Kategoriarkiv: Norge

Hotar Ryssland Sverige? Bör Sverige gå med i Nato? Svaren på bådadera: NEJ!

Övning mellan svensk militär och Nato på Utö 2016. Foto: Magnus Hallgren/Dagens Nyheter.

I onsdagens Dagens ETC uttrycker Göran Greider sin djupa skepsis mot ett svenskt Natomedlemskap. Han slår vakt om den svenska alliansfriheten, som spelat en avgörande roll för att hålla Sverige utanför alla krig undere 200 år:

”Jag tror att det har ett enormt värde att ett antal länder i Europa står utanför militärpakten. Finland och exempelvis Österrike är inte medlemmar. Att stå utanför Nato innebär större frihet att kritisera en organisation som annars skulle framstå som en monolit och där supermakten USA har så stort inflytande.

Skulle republikanerna i USA vinna nästa val, kanske rentav med den livsfarlige Trump i spetsen, hamnar Nato rätt mycket i händerna på djupt irrationella krafter. Länder som vågar stå utanför militärpakten har en viktig uppgift: att visa att det finns mångfald.

Därför gläder jag mig åt att den svenska regeringen så starkt motsätter sig Natomedlemskap. Även om man undrar hur länge de orkar stå emot.”

Svenska folket har under många år i opinionsundersökningar visat att man är mot ett svenskt Natomedlemskap och för fortsatt svensk alliansfrihet. Jag själv tror att alliansfriheten sitter djup hos många här i landet, som en avgörande del av svensk identitet. Freden i Sverige under över 200 år har i mycket varit beroende av vår alliansfrihet.

PÅ DN:debatt i söndags dundrade KD:s Ebba Busch och Mikael Oscarsson och hävdade att ”Natomedlemskap krävs för att avskräcka Ryssland”.

Sverige ska gå med i Nato, skriver de båda skribenterna. Det innebär ett militariserat samhälle med allt större satsningar på vapen och nedskärningar på vård, skola, omsorg, kultur och så vidare. I mina ögon är paret Busch/Oscarsson pladderhattar och ordmullrare, utan tillstymmelse till nyanserad analys av Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.

Ryssland är militaristiskt och nationalistiskt. Yes, eller snarare Da. Men varför skulle de angripa Sverige. För malmfältens skull, för kolen i Skåne eller vaddå?

Ett svenskt Natomedlemskap skulle av Ryssland uppfattas som en fientlig handling och ett hot. I varje konfliktsituation borde det var självklart att försöka förstå hur motparten kan tänkas uppfatta det som sker. Amerikanska vapen och amerikanska generaler på Gotland och Sverige med i Nato innebär ur ett sovjetiskt perspektiv ett förändrat säkerhetsläge.

Redan finns Natotrupper utmed och nära gränsen till Ryssland i en lång rad länder, inte minst i Polen. Den omvända situationen med ryska trupper i Mexiko längs, säg gränsen till USA, hade självfallet alldrig accepterats i Washington. Minns Kubakrisen.

På söndagens webbseminarium Folk och Fred uttryckte Rysslandskännaren och tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman oro över det spända säkerhetspolitiska läget mellan USA och Ryssland. Han underströk att Sveriges främsta uppgift nu är att ”söka bidra till att minska spänningarna och därmed även krigsrisken för vårt land”.

Hirdman sa vidare att målet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi skall bevara vår fred genom att hålla oss utanför krig och bidra till en fredligare omvärld:

”Det största hotet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett europeiskt stormaktskrig. Föreställningen om att Ryssland ohotat skulle anfalla Sverige/Finland i ett isolerat krig kan helt avskrivas. Ett sådant ryskt anfall på en medlemsstat i EU eller i Nato skulle få förödande konsekvenser för Ryssland och skulle inte tillgodose några ryska säkerhetspolitiska intressen.

Om däremot ett allmänt krig utbryter mellan USA/Nato och Ryssland till följd av det spänningsläge som tecknats ovan, är sannolikheten mycket hög att Sverige blir indraget, eftersom Ryssland i händelse av krig torde betrakta Sverige som en militär plattform för USA och Nato.”

Det Sven Hirdman formulerar här är ett för Sverige ohyggligt scenario, ett storkrig mellan USA/Nato och Ryssland, som till stor del kan komma att utspela sig på svenskt territorium och kring Östersjön. Antagligen segrar USA/Nato som har mångfallt större stridskrafter. Men till vilket pris, och med vilken förstörelse?? Ligger det i svenskt intresse att vara inblandat i ett smutsigt hotspel om ett sådant tänkbart krig. Borde vi inte bygga förtroende och fred i stället?

