Kategoriarkiv: Moderaterna

Klimatförnekare styr högerregeringens budget

Klimatdrabbade människor i Pakistan flyr undan översvämningskatastrrofen. Bild: Unicef.

Det stora klimatmötet COP27 i egyptiska Sharm el Sheik vid Röda havet går efter helgen in i sin andra vecka. Dessa dagar i Sverige är det som om naturen vill påminna också svenskarna om vad som pågår. Ännu lördagen den 12 november är det meteorologiskt sommar längs kusterna i Sverige. Göteborg Halmstad och Helsingborg nämns i väderleksrapporten som tre orter som kan komma att denna helg notera den högsta novembertemperaturen i Sverige någonsin.

Vädret är onormalt. I södra Sverige påverkas vi av det fortfarande av att det definitionsmässigt är sommar, vilket inte är särskilt obehagligt. Oktober var den varmaste oktobermånaden i Sverige någonsin. Detsamma kan komma att gälla november.

Samtidigt har högerregimen i Sverige i praktiken lagt ner miljödepartementet och lagt en politik som leder till ökade utsläpp och än värre global uppvärmning.

På andra håll i världen är det inte lika lätt att glädjas åt novembersommaren.

I Bangladesh har rekordkraftiga monsunregn gjort 33 miljoner människor hemlösa. I Pakistan har regnen svept i väg mängder av byar och gjort tio miljoner barn hemlösa, rapporterar Unicef. Också Indien och Nepal är svårt drabbade.

Här i Sverige skär samtidigt den nya högerregeringen kraftigt ner biståndet. Därmed bryter Kristersson och Åkesson och de andra dramatiskt med den politik i FN:s anda som under större del av efterkrigstiden styrt den svenska utrikespolitiken. Sverige ska kraftig skära ner biståndet till större delen av de länder som vi tidigare försökt att gynna, också bidragen till FN ska kraftigt dras ner.

Kristersson och Åkesson vill lansera den politiska omställningen som ett positivt ”paradigmskifte”. I själv verket är det snarare fråga om en struts- eller snigelpolitik, att Sverige drar sig undan allt som handlar om solidaritet med andra folk.

I Aftonbladet skrev häromdagen Ingvar Persson på ledarplats under rubriken ”Klimatförnekare styr Svantessons budget” om de här frågorna. Han citerar SD-riksdagsledamoten Elsa Widding som utan att blinka i riksdagen påstått att ”klimatkrisen saknar vetenskapligt stöd”.  

I Trumps USA har de valförnekare som hävdat att Trump berövades valsegern i valet 2020 spelat en stor roll ända tills nu. I Sverige har vi i stället klimatförnekare som i en liknande anda dominerar den nya högerregimens beklämmande politik. Frågan är om det är så mycket bättre?

 ATT LÄGGA NER SPRÅKPLAY ETT SVEK FRÅN SVT OCH UR SOM DRABBAR NYANLÄNDA

Appen Språkplay läggs ner efter sju år. Foto: Britt-Marie Schrammel, Dagens Nyheter.

Inleder högerregeringen nu angreppen mot prioriterade mål för särskilt sverigedemokraterna och moderaterna, flyktingarna och public service?

Det verkar så. Redan vid årsskiftet läggs ”Språkplay” ner, SVT:s och UR:s unika språktjänst som särskilt vänt sig till nyanlända.  

Tjänsten har uppmärksammats positivt av FN-organisationer som Unesco och UNHCR. Den senare organisationen skickade under hösten ett brev till Danmarks och Norges Public Service och uppmanade dem att introducera ett liknande verktyg. I Finland och Schweiz har man redan gjort så med svenska Språkplay som förebild, skriver Marcus Bornlid Lesseur i Dagens Nyheter.

I Sverige har Språkplay använts med stor framgång under sju år och kunnat notera mer än en halv miljon användare. 

Tidigare i år, skriver Marcus Bornlid Lesseur, ”skickade även det ukrainska public service-bolaget UAPBC en uppmaning till sina europeiska motsvarigheter där de pekade på vikten av språkinlärningsinsatser för de ukrainare som tvingats fly sitt hemland och framhöll förtjänsterna med just Språkplay.

Appen fungerar på så sätt att användaren kan ta del av i stort sett hela SVT:s och UR:s katalog av program med interaktiva undertexter på ett trettiotal språk. Om användaren inte förstår ett ord kan så personen klicka på ordet i fråga för att det ska översättas, och utöver detta erbjuds olika typer av språkövningar.”

