Kategoriarkiv: Ryssland

Putins 20 år vid makten

Vladimir Putin avlägger presidenteden den 7 maj 2000 medan Boris Jeltsin står vid hans sida.

Vladimir Putin blev rysk president 1999. Tjugo år senare analyserar ryska medier ”Putineran”. Rysslandskännaren, författaren och översättaren Stefan Lindgrens veckobrev ”Ryska Posten” återger några ryska analyser och kommentarer.

I tidningen Zavtra, (I morgon) skriver Aleksandr Razuvajev att Putins två första mandatperioder (2000 – 2008) gjorde honom till en av de mest framgångsrika härskarna i den ryska historien. Putin lyckades under denna epok dämpa separatism och terrorism i norra Kaukasus. Dessutom tvingade han de inhemska oligarkerna att betala skatter. Några av dem anpassade sig till de nya förutsättningarna. Andra tvingades lämna Ryssland.

Dock granskade inte Putin hur privatiseringarna i mitten av 90-talet medförde att en rad stora statsägda företag övergick i privat ägo och skapade ett Ryssland med en extremt förmögen elit.

Efter millennieskiftet accelererade de utländska investeringarna i Ryssland. BP skapade ett joint venture med TNK, Conoco. Phillips investerade i 20 procent av Lukoils aktiekapital. Med utländska investerares pengar skapades det ryska mobilkommunikationsnätet.

Under Putins två första perioder nästan fördubblades landets BNP. Man kunde bygga upp finansiella reserver och minskade utlandsskulden. Det bästa året ekonomiskt var 2013, då Ryssland blev främsta europeiska ekonomi och världens femte ekonomi.

2014 drabbades den ryska ekonomin av sanktioner och sjunkande oljepriser. BNP minskade med tre procent och realinkomsterna sjönk med elva procent.

Putin svarade med att samma år bilda Eurasiska unionen, en inre marknad för varor, tjänster och kapital från Vitryssland, Ryssland och Kazakstan.

Ekonomiskt har Ryssland drabbats begränsat av sanktionerna. En färsk rapport från IMF uppskattar att de västliga sanktionerna, som inleddes 2012 kostat landet 0,2 procent av BNP från 2014. Samma rapport anger att variationerna i oljepriset haft större betydelse.

Under Putins tjugo år vid makten har mycket förändrats i landet, fortsätter Aleksandr Razuvajev:

”1999 var mobilkommunikation en lyxartikel, och nu är det en masstjänst. 1999 var en utländsk bil till ett värde av 10 000 dollar en lyxartikel, och nu kan även en migrant från utlandet köpa den på kredit. 1999 kunde en vanlig person inte köpa en lägenhet. Enbart förra året tog 1,5 miljoner familjer totalt 3 biljoner rubel i hypotekslån. 1999 var medellönen i Ryssland 56 dollar, idag är den 637 dollar.

Och naturligtvis är det grundläggande för friheten säkerhet. 1999 gick författaren till dessa rader inte ut i Moskva utan ett gasvapen, men i Ryssland är det sedan länge varit andra tider. Dagens Ryssland är ett suveränt framgångsrikt land, med framgångsrika människor.”

Andra texter i samma ”Ryska Posten” (19 augusti) nyanserar bilden. Var femte rysk är djupt skuldsatt och betalar 30 – 50 procent av lönen i räntor och amorteringar. En tredjedel, särskilt ungdomar, säger sig ha svårigheter att återbetala lånen, allt enligt tass.

Under första hälften av 2019 har 2.4 miljoner gästarbetare kommit till Ryssland, särskilt från Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Ukraina och Kazakstan, skriver Moscow Times. Samtidigt har landet drabbats av en ny demografisk kris första halvåret i år, då befolkningen minskat med 200 000 människor, den sämsta siffran sedan 2008, uppger nezavisimaja.

Varje utgåva av Ryska Posten avslutas med ett ryskt ordspråk, som det här:

Он за словом в карман не лезет

Vilket förstås betyder ”Han gräver inte i fickan efter ord”.

