Kategoriarkiv: Bosnien

Digitala filmfestivalen i Göteborg nu halvvägs

Strejkande arbetare angrips av Röda armen. Scen ur Andreij Konchalovskijs film Kamrater, som skildrar en historisk massaker 1962 i den ryska staden Novocherkassk.

Redan torsdag. Göteborg Film Festival 2021, som för första gången är helt digital, har hunnit ungefär halvvägs, men pågår till och med måndag den 8/2. Utbudet är imponerade, hög kvalitet, stor variation, mångfald. Saknar ändå biografkänslan, glädjen i att träffa andra cineaster och snacka film, saknar de snabba fiken,  turerna med gnisslande spårvagnar mellan de göteborgska biograferna, färjorna över älven mellan biograferna Draken vid Järntorget och Aftonstjärnan på Lindholmen. 

Och alldeles nyss blev jag tillfrågad om jag ville – som enda åskådare i väldiga Drakenbiografen – se visningen och premiären på Barn av vår tid”, Pontus Hjorthéns film om Nationalteatern på lördag kl 12.00. Men som pandemiängslig tackade jag med sorg i hjärtat nej.

En av mina största filmupplevelser på festivalen så här långt är Limbo, av den brittiske regissören Ben Sharrock. I centrum för en krets asylsökande på en av de karga öarna i Yttre Hebriderna står den unge syriske oud-spelaren Omar, som vandrar omkring med sitt instrument genom hela filmen, också när han från telefonautomaten ringer hem till krigets Syrien, där hans mamma envist uppmanar honom att inte glömma att byta lakan varje vecka.

Helt annorlunda är ryska ”Kamrater” (Dear comrades). Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i den ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda, som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer när det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän uppgörelse med stalinismen och övergrepp, den andra som länge levde kvar i Sovjet, också efter Stalins död 1953.

Andreij Konchalovskij, i dag 83 år, räknas som en av Rysslands främsta filmare. Som ung samarbetade han med Andreij Tarkovskij i hans film ”Ivans barndom”.

Samma dokumentära anslag som i ”Kamrater” finns i den bosniska ”Quo Vadis, Aida”, där Jasmila Zbanic återskapar de ohyggliga händelser som ledde till massakern på 8000 eller fler i Srebrenica under krigsåret 1995.  Srebrenica var en av FN skyddad stad. Men de holländska FN-soldater som fanns i staden var för få för att klara av det kusliga kaos som uppstod när krigsförbrytaren Ratko Mladic tågade in i staden och civila i panik försökte ta sig till FN-basen.

I förgrunden står tolken Aida, som kämpar med det i omöjliga att som neutral tolk förmedla samtal mellan de dödligt rädda FN-soldaterna och den segervisse Mladic – och samtidigt rädda sin familj, sin man och båda söner.

Filmen är viktig som en påminnelse om en av de värsta händelserna i Europa efter andra världskriget. Så långt jag kan se ligger dess berättelse mycket nära det som verkligen inträffade.

De nämnda filmerna visades 24 timmar på festivalen och kan tyvärr inte ses därifrån längre. Men festivalen pågår ytterligare fem dagar …

Fotnot: Ett festivalpass som ger dej möjlighet att se alla visade filmer strömmande (med chromecast eller apple-tv) kostar 295 kronor och kan köpas här:

Asylsökande väntar på Yttre Hebriderna på sin tur att få ringa hem till Syrien eller andra länder från en gammaldags telefonkiosk. Scen ur brittiska filmen Limbo.
Bosniska flyktingar har tagit sin tillflykt på FN-basen i Srebrenica, timmarna före den ohyggliga massaker som skildras i Jasmila Zbanic Quo Vadis, Aida.

25 år efter Daytonavtalet är Bosnien en monsterstat – även om ”fred” råder

WRIGHT-PATTERSON AFB, OHIO, Nov. 21, 1995 — President Slobodan Milosevic of the Federal Republic of Yugoslavia, President Alija Izetbegovic of the Republic of Bosnia-Herzegovina, and President Franjo Tudjman of the Republic of Croatia sign the Dayton Peace Accords. The Balkan Proximity Peace Talks were conducted at Wright-Patterson Air Force Base November 1-21, 1995. The talks ended the conflict arising from the breakup of the Republic of Yugoslavia. The Dayton Accords paved the way for the signing of the final “General Framework Agreement for Peace in Bosnia and Herzegovina” on December 14 at the Elysee Palace in Paris. (U.S. Air Force/Staff Sgt. Brian Schlumbohm)

Daytonavtalet framförhandlades på en amerikansk militärbas i Ohio och undertecknades i Paris den 14 december 1995, för i dagarna snart 25 år sedan Därmed upphörde krigshandlingarna i Bosnien efter 3 ½ år av krig, som krävt över 100 000 döda. De jugoslaviska sönderfallskrigen var över, bortsett från USA:s och Natos bombning av Serbien och och Kosovo våren 1999.

