Kategoriarkiv: Ryssland

Hotar Ryssland Sverige? Bör Sverige gå med i Nato? Svaren på bådadera: NEJ!

Övning mellan svensk militär och Nato på Utö 2016. Foto: Magnus Hallgren/Dagens Nyheter.

I onsdagens Dagens ETC uttrycker Göran Greider sin djupa skepsis mot ett svenskt Natomedlemskap. Han slår vakt om den svenska alliansfriheten, som spelat en avgörande roll för att hålla Sverige utanför alla krig undere 200 år:

”Jag tror att det har ett enormt värde att ett antal länder i Europa står utanför militärpakten. Finland och exempelvis Österrike är inte medlemmar. Att stå utanför Nato innebär större frihet att kritisera en organisation som annars skulle framstå som en monolit och där supermakten USA har så stort inflytande.

Skulle republikanerna i USA vinna nästa val, kanske rentav med den livsfarlige Trump i spetsen, hamnar Nato rätt mycket i händerna på djupt irrationella krafter. Länder som vågar stå utanför militärpakten har en viktig uppgift: att visa att det finns mångfald.

Därför gläder jag mig åt att den svenska regeringen så starkt motsätter sig Natomedlemskap. Även om man undrar hur länge de orkar stå emot.”

Svenska folket har under många år i opinionsundersökningar visat att man är mot ett svenskt Natomedlemskap och för fortsatt svensk alliansfrihet. Jag själv tror att alliansfriheten sitter djup hos många här i landet, som en avgörande del av svensk identitet. Freden i Sverige under över 200 år har i mycket varit beroende av vår alliansfrihet.

PÅ DN:debatt i söndags dundrade KD:s Ebba Busch och Mikael Oscarsson och hävdade att ”Natomedlemskap krävs för att avskräcka Ryssland”.

Sverige ska gå med i Nato, skriver de båda skribenterna. Det innebär ett militariserat samhälle med allt större satsningar på vapen och nedskärningar på vård, skola, omsorg, kultur och så vidare. I mina ögon är paret Busch/Oscarsson pladderhattar och ordmullrare, utan tillstymmelse till nyanserad analys av Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.

Ryssland är militaristiskt och nationalistiskt. Yes, eller snarare Da. Men varför skulle de angripa Sverige. För malmfältens skull, för kolen i Skåne eller vaddå?

Ett svenskt Natomedlemskap skulle av Ryssland uppfattas som en fientlig handling och ett hot. I varje konfliktsituation borde det var självklart att försöka förstå hur motparten kan tänkas uppfatta det som sker. Amerikanska vapen och amerikanska generaler på Gotland och Sverige med i Nato innebär ur ett sovjetiskt perspektiv ett förändrat säkerhetsläge.

Redan finns Natotrupper utmed och nära gränsen till Ryssland i en lång rad länder, inte minst i Polen. Den omvända situationen med ryska trupper i Mexiko längs, säg gränsen till USA, hade självfallet alldrig accepterats i Washington. Minns Kubakrisen.

På söndagens webbseminarium Folk och Fred uttryckte Rysslandskännaren och tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman oro över det spända säkerhetspolitiska läget mellan USA och Ryssland. Han underströk att Sveriges främsta uppgift nu är att ”söka bidra till att minska spänningarna och därmed även krigsrisken för vårt land”.

Hirdman sa vidare att målet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi skall bevara vår fred genom att hålla oss utanför krig och bidra till en fredligare omvärld:

”Det största hotet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett europeiskt stormaktskrig. Föreställningen om att Ryssland ohotat skulle anfalla Sverige/Finland i ett isolerat krig kan helt avskrivas. Ett sådant ryskt anfall på en medlemsstat i EU eller i Nato skulle få förödande konsekvenser för Ryssland och skulle inte tillgodose några ryska säkerhetspolitiska intressen.

Om däremot ett allmänt krig utbryter mellan USA/Nato och Ryssland till följd av det spänningsläge som tecknats ovan, är sannolikheten mycket hög att Sverige blir indraget, eftersom Ryssland i händelse av krig torde betrakta Sverige som en militär plattform för USA och Nato.”

Det Sven Hirdman formulerar här är ett för Sverige ohyggligt scenario, ett storkrig mellan USA/Nato och Ryssland, som till stor del kan komma att utspela sig på svenskt territorium och kring Östersjön. Antagligen segrar USA/Nato som har mångfallt större stridskrafter. Men till vilket pris, och med vilken förstörelse?? Ligger det i svenskt intresse att vara inblandat i ett smutsigt hotspel om ett sådant tänkbart krig. Borde vi inte bygga förtroende och fred i stället?

Busch/Oscarsson är oförmögna att röra sig ens i närheten av de tankebanorna. Vi är så vana vid att det råder fred i Sverige, att vi tar det för självklart. I min vokabulär uppträder de båda debattörerna så nära begreppet landsförrädare man kan komma i fredstid. Jag blir mörkrädd.

