Kategoriarkiv: Författare

Harry Martinson, Aniara och FN:s kärnvapenförbud

Harry Martinson. Bild: Yle.

”Harry Martinson-sällskapet är sedan flera år tillbaka med och stöder ett svenskt anslutande till TPNW. Det är min förhoppning att många av våra medlemmar deltar i denna namninsamling. Det är verkligen att handla i Harry Martinsons anda”, skriver Åke Widfeldt, styrelseledamot i Harry Martinson-sällskapet, på sällskapets hemsida, publicerat på fredagen den 6 augusti, årsdagen av den första atombomben 1945 fälld av USA över Hiroshima.

”I en radiointervju dagen före publiceringen av Aniara 1956 säger Harry Martinson att hans avsikt med eposet var att ”vända intresset till jorden, den stjärna som kanske är så sällsynt att vi inte har råd att förstöra den med allt den bär på. […] Vi lever kanske i Paradiset men vi förvaltar inte Paradiset. Det är nästan vad jag i huvudsak ville säga.”

En viktig del av förstöringen av jorden var för Martinson de omfattande atmosfäriska kärnvapenprov som utfördes av den tidens stormakter och som i förlängningen hotade hela vårt paradisiska klot. I dag utförs visserligen inga sådana prov, men risken för ett kärnvapenkrig har ökat betydligt under senare år. De två atombomber som fälldes över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 var relativt små jämförda med nutidens många kärnvapen som har enormt mycket större förstörelsekraft sedan en ny upprustning med kärnvapen inletts.

Samtidigt sänks kärnvapentröskeln och man har börjat tala om nya taktiska, ”små” kärnvapen som är minst lika förödande som Hiroshimabomben. Några av stormakterna har i dag också kungjort att de nu är beredda att omedelbart sätta in kärnvapen utan att avvakta fientliga angrepp. Dessutom är risken för ett kärnvapenkrig av misstag stor och den växer för varje dag.”

Med Harry Martinsons ord, vi måste slå vakt om jorden, ”kanske … så sällsynt att vi inte har råd att förstöra den med allt den bär på. […] Vi lever kanske i Paradiset men vi förvaltar inte Paradiset.”

I de allra första stroferna i sitt rymdepos Aniara beskriver Martinson en strålförgiftad jord, som Aniaras passagerare flyr från. Redan vid avresan får de ange vilken del av planeten Mars de vill färdas till. Alla passagerare åläggs att var och en till Mars medföra icke strålningssmittad jord.

Martinson skriver i Aniara:

”i dessa år då Jorden nått därhän att hon för strålförgiftnings skull beredes en tid av vila, ro och karantän. (…)

Till vilken del av Mars ni då vill komma, till östra eller västra tundran preciseras här. Att icke strålningssmittad jord i kruka skall föras med av alla anges där. Minst tre kubikfot skall av mig förseglas och bokas in för varje resenär.”

Redan på Harry Martinsons tid var detta inte science fiction utan utgick från sin tids realiteter. I vår tid, 2021, förbereder Elon Musk – på liknande vis som författaren siat om – rymdfärder för miljoner människor till planeten Mars för att för upprätta en ny civilisation sedan planeten jorden miljöförstörts.

Fotnot: Skriv under namninsamlingen där kravet ställs att den svenska regeringen ska ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, här.

Fotnot 2: Harry Martinsons rymdepos Aniara kan gratis läsas och/eller laddas hem på Lithteraturbanken.

Fotnot 3: Länk till Harry Martinson-sällskapet hittar du här.

En poet utforskar sin uppväxts Helsingborg

Anna Blennow. Foto: Britt-Mari Olsson/HD.

”Genius Loci rundade Mariatorget, / klättrade upp och ned för Terrasstrapporna, / och satt och rökte på skulpturlejonen i Vikingsbergsparken …”

 I Anna Blennows långdikt Helsingborgsång (Hoc Press 2021) finns en ung kvinna/skolflicka och en stad/Helsingborg. Ibland tar Platsens Ande/Genius Loci över. 

Bokens Helsingborg är en stad med många raviner och bäckar, lätt igenkännbar för den som lever eller har levt i staden och ändå speciell. Bokens jag upptäcker inte bara en stad och dess möjligheter utan också sig själv. In i detta säregna stadslandskap träder en poet som återskapar sin barndom och uppväxt i pregnanta minnesbilder.