Språkkrafts grundare Niss Jonas Carlsson säger till DN att UR och SVT till honom framfört att de båda mediebolagen ”inte ser det som sin roll att ägna sig strikt utbildning, vilket Språkplay bistår med, utan med folkbildning.” Därför, uppger han, vill de inte längre lägga resurser på appen.

Carlsson fortsätter:

– De tycker inte att det ligger inom ramen för deras uppdrag att tillhandahålla detta. Men vi är mitt uppe i en ny flyktingkris just nu och på grund av massflyktsdirektivet har inte de ukrainare som kommer hit tillgång till SFI. I ett sådant läge tycker jag att det är väldigt märkligt att man lägger ner den här tjänsten samtidigt som public service-bolag i resten av Europa ser det som ett föredöme.

När DN ställer frågan till UR:s och SVT:s ansvariga för Språkplay, blir svaren annorlunda.

Anna Zettersten, ansvarig för Språkplay på SVT, hävdar att ”användningen av appen minskat de senaste åren” medan UR:s VD Sofia Wadensjö Karén menar att”översättningarna inte lever upp till kvalitetskraven”.

Utan att vara insatt i detaljer om Språkplay undrar jag varför UR och SVT reservationslöst ställer sig bakom vad som måste vara SD:s och M:s krav. De båda partierna vill ju lägga ner UR helt och skära ner kraftigt på SVT.

Nedläggningsbeskedet av Språkplay väcker stor oro inom SIOS, Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige.

SIOS ordförande Amadeu Batel säger att behovet av tjänsten är stort bland nyanlända.

– Det är inte direkt en lysande idé att lägga ner Språkplay. Jag vet inte hur de har tänkt där. Det här är en betydelsefull tjänst för i synnerhet den ganska stora andelen av de utrikesfödda vilka lever i isolerade miljöer där de inte exponeras för svenska. Även de här människorna betalar skatt till public service och de behöver få tillgång till svenska nyheter, säger Amadeu Batel och fortsätter:

– Det finns en risk att folk på grund av det här både kommer längre ifrån svenskan och samhället.” Det är ett svek från SVT och UR:s sida att lägga ner den prisbelönta appen Språkplay.

Det särskilda projektets ambitioner: Tidöavtalet och idrottens 51%-regel

Caroline Seger, en av svensk damfotbolls främsta spelare. Här i Sveriges 2-0 mot Island på Myresjöhus Arena 6 april 2013. Foto: Wikipedia.

På det så kallad Tidöavtalets 62:a och sista sida står 2 ½ rader som handlar om idrott, om elitfotbollen och elitishockeyn, under rubriken ”Reformer som ska genomföras i projektet”. Så här skriver högerpartierna och sverigedemokraterna i det gemensamma policydokument som ska ligga till grund för idottspolitiken i Sverige under den kommande mandatperioden, särskilt för de mest publika:

”Ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn.

Regeringen kommer att inleda ett särskilt projekt för högstaligornas konkurrenskraft.”

Det är ingen avancerad stilistisk utformning av det s k ”särskilda projektets ambitioner”. 

I de två meningarna upprepas precis samma ambitioner. Den andra meningen tillför inte något nytt utöver vad som redan sagts i den första. Dessutom upprepas i båda meningarna tunga ord som ”högstaligorna” och ”konkurrenskraft”. Innebörden är otydlig och svårbegriplig. 

Jag fattar inte alls vad Åkesson och Kristersson (som måste ha haft sista ordet om formuleringarna) egentligen menar. Som partiledare borde de bättre vårda sin förmåga att tydligt skriva ner vad de menar.Språket håller inte högstadienivå.

Vad betyder detta på de båda partiledarnas kodade språk? Många har undrat heter det i ett inslag i fredagens Studio ett i radions P1. Frågan har blivit en ”ren snackis inom idrottsvärlden”, menar Sveriges Radio. De korta raderna skulle om jag förstår det rätt om de genomförs innebära väldiga förändringar för den svenska fotbollen och ishockeyn. 

Efter att ha lyssnat på Studio Etts drygt åtta minuter långa inslag om frågan förstår jag lite mer. Tydligen vill SD och följeslagarpartierna M, KD och L att sportvärldens så kallade 51%-regel helst ska upphävas, den regel som innebär att ingen utomstående kan äga majoriteten av en förening.

Så är dej ju inte i bland annat Storbritannien, där oljemiljardärer från fjärran länder och kapitalstarka ryska oligarker inte sällan köpt upp framförallt välkända proffslag, som blivit ibland lönsamma mångmiljoninvesteringar.

51%-regeln har hittills i Sverige satt stopp för sådana affärer, åtminstone tills nu. 

