Varför ska Sverige se krig som ”solidaritet”?

Karl XII under kalabaliken vid Bender. Närstrid mellan svenskar och turkar. © Carl Wahlbom/Nationalmuseum

”Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.”

Så skriver författaren och debattören Anders Björnsson i ett inlägg på sajten alliansfriheten.se.

Under 1900-talets stora krig har Sverige lyckats hålla sig utanför krigshandlingarna, med allt vad det inneburit. Nu driver våra försvarspolitiker utvecklingen åt ett helt annat håll. Sverige ska gå i krig, vi ”kan inte hålla oss utanför”.

Ska vi också delta i offensiva krigshandlingar, undrar Anders Björnsson. Han besvarar själv frågan. Det är ingalunda uteslutet att vi går till anfall innan vi blir angripna, särskilt om vi ”erbjuder främmande makt baser, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta, på vår territorium”.

Om Sverige går med i Nato och Donald Trump blir omvald som USA:s president kan situationer mellan USA och Ryssland uppstå som påminner om det vi nu ser utspelas mellan USA och Iran, med hot och värsta sortens militär skuggboxning med ohyggliga insatser. Om Sverige då har militära USA-bemannade Natobaser i Sverige dras vi obevekligt in i ett sådant krigsspel, var sig vi vill eller inte.

Det är ett worst case-scenario som jag själv fasar inför. Det finns förstås många andra.

I över 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land som kunnat verka för fred och nedrustning och leva i fred. Nu ska Sverige plötsligt i stället skicka soldater och militära enheter i krig, som om kriget vore möjligt att vinna, bara vi har tillräckligt militariserade vänner. Frågan om kärnvapen berörs sällan eller aldrig i den svenska debatten, trots att konsekvenserna av ett kärnvapenkrig i vår del av världen är så fasansfulla.

Det enda rimliga är att Sverige fortsätter att verka i FN:s anda, att varje svensk regering strävar efter att bygga fred med fredlig medel i stället för att orera om mera vapen och krig som solidaritet.

SD: ”Bara svenska på skolrasterna i skurup”

Romsk modersmålsundervisning i Malmö 2013. Foto: Drago Prvulovic/TT

Sverigedemokraterna har fått maktpositioner i flera sydsvenska samhällen – och visar där vilken unken politik man står för. Senast handlar det om Hörby, där SD är med och styr, där man vill halvera anslagen för modersmålsundervisning med kravet att minst en vårdnadshavare ska tala språket. Det innebär i praktiken att många ensamkommande kan bli utan modersmålsundervisning, skriver Svenska Dagbladet.

Man tänker också införa ett språktest som ska avgöra vem som har rätt till undervisning i ämnet.

– Exakt hur provet ska se ut har vi inte bestämt än. Förvaltningen får titta på det. Vi tänker oss att det ska göras av en extern instans. För modersmål i gymnasiet ska man ha C i betyg i ämnet och för yngre elever gäller E, säger Cecilia Bladh in Zito (SD), kommunstyrelsens ordförande i Hörby.

Sverigedemokraterna drar ner på modersmålsundervisningen även på annat håll. I Bromölla och Sölvesborg sitter SD i kommunstyrelsen. Där har anslagen för undervisningen reducerats – i Sölvesborg med 25 procent, enligt Lärarnas tidning. Och i Skurup vill partiet förbjuda att tala andra språk än svenska i skolan. Bara svenska ska få talas i klassrummet och på rasterna, från förskolan till gymnasiet.

Det är inte bara SD:s kommunpolitiker som driver den diskriminerande politiken. Inför valet krävde partiledaren Jimmie Åkesson att modersmålsundervisning ska bedrivas i hemmet och att den inte borde få något ekonomiskt stöd.

Skolverket anser att modersmålsundervisningen är positiv för eleverna.

– Det ursprungliga syftet med ämnet är möjligheten att fortsätta utveckla sitt förstaspråk. Sedan handlar det också om identiteten, att de kunskaper man har är något som anses som värdefullt. Men vi ser också att även kunskaperna i andra språk utvecklas i positiv riktning, säger Anna Österlund till Svenska Dagbladet.

SD-politiker hävdar ofta att undervisning i nyanländas första språk skulle hindra elevers utveckling av svenska. 

