Kategoriarkiv: Film

Fem dagars filmfestival i Båstad över: Visioner, svensk film, Giliap …

Ulf Bjereld (tv) leder en debat under Lilla filmfestivalen i Båstad sextio år efter det att Bo Widerberg 1962 publicerade sin stridsskrift ”Visionen i svensk film”. Medverkande var, fr v: Björn Runge, Marika Lagercrantz, Kalle Boman, Donna Sherifi, Johanna Löwenborg och Sören Sommelius.

Båstads Lilla filmfestival är över för den här gången efter fem inspirerande dagar fyllda av filmer, många i grundaren Bo Widerbergs anda – och därtill två filmer av mästaren själv, Kvarteret Korpen och Elvira Madigan.

1962 skrev Bo Widerberg en frän debattbok, ”Visionen i svensk film”, där han var djupt kritisk till bristen på visioner i svensk film. Hans kritik vände sig inte minst mot Ingmar Bergmans totala dominans den gången.

Widerberg utnämnde Bergman till ”vår andes dalahäst i världen” och menade att hans filmer var en exportvara fylld av ohöljd exotism.

Bergmans dialog är krystad, skrev Widerberg, och det är lätt att hålla med. Och hur var hans berättarform. Jo, ”sketchen är hans stilmedel”, fortsatte Widerberg och nämnde särskilt ”Sommaren med Monica” som avskräckande exempel.

Kritiken mot Sommaren med Monica tycker jag nog är orättvis. Men i mycket hade han nog rätt i övrigt.

Internationellt hände mycket inom filmens världar de åren. Filmer som Francois Truffauts ”Jules och Jim”, Jean-Luc Godards ”Till sista andetaget”, Viscontis ”Rocco och hans bröder” och många andra öppnade nya vägar. De där filmerna, för att inte tala om Alain Resnais gåtfulla och besynnerliga ”I fjol i Marienbad”– med manus av Alain Robbe-Grillet – gjorde mig till cineast för livet, med en tro på filmens konstnärliga och samhälleliga kraft.

Widerberg klagade i sin skrift 1962 över att det mesta inom den tidens filmproducerande värld inte avgjordes utifrån filmmanuskriptens konstnärliga möjligheter utan av krassa ekonomiska överväganden i bolagsstyrelsernas slutna rum. Han hade rätt.

För filmaren själv fick skriften en avgörande betydelse. När den kom ut hade han inte gjort en enda egen film.  Han kontaktades av Europafilm, fick direkt kontrakt på två filmer, ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen”, som båda hade premiär 1963, året efter bokutgivningen.

Det innebar också att svensk film förändrades.

Sextio år efter publiceringen av ”Visionen inom svensk film” arrangerades på filmfestivalen i Båstad ett samtal kring boken lett av Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap från Göteborg och Båstad, med fokus på situationen i dag. De deltagande var Björn Runge, Marika Lagercrantz, Kalle Boman, Donna Sherifi, Johanna Löwenborg och Sören Sommelius.

Många frågeställningar kom upp och det fanns hos flera en oro över framtiden. Vad innebär det stundande valet och vad händer om SD får makt över kulturpolitiken? I Danmark ledde en liknande situation till att DR:s Kulturkanal blev nedlagd och till nya lagar som slog fast att televisionen skulle fokusera på ”dansk traditionell kultur”. Vad betyder det att biograferna marginaliseras och internationella strömmande kanaler tar över allt mer? Kan den ökande tillgängligheten på billigare och lätthanterligare filmutrustning kompensera genom att ge nya filmare bättre verktyg och möjligheter?

I ett tidigare inlägg diskuterade jag Roy Anderssons Giliap, som av många svenska kritiker efter premiären 1975 totalsågades för att i dag, 47 år senare, av allt fler hyllas som ett mästerverk.

Med hjälp av vännen Bengt Lorentzons klippbok har jag i dag kunnat läsa min egen recension av Giliap från 1975. Jag var redan då starkt positiv till filmen, även om det fanns invändningar och skrev bland annat:

”Roy Andersson berättar mer i bilder än i ord. Han använder sig av ett mycket uttrycksfullt och innebördsrikt bildspråk ofta i en mycket mörk färgskala. Det är genom bilderna mera än genom replikerna som filmens handling och stämning byggs upp.”

”… Giliap som helhet, som en lyrisk berättelse om ensamhet och undantagsmänniskor är en av de mera intressanta svenska filmerna på senare år”.

Lars-Levi Læstadius, källarmästare på Hotel Busarewski styr från rullstolen sin restaurang i Roy Anderssons film Giliap från 1975.

Giliap – nyskapande film om trygghet och frigörelse

Båstads Lilla Filmfestivals Gert-Håkan Ericsson tar en bild på lördagskvällen av fyra av svensk films stora som kommit till Scalabiografen för att se Roy Anderssons Giliap från 1975, då hänsynslöst kritiserad i dag hyllad av allt fler. På bilden fr v: Björn Runge, Roy Andersson, Kalle Boman och Jan Troell. Foto: Sören Sommelius

Roy Anderssons andra film ”Giliap hade premiär 1975. Efter framgången med den romantiska debuten ”En kärlekshistoria” (1970) beskrevs ”Giliap” som ett fiasko av de flesta kritiker.