Krigen lämnade bara förlorare efter sig. Det gamla Jugoslavien hade sina brister. Tito var fåfäng och självupptagen men ändå i många avseenden en stor ledare. Visst fanns det obehagligheter, som Golo Otok, fängelseön för dissidenter.

Krigen uppkom inte av hat mellan folken. Serber, kroater, bosnier. slovener, kosovoalbaner, montenegriner, makedonier och fler ändå levde i mycket i vänskaplig fred tillsammans, särskilt i städerna. Byarna beboddes ofta av en nationalitet, en kroatisk by här, en bosnisk där, en serbisk där.

De jugoslaviska krigen skapades av nationalistiska politiker med hjälp av nationalistiska medier, kriminella vapenhandlare, stormakter som ville vidga sina intressesfärer, särskilt USA och Tyskland. Också Sverige bär ett stort ansvar: Jugoslavien var tredje största kunden till svensk vapenindustri, en följd av att båda länderna var alliansfria. Många jugoslaver dödades av svenska minor.

Tjugofem år har gått. Fred råder i Bosnien om man med fred menar att vapnen tystnat. Men Daytonavtalet har dålligt följts av försoning, demokratibyggande och ekonomiskt utveckling.

USA:s president Bill Clinton drev fram avtalet. Han hade också ett personligt intresse i att avleda mediernas bevakning av Monica Lewinsky-affärens riksrättprocess mot honom med ett lättvunnet krig.

Många menar att freden i Bosnien skapades av jurister i Washington mera än av uppgörelser mellan parterna. Jag skulle vilja säga att Daytonavtalet fick Bosnien att gå i baklås. (Lewinsky berättade 2015 om det som hände i ”The price of shame”, ett TED-föredrag som kan ses här).

De nationalistiska politiker som styrde de tidigare jugoslaviska republikerna hade sina intressen, serbiske Slobodan Milosevic, kroatiske Franjo Tudjman och bosnjakiske Alija Izetbegovic.

Det gamla Bosnien delades upp i två enheter, efter etniska linjer. Den muslimsk-kroatiska Federationen Bosnien-Hercegovina har Sarajevo till huvudstad medan bosnienserbiska Republika Srpskas huvudstad är Banja Luka. Dayton skapade maktbalans mellan etniska grupper, inte demokrati, skapade status quo, inte dynamik, inte den ekonomiska utveckling som är nödvändig för samhällsbyggnaden. De två enheterna är i praktiken som två stater, fastän med likadana registreringsskyltar på bilarna.

Ordföranden för de före detta lägerfångarnas förening, ”Prijedor 92”, Mirsad Dantovic framför det som en gång var lägret Keraterm, där Mirsad torterades under kriget i Bosnien. När bilden togs var byggnaden en alldaglig affär för bilar, Auto.Max. Foto: Sören Sommelius.

Sommaren 2007 reste jag i Bosnien och besökte bland annat den bosnienserbiska staden Prijedor, i vars närhet många av bosnienkrigets värsta grymheter ägde rum. Hela den bosnjakiska stadsdelen mer eller mindre totalförstördes

I stadens närhet fanns lägren Omarska, Keraterm och Trnopolje, jag har besökt alla tre platserna. I Prijedor intervjuade jag ordföranden för de före detta lägerfångarnas förening, ”Prijedor 92”, Mirsad Dantovic.

Under kriget fördes Mirsad till Keraterm, en industrilokal som varit en keramisk fabrik, som nu blev fängelse. Enligt krigsförbrytardomstolen i Haag hölls 3000 personer fångna här och 300 av dem mördades. Han själv transporterades vidare till Omarska, torterades, men överlevde.

Det före detta dödslägret Keraterm var nu bilfirman Auto-Max, som bland annat lackerar bilar. Mirsad visar mig byggnaden och berättar. Jag fotograferar Mirsad femtio meter framför ingången till byggnaden, som ser förfärande alldaglig ut. Här finns inget som påminner om det som hänt här.

Han berättar att några av de politiskt högst uppsatta ansvariga har dömts till livstid i Haag. Men underhuggarna går fria. Det händer att han möter före detta fångvakter på gatan.

