Kategoriarkiv: Främlingsfientlighet

Flyktingar förstärkte välfärden

Vårdcentralen Vår Vårdcentral Katrineholm Bilden från 1915.

Är kostnaderna för flyktingmottagandet i Sverige något som hotar välfärden, som nationalistiskt högerpopulistiska sverigedemokraterna envist gapar om, men också andra partier i deras efterföljd, både moderaterna och så klart kristdemokraterna, dessvärre också socialdemokraterna?

Eller är välfärden i Sverige möjlig endast tack vare alla de migranter och flyktingar som kommit hit och som i mycket bemannat sociala hörnpelare som sjukvård och äldreomsorg i det här landet? 30 procent av de svenska läkarna har utländsk bakgrund, många av dem har kommit hit som flyktingar.

Den senare tesen driver Peo Hansen, professor i statsvetenskap i Linköping vid institutionen för forskning om migration, etnicitet och samhälle. Han ger exempel i sin essä ”Vem pratar om flyktingarna i Verklighetens Sverige”, publicerad i fredags i Magasinet Etc nr 32/2020 och behandlad i en tidigare blogg.

Flyktingar har varit Socialdemokraternas paradgren de senaste fem åren, skriver Peo Hansen. I S-sammanhang har det, fortsätter Hansen, hetat att: ”Vi har inte råd med flyktingar; det är inte finansiellt hållbart.” Under åren 2015 och 2016 hade regeringen nästan hela den ekonomiska expertisen att luta sig mot: Konjunkturinstitutet, Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet, EU-kommissionen samt raden av enskilda ekonomer.

Så här har det ofta låtit på den kanten: Flyktingmottagandet innebär ”en ofantlig kostnad som skapar stora underskott, tar pengar från välfärden, tvingar staten att låna och tvingar fram skattehöjningar.

Men regeringen och ekonomerna har fel, fortsätter Hansen: ”Statens flyktingspenderande bidrog tvärtom till att öka tillväxten, och med den ökade skatteintäkterna lavinartat, vilket i sin tur genererade överskott. Åren då staten flyktingspenderade som allra mest, 2016 och 2017, blev därför också åren med de största överskotten på ett decennium.”

Statens utgifter blev inkomster i den icke-statliga sektorn, hos kommunerna, företagen och hushållen.

När regeringen ströp flyktingmottagandet minskade kommunernas intäkter. Det är inte flyktingkostnaderna som drabbar kommunerna utan statens oansvariga finansiella neddragningar, fortsätter Hansen.

Sverige har brist på vad Hansen kallar reella resurser, som personal i vård och omsorg. Personalbehoven i sektorn kommer att öka drastiskt framöver, inte minst därför att den svenska befolkningen åldras och därigenom blir mer vårdkrävande.

Genom flyktinginvandringen har Sverige fått ett stort tillskott av människor i arbetsför ålder samt av barn, konstaterar Hansen:

”Enligt Arbetsförmedlingen gick 80 procent av alla jobb som tillkom 2017 till de utlandsfödda. Mellan 2008 och 2018 fanns det bara ett enda land i EU och OECD som inte ökade sin medianålder: Sverige. Flyktinginvandringen har bromsat åldrandet.”

I en skrivelse från 2018 om framtidens äldreomsorg noterade regeringen att ”Antalet personer i befolkningen i den mest arbetsaktiva åldern väntas öka från 5,7 miljoner år 2015 till 6,3 miljoner år 2035. Det är de utrikes födda som beräknas stå för hela ökningen av personer i yrkesaktiv ålder”.

I samma skrivelse tillstår regeringen även följande: ”Utan utlandsfödda kvinnor och män skulle äldreomsorgen få stora problem att klara sitt uppdrag.”

Ändå vill Stefan Löfven dra ner på det svenska flyktingmottagandet: ”Vi ska visa att antalet asylsökande blir färre – rejält många färre”. Varför då? Jo, sa statsministern, så att vi ”klarar det här med äldreomsorgen och allt detta”. Dessutom, om vi tar emot ”rejält många färre”, ja ”då ser människor att de som kommer hit också går till jobbet och bidrar.”

Men Löfven har fel skriver Peo Hansen. Flyktinginvandringen har aldrig kostat Sverige. något. Tvärtom har den bidragit med åtskilliga reella och samhällsbärande resurser i form av hårt arbetande människor. Detta går till och med att utläsa ur regeringens egna skrivelser. Men Stefan Löfven vill inte veta av verkligheten. Hans socialdemokrati har sedan länge redan bestämt sig.