Ingmar Bergman lär ha sagt att Roy Andersson borde sluta att göra film, noterar Wikipedia. Och i praktiken blev det så. Under 25 år arbetade Andersson i stället som reklamfilmare (framgångsrikt visserligen, men …) .

Majoriteten av de svenska filmkritikerna tycktes ha förväntat sig ”En kärlekshistoria 2” och förmådde inte ta emot de nyskapande kvaliteterna i Giliap.

På kritiksidornas poänglistor låg Giliap längs ner med en geting tillsammans med Utan trosor i Tyrolen.

Dock fanns ett undantag, författaren och poeten Lars Forssell, som i Expressen jämförde Giliap med dikter av Göran Sonnevi och Gustaf Fröding. Han skrev bland annat:

”Roy Andersson, filmens upphovsman, söker den orimliga kompromissen mellan flyttfågeln och de övervintrande, mellan flykten och tryggheten, sökandet och finnandet. … Det är en långsam film, trevande, famlande — men inte fumlig! — men det är sannerligen bara de tyvärr alltför många som inte orkar tänka som kan finna den tråkig. … Var och en som alls är intresserad av film som människoanalys och synpunktsrik essä över våra levnadsvillkor, han måste helt enkelt gå och se Giliap.”

När Giliap på lördagskvällen visades på Lilla filmfestivalen i Båstad har 47 år gått sedan filmens ”fiasko” och publikens förväntningar var stora. Roy Andersson själv var på plats i Scalabiografen, där han samtalade med filmens producent Kalle Boman.

– Vi lämnade närbilderna och fokuserade i stället på de platser där berättelsen utspelar sig, minns Roy Andersson. Jag tror att rummet ofta säger mer om en person än hur det låter när han eller hon talar.

– Jag är nöjd med att jag gjorde Giliap, fortsätter Roy Andersson. Jag var innerligt trött på den klassiska klippfilmsstilen och ville att den skulle utgå från människan i rummet. Jag har alltid inspirerats mer av konst än av andra filmer.

Filmen är till stor del inspelad i studio i Europafilms ateljéer, men med fina utomhusscener från bland annat Klitterhus i Ängelholm. Den är genomgående fotograferad med ett 40 mm:s objektiv.

Jag minns premiären på ”Sånger från andra våningen” år 2000 på bland annat Röda Kvarn i Helsingborg som med visningen återinvigdes efter en större renovering. Min fascination den gången var stor inför Roy Anderssons speciella filmiska metod, att i så stor utsträckning utgå från noga uppbyggda tablåer, influerad mer av bildkonst är av andra filmer.

Nu är det lätt att se att samma metod introducerades med Giliap, som är en film där regissörens filmiska verktyg används konsekvent och effektfullt för första gången.

Giliap är en berättelse om just det som Forssell beskriver så fint. Det handlar om människors vacklan mellan trygghet och frigörelse, om vad vi gör med livet och de möjligheter vi får oss givna. Det är en film med mycket svärta men utan uppgivenhet.

Thommy Berggren spelar med lågmäld återhållsamhet en ung man på väg ut i livet, som får jobb som kypare på en nergången restaurang, där han upplever en försiktig kärlekshistoria tillsammans med Mona Seilitz’ Anna.

Fotnot: Filmen kan ses gratis på bibliotekens filmtjänst Cineasterna. Filmtjänsten SF Anytime förmedlar Giliap för 39 kr.

Scen ur Roy Andersons Giliap från den restaurang som är en viktig spelplats i filmen.

Jan Troells kortfilmer: Om konsten att se det stora i det mycket lilla

Filmaren Jan Troell i Scalabiografen i Båstad, där under fredagen ett dussintal av hans mycket speciella kortfilmer visades. Foto: Sören Sommelius.

På fredagen genomfördes under Lilla Filmfestivalen i Båstad en alldeles unik visning på Scalabiografen. På programmet stod ett dussintal kortfilmer av Jan Troell under den precisa titeln ”Kryp och tillfälligheter”.

Troell var själv på plats under visningen och kommenterade filmerna i pauser mellan dem i samtal med Kalle Boman, mångårig filmproducentveteran.

Många är inspelade i trädgården till filmarens bostad i Smygehuk som ”Snigeln”.

Det är midsommarfest, släkt och vänner har samlats, ett bord står uppdukat i trädgården. Då får filmaren syn på en snigel med långa spröt. Mitt i midsommarfesten verkar den söka efter något. Filmaren tar upp sin kamera och börjar spela in.

Vid bordet sitter en liten pojke som med hela sitt väsen uttrycker den djupaste förundran över snigelns sällsamma varelse.

Troell växlar bilder mellan snigeln, pojken och festen. På någon kort minut berättar han om vad barnslig förundran kan innebära, om lyckan, om djur och människor, om konsten att se det stora i det mycket lilla.

