Kategoriarkiv: Sverige

Ska Sverige militärt leda Nato i Östersjön?

Sveriges överbefälhavare Micael Bydén utvecklar i Ekots lördagsintervju vilken roll det svenska försvaret kan ha som medlem i Nato. Arkivbild. Foto: Tim Aro/TT

Överbefälhavare Micael Bydén sa i Ekots lördagsintervju att han vill att det svenska försvaret ska leda Natos insatser i Östersjön.

En stor del av svenskarna är fortfarande skeptiska eller negativa till vad ett svenskt Natomedlemskap kan komma att medföra. Bydén har tidigare gett uttryck för att Sverige ska kunna acceptera både amerikanska baser och kärnvapen på svenskt territorium, vilket skrämmer många svenskar, inte minst därför att risken därmed ökar för att Sverige skulle kunna bli indraget i en framtida tänkbar konfrontation direkt mellan USA och Ryssland.

ÖB:s nya utspel är i min tankevärld ännu farligare.

För Ryssland är tillgången till sjöleder till bl a de stora hamnarna i St Petersburg och Kaliningrad grundläggande viktig. Med Finland och Sverige som Natomedlemmar kommer många ryska betraktare att uppfatta Östersjön som ett rent Nato-innehav, som skulle kunna blockera rysk import och export.

Om Sverige skulle leda Natos insatser i Östersjön kommer möjliga konflikter i dessa vatten att kunna bli direkt mellan Sverige och Ryssland.

Varför ska Sverige spela en så konfrontativ roll? ÖB:s resonemang skulle om de realiserades dramatiskt kunna öka risken för att Sverige hamnar i krig med Ryssland. Eller, på en lite lägre nivå, leda till att Sverige blir inblandat i ständiga konfrontationer med den ryska stormakten. Är det vad Bydén (och Ulf Kristersson??) eftersträvar?

I så fall blir jag mörkrädd.

GÖRAN GREIDER: EN POLITISK STREJK FÖR JÄMLIKHET

GÖRAN GREIDER: EN POLITISK STREJK FÖR JÄMLIHET

Göran Greider föreslår i Dagens ETC att LO ska utösa en politisk strejk för jämlikhet. Foto: Svenska Mässan

I P1:s Godmorgon världen i söndags råkade jag häva ur mig att det är hög tid att LO utlyser en politisk strejk för jämlikhet och mot alla inkomstökningar för alla slags direktörer eller generaldirektörer. Jag skriver ”råkade” för jag hade inte planerat just det”.

skrev Göran Greider i sin ledare i tisdagens Dagens Etc. Han fortsatte:

”Frågan kom upp efter att LO:s ordförande dagen innan gått ut och sagt att näringslivseliten och andra eliter i offentlig verksamhet inte bör ställa högre lönekrav än de ganska försiktiga 4,4 procent som LO gått ut med inför kommande avtalsrörelse.

Greider menar att det är en bra ståndpunkt från LO:s sida men frågar sig också varför direktörerna skulle avhålla sig från större lönekrav? Han blir inte svaret skyldig.

LO:s senaste rapport om löneutvecklingen visar hur de ekonomiska eliterna på senare år dragit ifrån vanliga löntagare.

”I … rapporten konstaterades att den genomsnittliga VD-lönen i de femtio största svenska företagen är 65 gånger större än en industriarbetarlön. … Och då ska man komma ihåg att det är en industriarbetarlön som det jämförs med – inte en busschaufförslön eller en undersköterskelön.

Sverige har – utan att det debatterades under valrörelsen eller annars – blivit ”de rikas paradis” där ingen ”hör en fattigs bön”.

Aftonbladets krönikör Andreas Cervenka (tidigare bl a Svenska Dagbladet) har skrivit den välförtjänt Augustprisnominerade lysande ”Girig-Sverige” med undertiteln ”Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”. Han granskar bland annat hur politiken de senaste decennierna på ett extrem vis gynnat det rika och de superrika.

Det har inte skett genom löneskillnader utan på annat vis, särskilt genom ägandet av bostäder, konstaterar Cervenka.

”Det genomsnittliga kvadratpriset på bostadsrätter i Sverige har enligt Svensk Mäklarstatistik stigit med 800 procent mellan 1996 och 2021. Villapriserna har ökat med 435 procent och i Stockholm med 550 procent” enligt statistik från SCB. Samma utveckling har skett på aktier som sedan 1996 gått upp med nästan 800 procent, liksom för hyresfastigheter (460 procent) och kontorslokaler i Stockholm (300 procent). Eller för att konkretisera med ännu ett citat av Cervenka:

1996 räckte 1 miljon kronor till att köpa 200 kvadratmeter bostadsrätt i Sverige, baserat på genomsnittspriset. I dag räcker samma summa bara till 22 kvm. I Stockholms innerstad får man nöja sig med 10 kvadrat. …”

”Tillgångsinflation är inte unikt för Sverige, men faktum är att vi är något av en världsmästare i sporten”, fortsätter Cervenka.