KG Hammar, Folk och fred: Bygg en fredskultur, demilitarisera Gotland!

Folk och Fred höll söndag och måndag webbseminarium med fredliga alternativ till samtidigt pågående årliga Folk och Försvar. Bland talarna förre ärkebiskopen KG Hammar, nertill till vänster, Gudrun Schyman, överst t h, My Leffler och Thorsten Laxvik, överst t v. Nertill t h samtalsledaren David Bennett.

”Våld skapar våld. När medierna diskuterar försvar handlar det alltid om upprustning, mera vapen, fler flygplan, fler robotar.

Under andra dagen på Folk och Freds webbseminarium talade förre ärkebiskopen K G Hammar med moralisk auktoritet och en alldeles egen röst i svensk debatt om ”Alternativt försvar och fredsbygge” under överrubriken ”Andra lösningar än militära”.

K G tror inte att ett land kan bygga försvar med ökad våldskapacitet riktad mot den man betraktar som sin fiende. Det finns ingen mänsklig erfarenhet att våld skapar fred. Våld skapar våld.

Rustning föder rädsla. Ur rädsla växer våld.

– Vi måste bygga en fredskultur, som minimerar våld på alla plan. Först och främst måste vi sluta sälja vapen, i all synnerhet till konflikthärdar, men över huvud taget.

K G Hammar har under lång tid verkat för att Sverige ska sluta sälja vapen som vållar död och lidande.

Jag minns själv en väg i Bosnien någon gång på 2010-talet, långt efter krigen där. Marken var inte minröjd. Där fanns kusliga skyltar som varnade för minor. Det kan vara svenska minor, trodde min bosniske vän och reskamrat.

Ex-Jugoslavien var tredje största kund till den svenska vapenindustrin, inte minst såldes mycket minor. Krigen fördes också med svenska vapen. Minorna fortsätter efter decennier att slumpvis döda oskyldiga.

Det finns andra sätt att bygga fred än att hota och rikta vapen mot ”de andra”.

– Skapa förtroende till den vi utsett till fiende, skapa tillit, befria fienden från rädsla. Våld är inte bara vapen utan allt det som gör att ”den andre” inte kan leva utan rädsla.

– Vi är hjärntvättade att Ryssland utgör en fara för Sverige. Men USA har minst tio gånger så stora militärstyrkor som Ryssland.

– I stället för att rusta borde vi satsa på att bygga fred genom att bygga mänskliga relationer, genom kulturellt utbyte, genom forskning, vetenskap och studentutbyten.

K G Hammar var djupt bekymrad för den nya roll Gotland fått i svensk försvarspolitik.

– Vi släpper nu in Nato, amerikanska generaler och amerikanska vapen på östra Gotland. Om en konflikt i Östersjön utvecklas till ett storkrig mellan Ryssland och Nato kommer gotlänningarna att får betala ett högt pris. Gotland borde i stället demilitariseras som Åland.

En verklig fred kan bara byggas genom en fredskultur på alla plan fortsatte K G Hammar. Det måste börja i skolan och fortsätta ända upp i regeringen med ett fredsdepartement och en fredsminister.

Sverige är fortfarande ett alliansfritt land. Men hur länge till? Efter en mer än 200-årig fred kan Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar förändras drastiskt redan i år.

Varning för minor i Bosnien i en inte minröjd skog nästan 20 år efter krigen. Många av minorna var svenska. Jugoslavien var tredje största kund till den svenska vapenindustrin.

Folk och Fred: Mördarrobotar den största katastrofen i mänsklighetens historia?

En svärm av israeliska mördarrobotar användes i mitten av maj vid att angrepp mot Hamas i Gaza. Det uppges vara första gången en drönarsvärm använts i krig. Foto: IDF, den israeliska armén.

Mördarrobotar kallas en ny sorts vapen som många tror kommer att dominera i framtiden, berättade Max Tegmark, svensk professor i artificiell intelligens på MIT, Boston i USA, på ett föredrag under Folk och Freds digitala konferens som genomförs parallellt med årets upplaga av Folk och Försvar i Sälen 9 och 10 januari.

Dryga dussinet talare berörde ämnen som Sveriges alliansfrihet och närmande till Nato, Afghanistankriget och folkrätten, kaoset i spåren av EU:s och Nato:s militära insatser och hotet från kärnvapen och den svenska kampanjen ”Kärnvapenförbud.Nu, vars mål är att få Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud.

”Tekniken har länge utvecklats till att bli mindre och billigare”, fortsatte Max Tegmark.

– I dag går det att massproducera mördarrobotar stora som en mobiltelefon, massförstörelsevapen som kanske kostar 1000 kronor per styck. En enda person kan styra en svärm av mördarrobotar som kan döda hundratals personer och som är programmerade för att avgöra vem som ska dödas eller skonas.

Frågan om att stigmatisera och ta fram något slags förbud mot mördarrobotar har under sju år förgäves diskuterats i FN.