Irankrig för USA som Vietnamkriget

Iranska demonstranter protesterar i november 2018 framför den tidigare amerikanska ambassaden i Teheran. Photo: Majid Saeedi/

USA:s återkommande hot mot Iran och de senaste dagarnas händelser efter det att Iran beslagtagit en svenskägd brittisk-opererad oljetanker har ökat risken för ett nytt USA-initierat storkrig dramatiskt.

Jared Keller, New York-baserad journalist som bland annat medarbetar i The Atlantic, Pacific Standard, Bloombergs och Al Jazeera America jämför i en artikel publicerad av GEN, ett nytt webbmedium fokuserat på politik maktfrågor och kultur, ett amerikanskt angrepp mot Iran med Vietnamkriget.

Under många veckor har den mäktige högerextrema nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton krävt militära amerikanska operationer mot Iran, liksom utrikesminister Mike Pompeo och CIA-chefen Gina Haspel. USA:s rasistiske och islamofobiske president Donald Trump har – hittills – inte fallit undan för deras idéer. Men läget är nu extremt farligt och kan förändras snabbt.

I Iran skulle USA:s militär möta en fiende som är tre gånger starkare än i något annat krig efter Vietnamkriget, skriver Keller. Iran har en armé på 523 000 aktiva soldater som tillsammans med 250 000 reservister är beredda att möta varje invasionsförsök. Det utgör många fler soldater än vad Irak förfogade över 2003, något som The Washington Post noterat.

 Irans befolkning är tre gånger större än Iraks, utspridd på ett tre gånger större område. Att angripa Iran, besegra de inhemska styrkorna och sedan ockupera och ”pacificera” landet skulle kräva enorma resurser, konstaterar Jared Keller. Till det kommer att ett krig mot Iran skulle vara en uppenbar krigsförbrytelse.

Ändå tror halva USA:s befolkning att USA kommer att angripa Iran. Även om Irans armé har omoderna vapen är det inte allas säkert att USA:s tekniska överlägsenhet garanterar seger.

Keller skriver om ett möjligt krig ur amerikanskt perspektiv. Tilläggas måste att ett amerikanskt militärt angrepp på Iran skulle få ohyggliga konsekvenser för civilbefolkningen, med väldiga offer i både flyktingar och döda. Och var ska flyktingar från ett storkrig i Iran söka skydd?

Ännu en aspekt väcker fasa. Grannländer i regionen kommer att bli inblandade. Det gäller i synnerhet Saudiarabien, som redan har en lång rad baser med amerikanska soldater, beredda att därifrån anfalla Iran. Men också Israel kan bli både en stridande part och ett angripet land. Och vad händer med redan så svårt plågade länder som Libanon och Syrien? Hur kommer Turkiet – och Ryssland – att ställa sig?

Varför talar alla i Sverige om det kommande kriget?

Amerikanska soldater i nordligaste Norge ”för att assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk”?

Förre ambassadören Sven Hirdman höll i början av månaden ett föredrag i franska Talloires om ”Den militärpolitiska situationen i Nordeuropa”. Han undrar varför ingen i Frankrike men nästan alla i Sverige talar om kriget som kommer, kriget mot Ryssland?

Sedan trettio år tillbringar Hirdman återkommande tid i fritidshuset i franska Veyrier. I sitt föredrag reflekterar han över skillnaden mellan det offentliga samtalet i Frankrike jämfört med i Sverige. Han skriver bland annat att …:

”…  ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland.” 

Under det kalla kriget fram till Berlinmurens fall gick, konstaterar Hirdman, konfrontationslinjen mellan Öst och Väst vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. I dag har samma gräns förskjutits mot öster och norr till den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. 

Hirdman ser likheter mellan tiden mellan de båda världskrigen och vår tid.

Kalla kriget tog slut i november 1990. … Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939.

I dag betraktar Nato och Ryssland åter varandra som huvudfiender, precis som under det kalla kriget. USA och Nato har förstärkt sin militära närvaro i Östeuropa samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. 