I sin bok konstaterar han att politiken i Sverige länge har gynnat den rikaste procenten i Sverige. Det finns i dag 542 miljardärer i Sverige.

Jag hoppas kunna återkomma till Andreas Cervenka och hans bok i en senare blogg, men återvänder här till Göran Greiders krav på en ”politisk LO-strejk mot ojämlikheten”.

En ”politisk strejk” ska inte vara lång, kanske en dag eller några timmar, skriver Greider. Den riktar sig inte direkt mot motståndarna då det gäller avtalspolitiken – ”utan mot själva ”samhällsutvecklingen när den barkar åt helvete”.

Greider avrundar: ” En antiojämlikhetsstrejk som kräver att eliterna får nollavtal är dessutom indirekt en strejk för klimatet: Det är i hög grad de översta skiktens konsumtion och rikedom som driver på klimatutsläppen.

LO behöver visa sig. Behöver bryta sig fri från förlamningen. Inte bara vanmäktigt vädja. Politiska strejker befriar.”

Sverige kan inte fortsätta att producera miljardärer samtidigt som klassamhället hårdnar i takt med nerskärningar av bistånd och förföljelser av flyktingar. Vi måste leta reda på det gama mänskliga samhället, vem som nu kan ha snott och gömt undan det?

 ATT LÄGGA NER SPRÅKPLAY ETT SVEK FRÅN SVT OCH UR SOM DRABBAR NYANLÄNDA

Appen Språkplay läggs ner efter sju år. Foto: Britt-Marie Schrammel, Dagens Nyheter.

Inleder högerregeringen nu angreppen mot prioriterade mål för särskilt sverigedemokraterna och moderaterna, flyktingarna och public service?

Det verkar så. Redan vid årsskiftet läggs ”Språkplay” ner, SVT:s och UR:s unika språktjänst som särskilt vänt sig till nyanlända.  

Tjänsten har uppmärksammats positivt av FN-organisationer som Unesco och UNHCR. Den senare organisationen skickade under hösten ett brev till Danmarks och Norges Public Service och uppmanade dem att introducera ett liknande verktyg. I Finland och Schweiz har man redan gjort så med svenska Språkplay som förebild, skriver Marcus Bornlid Lesseur i Dagens Nyheter.

I Sverige har Språkplay använts med stor framgång under sju år och kunnat notera mer än en halv miljon användare. 

Tidigare i år, skriver Marcus Bornlid Lesseur, ”skickade även det ukrainska public service-bolaget UAPBC en uppmaning till sina europeiska motsvarigheter där de pekade på vikten av språkinlärningsinsatser för de ukrainare som tvingats fly sitt hemland och framhöll förtjänsterna med just Språkplay.

Appen fungerar på så sätt att användaren kan ta del av i stort sett hela SVT:s och UR:s katalog av program med interaktiva undertexter på ett trettiotal språk. Om användaren inte förstår ett ord kan så personen klicka på ordet i fråga för att det ska översättas, och utöver detta erbjuds olika typer av språkövningar.”

Språkkrafts grundare Niss Jonas Carlsson säger till DN att UR och SVT till honom framfört att de båda mediebolagen ”inte ser det som sin roll att ägna sig strikt utbildning, vilket Språkplay bistår med, utan med folkbildning.” Därför, uppger han, vill de inte längre lägga resurser på appen.

Carlsson fortsätter:

– De tycker inte att det ligger inom ramen för deras uppdrag att tillhandahålla detta. Men vi är mitt uppe i en ny flyktingkris just nu och på grund av massflyktsdirektivet har inte de ukrainare som kommer hit tillgång till SFI. I ett sådant läge tycker jag att det är väldigt märkligt att man lägger ner den här tjänsten samtidigt som public service-bolag i resten av Europa ser det som ett föredöme.

När DN ställer frågan till UR:s och SVT:s ansvariga för Språkplay, blir svaren annorlunda.

Anna Zettersten, ansvarig för Språkplay på SVT, hävdar att ”användningen av appen minskat de senaste åren” medan UR:s VD Sofia Wadensjö Karén menar att”översättningarna inte lever upp till kvalitetskraven”.

Utan att vara insatt i detaljer om Språkplay undrar jag varför UR och SVT reservationslöst ställer sig bakom vad som måste vara SD:s och M:s krav. De båda partierna vill ju lägga ner UR helt och skära ner kraftigt på SVT.

Nedläggningsbeskedet av Språkplay väcker stor oro inom SIOS, Samarbetsorganet för etniska organisationer i Sverige.

SIOS ordförande Amadeu Batel säger att behovet av tjänsten är stort bland nyanlända.

– Det är inte direkt en lysande idé att lägga ner Språkplay. Jag vet inte hur de har tänkt där. Det här är en betydelsefull tjänst för i synnerhet den ganska stora andelen av de utrikesfödda vilka lever i isolerade miljöer där de inte exponeras för svenska. Även de här människorna betalar skatt till public service och de behöver få tillgång till svenska nyheter, säger Amadeu Batel och fortsätter:

– Det finns en risk att folk på grund av det här både kommer längre ifrån svenskan och samhället.” Det är ett svek från SVT och UR:s sida att lägga ner den prisbelönta appen Språkplay.

