Kategoriarkiv: Kroatien

Hotas freden i Bosnien? Fred borde byggas av EU!

Daytonavtalet 1995 undertecknades av de ex-jugoslaviska ledar<na på en amerikansk militärbas och innebar slutet på krigen – men också en ofullkomlig fred. På bilden fr v Milosevic, serbernas ledare, Izebegovic bosnajkernas och Tudjman, kroaternas.

Den Höge representanten i Bosnien, Christian Schmidt, före detta tysk minister, har sänt en bekymrad rapport till FN, skriver brittiska The Guardian. I rapporten varnar Schmidt för att det finns risk för att Bosnien delas i två delar, en serbisk-kontrollerad, och en kroatisk-bosnjakisk.

Schmidt som tillträdde sin tjänst i augusti varnar för att Bosnien står inför det största existentiella hotet under perioden sedan krigen på 1990-talet.

Schmidt menar att det finns en ”mycket konkret risk” för en återgång till 90-talets konflikter, vilka ledde till ett förödande krig i Bosnien med 100 000 döda.

Bakgrunden till Den höge representantens oro är de bosniska serbernas hot att lämna alla institutioner på övergripande statlig nivå i Bosnien. Samtidigt vill man skapa en bosnien-serbisk armé. Det senare skulle dela den nationella bosniska armén, som tillkom efter Daytonavtalet, i två militära delar.

I dag svarar EU och Nato för fredsbevarande insatser i Bosnien. EU står genom Eufor för en styrka med 700 man i landet. Natos närvaro är mera formell med högkvarter i Sarajevo.

Insatsernas årslånga mandat ska förlängas i dagarna av FN:s säkerhetsråd. Nu har Ryssland hotat att lägga in sitt veto, om inte alla referenser till Schmidt avlägsnas ur beslutet.

Den 14 oktober sa Milorad Dudik, ledare för bosnien-serberna, att han tänkte tvinga den bosnjakisk-kroatiska armén att lämna Republika Srpska (den serbiska delen av Bosnien) genom att omringa deras barracker. Om väst försökte ingripa militärt hade Dodik ”vänner” som var beredda att gripa in, syftande på Serbien och Ryssland, lär han ha sagt.

Även om Eufors mandat förnyas av FN finns det inom EU inget engagemang för att utöka dess trupper, skriver The Guardian. Till saken hör att några EU-stater, särskilt Ungern, uttalat sitt stöd för Dodik.

Alida Vračić, chef för den bosniskska tankesmedjan Populari, säger att förvärrade kriskänslan leder till att politiker på båda sidor uttrycker ett missnöje med samstyret av Bosnien. ”Politikerna hoppas på att vinna egna fördelar på krisen”, säger Vračić. ”Vanligt folk är som alltid förlorarna”.

– Diskussionen om krisen har blockerat alla beslut i det nationella parlamentet, där inga nya lagar diskuterats på månader, fortsätter Vračić.

Under tiden har covid-19-krisen i Bosnien förvärrats sedan regeringen förskingrat pengar avsedda för att bekämpa virusspridningen. Dödsfallen i Sarajevo är fler nu än under krigets värsta dagar. Hälften av Bosniens invånare lever i djup fattigdom. I Sarajevo blir det allt svårare att andas till följd av den förvärrade smogen.

Till sist mina egna reflektioner: EU har behandlat länderna i det som nu ofta kallas Västra Balkan illa. Bara två har blivit medlemmar i EU, Slovenien och Kroatien, vilket lett till ökade ekonomiska klyftor mellan dessa stater och övriga länder, Bosnien, Makedonien. Serbien, Montenegro och Kosovo.

I stället för att bygga förutsättningar för fred skapar dagens EU försämrade möjligheter för handel och utbyte mellan de ex-jugoslaviska staterna. EU skapar ekonomiska klyftor dem emellan som kan leda till mycket svårhanterliga konflikter.

Det är bedrövligt. Att bygga fred kostar så mycket mindre på alla vis än att bygga jupp länder efter förödande krig.