– Strax före jul kom man överens om inte göra något, suckade Max Tegmark. Det fanns en rörande enighet mellan USA och Ryssland i den frågan. Också Sverige gick på den linjen, till skillnad mot länder som bland annat Tyskland, Österrike och Irland. Jag skäms som svensk för att Sverige varit så tafatt och oengagerat. Sverige har ju länge varit ett land med en tradition att driva fredsfrågor i internationella sammanhang.

På frågan hur man ska kunna försvara sig mot mördarrobotar blev svaret nedslående.

– Just nu finns inget försvar. Jo mot en enstaka mördarrobot men inte mot en svärm med tio tusen flygande mördarrobotar.

– Om man ska stoppa mördarrobotar måste man använda andra metoder, genom att skapa stigma och förbjudande avtal. Frågan om biologiska vapen har lösts på det sättet – genom internationella förbud. Allra först gäller det att skapa ett politiskt tryck.

Den som äger mördarrobotarna bestämmer helt hur de ska användas, vem och vilka de ska riktas mot. Redan i dag har de använts för att jaga flyende människor, av Turkiet i krigets Libyen. Och i israeliska attacker mot Hamas i palestinska Gaza (bilden).

De kan också förses med ansiktsigenkännande program och på så vis välja ut enskilda personer som de kan mörda.

Mördarrobotar kan bli lättöverkomliga och ”billiga” vapen.

– Det ligger inte i någons intresse att var och en som har tusen dollar kan skaffa sig sin egen mördarrobot.

– Det finns en stark vapenlobby som arbetar för den här sortens vapen. Till det kommer att få politiker tycks vara medvetna om vad mördarrobotarna innebär för framtidens krig.

– Förra hade vi arméer med soldater som ändå hade något slags moralisk kompass. Dagens vapen kan betecknas som den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Max Tegmark hänvisar till en sajt med fyllig information om mördarrobotar, läs här.

Fotnot: Konferensens Folk och fred fortsätter under måndagen 09.00 – 17.30. Den är öppen för alla utan anmälan via organisationens Facebooksida. Förste talare är Geir Hem, ordförande i norska Stop Nato, som talar om Militär uppbyggnad i Arktis.

Bland andra talare under dagen kan nämnas Lars Drake (09.55, om Andra hot än militära – en helhetsbild), Gudrun Schyman (kl 1045, om Fredsarbetet – dags att civilisera säkerheten), K-G Hammar (11.05, om Alternativt försvar och fredsbygge), Arne Ruth (14.00, om Behandling av visselblåsare i vår tid) och ”Yngre aktivister” (16.10, om Fred på Jorden och fred med Jorden).

Hela programmet finns här.

Max Tegmark, svensk professor i Artificiell intelligens vid MIT i Boston i USA. Bild: Skärmdump från Folk och Freds digitala konferens på söndagen.

När Memorial krossas går det utför med Ryssland

Poliser för bort en demonstrant som protesterar mot tisdagens domstolsutslag att förbjuda människorättsorganisationen Memorial. Foto: AP/DN.

Högsta domstolen i Ryssland har beslutat att stänga ner människorättsorganisationen Internationella Memorial, som i flera decennier arbetat med mänskliga rättigheter i landet. Det började redan på 80-talet under Sovjettiden, då Nobelpristagaren Andrej Sacharov var en av grundarna till Memorial.

Tisdagens beslut från den ryska Högsta domstolen om att stänga ned Memorial möttes av hård kritik från omvärlden, däribland från USA, Frankrike och Europarådet. Det beslutet följdes under onsdagen av ytterligare ett, att människorättscentret, en del av organisationen, ska upphöra.

I en artikel i Dagens Nyheter skriver Anna-Lena Laurén att Memorial har samlat ihop Rysslands bästa och mest omfattande arkiv när det gäller Gulaglägren och även ordnat historiska exkursioner.

”I Moskva har jag tillsammans med Memorial besökt Nya Donskoj-kyrkogården, där både bödlar och offer ligger i samma gravar. Jag har gått på exkursioner vid namn ”Terrorns topografi” utanför FSB:s högkvarter Lubjanka.”

Oleg Orlov, styrelseledamot i Internationella Memorial, säger till Anna-Lena Laurén att Memorial kommer att fortsätta arbeta:

– Vi överklagar. Så länge processen pågår behöver vi inte lägga ner. Om vår överklagan inte hjälper får vi se hur vi ska fortsätta jobba. Det är en öppen fråga. Jag vill inte i det här skedet tala utåt om alla alternativ som vi diskuterar.

– Att förbjuda mig och mina kollegor att skydda mänskliga rättigheter i Ryssland kan de inte. Dessutom finns det fortfarande kvar ett fyrtiotal avdelningar av Internationella Memorial i Ryssland som är självständiga organisationer. De kommer att fortsätta sitt arbete.

Memorial har varit den främsta organisationen i dagens Ryssland då det gäller att övervaka kränkningar av mänskliga rättigheter. Kommer det att kunna fortsätta?