Det särskilda projektets ambitioner: Tidöavtalet och idrottens 51%-regel

Caroline Seger, en av svensk damfotbolls främsta spelare. Här i Sveriges 2-0 mot Island på Myresjöhus Arena 6 april 2013. Foto: Wikipedia.

På det så kallad Tidöavtalets 62:a och sista sida står 2 ½ rader som handlar om idrott, om elitfotbollen och elitishockeyn, under rubriken ”Reformer som ska genomföras i projektet”. Så här skriver högerpartierna och sverigedemokraterna i det gemensamma policydokument som ska ligga till grund för idottspolitiken i Sverige under den kommande mandatperioden, särskilt för de mest publika:

”Ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn.

Regeringen kommer att inleda ett särskilt projekt för högstaligornas konkurrenskraft.”

Det är ingen avancerad stilistisk utformning av det s k ”särskilda projektets ambitioner”. 

I de två meningarna upprepas precis samma ambitioner. Den andra meningen tillför inte något nytt utöver vad som redan sagts i den första. Dessutom upprepas i båda meningarna tunga ord som ”högstaligorna” och ”konkurrenskraft”. Innebörden är otydlig och svårbegriplig. 

Jag fattar inte alls vad Åkesson och Kristersson (som måste ha haft sista ordet om formuleringarna) egentligen menar. Som partiledare borde de bättre vårda sin förmåga att tydligt skriva ner vad de menar.Språket håller inte högstadienivå.

Vad betyder detta på de båda partiledarnas kodade språk? Många har undrat heter det i ett inslag i fredagens Studio ett i radions P1. Frågan har blivit en ”ren snackis inom idrottsvärlden”, menar Sveriges Radio. De korta raderna skulle om jag förstår det rätt om de genomförs innebära väldiga förändringar för den svenska fotbollen och ishockeyn. 

Efter att ha lyssnat på Studio Etts drygt åtta minuter långa inslag om frågan förstår jag lite mer. Tydligen vill SD och följeslagarpartierna M, KD och L att sportvärldens så kallade 51%-regel helst ska upphävas, den regel som innebär att ingen utomstående kan äga majoriteten av en förening.

Så är dej ju inte i bland annat Storbritannien, där oljemiljardärer från fjärran länder och kapitalstarka ryska oligarker inte sällan köpt upp framförallt välkända proffslag, som blivit ibland lönsamma mångmiljoninvesteringar.

51%-regeln har hittills i Sverige satt stopp för sådana affärer, åtminstone tills nu. 

Meningen med ”projektet” tycks vara att genom att göra om de största lagen till kommersiella företag, skulle klubbföretagen få in mera kapital och därmed ha råd att köpa upp båda svenska och utländska fotbolls- och ishockeyspelare. Zlatan Ibrahimovic kunde kanske med slopad 51%-regel ha spelat vidare i Malmö FF hela sitt framgångsrika fotbollsliv, i stället för att ha köpts av utländska intressenter.  

Visst kunde det ha varit bra. Men det hade knappast gynnat alla fotbollslag, som till exempel HIF, som i dagarna åkt ur allsvenskan på allra sista plats. 

Men varför har skribenterna som står bakom Tidöavtalet uttryckt sig så grumligt så att ingen fattar. De vill att sporten ska förvandlas till en stormarknad där allt går att köpa och sälja och där de lag som inte har lust eller pengar kan ägna sig åt något annat.

Vore inte det tvärtom att slå sönder den ursprungliga charmen med bland annat fotboll. Jag slutade för länge sedan att följa herrfotbollens tv-sändningar, där allt tycks handla om pengar och våld, med tacklingar på gränsen till slagsmål. Damfotbollen är ofta det motsatta, dribblandets och fintandets elegans, spelarglädjens kollektiva sportprestationer. 

Det är långt från sådana tankar till ”projekt för högstaligornas konkurrenskraft”. 

I radion redde man i alla fall ut att försäljningar av lag med nuvarande regler inte kan genomföras utan att majoriteten av klubbens medlemmar och spelare ställer sig bakom.

Expressen skrev nyligen om historien om hur fotbolls-VM hamnade i Qatar påminner om debatten om 51%-regeln, alltså om hur mycket pengar som ska släppas in i fotbollen, historien om hur …

 ”den internationella fotbollen ändrade utseende. 

Med tiden har en berättelse om oligarker, diktatorer, invasioner av grannländer, kollapsad tävlingsbalans, superligor och protester tagit form.

Världens största sport närmar sig kokpunkt.” 

Dock har fotbolls-Sverige, fram till nu, stannat ”kvar på andra sidan utvecklingen”.

Låt os hoppas att den förblir där.

Vem vill ha ny kärnkraft i Barsebäck? Varken skåningar eller danskar

Barsebäck rivs sedan flera partier tillbaka. Men nu vil ägaren, tyska Kniper, bygga en ny reaktor som kan öppna på 2030-talet.