I en annan kortfilm följer Troells kamera närgånget en mätarlarvs taktfasta vandring över ett bord. Musiken är förstås pålagd av filmaren i efterhand. Men när vi ser den mycket lilla mätarlarven röra sig över Scalabiografens mycket stora duk ser vi i publiken ett mycket musikaliskt och elegant dansande litet kryp som fascinerar.

Några äldre kortfilmer visades också. En är inspelad i Washington i april 2001, alltå före nine/eleven. Här finns bilder tagna en vanlig dag vid det som skulle bli Ground Zero men där nu ingenting hände, mer än att en ung svart pojke dansade framför sin spegelbild och en likaledes svart äldre kvinna långsamt sopad den folktomma platsen där det (ännu) inte fanns mycket att sopa upp. En helikopter går uppe vid tvillingtornens tak in för att landa där. Filmen avslutas med bilder från katastrofen.

–  Jag var i New York för att göra en film om fotografen George Oddner, berättar Jan Troell. Bilderna vid WTC spelades in på en timme som blivit över. Jag trodde att TV-bolagen skulle vara intresserade, men så var det inte. Filmen passade inte in i TV:s stelbenta tidsformat.

Den äldsta av kortfilmerna har Ernst Hugo Järegård i huvudrollen. Den är från tiden av inspelningen av Bo Widerbergs Elvira Madigan och Järegård (i ”Madigan-kläder”) ska göra reklam för sammanslagningen av två banker till en, SEB.

Järegård flörtar och har sig men säger i stort sett hela tiden bara Skandinaviska Enskilda banken, Skandinaviska Älskliga banken och så vidare i nya ordkrumelurer.

Med hjälp av Kalle Boman har Troell nu påbörjat ett spännande projekt, att samla ihop flera kortfilmer och av dem göra en spelfilm. Det kan komma att handla om vad nyfikenheten kan leda till när den utgår från årtionden och åter årtionden av filmer och fångade ögonblick.                                                          

Stellan Olsson var kreativ in i det sista

Stellan Olsson under inspelningen av ”Sven Klangs kvintett” i Höganäs 1976. Foto: Thommy Bernquist. Sören Sommelius skriver om vännen och filmaren Stellan Olsson, som gick bort i torsdags. Artikeln har tidigare varit publicerat i Helsingborgs Dagblad/Sydsvenskan.

Filmaren, regissören och författaren Stellan Olsson har gått bort, 85 år gammal. Han avled i sitt hem i Helsingborg i fredags 27/5. Då hade han varit sjuk men ändå kreativt levande in i det sista. Några timmar före sin död satt han och jobbade med korrekturet till en Ängelholmsbok, berättar hans hustru Chrissie Lundström, konstnär och scenograf. Utgivning planerad till hösten, med egna minnen från många års boende i staden vid Rönne å.

Vi skulle träffats på söndagen i vår mer än tjugo år gamla bokcirkel, ”De heliga idioterna”, vars lite pretentiösa namn kom sig av några av de första böckerna vi läste, Dostojevskijs ”Idioten” och Göran Tunströms ”De heliga geograferna”.

På tur stod också en dubbeltura. Vi var fem skrivande vänner, där Stellan var en, som en eftermiddag i månaden for fram och åter över Sundet medan vi läste våra texter och samtalade, ständigt avbrutna av högtalarens bryska påminnelser om att nu upphör all försäljning av vin och sprit.

Så där levde Stellan på lite äldre dar, ständigt med tankar på nya projekt, skrivna eller som filmer, realistiska, ibland orealistiska, pendlande mellan olika världar och vänkretsar, särskilt i Helsingborg men också i ett hem i Chrissies västerbottniska bygder.

Mest känd är Stellan Olsson för sina filmer, flera av dem har på senare år restaurerats, visats på SVT och sedan legat på SVT Play. Där finner jag när jag skriver detta bland annat ”Deadline”, Stellans andra film från 1971. Den utspelar sig i Mölle och på Kullen – och handlar om en dödlig smitta som snabbt sprider sig och skapar panik. Femtio år har gått sedan premiären men filmen har fått ny kuslig aktualitet i våra dagar.

Nyligen visade SVT också Stellans debutfilm ”Oss emellan”, med bland andra Per Oscarsson och Beppe Wolgers.

Stellan Olssons allra starkaste film är, menar jag, mästerverket ”Sven Klangs kvintett” från 1976, med bland andra Christer Boustedt som Charlie Parker-influerad jazzmusiker, Eva Remaeus som hunsad sångerska och Anders Granström som tyrannisk kapellmästare. Den bygger på Ninne Olssons och Musikteatergruppen Oktobers teaterföreställning.

Filmen handlar om livet, om musikens och konstens kraft och möjligen om att ”alla danskar diggar dixie”. Den är till stor del inspelad i Höganäs, med många lokala statister, som alltid i Stellans filmer. Filmkollektivet bakom filmen belönades med en kollektiv Guldbagge.

I nämnda ”Deadline” är smitthärden Kullen avspärrad av polis för att förhindra pestspridning. Men en äldre man, spelad av Stellans pappa, mejeriarbetaren Gunnar Olsson, har ett viktigt ärende till systemet i Höganäs och vill inte låta sig hejdas, vilket står honom dyrt.

