Kategoriarkiv: Göteborg Film Festival

Röda Kvarn visar ryska storfilmen ”Kamrater”

Ur Andreij Konchalovskijs ryska ”Kamrater”, en uppgörelse med den totalitära Sovjetstaten sådan den fungerade 1962, nästhan tio år efter Stalins död 1953.

Ryssland kan fortfarande producera filmer som hör till det bästa som görs i världen. Andrej Tarkovskijs alltför få verk hör till de omistliga att återse återkommande, som den självbiografiska ”Spegeln” eller hans allra sista film ”Offret”, inspelad 1985 på Gotland, med bland andra Erland Josephson och Sven Wollter.

Andrej Zvjagintsevs Leviatan (2014) utspelar sig på en halvö i Barents hav och handlar om en man som strider mot en korrupt lokal borgmästare. Det är också en modern omarbetning av Jobs bok och berättelsen om det bibliska sjöodjuret Leviatan.

Filmens bildspråk har en sällsam lyskraft. Dess vassa satir mot det destruktiva ryska samhället är skoningslös. Samtidigt är det också ”en berättelse om kärlek och tragedi upplevd av vanliga människor”.

I dag har Röda Kvarn i Helsingborg premiär på ”Kamrater!”, (2020), som vann juryns speciella pris på Filmfestivalen i Venedig. Filmen är ett mästerverk av den 83-årige Andreij Konchalovskij, som räknas som en av Rysslands i dag främsta filmare och som ung samarbetade med Andreij Tarkovskij med hans film ”Ivans barndom”.

Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda (Lyudmila), som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer nära det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän i sin uppgörelse med stalinismens övergrepp, den anda som länge levde kvar i Sovjet och för den delen också i Putins Ryssland, långt efter Stalins död 1953.

Och inte bara det. När de dödade demonstranternas blod färgar torgets mark röd beslutar man att asfaltera om torget för att snabbt bygga upp en dansbana där. Det som skedde inte bara tystas ner, det asfalteras ner, blir osägbart för generationer. Men Konchalovskij s film bryter sönder asfaltens tystnad och återskapar en kuslig verklighet.

Filmen är inspelad i svartvitt, vilket ger den en närmast dokumentär prägel. Det har också varit Konchalovskijs avsikt att ligga så nära det verkliga skeendet som möjligt.

Jag såg och drabbades av filmen i början av februari under Göteborg filmfestivals storartade virtuella visningar. Nu när det verkar som om pandemin är på väg att klinga av når den till slut också biograferna, däribland Röda Kvarn i Helsingborg som i dag lördag har svensk premiär på filmen. Nu är det gott om biljetter, efter månadsskiftet inte 8 i salongen utan 50.

Digitala filmfestivalen i Göteborg nu halvvägs

Strejkande arbetare angrips av Röda armen. Scen ur Andreij Konchalovskijs film Kamrater, som skildrar en historisk massaker 1962 i den ryska staden Novocherkassk.

Redan torsdag. Göteborg Film Festival 2021, som för första gången är helt digital, har hunnit ungefär halvvägs, men pågår till och med måndag den 8/2. Utbudet är imponerade, hög kvalitet, stor variation, mångfald. Saknar ändå biografkänslan, glädjen i att träffa andra cineaster och snacka film, saknar de snabba fiken,  turerna med gnisslande spårvagnar mellan de göteborgska biograferna, färjorna över älven mellan biograferna Draken vid Järntorget och Aftonstjärnan på Lindholmen. 

Och alldeles nyss blev jag tillfrågad om jag ville – som enda åskådare i väldiga Drakenbiografen – se visningen och premiären på Barn av vår tid”, Pontus Hjorthéns film om Nationalteatern på lördag kl 12.00. Men som pandemiängslig tackade jag med sorg i hjärtat nej.

En av mina största filmupplevelser på festivalen så här långt är Limbo, av den brittiske regissören Ben Sharrock. I centrum för en krets asylsökande på en av de karga öarna i Yttre Hebriderna står den unge syriske oud-spelaren Omar, som vandrar omkring med sitt instrument genom hela filmen, också när han från telefonautomaten ringer hem till krigets Syrien, där hans mamma envist uppmanar honom att inte glömma att byta lakan varje vecka.

Helt annorlunda är ryska ”Kamrater” (Dear comrades). Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i den ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda, som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer när det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän uppgörelse med stalinismen och övergrepp, den andra som länge levde kvar i Sovjet, också efter Stalins död 1953.

Andreij Konchalovskij, i dag 83 år, räknas som en av Rysslands främsta filmare. Som ung samarbetade han med Andreij Tarkovskij i hans film ”Ivans barndom”.