Ur svensk synpunkt är det dramatiskt och oroväckande att Östersjön håller på att förvandlas till ett Nato-Innanhav, även om Sverige och Finland fortfarande står utanför Nato.

Hirdman konstaterar att Ryssland med Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden. En stor del av rysk handel passerar därtill genom Östersjön – och kan påverkas av Natos närvaro.

Under det ”förra kalla kriget” var USA inte närvarande i Östersjöregionen. Läget nu är annorlunda, ” hundraprocentig närvaro”. Därtill kommer amerikansk press på Norge att ”ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.”

På den ryska sidan har man förstärkt de militära baserna i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.

Jämfört med kalla kriget är kontakten och dialogen mellan Ryssland och Väst minimal. Sven Hirdman är bekymrad och menar att det nu föreligger en förhöjd risk för allvarliga incidenter …

”… som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.”

Hirdman menar att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa. Han menar att Rysslands hållning i huvudsak är defensiv och att det är uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll.

Skulle ett tredje världskrig kunna inledas med en incident i Östersjöregionen, undrar jag. Om det inte kan uteslutas, vilket jag fruktar, borde inte då allt som kan göras nu vara prioriterat för upprätthålla freden, runt Östersjön och i Europa?

SVART FREDAG FÖR SVERIGE efter Vårt nej till FN:s kärnvapenförbud

Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Magnus Hallgren/DN.

Fredagen den 12 juli är en svart fredag i modern svensk historia. Vid en i hast sammankallad presskonferens en semesterdag på eftermiddagen, en dag med nedskruvat politiskt intresse, rapporterade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte ska ansluta sig till FN-konventionen mot kärnvapen.

Därmed tog regeringen ett stort steg från den blocköverskridande svenska alliansfria politik som avvisat allt svenskt samröre med kärnvapen alltsedan andra världskrigets slut och de mördande bomber som föll över två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki.

Det är ett beslut som många upplever som ödesdigert – och som öppnar dörrar för ett framtida svenskt Natomedlemskap. Det kommer i så fall att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.

I den nuvarande katastrofala amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, utrikesminister Mike Pompeo är bara en i kretsen. Om USA:s regering inbillar sig att Ryssland ”lätt” kan besegras militärt kan Sverige inom några år förvandlas till centralt krigsområde i ett tredje världskrig.

Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men ska vi inte förhålla oss också till det?

Även om det inte går så illa kan Sverige bli allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply, vilket är nog så fasansfullt. Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa blir Sverige en frontstat vid det Östersjön som nu håller på att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket förstås är ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland.

Väldiga vapenköp kan komma att militarisera samhället, om kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.

Utgivarna av sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato” skriver i en kommentar att den främsta anledningen till beslutet givetvis är den realalpolitiska sanningen att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. 

Men det har i debatten ofta hävdats att Sverige skulle ”riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen” och Margot Wallström distanserade sig inte från den hållningen. Särskilt från amerikansk sida har återkommande förekommit skamlösa hot i den riktigningen, som Sverige nu tycks ha fallit undan för. Det är lika pinsamt som obehagligt och kan få långtgående konsekvenser.”

Varför tillkännages beslutet en fredageftermiddag i semestertid om inte för att minimera kritiska kommentarer? I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv!!

Inte en röst i DN från ICAN, vars generalsekreterare Beatrice Fihn kommenterade i upprörda ordalag i ett inslag i fredagens Studioett, inte heller någon röst från den i sammanhanget så viktiga och pådrivande organisationen Läkare mot Kärnvapen.

Fihn får däremot komma till tals i Svenska Dagbladet:

– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning, säger hon.

På frågan ”Varför tror du man väljer att inte skriva under konventionen?” svarar hon:

– Man är rädd för kärnvapenstaterna. S- och MP-regeringen faller för pressen från Trump. Vi hör mycket om att länder som USA, Storbritannien och Frankrike utövar påtryckningar mot Sverige, säger Beatrice Fihn.