I en tidigare debattartikel i Svenskan skrev 22 språkforskare med anledning av Internationella modersmålsdagen, den 21 februari, att forskning visar att möjligheterna att utveckla ett starkt modersmål snarare främjar utvecklingen av andra språk.

Det påverkar i sin tur elevers  personliga utveckling och deras framtidsmöjligheter. Undervisningen innebär för många elever tillgång till fler och mer avancerade textvärldar även på ett annat modersmål än svenska; ”en typ av skolrelaterad språkanvändning som inte nödvändigtvis utvecklas i en hemmiljö”.

Det är otäcka inskränkningar av nyanländas framtidsmöjligheter som SD – och andra partier – vill genomföra, en diskriminering av barns och ungdomars framtida liv i Sverige.

Förslaget i Skurup, att förbjuda alla andra språk än svenska i klassrummen och på rasterna – inklusive engelska förmodar jag – förutsätter något slags avlyssnare som rör sig bland eleverna och ser till att att den som bryter mot förbudet straffas.

Moderaterna och Kristdemokraterna tycks inte utesluta att bilda regering baserad på stöd från eller rentav tillsammans med SD. Det sänder kalla kårar att försöka föreställa sig vad en framtida SD-skolminister skulle kunna göra med den svenska skolan.

Sveriges förlorade välfärdssamhälle

Är Sverige ”ett välfärdsparadis”? Vi är många som skulle vilja att det vore så. Men det var bra längesedan. I en krönika på Aftonbladet Kultur punkterar Enna Gerin den slags drömmar. Han berättar hur han kom till Sverige som flykting från krigets Jugoslavien 1993, till vad som kanske var ”världens mest jämlika och solidariska välfärdssamhälle” men också ett land som snabbt skulle montera ned den ekonomiska politik som byggt välfärdsstaten.

Gerin belägger det han skriver med konkret statistik:

”Inkomstojämlikheten har ökat i Sverige med över 60 procent sedan 1980. Den snabbaste och största ökningen i hela OECD. Förmögenhetskoncentrationen har exploderat. Den rikaste procenten i landet har mer än fördubblat sin andel av den samlade privata förmögenheten. Från runt 20 till över 40 procent sedan slutet av 70-talet. De tio rikaste finansfamiljerna kontrollerade 2017 bolag till ett värde av 4 645 miljarder kronor – mer än Sveriges totala BNP det året.”

Det solidariska samhället byggde på en solidarisk skattepolitik, som skapade förutsättningar för sociala skyddsnät. I dag har Sverige ”OECD:s hårdaste kvalifikationskrav för sjukersättning och en av de lägsta procentuella ersättningarna vid arbetslöshet”, konstaterar Enna Gerin.

1999 låg den så kallade skattekvoten på 49,1 procent av BNP. Femton år senare var den nere i 42,5 procent. Den offentliga sektorn har påverkats dramatiskt och gått nere från runt 60 procent av BNP på 80-talet till runt 50 procent de senaste tio åren.

”Var det någon som nämnde välfärdskrisen”, suckar Enna Gerin.

Varför nämndes aldrig de här grundläggande siffrorna under valkampanjen 2018? Ska inte ett val handla om just det, vilket samhälle vi vill bygga för kommande generationer?

Teckningen från tidskriften Internationalen.

KD:s sverige bygger på Nato och kärnvapen

Kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson vill att Sverige går med i Nato, under Natos kärnvapenparaply” och vill inte att Sverige skriver på förbudet mot kärnvapen.

”Det viktigaste skälet för Sverige att säga nej till kärnvapenförbudet, är dock våra medborgares säkerhet. 

Ett ja skulle förstöra det internationella samarbete som vi behöver ha med USA och Nato för att säkerställa försvaret av Sverige. Det skulle gå rakt i strid med den försvarsdoktrin som bygger på mycket nära samarbete med USA.”

skriver två kärnvapenhökar inom kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson, i en debattartikel i Aftonbladet. De fortsätter:

”Ett svenskt undertecknande av kärnvapenförbudet skulle för det första försvåra samarbetet inom Partnerskap för Fred eftersom många av organisationens medlemsländer är beroende av skyddet från Natos kärnvapenparaply.”

Skulle Sveriges skydd under Natos kärnvapenparaply ge svenskarna säkerhet? Hur tänker KD-herrarna?

