognos, sådan den redovisas i staplarna här. För åren 2020 – 2029 blir Öresundskrafts avkastning då närmare tre miljarder högre än förhoppningen för stiftelsen

Det som ger Öresundskraft så goda vinster är ökad avkastning från produktion av el och fjärrvärme samt kommunikationslösningar, via exempelvis stadsnätet, allt sådant som är mycket mindre konjunkturkänsligt än exempelvis börsen.

Om staden säljer (jag skulle hellre använda begreppet ”förskingrar”) de värden som är förknippade med Öresundskraft luras helsingborgarna på säg mellan 2,5 och 3 miljarder kronor.

Inte ”säkras välfärden” därigenom på bästa vis, Maria Winberg. Vad som gör mig förundrad är att trion Winberg, Thunberg och Danielsson har så usla kunskaper i Öresundskrafts ekonomiska framtidsmöjligheter. Nog borde den amerikanska konsultfirman ha stenkoll på sådant och berättat för dem.

Samma trio har anklagat debattörer och väljare för att inte förstå en komplicerad fråga. Påståendet ter sig för mig som rent hyckleri, när man själv är så otroligt illa insatt i försäljningens grundläggande förutsättningar.

* * *

Fotnot: I lördagens HD presenterar Helsingborgs ekonomidirektör Ulf Krabisch och Renée Molkert, senior rådgivare, på Min Mening ett inlägg med helt andra och lägre siffror. 

Här länkar 
1) Till HD:s artikel ”HD avslöjar: Kraftig ökad vinst väntar Öresundskraft”
https://www.hd.se/…/hd-avslojar-kraftigt-okad-vinst-vantar-…
2) Till Krabisch/Molkerts insändare ”Här visar vi en mer korrekt bild av verksamhetens framtida resultat”, med svar av HD:s chefredaktör Jonas Kanje:
https://www.hd.se/…/ekonomidirektoren-om-vinstprognosen-for…

I Krabisch/Molkerts inlägg heter det bland annat att …
”… materialet som HD:s artikel hänvisar till inte är ett internt material på Öresundskraft utan det IM (”Investment Memorandum”) eller rätt beskrivet ”Confidentiell Information Package” som prekvalificerade köpare fått ta del av under åtagande om sekretess. Materialet har till syfte att beskriva bolaget så positivt som möjligt. De slutliga spekulanterna har i processen fått möjlighet att göra sina egna bedömningar av bolagets möjligheter och risker. I materialet beskrivs inte de risker som finns med ett fortsatt ägande av Öresundskraft exempelvis, tuffare konkurrens, tappade kundvolymer, ny- och återinvesteringar, ökade räntekostnader, förändrade förutsättningar för koncernbidrag mm.”


Jonas Kanje försvarar HD:s tidigare publicerade material och skriver bland annat:
”Nu har staden här ovan tagit fram helt andra siffror än tidigare. Man har tagit bort en del siffror och presenterar en ny prognos som man kallar ”optimistisk resultatutveckling”. Det står naturligtvis staden fritt att först ta fram en prognos som beskriver ”bolaget så positivt som möjligt” och sedan ta fram en helt ny ”optimistisk” prognos som visar på betydligt lägre resultat än den första. Såvitt jag kan bedöma förändrar det dock inte något av innebörden i vår ursprungliga artikel.”

SS:s kommentar: När jag läste ekonomi var ”dubbel italiensk bokföring” ett grundläggande begrepp. Med tanke på den inblandade amerikanska konsultbyrån tycks det här handla om ”dubbel amerikansk bokföring”, en kalkyl med en omgång siffror till hugade spekulanter för att få upp priset på företaget (och konsultfirmans provision) och helt andra räknestycken riktade till väljarna för att visa hur illa ställt det är med Öresundskraft och att Danielsson/Thunberg/Winbergs ambition att snarast sälja företaget är det enda rätta. Vi som ska rösta den 12 januari borde, för att upprepa Winbergs formulering, inse att nu gäller det för oss att förstå att ”Ytterst handlar folkomröstningen om ja eller nej till att säkra välfärden.”