Eufor soldiers carry out an exercise in Sarajevo, Bosnia and Herzegovina on 1 October. Photograph: Fehim Demir/EPA

Mini-Schengen på Balkan i väntan på EU-medlemskap

Ruin i Sarajevo, tidig höst 1995, under en vapenvila några månader innan Daytonavtalet skrevs under. Foto: Sören Sommelius.

Det är i år trettio år sedan de jugoslaviska sönderfallskrigen inleddes. Ekonomiska klyftor mellan de jugoslaviska republikerna var tillsammans med en skenande inflammation några av de många faktorer som ledde till krigen. Makthungriga nationalistiska politiker var en annan destruktiv kategori.

I dag är de tidigare republikerna självständiga stater men med mycket olika ekonomiska förutsättningar. EU:s bromsande politik då det gäller medlemskap har skapat nya klyftor medan de unga staterna. Två av dem, Slovenien och Kroatien har fått EU-medlemskap och därigenom förbättrade ekonomiska villkor. Många av de övriga länderna har hög arbetslöshet och stora ekonomiska problem, inte minst Bosnien och Kosovo. Fortfarande är spåren av 90-talets krig förödande på många håll i det som var Jugoslavien liksom i Albanien. 

Slovenien tillträdde vid halvårsskiftet som EU:s nya ordförandeland – och har som ett huvudmål att under sitt halvår i ordförandepositionen närma de Balkanländer som väntar på EU-medlemskap till varandra och till EU.

I början av juli arrangerade Angela Merkel ett digitalt möte med syfte att stödja Sloveniens initiativ. Serbien, Montenegro, Albanien, Nordmakedonien, Bosnien-Hercegovina och Kosovo hade alla ledare på plats, tillsammans med EU-kommissionens ordförande Ursula von der Leyen, skriver nättidningen Syre.

Montenegro och Serbien förhandlar om medlemskap sedan 2012 respektive 2014. Albanien och Nordmakedonien har fått löfte om förhandlingar, men inväntar formell inledning. Bosnien-Hercegovina ansökte om medlemskap 2016, men har fortfarande inte fått status som kandidatland. Och Kosovo, ses trots att fem EU-länder ännu inte erkänt landet som självständigt, som en ”potentiell kandidat”.

Även Frankrikes president Emmanuel Macron medverkade på videokonferensen. Han ska ha uttryckt starkt stöd för ländernas möjlighet att gå med i unionen.

Angela Merkel sa under konferensen också att Tyskland ska donera tre miljoner vaccindoser mot covid-19 till länderna ”så snart som möjligt”.

 Vår främsta prioritet är att snabba på utökningsagendan i regionen och stötta våra partners i västra Balkan i arbetet för att nå de reformer som krävs för att avancera i sina europeiska mål, sa enligt Reuters EU-kommissionens ordförande von der Leyen.

Därför är den avgående Angela Merkels initiativ verkligen positivt. EU kan spela en viktig roll när det gäller den alltför långsamma läkningen av såren från krigen.

Tre av länderna Serbien, Albanien och Nordmakedonien har beslutat sig för att inte vänta på EU. Den 29 juli beslöt länderna att slopa gränskontrollerna mellan sig – för både människor och varor – för att upprätta ett ”mini-Schengen” efter EU-modell. Man vill också försöka skapa en gemensam arbetsmarknad och dessutom samordna beredskapen inför naturkatastrofer, skriver TT. 

Förhandlingar har förts sedan 2019 under åtta toppmöten. De nya avtalen träder i kraft 2023 och ambitionen är de ska vara öppna för övriga länder på västra Balkan.

En gemensam arbetsmarknad för de nämnda tre länderna liksom gränser öppna för handel och enskilda personer kan bli viktiga bidrag för att skapa ekonomisk tillväxt och i förlängningen också förhoppningsvis stärka demokratiska strukturer. Det är också ett gott tecken att albaner (i Albanien och Nordmakedonien) och serber beslut sig för att samarbeta – även om Kosovo fortfarande står utanför.

Serbiens president Aleksandar Vucić (till vänster) och Albaniens premiärminister Edi Rama (till höger) skakar hand, efter undertecknandet av tre samarbetsavtal. I mitten Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev. Foto: Boris Grdanoski/Syre.