Busch/Oscarsson är oförmögna att röra sig ens i närheten av de tankebanorna. Vi är så vana vid att det råder fred i Sverige, att vi tar det för självklart. I min vokabulär uppträder de båda debattörerna så nära begreppet landsförrädare man kan komma i fredstid. Jag blir mörkrädd.

Arne Ruth på Folk och fred: Julian Assange har världshistorisk betydelse

Arne Ruth, f d chefredaktör på Dagens Nyheter, talar om visselblåsare på Folk och Freds webbseminarium under den gångna helgen. Skärmdump.

Bland talarna på just avslutade webbseminariet Folk och fred fanns Arne Ruth, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter. Han har länge engagerat sig i yttrandefrihetsfrågor, på senare tid särskilt i stödet till den i Storbritannien fängslade Julian Assange. Hans inlägg tog upp ett bredare perspektiv, under rubriken Behandling av visselblåsare i vår tid.

– Som visselblåsare har Julian Assange världshistorisk betydelse. Hans arbete har gett oss direkt insyn i dagens amerikanska krigföring.

Sverige har varit ett av de länder som mest påverkat Julian Assanges öde, förutom USA och Storbritannien.

Men det finns också ett norskt perspektiv, berättar Arne Ruth. I Sverige saknas en debatt om behandlingen av Julian Assange, i många avseenden grovt rättsstridig.

– I Norge deltog jag i att åt en tidning göra en specialbilaga med titeln Varsling, som betyder ungefär varsel på svenska, varning det kommer att gå illa. I Norge pågår en debatt om Julian Assange.

I Tyskland har Günther Wallraff dragit i gång en solidaritetsrörelse. Ledaren för De gröna, ett av partierna i Tysklands nya regering, ingår i rörelsens ledning.

Men i Sverige är det tyst. Ändå är det mycket som står på spel, inte bara för Assange som person utan för yttrandefriheten i vid mening.

Visselblåsaren Daniel Ellsberg (Pentagonpappren) har sagt att det som händer Assange är ett allvarligt hot mot all grävande journalistik.

– Jag har skrivit brev till utrikesminister Ann Linde men inte fått något svar, berättar Arne Ruth.

USA vill att Assange ska utlämnas från Storbritannien och hänvisar till den nationella säkerheten. Han kan dömas till upp emot 175 års fängelse.

Det finns föregångare.

– Den modigaste visselblåsaren jag känner till var SS-officeren Kurt Gerstein. Han var tysk ingenjör och SS-Obersturmführer.

Gerstein blev 1942 vittne till avrättningar av judar i flera koncentrationsläger. Han reagerade, kontaktade svensk ambassadpersonal och berättade, men ingen tog hans rapporter på allvar, ingen reagerade på vetskapen om Förintelsen. Detsamma gällde de vittnesmål han förmedlade till påven.

– Visselblåsning är det enda som kan rädda oss i allt fler sammanhang. 1986 avslöjade den israeliske kärnkraftsteknikern Mordechai Vanunu att Israel hade etablerat sig som kärnvapenmakt. Han greps av israelisk polis och fraktades till Israel, där han dömdes till 28 års fängelse. Efter elva år släpptes han – men med förbud att lämna landet.

– För mig är Vanunu en historisk hjälte. Utan de uppgifter han lät offentliggöra kan vi inte ta ställning till Mellanösternkonflikten.

Under Vietnamkriget skildrade modiga journalister på plats de övergrepp som begicks av amerikanska soldater mot den vietnamesiska civilbefolkningen, med slakten på invånarna i byn Song my som ett av flera förfärande exempel. Kriget gick nära nog i direktsändning via TV in i det amerikanska folkets vardagsrum. Opinionen mot kriget växte.

Hade något liknande varit möjligt i dag? Knappast. Vår tids krig förs ofta på annat vis, med drönare och missiler, och kan inte bevakas av enskilda krigskorrespondenter. Bara genom visselblåsare som Julian Assange och hans Wikileaks kan vi få veta sanningen.

Det är därför USA till varje pris vill tysta honom. Många av USA:s övergrepp har avslöjats, men inte i något fall har skyldiga amerikanska soldater ställts till svar för grova förbrytelser som godtyckliga mord på oskyldiga civila.

Tyskland Närmar sig kärnvapenförbudet. Målet ett ”Tyskland fritt från kärnvapen”

Kärnvapen är nu illegala står det skrivet med ljus på FN:s högkvarter i New York. Skärmdump från ICAN:s webbsida.

Den nyligen installerade tyska koalitionsregeringen förväntas att som ett av sina första beslut tillkännage att Tyskland kommer att som observatör följa ICANs fortsatta arbete med FN:s förbud mot kärnvapen.