Sverige i Nato leder till att Trump i krig får befäl över svensk militär

Soldater från P4 i Skövde i övning med amerikanska attackhelikoptrar, under försvarsövningen Aurora 17. Foto: Tomas Oneborg.

Den militära spänningen i vårt närområde skulle stiga dramatiskt om Sverige och Finland gick med i Nato, skriver bland andra före detta utrikesminister Hans Blix och de tidigare ambassadörerna Sven Hirdman och Rolf Ekéus i den debattartikel i Svenska Dagbladet.

Deras artikel är ett svar på ett tidigare debattinlägg i samma tidning, undertecknat av  14 svenska och finska säkerhetspolitiska debattörer som hävdar att Sverige och Finland bör bli medlemmar i Nato.

Deras grundargument är att Ryssland hotar säkerheten i Nordeuropa och att ett svensk-finskt Natomedlemskap skulle bidra till att avskräcka Ryssland från aggression och därigenom stärka våra länders säkerhet.

Hans Blix och hans medskribenter protesterar mot de 14:s sätt att resonera:

”Argumentationen är enögd. Den grundar sig nästan uteslutande på Rysslands agerande i Ukraina utan försök till bredare granskning av landets utrikespolitiska ambitioner och militära förmåga. Premissen om ett allmänt aggressivt Ryssland som är berett att oprovocerat anfalla de nordiska och baltiska länderna saknar grund.”

Deras huvudargument borde vara självklart. Länder som Sverige och Finland borde folkusera på en spänningsdämpande utrikes- och militärpolitik för att undvika ett tänkbart storkrig i Europa. Ett sådant krig skulle ytterst bedrivas mellan Ryssland och USA. Alla europeiska länder blir förlorare. Kärnvapen kan komma att användas som hot, av misstag eller medvetet utlösas av en part som upplever ett hotat underläge.

I samma artikel betonas också att svensk trupp i händelse av krig kommenderas av USA:s president:

 ”Samtidigt måste vi vara medvetna om att Donald Trump som USA:s president vid sidan av Natos råd har den övergripande kontrollen som direkt ordergivare till Natos operative befälhavare, SACEUR, alltid en amerikansk general. Med ett svenskt medlemskap i Nato skulle de svenska stridskrafterna och hela vår försvarsordning i en krigssituation vara direkt underställda amerikanskt befäl. Därtill blir Sverige som ansluten till kärnvapenalliansen i en konflikt ett potentiellt mål för ett ryskt kärnvapenangrepp enligt den ryska kärnvapendoktrinen.”

 

Varför ska Sverige se krig som ”solidaritet”?

Karl XII under kalabaliken vid Bender. Närstrid mellan svenskar och turkar. © Carl Wahlbom/Nationalmuseum

”Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.”

Så skriver författaren och debattören Anders Björnsson i ett inlägg på sajten alliansfriheten.se.

Under 1900-talets stora krig har Sverige lyckats hålla sig utanför krigshandlingarna, med allt vad det inneburit. Nu driver våra försvarspolitiker utvecklingen åt ett helt annat håll. Sverige ska gå i krig, vi ”kan inte hålla oss utanför”.

Ska vi också delta i offensiva krigshandlingar, undrar Anders Björnsson. Han besvarar själv frågan. Det är ingalunda uteslutet att vi går till anfall innan vi blir angripna, särskilt om vi ”erbjuder främmande makt baser, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta, på vår territorium”.

Om Sverige går med i Nato och Donald Trump blir omvald som USA:s president kan situationer mellan USA och Ryssland uppstå som påminner om det vi nu ser utspelas mellan USA och Iran, med hot och värsta sortens militär skuggboxning med ohyggliga insatser. Om Sverige då har militära USA-bemannade Natobaser i Sverige dras vi obevekligt in i ett sådant krigsspel, var sig vi vill eller inte.

Det är ett worst case-scenario som jag själv fasar inför. Det finns förstås många andra.