Tuzla och Aleppo – Nya vänorter till Helsingborg?

Pärnu och Dubrovnik, Helsingborgs två senaste vänorter, från 1991 och 1994. Foto Sören Sommelius.

På Parapeten finns öster om restaurangen med samma namn Vänortsplatsen. En ring av stenar har rests har rests för att det på var och en ska kunna ristas in namnet på en ny vänort.

Platsen är ritad av arkitekterna Per Friberg och Bruno Östholm och inramar an skulptur, ”Sail around the world” av Tomas Nordbäck, med en jordglob i koppar och två rostbruna segel i cortenstål, placerade på en sockel av granit. Den invigdes den 21 maj år 2000.

Vänorter kan spela en viktig roll för en stad och inte minst skapa förutsättningar för kulturellt utbyte med andra städer. I Europa kan man ofta vid infarten till städer se skyltar som påminner om vilka vänorter staden ifråga håller sig med.

Vänortsplatsen i Helsingborg ligger vackert. De stora färjorna passerar helt nära. Utsikten mot Inre Hamnen, rådhuset, Stortorget och Kärnan hör till de finaste i staden. Platsen har samtidigt en speciell avskild atmosfär.

Helsingborg hade när platsen iordningställdes fyra vänorter. Äldst är Helsingör (1838), följt av amerikanska Alexandria, estniska Pärnu (1991), kroatiska Dubrovnik (1994). Sedan har det tyvärr inte blivit fler. Varför då?

På helsingborg.se berättar man kortfattat om samarbetet med de fyra olika vänorterna. Redogörelsen är vag och håller låg profil. Om Helsingör heter det att ”Vänortskommittén har vid flera tillfällen gett bidrag till Nordiska litteraturens dag i arrangemang av Föreningen Norden.” Men Nordiska litteraturens dag har ju bedrövligt nog inte genomförts på bra länge, fast det nu ryktas att den kan komma att återuppstå nästa höst.

För Alexandria är upplysningarna lika intetsägande, ”Städernas skolor har kontakt med varandra och genom detta har eleverna utbytt erfarenheter inom till exempel kultur och miljö.”

Pärnu-samarbetet har trots allt mera substans, verkar det, men uppgifterna är ytterst oprecisa i vaga ordalag:

”Vänortskommittén utlyser varje år stipendier till studenter vid Campus Helsingborg för fältarbeten i Pärnu. Dessutom gör studenter från service management en årlig exkursion till Pärnu som en del i sina studier.

Kontakterna mellan Campus Helsingborg och Pärnu College har över tiden utvecklats till att beröra gemensamma forskningsansökningar, ett Erasmus-avtal med både student- och lärarutbyte samt ett Nordplus-finansierat projekt för utbildningar på masternivå.”

Dubrovnik-samarbetet kunde varit inriktat på kulturellt utbyte med särskillt den årliga festivalen i Dubrovnik. Men, inte, så här står det, inte mycket till samarbete, förefaller det:

”Varje år utlyser vänortskommittén stipendier till studenter på Campus Helsingborg för fältarbeten i Dubrovnik.”

Med lettiska Liepaja har Helsingborg skrivit något slags ”letter of intent” som kan utvecklas till vänortssamarbete. Men inget nämns om inriktning konkret:

”Liepaja i Lettland är formellt inte Helsingborgs vänort, men städerna har skrivit under ett letter of intent och har utbytt erfarenheter inom bland annat kulturområdet.”

När vänortssamarbete upprättades med Pärnu och Dubrovnik på 90-talet, fanns det ambitioner och energi i samarbetet med två kuststäder. Pärnu i det då nyligen självständiga Litauen fick efter långvarig sovjetisk ockupation välbehövligt stöd med sjukvårdsmaterial och annat. Jag besökte själv staden i den vevan och kunde se att behoven var omåttligt stora, att kontakten med Helsingborg betydde mycket för litauerna med nyvunnen nationell självständighet.