Meningen med ”projektet” tycks vara att genom att göra om de största lagen till kommersiella företag, skulle klubbföretagen få in mera kapital och därmed ha råd att köpa upp båda svenska och utländska fotbolls- och ishockeyspelare. Zlatan Ibrahimovic kunde kanske med slopad 51%-regel ha spelat vidare i Malmö FF hela sitt framgångsrika fotbollsliv, i stället för att ha köpts av utländska intressenter.  

Visst kunde det ha varit bra. Men det hade knappast gynnat alla fotbollslag, som till exempel HIF, som i dagarna åkt ur allsvenskan på allra sista plats. 

Men varför har skribenterna som står bakom Tidöavtalet uttryckt sig så grumligt så att ingen fattar. De vill att sporten ska förvandlas till en stormarknad där allt går att köpa och sälja och där de lag som inte har lust eller pengar kan ägna sig åt något annat.

Vore inte det tvärtom att slå sönder den ursprungliga charmen med bland annat fotboll. Jag slutade för länge sedan att följa herrfotbollens tv-sändningar, där allt tycks handla om pengar och våld, med tacklingar på gränsen till slagsmål. Damfotbollen är ofta det motsatta, dribblandets och fintandets elegans, spelarglädjens kollektiva sportprestationer. 

Det är långt från sådana tankar till ”projekt för högstaligornas konkurrenskraft”. 

I radion redde man i alla fall ut att försäljningar av lag med nuvarande regler inte kan genomföras utan att majoriteten av klubbens medlemmar och spelare ställer sig bakom.

Expressen skrev nyligen om historien om hur fotbolls-VM hamnade i Qatar påminner om debatten om 51%-regeln, alltså om hur mycket pengar som ska släppas in i fotbollen, historien om hur …

 ”den internationella fotbollen ändrade utseende. 

Med tiden har en berättelse om oligarker, diktatorer, invasioner av grannländer, kollapsad tävlingsbalans, superligor och protester tagit form.

Världens största sport närmar sig kokpunkt.” 

Dock har fotbolls-Sverige, fram till nu, stannat ”kvar på andra sidan utvecklingen”.

Låt os hoppas att den förblir där.

KRISTERSSONS KUSLIGA TRO PÅ KÄRNVAPEN PÅ SVENSK MARK

Affisch för möte i Sundsvall i mars om Natobaser och kärnvapen i Sverige.

Ulf Kristersson, Sveriges nye statsminister, är skeptisk till ICANS och FN:s konvention som förbjuder kärnvapen, vilken är något som han ogillar, säger han i en artikel i Aftonbladet.

ICANs kärnvapenförbud belönades välförtjänt med Nobels fredspris. Det arbetades fram med stort engagemang från svensk sida och har nu ratificerats av 50-länder (men inte av Sverige) och blivit internationell lag.

Men Sverige har backat och inte skrivit under, vilket är ett brott mot Sveriges historiska FN-vänliga och långvariga engagemang mot kärnvapnens hot mot all mänsklig civilisation. Detta efter en helomvändning av Stefan Löfvens s-ledda regering.

Avtalet förbjuder användning, tillverkning, testning, utstationering och hot om att använda kärnvapen. USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och andra kärnvapennationer har inte skrivit under fördraget, liksom alltså dessvärre Sverige.

Aftonbladet ställer frågan till Kristersson om Sverige kan ”fortsätta vara observatör av det här FN-arbetet?”

– Ja, det kan Sverige naturligtvis formellt sett vara. Vi har aldrig tyckt att det där är angeläget arbete. Jag har inte tagit ny ställning till detta på något sätt men det är klart att just nu ligger vårt fokus på att se till att Sverige lever upp till våra åtaganden enligt avtal och att vi kan föra en bra politik i Nato också, svarar Kristersson.

Det är ett primitivt och okunnigt svar. Det gäller också en annan fråga som dök upp på tisdagen om Sverige skulle följa den danska och norska traditionen med att som särskilt krav vid en kommande Natoanslutning begära att inga kärnvapen i fredstid placeras på svenskt territorium, inte heller några baser med utländska soldater.

Ulf Kristersson svarar slängigt ogenomtänkt och okunnigt också på den frågan i SVT. För honom liksom för överbefälhavaren var det självklart att vi skulle okeja både kärnvapen på svensk mark och Natobaser i Sverige med utländska soldater.

Det här har alltsedan Hiroshimabomben varit en central fråga i svensk politik, med ett över tid markerat folkligt motstånd i FN:s anda mot svenskt kärnvapenengagemang.

Ingen kan vinna ett kärnvapenkrig. Inte ens Ulf Kristersson, Ebba Busch eller Donald Trump.

