Kategoriarkiv: Andra världskriget

ŁÓDŹ ELLER HOLLYOUDZ Polens filmhuvudstad

Andrzej Wajda. Foto: Bright Lights film.

Efter andra världskriget låg Warszawa i ruiner. Łódź, då Polens näst största stad, hade klarat sig. Här fanns också ett filminstitut. Därför valde man att inrätta en filmskola i Łódź, berättar den polsk-franske filmaren Roman Polanski i sin självbiografiska ”Roman by Polanski”.

Redan från början var skolan välutrustad vad gäller teknik och hade utmärkta lärare – trots att landet låg i ruiner. Verksamheten inriktades – framgångsrikt – på att få fram en elit av polska filmare. I dag är ”The Leon Schiller National Higher School of Film, Television and Theatre in Łódź” en av de främsta utbildningsinstitutionerna i staden.

Tidigt blev filmskolan liberal och självständig. En anledning kanske kan utläsas ur ett stort Lenincitat uthugget i marmor i den stora salen: ”Av alla de konster vi har är filmen den mest betydelsefulla”.

Det blir bara ett hastigt besök på filmskolan för filmentusiasterna från Helsingborgs filmstudio, tyvärr. En trappa upp har några av skolans mest kända elever fått minnesskyltar, som Wajda, Polanski och Kieslowski, tre av 1900-talets främsta europeiska filmregissörer. 

 Polen hör till de få länder i världen som under generationer fått fram lysande regissörer. Nästan alla betydande samtida polska filmregissörer har utbildats på Filmskolan i Łódź. För dem blev Łódź Hollyoudz (eftersom staden Łódź på polska uttalas ungefär ”oudz”).

Under skolans första tid betonades filmernas ”socialistiska” budskap. Efter Stalins död 1953 blev det möjligt att göra filmer som inte byggde på den kommunistiska propagandans klichéer.

Det gäller inte minst Krzysztof Kieślowski, vars sviter Dekalogen och Trikoloren är moderna mästerverk. Kieślowski har beskrivit Łódź, som han gjort en tio minuters dokumentär om, ”Från staden Łódź” (1969):

”Łódź hade bara fått lindriga skador under kriget, så mina filmskoledagars stad såg faktiskt ut som den gjorde före kriget. …

Staden är full av besynnerligheter, full av galna statyer och kontraster av olika slag. På gatorna ser man än i dag spårvagnar och gamla kolkärror dragna av hästar. Det är en stad full av förfärliga restauranger och hemska glassbarer. Full av stinkande, skitiga, nedpissade, äckliga toaletter. Full av ruiner, ruckel och prång.”

När Andrzej Wajda 2016 avled 90 år gammal betecknades han av New York Times som en av världens främsta filmregissörer, jämbördig med Ingmar Bergman, Federico Fellini och Akira Kurosawa. Wajda använde sig ofta av händelser i den så ofta djupt tragiska polska historien som utgångspunkt för sina filmer, som motståndet mot nazismen (Aska och Diamanter), massakern på polska intellektuella (däribland Wajdas egen far) i Katyn (2007), arbetare under kommunismen (Marmormannen) och Solidaritetsrörelsen, i vad som blev hans sista film, Walesa (2013). 

Wajdas tre timmar långa ”The promised land” skildrar i Zolás och Dickens anda och med dramatiska detaljer hur människor kämpar för att överleva i ett Łódź präglat av 1800-talets kapitalism. Filmen Oscarnominerades som ”bästa utländska film”. Den bygger på en roman av den polske författaren Władysław Rejment, som fick Nobelpriset 1924, i konkurrens med Thomas Mann och George Bernhard Shaw.

Filmen utspelar sig under senare delen av 1800-talet då Łódź var en sjudande och snabbt växande industristad, ett dynamiskt centrum för Europas textilindustri. Livegenskapen i Polen avskaffades först 1864 och många före detta trälar kom till staden. Med en stor svältande underklass och ett förmöget borgerskap som tjänade enorma belopp på sina fabriker blev staden en experimentverkstad för en girig kapitalistklass.