Dubrovnik var 1994 isolerat efter de jugoslaviska sönderfallskrigen. Helsingborg kunde ha blivit en positiv kraft för den vackra historiska staden. Men blev det så? Tveksamt. När jag senast var där verkade det som om gigantiska kryssningsfartyg tagit över mycket av turismen.

Ska Helsingborg ha vänorter? Varför inte. Internationellt utbyte mellan städer på städernas villkor och nivå kan ge mycket. Men vänortsutbyte måste ha något slags ömsesidighet, gärna som kulturutbyte. Om det också bygger på solidaritet kan det spela en stor roll.

Under de senaste decennierna har många flyktingar kommit till Helsingborg från krigszoner, som Bosnien och Syrien. I Helsingborg finns många helsingborgare med rötter i de båda länderna. Varför inte utse en vänort från vardera landet, inte huvudstäderna, kanske Tuzla i Bosnien. Syrien är svårare. Är Aleppo realistiskt?

Helsingborgs Vänortsplats, öster om restaurang Parapeten. Foto: Sören Sommelius.

Kroatiska Nationalister angriper KZ-lägermuseet Jasenovac

Monumentet vid det kroatiska koncentrationslägret Jasenovac. Bilden från återinvigningen 2011 i april. Foto: Sören Sommelius.

Minnesplatsen över koncentrationslägret Jasenovac i Kroatien, används alltmer som ett politiskt slagträ rapporterar Sveriges Radios Lubna El-Shanti för SR:s Godmorgon Världen.

Han skriver att historierevisionister vill ändra historien och påstår att det inte alls var ett koncentrationsläger och att det där inte alls skedde några massmord.

Det var här de ockuperande nazisterna och den kroatiska fascistiska organisationen Ustašas främsta motståndare, serber men också judar, romer och regimkritiker, slaktades på det mest barbariska vis.

Jasenovac som ligger på den kroatiska sidan av floden Sava, som utgör gränsen mellan Kroatien och Bosnien, har betecknats som ett av nazismens mest ohyggliga läger, med bestialiska övergrepp och mord.

I Titos Jugoslavien var Jasenovac en nationell helgedom, en plats som alla skolbarn någon gång skulle besöka. Antalet offer uppgavs till 700 000. Men siffran byggde på partisanernas uppgifter och var segrarnas historia.

Kroatiens förste president Franjo Tudjman kämpade i unga dagar som general med Titos partisaner. Han blev senare historiker och gjorde karriär på att ifrågasätta antalet offer i koncentrationslägret Jasenovac. För det hamnade han som folkmordsförnekare i fängelse.

När Jugoslavien föll samman bildade han det kroatiska nationella partiet HDZ. Offentligt uttryckte han sin tillfredsställelse över att hans fru varken var judinna eller serbiska. Omvärlden erkände Kroatien 1992. Då var lägermuseet i Jasenovac sönderskjutet.

Men trots regimens förbrytelser under andra världskriget finns det allt fler i Kroatien som vill rentvå landet från historiska skulder. Historierevisionisten Igor Vukic är en av dem, han påstår att koncentrationslägret inte alls var ett koncentrationsläger, åsikter som han fått berätta om i statlig public service-tv.

Utvecklingen oroar minnesplatsdirektören Ivo Pejakovic och den serbiske historiken och arkivarien Milan Radanovic.

Besökare vandrar till det kroatiska koncentrationslägret Jasenovac. Bilden från återinvigningen 2011 i april. Många av de närvarande är överlevare som varit fångar i lägret. Foto: Sören Sommelius.

Hård EU-kritik mot USA:s beslut att använda minor

EU reagerade i hårda ordalag mot USA:s beslut att i strid mot FN-förbudet från 1997 mot landminor eller personminor åter börja använda dessa vapen utan restriktioner. Det innebär att Donald Trump sätter sig över folkrätten.

EU:s utrikespolitiske chef Josep Borrell sa i ett uttalande att USA nu underminerar det internationella förbudet mot landminor. Ett förbud som rädda tiotusentals liv under de senaste tjugo åren. Han fortsatte:

Majoriteten av offren är barn. Att använda dessa vapen ”någonstans vid något tillfälle är fullständigt oacceptabelt för EU”:

Trumps föregångare Barack Obama förbjöd USA:s väpnade styrkor att använda minor någonstans i världen utom i försvaret av Sydkorea, skriver New York Times.