”Stad, bli till / och gestalta alla drömmar / som jag lastat på en kärra / och ställt i ett hörn av Stortorget. / Varje gata en fråga / och varje backe en förhoppning.”

Från Nicolaiskolans Frivillig bild-lektion förflyttar sig diktens jag ner för backen till Röda Kvarn på Karlsgatan och caféet på andra våningen och sedan vidare till bibliotekets vuxenavdelning där det är Hermann Hesse som gäller och så caféet där …

”… kaffet kostade nästan ingenting / och levererades genom en lucka i träväggen. / Var det här någonstans som dörren / in till den andra världen var gömd?”

Bild från omslaget till Anna Blennows ”Helsingborgsång”. Foto: författaren

”Helsingborgsång” består av tio avsnitt. Vart och ett inleds av ett citat, flera från Stadsbyggnadsförvaltningens skrift ”Helsingborgs raviner och dalar – ett urval” (2009). 

I Lussebäcken ligger ”Farmors hus” med en grön Volvo stående just utanför grinden och en trehjuling innanför, och …

”Inhägnade världsdelar av grönsaksland och bärbuskar / oceaner och atlanter av gräs / där man kan segla på en filt / i skydd av fruktträdets mast / och rosenbuskens segel.”

Det här är på många vis en av de mest originella helsingborgsskildringar jag läst. Det personliga perspektivet gör att jag själv ofta kan känna igen mig i och hitta in i Anna Blennows minnesbilder på ett sätt som gör läsningen av boken till en upptäcktsresa också i min egen stad och baklänges i mitt eget liv.

Fotnot: Anna Blennow växte upp i Helsingborg på 90-talet. Hon är nu docent i latin vid Göteborgs universitet och kritiker på HD/Sydsvenskans kulturredaktion. Helsingborgsång är hennes debut som poet.

Zac på jakt efter Narayans sydindiska fiktiva Malgudi

R K Narayan med sin hustru Rajam, cirka 1935. Foto: R. K. Balaraman/Wikipedia. 

Rasipuram Krishnaswami Iyer Narayanaswami borde ha fått Nobelpriset i litteratur. Men R K Narayan, som han vanligen kallas, gick bort för tjugo år sedan, i maj 2001. Han är särskilt känd för sina många noveller och romaner (skrivna på indisk engelska) om den fiktiva sydindiska staden Malgudi. 

Tidskriften Sydasienbulletinen grundades 1977, bytte så småningom namn till Sydasien och var länge en källa till fördjupad rapportering från de sydasiatiska länderna, med fokus på Indien. Jag var själv med glädje en del av tidskriftens Lundaredaktion ledd av de inspirerande vännerna Staffan Lindberg och Göran Djurfeldt.

Men en klåfingrig moderat kulturminister skar bort det ytterst blygsamma produktionsstödet vilket ledde till nedläggning. Den tryckta tidningen var död, men efter några år återuppstod en digital version, sydasien.se, som lever vidare men som pandemins år 2020/21 har återuppstått med tre inspirerande tryckta nummer i pocketboksformat, därtill med produktionsstöd från Statens kulturråd – och med framtida planer på fyra årliga nummer med lite skiftande inriktning.

Redaktörer är Johan Mikaelsson och Henrik Schedin, med redaktionsledamöterna Parul Scharma, Troy Enekvist och Elina Kroksjö. ”Bevakningsområdet” anges som ”Indien, Pakistan, Sri Lanka, Nepal, Bangladesh, Afghanistan, Bhutan och Maldiverna”.

Men åter till Malgudi och R K Narayan. I Sydasien #2 2021 bidrar den indisk-svenske författaren Zac O’Yeah, sedan länge bosatt i sydindiska Bengaluru (tidigare Bangalore), med en dryga tjugo sidors spännande essay om R K Narayan, på jakt efter vilken plats som mest kan antas inspirerat författaren till hans ”hittepåort” Malgudi.

R K Narayan i sitt hem i C Chennai i sitt arbetsrum vid det enkla skrivbord där han skrev mot slutet av sitt liv. Foto: Zac O’Yeah.

