Kategoriarkiv: Arbetarrörelsen

Sista dansen på Sundspärlan i Helsingborg?

Sundspärlan, Helsingborgs folkpark, har årligen 100 000 besökare vid 200 evenemang, ett unikt och levande kulturhus. Den är också en del av Helsingborgs historia och nära förknippad med arbetarrörelsens historia. Sundspärlan har varit inte bara arbetarrörelsens utan alla helsingborgares plats för förstamajtal, danskvällar, konserter och teater alltsedan slutet av 1800-talet.

Men i Peter Danielssons Helsingborg är allt till salu. Historielösheten är bedrövlig, liksom okänsligheten för att en fungerande stads utveckling bygger på en känsla för dess historia, där gammalt och nytt samsas dynamiskt .

Nu görs ett nytt utspel att riva Sundspärlan. Här ska byggas 400 nya bostäder. Danielsson är kategorisk i HD, ”Sundspärlan kommer inte att vara kvar”.

2015 gjordes ett liknande försök att massakrera en traditionell kulturinstitution. Folk blev med all rätt upprörda. Gruppen Bevara Sundspärlan fick på Facebook tusentals engagerade medlemmar. Planerna gick till slut om intet.

Nu mobiliseras opinionen igen. Folk är förbannade, heter det i en annan HD-artikel. Och Facebookgruppen Bevara Sundspärlan med i dag 7000 medlemmar delade på gårdagens tisdagsdans på Sundspärlan ut de första namninsamlingslistorna i protest mot de destruktiva planerna.

FB-gruppens organisatör, @Gabriella Pivac Zenzerovic, håller högt tempo och hoppas på kort tid få in tillräckligt många namnunderskrifter för att frågan om folkomröstning i frågan måste behandlas i kommunfullmäktige.

Sundspärlan, affisch för Dansvåren 2016.

På Facebooksidan finns mängder av engagerade inlägg, här är ett, skrivet av @Jeanette Krajnc Engdahl:

”Såklart ska vi kämpa för att få behålla vårt Sundspärlan??????????. 
Så fantastiskt mycket härliga arrangemang som anordnas här???. 
Hit vallfärdar vi alla, människor i alla åldrar och skapar fantastiska kvällar och härliga minnen.
Även de allra äldsta från stadens olika vårdboende, besöker ofta och gärna tisdagsdansen, livskvalité på hög nivå?.”

För ett halvår sedan genomfördes demokratiska val i Helsingborg. Under valdebatten nämndes inget om att Sundspärlan skulle skövlas, inte heller hördes något om den planerade försäljningen av kommunala Öresundskraft, två stora och viktiga frågor för många helsingborgare. Redan har förslag väckts om kommunala folkomröstningar i båda frågorna. Danielsson & Co agerande i båda fallen bygger på demokratiförakt och avsaknad av känsla för vad som ger Helsingborg som stad dess egenart.

Jag läser i Helsingborgs stadslexikon:

Arbetarrörelsen fick på 1890-talet möjlighet att köpa marken av familjen Siöcrona (släkten), d.v.s. landeriet Fältarp. Priset var 40 000 kronor. Invigningen av Folkparken skedde den 1 maj 1895. Till en början var den gamla gårdens byggnader de enda i parken men 1896 tillkom en täckt dansbana med teaterscen. Under 1900-talets början byggdes parken till med kägel och skjutbana och med det nuvarande teaterhuset 1919.

På 1920-talet tillkom en danspaviljong, som vid den tiden var störst i Norden. På 1930-talet vinterbonades danspaviljongen, för att på 40-talet ut-ökas och byggas samman med en ny restaurangbyggnad. Porträttbysten i parken av Hjalmar Branting är utförd av Carl Eldh och sattes upp 1936.

Historisk dansbild, från Bevara Sundspärlan.

Harry Martinsons ”Resor utan mål” och lusten att färdas

Harry Martinson gav ut Nomad 1931. Bilden ur en utgåva från 1943, med illustrationer av Torsten Billman, Teckningen till dikten ”Kol”.

”Kommen ned till passaderna / och frågen oss något om Durhamkolen! / Frågen oss vad de äro värda / när barometern faller som ett åskslag / och det gäller att hinna in i Maggelan!

Durhamkolen! Dessa icke fullt utvecklade diamanter / som en havseldare smeker och vårdar …”

Så skriver Harry Martinson i sin genombrottsdiktsamling ”Nomad”, utgiven 1931. De kommande två åren publicerade han prosaböckerna ”Resor utan mål” och ”Kap Farväl”.

Harry Martinson föddes i Jämshög i Blekinge 1904. Hans pappa dog 1910 i TBC. Året efter emigrerade mamman till Oregon i USA. Hon lämnade kvar barnen, som utackorderades på socken till lägstbjudande.

För Harrys del följde sex år i folkskolan i Blekinge, sen barnhem i Göteborg och Skeppsgossekåren i Karlskrona innan han rymde och gick till sjöss. 

Han blev en ”Världsnomad” och skriver i Resor utan mål:

”Det är en oändlig reslust som plöjer bondens åker, och fåra upp och fåra ner äro världens vägar sammandragna” …

”Jag har själv motsvarat bondens plöjningsresa, där jag framför ångpannorna i ett pannrum på havet tillryggalagt mil efter mil på ståldurkarna mellan varje påeldning, fram och tillbaka, fram och tillbaka.”