FN:s förbud mot minor, den så kallade Ottawa-konventionen, har undertecknats av 164 länder, däribland alla USA:s Nato-allierade, konstaterar The Guardian.

USA har inte använt personminor sedan 1991, med ett undantag i Afghanistan 2002. Landets tillverkning upphörde 1997 och man har sedan dess kommit långt med att förstöra lagren av minor.

Nu ska alltså dessa lager av särskilt för civila dödliga minor åter byggas upp.

Organisationen Landmine Monitors, som arbetar för att eliminera användningen av minor och kluster-vapen har uppskattat att minor har skadat eller dödat 130 000 personer mellan 1999 och 2018, de flesta av dem civila.

Svensk vapenindustri sålde stora mängder minor in på 90-talet. Många av dem exporterades till Jugoslavien, som var tredje största kund till svensk vapenindustri och som fortfarande orsakar mänskligt lidande i länder som Bosnien och Kroatien.

Sverige borde som alliansfri stat avbryta allt militärt samarbete med dagens USA. Landet beter sig som en skurkstat, både då det gäller kärnvapen och minor, och uppträder i många avseenden som en stormakt som rustar för krig och som på punkt efter punkt bryter mot FN-beslut och mot folkrätten.

Debatten om Peter Handke och tystnaden om Jugoslavienkrigen

Peter Handke i sin trädgård i Picardie utanför Paris: Foto: Serge Picard, Agence VU.

Nobelpriset i litteratur för 2019 tilldelades den österrikiske författaren Peter Handke. Valet av pristagare har följts av en orkan av fördömanden. Handke hade hyllat den serbiske ledaren Slobodan Milošević, han hade prisat en folkmördare, har det sagts.Jag har inte tillräckliga kunskaper för att veta vad Handke sagt och inte sagt, skrivit och inte skrivit under åren.

I en intervju gjord av den tyske journalisten Peter Kemmel och publicerad i tyska Die Zeit 25 april 2019 (kan enkelt läsas i dansk översättning) berör Handke kortfattat Jugoslavien. Kemmel frågar om hans tal vid Miloševićs begravning inte innebar att han gjorde sig själv omöjlig (på danska och på fotbollsspråk ”Du holdt en tale ved graven til Milošević. Var du klar over at du skjøv deg selv utover sidelinjen?”)

Handke svarar koncist:

– Nei, nei. Jeg sa: Milošević er ikke Hitler. Han var en tragisk figur. Han kunne ikke gjøre noe annet enn feil. Man kan ikke forlange av en Milošević at han skal opptre som Balkans Gandhi. Han, en bankmann, som hadde jobbet i New York …

Jag lämnar med detta debatten om Peter Handkes moral för att i stället reflektera över den debatt som följt efter beskedet om Nobelpriset den 10 oktober. Utgångspunkten har nästan genomgående varit att Slobodan Milošević och det serbiska folket mer eller mindre ensamt bar ansvaret för de jugoslaviska sönderfallskrigen, alltså en ond man, som i den tidens debatt ofta jämfördes med Hitler, liksom senare Iraks Saddam Hussain, Libyens Muammar al-Gaddafi med flera. Och än värre, ”ett ont folk”, serberna.

Självfallet var det inte så enkelt. Krigen var inte svartvita uppgörelser mellan onda och goda – även om de bosniska muslimerna drabbades värst, där massakern i Srebrenica står som en unik kuslig händelse.

Under åren 1991 – 95 reste jag återkommande till många delar av det krigshärjade Jugoslavien, skrev fyra böcker om konflikter och krig (en handlade om krigspropaganda, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien”) och fick en djup sympati för de drabbade sydslaviska folken och deras kultur. 

Jag är fortfarande bedrövad över den bild som svensk medier och västmedier gav av krigen, där man grovt förenklade bilden av det som skedde.