En annan lika viktig roll som Memorial haft i dagens ryska samhälle har varit att hålla minnet av Stalintidens förbrytelser levande.

Simon Sebag Montefiore skriver i sin ”Stalin den röde tsaren och hans hov” (Prisma 2004) om hur det 1930 fanns 179 000 slavarbetare i Gulagarkipelagen och fem år senare nästan en miljon.

Jag glömmer aldrig hur jag för några år sedan besökte Vitahavskanalen i ryska Karelen. Den byggdes av Gulags slavarbetare. Anne Applebaum uppger i sin bok om Gulag att 25 000 av de 126 000 arbetarna dog under bygget, främst av svält. Kanalen är 23 mil lång, byggdes på 20 månader från sjön Onega till Vita Havet, en vik i Norra ishavet. Kanalen skulle göra det möjligt att färdas med båt från Archangelsk till Leningrad och Östersjön.

Men Stalin hade bråttom. Det blev ett fuskbygge. Kanalen gjordes bara 3,5 meter djup och har i dag spelat ut sin roll.

Min färd den gången fortsatte till Solovetskyöarna i Vita havet. Där finns ett storslaget kloster, listat på Unescos världskulturarvslista. Men klostret användes av Stalin som ett av de första Gulagfängelserna.

Vitahavskanalen och Gulagarkipelagen är bara några av de grova brott mot mänskliga rättigheter som begicks i Stalins Sovjet, ofta under kontroll och på initiativ av Stalin själv.

En viktig del av Memorials arbete har varit att hålla minnet av de mörka årens förtryck och övergrepp levande i det ryska samhället och i den offentliga historieskrivningen.

De är lätt att associera till Tyskland där genomlysningen av nazismens förbrytelser har varit en viktig och nödvändig del av vägen till dagens demokratiska tyska samhälle.

En liknande utveckling i Ryssland ter sig i dag allt mera avlägsen. Många katastrofscenarier för Rysslands politik och samhälleliga utveckling diskuteras i stället. Det ser dystert ut för det ryska folket.

Molotov och Stalin (de båda männen i mitten) vid Vitahavskanalen i ryska Karelen, byggd av slavarbetare, från Vita havet til Onegasjön och Östersjön.

Försämrar USA:s Patrioter svenskt säkerhetsläge?

Tolv Patriot-robotar på en lavett under ceremonin på Luftvärnsregementet i Halmstad Foto: Johan Nilsson/TT.

I förra veckan överlämnades det amerikanska luftvärnssystemet Patriot till Luftvärnsregementet i Halmstad, skriver Dagens Nyheter. Tidningens skribent i militära frågor, Mikael Holmström, konstaterar att de nya vapnen innebär att ”de militära banden till USA fördjupas”. I rubriken på nätet talas det om ”En stor dag”.  De nya luftförsvarsvapnen är enligt artikel ”modernast i Norden”, men har ett rejält pris, tolv miljarder.

– Det är en stor dag för oss i armén, och också för Försvarsmakten. Detta är inte bara ett luftvärn för armén utan också en del av vår luftförsvarsförmåga, säger arméchefen Karl Engelbrektson.

Patriotsystemet ersätter de Hawk-robotar som köptes in 1963. Beslutet om att upprusta luftförsvaret togs efter Rysslands annektering av Krim 2014.

Valet den gången stod mellan det italiensk-franska systemet Aster och amerikanska Patriot, skriver Holmström. I debatten den gången nämndes ofta att det franska systemet var både billigare, modernare och bättre. När valet föll på det amerikanska systemet anfördes som ett huvudargument att ambitionen var att samordna den svenska arméns utrustning med den amerikanska.

Det svenska värnpliktsförsvaret avskaffades genom ett beslut i riksdagen den 16 juni 2009 med röstsiffrorna 153 – 150, där den knappa borgerliga majoriteten slog fast att den allmänna värnplikten skulle vila i fredstid.

Det innebar att det svenska försvaret i många avseenden blev otillräckligt, inte minst jämfört med perioden med stora värnpliktsårgångar. I den situationen har det talats om närmanden till USA:s militär eller ett fullt Natomedlemskap. Men skulle det vara en lösning på Sveriges säkerhetssituation?

Vilken är den största militära risken för Sverige? Är det ett isolerat ryskt militärt angrepp på Sverige? Knappast.

Däremot har Östersjön och Norra Ishavet blivit zoner där USA och Ryssland konfronteras. Sveriges största risk är att bli indraget i en sådan konfrontation som skulle kunna övergå i krig, också med kärnvapen.

Ett svensk närmande till USA eller Nato leder – för den som resonerar så – till ett kraftigt försämrat svenskt säkerhetsläge, i all synnerhet om man jämför med Sveriges långa alliansfria period. Det svenska allt övergripande målet borde vara att stå utanför alla krig, inte att delta i USA:s krig.

Nato har i dag stora trupper i de baltiska staterna och amerikanska Natotrupper i Polen nära gränsen till Ryssland.