Längre fram skriver Martinson om det innersta önskelivets tre livsströmmar:

”Kanske skulle det visa sig att lusten att färdas vore mänsklighetens innersta rop även om hungern och kärleken fingo sitt.”

Det är en märklig bok. Den unge sjömannen färdas över världshaven, ofta med tungt slit under däck vid den heta koleldade pannan. En värld har gått under i första världskrigets skyttegravar några år tidigare och eldaren genomkorsar den vid ångpannorna som bonden åkerns plogfåror.

Han skildrar det han ser med en häpnadsväckande språklig lyster. Det slår gnistor ur kolpannan men också ur språket – trots de för en läsare i dag urmodiga pluralformerna för verb. 

På Bonniers var Tor Otto Bonnier ljummen, författaren upprepar samma tankegångar ”som på något sätt verkar tjatigt”, skriver han. ”Det är för många utländska ord, vilkas mening ofta äro mycket dunkla”. Men Resor utan mål blir utgiven, den höjs till skyarna av de flesta utom av Dagens Nyheters recensent. Anders Österling skriver om ”en av de största naturbegåvningar som någonsin framträtt i svensk litteratur. Karin Boye är lyrisk i tidningen Arbetaren, liksom Karl Vennberg i Hallandsposten.

 I Författarnas LitteraturHistoria, del 3, utgiven 1978, skriver Tore Zetterholm om Världsnomaden Harry Martinson och drar den här slutsatsen:

”I 1900-talets svenska proletärdiktning, vårt lands mest originella bidrag till världsslitteraturen, hade en ny samhällsklass fått stämband och röst. … de från början socialt och språkligt handikappade proletärförfattarna … kom även att förnya språket. … Proletärdiktarna hade ett nytt eller i varje fall outnyttjat erfarenhetsstoff. De hade upplevt naturen, fabrikerna, de främmande länderna inpå bara huden. Skogen var för dem en arbetsplats, inte ett utflyktsmål; de hade inte flanerat på tillvarons trottoarer, de hade sopat dem.” 

Zetterholm berättar hur han själv, en generation yngre än Martinson, upplevde att proletärdiktarna sprängde språket i stycken, ”deras bilder var som rus och våldtäkt efter skolans språkliga Linggymnastik”.

Efter många år återvänder jag till Resor utan mål nu i februari med min bokcirkel De heliga idioterna. Harry Martinsons språk har behållit sin lyster, hans sätt att berätta om livet till sjöss och som luffare och världsnomad har en saltmättad friskhet, boken är en läsupplevelse som få.

Harry Martinson 1932, 28 år gammal. Foto Anna Riwkin.

Läsandet och demokratin 40 år efter Slamfarmen

Om läsandet som demokratins immunförsvar och böckernas roll för demokratin samtalade LO-ordföranden Karl-Petter Thorwaldsson och Torgny Karnstedt, som för fyrtio år sedan debuterade med romanen Slamfarmen. Fortsätt läsa Läsandet och demokratin 40 år efter Slamfarmen

Sundspärlan/Folkets park åter hotat

Sundspärlan/Folkets park skulle ”förtätas” och förstöras för ett år sedan, men räddades efter folkliga protester. Nu är det dags igen efter en ny attack mot folkparken av moderate Christian Orsing. Fortsätt läsa Sundspärlan/Folkets park åter hotat

Sista valsen i Folkets hus?

FolketsHus_7711

Försäljningen av Folkets hus är klar, men köparen hålls hemlig. De ansvariga för det här barbariet är de styrande politikerna, ytterst kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson, en historielös politiker som bara tycks kunna tänka i kronor och ören och inte drar sig för att förskingra ett kulturarv.
Fortsätt läsa Sista valsen i Folkets hus?

Ernst Wigforss talar i Folkets Hus 1940

12671812_10153515924118865_1822226538819050140_o

Folkets Hus i Helsingborg har varit platsen för avgörande händelser i stans historia.  På den unika bilden ovan talar dåvarande finansministern Ernst Wigforss i Folkets hus fullsatta A-sal. Stämningen är allvarlig.

Året är 1940. Är det före eller efter den 9 april, då Nazityskland inledde Operation Weserubung och invaderade Danmark och Norge?

Jag bläddrar i ”Socialdemokratin i Helsingborg”, utgiven 1951 till Helsingborgs Arbetarekommuns 50-årsjubileum. Folkets Hus och Folkets Park återkommer som platser för viktiga manifestationer, milstolpar inte bara för arbetarrörelsen utan för Helsingborgs historia.

Fem år tidigare står Wigforss en sommarsöndag i folkparken och talar om ”ett samhälle utan kämpande klasser, till en verkliga känslan av gemenskap inom ett helt folk”.

En episod i februari 1918 väcker eftertanke. 1200 människor har samlats i Folkets hus’ A-sal. Frågan gäller hur Sverige ska förhålla sig till finska inbördeskriget. Det fanns risk för att Sverige skulle dras in i världsbranden på Tysklands sida. ”Men vill man på högerhåll bilda svarta garden, måste arbetarna vara beredda att bilda röda garden”.

Gå med i FB-gruppen Bevara Folkets hus. Länken finns här.