Hur gick det till att det politiska parti som en gång byggde folkhemmet på solid demokratisk grund år 2020 vill att nyanlända flyktingar bara ska få tillfälliga uppehållstillstånd och att anhöriginvandring ska nedprioriteras?

Bådadera djupt inhumana åtgärder mot människor som flytt hit från krigens helvete.

Fotnot: En tidigare blogg utifrån Peo Hansens essä finner du här: nyakultursoren.se/?p=12797

”Danska värderingar” och handskakningslagen – i tider av beröringsförbud

Ur Tidskriften Mana. ILLUSTRATION: SIXTEN SANDRA.

Den som ska bli dansk medborgare måste genomgå en så kallad ”grundlovsceremoni”. Den består för den sökande av tre moment: a) att underteckna ett dokument med löftet att följa den danska grundlagen, b) att lova att vara respektfull mot regeringstjänstemän och c) att lova att visa respekt för ”danska värderingar”.

Hur visar man respekt för ”danska värderingar”? Jo, enligt ”handskakningsceremonin” som antogs av parlamentet i december 2018, där kravet är att den sökande skakar hand med en regeringsanställd, ”naken handflata mot naken handflata”. Handskar är förbjudna.

Genusvetaren Marie Meyle skriver om ”Danmarks statsrasism” i nya numret av Malmöbaserade kulturtidskriften Mana (1.2020). Temat är coronaaktuella ”Beröring”.

Är det en särskilt del av dansk kultur att skaka hand med regeringstjänstemän utan handske, undrar Meyle sarkastiskt.

För henne – och jag delar förstås hennes synsätt – är lagen ett uttryck för antimuslimsk rasism i Danmark.

Detsamma gäller ”maskeringsförbudet”, som parlamentet antog tidigare samma år, vilket i realiteten var ett burkaförbud.

Sommaren 2020 har den pågående pandemin vänt ut och in på begreppen. Att ta i hand med en regeringstjänsteman eller någon annan utan handskar medför nu en uppenbar risk för att bli smittad och är knappast ett signum för dansk kultur, om det nånsin skulle kunna ha varit det.

Den 16 april i år beslöt följaktligen den danska regeringen om att tillfälligt undanta handskakning som krav på medborgarskap.

Också den danska ”kärnvärderingen” att visa sitt ansikte i offentligheten har blivit problematisk och kan likaså i vissa sammanhan klassas som en hälsorisk, när det råder påbud om att bära ansiktsmask.

Hur behandlas då de som söker danskt medborgarskap när handskakningsceremonin uínte kan genomföras och ansiktsmask inte kan förbjudas?

Jo, man lägger ner möjligheten att söka medborgarskap i Danmark så länge som pandemin varar, skriver Marie Meyle. Svenska tidningsuppgifter är dock annorlunda.

Algeriets befrielsekamp inleddes efter franska massakrer

Bilden: Franska fallskärmssoldater i en scen ur den italienska filmen (1957) ”Slaget om Alger”.

Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland. I Algeriet kommenderade den franska kolonialmakten tusentals algeriska män, kvinnor och barn att delta i manifestationen för de allierades seger i världskriget.

Men Algeriet präglades av antifranska känslor och den antikoloniala rörelsen hade börjat vinna kraft över hela Algeriet. Algerierna hade ingen lust att delta i de koloniala förtryckarnas segerfirande. I den nordalgeriska staden Setif samlades 4000 personer i en demonstration för självständighet och större rättigheter. Man skanderade ”Slut på ockupationen” och ”Vi vill bli jämlikt behandlade”.

En 14-årig pojkscout Saal Bouzid, höll upp en algerisk flagga. På order av den franske generalen Duval öppnade franska soldater eld . Man dödade 14-åringen och fortsatte med vad som blev en massaker på tusentals obeväpnade demonstranter, skriver MEMO, Middle East Monitor, på 75-årsdagen av massakern, den 8 maj. Saul Bozid kom sedan att omnämnas som befrielsekampens första offer.

Oroligheterna växte med allt fler sammanstötningar mellan algerier och de härskande koloniala fransmännen, som gjorde allt för att kväsa och kontrollera befolkningen. Man satte in flyg och markstyrkor mot de upproriska i flera städer i öst, särskilt Setif och Guelma.