Några år före författarens bortgång gjorde Zac för Aftonbladet en intervju med Narayan i hans hem i sydindiska Chennai (dåvarande Madras). Det var ingen lätt intervju. Narayan ville inte svara på alla slitna frågor om när och var han hittade på Malgudi. I stället talade han helst om tamilska matvanor. Zac ställde också den obligatorisk frågan om han hoppats på att tilldelas Nobelpriset för att med Malgudi ha skapat ett helt litterärt universum.

– Vad skulle jag med det till, fräste han till och bytte samtalsämne till maten igen, särskilt sydindisk masaladosa, en sorts rispannkaka fylld med potatismos. 

Zac O’Yeahs essä består till stor del av en sydindisk resa till platser förknippade med R K Narayan och hans Malgudi. Kanske är det också en resa på jakt efter hans egna ”indiska” anknytningar. Han skriver:

”… kanske är det så att Malgudi är varhelst jag själv befinner mig när jag läser en bok av Narayan, snarare än någon enstaka geografisk lokalitet. … möjligtvis så som Narayan själv ville se Malgudi lite här och där, till och med på en gata i New York om det det skulle får honom att känna sig mer hemma på Manhattan.”

Malgudi finns förstås också på nätet, genom de filmatiseringar av Narayans verk som setts av många miljoner. Zac O’Yeah prisar särskilt den indiska TV-serien ”Malgudi Days” från 1980-talet, med ett femtiotal episoder som bygger på Narayans noveller och på episoder ur böckerna. En del finns tillgängligt på Youtube, med engelsk textning, se här.

Narayan själv föredrog den indiska TV-serien framför den prisbelönta bolywoodproduktionen ”The Guide” från 1965, baserad på hans roman med samma titel, filmen var också Indiens Oscarsbidrag. Den engelska versionen av filmen finns att se här.

R K Narayans ”The Guide, utgiven 1985 av Indian Thought Publications i Mysore.

Rilke om hur sorgsenhet kan förändra våra liv

Rainer Maria Rilke. Porträtt av  Paula Modersohn-Becker. Wikipedia.

Långt innan moderna psykologer prisade de kreativa möjligheter som kan finnas i en människas melankoli utforskade poeten Rainer Maria Rilke (4.12 1875 – 29.12 1926) sorgsenheten som en klargörande kraft för våra inre liv. Så skriver amerikanska Maria Popova i april månads sista brev på hennes webbsida Brainpickings. Där behandlar hon särskilt Rilkes ”Letters to a Young Poet”, skrivet den 12 augusti 1904 till den då bara 19-årige kadetten och spirande poeten Franz Xaver Kappus.

”Det finns ett fåtal texter som jag läser och läser om ungefär som man läser bibeln”, skriver Maria Popova. För henne gäller det bland annat Thoureaus Dagböcker och så Rilkes nämnda ”Letters …”.

”Mer än ett sekel har gått sedan Rilke publicerade ”Letters …”. Boken har för mig en både tidlös och förlösande innebörd, inte bara för den som breven var ställda till utan för varje mänsklig varelse med ett bultande hjärta och ett rastlöst sinne. De innehåller en rikedom av tankar om hur man kan ”leva sina frågor” och om ”vad det verkligen innebär att älska”, fortsätter Maria Popova.

Rilke skriver bland annat: 

”I want to beg you, as much as I can, dear sir, to be patient toward all that is unsolved in your heart and to try to love the questions themselves like locked rooms and like books that are written in a very foreign tongue. Do not now seek the answers, which cannot be given you because you would not be able to live them. And the point is, to live everything. Live the questions now. Perhaps you will then gradually, without noticing it, live along some distant day into the answer.”

I det sjunde brevet till sin unge vän, från maj 1904, skriver Rilke:

”To love is good, too: love being difficult. For one human being to love another: that is perhaps the most difficult of all our tasks, the ultimate, the last test and proof, the work for which all other work is but preparation. For this reason young people, who are beginners in everything, cannot yet know love: they have to learn it. With their whole being, with all their forces …”

Rilke föddes i Prag. Han brukar betecknas som den tyskspråkiga modernismens största diktare (”efter Hölderlin”) och skrev över 400 dikter på franska, mest känd är hans diktsamling ”Duinoelegierna” (på svenska 1951). Bland hans prosaverk kan nämnas ”Brev till en ung poet” (på svenska 1990) och hans enda roman ”Malte Laurids Brigges anteckningar” (på svenska 1948). 