Det är djupt oroande att en svensk statsminister inte inser att frågan är mera komplex än han själv tycks inse och att kärnvapen och utländska soldater på svensk mark markant skulle öka risken för att Sverige blir inblandat i ett framtida krig.

Hiroshima får vi aldrig glömma.

I dag vaknar vi upp till ett nytt och sämre Sverige

Jimmy Åkesson, SD och Ulf Kristersson, M. Foto: SvD.

”I kväll dog den svenska liberalismen” skrev Göran Greider i sin ledare i onsdagens Dagens ETC. Han fortsatte ”Jag lär aldrig komma över att borgerligheten – i alla fall tre av dess partier – så pass sorglöst är beredd att regera med Sverigedemokraterna.”

Han beskriver sig som en ”främling i detta land”: Sverige har under loppet av min livstid övergått från ett rätt progressivt vänsterland till ett reaktionärt högerland”.

På Helsingborgs Dagblads ledarsida skrev Heidi Avelan i samma röstläge:

”Hur känns det att vakna upp till ett nytt Sverige. Ett där Liberalerna, trots sin ringa storlek, banar väg för en för en regering där sverigedemokraterna håller i taktpinnen. Det där partiet med rötter i nazismen, partiet som skiljer på vi och dom, partiet som vill införa visitationszoner och allmänt hårda tag som rundar integriteten, partiet som vill skicka iväg folk och kallar det återvända. Det uttalat antiliberala partiet.”

Liberalerna var en gång småfolkets parti, som tog ställning för de utsatta, de svaga. Nu ger partiet makten åt SD, utom de liberaler som likt Bengt Westerberg, den förre partiledaren, fortfarande har ett engagemang för ett solidariskt och rättvist samhälle.

Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för fackliga idéinstitutet Katalys, ser annorlunda på det som skedde i valet. Han menar att partiets usla politiska strategi sänkte Socialdemokraterna. Magdalena Andersson har kompetens och stort förtroende i breda grupper. Men s-strategin att satsa allt på att lyfta fram hennes kompetens som i ett presidentval utan att framhäva andra frågor fungerade inte, menar Suhonen.

S mobiliserade på att, med rätta, skrämmas med SD, fortsätter han, men strategin gav bara ”seger i storstäder, urbana miljöer och universitet, medan man tappar arbetarklassen som inte är organiserad i LO-förbunden – där är SD jämnstarka med S. Alltså att ”S tappade i glesbygd, småorter, kort sagt det bilburna Sverige, där SD vinner, medan Socialdemokraterna vann tunnelbanornas och spårvagnarnas land.”

”Klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer saknades i stort sett helt i S valmanifest. Fanns de där lyftes de ej fram. Resten drunknade i en valrörelse där S valde att acceptera och triangulera högerns frågor, så att det som till slut återstår är ljudet och bilden som liksom fryser fast i huvudet på mig när Magdalena Andersson för femte gången i samma statsministerduell säger att ”Jag håller med Ulf Kristersson.”

Så långt Daniel Suhonen.

Efter en period av regeringsbildning kommer vi att få se hur den nya regeringens praktiska politik kommer att utformas. Ska SD:s kulturssyn få gälla, som skedde i Danmark, där nu dansk TV åläggs att prioritera dansk kultur? Varför diskuterades inte kulturfrågorna i valrörelsen? Kommer public service (såväl SVT som Sveriges Radio) att attackeras eller rentav slaktas, som också flera ledande moderater vill. Ska biståndet skäras ner och kanske användas till skattesänkningar eller vapenupprustning? Kommer flyktingar som lever i Sverige att sparkas ut ur landet?

Vilken slags Sverige kommer vi att ha om ett halvår, om fyra år? Vad händer med demokratin?

Mycket kommer att förändras, många får det sämre. Hur ska motkrafter kunna mobilseras?

Sven-Eric Liedman om antiintellektualismen i svensk politisk debatt

I dag sätts tonen i politiken framför allt av den nya högern, alltså Putins, Trumps och Åkessons (som här deltar i en partiledardebatt med Ebba Busch i TV4) nationalistiska höger, skriver Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson/TT.

Sällan har antiintellektualismen dominerat det politiska livet som i dag. Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman uttrycker i en artikel på kultursidorna i Dagens Nyheter djup oro över att så många politiker förhåller sig så lättvindigt till väletablerade kunskaper.

I allt fler sammanhang anses pengar viktigare än kunskaper. Ekonomiska värden slår ut alla andra värden. Många medier avstår i sådana sammanhang från att ställa självklara följdfrågor.

”Det har blivit fritt fram för ledande politiker att hävda vad de finner bäst för stunden. Opinionssiffrorna är viktigare än sakpolitiken”, konstaterar Liedman.