General de Gaulle ledde Frankrikes tillfälliga regering. Han gav order att upproriska bönder och bybor skulle dödas. Ordern följdes av lynchoperationer och summariska avrättningar.

Tusentals dödade kroppar kastades i dammar eller kringliggande raviner när man inte hann begrava dem.

Våldet mot den algeriska befolkningen fortsatte till den 22 maj. Då hade 45 000 algeriska män, kvinnor och barn dödats, i synnerhet i regionen Setif, Guelma och Kherrata. På den franska sidan räknade man 102 dödsoffer.

Nio år senare, i november 1954, inledde Algeriet sitt självständighetskrig. Det krävde 1.5 miljoner algeriers liv ända tills dessa att självständighet kunde utropas 1962.

Den 8 maj är en sorgens minnesdag i Algeriet. I februari 2005 bad FrankRikes dåvarande ambassadör Hubert Colin de Verdière formellt om ursäkt för massakern som han kallade en oursäktlig tragedi. Algeriets president Abdelaziz Bouteflika har kallat Satif-massakern för ett folkmord begånget av de franska ockupationsstyrkorna.

Fotnot: Några år efter Algeriets självständighet besökte jag landet 1969. Spåren från kolonialismen fanns synliga som öppna sår även om Främlingslegionens soldater lämnat sina kaserner. I parkerna fanns fortfarande skyltar Endast för européer, som en påminnelse om den franska ockupationsmaktens rasism.

I huvudstaden Alger var det annorlunda. Där hade frihetsrörelser från Mellanöstern och Afrika sina kontor. Vårt hotell låg symboliskt nog på Che Guevara-boulevarden,, som nog har bytt namn sedan dess.

De gamla kvarteren i Algers kashba såg ut precis om i Pontecorvos klassiska film ”Slaget om Alger”, som hade premiär 1966 och tog algeriernas parti i skildringen av kampen för självständighet.

Från Alger bilade vi söderut genom Sahara i vår svenska Fiat 1500 till oasen Ghardaia. Där träffade vi Yousef, som var en ivrig anhängare av HIF, Helsingborgs fotbollslag. Kraftiga skyfall i öknen gjorde att vi inte kunde fortsätta till Tamanrassert, de blå tuaregernas oas. Men det är en annan historia.

Algeriet ligger i dag i medieskugga. Mycket lite rapporteras om utvecklingen i landet, som till följd av säkerhetsläget länge varit svårt att besöka.

Fotnot: En tidigare bild som låg här har tagits bort. Den var inte det min källa påstod den vara, inte franska soldater vid mördade algerier utan en koncentrationslägerbild från Dachau, förmodligen efter det att lägret befrias.

Demokratin begravs när SD erövrar Bjuv med Moderat stöd

Kommunstyrelsens ordförande Anders Månsson (S) i talarstolen i fullmäktige 28 november. I fullmäktige får SD och M majoritet när de stödjer samma linje, med 16 mandat mot 15.Bild: Birgitta Johansson/HD.

Bjuv var på Findus tid en kosmopolitisk plats, där människor från när och fjärran arbetade och levde tillsammans. Det är andra tider nu, det har M sett till genom sitt att rösta på SD:s budget.

Efter valet bildade socialdemokraterna ett minoritetsstyre tillsammans med KD, L och C. Men sedan moderaterna gett sitt stöd till sverigedemokraternas budget avgick på torsdagen socialdemokraterna från ordförande- och viceordförandeposter och gick i opposition.

– Det är en väldigt konstig känsla. Det kändes nästan som att gå på en begravning, sa Stefan Svalö (s) ordförande för Socialdemokraterna i Bjuv efter torsdagskvällens fullmäktige när det definitiva beskedet lämnades, skriver HD.

Moderaternas stöd till SD:s budget innebär bl a nej till kulturhuset M1 och trygghetsboende i egen regi, bolagisering av vård och omsorg.

Attacker mot kultur och sociala satsningar ligger i linje med vad de båda partierna i det nya högernationalistiska blocket åstadkommit på andra håll i landet. Det lär bli mer av den varan i Bjuvspolitiken under de kommande två åren.