I över 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land som kunnat verka för fred och nedrustning och leva i fred. Nu ska Sverige plötsligt i stället skicka soldater och militära enheter i krig, som om kriget vore möjligt att vinna, bara vi har tillräckligt militariserade vänner. Frågan om kärnvapen berörs sällan eller aldrig i den svenska debatten, trots att konsekvenserna av ett kärnvapenkrig i vår del av världen är så fasansfulla.

Det enda rimliga är att Sverige fortsätter att verka i FN:s anda, att varje svensk regering strävar efter att bygga fred med fredlig medel i stället för att orera om mera vapen och krig som solidaritet.

Uzbekistans Louvren räddades undan Stalin men hotas åter

Målning av Karaxan, Savitskymuseet i Nukus.

Savitskymuseet i den oansenliga staden Nukus i västra Uzbekistan beskrivs av brittiska The Guardian som ”Uzbekistans Louvren”, ett konstmuseum som under 1900-talet räddade avantgardistisk konst som förbjudits av Stalin frånta förstöras. Men, skriver Suzanne Moore, i dag är Savitskymuseet som institution hotat och i sig i stort behov av räddning.

Igor Savitsky kom kring 1950 till området och började tidigt skapa en stor kollektion av dissidentkonst. Samlingen består av verk av ryska och uzbekiska konstnärer från 30-talet och framåt, då Stalin förbjöd allt som inte var socialrealism. Museet öppnades 1966.

Tjuren av Vladimir Lysenko är museets mest kända verk. Konstnären satt i ett av Stalins läger. Hans målning fick plockas undan den dag under Sovjettiden, då KGB besökte museet.

När jag besökte museet våren 2013 var det en omtumlande upplevelse. Här fanns en parallell avantgardism, målare av samma klass som Chagall och andra – men okända av omvärlden.

Den gången var museet i stort behov av upprustning och ekonomiskt stöd. Många uttryckte farhågor för att museet skulle tvingas sälja ut av samlingarna för att få pengar till driften. Köpare skulle i så fall inte saknas, alltifrån ryska oligarker till internationella konstköpare och stora museer världen över.

Savitskymuseet i Nukus., strax söder om den till stor del uttorkade Aralsjön i Uzbekistan.

Någon sådant skulle vara en stor tragedi. Savitskymuseet skiljer sig från många andra museer med ”exit genom souveniraffären”, skriver Suzanne Moore:

”Det här är konst som konstnärer har dött för, räddad av en person, vars passion var att samla deras verk och bevara dem åt framtiden. Hon drömde om att en dag skulle dessa konstnärer bli erkända och rehabiliterade.”

Bomullsplockare. Volkov.

Amerikanska krigsfartyg jagar ubåtar i Stockholms skärgård

Arkivbild: SVT.

I dag den 4 april går amerikanska krigsfartyg in i Sveriges mest känsliga vatten under en veckas ubåtsjakt i Stockholms södra skärgård.

Under hela efterkrigstiden har ubåtskränkningar av svenskt territorialvatten och svenskt inre vatten framstått som ett av de främsta hoten mot vår territoriella suveränitet, skriver utgivarna av sajten Bevara alliansfriheten.

De pekar på att det bara finns ett enda med säkerhet belagt fall av intrång, strandningen av den ryska ubåten U 137 år 1981 i Karlskronas skärgård, under omständigheter som knappast tydde på militära eller säkerhetspolitiska utmaningar.

I alla övriga fall har det inte gått att tydligt påvisa vilken den kränkande makten varit. Ubåtsutredningen i början av 1980-talet pekade ut Sovjetunionen, men senare utredningar har satt frågetecken kring den slutsatsen. Andra främst, enskilda forskare och debattörer, har istället pekat på att det kan ha varit Nato-ubåtar.