Klimatförändringarna är inget vi ska oroa de unga och deras vänner, säger Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesman, i ett uttalande i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter häromdagen (220623), där han utbasunerar att Sverige inte ska anstränga sig för att uppnå klimatneutralitet 2045, i strid mot alla vetenskapliga rapporter, som övertydligt visat på de förödande konsekvenserna av en sådan hållning.  

Hans hållning är också SD:s i vad som är tidens ödesfråga. Var sjätte svensk eller fler tycks dela hans åsikter, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Och än fler kan antas gilla dem. Liedman fortsätter:

” Talar en ledande sverigedemokrat om klimatet lyssnar Ebba Busch och Ulf Kristersson och Johan Pehrson noga. De vill ju bilda regering med Jimmie Åkessons parti.”

Denna ”logik” gäller, menar jag, de djupt oroande angreppen på public service. Åkessons, Kristerssons och Buschs partier har påverkade av varandra stora ambitioner att kraftigt skära ner på anslagen till SVT och SR.

Skulle högerpartierna vinna en stabil seger kan de med en rösts övervikt i riksdagen över en natt slå sönder dagens välfungerande medier över en natt. Det påverkar både sådant som SVT/Plays i dag suveräna utbud och förstås och allvarligare på sikt också ett grundfundament för den svenska demokratin, fria och kompetenta Public Service-medier.

Samma partiers yrvakna och okunniga pläderande för snabb kärnkraft i stället för billigare och säkrare vindkraft till havs är en annan källa till oro för framtiden. Aldrig diskuteras kärnkraftens risker i synnerhet vid tänkbara krig. Vi såg nyligen med vilken total hänsynslöshet och idioti som ryska soldater vårdslöst for fram i Tjernobyls ruiner. Tack och lov för att Barsebäck är avstängt sedan länge.

 Många politiker tänker främst på nästa val, det är det ”jag ska vinna; en avlägsnare framtid behöver jag inte bry mig om”.

Liedman nämner också skolan: ”Finns det en röststark grupp som mot allt bättre vetande hävdar att det enbart är flit och inte bakgrund och skolmiljö som bestämmer vad barn och unga människor har för livsmöjligheter – så må man hävda det.”

I stället borde politiker och vi andra tänka mera framsynt, avrundar Sven-Eric Liedman: ”Vad är det för en värld som vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i?

Martin Ådahl om Varför C ger så mycket makt till sd

Centerpartiets ekonomiskpolitiska talesperson Martin Ådahl Foto: Viktor Mattsson/Sveriges Radio.

”Centerpartiet släppte fram en socialdemokratisk statsminister, men stöttade inte regeringens budget. Vad har de vunnit på det?”

Frågan ställdes i SR:s Ekots lördagsintervju av Mikael Sjödell som frågade ut centerpartiets andre vice ordförande Martin Ådahl, som också är partiets ekonomisk-politiske talesman.

 Centerpartiet har länge påstått att man som viktig prioritering har att inte släppa fram sverigedemokraterna till den politiska makten. Ändå var det ju precis vad man gjorde genom att i onsdags först rösta ja till Magdalena Anderssons socialdemokratiska regering och sedan, genom att lägga ner sina röster, släppa fram den budget som sverigedemokraterna varit med om att förhandla fram tillsammans med moderaterna och kristdemokraterna.

Alltså att ge sd högsta vinsten i den svenska politiken, sd:s hittills största framgång i svensk politik – och samtidigt försvåra Magdalena Anderssons och regeringens möjligheter att bedriva effektiv politik under hela perioden fram till valet 2022.

Vi är nog många som tycker att centerns agerande var både besynnerligt, ogenomtänkt, ologiskt och djupt destruktivt ur demokratisk synvinkel. Riksdagens talman delade inte den åsikten, jag återkommer till honom.

Ådahl slingrade sig monumentalt i radiointervjun. Efter programmet kommenterades intervjun av Tommy Möller, professor i statskunskap. Han menade att ”det fanns en del svårigheter i Ådahls ambition att förklara S:s vänstersväng”, och pekade särskilt på att Ådahls besked om att cd bara följde ’praxis’, när det gällde att lägga ner rösterna på socialdemokraternas budgetförslag, var ett fikonlöv. Partiet hade möjlighet att göra något annat.

Intervjuaren Mikael Sjödell återkom gång efter gång till grundfrågan, hur det kom sig att centern mer än något annat svenskt parti nu gett avsevärd makt åt sverigedemokraterna.