Något år senare återsåg jag Mirsad i Prijedor. Han berättade att han har många släktingar i Sverige, i Landskrona, Malmö, Göteborg och Ånge, och att han sökt visum för att hälsa på sin faster, bara för att få avslag. Tyvärr har vi förlorat kontakten efter det.

Men Prijedor ligger nu i den serbiska enheten av Bosnien. Serbiska nationalister styr staden utan att göra upp med det förflutna. Ekonomin är usel liksom demokratin. Daytonavtalet har skapat ett slags status quo, som knappast gett bosnierna varken välstånd eller trygghet.

Carl Bildt blev Bosniens förste Höge representant och var också på Plats när Daytonavtalet undertecknades. Han skriver desillusionerat om avtalet i sin blogg ”Alla dessa dagar”:

”På den bosniska nivån tog det 14 månader efter det senaste valet att få till en regering. På den underliggande federationen – en av de två delarna av landet – har man fortfarande inte lyckats med den saken. I staden Mostar kommer man i december att kunna hålla lokalval efter det att detta inte varit möjligt på tolv år.

Det finns de som kritiserar att den konstitution som blev resultatet av kompromisserna i Dayton blev alldeles för komplicerad. En enhetstat grundad på ett maktcentra hade varit bättre.

Men så ser inte verkligheten i länder som dessa ut. Och kompromissen var den kompromiss som till slut enade de sidorna.”

Ruin i Sarajevo, tidig höst 1995, under en vapenvila några månader innan Daytonavtalet skrevs under. Foto: Sören Sommelius

Hård EU-kritik mot USA:s beslut att använda minor

EU reagerade i hårda ordalag mot USA:s beslut att i strid mot FN-förbudet från 1997 mot landminor eller personminor åter börja använda dessa vapen utan restriktioner. Det innebär att Donald Trump sätter sig över folkrätten.

EU:s utrikespolitiske chef Josep Borrell sa i ett uttalande att USA nu underminerar det internationella förbudet mot landminor. Ett förbud som rädda tiotusentals liv under de senaste tjugo åren. Han fortsatte:

Majoriteten av offren är barn. Att använda dessa vapen ”någonstans vid något tillfälle är fullständigt oacceptabelt för EU”:

Trumps föregångare Barack Obama förbjöd USA:s väpnade styrkor att använda minor någonstans i världen utom i försvaret av Sydkorea, skriver New York Times.

FN:s förbud mot minor, den så kallade Ottawa-konventionen, har undertecknats av 164 länder, däribland alla USA:s Nato-allierade, konstaterar The Guardian.

USA har inte använt personminor sedan 1991, med ett undantag i Afghanistan 2002. Landets tillverkning upphörde 1997 och man har sedan dess kommit långt med att förstöra lagren av minor.

Nu ska alltså dessa lager av särskilt för civila dödliga minor åter byggas upp.

Organisationen Landmine Monitors, som arbetar för att eliminera användningen av minor och kluster-vapen har uppskattat att minor har skadat eller dödat 130 000 personer mellan 1999 och 2018, de flesta av dem civila.

Svensk vapenindustri sålde stora mängder minor in på 90-talet. Många av dem exporterades till Jugoslavien, som var tredje största kund till svensk vapenindustri och som fortfarande orsakar mänskligt lidande i länder som Bosnien och Kroatien.

Sverige borde som alliansfri stat avbryta allt militärt samarbete med dagens USA. Landet beter sig som en skurkstat, både då det gäller kärnvapen och minor, och uppträder i många avseenden som en stormakt som rustar för krig och som på punkt efter punkt bryter mot FN-beslut och mot folkrätten.

Balkan-Mini-Schengen gör hårda gränser mjuka

Kommer ett Balkan Mini-Schengen att bryta upp stelnade gränser på Balkan? I oktober genomfördes i serbiska Novi Sad ett möte mellan ledarna för Serbien, Nordmakedonien och Albanien, rapporterade Balkan Insight. På bilden syns den serbiske presidenten Aleksandar Vucic, Albaniens premiärminister Edi Rama och dennes nordmakedonska kollega Zoran Zaev. Ett senare möte i samma fråga genomfördes nyligen i nordmakedonska Ohrid.

De tre ledarna inspirerades av EU:s passfria Schengenzon undertecknat ett avtal som garanterar mjuka gränser och ”fyra friheter”, att människor, varor, kapital och tjänster fritt ska kunna röra sig mellan länderna. Endast ett ID-kort kommer att behövas för gränspassager från år 2021.