I den sistnämnda resonerar Erik Lindegren i sin inledning:

”Man har jämfört Malte Laurids Brigges anteckningar” med en annan berömd fiktiv dagbok, nämligen Goethes ”Den unge Werthers lidanden”, och påpekat att båda dessa diktverk återupplivar konstens gamla rituellt-magiska betydelse. Både Werther och Brigge är dubbelgångare och syndabockar, som lastade med sina skapares svagheter drivs ut att dö i öknen.”

Längre fram i samma text berättar Lindegren vidare:

”Handlingen i denna säregna självbiografi svänger på ett för Malte själv naturligt sätt mellan hans enstöringsupplevelser i Paris och hans danska barndom, och de olika scenerna är resultatet av en minutiös retrospektion, som ställer det rationella och irrationella (och till och med det övernaturliga) på samma plan. I sitt ångestjagade tillstånd förnimmer Malte nästan fysiskt alltings sönderfall, hur ”det synliga håller på att dra sig tillbaka till det osynliga … ”.

Den 25-årige Rainer Maria Rilke år 1900. Okänd fotograf. Wikipedia.

Nya verk av Lars Ahlin på Litteraturbanken

Författaren Lars Ahlin framför Villa Vingarna på Korsvägen 9 i Äppelviken i Bromma. Jan Ehnemarks fotografi, lånat från Stockholmskällan, fångar författaren 1957. Redan då har Lars Ahlin ett rikt författarskap bakom sig. Rikare ska det bli med åren. Flera av Ahlins böcker blir nu tillgängliga som gratis e-böcker på litteraturbanken.se.

”Då Sören Hellgren kom hem lite på snusen tog han bara av sig galoscherna i tamburen. Han sköt hatten i nacken, knäppte upp rocken och stegade in och försökte verka glad och obesvärad.”

Så inleds Lars Ahlins klassiska novell ”Kommer hem och är snäll” från 1944.

Litteraturbanken lägger i vår flera böcker av Ahlins penna till samlingarna: Inga ögon väntar mig (1944), ur vilken novellen är hämtad, Min död är min (1945) samt Kvinna kvinna (1955, där de kan läsas som gratis e-böcker och laddas hem till läsplattor. Dessutom ställs Gunnar D Hanssons avhandling om Ahlin, Nådens oordning, in i det digitala biblioteket.

Lars Ahlin är en författare som nya generationer med stor behållning kan läsa. Jag glömmer aldrig en period i min egen Ahlin-slukarålder. Jag bodde i Lund och drabbades en dryg termin av Ahlins böcker, som hans mest kända som debutromanen Tåbb med Manifestet och Natt i marknadstältet, men också en rad andra. Jag pendlade till Helsingborg och hade jämt med sällskap på färden med någon av Ahlins romaner.

Poeten Gunnar D Hansson, som disputerade på Ahlin med ”Nådens ordning studier i Lars Ahlins roman Fromma mord” skriver om författaren i Lars Lönnroths och Sven Delblancs ”Den svenska litteraturen ”, där han skildrar Lars Ahlin som ”en av svensk litteraturs största visionärer och teoretiker”. Samtidigt betonar han Ahlins gestaltning, ”framställningens åskådlighet och språkets djupa sensualism”.

Hansson noterar vidare att Lars Ahlin debuterade som en färdig författare. Alla hans ”väsentliga motiv och problemställningar finns där redan från början: jämlikhetsfrågorna, de politiska och sociala problemen, individens upplevelse att ’leva mellan tiderna’, motsättningen mellan ’personligt’ och ’allmänt’.”

Litteraturbanken går samtidigt vidare med sitt stora projekt, att göra texter från 1800-talet digitalt tillgängliga. Projektet Nya vägar till det förflutna löper vidare – och även den här månaden tillkommer 200 nya verk från 1800-talet.

Till det kommer bland annat ytterligare åtta nya verk av Thorsten Jonsson (1910–1950) utöver dennes klassiska Fly till vatten och morgon (1941), som vi lade ut i början av året, skriver Dick Claésson, som är huvudredaktör på Litteraturbanken. 

Författaren Thorsten Jonsson (1910-50). Åtta verk av Thorsten Jonsson har blivit tillgängliga på Litteraturbanken för gratis nedladdning.

