Kategoriarkiv: Film

Dags att satsa på en svensk version av ARTE TV

Sjuttio procent av EU:s medborgare kan se den tysk-franska kanalen Arte på sitt eget språk – men inte Sverige eller de skandinaviska länderna.

Arte är en public service-kanal utan fokus på nyheter och sport, men med ett brett och vasst kulturmaterial, med därtill många dokumentärer och fördjupande program i aktuella frågor.

Sveriges Radios Kulturnytt har intervjuat Amelie Leerhard, chef för Arte Europe. Hon hoppas att kanalen ska kunna expandera ytterligare utöver dagens sex språk, förutom franska och tyska också italienska, polska, spanska och engelska, med redaktörer från olika länder, som väljer ut innehåll för sitt lands publik.

Det går att följa Arte i Sverige via kanalens strömningssajt, huvudsakligen på tyska eller franska men också på engelska. Alla program är, till följd av upphovsrättsliga frågor, inte tillgängliga här. Men det som kan ses redan nu är ofta av allra bästa kvalitet.

Sverige har inte varit prioriterat men Amelie Leerhard utesluter inget.

– Vi tittar på att testa fler språk i mindre skala.

Svenska TV-tittare är i dag ofta hänvisade till kabelkanalernas miserabla utbud, dominerat av rader av kommersiella amerikanska stationer. Bortsett från Public Service finns raddan av reklamfinansierade sändare, vars utbud likaså domineras helt av amerikanska program.

Lite tillspetsat skulle man kunna säga att svenska folket är hjärntvättat från morgon till kväll genom de här kanalernas utbud, genomsyrat av våld, klichéer, sexism.

Arte står för något helt annat. Men skulle jag vilja inkludera kanalen i mitt ”kanalpaket” är det oftast snudd på omöjligt. I all annan kommersiell verksamhet hade ingen accepterat liknande regler.

EU-kommissionen har för perioden 20121 – 2027 lagt en budget för kultursatsningar inom Kreativa Europa på 19 miljarder kronor. Nyligen röstade EU-parlamentet för en fördubbling av summan. 56 procent av den totala budgeten går till aktörer inom film, tv och dataspel.

I Sverige finns två störtreaktionära partier, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, som vill stryka alla EU:s kultursatsningar. Moderaterna och centerpartiet är inte mycket bättre men vill att nivån ska vara kvar på samma nivå som förra perioden, medan S, MP, V, L, och FI se en större budget än förra perioden.

– Kulturen får en liten droppe av EU:s budget, nu kanske det är frågan om två små droppar, om man ställer det i proportion till andra budgetposter som att man subventionerar fossilindustrin och krigsmaterielindustrin, då tycker vi att det här är en mycket bättre satsning, säger Malin Björk (V), EU-parlamentariker.

VÄNDA SKAM TILL STOLTHET Om RESANDEromen OCH ARTISTEN Lindy Larsson

Filmen Lindy the Return of Little Light visas vid en specialvisning på Röda Kvarn i Helsingborg söndag 19 maj kl 17.00. Efter visningen följer samtal med huvudpersonen Lindy Larsson, regissören Ida Persson Lännerberg och producenten China Åhlander.

”Du är inte värdig att bli förälder. Du förorenade det svenska folket”.

Romer har diskriminerats i Sverige så länge de har levt här. Än värre har det ofta varit för resandefolket, en egen grupp i den romska minoriteten i Sverige, ofta grovt nedsättande kallad för ”tattare”.

Lindy Larsson.

Artisten Lindy Larsson är resanderom. I dokumentären om honom Lindy the Return of Little Light berättar han hur folk ropade till hans släktingar att ”de förorenade det svenska folket”.

Filmen, som regisserats av debuterande Ida Persson Lännerberg och producerats av China Åhlander (som också står bakom filmer som Min faster i Sarajevo och Äta sova dö via Chinema) har svensk premiär på fredagen. På en specialvisning kl 17.00 på söndag 19/5 på Röda Kvarn i Helsingborg blir det samtal om filmen med Lindy Larsson, regissören och producenten.

Lindy the Return of Little Light är en starkt berörande film om en härlig artist som vänder ”skammen” till stolthet”. I de inledande scenerna sminkar sig Lindy inför en föreställning. Han lägger en mask över sitt ansikte och önskar samtidigt att han kunde slita av de masker han livet igenom gömt sig bakom.