Vilket konfliktscenario bygger deras världsbild på? Förmodligen tror de att Ryssland skulle anfalla Sverige? Varför då? För den svenska oljan? För järnmalmen? För – ja för vaddå?

Vilket är worst case, det västa som kan hända? I min värld är det är ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland, som dessvärre inte är otänkbart. Om ett sådant krig bryter ut, vad är bäst för svenskarna att delta i kriget eller stå utanför, i den svenska traditionen av alliansfrihet och åsyftad neutralitet?

I det första fallet blir Sverige en part i ett hopplöst krig och svenskt territorium en krigsskådeplats. Vem ”segrar” i ett sådant krig – utöver vapenindustrin?

I det andra fallet, om Sverige står utanför kan vi ta emot flyktingar, medla, vara en röst för fred, så som Sverige varit under 200 år.

De som argumenterar så här fördömer Oscarsson och Adaktusson i en nedlåtande ton:

”Det är lätt att förstå att Vänsterpartiet, pacifister och de mest nitiska Nato-motståndare inom Socialdemokraterna kan landa i att förespråka ett kärnvapenförbud, men det är i grunden en verklighetsfrånvänd hållning.”

Tankar på fred och nedrustning är verklighetsfrämmande i deras ögon. Vilken värld lever herrarna i, vilken värld vill de bygga för framtiden? Vad tänker de om atomvintern som kan drabba oss också efter ett avlägset kärnvapenkrig?

Det finns bara ett rimligt förhållningssätt, att Sverige ansluter sig till de andra länder som skrivit under FN:s förbud om kärnvapen, där ju Sverige var en pådrivande kraft i arbetet att ta fram avtalet.

HBG sviker stans Fristadsartist

Helsingborgs fristadsartist AJ från Jemen, står bakom youtube-satiren ”America first, Yemen second”, publicerad på Youtube i februari 2017.

Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – blev hösten 2016 Helsingborgs förste fristadsartist. Med hustrun Sabah och parets två barn hade han flytt från krigets Jemen och sedan ett år levt i exil i Jordanien. I Helsingborg skulle deras nya liv börja. Samtidigt blev Helsingborg den andra fristadskommunen i Skåne efter Malmö.

Bakom tanken med fristadsförfattare står internationella ICORN, International Cities of Refugee Network, med säte i norska Stavanger, en organisation som globalt knutit städer till sig som stöd i kampen för yttrandefrihet och där samtidigt medlemsstäderna blivit värdar för förföljda författare och artister.

ICORN är en organisation som värderingsmässigt ligger nära internationella organisationer som Amnesty, och PEN. I tider som dessa, med förföljelser av oppositionella i många länder, liksom attackerade medier och hotad yttrandefrihet, är det arbetet och engagemanget viktigare än någonsin.

Utom i Helsingborg.

Helsingborg står fortfarande listad som medlem i ICORN men har i praktiken lagt ner medlemskapet. När AJ:s två år i Helsingborg gått ut skulle normalt en ny fristadsartist tagit vid. Men inte i Helsingborg, där de borgerliga styrande inte vill framhäva stan som tolerant och vidsynt. Det är pinsamt.

Mig veterligt är Helsingborg den enda av ICORN:s medlemsstäder som inte velat fortsätta arbetet med fristadsartister. Helsingborg är knappast staden för den ”som vill något”, inte en stad som verkar för tolerans, humanism och yttrandefrihet. Det är djupt sorgligt.

Abduljabbar Alsuhili eller AJ, var under två år fristadsförfattare i Helsingborg.

För AJ och hans familj har tillvaron välts över ända. Kommunen tvingar dem att lämna den kommunalt ägda lägenheten. Barnen, fem och sju år, tvingas lämna sin förskola och skola. Nätverk rivs upp. Livet nollställs. Börja om från ingenting.

När kommunen bjöd in Abduljabbar Alsuhili som fristadsartist till Helsingborg var det ett åtagande som kommunen rimligen borde ha avslutat på ett mindre skamligt sätt än vad man nu gjort – även om man avvecklar medlemskapet i ICORN. Det handlar om politisk och mänsklig hänsynsfullhet.

En varm junieftermiddag har AJ och hans hustru Sabah bjudit en krets vänner hem till sig på en överdådig jemenitisk måltid. Allt sker inför hotet att de måste lämna sin lägenhet den 1 juli.