I fredagens DN påminner ledarskribenten Erik Helmersson om vad det innebär när moderaterna samarbetar med SD och legitimerar partiet som ett ”vanligt parti”. Kritiken mot SD handlar inte bara om dess nynazistiska förflutna utan i hög grad också om sådant som åsikter som frodas på SD-vänliga Facebooksidor vilka granskas i nya numret av tidningen Expo #4-2019. Helmersson citerar SD-paroller i det sammanhanget:

”När skall vi få skjuta afrikaner! Jag längtar”, skriver en man på Facebooksidan ”Vi som tror på Sverigedemokraterna”. Kommentaren får fem gillamarkeringar. Den tas inte bort.

Inlägget är ett av många i samma stil i de SD-vänliga Facebookgrupper som nu granskats av stiftelsen Expo. Muslimer är ”afrikanska råttor”, islam kallas för ”pest”, tiggare är ”ohyra som ska bort”. 

Expos grundliga granskning lyfter ut SD-gyttja i ljuset. Den stinker.

”Skjut en flykting – gör världen en tjänst”. … ”Skjut alla jävla muslimer.” … ”Vi betalar gärna kulorna som kan rensa ut ohyran från vårt Sverige” … ”Skaffa vapen, sedan utrota skadeinsekterna” ”Kanske är dags att börja spränga moskéer?”

Expo skriver vidare: Tiggare, flyktingar, afghaner, muslimer och svarta är utpekade måltavlor. Vad de anser att man borde göra med dessa människor skrivs ofta rakt ut.

Allt tyder på att också Bjuv från årsskiftet blir en SD-styrd kommun, med moderaterna som villigt stödparti.

– Vi har inte kommit överens om något än. Vi ska ha ha möten med våra respektive grupper i helgen. På måndag ska jag och moderaternas gruppledare träffas för samtal, säger Mikael Henrysson, som idag är sverigedemokraternas oppositionsråd.

Foto: Expo/Montage Agnes Florin.

FÖRAKT MOT FATTIGDOM I DET INTOLERANTA HÖGANÄS

Höganäs kommunfullmäktige beslöt på fredagen att det ska krävs polistillstånd för att tigga i Höganäs. Foto: Roald Berit/HD.

Hur många tiggare finns i Höganäs? Kanske fyra, eller fem? Dessa ska nu efter ett beslut med 25 mot 16 på fredagens kommunfullmäktigemöte från årsskiftet begära tillstånd hos polisen för att få fortsätta att sträcka ut handen och be om en allmosa.

Fattigdomsbekämpning endast med polistillstånd.

Höganäs ansluter sig nu till de svenska intoleranta orter där man sparkar på de allra mest utsatta – och därtill faller in i en kuslig sekellång tradition av förföljelse av romer, många av de som tigger här är just romer från sydöstra Europa.

Det arroganta Staffanstorp har gått i täten för det Skåne som visar intolerans mot människor med annan bakgrund. Inte kunde man tro att vidsynta Höganäs skulle sluta upp i de leden, Höganäs som tidigare, på Peter Kovacs tid, ville vända sig ut mot den stora världen, inbillade jag mig.

Höganäs stad har länge haft en positiv utveckling, som en välkomnande stad, en kreativ plats där det funnits plats för alla, där man inte haft en politik som inneburit förakt för svaghet. Med Peter Schölander som moderaternas starke man är den tiden förbi.

Schölander säger till HD att man gjort en ”noggrann beredning” av ärendet. Andra i kommunfullmäktige håller inte med.

Politiker från andra partier är upprörda. Lennart Nilsson (S) talar om ett ”högerhaveri”. MP:s Johan Ingvarson ser ett grundläggande brott mot demokratiska principer. KD:s Barbara Struglic var upprörd:

– Det är inhumant att begära tillstånd för att räcka fram handen och be om hjälp. Dessa få individer som tigger i Höganäs tillhör samhällets mest marginaliserade grupp.

Annorlunda var det hösten 1943 då Höganäs tog emot flyende danska judar, som under stora umbäranden flydde från nazismen och tog sig från bl a Gilleleje till Höganäs.

Schölander traskar i SD:s fotspår. Så som han och SD beter sig politiker som vill dela in världen i vi och dom, vi dom bättre, de andra – de främmande, de fattiga, de utsatta – bort med dem, de hör inte inte hit. Det är djupt obehagligt.

Den som följt debatten i Sverige vet att den här sortens inhumana utspel mot de allra mest utsatta mycket ofta följts av trakasserier och också våld mot tiggare. Vad väntar i Höganäs, undrar jag.