Barsebäcks kärnkraftverk har sakta men säkert monterats ner under lång tid, till lättnad och stor glädje för både köpenhamnare och skåningar. Men i slutet på förra veckan avslöjades nya planer.

Åsa Carlson, vd för Barsebäck Kraft och representant för Barsebäcks tyska ägare Uniper, gjorde ett dramatiskt utspel med markerad vilja att bygga en ny reaktor i Barsebäcksområdet.

SVT:s Aktuellt rapporterade korrekt att man i Danmark inte skulle gilla beslutet. En kärnkraftsvänlig kommunpolitiker i Kävlinge fick därefter representera ”skåningarnas positiva hållning till projektet”, alla fall så som den stockholmsbaserade TV-kanalen aningslöst presenterade projektet.

Det borde för de flesta vara uppenbart att de politiker som låter bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden inte bara är djupt okunniga om kärnkraftens risker, de spelar också ett högt populistiskt spel med hundratusentals människoliv som insats.

De som inte delar mina åsikter kommer att kalla dem skräckpropaganda. Visst, sannolikheten för ett kärnkraftshaveri med stora radioaktiva utsläpp är mindre nu än på Tjernobyls tid. Ändå finns risken, inte minst för sabotage. Vad gjorde de ryska män som ertappades med drönare i norra Norge nu i dagarna? Var de utrustade med iranska drönare av den typ som flitigt använts av Sovjet för dödliga attacker i Ukraina? 

Under kriget i Ukraina har flera kärnkraftverk attackerats. Syftet har kanske från Sovjets sida främst varit att slå ut den ukrainska elförsörjningen. Men ”vårdslösheten” från de ryska soldaterna skulle ha kunnat vålla ett reaktorhaveri, med allt vad det innebär. Samma okunniga vårdslöshet manifesterades också av de ryska soldater som i krigets början under en period kontrollerade resterna av den havererade Tjernobylanlägningen.

I dagens debatt om kärnkraft nämns aldrig risken för att reaktorer blir mål för militära angrepp. Det talas däremot mycket om risken för ett sovjetiskt angrepp på Sverige. Det är därför vi hals över huvud ska gå med i Nato utan folkomröstning och utan ens ett riksdagsbeslut. I dag vet vi inte vad det kan innebära. Men det nämns aldrig att ett bombat läckande kärnkraftverk kan ha nästan samma effekt som ett anfall med kärnvapen.

Om några veckor är det mellanårsval i USA. Mycket talar för att det i dag helt Trumdominerade republikanska partiet kommer att vinna mark. Riskerar svenska Natotrupper om något år att yttersta vara beroende av Donald Trump? Det kan inte uteslutas.

Under tisdagen höll försvarsmaktens överbefälhavare Micael Bydén en pressträff, Han gav rekommendationer och militära råd till hur Sverige bör agera när landet blir en del av Nato. Han avrådde bestämt från att Sverige skulle ”säga nej till kärnvapen och militära baser på svensk mark i fredstid”. Skulle så bli fallet går Sverige betydligt längre än vad Danmark och Norge gjort under sina många år i Nato.  Med Natobaser och amerikanska soldater på svensk mark ökar förstås risken för att Sverige blir krigsskådeplats i en tänkbar konfrontation mellan USA och Ryssland, möjligen mellan två länder styrda av herrar som Putin och Trump. 

Men tillbaka till Barsebäck. Det borde vara omöjligt att bygga en ny reaktor där, inte minst därför att det vore en grov provokation mot våra danska grannar, i det i dag kärnkraftsfria Danmark. Men framförallt därför att ett sådant bygge också i fredstider skulle skapa ett långsiktigt hot mot alla oss som lever i Skandinaviens mest tättbefolkade område, Själland och Skåne.

Om Barsebäck återstartas mitt i Skandinaviens mest tättbefolkade region utsätts hundratusens människor för risker, både i freds- och än värre i krigstider. Skärmdump.

SKA VISSELBLÅSAREN JULIAN ASSANGE UTVISAS OCH DÖMAS SOM SPION I USA?

Wikileaks visselblåsare Julian Assange väntar nu i det brittiska säkerhetsfängelset Belmarsh varifrån han kämpar mot de brittiska myndigheternas ambition att utvisa honom till USA. Skulle något sådant ske kan han dömas för spioneri till ett i praktiken livslångt fängelsestraff.

Det som nu står på spel och blir en följd av en eventuell utvisning är något större än en enskild människas öde, det handlar grundläggande demokratiska frågor i stora dela av västvärlden, särskilt i länder som USA, Storbritannien, Sverige och Ecuador. Så skriver Nils Melzer, FN:s specielle rapportör om tortyr, i en artikel i septembernumret av den engelska utgåvan av Le Monde Diplomatique.

”När jag granskade fallet Julian Assange fann jag flera ovedersägliga bevis för godtyckliga rättsliga beslut, liksom avsiktlig tortyr och misshandel”, fortsätter Melzer. Ändå vägrade de fyra nämnda staterna att samarbeta med mig för att genomföra de rättsliga procedur som krävs enligt internationell lag.