Lars Thunberg (KD), Peter Danielsson (M) och Maria Winberg Nordström (L) agerade för en försäljning av Öresundskraft på en presskonferens i Rådhuset för en vecka sedan. Foto: Truls Nilsson/HD.

USA-basens giftiga sopor kvar på Grönland 70 år

Resterna efter den övergivna USA-basen Ikateeq.

Donald Trump ville som bekant köpa Grönland av Danmark och blev sur och förtörnad när han inte mötte någon entusiasm för förslaget varken från grönländarna själva eller från den danska regeringen.

Men också utan att äga Grönland har USA:s militär härjat länge på isklädda ön. En av öns baser Ikateq lämnade man några år efter andra världskriget, men utan att städa efter sig, rapporterar Danmarks TV2.

På 1950-talet avtalade USA med Danmark att man inte behövde röja upp efter sig på Grönland. Det har man inte heller gjort. På före detta Ikateq-basen ligger därför ännu 70 år senare berg av stinkande och giftiga oljetunnor kvar på stranden, invid för länge sedan nedrasade järnskelett efter militära anläggningar.

Oljan användes förutom till uppvärmning också för att bränna upp sjöar med mygglarver, skriver TV2. Sen lät jänkarna bara tunnorna ligga.

30 000 grönländare skrev häromåret på protestlistor där man krävde att USA skulle röja upp efter sin militär på Grönland. Men protesterna ledde ingen vart.

En annan av all de kusliga övergivna baser som USA lämnat på Grönland är Søndre Strømfjord – som nu heter Kangerlussuaq – som stängde 1992. Inte heller där har något gjorts.

På en nyanlagd vackert belägen campingplats hittade en turist en amerikansk granat. Efter fyndet gjordes en undersökning som visade att amerikanerna använt området till att dumpa mängder av gammal ammunition för att sedan skrapa lite jord över.

Vilken osannolikt obehaglig attityd från USA:s sida, vilken nedlåtenhet mot alla grönländare.

Sedan andra världskriget har amerikanerna på Grönland upprättat 50 anläggningar enligt en högintressant rapport från det danska Nationalmuseet, nio flygplatser, sex radarstationer, en marinbas, tre forskningsstationer och 21 väderstationer.

Av de 50 anläggningarna är 32 så fyllda med farligt avfall att Grönland klagat till FN.

Problemen med USA-baserna finns både längs Grönlands kuster och på och i inlandsisen, där USA anlade den hemliga missilbasen Camp Century liksom flera militärposteringar. När isen nu smälter sjunker de sakta neråt.

Camp Century fick elförsörjning med en atomreaktor som lämnade radioaktiva föroreningar efter sig när den revs. Resterna efter basen har sedan 1959 förflyttat sig 232 meter genom isen, uppger TV2.

I dag återstår en enda amerikansk bas på Grönland, Thulebasen, längst i norr.

Här störtade 1968 ett amerikanskt bombplan utrustad med fyra vätebomber. De konventionella sprängämnena i bomberna exploderade och spred radioaktiva material över ett stort område. Havsisen på platsen för haveriet smälte och delar av flygvraket sjönk ner till havets botten.

Efteråt är grönländarnas rädsla för avfallet stor och berättigad. En lokal jägare, Uusaqqaq Qujaukitsoq, berättade 2010 att han sett mängder av sälar och renar som fötts med missbildningar, vilka han misstänkte vara en följd av avfallet.

I samband med Trumps bud om att köpa Grönland lovade han generöst att inte bygga ett Trump Tower på ön, se bilden.

Nu rivs Rosenträdgården

En av Helsingborgs vackraste parker, Rosenträdgården, rivs nu av fartblinda politiker – efter underkända protestlistor mot halvmiljardssatsningen på bilismen i centrum och ett underjordiskt garage. Kommer Notarius Publicus att skriva en rapport om proceduren? Har allt gått rätt till? Fortsätt läsa Nu rivs Rosenträdgården