Det blåster unkna vindar över den svenska Södern. Hade Martin Luther King levt i Höganäs hade han samlat hundra likasinnade, som utan tillstånd satt sig att tigga på en utvald plats, låtit sig arresteras och fyllt häktena.

Vad hände i Europa under 30 år efter murens fall?

Murens fall 1

Demonstranter i Letná -parken i Prag, platsen för Sammetsrevolutionen 1989, kräver den tjeckiske premiärministern Andrej Babiš avgång. Prag 23 juni 2019. Foto: Gabriel Kuchta.

Under 28 år delade Berlinmuren dagens tyska huvudstad. För trettio år sedan föll muren samman som ett korthus, den 9 november 1989, en dag som nu markerar det kalla krigets slut. En ny era skulle börja. En tid för försoning, en tid utan krig, trodde vi.

Få tänkte den gången på det märkliga att murens fall skedde som en ickevåldshändelse, liksom Tysklands återförening och Sovjetunionens ofattbara upplösning. Allt var en följd av ickevåld, av folkligt missnöje och av tillfälligheter.

Trettio år senare hänger mörka moln över Europa. Högerpopulistiska regimer styr länder som Polen och Ungern. Högerextrema partier har fått inflytande i en lång rad europeiska länder, också i Sverigedemokraternas Sverige.

Socialdemokraternas Sverige tycks förbereda sig för ett krig mot Ryssland, som är exkluderat med sanktioner och utfrysning. EU är splittrat och handlingsförlamat när medlemsländer bryter mot grundläggande demokratiska principer.

Vad var det som hände under de trettio åren mellan 1989 till 2019, från stora förhoppningar till växande odemokratiska strömningar och högerpopulistiska regimer i flera länder?

Timothy Garton Ash, brittisk historiker och Oxfordprofessor i European Studies diskuterar de här frågorna i New York Review of Books i en personlig och brett upplagd essä med titeln ”Time for a New Liberation?”. Artikeln illustreras av en bild från i somras från Tjeckien, där en väldig folkmassa i Letná-parken,platsen för den legendariska sammetsrevolutionen 1989, krävde att landets premiärminister Andrej Babiš skulle lämna sin post.

Babiš bakgrund säger en hel del och är på sitt sätt typiskt för vad som inträffade under övergången från kommuniststyre till ”demokrati” efter 1989. Han var under kommunisttiden polisangivare och är nu en kopiöst förmögen jordbruksoligark. 

I land efter land i det forna östblocket skapades en ny klass av inflytelserika post-kommunistiska oligarker eller rövarbaroner, skriver Garton Ash. Det gäller förstås Putins Ryssland, men också, om än i varierande grad övriga tidigare östblocksländer.

Det talades om en övergång till liberal demokrati, där statlig egendom privatiserades. Men fördelningen av de statliga tillgångarna gynnade de tidigare medlemmarna av styrande nomenklaturer. Och detta i sin tur skapade en djup misstro mot de nya härskarna och deras maktutövning.

Ändå var de två första decennierna efter 1989 framgångsrika, skriver Timothy Garton Ash. Det gällde särskilt sådant som EU-medlemskap och friheten att arbeta och studera i andra EU-länder. 

Men de ökade individuella friheterna skapade ett nytt nationellt problem – emigration. Mellan 1989 och 2017 emigrerade 27 procent av Lettlands befolkning. 21 procent av bulgarerna lämnade sitt hemland. Mer än tre miljoner rumäner lämnade Rumänien under ett enda decennium sedan Rumänien blivit EU-medlem 2007. Några för att arbeta och studera – andra för att tigga.

Något liknande inträffade i östra Tyskland, det forna DDR. Befolkningen där var 1989 16,6 miljoner. Av dem har 1,9 miljoner lämnat området, vars befolkning nu är nere på en nivå jämförbar med 1905.

Timothy Garton Ashs slutsats är given. Det är inte immigration och flyktingar som är Östeuropas problem utan emigration.

Ändå blev flyktingkrisen 2015-16 en definierande händelse. Populistiska politiker i land efter land utnyttjade den fruktan för migranter från Mellanöstern och Afrika som var naturlig i länder som bakom järnridån levt med homogen befolkning under 40 år med ringa erfarenheter av mångkulturellt liv (även om Östeuropa före andra världskriget var både etniskt och religiöst mångkulturellt).