AJ berättar om tiden i Helsingborg.

– Jag har velat vara så aktiv som möjligt här, för att visa hur viktigt ICORN är.

Dunkers och de andra kulturinstitutionerna har ingen arabisktalande guide.

– Jag guidade och inriktade mig särskilt på den lokalhistoriska avdelningen. För nyanlända är det ju viktigt att veta vilken stad de kommit till och lära känna dess historia. På SFI berättade jag för samma krets om Dunkers, Fredriksdal och Sofiero. Men det ledde ingen vart. Jag medverkade också i Romeo och Julia på stadsteatern.

AJ har också arbetat med ”post-migration-teater”, där nyanlända gestaltar sina upplevelser med teater.

– Men det har varit svårt att finansiera.

I Malmö är han engagerad i ett treårigt projekt ”Malmö vad drömmer du om”.

– Det bygger på möten mellan svenskar och nyanlända som arbetar tillsammans. Med fristadsförfattaren i Malmö ledde jag under fyra månader workshops, där vi skapade en mobil utställning.

Bland det mest uppmärksammade AJ gjort är youtubesatiren ”America First Yemen Second (official)”, en i en serie filmer som spreds efter det att Donald Trump blivit president och lanserat sin nationalistiska paroll (med fascistisk bakgrund), ”America First”.

Nu har han sökt till Fridhems teaterskola i Malmö. Kanske flyttar familjen dit. Men mycket är ännu osäkert.

För Helsingborgs kommun borde Abduljabbar Alsuhili, AJ, vara en tillgång. I stället tycks de ansvariga i kommunens högsta ledning och inom kulturförvaltningen ha definierat honom och hans familj som ett problem, ett fall för Migrationsverket.

I hans hemland Jemen pågår sedan fyra år ett ohyggligt krig som skapat en humanitär katastrof. Civila områden bombas av Saudiarabien med stöd av USA. Många har tvingats fly. Än fler svälter.

Det som sker i Jemen, i Syrien och Irak vållar oändligt mänskligt lidande. Det berör oss givetvis på alla vis. Också Helsingborg.

Nya USA-hot mot Iran Propaganda, lögner

En av de två oljetankrar som attackerades i Omanbukten torsdagen den 13 juni. Angreppen har utlöst förnyade spänningar mellan Iran och USA. Foto: ISNA/AP/TT

USA skickar ytterligare tusen soldater till ”Mellanöstern” heter det i rapporter på tisdagen. ”President Trump har gjort klart att han aldrig kommer tillåta Iran att utveckla kärnvapen”, skriver USA:s nationella säkerhetsråd. Pentagon uppges också överväga att utöka USA:s styrkor med ytterligare 6 000 soldater. Ryssland kallar USA:s beslut för ”en militär provokation”. Kina varnar för konsekvenserna.

USA:s politik att gradvis skruva upp propagandakriget mot Iran är ett vidrigt exempel på sämsta sortens konflikthantering. Omvärldens reaktioner är trots det begränsade, med undantag för de ovan nämnda från Ryssland och Kina.

Varför protesterar inte EU? Många tycks utgå från att Trump sagt att han inte vill ha krig. Men vad spelar det för roll, när tongivande extrema rådgivare i hans inre krets hänsynslöst är ute efter just detta? Och när samtidigt krigsrisken ökar för varje drag i detta hänsynslösa makt- och hotspel från världens mäktigaste militärstat. Historiens dom mot Trumpregimen kommer att bli förödande.

Det är lätt att associera till förspelet till Irakkriget, alla George W Bushs grova lögner om Iraks massförstörelsevapen. Man kan också jämföra med förspelet till det första världskriget, när båda kejsardömena Österrike-Ungern och Tyskland ville framkalla ett krig i tron att det gick lätt och snabbt att vinna. Så blev det som bekant inte.

I historieskrivningen har man sedan skyllt på Gavrilo Princip, den ännu inte 18 fyllda serbiske revolutionären som i Sarajevo mördade den österrikisk-ungerske tronföljaren. ”Skottet som utlöste första världskriget” har det upprepats, men så var det ju knappast.