Den tyska regeringen har presenterat ett utkast till ett dokument där man också annonserar sin önskan att ta del av ett kommande möte med de stater som hittills ratificerat kärnvapenförbudet. Det innebär att Tyskland blir det andra NATO-landet – efter Norge – som deltar i ett sådant möte. I utkastet presenteras också att den tyska ambitionen är att leva upp till målet med ett ”Tyskland fritt från kärnvapen”.

”Med detta tillkännagivande upphör Tysklands kritik och motstånd mot det nukleära vapenförbudet”, skriver Florian Eblenkamp, styrelsemedlem i tyska ICAN Germany.

Efter andra världskriget finns amerikanska kärnvapen utplacerade i Tyskland. I det nämnda utkastet avvisas inte möjligheten för att Tyskland ska begära att USA återtar och avlägsnar de kärnvapen som nu finns i Tyskland.

Den nya ”trafikljuskoalitionen” vill skapa en ny och modernare säkerhetspolitik, vilket innebär ett paradigmskifte för den tyska utrikespolitiken, skriver ICAN.

Nya opinionsundersökningar visar att den nya regeringen har det tyska folket bakom sig. En klar majoritet av tyskarna anser att landet ska göra sig kvitt de kärnvapen som nu finns i landet och ansluta sig till TPNW (the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons).

Till det kommer att 136 tyska städer genom beslut i städernas kommunfullmäktige beslutat att stödja TPNW. Bland dessa är 16 delstatshuvudstäder. Tillsammans lever här 30 procent av Tysklands befolkning.

Låt oss hoppas att Tyskland, 76 år efter Hiroshima, går i spetsen för ett kärnvapenfritt Europa och en värld där fred byggs med fredliga medel.

Och att Sverige med ny S-regering återupptar den kärnvapenkritiska och FN-vänliga hållning som präglat landets alliansfria politik större delen av tiden efter andra världskriget. Det är obegripligt och obehagligt att Sverige inte ratificerat ICAN:s och FN:s kärnvapenförbud.

Årets fredspris lojalt mot Nato snarare än Nobel. Assange borde ha fått det!

Julian Assange före och under fängelsetiden. Collage: Open Petition.

Under fjorton år har den norske juristen och författaren Fredrik S Heffermehl arbetat ihärdigt med att försöka få den norska Nobelkommittén att respektera Alfred Nobels intentioner med fredspriset, att det skulle ges till de organisationer eller enskilda som arbetar för global nedrustning i stället för kapprustning.

I år förvandlades priset till ett pris i kampen för yttrandefrihet i Ryssland och Filippinerna. De som fick priset har gjort stora insatser för yttrandefriheten i de auktoritära samhällen där de verkar. Men det är något annat ändå än att kämpa mot kapprustning och mot de växande krafter som leder världen allt närmre ett nytt meningslöst och förödande storkrig.

I den norska tidningen Dagens Näringsliv skriver Heffermehl i ett debattinlägg att årets pris är lojalt mot Nato snarare än mot Nobel. Detsamma kan sägas om norska medier, skriver han. Och jag skulle vilja tillägga svenska medier. I SVT:s direktsändning när priset tillkännagavs hördes bara lovord (och de som fick priserna, betonar jag var väl värda lovord) inga kritiska eller ifrågasättande röster släpptes fram.

Årets fredspris borde ha tilldelats Julian Assange, slår Fredrik Heffermehl fast. Assanges avslöjande om amerikanska grova övergrepp under Irakkriget var på alla sätt fredsbefrämjande journalistik, därtill med en otrolig personlig insats och ett högt personligt pris.

Nu håller USA Assange som politisk fånge i London. Den behandling han utsätts för i det brittiska fängelset kan jämföras med tortyr och är ”den mest upprörande kränkningen av mänskliga rättigheter i kombination med långtgående hot mot yttrandefriheten i världen”.

Att länder som USA och Storbritannien plus Sverige för den delen gemensamt arbetar för att knäcka en modig visselblåsare är upprörande. Nobelkommittén borde ha stått upp mot USA:s myndigheter som vill skrämma journalister till tystnad om amerikanska krigsförbrytelser.

FN:s specielle rapportör Nils Melzer är skakad av hur flera länder har ställt upp bakom USA för att krossa en enskild visselblåsare, när dt motsatta borde varit fallit.

Till det kommer nu att medierna i de två länder som är mest involverade i utdelningen av Nobelpriserna, Sverige och Norge, inte heller uppmärksammat vad priset borde ha använts till, att bygga fred med fredliga medel.

Fotnot: Fredrik Heffermehls senaste bok, ”Medaljens baksida” från 2020, lyfter bland annat fram Julian Assange som en värdig mottagare av Nobels fredspris. Boken utkommer inom kort på engelska.

Kafkaliknande sanktioner hotar världshandeln

Oljefraktpriserna lyfter sedan USA har infört sanktioner mot kinesiska Cosco, som anklagats för att ha brutit mot USA:s sanktioner mot Iran. Arkivbild. Bild: Hyung Min-woo Yonhap/AP/TT/GP. Bilden från en artikel i GP oktober 2019.