Ett danskt perspektiv präglar många av Stellan Olssons verk. Den härliga familjefilmen ”Den stora badardagen” (1991) utspelar sig i Köpenhamn på 1930-talet. Tv-serien ”Jane Horney” skildrar den äventyrliga svenskan som mördades under kriget och möjligen var spion. ”Morfar med kikare” av danske Frank Jæger, filmatiserad för SVT av Stellan Olsson, skildrar en trånande helsingborgare som med kikare följer en dansk dam i Helsingör under kriget.

Stellan var inte bara filmare utan också författare och teaterregissör. Tillsammans med vännen Janne Olsheden skrev han en serie fotoböcker om den legendariske Höganäsfotografen Peter P Lundh, den första var ”Vad gjorde farfar i Mölle” (1967). De båda vännerna skrev och regisserade ”Turarna, en färjepjäs”, som spelades 1975 på Helsingborgs stadsteater .

Stellan gjorde också familjeserier. ”Julia och nattpappan”, med Peter Schildt i huvudrollen, visades av SVT i åtta avsnitt 1971/72 och blev synnerligen populär.

Serien kan nu ses på SVT:s Öppet arkiv. Den är huvudsakligen inspelad i Ängelholm och bygger på en roman av Maria Gripe.

Stellan filmade ”på plats”, sällan i ateljé. Den som i dag ser om hans filmer får som bonus också bilder från ett Nordvästskåne för fyrtio, femtio år sedan, miljöer att känna igen men också avläsa tidens gång i.

Genom sina filmer lever Stellan Olsson vidare. Det är ändå en liten tröst.

Jane Campions ”The Power of the dog” BÄSTA FILM 2021 ENLIGT THE GUARDIAN

Benedict Cumberbatch spelar råbarkad machoman på vischan i Montana år 1925. Foto: Netflix/HD.

Brittiska The Guardian har efter årsskiftet ägnat ett nummer till att se bakåt på det gångna året och framåt mot 2022. Där finns ett fylligt avsnitt som väljer ut de tio bästa filmerna under 2021.

Högst upp på listan ligger mycket välförtjänt Jane Campions senaste ”The power of the dog”, som inte längre går på bio i Helsingborg men är tillgänglig strömmande på Netflix. Det är Campions första spelfilm på tio år – en ”gotisk västernfilm”, vilken utspelar sig på 1920-talet i den amerikanska delstaten Montana – men i sin helhet är inspelad i Campbells hemland Nya Zeeland i ett storslaget arkadiskt bergs- och ökenlandskap som spelar en viktig roll i filmen.

Två bröder driver en boskapsfarm i det öde landskapet. Den ene, George, är lågmält vänlig, den andre, Phil, till synes ett hårdfört råskinn, med destruktiv kvinnosyn, men – visar det sig så småningom – också bög med ett slags kvinnligt känsloregister.

Campion spelar mycket med eller mot västerngenrens klichéer. I berättelsen finns våld, men under ytan, inga massakrer annat än i ord. Den rör sig i männens värld med orgier i machofasoner. Snart visar hon att mycket är stelnade attyder, i brist på annat.

Campion är fortfarande mest känd för sin säregna ”Pianot” från 1993. En skotsk stum kvinna kommer med sin nioåriga dotter till Nya Zeelands vildmarker. Hon uttrycker sig genom att spela piano. En man köper ett piano åt henne …

I The Power of the dog gifter sig brodern George med Rose som äger ett piano. Hon spelar Strauss Radetzkymarschen på det – ända tills machobrodern slår sig ner invid henne och spelar samma stycke men så mycket bättre på sin sexsträngande banjo.

Filmens titel är ett bibelcitat, hämtat ur Psaltaren 22:20: ”Rädda min själ från svärdet, mitt liv ur hundarnas våld” (1917 års bibelöversättning).

Pianot kan också ses på Netflix eller – gratis –på Cineasterna, bibliotekens suveräna filmtjänst.

På Netflix finns även en annan film som jag helhjärtat kan rekommendera, ”Passing” eller ”Passera”. Rebecca Halls film utspelar sig mest i Harlem i 20-talets New York, ett samhälle inpyrt av rasism. Den skildrar två ”svarta” men mycket vithyade väninnor som återfinner varandra, i en berättelse med komplikationer. Jazzen är i varje scen avgörande viktig, den skulle kunna sägas ha en egen roll i filmen.

Lilla filmfestivalen i Båstad Troell och miljökris i Kina

Handpollinering av fruktträd i en avlägsen dal i Kina där alla bin och pollinerande insekter utrotats genom överanvändning av pesticider. Bilden ur dokumentärfilmen ”Earth: Muted”.

Lilla filmfestivalen i Båstad har återuppstått efter pandemins mörker och under en liten vecka visat film som skapat möten och samtal på Scalabiografen mitt i byn. I går visades den sista filmen i år under en festival som är unik i Sverige genom sin småskalighet och genom närheten mellan publik och filmfolk.

Bo Widerberg grundade festivalen 1996 och i år har det varit 25-årsjubileum med ett femtontal filmer, visade under fem dagar, därtill möten och samtal om om svensk films och biografens utveckling och framtid, regissörsmöten med bland annat Ruben Östlund, Björn Runge och Fanni Metelius.