Redan nu har propagandakriget identifieras. USA:s utrikesminister Pompeo är knappast tillförlitlig med sina kategoriska påståenden om att Iran skulle stå bakom det senaste angreppet på två oljetankrar i Omanbukten i torsdags. Krigets första offer är sanningen.

Dagens Indien sett av 19 unga indiska fotografer

Anushree Fadnavis visar i sin bildserie Traindiaries miljöer avsedda endast för kvinnor.

19 unga indiska fotografer visar under sommaren på Landskrona museum utställningen ”Landskrona foto view: India”. Bakom den står Niclas Östlind och Niyattee Shinde som valt ut de medverkande fotograferna, några av dem hade kommit till vernissagen i fredags.

Landskrona Foto har under en följd av år haft ett återkommande landstema, där man på en utställning introducerat fotografer från ett givet land. De första åren stod europeiska länder i fokus. Förra året handlade det om Chile och nu alltså om Indien.

Det har sagts att journalister och författare som skrivit om Indien, använt subkontinenten som en spegel för att förstå saker hemma i Sverige, som ”det annorlunda” mot vårt ”normala”. Detsamma gäller nog också många foton som tagits av västerlänningar som rest i Indien, där det exotiska och avvikande, tiggare, tempel, tigrar och ormtjusare typ, får ta stor plats.

Utställningen i Landskrona visar uppfriskande fram andra sidor av Indien. I sitt förord till den imponerande katalogen berättar de båda kuratorerna att man haft ett dubbelt syfte i valet av fotografer och bilder. Man har både velat ge en bred bild av den samtida fotografin i Indien och samtidigt också belysa olika aspekter av samtida indiskt liv.

När det gäller den senare ambitionen är det lätt att ta till sig de visade bilderna. De människor som förekommer är oftast subjekt och medvetna om fotograferingen – också då det handlar om något så tung som bilder på människor och miljöer i ett indiskt mentalsjukhus för kvinnor.

Därmed ger utställningen en annan och bredare bild av Indien än vanligt, med inslag av både vardagligt liv och samhällskritisk svärta.

Vivek Mariappan har dokumenterat kök från hela Indien.

Vivek Mariappan från den sydindiska storstaden Chennai (tidigare Madras) har dokumenterat kök i hela Indien. Bilderna blir också en kritik av det i dag hindunationalistiska Indien och vill visa att det är ekonomiska förhållanden som skiljer människor, inte kultur, religion eller kasttillhörighet.

Gayatri Tanju från Bangalore visar sin svit ”Strictly do not kiss here” om ogifta par som för sin förbjudna kärlek tvingas till hemliga möten på udda platser.

Helt annorlunda platser visas av Anushree Fadnavis från New Delhi, som i Traindiaries fotat hur kvinnor beter sig i miljöer som är utformade för att de ska slippa utsättas för manliga blickar eller provokationer, som kvinnokupén på tågen, som ger kvinnor en känsla av frihet.

Saumya Khandelwal har arbetat med ett kontroversiellt ämne, barnäktenskap. Hon har arbetat i ett normandiskt område nära gränsen till Nepal, där var fjärde flicka gifter sig för arton års ålder, vilket är den legala minimiåldern för hela Indien.

Landskrona Fotos satsning på indiska fotografer och deras bilder har gett rik utdelning. Det är en ovanligt nyanserad och mångfasetterad bild av Indien som förmedlas på en utställning med ett rikt bildmaterial, värt flera besök. Åtminstone jag själv tänker återkomma.

Bröllopsceremonier för 14-åriga Muskaan. Foto: Saumya Khandelwal.

Utställningen pågår till 16 oktober. Öppet lö 10 – 17, ti – fre och sö 12 – 17.

Domen mot Lula en Brasiliansk skandal

Brasiliens förre president Lula da Silva avtjänar ett tolvårigt fängelsestraff

Brasiliens förre president Lula da Silva dömdes 2017 till 12 års fängelse för korruption. Alltmer tyder nu på att rättegången mot Lula var en politisk process, som styrdes av domare och åklagare för att förhindra att Lula deltog i presidentvalet, där han enligt opinionsundersökningar ledde överlägset.

Under den rättsliga processen hindrades Lula från att ge intervjuer trots att han fått tillstånd till detta av Brasiliens Högsta domstol.