Filmen spelades in på 78 dagar 1975 i Łódź. Miljöerna fanns kvar och var ofta i bruk hundra år efter den tid filmen skildrar, de väldiga fabrikerna, fabriksägarnas måttlöst påkostade palats.

Fotnot: En tidigare text om Polen och Łódź finner du här. Den handlar om Polen och högernationalistiska Lag och Rättvisa inför valet.

Filmregissören Andrzej Wajdas namn på en trappa inne i Filmskolan i Łódź.

FN vill ”rädda världen undan krigets gissel”

FN-högkvarteret i New York. Foto: The Telegraph.

”Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig i Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?”

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, senare bland mycket annat riksdagens talman är i dag först och främst fredsaktivist. På FN-dagen talar han i Skövde, i S:ta Helena kyrka (kl 18). Citat ovan är hämta ur det tal han ska hålla, där han undrar var de unga politikerna och de politiska ungdomsledarna håller till i fredsdebatten.

Det finns många andra aktuella frågor att diskutera: Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna utan också sådant som de ”påstådda ubåtskränkningarna”.

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, i dag fredsaktivist, talar på FN-dagen i Skövde.

Den 24 oktober är FN-dagen, till minnet av att FN-stadgan antogs denna dag 1945. Dess inledande ord är: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”…

Hösten 2019 präglas av politisk oro i världen. Allt fler, också här i Sverige, fruktar ett kommande storkrig. Men få diskuterar vad det innebär, vad vi kan göra. På den politiska agenda tycks enbart stå att köpa mera vapen (från USA) för mångmiljardbelopp och att hävda att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar oavsett vad som sker i världen. Om FN:s ickevåldsprinciper talas det allt mera sällan.

Denna höst har Donald Trumps USA tillsammans med Erdogans Turkiet med ett slarvigt telefonsamtal inlett ett ohyggligt nytt krig i det plågade Syren. De långsiktiga konsekvenserna är oöverblickbara, både för Syrien och för världen. Trump och Erdogan har att ansvar för detta krig som krigsförbrytare. Också Putins Ryssland är inblandat.

Vill vi ha en värld där några totalitärt styrda stater bestämmer över krig och fred?

Eller vill vi ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”?

FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater, skriver Rolf Andersson på alliansfriheten.se.

Dessa stater inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn.

Sverige tillhör kretsen av stater som fortfarande stöder FN. Men den svenska hållningen är halvhjärtad. Andersson fortsätter:

Också Sverige har brutit mot folkrätten genom deltagande i folkrättsstridiga insatser i Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen. Därigenom medverkar vi till att rubba förtroendet för FN; en organisation vars grundläggande fundament är att i enlighet med folkrätten upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Varför deltar Sverige i militära operationer i länder som de nämnda eller skickar soldater till dem? Är det för att bidra till att lösa konflikter och bygga fred? Knappast.

Ett skäl dominerar. Sverige vill ställa in sig hos USA, en stormakt som numera bara styrs av det egna intresset. Av samma skäl har Sverige underlåtit att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, i strid mot Sveriges långvariga tidigare konsekventa linje mot dessa massförstörelsevapen.

Men dagens USA har fjärmat sig långt från det USA som bidrog till att besegra nazismen under kriget och som var en av grundarna till Förenta Nationerna 1945.

”USA har under en lång period varit den värste interventionisten och aggressorn: Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien”, fortsätter Andersson. Till det kommer ” hoten mot Iran och Venezuela. Det svagare Ryssland bryter mot FN-stadgan, men landets framfart har varit mer begränsad och mindre våldsam: Georgien, Krim och ”fullmaktskriget” i Ukraina.”

SVART FREDAG FÖR SVERIGE efter Vårt nej till FN:s kärnvapenförbud

Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Magnus Hallgren/DN.

Fredagen den 12 juli är en svart fredag i modern svensk historia. Vid en i hast sammankallad presskonferens en semesterdag på eftermiddagen, en dag med nedskruvat politiskt intresse, rapporterade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte ska ansluta sig till FN-konventionen mot kärnvapen.

Därmed tog regeringen ett stort steg från den blocköverskridande svenska alliansfria politik som avvisat allt svenskt samröre med kärnvapen alltsedan andra världskrigets slut och de mördande bomber som föll över två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki.