Trettioåtta stater och territorier har utsatts för en viss grad av ensidiga sanktioner under perioden 2000–2015, skrev i somras Mats Björkenfeldt på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.

Han menade att ekonomiska sanktioner ofta beslöts av politiker som ville visa att de ”gjorde något” i olika slags krislägen. Han noterade samtidigt att FN:s säkerhetsråd anser att ekonomiska sanktioner är ett effektivt verktyg som står till dess förfogande, men noterade vidare:

”Även om användningen av väpnad makt som sådan är förbjuden i internationell rätt och FN-sanktioner är tillåtna enligt FN-stadgan, har lagenligheten av ensidiga sanktioner, utförda av en stat eller en grupp stater mot en annan stat utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, blivit en omtvistad fråga i internationell rätt.” Han hänvisade särskilt till FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970, som väsentlig i sammanhanget.

I en ny artikel på samma sajt (20/9) fördjupar han sitt tidigare inlägg efter det att två framstående europeiska folkrättsprofessorer, Tom Ruys och Cedric Ryngaert,The British Yearbook of Interna­tional Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.

Artikeln skrevs när Trump var som mest aktiv med att utfärda sanktioner. Men artikelförfattarna tror inte att den mist sin aktualitet med en ny president: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”

USA:s sanktioner riktar sig ofta inte bara mot en viss målstat (som Iran) utan också mot de länder som vill fortsätta att göra affärer med landet ifråga. Så har varit fallet med sanktioner mot Irak men också mot Ryssland, särskilt då det gällt gasprojektet Nord Stream. Dessa sanktioner har kombinerats med sanktioner mot europeiska bolag och personer utanför Ryssland som medverkat i konstruktionen av anläggningen. När det gäller Nord Stream har nu Washington pressats till reträtt.

Artikelförfattarna konsthaterar att EU blivit sårbart av införandet av USA:s sekundära sanktioner, som begränsar handeln mellan EU och sanktionerade stater. Amerikanska myndigheter kan utdöma betydande civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för icke-amerikanska företag för brott mot amerikansk sanktionslagstiftning.

En tvist skulle kunna prövas av världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism, något som USA obstruerar. Stater kan införa blockerande lagar. 

Mats Björkenfeldt ställer frågan om sådana sanktioner överhuvudtaget är lagliga. Han slår fast att sekundära sanktioner kan bryta mot vissa allmänna folkrättsliga principer, särskilt principen om icke-intervention och principen (eller förbudet) om missbruk av rättigheter (abus de droit).

USA: sekundära sanktioner har alltmer satt sin prägel på internationell handel, utländska investeringar och global finansiering. 

Han nämner särskilt den så kallade  Helms-Burton-lagen från 1990-talet, som innebär sekundära sanktioner mot stater som handlar med Kuba och sanktionslagar avseende Iran och Libyen. Under Obamas presidenttid (2015 – 18) upphävde USA och EU sanktionerna mot Iran i överensstämmelse med JCPOA (det så kallade Iran-atomavtalet).

Trump -administrationen beslöt att ensidigt dra sig ur detta avtal och återaktivera sanktionerna, vilket satte igång nya stridigheter med EU, särskilt som Washington konsekvent hade avvisat försök att utesluta europeiska företag från omfattning av den amerikanska sanktionsregimen.

Genom det ökända kontrollorganet OFAC , har europeiska banker gått med på att betala enorma belopp, liksom många europeiska företag har avvecklat transaktioner med eller investeringar i Iran. Även om de exakta kostnaderna för europeiska företag fortfarande är okända står det klart att USA har begränsat tillgången till sin marknad och valuta. USA har i viss mån lyckats påtvinga utländska medborgare sin utrikespolitiska dagordning på bekostnad av staters suveränitet.

Det 2015 antagna JCPOA kan hyllas som en sällsynt framgång för europeisk diplomati. Men USA:s tillbakadragande från avtalet och återaktiveringen av hårda sekundära sanktioner i grunden förlamat Europas löften om investeringar och handel med Iran som en “morot” för att hålla Irans kärnkraftsprogram levande.

USA:s sätt att använda mängder av sekundära sanktioner har fångat många stater i Kafkaliknande situationer – och försökt lära sig leva med sanktionerna.

Nu har andra stormakter, särskilt Kina och Ryssland alltmera aktivt svarat sanktioner för att ”straffa” Japan, Norge, Sydkorea och till och med National Basketball Association under det senaste decenniet. Ryssland har utfärdat sanktioner mot tidigare Sovjetrepubliker för att hindra dem från att delta i EU-initiativ i östra Europa.