Simone de Beauvoir: ”Varför är jag mig själv” – om det tillfälligas myriader manifestationer

Simone de Beauvoir 1946. Foto: Henri Cartier-Bresson.

”Varje morgon när jag vaknar, redan innan jag slår upp ögonen, vet jag att jag befinner mig i mitt sovrum och i min säng. Men om jag efter lunchen sover en stund i mitt arbetsrum händer det att jag vaknar upp med en känsla av barnslig förtjusning– varför är jag mig själv?”

Så skriver Simone de Beauvoir (Januari 9, 1908–April 14, 1986) i sin självbiografiska Tout compte fait, (All said and Done, saknar svensk översättning) från 1972. 

Den amerikanska författaren Maria Popova utgår från boken på sin originella och alltid läsvärda sajt Brainpickings, med veckobrev i skiftande litterära, konstnärliga och existentiella ämnen.

Beauvoir fortsätter:

”Det som förvånar mig, på samma sätt som det förvånar ett barn som håller på att bli medveten om sin identitet, är själva det faktum att jag finns just här i just detta ögonblick i detta mitt liv och inte i något annat. Vilka tillfälligheter har fört mig hit?”

Hon tillägger med tanke på ”det tillfälligas myriader av manifestationer”:

”Den speciella spermien genomträngde just det ägget, vilket förstås hänger samman med omständigheterna för mina föräldrars möte – och långt dessförinnan av deras födslar och av alla deras förfäders födslar, mindre än en chans på hundra miljoner att just detta skulle ske. Det var en tillfällighet, fullständigt oförutsägbar för vetenskapen på sitt nuvarande stadium, som orsakade att jag föddes som kvinna. Från den punkten och framåt förefaller det mig som om tusentals olikartade framtider skulle kunna ha formats utifrån varje enskilt ögonblick i mitt liv: Jag skulle kunna ha blivit sjuk och avbrutit mina studier; jag kanske inte hade mött Sartre; vad som helst kunde ha inträffat.”

Allt liv är underkastat kosmiska tillfälligheter och allt levande rör sig inom ett tillfälligheternas kosmos. Och ändå, noterar Beauvoir, upplever vi oss själva som ”icke-tillfälliga” varelser med ”fri vilja”. Hon skriver:

”Utkastad i denna värld har jag blivit föremål för dess lagar och slumpmässiga omständigheter, styrd av andra viljor än min egen, av omständigheter och av historien: till följd av allt detta är det rimligt att betrakta min existens som slumpmässig. Men på samma gång som jag gör det slår det mig att jag är ”icke-slumpmässig”. Om jag inte hade kommit till världen hade inga frågor behövt ställas: Jag måste ta det faktum att jag existerar som min startpunkt. För att vara säker, framtiden för den kvinna jag har varit kan omvandla mig till någon annan än mig själv.”

Fotnot: Ganska fri översättning av citaten ur Simone de Beauvoirs bok av Sören Sommelius.

Simone de Beauvoir 1952. Foto:  Gisèle Freund.

Lawrence Ferlinghetti – Den siste beatpoeten, död

Lawrence Ferlinghetti, utanför City Lights i San Francisco. Foto: Clay Mclachlan/AP/TheGuardian.

Beatpoeten Lawrence Ferlinghetti avled i måndags 101 år gammal. Han var inte bara poet utan också förläggare, konstnär och politisk aktivist, en bohem, som var en av grundarna till den legendariska bokhandeln City Lights Bookstore i San Fransisco. Han var central bland beatgenerationens författare, som Jack Kerouac, Allen Ginsberg och William S. Burroughs. Med hans död är de alla borta.

Från bokhyllan plockar jag fram några av Ferlinghettis böcker, köpta också på City Lights där jag varit några gånger.

Jag läser några rader ur ”A far Rockaway of the Heart”, poem #19:

So rent a museum / and see yourself in mirrors – / In every room an exposition / of a different phase in your life / with all your figures and faces / and pictures of all the people who / passed through you / and all the scenes / you passed through / all the landscapes of living / and longing and desiring / and spending and getting and doing and dying / and sighing and laughing and crying …

And walking through the house of yourself / you climb again to all / the rooms of yourself …

Ferlinghetti identifierade sig som en ”filosofisk anarkist” och blev värd till många sit-ins och protester i City Lights. Han betraktade poesin som ett socialt verktyg, inte bara reserverat för de intellektuella.