Det är ett beslut som många upplever som ödesdigert – och som öppnar dörrar för ett framtida svenskt Natomedlemskap. Det kommer i så fall att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.

I den nuvarande katastrofala amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, utrikesminister Mike Pompeo är bara en i kretsen. Om USA:s regering inbillar sig att Ryssland ”lätt” kan besegras militärt kan Sverige inom några år förvandlas till centralt krigsområde i ett tredje världskrig.

Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men ska vi inte förhålla oss också till det?

Även om det inte går så illa kan Sverige bli allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply, vilket är nog så fasansfullt. Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa blir Sverige en frontstat vid det Östersjön som nu håller på att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket förstås är ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland.

Väldiga vapenköp kan komma att militarisera samhället, om kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.

Utgivarna av sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato” skriver i en kommentar att den främsta anledningen till beslutet givetvis är den realalpolitiska sanningen att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. 

Men det har i debatten ofta hävdats att Sverige skulle ”riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen” och Margot Wallström distanserade sig inte från den hållningen. Särskilt från amerikansk sida har återkommande förekommit skamlösa hot i den riktigningen, som Sverige nu tycks ha fallit undan för. Det är lika pinsamt som obehagligt och kan få långtgående konsekvenser.”

Varför tillkännages beslutet en fredageftermiddag i semestertid om inte för att minimera kritiska kommentarer? I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv!!

Inte en röst i DN från ICAN, vars generalsekreterare Beatrice Fihn kommenterade i upprörda ordalag i ett inslag i fredagens Studioett, inte heller någon röst från den i sammanhanget så viktiga och pådrivande organisationen Läkare mot Kärnvapen.

Fihn får däremot komma till tals i Svenska Dagbladet:

– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning, säger hon.

På frågan ”Varför tror du man väljer att inte skriva under konventionen?” svarar hon:

– Man är rädd för kärnvapenstaterna. S- och MP-regeringen faller för pressen från Trump. Vi hör mycket om att länder som USA, Storbritannien och Frankrike utövar påtryckningar mot Sverige, säger Beatrice Fihn.

Ullmans symfoni från lägret i Theresienstadt

Musik i Theresienstadt. En teckning av Fritta.

Den österrikiske judiske tonsättaren Viktor Ullman, elev till Arnold Schönberg, deporterades den 8 september 1942 från Prag till det nazistiska koncentrationslägret Theresienstadt (Terezín). I söndags uppfördes Viktor Ullmans andra symfoni i konserthuset i Helsingborg, med Rumon Gamba som dirigent.

Verket skrevs i lägret och är daterat den 22 augusti 1944, då som Ullmans sjunde pianosonat. 45 år senare orkestrerades det av Bernard Wulff, utifrån Ullmans egna noteringar.

Viktor Ullman.

Theresienstadt drevs under en period av nazisterna som ett ”mönsterläger”, som kunde visas upp för Röda Korset och andra. När Ullman anlände till lägret förstod han att inte bara många kompositörer utan också en rad av Europas bästa musiker befann sig där. Han ansökte hos de judiska äldste om tillstånd att få öppna en Studio för ny musik i lägret.

Mindre än två månader efter det att den sjunde pianosonaten skrivits, det var den 16 oktober 1944, fördes Ullman tillsammans med 8 000 andra Theresienstadtfångar med elva tågtransporter till Auschwitz-Birkenau. Direkt efter ankomsten, den 18 oktober 1944, mördades han i gaskammaren.

De flesta andra av de som upprätthållit kulturlivet i Theresienstadt fördes med samma transporter till Förintelselägret Auschwitz och mötte samma öde.

Ullman hade anat vad som väntade honom. Han lyckades gömma merparterna av sina noter i lägrets stora bibliotek, med stöldgods från judiska bostäder. Där blev det liggande till 1980-talet för att uruppföras först på 1990-talet.

När jag på söndagsmorgonen ser repetitionerna inför kvällens konsert i Helsingborgs konserthus är det svårt att inte tänka på hur stycket kommit till och gripas av allvaret i musiken. Dirigenten förkroppsligar också intensiteten i musiken. Han står på tå, hoppar från dirigentpulten under intensiva partier, som för att visa på musikens kraft att upphäva tyngdlagen.