Den förstummade jorden – eller ”Earth: Mutedär titeln på en lika angelägen som annorlunda film, gjord av tre regissörer, Mikael Kristersson, Åsa Ekman, Oscar Hedin.

Det är en miljödokumentär, som utspelar sig i en avlägsen kinesisk dalgång – men som har stor allmängiltighet som en berättelse om hur människans vanvård av naturen kan skada mänskligheten. Visningen i Båstad var den första för svensk publik. Nu följer inom kort biopremiär och fram emot årsskiftet också TV-visning. Den tysk-franska kulturkanalen Arte kommer att visa filmen under 2022.

En av de tre filmarna, Mikael Kristersson var på plats i Båstad och deltog efter visningen i ett samtal om filmen. Han filmade själv under fyra resor i Kina i ett filmarbete som genom avancerad klippning och krävande översättning av ett stort inspelat material tagit nästan ett decennium att fullfölja.

”Earth: Muted” utspelar sig i en dalgång i Kina, där jordbrukarna försöker livnära sig på ett ekosystem som är på väg mot kollaps. Där har de vilda pollinerande insekterna försvunnit på grund av överanvändning av bekämpningsmedel.

I filmen skildras tre kinesiska familjer som påverkats av miljökrisen. I den svindlande vackra inledningen arbetar man med handpollinering av fruktträd. Det ser så intagande grant ut – men är sista möjligheten att rädda stora fruktodlingar genom ett otroligt arbetskrävande mänskligt arbete. Något liknande hade knappast varit möjligt i Sverige. Ändå skulle en miljökris som den kinesiska knappast vara otänkbar här, tror jag, och associerar till hur havsörnen var nära utrotning efter det att örnarnas ägg fick för tunna skal efter tung påverkan av miljögifter.

I filmen får vi möta människor i deras vardag och se den vackra dalens natur. Samtidigt är filmens miljöproblematik ödesmättad. Den ger mycket att tänka på enbart genom de röster som hörs i filmen och utan någon allvetande berättarröst som skulle ha kunnat förenkla och förvränga de komplicerade sammanhang det handlar om.

Dokumentärfilmen är skapad av Film and Tell 2021 i samproduktion med Film i Skåne och Picafilm.

Mikael Kristersson har tidigare gjort sig känd som en i Sverige unik naturfilmare, med säregna filmer som Pica, Pica (1976), Falkens öga (1998) och Ljusår (2008).

Pica, Pica är det latinska namnet på skatan. Filmen handlar om skator i stockholmsförorten Vällingby, ofta stå att filmkameran låter oss uppfatta skatornas blick på människan. Jag glömmer aldrig en scen där skatorna har sina bon nära ortens Systembolag och med förståelig förundran betraktar människorna där nere som släpar på stora kartonger och tunga kassar med skramlande flaskor.

Båstadfestivalen hyllade särskilt den i dagarna 90-årige filmaren Jan Troell, med att visa några av hans filmer. Jag såg en av dem, Uppehåll i myrlandet”, en halvtimmeslång härlig kortlfilm efter en novell av Eyvind Johnson, en av Troells allra första filmer, från 1964.

En ung Max von Sydow spelar bromsaren Kvist som hoppar av tåget av en speciell anledning och snart möter en likaså mycket ung Allan Edwall i den lappländska ödemarken.

Filmen visas på SVTPlay till juli 2023 liksom Tom Ahlands nygjorda intervju med filmaren, ”Ett par dagar i november med Jan Troell”.

Fotnot: Läs också Johan Malmbergs kulturartikel om filmfestivalen här.

svenskfilmdatabas.se

Stillers försvunna film och flyktens berättelser

Mauritz Stiller (till höger om kameran) och Julius Jaenzon 1922 vid inspelningen av Gunnar Hedes saga. Bild Wikipedia.

Mauritz Stiller (1883 – 1928) skapade tillsammans med Victor Sjöström den svenska stumfilmen och därmed den svenska filmen. Stiller ”upptäckte” Greta Garbo och flera av hans filmer räknas till svensk films klassiker. 

Under den svenska filmens guldålder (1917 – 24) stod Stiller på toppen av sin förmåga. 1921 skrev han manus till och regisserade ”De landsflyktige”, som blev en stor succé och såldes till trettio länder.

Hundra år senare är allt som finns kvar av filmen sju minuters fragment, plus stillbilder, programhäfte och affisch.

”De landsflyktige” är inte ensam om sitt öde, skriver filmvetaren Jan Holmberg i ”Begäret efter det som fattas” i nya numret av tidskriften Essä, nr 9 2021, med temat Filmen som försvann.

Tidskriften Essä har en given struktur. I mitten presenteras själva sakfrågan, här handlar det om bland annat stillbilder och ett replikmanus. Till det kommer löst inskjutet filmens affisch och ett programblad.

”De landsflyktige” handlade om ryska revolutionen och om en rysk emigrantfamilj som flytt bolsjevikernas revolutionära Ryssland och hamnat i en finsk småstad. Den bygger på den finlandssvenske författaren Runar Schildts novell Zoja.