1955 hörde han Allen Ginsberg läsa sin dikt Howl (ungefär ”Skriket”). Ginsburg sände dikten till London där den trycktes och därpå skeppades till San Fransisco, där boken beslagtogs. Både Ferlinghetti och Ginsburg fängslades för att ha brutit mot ”sedlighetslagar”.

1958 publicerade Ferlinghetti sin första diktsamling, A Coney Island of the Mind, som såldes i över en miljon exemplar. Den följdes av mer än femtio böcker, diktsamlingar, romaner och reseskildringar.

På sin hundraårsdag 2019 intervjuades han av brittiska The Guardian och sa att han fortfarande drömde om en politisk revolution i USA, trots att ”USA inte är moget för någon revolution. … Det krävs en helt ny generation som inte glorifierar det kapitalistiska systemet … en generation som inte sitter fast i fällan jag, jag, jag.”

Ferlinghetti föddes i New York 1919. Hans pappa var italiensk immigrant och drev en liten mäklarfirma men dog innan sonen föddes. Innan Lawrence fyllt två hamnade mamman på mentalsjukhus. Han togs om hand av en släkting, ”tant Emily” som tog honom till Strasbourg i Frankrike där han lärde sig franska innan han kunde engelska.

Fotnot: Ulf Peter Hallberg, författare och översättare, berättar om den bortgångne beatpoeten i radions OBS Kulturkvarten, lyssna här: Lawrence Ferlinghetti var drömmarnas beskyddare

Mr. Ferlinghetti, standing, in 1957 at a poetry reading. He was a prolific writer of wide talents and interests whose work evaded easy definition.Credit…Nat Farbman/The LIFE Picture  Collection.

Nina Burton om livets och naturens tusen språk

Nina Burton född 1946 är poet och essäist. Foto: Sara MacKey.

De flesta vet att jorden är ett sandkorn i rymdens oändlighet. Om jorden vore en grusbit skulle solen vara ett decimeterstort krocketklot elva meter bort – och närmsta stjärna skulle vi hitta 3 000 km bort. Samtidigt skulle rymdens stjärnor vara fler än vad det finns sandkorn på jordens alla ständer och i dess öknar.

Så ser det ut i vår värld, lite ödsligt, värre än på jorden detta pandemiska år.

Ibland skapar tankar på vårt universums ödslighet ödmjukhet och glädje över det sköra och utsatta livet och över att de molekyler som är jag råkat hamna just där de befinner sig.

Ödsligheten är bara en aspekt. Jag ser ut över havet, det Öresund som vi ser i Helsingborg är en skärva av jordens hav, två tredjedelar av planeten täcks av hav, jorden är ett vattenklot.

Häromdagen läste jag att man genom speciella bojar konstaterat att den globala uppvärmningen drabbat Antarktisk dramatiskt 4000 meter ned i havet.

Våra kunskaper om vad som utspelar sig i havsdjupen är begränsade. Redan Aristoteles misstänkte att de ”stumma” fiskarna samtalade – ”och det tyck faktiskt vara så”, skriver Nina Burton.

Jag har just läst hennes senaste ögonöppnande bok med den långa titeln ”Livets tunna väggar – en essäberättelse om ett lyhört hus och en natur full av språk” (Bonniers). I och omkring det ensligt belägna sommarhuset tar naturen över. En ekorre markerar revir utanför huset. Författaren följer den med kikare till morgonkaffet. Hon gläds åt en flöjtande talgoxe, nu en av Sveriges vanligaste fåglar, vars intelligens jämställts med schimpansers. Med ett barr i näbben pillrar den ut larver ur trädens springor. 

Hon hör jordens vanligaste fågel, tre gånger så talrik som jordens alla människor, besläktad med de djungelhöns Alexander den store tog med sig hem från Indien. Och slår fast att det vi uppfattar som (vanliga) hönors kackel består av bortåt trettio olika läten, däribland olika varningsljud.

Hönor pratar med varandra. Hönor har ett språk. Och naturens många språk är ett av bokens fascinerande teman.

Det finns två korsande spår i bokens upplägg. Det ena är livets gång i och kring sommarhuset, omgivet av övervintrande bin, myror, flugor och frampå våren en riktig fågelkör. Det andra handlar om universum, om livets förutsättningar och uttryck. De båda spåren korsar och befruktar intresseväckande varandra, associationer drar i väg åt olika håll, med författaren som en mångkunnig ciceron och god berättare.