Jag minns mitt eget besök i Theresienstadt, hur jag med fasa insåg att det lilla hotellet som också var vandrarhem en gång hade varit SS högkvarter. De som bodde där den kvällen var dock mest glada stimmande tjeckiska ungdomar på skolutflykt.

Lyssna på utdrag ur Viktor Ullmans pianosonater till bilder från koncentrationslägret Theresienstadt, där de skrevs.


Ge Hans Alfredson en gata i Helsingborg!

Sverige sörjer Hans Alfredson de här höstdagarna. Han var en mångsidig, kreativ och engagerad människa som få. Han har utnämnts till folkhemsikon, med all rätt, men är också Helsingborgs store son. Hur vore det att uppkalla en gata efter honom, kanske den gata där han växte upp, Karl X Gustavs gata? Fortsätt läsa Ge Hans Alfredson en gata i Helsingborg!

Våga vägra 2017

Den tyske industriarbetaren August Landmesser, inringad på bilden ovan, vägrade lyfta högerarmen till Heil Hitler-hälsning. Året är 1936. Vem vågar vägra 2017?

Året 2016 blev dystert – och har skapat förutsättningar för ett än värre 2017, det år vars första dag vi nu vaknat till.  En lynnig självupptagen högerpopulistisk kapitalist och rasist blir USA:s president om några veckor. Den tillträdande presidenten kommer att omge sig med en krets extremt farliga äldre vita herrar, miljardärer, generaler och högerextremister.

I Ryssland härskar en lika självupptagen populistisk despot. Vad kommer dessa båda makthavare att göra upp om och hur länge dröjer det till deras ”vänskap” förbytts till fientlighet?

För ett år sedan varnade Sveriges arméchef i Sälen för att ”Sverige kan vara i krig om några år”. Inga följdfrågor ställdes, få eller inga tänkte tanken vidare, försökte formulera vad Sverige skulle kunna göra för att motverka ett sådant händelseförlopp. I medierna framställdes det som om mera vapen var enda möjligheten att undvika krig. Som om Sverige under mer än 200 år av fred någonsin haft vapen nog för att kunna försvara landet mot mäktiga grannar, som Nazityskland och Sovjetunionen.

Vilket är ”worst case”, det värsta som kan hända?  Storkrig, till och med kärnvapenkrig. Var då? Iran, kanske. Kina? Också Östersjöområdet nämns ofta, eftersom Nato-trupper och ryska trupper finns på plats mycket nära varandra och risken är stor för krig av misstag.

Ska Sverige delta i vapenskramlet? Uppenbarligen. Under året kommer 20 000 soldater att på svensk mark delta i Nato-övningen Aurora, tillsammans med bl a Trump-kommenderade amerikanska trupper.

Gynnar det freden?

Jag tänker på den tyske industriarbetaren August Landmesser, som den 13 juni 1936 vägrade göra Heil Hitler-hälsningen som en stor mängd andra varvsarbetar på Blohm + Voss-varvet i Hamburg.
På en nu ikonisk bild står han ensam med armarna över bröstet i en skog av höjda högerarmar, en modig manifestation.

August hade för att få jobb gått med i nazipartiet 1931.  När han 1935 förlovade sig med judiska Irma Eckler uteslöts han ur partiet. Nürnberglagarna förhindrade att paret gifte sig. När hon samma år födde deras dotter Ingrid uteslöts han ur partiet och dömdes 1937 därför för att ha ”vanhedrat rasen”.

Efter flera år i koncentrationsläger och fängelser släpptes Landmesser 1941, skickades ut som soldat och dödades i strid i Kroatien 1944. Den nämnda bilden publicerades första gången i Die Zeit 1991.

2017 är inte 1936. Men vår tid präglas av allt mer obehagliga tecken. Vi i Sverige måste våga vägra att delta i kapprustningar och krigshets utifrån vår långa alliansfria tradition, våga söka finna vägar till fredsbyggande med fredliga medel.

Fotnot: Bilderna från Rare Historical Photos.