Och Martin Ådahl svarade genom att skuggboxas. En anledning var att Magdalena Andersson brutit mot centerns diktat att inte förhandla med vänsterpartiet. Men utan v:s stöd hade hon ju inte kunnat bilda regering.

Ådahl tryckte sedan på att budgeten borde ”lutat mot mitten” ”den ska vara så lik centerpolitik som möjligt”.

Sjödells följdfråga var given:

– Ni har åtta procent väljarstöd men får igenom mer än 60 procent av era förslag i regeringens budget.

Ådahls kontring var att viktiga c-förslag gallrats bort:

– Vi prioriterade fiberutbyggnad på landsbygden.

– Men ni hade i s-budgeten fått med en miljard till just det ändamålet, kontrade Sjödell.

– Ett viktigt förslag var att småföretagen skulle kunna anställa utsatta personer … fortsatte Ådahl. Till exempel var höjningar av a-kassan tillbaka i budgeten. Vi kan inte göra bra saker för Sverige om vi har vänsterpartiet som kan lägga sitt veto … Vi såg på TV hur vänsterns Nooshi Dadgostar triumfatoriskt hävdade att hon fått s att agera efter sina positioner. Vi är inte beredda att agera dörrmatta för vänsterpartiet.

talar en svensk McCarthy år 2021. En pladderhatt och bortförklarare.

– Vem vann på när M-SD-KD-budgeten antogs, fortsatte radions utfrågare. Tycker du att den är bättre än regeringens?

– Vi har inte gett sverigedemokraterna något politiskt inflytande. Inget parti i Europa har gjort mer för att motverka sd, påstod Martin Ådahl.

När jag lyssnade på honom undrade jag vad han hade för verklighetsuppfattning, om det inte varit ett medvetet politiskt val från honom och centerns sida att lyfta fram m-sd-kd-budgeten, så som man gjorde.

I stället för att försöka reda ut begreppen, vad man vill och inte vill, beklagade Ådahl sig:

– Alla trollar med oss på sociala medier.

Det var länge sedan jag hörde en så avslöjande och avklädande intervju. Som i HC Andersons saga stod centerns andre vice ordförande naken efter utfrågningen.

PS. I en debattartikel i lördagens Svenska Dagbladet kritiserade Olof Petersson, professor i statskunskap riksdagens talman Andreas Norléns kraftiga påhopp på miljöpartiet, som huvudansvarig för kalabaliken kring budget och utnämnande av ny statsminister:

”Regeringsbildningen med sina talmans­rundor och press­träffar erbjuder ett gyllene tillfälle för partierna att få uppmärksamhet. Medierna mobiliserar, extra­sändningar fångar allmänhetens uppmärksamhet. Och partierna har listat ut hur de ska få maximal exponering. Magdalena Andersson, den första kvinnliga statsministern med tungt ansvar för landet. Sedan Nooshi Dadgostar, tuff kämpe för de fattiga. Så blev det Annie Lööfs tur, ensam men stolt i mitten. Och till sist klimat­orons Miljöparti, som heller inte missade stunden i strålkastar­ljuset. …

Ingen skada är skedd. Regerings­bildningen tar bara några dagar till.

Partierna gjorde sitt jobb och är värda beundran för sin skicklighet. Men journalister och kommentatorer borde ta sig en funderare. De står inför ett val. Antingen kör man de enkla populist­ramsorna om kaos och cirkus. Eller så kan man försöka förklara hur politiska partier fungerar i en välfungerande demokrati.

Talmannen drivs av en välgrundad önskan att skynda på regerings­bildningen. Men att hänga ut politiska partier för att de agerar parti­taktiskt är inte att bidra till den demokratiska folk­upplysningen. Sådana uttalanden riskerar tvärtom att spä på politiker­föraktet.”

Statsministeromröstningen: ”Talmannen riskerar att spä på politiker­föraktet”
Riksdagens talman Andreas Norlén. Foto: Stina Stjernkvist/SvD.

Hotas Public Service? Mats Svegfors utreder framtidens mediestöd

Kulturminister Amanda Lind och Mats Svegfors som på regeringskansliets och kulturdepartementets uppdrag före valet ska utreda framtidens mediestöd. Foto: Foto: Rolbin Ek/TT/Sveriges Radio.

För en månad sedan fick Mats Svegfors, tidigare bland annat chefredaktör för Svenska Dagbladet, vd för Sveriges Radio och landshövding i Västmanland, av Regeringskansliet uppdraget att föreslå ”hur stödet till nyhetsmedier kan förbättras genom att anpassa press- och mediestödsystemet till det moderna medielandskapet”.