Polens populistiske ledare Jarosław Kaczyński varnade exempelvis för att flyktingarna/migranterna förde med sig parasiter och smittsamma sjukdomar. I Tyskland blev Alternative für Deutschland (AfD), speciellt i tidigare Östtyskland, ett främlingsfientligt antiflyktingparti med en ”völkisch” retorik ”som vi trodde hade begravts för gott med nazismen”, suckar Garton Ash.

Fotnot: Jag återkommer i en följande blogg till Timothy Garton Ashs artikel om utvecklingen under trettio år från Berlinmurens fall till våra dagar.

Berlinmurens fall 9 november 1989. Brandenburg Gate.

Ödesval i Polen idag

Valaffisch i Łódź, Polens tredje största stad i hjärtat av landet, en vecka före valet. Foto: Sören Sommelius

Polen går i dag till val, ett ödesval inte bara för polackerna utan för Europa. Sedan det högernationalistiska partiet Lag och rättvisa (PiS) kom till makten 2015 har demokratin och rättssamhället bit för bit monterats ner. Med allt fler högernationellt styrda länder blir EU och de europeiska samarbetena allt mer dysfunktionella. Så Polens sak är också vår.

Tillsammans med en andra medlemmar i Helsingborgs Filmstudio har jag under en kort vecka besökt Łódź, Polens tredje största stad. I några bloggtexter kommer jag att redovisa intryck från dagens Polen och särskilt från Łódź.

Hur kan det komma sig att Polen verkar ha utvecklats mot en totalitär stat? Polen spelade ju med Solidaritetsrörelsen under slutet av 80-talet en avgörande roll i Östeuropas omvandling från sovjetiska lydstater till något annat.

Beror det på EU? Nej, 92 procent av polackerna ville (2018) att Polen ska stanna i EU. Det i sin tur beror säkert på att Polen är det land inom EU som mottagit mest ekonomiska bidrag, 208 miljarder euro under perioden 2007 – 2020.

Det har fått till följd att polackerna efter systemskiftet och kommunismens fall 1990 har fått det mycket bättre materiellt.

Handlar det om att landet mottagit alltför många flyktingar?

2016 klagade Lag och Rättvisas dåvarande premiärminister inför Europaparlamentet och sa att Polen inte kan ta emot några flyktingar. Vid det tillfället fanns i landet tre registrerade flyktingar – och över 100 000 ukrainska arbetskraftsinvandrare, som inte är flyktingar. Samtidigt sökte många polacker arbete i andra EU-länder, också Sverige.

I det senaste valet 2015 segrade Lag och Rättvisa med 38 procent av rösterna. Men valdeltagandet var bara 50,91 procent. Det innebär att 19 procent av alla rösta berättigade polacker stod bakom Lag och Rättvisas valseger.

Vänsterpartier fick 11 procent av rösterna, men inga mandat, till följd av valspärrar, för partier 5 procent och för valallianser 8 procent. Det största ZL, Förenade vänstern med över en miljon röster fick noll mandat.

Valsystemet gynnar de partier som fått flest röster. Lag och Rättvisa fick utdelning för sina 38 procent av rösterna med över 50 procent av mandaten i parlamentets underhus (sejmen) med 460 platser – och därmed egen majoritet.

Under de fyra år som Lag och Rättvisa haft makten har Polen genomgått dramatiska förändringar. Partiet har nedmonterat rättsväsendet genom att avskeda domare i Författningsdomstolen och ändrat på reglerna för dess verksamhet. Justitieministern är numera Riksåklagare och regeringen utöver politisk kontroll över domstolsväsendet. Högsta domstolens chef avskedades genom att pensionsåldern sänktes från 70 till 65 år. Man har ignorerat uttalanden från Europaparlamentet. Nya lagar för de polska Public Service-bolagen genomdrevs i expressfart månaderna efter valet 2015.

Regimen har också angripit kulturlivet och tillsatt nationalister som chefer för många institutioner. För ett år sedan upphörde regimens stöd till museet i Gdansk över Solidaritetsrörelsen, European Solidarity Center. De pengarna har i stället gått till ett nytt regimlojalt museum, som skriver historia på sitt vis.

I Warszawa har kulturministeriet ifrågasatt Polinmuseet över judarnas historia i Polen, efter en konflikt om hur judarnas polska historia ska uttolkas och om polackernas roll i Förintelsen.

Reaktionerna mot PiS:s politik har inte uteblivit. Polen är i dag ett polariserat land med växande proteströrelser.