I intervjun i Die Zeit sa Handke vidare (i dansk översättning):

– Jeg snakket ikke for Serbia. Jeg spurte bare hvorfor Tyskland og Østerrike straks, som i gamle dager, allierte seg med Kroatia. Alltid de samme fiendene og forbundene. Kroatia ble anerkjent umiddelbart – uten at man tenkte over det.

Så var det ju. Inte bara Tyskland, Österrike – och USA – stödde Kroatien (som ju länge var en del av Österrike-Ungern till kejsardömets sönderfall med första världskriget.) I förlängningen är det Kroatien och Slovenen som blivit EU-länder och gynnats ekonomiskt medan övriga ex-Jugoslavien diskriminerats.

Om EU tagit fredsbyggandet på allvar borde man verkat för att alla de nya stater som uppstod ur det sönderfallande Jugoslavien snarast fått EU-medlemskap.

Också i Sverige var det under 90-talet oacceptabelt att föra fram sådana tankar som de jag nämner här. Då var man anhängare av ”kålsuparteorin” hette det eller än värre ”folkmordsförnekare”.

I tidningen Ordfront publicerades 2003 en artikel av tidningens redaktör Björn Eklund med en motbild av Jugoslavienkrigen. I en kulturartikel i Dagens Nyheter hette det därefter i en kommentar att Ordfront ”förnekade folkmord” och var ”vänsterfascistiskt”.

Fler artiklar följde, många artiklar, alla variationer på samma tema. Många skrev genmälen, också jag själv, alla refuserades. Författaren Erik Wijk la efter en tid ut de refuserade texterna på en hemsida, de publicerades också i bokform med Björn Eklund och Erik Wijk som redaktörer, ”Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden”, med inlägg av skribenter som Noam Chomsky, Maria-Pia Boëthius, Björn Kumm, Eva Moberg, Åsa Linderborg, Carl-Henning Wijkmark, Carl-Göran Ekerwald, Lasse Berg, Carl Henrik Svenstedt och många, många fler.

Efter den infekterade debatten la många medier locket på all Balkandebatt. Bilden av vad som egentligen skedde under de jugoslaviska sönderfallskrigen stelnade till klichéer.

Frågorna som borde ha ställts formulerades aldrig: Var det verkligen etniska krig? Skar vanliga jugoslaver halsen av sina grannar? Vad innebar Natos folkrättsstridiga bombningar först av Bosnien och senare av Kosovo/Serbien [det som kallades ”humanitära bomber” (!!) ], vad innebar vapenexporten till de olika krigsherrarna? (I Sverige bildades ju till EU-valet 1995 ett parti enbart för det, Sarajevolistan, som ville arbeta för att FN:s vapenembargo till Bosnien skulle hävas), av många kända opinionsbildare som Maciej Zaremba, Jesús Alcalá, Wilhelm Agrell och Bibi Andersson.

När nu ordstrider återkommit över samma skyttegravar som den gången, utifrån Nobelpriset till Handke, tänker jag att det sannerligen är hög tid att fördjupa vår syn på de ohyggliga krig som på 90-talet slet sönder det som en gång varit Jugoslavien.

Fotnot: Intervjun med Peter Handke i tyska Die Zeit i dansk översättning finns här.

I Svenska Dabladet Kultur skriver Henrik Petersen, ledamot av Nobelkommittén under rubriken ”Försvarar Nobelpriset: Valet av Handke inte skamligt”. Artikeln finns här.

Bosnienval inger få förhoppningar

Valet i Bosnien inger inte mycket hopp. Det är en skam att EU för länge sedan slutat arbeta med seriösa fredsbyggande insatser i Bosnien. Alla de tidigare jugoslaviska republikerna borde få tidsplaner för EU-medlemskap och i väntan på det reellt ekonomiskt stöd. Fortsätt läsa Bosnienval inger få förhoppningar

Kroatien hyllar krigsförbrytaren

Den i Haag dömde kroatiske krigsförbrytaren Slobodan Praljak hyllades i centrala Zagreb. Landets president och premiärminister hjälteförklarade honom. I parlamentet hölls en tyst minut.  ”Kulten kring den döde mördaren bekräftar en skrämmande brist på demokratiska instinkter, skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet”. Fortsätt läsa Kroatien hyllar krigsförbrytaren