Människan är en ganska tondöv art, berättar hon i förbigående. Vi hör varken övertoner eller de 750 toner en gärdsmyg kan prestera på en minut. Kan fåglar prata? De har inga läppar och kan därför inte säga ”p”. Men i fågelhjärnans nervceller finns språkgener som påminner om våra.

Livets tunna väggar är en bok som jag stryker under i och gärna återvänder till för att lära mer, det finns mycket att tänka vidare på.

Hos levande varelser finns besläktade ljudmönster men ”i olika tempo”. Om en gibbonapas sång spelas på dubbel hastighet påminner det om fågelsång. Spelas den långsammare liknar den valsång, berättar Burton.

Levande varelser lever i olika skalor. En myra upplever världen annorlunda än vi. Men vi lever också med olika tidsmässiga förutsättningar. Ett bi hinner på en sekund uppfatta hundra gånger snabbare rörelser än en människa.

Varje timme frigörs en miljon små hudpartiklar från varje människa och svävar i luften, utan att hon själv är medveten om vad som sker. Med våra sinnen uppfattar vi bara en bråkdel av allt som sker med och omkring oss själva. 

”Gick jag rentav här och älskade livet genom alla former det klätt sig”, skriver Nina Burton på en av de sista sidorna i sin bok. Och det är ju vad hon gör. Hon blir lycklig över insikten att vår jord har tusentals arter hon inte har en aning om och att naturen rymmer tusentals språk hon inte behärskar – och förmedlar den lyckan till mig som läsare.

Kärleksfullt om ett annorlunda barn

Conny Palmkvist är bosatt i Helsingborg. 2020 gav han ut böckerna ”Sundets röda nejlikor” och ”En cowboy lämnar stan” och 2021 ”Nästan bra på livet”. Bild: Mickael Tannus Photography AB

Helsingborgsförfattaren Conny Palmkvist blir pappa till en flicka som är annorlunda. Hon utvecklas inte som andra barn. Talet låter vänta på sig. Hon tycker om att dansa men också att äta ritpapper. Hon använder napp ”alldeles för länge”. Och annat.

När dottern till slut får diagnosen autism är det både väntat och oväntat. Conny läser allt han kommer över om autism och ser dottern i beskrivningarna.

”Upprepade beteenden och begränsningar i aktiviteter. Många med autism kan ha svårigheter att tolka det hen hör, medan det är lättare att uppfatta det som går att se”.

I boken ”Nästan bra på livet” (Bazar, 2021) berättar Conny Palmkvist om livsresan med ett autistiskt barn från noll till åtta år. Hur det påverkar familjen och honom själv i hans nya pappalivsroll. Dottern tilltalas genomgående i du-form.

Oväntat börjar han tänka på sin egen, nu döda men i livet ganska frånvarande pappa, från det pappan föddes ”på en åker i Spannarp. Mellan två gårdar och ett rapsfält. Farmor hade gått för att köpa ägg och snubblade sedan omkring mellan små bäckar och äppelträd. Panikslagen av värkarna.”

Att vara förälder till ett autistiskt barn är annorlunda. Särskilt om man som Conny har författarambitioner. På femton år har han publicerat ett tiotal romaner och en novellsamling. Skrivandet är existentiellt för honom. Men …

”Allt som händer när man får ett barn som Lova tar musten ur livet, och sedan rusar tiden obarmhärtigt iväg.

Man står tillsammans inför det. / Senare bara står man. / Långt ifrån allt. / Och varandra. / Att älska blir att vänta, / på enklare tider.

Så man väntar.”

Och man blir – utbränd, får en diagnos och 25 tider hos en psykolog, som låter honom berätta om sitt liv. Och som också hos honom föder nya frågor. Är autism ärftligt? Kan en författare ha autism?

Fascinerad av boken sträckläser jag den på en och en halv kväll. Det är en berättelse om att bli förälder till ett autistiskt barn och en kärleksfull skildring av barnets speciella förutsättningar och utveckling, om annorlundaskapets villkor.

Men ”Nästan bra på livet” är mer än så, en reflektion om själva livets villkor och att livet kan vara på en mångfald olika vis, varken bättre eller sämre, men olika.  Man kan bli bra på livet eller åtminstone nästan bra.