När Mats Svegfors på tisdagskvällen besökte Lund gladde han sig över att på uppdrag av Amanda Lind och Kulturdepartementet i nära dialog med branschens aktörer föreslå hur stödet till nyhetsmedier kan förbättras genom att anpassa press- och mediestödsystemet till det moderna medielandskapet.

Utredningen ska läggas fram senast den 1 juni 2022 och föreslås ha bred politisk förankring. Det är tänkt att förändringarna ska kunna notifieras och träda i kraft senast den 1 januari 2024.

Inte minst viktig är frågan om SR:s, UR:s och SVT:s framtida ställning. Mindre än ett år före valet har public service ställning ifrågasatts av tre partier som kan komma att bilda regering efter valet och som har en gemensam negativ attityd till SVT och SR.

Moderaterna vill utreda hur minskade anslag påverkar SVT och SR. Partiets Stockholmssektion går ännu längre och vill helt lägga ner Public Service, liksom Sverigedemokraterna. KD kommer att på ett stundande riksting (12 – 14 november i Norrköping) behandla flera motioner som kräver minskade anslag eller nedläggning av Public Service.

– Public Service är viktigt för vår demokrati. Jag är djupt oroad över de krafter som nu verkar vilja reducera dess oberoende ställning, säger Svegfors.

I dag är debatten om ”det hotade Public Service” begränsad.

– En anledning är nog att de journalister som arbetar på företagen inte har möjligheter att kommentera frågan.

Svegfors menade också att det vi ser i Sverige är en del av en internationell rörelse som ifrågasätter Public Service.

Kanske är Trumps USA det tydligaste exemplet.

Mats Svegfors höll föredrag i Weibullssalen, tidigare Tua, i Akademiska föreningens hus. Han fokuserade särskilt på hur han som ung student kom från Småland till Lund och blev ”starkt och livslångt präglad av åren i staden”, genom studierna, det akademiska livet, som studentkårsordförande och senare som medlem i universitetets styrelse.

Mötet i Lund arrangerades av föreningen Heimdall.

SD ett ”rasistiskt parti” med ”rötter i vitmakt-kretsar”

Per Bolund, miljöpartiets språkrör, och SD:s partiledare Jimmy Åkesson under söndagens partiledardebatt i SVT.

Expos avslöjande om att en ”politiskt sakkunnig” tjänsteman på Sverigedemokraternas kansli är aktiv i vit makt-rörelsen blev stor nyhet på tisdagen, samtidigt som diskussionen fortsatte om ordväxlingen mellan Jimmy Åkesson och miljöpartiets språkrör Per Bolund i söndagens partiledardebatt i TV.

Den nämnde mannen har enligt tidningen Expo samröre med den rasideologiska organisationen Det fria Sverige, DFS. Han har där bland annat arbetat med projektet Svenska zoner, som enligt Expo vänder sig till svenska patrioter. I ett inlägg på nätet efter en skogsutflykt har mannen klagat över att hälften över alla personer han möter är ”araber eller eller från andra utomeuropeiska länder” och fortsatt med att hävda att den svenska befolkningen ”håller på att bytas ut”.

Till Aftonbladet sa statsminister Stefan Löfven från Förintelsekonferensen i Malmö:

– Att den här typen av högerextrema personer finns i SD:s värld är ingen överraskning. (SD) … är ett rasistiskt parti. … Det som är nytt under senare år är att vi vi har ett moderat parti som nu ansluter mer och mer och kommer närmare sverigedemokraterna. Det är det riktigt tragiska.

På DN Kultur skriver klargörande författaren Ola Larsmo, mångårig ordförande för Svenska Pen och nu styrelseledamot för Internationella Pen, i samma ämne. Han ställer frågan om ”När blev det ”brunsmetning” i svensk politik att nämna korrekta fakta?”

”Det finns ett mindre bibliotek av böcker som belägger Sverigedemokraternas ursprung i vit makt-kretsar, liksom att flera av partiets första ledargestalter var representanter för svensk nazism. Sedan följer hela lämmeltåget av politiska företrädare för partiet som uteslutits sedan pressen dokumenterat högerextrema utspel på sociala medier.”

Larsmo skriver att partiet inte alls gjort upp med sitt förflutna. Han noterar vidare:

”Jag tror att vi tappat räkningen nu på alla partirepresentanter som stängs av – vilket dock bara sker om grävande journalister får dem på spaden och bara om de inte har alltför goda kontakter med partiledningen.

Man hör ibland påståenden om att SD ”gjort upp” med sina rötter. I så fall har det skett under största möjliga tystnad. Den sedan 2014 utlovade vitboken lyser ännu med sin frånvaro …”

Det mest uppseendeväckande som hänt i svensk politik under senaste året är att tre borgerliga partier (du vet vilka) gjort ideologiska helomvändningar.