Fallet Assange handlar om en man som förföljts och blivit föremål för kränkande behandling för att han avslöjat de makthavandes smutsiga och eländiga hemligheter, särskilt gällande krigsförbrytelser, tortyr och korruption, fortsätter Melzer. Det är den solkiga berättelsen om de godtyckliga juridiska beslut som fattats av flera västliga demokratier som annars är måna om att framhäva sitt eget exemplariska handlande då det gäller demokrati och mänskliga rättigheter. Det handlar om avsiktlig manipulation av underrättelsetjänster bakom ryggen på sina nationella parlament och offentlighet.

Det är också berättelsen om hur de olika ländernas tongivande medier i sin journalistik ofta agerat för att demonisera, isolera och förgöra en misshaglig individuell.

Liksom Julian Assange hölls den förre chilenske diktatorn Augusto Pinochet i ett brittiskt fängelse, från 16 oktober 1998 till 2 mars 2000. Länder som Spanien, Schweiz, Frankrike och Belgien, krävde då att han skulle utvisas för att kunna dömas tortyr och brott mot mänskligheten.

Margret Thatcher, som var brittisk premiärminister, gjorde ett vänskapligt besök hos honom i fängelset. Också USA:s president Bush ville att han skulle benådas – och så blev det. Våren 2000 kunde han återvända till Chile, där han hyllades av militären vid sin ankomst till Chile och kort därefter erhöll åtalsimmunitet.

I fallet Julian Assange handlar det om tidens främste visselblåsare som USA vill döma som krigsförbrytare. Situationen för Assange och för yttrandefriheten är dramatisk.

Hur kommer fallet Assange att behandlas i svenska medier? Kommer den svenska ansökan om Natomedlemskap att bidra till en nära nog total medietystnad? Risken är överhängande.

Vi vet heller ännu inte om Assange-försvarets appell till Storbritanniens Högsta domstol kommer att besvaras eller avvisas.

I så fall kan inrikesminister Priti Patels beslut om utvisning verkställas.

Mycket tyder på det, särskilt med Storbritanniens nya premiärminister Liz Truss (som har Margret Thatcher som idol), och förväntas fortsätta landets USA-trogna politik.

Mycket står på spel dessa tidiga höstdagar. I Stockholm hålls två möten till stöd för Julian Assange. I dag måndag är DN:s förre chefredaktör Arne Ruth en av talarna vid ett möte på Sergels torg. Söndag 9 oktober 13 – cirka 16 hålls ett andra möte på ABF i Stockholm om ” Julian Assange och hoten mot press-och yttrandefriheten. Rättssäkerheten är i fara!”.

Mötena följs också av program på Facebook: 1. måndagsmötet: https://fb.me/e/2i3CjrV3n

2. Den senare mötet 9.10: https://fb.me/e/2i3CjrV3n

BILDEN: Prison bride: Stella Moris arrives at HMP Belmarsh for her wedding to Julian Assange, 23 March 2022 Foto: Leon Neal.

I dag vaknar vi upp till ett nytt och sämre Sverige

Jimmy Åkesson, SD och Ulf Kristersson, M. Foto: SvD.

”I kväll dog den svenska liberalismen” skrev Göran Greider i sin ledare i onsdagens Dagens ETC. Han fortsatte ”Jag lär aldrig komma över att borgerligheten – i alla fall tre av dess partier – så pass sorglöst är beredd att regera med Sverigedemokraterna.”

Han beskriver sig som en ”främling i detta land”: Sverige har under loppet av min livstid övergått från ett rätt progressivt vänsterland till ett reaktionärt högerland”.

På Helsingborgs Dagblads ledarsida skrev Heidi Avelan i samma röstläge:

”Hur känns det att vakna upp till ett nytt Sverige. Ett där Liberalerna, trots sin ringa storlek, banar väg för en för en regering där sverigedemokraterna håller i taktpinnen. Det där partiet med rötter i nazismen, partiet som skiljer på vi och dom, partiet som vill införa visitationszoner och allmänt hårda tag som rundar integriteten, partiet som vill skicka iväg folk och kallar det återvända. Det uttalat antiliberala partiet.”

Liberalerna var en gång småfolkets parti, som tog ställning för de utsatta, de svaga. Nu ger partiet makten åt SD, utom de liberaler som likt Bengt Westerberg, den förre partiledaren, fortfarande har ett engagemang för ett solidariskt och rättvist samhälle.

Daniel Suhonen, socialdemokrat och chef för fackliga idéinstitutet Katalys, ser annorlunda på det som skedde i valet. Han menar att partiets usla politiska strategi sänkte Socialdemokraterna. Magdalena Andersson har kompetens och stort förtroende i breda grupper. Men s-strategin att satsa allt på att lyfta fram hennes kompetens som i ett presidentval utan att framhäva andra frågor fungerade inte, menar Suhonen.