Också Saudiarabien har gått in i branschen. Allt talar för ännu fler sanktioner i framtiden – snarare än färre.

”Amerikanska baser i Norge skapar ökad krigsrisk”

Den norska flygbasen Evene är en av de platser som kan bli amerikanska flygbas. Men ”Valets viktigaste fråga har inte diskuterats i valkampanjen”. Bilden: forsvarsbygg.no.

Norge går till val måndag den 13 september. Enligt opinionsundersökningar verkar konservativa Erna Solberg förlora makten efter många år som statsminister.

Bland det sista Solberg gjort har varit att med USA underteckna ett avtal om fyra nya amerikanska militärbaser i nordligaste Norge, bl a på flygplatserna i Sola, Rygge og Evene.

I valkampanjens sista vecka har frågan uppmärksammats stort genom en rad annonser i dagspressen och listor för namnunderskrifter i protest.

Debatten har gällt både själva sakfrågan men också att den helt obegripligt hållits utanför valkampanjen.

– En så drastisk ändring av Norges politik måste förankras i en stor folkopinion, säger juristen och fredsaktivisten Fredrik S. Heffermehl.

– Amerikanska baser i Norge kommer att skapa ökad internationell spänning och krigsfara, menar Heffermehl. ”Dessutom kommer USA att får styra sina norska områden alltför fritt och utan insyn, vilket strider mot Grundlagens §25”.

Kampanjens annonser har överskridit 600 000 norska kr, som man hoppas kunna finansiera genom genom bidrag från underskrivare och anhängare.

Dock har de fem största tidningarna i Schibsted-gruppen och Dagbladet möjliggjort kampanjen genom rabatter på 400 000 kr.

Norge och kusten mot Arktis har fått ny strategisk betydelse genom avsmältningen av isar i Norra ishavet och därför blivit en konfrontationszon mellan Nato och Ryssland. I en möjlig krigssituation kan kärnvapen inte uteslutas, med risk för att både Norge och Sverige blir inblanda i ett kärnvapenkrig

Liberalerna, Breiviks sossehat och Utøya

I går torsdag var det tio år sedan de ohyggliga attentaten i Oslo och på Utøya. Breivik hade valt sina båda mål noga. I Oslo handlade det om de regeringsbyggnader varifrån den då socialdemokratiska regimen styrde landet. Åtta dödades här.

På Utøya begick Breivik massmord på sextionio deltagare, de flesta unga, vid ett socialdemokratiskt sommarläger. Han skulle ”utrota” nästa generation socialdemokrater, de som kunde tänkas spela ledande roller i ett framtida parti.

Dock tycks debatten i Norge efter dåden mest ha handlat om ”den stora tragedin”. Man har sällan betonat mördarens tydliga och kallblodiga mål med sin aktion.

I Dagens Nyheter skriver författaren Ola Larsmo i en debattartikel att många … ”… tycks ha glömt att massmorden riktade sig mot de med fel ursprung, fel politisk åsikt, fel kön.”

Till de som har glömt hör också de svenska liberalerna, som i sin politiska praktik har vänt sig mot socialdemokraterna och lierat sig med moderater och sverigedemokrater på ett sätt som kan föra tankarna till det som skedde i Norge.

På Twitter skrev på minnesdagen de svenska liberalerna:

”Idag 10 år sedan terrordåden i Oslo och på Utøya. Vi får aldrig ge vika för extremism och anti-demokratiska krafter. Idag riktar vi våra tankar till offren och deras familjer”.

Den socialdemokratiska riksdagsledamoten Annika Strandhäll svarade kraftfull på liberalernas aningslösa twitter:

”Detta inlägg smakar minst sagt lite illa när ni som liberalt parti samtidigt är beredda att underlätta för ett parti med rötter i svensk vit maktrörelse och precis denna tanketradition som drev Breivik att få regeringsinflytande.”

Åter till Ola Larsmos inlägg. Han återger en liknande debatt i Norge. Där har en av överlevarna, Elin L’Estrange, skrivit i Aftenposten att hon inte tänker fortsätta att tiga om hur hon och andra som kom levande från ön har behandlats i debatten.

Hon citerar en ledare i norska Dagens Næringsliv i november 2011. Där hävdades det att ”så länge offren från den 22 juli yttrar sig i offentligheten har de också ett ansvar” att ”inte förstöra det offentliga samtalet om invandring och integration”.

Det var de överlevande från en massaker som skulle granska sina ord, konkluderar Larsmo. Han skriver vidare:

”Det går i sammanhanget inte att blunda för sossehatets roll, även om många vill det. De politiker som mördats i vår del av världen har varit socialdemokrater. En del vill uteslutande förklara det med S-partiernas starka maktställning. Men var dag kan jag på olika öppna och slutna FB-grupper hitta förslag om att mörda socialdemokratiska politiker. Det har under åren efter massmordet blivit en vardaglig del av den politiska undervegetationen.”.