Kommittén till demokratins försvar föddes i december 2015, Kod, och har genomfört stora protester med mellan 50 000 och 100 000 deltagare, särskilt i Warszawa.

EU:s kritik av den polska regeringen har formulerats i allt starkare ordalag. Det har talats om att aktivera artikel 7, vilket kan få till följd att Polen fråntas delar av sina rättigheter och även sin rösträtt i unionens beslutande organ. Europeiska rådet måste dock vara enhälligt i ett sådant beslut och Ungern har sagt att man kommer att motsätta sig åtgärder mot Polen.

Finns det någon möjlighet till en förändring? Peter Johnssons ”Lag och rättvisa – ödesfråga för Polen”(Utrikespolitiska institutet, september 2018) pekar på att ett något högre valdeltagande förenat med att vänstern vinner mandat i parlamentet kan leda till förändring.

I den gångna veckan fick den polska öppet regimkritiska författaren Olga Tokarczuk Nobelpriset i litteratur. Det är lätt att hoppas att priset skulle kunna påminna alla de polacker som inte gått och röstat att det finns andra möjligheter för Polen än vad dagens Lag och rättvisa står för. Är det naivt?

Fotnot: Källor till min text är främst den ovan nämnde författaren Peter Johnssons skrift och samme författares Polen i historien (2009, Carlssons förlag).

Fotnot 2: Fler texter/bloggar om Polen följer.

Flyktingfamiljens bohag kördes till återvinningen

Helsingborgs förste fristadsartist, Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – hade med familjen bott i sin lägenhet två och ett halvt år när kontraktet gick ut den måndagen den 1 juli i år. Efter flykten från krigets och svältkatastrofens Jemen hade småbarnsfamiljen haft ett ”hemma” i en stadsdel i södra Helsingborg.  

Redan på torsdagen kom hantlangare från kulturförvaltningen och tömde lägenheten på möbler, inklusive sängar, som jag nämnt i en tidigare blogg.

Vid hämtningen träffades en uppgörelse. Kulturförvaltningen sålde madrasser, skrivbord, soffa och TV till AJ. Sängkläderna skänkte man.

Återstoden av möbler och inventarier kördes till återvinningscentralen NSR, där allt dumpades.

På NSR:s hemsida skriver man: ”På återbruket kan du även lämna hela möbler och heminredning, som hämtas av våra samarbetspartners Emmaus Fredriksdal och Activa”.

Hellre än att låta flyktingfamiljen från krigets Jemen behålla det möblemang man levt med i två år körde Helsingborgs kulturförvaltning bohaget till återvinningen.

Vad säger ICORN – som administreras fristadsverksamheten internationellt – om Helsingborgs inhumana sätt att bemöta fristadskonstnären och den jemenitiska flyktingfamiljen?

Vad var tanken bakom beslutet? Ville man statuera exempel. Var det Peter Danielssons mejeritankar som styrde, ingen yttrandefrihetsförföljd konstnär eller författare ska få någon gräddfil?

Om Aleksandr Solzjenitsyn kommit till Helsingborg under tiden då han i Sovjet trakasserades som värst hade han fått vända: Gräddfil. Om Federico Garcia Lorca lyckats fly från Franco-fascismens Spanien till NV-Skåne: Gräddfil. Om Walter Benjamin, på flykt undan Hitlers nazister i stället för att till fots vandra över Pyrenéerna till Spanien lyckats komma till Skåne: Gräddfil.

I tidningarna ser jag samma dagar som den här inhumana tragedin utspelar sig i Helsingborg Röda Korsets helsidesannonser i dagstidningarna:

”RÄDDA LIV I KRIGETS JEMEN.

Vi är på plats och hjälper människor att överleva. Med ditt stöd kan vi rädda fler liv. Swisha till 900 80 04. Din gåva räddar liv i krig och katastrofer.”

STAFFANSTORPs odemokratiska SLöJFÖRBUD

Demonstration mot slöjförbud. Staten ska tjäna folket och försvara dess rättigheter – inte tjäna på folket och riva av det dess rättigheter, skriver Jakob Norrhall, Liberala ungdomsförbundet.Bild: Leif R Jansson / TT

Moderaterna och Sverigedemokraterna i Staffanstorp röstade den 29 maj  för slöjförbud för barn i förskolan upp till årskurs sex. Syftet var, hette det, ”att motverka hedersförtryck”.