Kommer de nya Patriotmissilerna i Sverige av Ryssland att uppfattas som en utökning av Natos och USA:s trupper i regionen, måste man fråga sig.

Bilden ger en bra bild av dagens Östersjön, en konfrontationszon mellan USA och Ryssland. Vad som inte framgår av kartan är Natos trupper i de baltiska staterna och de amerikanska Natotrupperna i Polen.
Grafik: Johan Andersson Källa: Försvarsmakten, Lockheed Martin, Army-technology/DN.

3:e AP-fonden: En miljard av svenska pensionspengar placerade i kärnvapenföretag

Tredje AP-fonden investerar miljardbelopp i kärnvapen. Bilden från amerikanska Northrop Grumman, sm producerar system till USA:s kärnvapenprogram. Foto: Nyheter (Ekot) | Sveriges Radio.

En dryg miljard av svenskarnas pensionspengar har av Tredje AP-fonden placerats i kärnvapenrelaterade bolag, avslöjar SR:s Ekonomiekot, baserat från uppgifter lämnade från Svenska Läkare mot kärnvapen. Fondens innehav kommer från 15 svartlistade bolag.

Jag är chockerad över att Tredje AP-fonden fortsätter att investera i bolag som är involverade i produktionen av nya kärnvapen. Det strider mot syftet med FN:s ickespridningsavtal, säger Susi Snyder, kärnvapenexpert på nederländska fredsorganisationen Pax. 

Första till fjärde AP-fonderna har sedan 2019 ett lagstadgat hållbarhetskrav på sig. I förarbetet till lagen skriver regeringen att FN-avtalet “innehåller ett tydligt åtagande för kärnvapenstaterna att nedrusta” och att det ”bör få återverkningar” på de allmänna pensionsfondernas investeringsbeslut.

De andra AP-fonderna har gjort sig av med sina kärnvapeninnehav, men inte Tredje AP-fonden.

– Vi menar att deras investeringar bryter mot den lag som trädde i kraft för tre år sedan, säger Josefin Lind, generalsekreterare för Svenska läkare mot kärnvapen. Organisationen har i dagarna gett ut en viktig rapport, ”Kärnvapen produceras med svenska pengar” med undertiteln ”Ny granskning av 3:e AP-fondens innehav”. Ladda ner rapporten här.

Den bygger på granskningar av AP-fondernas investeringar flera år i rad.

 Varför satsar Tredje AP-fonden pensionspengar på massförstörelsevapen? Hoppas fonden på större avkastning om säkerhetsläget i världen försämrats och fler länder ökar sina kärnvapeninnehav, som bland annat Storbritannien förra året?

Nej, så enkelt är det inte. Fondens kärnvapenrelaterade investeringar utgör mindre än en procent av fondens totala placeringar. Den är heller inte ensam. 600 svenska fonder investerar i kärnvapenrelaterade företag. Tredje AP-fonden dock mest.

Peter Lundkvist är ägar- och hållbarhetsansvarig på Tredje AP-fonden och i år också ordförande för AP-fondernas gemensamma etikråd. Han svarar “ja” på frågan om Tredje AP-fonden får investera i kärnvapen.

– Vår bedömning är att de här innehaven är förenliga med lagstiftningen, säger han.

Han hänvisar till Etikrådets tolkning av FN:s icke-spridningsavtal. 

– Det här avtalet ger kärnvapenstaterna Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA rätt att inneha och underhålla kärnvapensystemen med syfte att säkerställa deras funktion. 

– Jag tror verkligen inte att några svenskar önskar att deras pensionspengar går till massförstörelsevapen och jag tror att det är väldigt få som är medvetna om det, säger Josefin Lind, Läkare mot kärnvapen.

Den kusliga nyheten om Tredje AP-fondens placeringar i kärnvapenrelaterade företag visar återigen på nödvändigheten av att Sverige ratificerar FN:s förbud mot kärnvapen.

Totalt handlar Tredje AP-fondens placeringar om 15 bolag, bland annat amerikanska Northrop Grumman och Honeywell International, som levererar system till USA:s kärnvapenprogram.  

Vattenkanon och tårgas mot flyktingarna och Angela Merkels samtal

Flyktingar på väg den sista biten genom Belarus till gränsen mot Polen, där de möttes av tungt beväpnad polsk kravallpolis, vattenkanoner och tårgas. Skärmdump från film av brittiska The Guardian.

De flyktingfamiljer som under en vecka övernattat under provisoriska omständigheter i utomhus i skogarna vid gränsen mellan Belarus och Polen vandrade i veckan fram till den polska gränsstationen, avspärrad av stora mängder rakbladsvassa taggtrådsrullar. Där möttes de av tungt beväpnade polska kravallpoliser som besköt dem med tårgas och vattenkanoner, efter det att några av flyktingarna kastat sten mot de som bevakade gränsen. Det handlar om flera tusen flyktingar.