Tolerans, vidsynthet, insikt i att ensanningspersoner inte alltid är så roliga, är något. Eller med Conny Palmkvists egna ord:

”Vi har varandra, skriver jag. Det är motsatsentill ingenting.

Det kan vi nynna om natten, när det regnar på altanen. Du och din mor, din lillebror, nu får ni lyssna till vad jag vill säga.

Ninani nanina, ninani nanina. / Stanna här, stanna hos mig.”

Den märkvärdiga historien om Torgnys gamla Vw-buss

Torgny Sommelius på väg hem från sin ensamma resa i VW-buss Sverige – Indien – Sri Lanka och åter. Foto Torgny Sommelius, 1956.

Den 1 mars 1955 lämnade min bror Torgny Sommelius Sverige i en specialutrustad VW-buss för att Bort genom Asien färdas till Blå Indien, och vidare hela vägen till Sri Lanka, dåvarande Ceylon. Sen inleddes Den märkvärdiga resan hem, som fullbordades vid skrivbordet, där tre på sin tid uppmärksammade reseböcker med ovan nämnda titlar tog form.

Vid återkomsten till Helsingborg den 19 december 1956 stod vägmätaren på 65 250 km, som efter ett och ett halvt ensamvarv runt jorden.

Torgny Sommelius med sin VW-buss före avresan till Indien 1955. Foto: Torgny Sommelius.

2014 fick jag ett mejl från England. Det handlade om en gammal VW-buss:

Dear Soren,   
My name is Michael Cooper I own your brother Torgnys old bus.”

Torgnys buss, sådan Michael Cooper köpte den i Sverige på 1990-talet, mer eller mindre ett vrak. Foto: Michael Cooper.

Torgny avled i januari 1963 i en flygolycka i Port of Spain på Trinidad, 34 år gammal. Då hade han före de tre Indienböckerna skrivit också Jugoslavien upa. Torgny dog, men hans böcker levde vidare och inspirerade bland annat författaren och resenären Tomas Löfströms skrivande och resande.

Tomas lät sitt engagemang växa till en grundlig mer än 500-sidig biografi, Den siste resenären. Torgny Sommelius – en biografi, utgiven 2012.

Torgny var min tretton år äldre bror och förebild. Han skrev tre böcker om Indien och en om Jugoslavien. Jag själv har skrivit bland annat en bok om Indien och fyra om Jugoslavien.

I samband med Tomas biografi återväcktes intresset för Torgny som person och författare. För mig var det en märklig och befriande känsla. Det var som om Torgny hade ”återfötts” alla år efter flygolyckan.

VW-bussen 2020. Foto Michael Cooper.

Vad som hände med Torgnys VW-buss hade jag ingen aning om. Nu visar det sig att den är i god form och rullar vidare i England, ägd av VW-bussentusiasten Michael Cooper. Det känns som en fortsatt berättelse alldeles i Torgnys anda, en historia om en gammal medtagen och närmast skrotfärdig folkabuss, som inte skrotats utan nu blivit en klenod och en skönhet med en av de ”mest upphetsande och intressanta historierna förknippade med någon av de överlevande ’Barn-door busses’ (ladugårdsdörr-bussarna)”, som Michael skriver. Enligt honom finns det i hela världen färre än 1000 fordon av typen kvar.

Michael Cooper kom över bilen på en resa i Sverige i mitten av 90-talet, då den var mer eller mindre ett vrak, som han därefter kärleksfullt har restaurerat.

I år har Torgnys gamla VW-buss på nytt blivit aktuell. Michael berättar att han arbetat vidare med att renovera den på ett sätt som återställer den som den var när Torgny återkom till Sverige 1956, genom att med hjälp av vännen Mark Spicer nytillverka repliker av all gammal originalutrustning, och dessutom tagit reda på vad som hände med bussen efter Torgnys död. Den hamnade då hos ett par i Järbo fyra mil öster om Gävle.

Målet för arbetet var att sommaren 2021 ta bussen och en utställning om dess historia till ett större VW-veteran–evenemang i tyska Hessisch Oldendorf söder om Hannover – och förhoppningsvis göra en sväng med den upp till Sverige och Helsingborg.

Men så kom pandemin – och evenemanget blev som så mycket annat uppskjutet till sommaren 2022 …