Den nätbaserade nyhetsbyrån Intercept har kommit över ett stort arkiv med krypterade gruppsamtal och chattar och citeras nu av Tidningen ETC. Syftet var enligt Intercept att förhindra att Lula och hans Arbetarparti vann förra årets presidentval.

Bakom kampanjen låg enligt Intercepts undersökning Sergio Moro som var ledande i antikorruptionskampanjen och en av de domare som låg bakom att Lula dömdes till fängelse. Efter att Lula förhindrats att ställa upp i valet utnämndes Moro till justitieminister av segraren i valet, den högerextreme Jair Bolsonaro.

I det läckta materialet uttrycker den ledande åklagaren tvivel på styrkan i åtalet bara fyra dagar innan det lämnades in. I kommentarer säger de brasilianska åklagarna nu att de utsatts för en ”kriminell handling” av olagliga hackare.

Bakom Intercept och avslöjandena ligger bland andra Glenn Greenwald. Han var en av journalisterna som i samarbete med visselblåsaren Edward Snowden avslöjade USA:s topphemliga övervakningsprojekt.

I en artikel för Intercept publicerad på lördagen beskriver Glenn Greenwald de aktuella avslöjandena som en väldig jordbävning i det brasilianska politiska landskapet.

Domaren Moros högst oetiska förfarande kommer, skriver Greenwald, redan i den kommande veckan att granskas av Brasiliens högsta domstol.

Tre svenska arbetarfotografer på Landskrona Foto

Det första jag ser i Landskrona Fotos Tyghuset mitt i stan är en vägg med porträtt av arbetare i den tunga industri för kring femtio år sedan av tre i dag närmast legendariska fotografer, Yngve Baum, Jean Hermanson och Odd Uhrbom.

Utställningens curator, fransmannen Christian Caujolle, mångårig konstnärlig ledare för Landskrona Foto, har arrangerat väggen. Med den introduceras först och främst ett antal personer, som alla arbetade i tunga industrier, på varv och bilfabriker, i gruvor. Genom porträtten möter vi också fotograferna, som arbetade individuellt men ändå är befryndigade och som i dag tillhör väsentlig svensk fotohistoria. Och vi ser arbetare stiga fram ur en annan tids hårt arbete.

Porträtt tagna av Yngve Baum, översta raden, Jean Hermanson och Odd Uhrbom, på utställningen ”Svärta”.

Utställningens titel är Svärta. De bilder som visas är tagna med svartvit film, kanske Tri-X, och sin tids kamerateknik, framkallade och fixerade i mörkrum. Silvrets svärta är utgångspunkten.

Bilderna på Svärta hade den grävande journalistiskens syfte, att visa upp orättvisor för att bidra till förändring. Dessa tre svenska arbetarfotografer synliggjorde ungefär samtidigt det svenska klassamhällets djupa orättvisor och ville med sina bilder med svärta visa arbetarnas villkor i miljöer som var okända för de flesta.

Odd Uhrbom gav 1968 ut sin Gruva, med texter av författarinnan Sara Lidman. Hans bilder var en dokumentation av gruvarbetarnas arbetsvillkor vid LKAB:s gruvor i Kiruna och Malmberget.

Året efter det att ”Gruva” kom ut, i december 1969, gick 5000 gruvarbetare ut i vild strejk under morgonskiftet på gruvan i Svappavaara, i protest mot arbetsmiljö, löner och bristande inflytande.

Jean Hermanson gick bort 2012. Hans 250 000 efterlämnade negativ liksom ett par tusen kopior finns i Landskrona Fotos förvar.

Hermansson dokumenterade som arbetarfotograf Öresundsvarvets nedläggning i Landskrona. Hans film Arbetets döttrar skildrade kvinnliga arbetare på en konservfabrik och på Malmö strumpfabrik. I flera böcker arbetade han med författaren Folke Isaksson, som i ”Dom svarta – en bok om gjuteriarbetare i Sverige”.

Yngve Baum avled 2016 under tragiska omständigheter. Vi var många av hans vänner som trodde att det fotografiska och filmiska material han lämnat efter sig kunde ha gått förlorat. Men så var inte fallet. Genom en unik aktion lyckades fotografen Björn Rantil rädda det som fanns. Jag hoppas på framtida utställningar och rentav böcker ur det materialet.