S mobiliserade på att, med rätta, skrämmas med SD, fortsätter han, men strategin gav bara ”seger i storstäder, urbana miljöer och universitet, medan man tappar arbetarklassen som inte är organiserad i LO-förbunden – där är SD jämnstarka med S. Alltså att ”S tappade i glesbygd, småorter, kort sagt det bilburna Sverige, där SD vinner, medan Socialdemokraterna vann tunnelbanornas och spårvagnarnas land.”

”Klassiska fördelningspolitiska välfärdsreformer saknades i stort sett helt i S valmanifest. Fanns de där lyftes de ej fram. Resten drunknade i en valrörelse där S valde att acceptera och triangulera högerns frågor, så att det som till slut återstår är ljudet och bilden som liksom fryser fast i huvudet på mig när Magdalena Andersson för femte gången i samma statsministerduell säger att ”Jag håller med Ulf Kristersson.”

Så långt Daniel Suhonen.

Efter en period av regeringsbildning kommer vi att få se hur den nya regeringens praktiska politik kommer att utformas. Ska SD:s kulturssyn få gälla, som skedde i Danmark, där nu dansk TV åläggs att prioritera dansk kultur? Varför diskuterades inte kulturfrågorna i valrörelsen? Kommer public service (såväl SVT som Sveriges Radio) att attackeras eller rentav slaktas, som också flera ledande moderater vill. Ska biståndet skäras ner och kanske användas till skattesänkningar eller vapenupprustning? Kommer flyktingar som lever i Sverige att sparkas ut ur landet?

Vilken slags Sverige kommer vi att ha om ett halvår, om fyra år? Vad händer med demokratin?

Mycket kommer att förändras, många får det sämre. Hur ska motkrafter kunna mobilseras?

Hotar Ryssland Sverige? Bör Sverige gå med i Nato? Svaren på bådadera: NEJ!

Övning mellan svensk militär och Nato på Utö 2016. Foto: Magnus Hallgren/Dagens Nyheter.

I onsdagens Dagens ETC uttrycker Göran Greider sin djupa skepsis mot ett svenskt Natomedlemskap. Han slår vakt om den svenska alliansfriheten, som spelat en avgörande roll för att hålla Sverige utanför alla krig undere 200 år:

”Jag tror att det har ett enormt värde att ett antal länder i Europa står utanför militärpakten. Finland och exempelvis Österrike är inte medlemmar. Att stå utanför Nato innebär större frihet att kritisera en organisation som annars skulle framstå som en monolit och där supermakten USA har så stort inflytande.

Skulle republikanerna i USA vinna nästa val, kanske rentav med den livsfarlige Trump i spetsen, hamnar Nato rätt mycket i händerna på djupt irrationella krafter. Länder som vågar stå utanför militärpakten har en viktig uppgift: att visa att det finns mångfald.

Därför gläder jag mig åt att den svenska regeringen så starkt motsätter sig Natomedlemskap. Även om man undrar hur länge de orkar stå emot.”

Svenska folket har under många år i opinionsundersökningar visat att man är mot ett svenskt Natomedlemskap och för fortsatt svensk alliansfrihet. Jag själv tror att alliansfriheten sitter djup hos många här i landet, som en avgörande del av svensk identitet. Freden i Sverige under över 200 år har i mycket varit beroende av vår alliansfrihet.

PÅ DN:debatt i söndags dundrade KD:s Ebba Busch och Mikael Oscarsson och hävdade att ”Natomedlemskap krävs för att avskräcka Ryssland”.

Sverige ska gå med i Nato, skriver de båda skribenterna. Det innebär ett militariserat samhälle med allt större satsningar på vapen och nedskärningar på vård, skola, omsorg, kultur och så vidare. I mina ögon är paret Busch/Oscarsson pladderhattar och ordmullrare, utan tillstymmelse till nyanserad analys av Sveriges säkerhetspolitiska förutsättningar.

Ryssland är militaristiskt och nationalistiskt. Yes, eller snarare Da. Men varför skulle de angripa Sverige. För malmfältens skull, för kolen i Skåne eller vaddå?

Ett svenskt Natomedlemskap skulle av Ryssland uppfattas som en fientlig handling och ett hot. I varje konfliktsituation borde det var självklart att försöka förstå hur motparten kan tänkas uppfatta det som sker. Amerikanska vapen och amerikanska generaler på Gotland och Sverige med i Nato innebär ur ett sovjetiskt perspektiv ett förändrat säkerhetsläge.

Redan finns Natotrupper utmed och nära gränsen till Ryssland i en lång rad länder, inte minst i Polen. Den omvända situationen med ryska trupper i Mexiko längs, säg gränsen till USA, hade självfallet alldrig accepterats i Washington. Minns Kubakrisen.

På söndagens webbseminarium Folk och Fred uttryckte Rysslandskännaren och tidigare Moskvaambassadören Sven Hirdman oro över det spända säkerhetspolitiska läget mellan USA och Ryssland. Han underströk att Sveriges främsta uppgift nu är att ”söka bidra till att minska spänningarna och därmed även krigsrisken för vårt land”.