”Allt talar för att ”De landsflyktige” skulle kunna ha räknats bland de stora filmerna, om den bara funnits kvar”, skriver Jan Holmberg. 

Det är en försvunne film och en försvunnen tid (den tsarryska) och om ett land som inte längre finns.

Detta är inget ovanligt, menar Holmberg. Bara mellan tio och tjugo procent av all stumfilm har bevarats åt eftervärlden.

Han konstaterar vidare att filmen som konstform trots detta har en hög överlevnad. Det är värre med musiken. 

De äldsta hittade instrumenten är åtminstone 20 000 år gamla. Av den musik som spelades på dessa finns ingenting bevarat från tiden före notskriften.

I en annan av tidskriftens fyra essäer tar författaren Susanna Alakoski fasta på flyktingarnas situation och på de olika aspekter av flykt som finns i Schildts novell och kan ha funnits i filmen, exil, landsförvisning, landsflykt.

Människor har i alla tider tvingats fly, skriver Alakoski. Otaliga författare har skildrat sin rotlöshet i främmande länder. Vår tid översvämmas av flyktens berättelser.

Och ändå – i andra sammanhang avhumaniseras de som flyr, blir ”kvoter, kvantiteter, volymer”. Ord och språk används bortom all värdighet.

”Då som nu. Krig överbefolkning, förföljelser, rasism klibbar samman med fattigdom, hunger, förtryck och väpnade konflikter”, fortsätter Susanna Alakoski.

En gång vimlade det av ryska flyktingar i Finland. I Runar Schildts novell Zoja konfiskeras den ryska flyktingfamiljen Barantscheffs tavlor och möbler på liknande vis som man i Danmark för inte så länge sedan genom den så kallade ”smyckeslagen” gav polisen rätt att konfiskera flyktingars ringar och pärlhalsband. Undrar vad skillnaden är, suckar Alakoski.

Mauritz Stiller hette egentligen Moshe Stiller. Hans judiska föräldrar kom till det då ryska Helsingfors 1867. Pappan Hirsch kom från Belarus, mamman Mindel från polska Lodz, båda var militärmusiker, men dog tidigt och Mauritz uppfostrades av en bekant.

Mauritz Stiller var jude i en värld präglad av antisemitism. Därtill var han homo- eller bisexuell i en tid då homosexuella handlingar var straffbara. Sitt ryska medborgarskap bytte han under inspelningen av ”De överlevande” 1921 mot ett svenskt.

I den tredje essän i Essä förundras litteraturvetaren Tatjana Brandt över att Stiller omvandlade den ryske landsflyktige Meerwolff som Runar Schildt tecknar i sin novell till filmens onde bankir, som ”verkar vara både råkapitalist och kommunist, en dubbelspion och förrädare med aptit på aristokratiska fröknar. Alltså ond på alla skalor.” Och detta i en tid när judiska bankirer var den gryende ”fascismens älsklingsfiende” … ”Utsugarna. Folkfienderna. Kulturförstörarna”. 

Kanske berodde det på att filmen behövde en ”skurk”?

Den finlandssvenske författaren och Helsingforsskildraren Kjell Westö skriver i sitt bidrag i Essä om ”Den schildtska blicken” om just det, att Meerwolffs karaktär i hans fantasi blir ”den kritiska vikt som filmens stora visioner vägs mot”?  

Han nämner att hans ambition att ringa in Runar Schildts författarskap för honom inte är någon liten utmaning, det handlar om en ”författare som var den kanske viktigaste förebilden” för honom när han började skriva.

Och han avslutar sin essä med att det var ”Runar Schildt som fick mig att förstår att det går att skildra Helsingfors på svenska” … något som vi är många Westöläsare som helhjärtat kan instämma i.

Detta nummer med fyra essäer i tidskriften Essä erbjuder texter med många associationer som kreativt och tankeväckande leder åt olika håll.

Jag själv blir sugen på att se filmen, mästerverket ”De landsflyktige” men det går ju inte. Som väl i finns ändå både Runar Schildts förlaga Zoja – och förstås staden Helsingfors också som Schildt och Westö skildrat den. För att inte tala om Mauritz Stillers klassiska stumfilmer, som ”Erotikon” och ”Gösta Berlings saga”, den senare med Greta Garbo.

Greta Garbo och Mauritz Stiller ombord på ångfartyget S/S Drottningholm på sin väg till USA 1925. Bilden: Wikipedia.

Goran Kapetanović om när kriget kom till Sarajevo

Filmaren Goran Kapetanović Foto: Mattias Ahlm.

”Det en gång var en pojke i Sarajevo som älskade filmer och som överlevde ett krig”, berättade filmaren Goran Kapetanović i torsdagens Sommar i P1. Det handlar om hur kriget bryter ut i Sarajevo våren 1992 och hur han själv och hans familj drabbas.

Familjen bor i en stor lägenhet med mycket böcker i ett höghus i centrala Sarajevo, lever ett gott liv. En kväll ser Goran en film som drabbar honom med full kraft, Emir Kusturicas ”Zigenarnas tid”. En annan dag är han ute med sin flickvän. De kommer överens om att träffas påföljande dag. Då ska de ligga med varandra för allra första gången.