Jakob Norrhall från Liberala ungdomsförbundet granskar på opinionssidan i HD/Sydsvenskan välargumenterat vad slöjförbudet i Staffanstorp innebär.

Staffanstorps moderate kommunstyrelseordförande Christian Sonesson förklarade nyligen i en SVT-intervju att han inte känner om, det överhuvud finns några barn med slöja i Staffanstorps grundskolor.

Jakob Norrhall är tydlig. Staten ska inte moralisera eller diktera hur människor klär sig:

”På samma sätt som förtryckarstaten Iran tvingar kvinnor att bära slöja vill Moderaterna och Sverigedemokraterna bestämma vad muslimska kvinnor i Sverige får och inte får ha på sig. Det är ovärdigt en liberal demokrati.”

Till det kommer att ett ”slöjförbud försvårar livet för tusentals muslimska flickor i hedersförtryckande hem. Förslaget är populistiskt och slår hårdare mot de hedersförtryckta än hedersförtryckarna. Det kan bli så att de slöjbärande flickornas föräldrar tvingar dem att stanna hemma från skolan.”

Förbudet är också ett hot mot den svenska demokratin där religionsfriheten är reglerad i regeringsformen som en del av grundlagen. Förslaget strider, menar Skolverket, både mot regeringsformen och Europakonventionen.

Varför lade då Staffanstorpsmoderaterna fram förslaget. Jo, skriver Jakbob Norrhall, för att skapa ”rädsla för en utsatt grupp i samhället. Taktiken är inte ny …”.

Sonesson och hans kumpaner definierar ett ”vi” mot ett föraktfullt ”dom”, som omfattar inte bara de muslimska tjejer som bär slöja utan alla muslimer i Sverige. ”Dom” är annorlunda, dom är sämre än ”vi”. ”Dom har inte här att göra”.

Den nationalistiska retoriken är inte bara oanständig utan kuslig. Historien är full av fasansfulla exempel på vart den kan leda.

Donald Trump inte välkommen i London

Demonstranter utanför Buckingham Palace under Donald Trumps statsbesök. Foto: Alkis Konstantinidis/Reuters.

Donald Trump har landat i London. Det är statsbesök och det officiella England tar emot presidenten efter protokollet. Under tisdagen väntas en kvarts miljon britter demonstrera mot besöket.

Trump struntar i vanlig ordning till all anständighet. Bland det första han gjorde var att rasistiskt angripa Londons populäre muslimske borgmästare Sadiq Khan med nedlåtande kommentarer:

”Sadiq Khan har på alla vis gjort ett förfärligt dåligt jobb som borgmästare i London”, dundrade Trump och fortsatte ”han är en stenkall förlorare och borde fokusera på brottsligheten i London, inte på mig”.

Khan, Londons muslimske borgmästare, har kritiserat Trump, skriver New York Times, för hans försök att stänga ute besökare från arabiska länder, och för att hans språk ”påminner om det som användes av 1900-talets fascistiska ledare”.

Foto:
CreditCreditTolga Akmen/Agence France-Presse.

Dessutom hyllade Trump två av de nationalistiska figurerna i Brexitspektaklet, som sina ”vänner”. Den ene var den populistiske Boris Johnson, som nu vill ta över som konservativ partiledare och premiärminister efter avgående Theresa May. Den andre, Nigel Farage, var tidigare ledare för högerextrema UKIP-partiet och vann i EU-valet framgångar med sin pro-Brexit politik.

Donald Trump tittar på en hedersvakt utanför Buckingham Palace. Foto: Toby Melville/Reuters

I London väntas en kvarts miljon människor demonstrera på tisdagen mot den amerikanske presidenten. Trump twittrade i förväg om hur Fake News skulle hitta på demonstrationer mot honom:

“Haven’t seen any protests yet, but I’m sure the Fake News will be working hard to find them. Great love all around. Also, big Trade Deal is possible once UK gets rid of the shackles.”

The Guardian, som i Trumps värld representerar dessa Fake News rapporterade tidigt:

Stora grupper av demonstranter protesterade mot Trumps besök och blåste i visslor och horn nära det kungliga palatset. Man skanderade också Donald Trump är inte välkommen här.

Tidningen intervjuade Weyman Bennett från Stand up To Racism. Han sa att besöket var en förolämpning mot människors grundläggande anständiga värderingar och att det aldrig borde ha genomförts.