Larsmo slår vidare fast att Breivik inte var nazist i någon meningsfull betydelse av ordet. De idéer han förde fram var vad som kallas nationalkonservativa, om det unika i den norska och västerländska kulturen, om ”smygislamiseringen och det pågående ”folkutbytet”.

Vi hör liknande idéer från olika högerpopulister i parlament efter parlament, fortsätter Ola Larsmo. ”Det är samma skräck för det moderna som under förra seklets första decennier fördes fram av de nationalister i Sverige som varnade för demokratin; den var upplösande och släppte fram ”fel” människor till makten. Demokratin var kladdig och blandade det som inte skulle blandas. ”Renheten” är och var demokratins motsats.”

Larsmo avrundar sin viktiga artikel med att det viktigste nu är att ”göra det meningslösa meningsfullt”. Det kan ske både genom att se vad Breivik ville förstöra – och genom ”ett politiskt samtal som pekar ut vilket samhälle det är vi vill ha och vart vi ska, vilka värderingar vi står för och inte bara vad vi är emot. Det är vi en dag som denna skyldiga de mördade, oberoende av hur vi sedan röstar.”

Mördade krigarkungar: Karl XII och Tchads Déby

Tchads president Idriss Déby mördades av rebeller i april 2021. Han efterträds av sin son.

Karl X II var fram till den 19 april i år den siste regerande statschefen som dödats i ett militärt slag. Voltaire beskrev honom som till hälften Alexander den store och till hälften Don Quijote, skriver Rahmane Idrissa i Side Car, en blogg utgiven av brittiska New Left Review.

Kungen befann sig i skyttegravarna vid norska Frerdriksten, då en kula gick genom hans huvud. Det lät som det ploppande ljud som uppkommer då en sten kastas i gyttja, enligt ett samtida närvarande vittne. Döden var ögonblicklig.

Nästan genast uppkom rykten om att kulan inte kommit från fiendesidan. Detta berodde inte minst på att kungens död 1718 följdes av en statskupp och av långtgående förändringar av det svenska regeringsskicket.

Kamen ligger i Saharas ökenområden långt från Norge. Här dödades i slutet av april Tchads president Idriss Déby av en kula som träffade honom i bröstet, under omständigheter som påminner i några avseenden om Karl XII:s död i Norge. Det finns rykten om att det dödande skottet och den följande statskuppen egentligen var en påskyndad succession som förde Débys son Mahamat Idriss Déby till makten i centralafrikanska Tchad. Men den djupaste parallellen är, skriver Idrissa, att Déby blev ett offer för sin tro på sig själv som en ”krigarkung”, liksom Karl XII. 

Déby skulle aldrig ha inspirerat Voltaire – men han såg sig själv som en napoleonsk Braveheart, som en blandning av en fransk general och en afrikansk stamhövding, fortsätter Idrissa.

I augusti förra året utnämnde Idriss Déby sig själv till maréchal du Tchad och placerade därmed in sig själv i den rad av franska marskalker som styrt Tchad. Déby framträdde alltid med ett strålande leende och en imperier-marskalk-stav, inspirerad av Napoleon. Men Débys armé är kolonial och bygger på stammar, den är inte nationell.

Männen som mördade Déby 400 km från huvudstaden är medlemmar i Front for Alternation and Concord in Chad (FACT), som har fått stöd av Libyens starke man i dag, Khalifa Haftar. De vill gärna framstå som patrioter. I propaganda på sociala medier har man förklarat att skälet till attacken var att Déby utropat sig till landets president på livstid, vilket slår sönder demokratin i landet. Def menar också att det verkliga målet måste vara Frankrike och manade också andra länder till antikolonial kamp.

I Frankrike hyllade president Emmanuel Macron den mördade som ”en sann vän till Frankrike” – och lovade högtidligt att ingen skulle få hota Tchads stabilitet och okränkbarhet. 

Men, skriver Rahmane Idrissa, Tchad har under hela landets historia varit som en definition av instabilitet. 2017, beslöt Frankrike att på Débys begäran frysa alla tillgångar för Mahamat Mahdi Ali, ledaren för FACT, genom att stämpla honom som terrorist. Men Ali är jurist och ekonom, utbildad i Frankrike, därtill medlem i Frankrikes socialistparti.

Frankrike hjälper nu den nya Déby Junior-regimen att jaga Ali i grannlandet Nigers östra delar, dit ”terroristen” har dragit sig tillbaka.

Déby Junior kontrollerar nu Tchads militär och med starkt stöd från Frankrike finns det ingen möjlighet för att landets ledning ska öppna den politiska arenan för något som ens avlägset påminner om demokrati.