Vid mötet underströk Edi Rama att mötet var det första mellan tre ex-jugoslaviska länder utan deltagande av ”EU:s mentorer”. Rama sa vidare att alla tre länderna hade som mål att bli medlemmar av den europeiska familjen men att ”även om denna vår mindre familj har sina egna problem kan vi inte fortsätta att vara det förflutnas fångar eller fångar i de frågor där vi inte är överens”.

Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev sa att han förväntade sig att resten av de i allt sex länderna i västra Balkan, ofta kalla WB6, ska engagera sig i initiativet. Det gäller då Bosnien-Herzegovina, Kosovo och Montenegro:

”Vårt budskap är att relationerna i regionen håller på att bli enklare. Balkan är inte längre en krutdurk utan en region med stabil ekonomisk utveckling, engagerad av europeisk integration och av att förbättra levnadsstandarden för sina invånare.

EU har länge bromsat fortsatt fler medlemsländer från Västra Balkan. Efter det kortsiktigt positiva Daytonavtalet som skapade eldupphör men långsiktigt varit destruktivt särskilt för Bosnien, har byggandet av fred, demokrati och välstånd i regionen stannat av.

Ett Balkan Mini-Schengen kan– om det genomförs – bli det mest positiva som hänt i regionen efter 90-talets destruktiva krig som fortfarande kastar långa och mörka skuggor in i vår samtid.

Edin Tucalija: Poetiska bilder, visuella dikter

Jag går tills regnet / löser upp min väg, / bortåt där höjden / övergår till bredden. / Jag går tills trädet tappar all sin blom, nere i dalens rot / där plantorna / en gång börjat gro. /Jag går tills kroppen inte längre förmår / och kläderna faller / från darrande händer. …”

Edin Tucalija förenar sina roller som poet och linjesäker tecknare i sin stora utställning ”En familjevän knackar på”, som i veckan hade vernissage på Mindparks THINK Open Space i Helsingborg.

Precis som när någon du gärna träffar knackar på och kommer in uppstår samtal på Edin Tucalijas utställning, mellan besökare och betraktare, men också mellan dikter och teckningar. Det är en ovanligt rik utställning, med bredd och djup.


Jag tycker mycket om kombinationen mellan teckningar och dikter. Teckningarna är alls inte illustrationer av dikter och texter – men genrerna kommunicerar och berör varandra.

För två år sedan gav Edin ut bokenNattpoesi”, också uppbyggd av konstfullt sammanflätade bilder och dikter. Nu har han tagit fram en ny bok i A5-format, ”Beauty comes from outside. On the inside there is only chaos”. Här får de ofta Jesper Waldersten-inspirerade teckningarna större plats än dikterna, som på engelska och ofta bara några rader.

Många av boken eller häftets dikter uttrycker sorg och smärta.

”Day in. Day out. / Like running water. /Like feelings off and feelings on: Here I sit and wait. / There’s nothing more I can do.”

Bilderna är ofta ansikten, tunna linjer, flödande tusch.

Många av Edin Tucalijas teckningar och dikter har först visats i konstnärens instagramflöde, som inspirerande rapporter från det dagliga (eller oftast nattliga) skapandet.

Edin Tucalija kom till Sverige som flykting från kriget i Bosnien på 1990-talet och till Helsingborg 1995. Han har arbetat som grafisk formgivare, illustratör och webbredaktör åt Helsingborg stad under mer än 15 år.

Fotnot: Utställningen pågår till den 10 maj. Under utställningstiden blir det också live målning och den 23 april en poesikväll.

Var är mitt hem? – om flykt och flyktingskap

Danjin Malinovic berättar i sin ”Var är mitt hem?” om sin och familjens flykt från det krigsdrabbade Jugoslavien till Sverige. Föreställningen ges lördag och söndag på Helsingborgs stadsteaters lilla scen. Fortsätt läsa Var är mitt hem? – om flykt och flyktingskap

Bosnienval inger få förhoppningar

Valet i Bosnien inger inte mycket hopp. Det är en skam att EU för länge sedan slutat arbeta med seriösa fredsbyggande insatser i Bosnien. Alla de tidigare jugoslaviska republikerna borde få tidsplaner för EU-medlemskap och i väntan på det reellt ekonomiskt stöd. Fortsätt läsa Bosnienval inger få förhoppningar

Musiken bygger nya broar i bosniska Mostar

Musiken bygger broar i det delade Bosnien, skriver brittiska The Guardian i ett positivt reportage från den krigshärjade staden Mostar, där den gamla bron sköts sönder under 90-talets krig. Det handlar om Mostar Rock School, inspirerad av Musiker utan gränser. Fortsätt läsa Musiken bygger nya broar i bosniska Mostar