Våra skärgårdar är särskilt sårbara för ubåtskränkningar, heter det vidare i artikeln. Det bräckta vattnet med skikt av olika täthet, tillika med djuphålor och andra speciella bottentopografier gör ubåtsjakt mycket svårt. Författarna pekar på en uppenbar risk om en stormakt inbjuds till den känsliga skärgården:

”Risken är uppenbar att om en stormakt försöker penetrera våra vatten så kommer den rivaliserande stormakten att försöka kontra med egna ubåtar på vårt territorium. Svensk skärgård kan i en framtida konflikt bli en tummelplats för stormakter.”

Skribenternas konklusion är att det inte ligger i vårt intresse som alliansfritt land att släppa en stormakt in i vårt mest känsliga territorialvatten, därtill inkörsport till Stockholm.

Det råkar vara samma dag som Nato fyller 70 år. I övningen, som pågår till den 10 april, finns svenska, finska och amerikanska örlogsfartyg, en svensk ubåt, helikoptrar och ett amerikanskt ubåtsjaktplan bland deltagarna.

När USA manipulerade det ryska presidentvalet 1996

MOSCOW, RUSSIA – 21 AUGUST 1991: Boris Yeltsin giving a speech after the Russian government forces suppressed The August Coup – an attempt by hard-line members of the Communist Party of the Soviet Union (CPSU) to take control of the country. On the right: Vice President of Russia Alexander Rutskoy. Moscow, Russia, on August 21st, 1991. (Photo by Wojtek Laski/Getty Images)

Boris Jeltsin lång illa till inför valet 1996 när han skulle återväljas till Rysslands president. Hans parti Vårt hem Ryssland fick bara 10 procent av rösterna i ett annat val i december 1995. Bara tre procent uttryckte samtidigt förtroende för hans återval. Allt tydde på att kommunistpartiets kandidat Gennadij Ziuganov skulle segra.

I det läget kontaktade någon i hans stab tre rutinerade amerikanska ”spin-doctors”, med erfarenheter av valmanipulation från Kalifornien 1991. De anlände till Moskva med ”fler resväskor fyllda med dollarsedlar”, skriver Helène Richard i marsnumret av Le Monde Diplomatiques engelska utgåva, under rubriken ”När USA fick valvindarna att vända i ett ryskt val”.

De tre agenterna införde amerikanska metoder i det ryska presidentvalet. Särskilt framgångsrikt var bruket av negativa TV-annonser som skulle desavouera Ziuganov och kommunistpartiet.

– Vi lyckades skapa panik bland ryssarna genom att visa bilder på bolsjeviker som brände kyrkor och på köer som visade på varubrist, säger en av amerikanerna. Ingen alkohol, inga cigaretter, ingen tvål … Gud bevare oss från kommunismen. De här slagorden fungerade.

Amerikanska Time hade efter valet en bild av Jeltsin med an amerikansk flagga i famnen på Jeltsin och rubriken ”Jänkarna kom till räddning. Den hemliga historien om hur amerikanska rådgivare hjälpte Jeltsin att vinna valet”.

Bill Clinton var 1996 USA:s president. Han var besluten att göra allt för att Jeltsin skulle återväljas. Clinton hade tät telefonkontakt med Jeltsin och utlovade all tänkbar hjälp. Detsamma gjorde också en rad andra västregimer. Den tyske kanslern Helmut Kohl gjorde två besök i Moskva på fem månader. Frankrikes president Alain Juppé kom till den ryska huvudstaden och gav Jeltsin allt stöd.

Också Clinton besökte Moskva under valkampanjen och gav öppet Jeltsin sitt stöd. I ett tal sa han att han hoppades att ”ryssarna skulle rösta för framtiden”. För honom och andra västledare var Jeltsin en garant för demokrati.

Men, skriver Hélène Richard i LMD, Jeltsins ekonomiska politik var katastrofal. Kriminella gäng utkämpade hänsynslösa strider mot varandra för att ta över den privatiserade sovjetiska industrin. Statsanställda fick inte ut sina löner. Pensionerna sänktes till under existensnivå. 1993 hade Jeltsin låtit armén attackera parlamentet. Han hade också inlett ett brutalt krig i Tjetjenien.