Karl XII i Bender, teckning från 1894/SvD.

”Ingen vanvård på ackord!”

Teckning: Robert Nyberg.

Coronakommissionens rapport (SOU 2020:80) riktar svidande kritik mot den anorektiska äldrevården i Sverige, vars brister i blixtbelysning har gjorts synliga av pandemin. I en välskriven och viktig artikel i nya numret av tidningen Clarté (nr 1 2021) presenterar Åsa Andersson och Marianne Lidbrink rapportens huvuddrag och ger därmed indirekt svar också på den omdiskuterade frågan varför så många i Sverige dog i covid-19 under förra året. Det handlar om kusliga strukturella brister i äldrevården, i mycket ett resultat av den så kallade ädelreformen i början av 1990-talet. Och om den allmänna smittspridningen i landet.

Kommissionen beskriver ingående sådant som äldrevårdens alltför små ekonomiska resurser, oklara ansvarsfördelningar mellan kommuner och regioner, dåliga anställningsvillkor, låg bemanning, alltför få sjuksköterskor och inga anställda läkare. 

Artikelförfattarna är båda legitimerade sjuksköterskor med klinisk erfarenhet av vård av äldre i region Stockholm, med mångåriga erfarenheter av vårdpolitiskt arbete. Det vet vad de skriver om:

”Det är befriande att en nationell utredning öppet redovisar de allvarliga bristerna. De har negligerats av såväl Sveriges kommuner och Regioner (SKR) som olika regeringar sedan början av 200-talet. Kommissionens rapport bekräftas av Inspektionen för vård och omsorgs (IVO) granskningar av äldreboenden under pandemin.”

Dagens äldrevård är ett resultat av den så kallade ädelreformen 1992. Kommunerna fick då ansvar för viss hälso- och sjukvård medan regionerna behöll ansvaret för läkarinsatserna.

Inget blev som det var tänkt. I stället inleddes kraftiga nedskärningar. Antalet vårdplatser per 1000 invånare i Sverige minskade från 2,9 år 2006 2,1 år 2019. Genomsnittet bland OECD-länderna är 4,7 vårdplatser på 1000 invånare. I svensk äldrevård saknar 40 procent av personalen vårdutbildning. Bara fem procent av de anställda är sjuksköterskor, mot 31 procent i Norge. 

En svensk sjuksköterska på ett äldreboende ansvarar för 30 boende. På vardagar, kvällar, nätter och helger finns på de flesta boenden inga sjuksköterskor alls. Och aldrig någon läkare.

Det innebär att sådant som syrgas och dropp saknas, eftersom det kräver sjuksköterskor. 

Skattesänkningarna sedan 1990-talet har kraftig urholkat den svenska välfärden och särskilt drabbat äldreomsorgen, vars finansiering dragits ner med 1,3 miljarder per år sedan 2002. Det behövs nu 100 miljarder eller mer för att återupprätta en anständig äldrevård. 

Arbetsförhållandena i äldreomsorgen är ofta dåliga, med låga löner, inte sällan timanställningar med arbetspass morgnar och kvällar, särskilt i den privata verksamheten (37 procent timanställda) men också i den kommunala (27 procent). 

Samtidigt med besparingarna lanserades New Public Management. Arbetet styrdes för att minimera konstaderna, inte maximera insatserna för de äldre utifrån deras behov.

I många kommuner infördes minutstyrda insatser, 15 minuter till hjälp med toalettbesök, fem minuter för överlämnande av mat och så vidare.

Till det kommer tre olika journalsystem för de boende, till följd av det splittrade huvudmannaskapet, med oklarhet i vem som har tillgång till vilken information. Risken är stor för att man missar viktig information, med vårdskador som följd.

Åsa Andersson och Marianne Lidbrink avrundar sin genomgång av Coronakommissionens rapport med en kravlista:

• Patienter och personal har rätt till användbara och säkra informationssystem.

• Äldrevården behöver ökade resurser med minst 100 miljarder för att säkerställa den framtida finansieringen.

• En styrande lag för vård och omsorg om äldre.

• Samverkan mellan stat, regioner och kommuner – utan SKR:s inblandning.

• SKR:s roll bör renodlas som en arbetsgivarorganisation, utan uppdrag från regeringen.

Det samhälle som inte månar om de äldre är ett omänskligt samhälle. Sverige har fått betala ett högt pris för grava missförhållanden inom vården. Det var dessa som gjorde att Sverige avvek kusligt negativt från jämförbara europeiska länder. På många håll verkar man fortfarande dåligt ha insett detta, som i region Stockholm. 

Rubriken på artikeln i Clarté säger egentligen allt, den rimmar och är som gjord för en banderoll i en manifestation för ett återskapande av en värdig äldrevård:

”Ingen vanvård på ackord!”