Samma dokumentära anslag som i ”Kamrater” finns i den bosniska ”Quo Vadis, Aida”, där Jasmila Zbanic återskapar de ohyggliga händelser som ledde till massakern på 8000 eller fler i Srebrenica under krigsåret 1995.  Srebrenica var en av FN skyddad stad. Men de holländska FN-soldater som fanns i staden var för få för att klara av det kusliga kaos som uppstod när krigsförbrytaren Ratko Mladic tågade in i staden och civila i panik försökte ta sig till FN-basen.

I förgrunden står tolken Aida, som kämpar med det i omöjliga att som neutral tolk förmedla samtal mellan de dödligt rädda FN-soldaterna och den segervisse Mladic – och samtidigt rädda sin familj, sin man och båda söner.

Filmen är viktig som en påminnelse om en av de värsta händelserna i Europa efter andra världskriget. Så långt jag kan se ligger dess berättelse mycket nära det som verkligen inträffade.

De nämnda filmerna visades 24 timmar på festivalen och kan tyvärr inte ses därifrån längre. Men festivalen pågår ytterligare fem dagar …

Fotnot: Ett festivalpass som ger dej möjlighet att se alla visade filmer strömmande (med chromecast eller apple-tv) kostar 295 kronor och kan köpas här:

Asylsökande väntar på Yttre Hebriderna på sin tur att få ringa hem till Syrien eller andra länder från en gammaldags telefonkiosk. Scen ur brittiska filmen Limbo.
Bosniska flyktingar har tagit sin tillflykt på FN-basen i Srebrenica, timmarna före den ohyggliga massaker som skildras i Jasmila Zbanic Quo Vadis, Aida.

Ingen filmkris men filmpolitisk kris

Levan Gelbakhiani (t v) i Guldbaggebelönade svensk-georgiska ”And then we danced”. T h Gunnar Bergdahl, tidigare bl a chef för Göteborg Film Festival, dokumentärfilmare och mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

”Filminstitutet sviker svensk kvalitetsfilm” skriver Gunnar Bergdahl, tidigare bl a chef för Göteborg Film Festival, dokumentärfilmare och mångårig kulturchef på Helsingborgs Dagblad.

Hans artikel är en välmotiverad reaktion på diverse mediala utspel om ”en svensk filmkris”, där det enda som räknats tycks ha varit hur många biobiljetter som sålts till svenskproducerade filmer. Bergdahl vänder sig särskilt mot ett bedrövligt uttalande av Filminstitutets chef Anna Serner.

– Fram till nu har vi försökt säkerställa en bred repertoar av titlar på biograferna. Jag är inte säker på att vi kan ta det uppdraget längre. Vi måste, tillsammans med branschen, börja titta på vad publiken faktiskt köper biobiljetter till. 

Filminstitutet skapades i slutet av femtiotalet för att ”främja svensk kvalitetsfilm”. På 90-talet ändrades formuleringen under den dåvarande borgerliga regeringen till ”värdefull svensk film” och nu tycks det bara handla om ”svensk film”.

En konkret anledning till den påstådda ”filmkrisen” är den kommersiella och i det närmaste helt monopoliserade biografbranschen. Filmstaden ägs numera som bekant av kinesiska riskkapitalister, vars intresse att visa svensk kvalitetsfilm inte är väldokumenterat.

I Sverige produceras 30 – 40 biofilmer årligen, till övervägande del finansierade av allmänna medel. Men eftersom de inte visas på de kommersiella biograferna får de låga biljettsiffror, oavsett kvalitet.

På den pågående filmfestivalen i Göteborg finns över hundra svenska filmer i programmet, däribland nyproducerade så väl som repriser, biofilmer, dokumentärer, kortfilmer. Det är en imponerande bredd, mångfald och kvalitet. Sverige är fortfarande ett filmland, trots en akut brist på kreativ filmpolitik.

Jag tänker särskilt på And Then We Danced, som ytterst välförtjänt guldbaggebelönades som årets bästa svenska film. Också Levan Gelbakhiani, som filmens homosexuelle dansare, prisbelöntes som året bäste huvudrollsinnehavare.

Filmens regissör Levan Akin har gjort ett mästerverk som kommer att gå till filmhistorien och som inte blir sämre av att han själv växt upp i Rinkeby som son till georgiska migranter.

Frågan som Anna Serner borde ha grubblat på (i stället för ovan citerade plattityder) är förstås hur fler än 40 000 biobesökare ska kunna få se filmen på svenska biografer. Ytterligare en tanke hade inte skadat, hur kommer filmen att lanseras och distribueras strömmande?

Levan Gelbakhian i svensk-georgiska And Then we danced.

Göteborg: Tre dokumentärer

Tre dokumentärer, nedslag från den pågående filmfestivalen i Göteborg: Gunnar Bergdahls Till sista andetaget, den israeliska fotbollsfilmen Forever Pure och den egyptiska We have never been kids. Fortsätt läsa Göteborg: Tre dokumentärer