Den 21 februari 1996 ringde Jeltsin upp Clinton. Han behövde mer pengar och bad den amerikanske presidenten om hjälp med att från IMF (Internationella valutafonden) få ett ett lån till Ryssland utökat från nio till tretton miljarder dollar. Två dagar efter samtalet fick Jeltsin det han behövde. Två månader senare övertalade Jeltsin den så kallade Parisklubben att förlänga återbetalningstakten för ett ryskt lån på 40 miljarder dollar till 25 år.

Franska Libérations Moskvakorrespondent skrev vid samma tid att Jeltsin fick allt han pekade på, ”hade han bett om månen hade han förmodligen fått den”.

Den 3 juli 1996 besegrade Jeltsin Ziuganov i andra omgången av presidentvalet.

Jeltsins valseger var en direkt följd av amerikansk manipulering. Från amerikansk sida kallade man det hela för ”demokratistöd”.

Verkligheten innebar något helt annat och medförde mycket som satt sin prägel på dagens Ryssland. Ett otroligt ojämlikt klassamhälle skapades. Ryssarnas tilltro till demokratins möjligheter som politiskt system knäcktes.

Några år senare, i december 1999, nominerade Boris Jeltsin till sin efterträdare Vladimir Putin.

Två skrattande presidenter, Boris Jeltsin och Bill Clinton. Bilden tagen i Moskva 1995.

”angriper” RYSSLAND Sverige i Norrland?

Försvarsmaktens bild från övningens inledande fas är tagen 18 mars, kl 20.54.

Northern Wind, en väldig militär övning, genomförs den 17 – 28 mars. Scenariet är att Sverige ska försvara sig mot en fiktiv angripare som anfaller norra Sverige, skriver Försvarsmakten. Anfallet kommer från öster. Det är ”en tillfällighet”, upprepas ofta.

Men underförstått är förstås att Ryssland angriper Sverige. Är det troligt?

Ett annat scenario är en militär konflikt mellan Ryssland och USA, där Sverige kan påverkas. En sådan förutsättning skulle gett helt andra utgångspunkter för övningarna.

10 000 soldater deltar i Northern Wind. Den norska styrkan på 4500 man är störst, följd av den svenska på 3000 man och den finska med 1500 soldater. Resterande 1000 soldater kommer från Storbritannien och USA. I den amerikanska styrkan ingår marinkårssoldater.

I stort sett hela den norska armén deltar i övningen, noterade norska Aftenposten i höstas.

Illustration av övningsområdet för Flygvapenövning 2019. Övningen kommer att genomföras inom den röda markeringen. Karta: Försvarsmakten.

Fredag den 22 mars inleds Flygvapenövning 2019, årets flygövning i norra Sverige och nordvästra Finland. Utgångspunkten är att nationellt ”högkonfliktscenario” med anfall mot norra och mellersta Sverige.

Rapporteringen i svenska medier om de båda stora militärövningarna har varit knapphändig och ganska ensidig.

Underförstått är hela tiden, som jag nämnde ovan, att Sverige och Finland angrips av Ryssland.

Den bakomliggande frågan diskuteras sällan eller aldrig. Finns det risk för att Ryssland angriper Sverige militärt?

Inte heller ställs frågan om vilket som är det största militära hotet mot Sveriges säkerhet. Många skulle på den frågan antagligen svara att det farligaste för Sverige är ett krig mellan Ryssland och USA. Ett sådant krig skulle kunna utlösa strider med kärnvapen.

Med det andra scenariet blir förutsättningarna för militärövningar helt annorlunda. Det handlar om hamnen i Gävle, om de platser på Gotland och Öland som blir strategiska i en sådan konflikt.

På Försvarsmaktens sajt hittar jag inget om hur den utsatta civilbefolkningen i området påverkas, alltså under övningens förutsättningar. I vår tids krig kan den aspekten inte förbigås.

Inte heller finner jag uppgifter om att angrepp på infrastrukturen finns simulerade under ”Northern Wind”. De trupper som deltar är högteknologiska. Vad händer om el och internetnätverk slås ut genom sabotage?