De här kusligt inhumana scenerna med ett våld som också riktar sig mot barn utgör en sammanfattning av EU-ländernas flyktingpolitik denna mörka november 2021.

Visst, det hela är ett resultat av den belarusiske diktatorn Aleksander Lukashenkos bisarra politiska drag att använda flyktingar som ett vapen, med stöd av Vladimir Putins Ryssland.

Men det kan inte hjälpas. Genom den polska och EU-sanktionerade reaktionen mot flyktingarna blir EU medskyldigt till grova kränkningar mot människor. Det här är extremt omänsklig konflikthantering. Ett tiotal personer lär ha dött i de kylslagna oländiga gränstrakterna mellan Polen och Belarus.

Lukashenko är en hänsynslös och maktgalen bandit. Men hade inte EU kunnat hantera krisen så mycket bättre?

Den enda europeiska politiker som tycks ha visat något slags genuin humanitet och praktisk handlingsförmåga är föga förvånande EU:s förre förbundskansler Angela Merkel. Hon ringde i måndags upp Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko. Såvitt känt är det första samtalet som Lukasjenko har haft med en västledare sedan belarusiska valet i augusti 2020. I samtalet, som nog underlättades av att Merkel talar ryska efter uppväxten i DDR, krävde hon att Belarus släpper fram humanitär hjälp till migranterna.

Så tycks ha skett i mitten av veckan, samtidigt som möjligheter för grupper av flyktingar att återvända särskilt till Irak arrangerades. Konflikten lindrades åtminstone tillfälligt. Det borde ha skett tidigare – om inte EU accepterat att Polens taggtråds- och kravallpolisstrategi skulle ha varit allenarådande.

FOTNOT: Det bör nämnas att EU:s utrikeschef Josep Borrell också tagit upp hjälpbehovet i ett samtal med Belarus utrikesminister Vladimir Makej i söndags, rapporterar Svenska Dagbladet.

Liknande krav hördes från Sveriges utrikesminister Ann Linde:

– De här stackars flyktingarna måste få hjälp med filtar, madrasser, mat, dryck och så vidare. Det kan bli en humanitär katastrof. Redan är det förfärligt för många av dessa som har lurats dit, säger Linde i Bryssel.

Den polska polisen satte under tisdagen in vattenkanoner för att hindra migranter från att ta sig över gränsen. Foto: Leonid Shcheglov/AFP/Dagens Nyheter.

Hotas freden i Bosnien? Fred borde byggas av EU!

Daytonavtalet 1995 undertecknades av de ex-jugoslaviska ledar<na på en amerikansk militärbas och innebar slutet på krigen – men också en ofullkomlig fred. På bilden fr v Milosevic, serbernas ledare, Izebegovic bosnajkernas och Tudjman, kroaternas.

Den Höge representanten i Bosnien, Christian Schmidt, före detta tysk minister, har sänt en bekymrad rapport till FN, skriver brittiska The Guardian. I rapporten varnar Schmidt för att det finns risk för att Bosnien delas i två delar, en serbisk-kontrollerad, och en kroatisk-bosnjakisk.

Schmidt som tillträdde sin tjänst i augusti varnar för att Bosnien står inför det största existentiella hotet under perioden sedan krigen på 1990-talet.

Schmidt menar att det finns en ”mycket konkret risk” för en återgång till 90-talets konflikter, vilka ledde till ett förödande krig i Bosnien med 100 000 döda.

Bakgrunden till Den höge representantens oro är de bosniska serbernas hot att lämna alla institutioner på övergripande statlig nivå i Bosnien. Samtidigt vill man skapa en bosnien-serbisk armé. Det senare skulle dela den nationella bosniska armén, som tillkom efter Daytonavtalet, i två militära delar.

I dag svarar EU och Nato för fredsbevarande insatser i Bosnien. EU står genom Eufor för en styrka med 700 man i landet. Natos närvaro är mera formell med högkvarter i Sarajevo.

Insatsernas årslånga mandat ska förlängas i dagarna av FN:s säkerhetsråd. Nu har Ryssland hotat att lägga in sitt veto, om inte alla referenser till Schmidt avlägsnas ur beslutet.

Den 14 oktober sa Milorad Dudik, ledare för bosnien-serberna, att han tänkte tvinga den bosnjakisk-kroatiska armén att lämna Republika Srpska (den serbiska delen av Bosnien) genom att omringa deras barracker. Om väst försökte ingripa militärt hade Dodik ”vänner” som var beredda att gripa in, syftande på Serbien och Ryssland, lär han ha sagt.

Även om Eufors mandat förnyas av FN finns det inom EU inget engagemang för att utöka dess trupper, skriver The Guardian. Till saken hör att några EU-stater, särskilt Ungern, uttalat sitt stöd för Dodik.

Alida Vračić, chef för den bosniskska tankesmedjan Populari, säger att förvärrade kriskänslan leder till att politiker på båda sidor uttrycker ett missnöje med samstyret av Bosnien. ”Politikerna hoppas på att vinna egna fördelar på krisen”, säger Vračić. ”Vanligt folk är som alltid förlorarna”.