Men något kommer emellan. Kriget.

När den 17-årige Goran ska smita ut ur lägenheten till sitt möte hör han skott. I trappan är kaos. Folk har börja fly från sina lägenheter med vad de kan bära med sig. Man skruvar av namnskyltarna och kastar bort dem, därför att namnen avslöjar etniciteten.

När han kommer till flickvännens bostad i ett annat höghus har strömmen gått och hissen är ur funktion. Kaoset har på kort tid tilltaget. Han inser att kriget har börjat.

Hans egen familj förskansar sig i husets skyddsrum. Byggnaden träffas av granater. Hans pojkrum träffas och blir utblåst, förvandlas till ett tomrum. När familjen flyr har han nästan inget att bära med sig.

Familjen lyckas få plats på ett flygplan som lämnar den alltmer trasiga staden och kommer till Sverige som flyktingar.

Men hans pappa stannar i Sarajevo. Stannar bland bomber och ruiner. Varför vår vi inte veta, inte heller hur det går för honom.

För mig blir det här årets starkaste Sommar-program, med en röst som tränger genom tidens brus, som i ett filmiskt upplagt radioprogram har något mycket väsentligt att säga om krig och flyktingskap.

[Jag hör Ulf Kristerssons hesa röst som en papegoja i en ekokammare upprepa att ”flyktingar är en belastning” – men jag vill inte släppa in honom i den här texten.]

Goran Kapetanović använder i sitt program medvetet inga etniska markörer, som bosnier, serber, kroater. Det är välgörande. De jugoslaviska sönderfallskrigen drevs av starkare krafter än av grannar som ogillade varandra.

Samma aprildagar 1992 då kriget bröt ut i Sarajevo befann jag mig i Belgrad, med en flygbiljett till Sarajevo, som jag besökt några månader tidigare, i december 1991. Vid det tidigare besöket rådde krig i Kroatien men inte i Bosnien. Alla talade om och fruktade att kriget skulle komma också dit. Nu skedde det – och följderna blev fasansfulla, så många fick fly, så många civila dödades.

I år är det trettio år sedan de jugoslaviska krigen började 1991. I Sverige lever många med ”jugoslavisk” bakgrund i familjer som kommit hit som arbetskraftsinvandrare eller som flyktingar. Också för deras skull borde diskussionen om hur de jugoslaviska krigen uppkom och vad som drev dem föras på ett annat vis.

Det samma gäller frågorna om flyktingar, migration och integration. Det är förnedrande för ett land som Sverige att tillämpa tillfälliga uppehållstillstånd som huvudprincip för flyktingar från krigens helveten.

Fotnot: Goran Kapetanović föddes i Sarajevo i december 1974. Han är i dag svensk manusförfattare och regissör bosatt i Malmö. Bland hans mest kända filmer kan nämnas ”Min faster i Sarajevo” (2016) och TV-serien ”Kalifat 2020).

Du kan lyssna på hans Sommarprogram här.

Röda Kvarn visar ryska storfilmen ”Kamrater”

Ur Andreij Konchalovskijs ryska ”Kamrater”, en uppgörelse med den totalitära Sovjetstaten sådan den fungerade 1962, nästhan tio år efter Stalins död 1953.

Ryssland kan fortfarande producera filmer som hör till det bästa som görs i världen. Andrej Tarkovskijs alltför få verk hör till de omistliga att återse återkommande, som den självbiografiska ”Spegeln” eller hans allra sista film ”Offret”, inspelad 1985 på Gotland, med bland andra Erland Josephson och Sven Wollter.

Andrej Zvjagintsevs Leviatan (2014) utspelar sig på en halvö i Barents hav och handlar om en man som strider mot en korrupt lokal borgmästare. Det är också en modern omarbetning av Jobs bok och berättelsen om det bibliska sjöodjuret Leviatan.

Filmens bildspråk har en sällsam lyskraft. Dess vassa satir mot det destruktiva ryska samhället är skoningslös. Samtidigt är det också ”en berättelse om kärlek och tragedi upplevd av vanliga människor”.

I dag har Röda Kvarn i Helsingborg premiär på ”Kamrater!”, (2020), som vann juryns speciella pris på Filmfestivalen i Venedig. Filmen är ett mästerverk av den 83-årige Andreij Konchalovskij, som räknas som en av Rysslands i dag främsta filmare och som ung samarbetade med Andreij Tarkovskij med hans film ”Ivans barndom”.

Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda (Lyudmila), som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer nära det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän i sin uppgörelse med stalinismens övergrepp, den anda som länge levde kvar i Sovjet och för den delen också i Putins Ryssland, långt efter Stalins död 1953.

Och inte bara det. När de dödade demonstranternas blod färgar torgets mark röd beslutar man att asfaltera om torget för att snabbt bygga upp en dansbana där. Det som skedde inte bara tystas ner, det asfalteras ner, blir osägbart för generationer. Men Konchalovskij s film bryter sönder asfaltens tystnad och återskapar en kuslig verklighet.