Hirdman sa vidare att målet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi skall bevara vår fred genom att hålla oss utanför krig och bidra till en fredligare omvärld:

”Det största hotet för Sveriges säkerhetspolitik är att vi blir indragna i ett europeiskt stormaktskrig. Föreställningen om att Ryssland ohotat skulle anfalla Sverige/Finland i ett isolerat krig kan helt avskrivas. Ett sådant ryskt anfall på en medlemsstat i EU eller i Nato skulle få förödande konsekvenser för Ryssland och skulle inte tillgodose några ryska säkerhetspolitiska intressen.

Om däremot ett allmänt krig utbryter mellan USA/Nato och Ryssland till följd av det spänningsläge som tecknats ovan, är sannolikheten mycket hög att Sverige blir indraget, eftersom Ryssland i händelse av krig torde betrakta Sverige som en militär plattform för USA och Nato.”

Det Sven Hirdman formulerar här är ett för Sverige ohyggligt scenario, ett storkrig mellan USA/Nato och Ryssland, som till stor del kan komma att utspela sig på svenskt territorium och kring Östersjön. Antagligen segrar USA/Nato som har mångfallt större stridskrafter. Men till vilket pris, och med vilken förstörelse?? Ligger det i svenskt intresse att vara inblandat i ett smutsigt hotspel om ett sådant tänkbart krig. Borde vi inte bygga förtroende och fred i stället?

Busch/Oscarsson är oförmögna att röra sig ens i närheten av de tankebanorna. Vi är så vana vid att det råder fred i Sverige, att vi tar det för självklart. I min vokabulär uppträder de båda debattörerna så nära begreppet landsförrädare man kan komma i fredstid. Jag blir mörkrädd.

Arne Ruth på Folk och fred: Julian Assange har världshistorisk betydelse

Arne Ruth, f d chefredaktör på Dagens Nyheter, talar om visselblåsare på Folk och Freds webbseminarium under den gångna helgen. Skärmdump.

Bland talarna på just avslutade webbseminariet Folk och fred fanns Arne Ruth, tidigare chefredaktör för Dagens Nyheter. Han har länge engagerat sig i yttrandefrihetsfrågor, på senare tid särskilt i stödet till den i Storbritannien fängslade Julian Assange. Hans inlägg tog upp ett bredare perspektiv, under rubriken Behandling av visselblåsare i vår tid.

– Som visselblåsare har Julian Assange världshistorisk betydelse. Hans arbete har gett oss direkt insyn i dagens amerikanska krigföring.

Sverige har varit ett av de länder som mest påverkat Julian Assanges öde, förutom USA och Storbritannien.

Men det finns också ett norskt perspektiv, berättar Arne Ruth. I Sverige saknas en debatt om behandlingen av Julian Assange, i många avseenden grovt rättsstridig.

– I Norge deltog jag i att åt en tidning göra en specialbilaga med titeln Varsling, som betyder ungefär varsel på svenska, varning det kommer att gå illa. I Norge pågår en debatt om Julian Assange.

I Tyskland har Günther Wallraff dragit i gång en solidaritetsrörelse. Ledaren för De gröna, ett av partierna i Tysklands nya regering, ingår i rörelsens ledning.

Men i Sverige är det tyst. Ändå är det mycket som står på spel, inte bara för Assange som person utan för yttrandefriheten i vid mening.

Visselblåsaren Daniel Ellsberg (Pentagonpappren) har sagt att det som händer Assange är ett allvarligt hot mot all grävande journalistik.

– Jag har skrivit brev till utrikesminister Ann Linde men inte fått något svar, berättar Arne Ruth.

USA vill att Assange ska utlämnas från Storbritannien och hänvisar till den nationella säkerheten. Han kan dömas till upp emot 175 års fängelse.

Det finns föregångare.

– Den modigaste visselblåsaren jag känner till var SS-officeren Kurt Gerstein. Han var tysk ingenjör och SS-Obersturmführer.

Gerstein blev 1942 vittne till avrättningar av judar i flera koncentrationsläger. Han reagerade, kontaktade svensk ambassadpersonal och berättade, men ingen tog hans rapporter på allvar, ingen reagerade på vetskapen om Förintelsen. Detsamma gällde de vittnesmål han förmedlade till påven.

– Visselblåsning är det enda som kan rädda oss i allt fler sammanhang. 1986 avslöjade den israeliske kärnkraftsteknikern Mordechai Vanunu att Israel hade etablerat sig som kärnvapenmakt. Han greps av israelisk polis och fraktades till Israel, där han dömdes till 28 års fängelse. Efter elva år släpptes han – men med förbud att lämna landet.

– För mig är Vanunu en historisk hjälte. Utan de uppgifter han lät offentliggöra kan vi inte ta ställning till Mellanösternkonflikten.

Under Vietnamkriget skildrade modiga journalister på plats de övergrepp som begicks av amerikanska soldater mot den vietnamesiska civilbefolkningen, med slakten på invånarna i byn Song my som ett av flera förfärande exempel. Kriget gick nära nog i direktsändning via TV in i det amerikanska folkets vardagsrum. Opinionen mot kriget växte.