– Diskussionen om krisen har blockerat alla beslut i det nationella parlamentet, där inga nya lagar diskuterats på månader, fortsätter Vračić.

Under tiden har covid-19-krisen i Bosnien förvärrats sedan regeringen förskingrat pengar avsedda för att bekämpa virusspridningen. Dödsfallen i Sarajevo är fler nu än under krigets värsta dagar. Hälften av Bosniens invånare lever i djup fattigdom. I Sarajevo blir det allt svårare att andas till följd av den förvärrade smogen.

Till sist mina egna reflektioner: EU har behandlat länderna i det som nu ofta kallas Västra Balkan illa. Bara två har blivit medlemmar i EU, Slovenien och Kroatien, vilket lett till ökade ekonomiska klyftor mellan dessa stater och övriga länder, Bosnien, Makedonien. Serbien, Montenegro och Kosovo.

I stället för att bygga förutsättningar för fred skapar dagens EU försämrade möjligheter för handel och utbyte mellan de ex-jugoslaviska staterna. EU skapar ekonomiska klyftor dem emellan som kan leda till mycket svårhanterliga konflikter.

Det är bedrövligt. Att bygga fred kostar så mycket mindre på alla vis än att bygga jupp länder efter förödande krig.

Eufor soldiers carry out an exercise in Sarajevo, Bosnia and Herzegovina on 1 October. Photograph: Fehim Demir/EPA

Årets fredspris lojalt mot Nato snarare än Nobel. Assange borde ha fått det!

Julian Assange före och under fängelsetiden. Collage: Open Petition.

Under fjorton år har den norske juristen och författaren Fredrik S Heffermehl arbetat ihärdigt med att försöka få den norska Nobelkommittén att respektera Alfred Nobels intentioner med fredspriset, att det skulle ges till de organisationer eller enskilda som arbetar för global nedrustning i stället för kapprustning.

I år förvandlades priset till ett pris i kampen för yttrandefrihet i Ryssland och Filippinerna. De som fick priset har gjort stora insatser för yttrandefriheten i de auktoritära samhällen där de verkar. Men det är något annat ändå än att kämpa mot kapprustning och mot de växande krafter som leder världen allt närmre ett nytt meningslöst och förödande storkrig.

I den norska tidningen Dagens Näringsliv skriver Heffermehl i ett debattinlägg att årets pris är lojalt mot Nato snarare än mot Nobel. Detsamma kan sägas om norska medier, skriver han. Och jag skulle vilja tillägga svenska medier. I SVT:s direktsändning när priset tillkännagavs hördes bara lovord (och de som fick priserna, betonar jag var väl värda lovord) inga kritiska eller ifrågasättande röster släpptes fram.

Årets fredspris borde ha tilldelats Julian Assange, slår Fredrik Heffermehl fast. Assanges avslöjande om amerikanska grova övergrepp under Irakkriget var på alla sätt fredsbefrämjande journalistik, därtill med en otrolig personlig insats och ett högt personligt pris.

Nu håller USA Assange som politisk fånge i London. Den behandling han utsätts för i det brittiska fängelset kan jämföras med tortyr och är ”den mest upprörande kränkningen av mänskliga rättigheter i kombination med långtgående hot mot yttrandefriheten i världen”.

Att länder som USA och Storbritannien plus Sverige för den delen gemensamt arbetar för att knäcka en modig visselblåsare är upprörande. Nobelkommittén borde ha stått upp mot USA:s myndigheter som vill skrämma journalister till tystnad om amerikanska krigsförbrytelser.

FN:s specielle rapportör Nils Melzer är skakad av hur flera länder har ställt upp bakom USA för att krossa en enskild visselblåsare, när dt motsatta borde varit fallit.

Till det kommer nu att medierna i de två länder som är mest involverade i utdelningen av Nobelpriserna, Sverige och Norge, inte heller uppmärksammat vad priset borde ha använts till, att bygga fred med fredliga medel.

Fotnot: Fredrik Heffermehls senaste bok, ”Medaljens baksida” från 2020, lyfter bland annat fram Julian Assange som en värdig mottagare av Nobels fredspris. Boken utkommer inom kort på engelska.

Kafkaliknande sanktioner hotar världshandeln

Oljefraktpriserna lyfter sedan USA har infört sanktioner mot kinesiska Cosco, som anklagats för att ha brutit mot USA:s sanktioner mot Iran. Arkivbild. Bild: Hyung Min-woo Yonhap/AP/TT/GP. Bilden från en artikel i GP oktober 2019.

Trettioåtta stater och territorier har utsatts för en viss grad av ensidiga sanktioner under perioden 2000–2015, skrev i somras Mats Björkenfeldt på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”.