Filmen är inspelad i svartvitt, vilket ger den en närmast dokumentär prägel. Det har också varit Konchalovskijs avsikt att ligga så nära det verkliga skeendet som möjligt.

Jag såg och drabbades av filmen i början av februari under Göteborg filmfestivals storartade virtuella visningar. Nu när det verkar som om pandemin är på väg att klinga av når den till slut också biograferna, däribland Röda Kvarn i Helsingborg som i dag lördag har svensk premiär på filmen. Nu är det gott om biljetter, efter månadsskiftet inte 8 i salongen utan 50.

Digitala filmfestivalen i Göteborg nu halvvägs

Strejkande arbetare angrips av Röda armen. Scen ur Andreij Konchalovskijs film Kamrater, som skildrar en historisk massaker 1962 i den ryska staden Novocherkassk.

Redan torsdag. Göteborg Film Festival 2021, som för första gången är helt digital, har hunnit ungefär halvvägs, men pågår till och med måndag den 8/2. Utbudet är imponerade, hög kvalitet, stor variation, mångfald. Saknar ändå biografkänslan, glädjen i att träffa andra cineaster och snacka film, saknar de snabba fiken,  turerna med gnisslande spårvagnar mellan de göteborgska biograferna, färjorna över älven mellan biograferna Draken vid Järntorget och Aftonstjärnan på Lindholmen. 

Och alldeles nyss blev jag tillfrågad om jag ville – som enda åskådare i väldiga Drakenbiografen – se visningen och premiären på Barn av vår tid”, Pontus Hjorthéns film om Nationalteatern på lördag kl 12.00. Men som pandemiängslig tackade jag med sorg i hjärtat nej.

En av mina största filmupplevelser på festivalen så här långt är Limbo, av den brittiske regissören Ben Sharrock. I centrum för en krets asylsökande på en av de karga öarna i Yttre Hebriderna står den unge syriske oud-spelaren Omar, som vandrar omkring med sitt instrument genom hela filmen, också när han från telefonautomaten ringer hem till krigets Syrien, där hans mamma envist uppmanar honom att inte glömma att byta lakan varje vecka.

Helt annorlunda är ryska ”Kamrater” (Dear comrades). Året är 1962, på Chrusjtjovs tid.  Arbetarna på lokomotivfabriken i den ryska Novocherkassk, donkossackernas huvudstad, går i strejk sedan deras löner sänkts samtidigt som priserna på livsmedel stigit kraftigt.

Arbetarna i Sovjet får inte strejka tycker de lokala politruckerna. En av dem är filmens Lyuda, som på möten talar sig varm för hårt motstånd mot arbetarnas aktioner. En av dem är hennes dotter som arbetar på fabriken och aktivt stöder strejken. Hon är inte rädd för de soldater som sätts in sedan Moskva larmats om strejken.

– Skulle sovjetiska soldater skjuta på våra egna arbetare? Otänkbart. 

Men soldaterna skjuter. Eller kanske är det prickskyttar som mördar. Händelserna i filmen följer när det som verkligen skedde i staden. Och Andreij Konchalovskijs film är bitande frän uppgörelse med stalinismen och övergrepp, den andra som länge levde kvar i Sovjet, också efter Stalins död 1953.

Andreij Konchalovskij, i dag 83 år, räknas som en av Rysslands främsta filmare. Som ung samarbetade han med Andreij Tarkovskij i hans film ”Ivans barndom”.

Samma dokumentära anslag som i ”Kamrater” finns i den bosniska ”Quo Vadis, Aida”, där Jasmila Zbanic återskapar de ohyggliga händelser som ledde till massakern på 8000 eller fler i Srebrenica under krigsåret 1995.  Srebrenica var en av FN skyddad stad. Men de holländska FN-soldater som fanns i staden var för få för att klara av det kusliga kaos som uppstod när krigsförbrytaren Ratko Mladic tågade in i staden och civila i panik försökte ta sig till FN-basen.

I förgrunden står tolken Aida, som kämpar med det i omöjliga att som neutral tolk förmedla samtal mellan de dödligt rädda FN-soldaterna och den segervisse Mladic – och samtidigt rädda sin familj, sin man och båda söner.

Filmen är viktig som en påminnelse om en av de värsta händelserna i Europa efter andra världskriget. Så långt jag kan se ligger dess berättelse mycket nära det som verkligen inträffade.

De nämnda filmerna visades 24 timmar på festivalen och kan tyvärr inte ses därifrån längre. Men festivalen pågår ytterligare fem dagar …

Fotnot: Ett festivalpass som ger dej möjlighet att se alla visade filmer strömmande (med chromecast eller apple-tv) kostar 295 kronor och kan köpas här:

Asylsökande väntar på Yttre Hebriderna på sin tur att få ringa hem till Syrien eller andra länder från en gammaldags telefonkiosk. Scen ur brittiska filmen Limbo.
Bosniska flyktingar har tagit sin tillflykt på FN-basen i Srebrenica, timmarna före den ohyggliga massaker som skildras i Jasmila Zbanic Quo Vadis, Aida.