Teckning: Robert Nyberg.

Finntopia – Finland världens lyckligaste land

Ledarna för de fem finska koalitionspartier som styr Finland sedan december 2019. Centerpartiets Katri Kulmuni lämnade sin post som biträdande statsminister i juni 2000, men ersattes då av Annika Saarikko, i trettioårsåldern. Collage Thomas Niskakangas.

Finntopia är rubriken på en åttasidig artikel i nya numret (jan/feb 2021) av New Internationalist, en tidskrift med fokus på sådant som ekologi, hållbarhet och biodiversitet. Artikeln jag syftar på är en presentation av FN:s nya ”The World Happiness Report”, som utifrån en rad noga specificerade kriterier väljer ut ”de ”lyckligaste” länderna i världen. 

Och Finland leder klart – före Danmark, Norge och Island. Finland tog förstaplatsen från Norge 2018, trots att BNP per capita var en tredjedel lägre i Finland än i Norge. Sverige ligger på en sjundeplats, klart sämst av de nordiska länderna och efter Holland och Schweiz.

Det som räknas i indexet är sådant som inkomstnivå, förväntad livslängd och nivån på social trygghet och korruption.

Exemplet Finland visar att ”lycka” inte är detsamma som ständig ekonomisk tillväxt, skriver New Internationalist.

Forskare har slagit fast att Finland har skapat sociala välfärdsstrukturer som gör att människor ”mår bra”. Viktigt i sammanhanget är hur landets immigranter uppfattar sin situation. Redan 2028 blev Finland det land i världen som kunde uppvisa högst välmående bland sina invandrare.

”Lyckan” i ett land hänger inte minst samman med den politiska stabiliteten. Finland och rankas högst av världens 178 länder vad gäller politisk stabilitet – i The Fragile State Index.

”Det är lättare för ett folk att vara ”lyckligt” om deras stat är stabil, om press och medier är fria och ansvarstagande, om skolorna är välfungerande, barnens hälsa är god – liksom befolkningens.

Finland är faktiskt ett av få områden på jorden där förhållandena är sådana att människor blir nöjda, när man ”bryr sig om varandra” mer än konkurrerar.

I många avseenden i dag är Finland motsatsen till Storbritannien, där antalet hemlösa mellan 2009 och 2018 har stigit med 169 procent. I Finland har under samma tid den långvariga hemlösheten sjunkit med 35 procent och i Helsinki återstår nu bara ett enda härbärge med 50 bäddar.

Tidskriften diskuterar förstås vad det betytt för Finland att landet i december   2019 fick en ung kvinnlig statsminister, Sanna Marin, i en regering där fyra centrala ministerposter innehas av kvinnor i den ”tidiga 30-årsåldern”. Man slår fast att dagens finska regering bygger Finland till ett land med ökande jämlikhet.

Särskild uppmärksamhet ägnas åt den finska debatten om Universal Basic Income (UBI), som skulle kunna innebära en helt ny välfärdsmodell. På World Economic Forum för två år sedan i Davis sa den holländske historikern Rutger Bregman att UBI är ”en fråga om frihet”.

2016 genomförde den finska regeringen ett försök där 2000 personer, alla arbetslösa när studien inleddes, fick en grundlön på  bortåt 6000 svenska kronor per månad under två år, oavsett andra inkomster och utan att ta hänsyn till om man sökte jobb eller inte. Syftet med studien var att reflektera om det nuvarande socialförsäkringssystemet kunde förenklas.

Liknande pilotstudier har utförts i amerikanska Seattle och i den kanadensiska provinsen Ontario.

”Många använde den garanterade basinkomsten till att förbättra sin livskvalitet och som ett skäl till att inte lönearbeta”, säger författaren Tuomas Muraja.

Om folk i Europa ska lära sig att konsumera mindre och förorena mindre, då måste de också producera mindre, skriver New Internationalist.

Finlands historia de senaste åren kan ge oss alla hopp, även om Finland inte är en utopi utan ett land där mycket kan förbättras.

Tidskriften citerar skotske Robert Owens, som på nyårsdagen 1816 talade till invånarna i skotska New Lanark:

– Jag vet att det går att bygga samhällen utan brottslighet, utan fattigdom och med betydligt förbättrad hälsa, samhällen nästan utan nöd och misär och med människors förnuft och glädje hundrafalt förbättrade. 

Fotnot: New Internationalists skribenter är Danny Dorling, professor i human geografi vid universitetet i Oxford och Annika Koljonen som disputerat vid Cambridge i internationella relationer och bor i Helsinki. Texten är ett sammandrag från deras gemensamma bok ”Finntopia: What we can learn from the world’s happiest country” (2020).

Två finska affischer. Den vänstra avser att locka turister. Den högra är snarare ironisk och satirisk.