Han menade att ekonomiska sanktioner ofta beslöts av politiker som ville visa att de ”gjorde något” i olika slags krislägen. Han noterade samtidigt att FN:s säkerhetsråd anser att ekonomiska sanktioner är ett effektivt verktyg som står till dess förfogande, men noterade vidare:

”Även om användningen av väpnad makt som sådan är förbjuden i internationell rätt och FN-sanktioner är tillåtna enligt FN-stadgan, har lagenligheten av ensidiga sanktioner, utförda av en stat eller en grupp stater mot en annan stat utan tillstånd från FN:s säkerhetsråd, blivit en omtvistad fråga i internationell rätt.” Han hänvisade särskilt till FN:s deklaration om vänskapliga relationer från 1970, som väsentlig i sammanhanget.

I en ny artikel på samma sajt (20/9) fördjupar han sitt tidigare inlägg efter det att två framstående europeiska folkrättsprofessorer, Tom Ruys och Cedric Ryngaert,The British Yearbook of Interna­tional Law 2020, skrivit artikeln ”Secondary Sanctions: A Weapon out of Control? The International Legality of, and European Respones to, US Secondary Sanctions”.

Artikeln skrevs när Trump var som mest aktiv med att utfärda sanktioner. Men artikelförfattarna tror inte att den mist sin aktualitet med en ny president: ”Det amerikanska presidentvalet 2020 kommer sannolikt inte att göra någon skillnad, eftersom användningen av sekundära sanktioner tycks ha stort stöd över partigränserna i den amerikanska Kongressen.”

USA:s sanktioner riktar sig ofta inte bara mot en viss målstat (som Iran) utan också mot de länder som vill fortsätta att göra affärer med landet ifråga. Så har varit fallet med sanktioner mot Irak men också mot Ryssland, särskilt då det gällt gasprojektet Nord Stream. Dessa sanktioner har kombinerats med sanktioner mot europeiska bolag och personer utanför Ryssland som medverkat i konstruktionen av anläggningen. När det gäller Nord Stream har nu Washington pressats till reträtt.

Artikelförfattarna konsthaterar att EU blivit sårbart av införandet av USA:s sekundära sanktioner, som begränsar handeln mellan EU och sanktionerade stater. Amerikanska myndigheter kan utdöma betydande civilrättsliga och straffrättsliga påföljder för icke-amerikanska företag för brott mot amerikansk sanktionslagstiftning.

En tvist skulle kunna prövas av världshandelsorganisationen WTO:s tvistlösningsmekanism, något som USA obstruerar. Stater kan införa blockerande lagar. 

Mats Björkenfeldt ställer frågan om sådana sanktioner överhuvudtaget är lagliga. Han slår fast att sekundära sanktioner kan bryta mot vissa allmänna folkrättsliga principer, särskilt principen om icke-intervention och principen (eller förbudet) om missbruk av rättigheter (abus de droit).

USA: sekundära sanktioner har alltmer satt sin prägel på internationell handel, utländska investeringar och global finansiering. 

Han nämner särskilt den så kallade  Helms-Burton-lagen från 1990-talet, som innebär sekundära sanktioner mot stater som handlar med Kuba och sanktionslagar avseende Iran och Libyen. Under Obamas presidenttid (2015 – 18) upphävde USA och EU sanktionerna mot Iran i överensstämmelse med JCPOA (det så kallade Iran-atomavtalet).

Trump -administrationen beslöt att ensidigt dra sig ur detta avtal och återaktivera sanktionerna, vilket satte igång nya stridigheter med EU, särskilt som Washington konsekvent hade avvisat försök att utesluta europeiska företag från omfattning av den amerikanska sanktionsregimen.

Genom det ökända kontrollorganet OFAC , har europeiska banker gått med på att betala enorma belopp, liksom många europeiska företag har avvecklat transaktioner med eller investeringar i Iran. Även om de exakta kostnaderna för europeiska företag fortfarande är okända står det klart att USA har begränsat tillgången till sin marknad och valuta. USA har i viss mån lyckats påtvinga utländska medborgare sin utrikespolitiska dagordning på bekostnad av staters suveränitet.

Det 2015 antagna JCPOA kan hyllas som en sällsynt framgång för europeisk diplomati. Men USA:s tillbakadragande från avtalet och återaktiveringen av hårda sekundära sanktioner i grunden förlamat Europas löften om investeringar och handel med Iran som en “morot” för att hålla Irans kärnkraftsprogram levande.

USA:s sätt att använda mängder av sekundära sanktioner har fångat många stater i Kafkaliknande situationer – och försökt lära sig leva med sanktionerna.

Nu har andra stormakter, särskilt Kina och Ryssland alltmera aktivt svarat sanktioner för att ”straffa” Japan, Norge, Sydkorea och till och med National Basketball Association under det senaste decenniet. Ryssland har utfärdat sanktioner mot tidigare Sovjetrepubliker för att hindra dem från att delta i EU-initiativ i östra Europa.

Också Saudiarabien har gått in i branschen. Allt talar för ännu fler sanktioner i framtiden – snarare än färre.