Hade något liknande varit möjligt i dag? Knappast. Vår tids krig förs ofta på annat vis, med drönare och missiler, och kan inte bevakas av enskilda krigskorrespondenter. Bara genom visselblåsare som Julian Assange och hans Wikileaks kan vi få veta sanningen.

Det är därför USA till varje pris vill tysta honom. Många av USA:s övergrepp har avslöjats, men inte i något fall har skyldiga amerikanska soldater ställts till svar för grova förbrytelser som godtyckliga mord på oskyldiga civila.

Folk och Fred: Mördarrobotar den största katastrofen i mänsklighetens historia?

En svärm av israeliska mördarrobotar användes i mitten av maj vid att angrepp mot Hamas i Gaza. Det uppges vara första gången en drönarsvärm använts i krig. Foto: IDF, den israeliska armén.

Mördarrobotar kallas en ny sorts vapen som många tror kommer att dominera i framtiden, berättade Max Tegmark, svensk professor i artificiell intelligens på MIT, Boston i USA, på ett föredrag under Folk och Freds digitala konferens som genomförs parallellt med årets upplaga av Folk och Försvar i Sälen 9 och 10 januari.

Dryga dussinet talare berörde ämnen som Sveriges alliansfrihet och närmande till Nato, Afghanistankriget och folkrätten, kaoset i spåren av EU:s och Nato:s militära insatser och hotet från kärnvapen och den svenska kampanjen ”Kärnvapenförbud.Nu, vars mål är att få Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud.

”Tekniken har länge utvecklats till att bli mindre och billigare”, fortsatte Max Tegmark.

– I dag går det att massproducera mördarrobotar stora som en mobiltelefon, massförstörelsevapen som kanske kostar 1000 kronor per styck. En enda person kan styra en svärm av mördarrobotar som kan döda hundratals personer och som är programmerade för att avgöra vem som ska dödas eller skonas.

Frågan om att stigmatisera och ta fram något slags förbud mot mördarrobotar har under sju år förgäves diskuterats i FN.

– Strax före jul kom man överens om inte göra något, suckade Max Tegmark. Det fanns en rörande enighet mellan USA och Ryssland i den frågan. Också Sverige gick på den linjen, till skillnad mot länder som bland annat Tyskland, Österrike och Irland. Jag skäms som svensk för att Sverige varit så tafatt och oengagerat. Sverige har ju länge varit ett land med en tradition att driva fredsfrågor i internationella sammanhang.

På frågan hur man ska kunna försvara sig mot mördarrobotar blev svaret nedslående.

– Just nu finns inget försvar. Jo mot en enstaka mördarrobot men inte mot en svärm med tio tusen flygande mördarrobotar.

– Om man ska stoppa mördarrobotar måste man använda andra metoder, genom att skapa stigma och förbjudande avtal. Frågan om biologiska vapen har lösts på det sättet – genom internationella förbud. Allra först gäller det att skapa ett politiskt tryck.

Den som äger mördarrobotarna bestämmer helt hur de ska användas, vem och vilka de ska riktas mot. Redan i dag har de använts för att jaga flyende människor, av Turkiet i krigets Libyen. Och i israeliska attacker mot Hamas i palestinska Gaza (bilden).

De kan också förses med ansiktsigenkännande program och på så vis välja ut enskilda personer som de kan mörda.

Mördarrobotar kan bli lättöverkomliga och ”billiga” vapen.

– Det ligger inte i någons intresse att var och en som har tusen dollar kan skaffa sig sin egen mördarrobot.

– Det finns en stark vapenlobby som arbetar för den här sortens vapen. Till det kommer att få politiker tycks vara medvetna om vad mördarrobotarna innebär för framtidens krig.

– Förra hade vi arméer med soldater som ändå hade något slags moralisk kompass. Dagens vapen kan betecknas som den största katastrofen i mänsklighetens historia.

Max Tegmark hänvisar till en sajt med fyllig information om mördarrobotar, läs här.

Fotnot: Konferensens Folk och fred fortsätter under måndagen 09.00 – 17.30. Den är öppen för alla utan anmälan via organisationens Facebooksida. Förste talare är Geir Hem, ordförande i norska Stop Nato, som talar om Militär uppbyggnad i Arktis.

Bland andra talare under dagen kan nämnas Lars Drake (09.55, om Andra hot än militära – en helhetsbild), Gudrun Schyman (kl 1045, om Fredsarbetet – dags att civilisera säkerheten), K-G Hammar (11.05, om Alternativt försvar och fredsbygge), Arne Ruth (14.00, om Behandling av visselblåsare i vår tid) och ”Yngre aktivister” (16.10, om Fred på Jorden och fred med Jorden).

Hela programmet finns här.

Max Tegmark, svensk professor i Artificiell intelligens vid MIT i Boston i USA. Bild: Skärmdump från Folk och Freds digitala konferens på söndagen.