Yngve synliggjorde i sina bilder samhället och tidsandan genom bilder av människors villkor, med fokus på orättvisor och klassklyftor. Han var särskilt engagerad i arbetares utsatthet, på de stora varven och bilfabrikerna. Många av hans bilder har en ikonisk och tidlös kraft. Också han arbetade med kända författare, som Artur Lundkvist i Berberby (om Algeriet) och Stig Claesson i den personliga ”Om mamma”.

Utställningen har ett fokus femtio år tillbaka i tiden. Sedan dess har det svenska klassamhällets klyftor fördjupats, kanske mest i Europa. 

I den fina katalogen skriver Aftonbladets Åsa Linderborg: ”De senaste årens förslumning av arbetslivet sker bokstavligen på liv och död. LO-kollektivet har åtta år kortare medellivslängd än akademikerna och förklaringen ligger i arbetet, som nöter ner kroppen.”

De rika har berikat sig, de fattiga har fråntagits redskap i kampen för bättre villkor. Men ser vi det? Var finns de drabbande bilderna från klass, klyftor och orättvisor på svenska år 2019? 

Fotnot: Svärta. Svenska fotografer i den tunga industrin 1968 – 74 hade vernissage i lördags på Landskrona Fotos tyghus, med bilder av Yngve Baum, Jean Hermanson och Odd Uhrbom. Den pågår till 12 oktober. Öppet Torsdag – Lördag kl. 12.00-17.00.

Samtidigt hade en annan utställning vernissage i Landskrona museum, ”Landskrona foto view: India”, med bilder av 19 unga indiska fotografer. Återkommer till den utställningen i en senare blogg.

Bokhandeln illa ute Var fjärde bokhandel borta

Hur har antalet bokhandlar i Sverige utvecklats på senare år? Faktum är att från 1970 (då fria priser infördes) sjönk antalet bokhandlare varje år fram till 2002 (då momsen på böcker sänktes och skapade en positiv inställning till att starta bokhandel). Under åtta år (2002-2009) såg det sedan ganska bra ut. Därefter har vi tappat över 100 butiker netto på tio år. Statistik: Leif Olsson.

Den svenska bokhandelsbranschen är illa ute, konstaterar webbsajten Boktugg.se. Sedan 2010 har det startats 51 nya bokhandlar i Sverige. Men 153 stycken har lagts ner. På tio år har var fjärde bokhandel försvunnit och det är de minsta bokhandlarna som främst hotas av nedläggning.

1970 infördes fria priser på böter, vilket ledde till att antalet bokhandlar sjönk under trettio år. 2002 sänktes momsen på böcker, vilket ledde till ett uppsving för bokhandeln som bransch. Men från 2009 grasserar bokhandelsdöden återigen.

Trots allt finns i dag 296 bokhandlar, organiserade i kedjor. Akademibokhandeln står för 75 procent, Ugglan har 16 procent och övriga 10 procent.

De senaste åren har det skett ett dramatiskt skifte från försäljning av böcker i bokhandeln mot en i dag dominerande försäljning via nätet. Marknadsandelarna för fysisk/nätbokhandel har förändrats från 53,4 % respektive 36,5 % (2013) till 35,8 % och 54,0 % (2018).

Den svenska bokhandeln har därmed bäddat för giganten Amazon, som om marknaden inte regleras kommer att ta över stora marknadsandelar under de närmaste åren. Amazon är i dag inget rumsrent företag. Man gör allt för att minimera sina skattekostnader och ägnar sig åt en hårdför marknadsföring.

I de städer som fortfarande har bokhandlar är bokhandeln ofta en viktig kulturinstitution. Den som vill följa med och läsa nya böcker eller följa samtidsdebatten behöver kunna se böcker i bokhandeln för att överhuvud veta att de existerar.

Ett fåtal böcker recenseras i dagstidningarna i dag jämfört med för ett decennium sedan. I dagstidningskedjor cirkulerar ofta en och samma text som recension i flera titlar. De bokhandlar som ännu fungerar tvingas ofta underkasta sig de större förlagens påbud vad gäller exponering i butikslokalen och returhantering. Mindre förlag är ofta hänvisade till egen försäljning via sajter.

Ett sätt att bromsa en destruktiv utveckling vore, menar jag, att återinföra en form av fasta bokpriser, kanske för varje boks första halvår efter ankomsten till bokhandeln.