De har ”sålt sin själ” för lockelsen till egen makt kan man verkligen säga, särskilt liberalerna men också moderater och kristdemokrater. Deras beslut att betrakta SD som ett ”vanligt parti” genom att bortse från dess historia och från hur historien ständigt gör sig påmind också nu. Eller med Ola Larsmos formuleringar:

Det verkligt intressanta här är ändå det förändrade språkbruket inom svensk borgerlighet. Den tilltänkta samarbetspartnern SD:s bakgrund går inte att trolla bort, då den är alltför väldokumenterad. Då gör vi det i stället till dålig smak att tala om saken. Så fort fakta av det slaget kommer på bordet höjer vi rösten och talar förnärmat om ”brunsmetning” – inte för att någon ljuger eller kommer med felaktiga uppgifter. Utan därför att vi valt bort det samtalsämnet, och då är det inte fair play att komma dragande med källor och dokument.”

Blir SD största svenska parti i valet 2022?

Många reflekterar dessa höstdagar på det ödesmättade valet den 11 september 2022 och vad det kommer att innebära om en M-SD-KD-regering kommer till makten, både för det Sverige vi vant oss vid att leva vid och för de demokratiska principer som vi fortfarande tar för givna.

I Dagens Samhälle (30/9) skriver tidningen om ”Så ska SD ta över i kommunerna”.

I kommunvalet 2018 fick SD sitt genombrott och blev störta parti i tolv kommuner och ingår nu i styret i sex. I 38 kommuner blev SD näst störst.

Inför nästa års kommunala val förbereder partiet sig för en betydligt mera omfattande valseger, skriver DS, som intervjuat partisekreteraren Richard Jomshof.

– I vårt mest optimistiska scenario är vi uppe i 80–90 kommuner där vi efter valet styr på ett eller annat sätt. Och tittar man på var vi kan få posten som kommunstyrelsens ordförande så bedömer jag att de kan ske i 25–30 kommuner, säger partisekreteraren Richard Jomshof.

Jomshof berättar att förberedelserna inför den tänkta nya situationen har börjat genom omfattande utbildning av lokalpolitiker i vad som krävs för att kunna styra en kommun. Det har varit si och så med den saken på många håll. Enligt valmyndigheten finns i Sverige 31 obesatta fullmäktigeplatser i landet, 29 av dem tillhör SD.

Jomshof är inte blygsam.

– Jag tror faktiskt att vi kan bli största parti i Sverige.

Fram till den nuvarande mandatperioden styrde inte SD i en enda kommun. Nu styr man i Sölvesborg med M och KD. I Bjuv och Hörby har SD ordförandeposten i kommunstyrelsen. I Svalöv har SD ordförande i kommunstyrelsen och styr kommunen med M och KD. I Staffanstorp styr SD med M som har ordförandeposten. I Surahammar ingår SD i en koalition med M, KD, L och C.

I tolv kommuner blev SD största parti. Alla ligger i Skåne utan Munkedal.

Moderaternas ändrade inställning till sverigedemokraterna på riksnivå kommer att innebära en omvälvning på kommunal nivå tror Jomshof.

I en ledare i Aftonbladet i söndags reflekterade tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg över tänkbara konsekvenser på det nationella planet om moderaterna 2022 bildar regering tillsammans med KD och SD. Han utgår från händelser efter sprängningen på Övre Husargatan i Göteborg.

På nätet var man snabb med att utpeka den skyldige. Det handlade förstås om en invandrare och om ”mångkultur” i allmänhet, förutom på regeringen.

Jimmy Åkesson reagerade med ryggmärgen och krävde att regeringen skulle utlysa undantagstillstånd. Hans andra krav var att militära styrkor skulle sättas in i det drabbade området i Göteborg.

Ingetdera är möjligt i det demokratiska Sverige. Dessbättre kom polisen snabbt med besked om att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist.

Men vad hade hänt om SD haft inflytande på regeringen, undrar Lindberg oroligt, eller om polisen inte varit så snabb med beskedet om den misstänktes bakgrund?

Mönstret inför den politik en M-SD-KD-regering kan förväntas driva är redan tydligt, tror Anders Lindberg. Det blir ”SD:s invandringspolitik och angrepp på public service, fri forskning och kulturliv, tillsammans med moderaternas skattesänkningar och privatiseringar”.

Mycket står på spel i valet 2022. Från en dag till nästa kan stora delar av förutsättningarna för det demokratiska samhälle vi sedan lång tid tagit för självklart var satta ur spel.