Som barn i Lessebo i de småländska skogarna var Lindy ständigt rädd för myndigheterna, att de skulle ta honom och slå honom, bara därför att han tillhörde resandefolket. Hans utanförskap var dubbelt, som resande eller ”tattare” och därtill homosexuell. För att kunna överleva skapade han fantasifiguren Little Light , en ung pojke som kunde utstråla ljus från sin kropp.

Ida Persson Lännerberg följer Lindy Larsson från barndomens landskap, där artisten berättar om sig själv när han cyklar genom skogarna eller rör sig i sjöarnas vatten, till en speciell frigörande föreställning i Berlin, där diskrimineringen av romer och resande uppmärksammas på den klassiska Maxim Gorki-teatern.

Där vill och vågar Lindy för första gången bejaka sin sammansatta identitet som människa, gay, sångare, pojkvän, hundägare, romsk resande …

– Jag är en praktiserande romsk resande, stolt över att vara romsk resande. Men det är komplicerat, fyllt med en massa självhat.

Han berättar i föreställningen om en farbror som stal sallad till sina kaniner. Pojken var 13 år. Som straff spärrades han in på mentalsjukhus under 12 år. Han släpptes fri som 25-åring, på villkor att han gick med på att steriliseras, vilket han accepterade för att kunna slippa ut ur anstalten.

För Lindy är arbetet att vända skam till stolthet omvälvande och uppslitande. Efter en veckas repetitioner känner han sig som ”en känslomässig bilolycka”. Men det går över. Han berättar sin historia på teatern inför en publik med många romer, judar och queer-personer i salongen och på scenen sjunger han samma sång som en gång Zarah Leander, Hitlers väninna, sjöng just där, då publiken mest bestod av nazister. Tiden nu är en annan – trots allt.

Filmiskt har Lindy the Return of Little Light ibland karaktären av en road movie genom utanförskapets och diskrimineringens landskap. Det är en berättelse om ”en tattarunge som aldrig fick vara med”, om svensk rasism i vår tid, mot romer och resandefolket, och om en artist som tillkämpar sig en identitet där han till slut kan bejaka den han är och vill vara.

Filmen recenseras i fredagens HD/Sydsvenskan av Malin Krutmeijer, hennes recension finns här.

Fotnot: Lindy the Return of Little Light visas vid en specialvisning på Röda Kvarn i Helsingborg söndag 19 maj kl 17.00. Efter visningen följer samtal med huvudpersonen Lindy Larsson, regissören Ida Persson Lännerberg och producenten China Åhlander.

Mattias Karlsson tycker att lamadjur är sura

SD:s ”chefsideolog” Mattias Karlsson i sin småländska by. Skärmdump från SVT:s dokumentär om honom.

Filmaren Kalle Segerbäcks dokumentär ”Mattias Karlsson – året fram till valet” visades i SVT i onsdags i förra veckan (och kan ses på SVT/Play till den 15 september). I presentationen heter det att Karlsson har kallats Sverigedemokraternas chefsideolog och att han är kontroversiell och stridbar. Och vidare att: ”Filmen skildrar strategiarbete, möten med medier, valtal, debatter och diskussioner i partitoppen. Samtidigt försöker Mattias Karlsson hålla ihop sitt privatliv.”

Kalle Segerbäck är gammal klasskamrat med Mattias Karlsson. Det gör säkert ingången till filmen enklare, även om det mellan dem inte finns något slags samförstånd.

Mattias Karlsson har haft en utsatt position i svenskt politiskt liv, tills han i dagarna lämnar posten som SD:s gruppledare i riksdagen. Det har säkert varit påfrestande. I filmen ser vi honom med sin mamma och sin lurviga hund i hans röda stuga i Älmeshult i Småland. Han slipar sin lie. Han har förlorat körkortet och ska köra upp. Flickvännen har gjort slut. Han själv är utbränd. Det är lätt att tycka synd om honom.

Samma dag som filmen sänds läser jag i Dagens Etc om hur ”SD-toppar sprider myt om folkutbyte”. Partisekreteraren Richard Jomshof, har i en riksdagsmotion skrivit att det svenska folket är på väg att ”bli en minoritet i sitt eget land”. Det är en konkret påminnelse om dagens sverigedemokrater inte är vilket parti som helst. Man indelar svenska medborgare i riktiga svenskar och andra. De riktiga svenskarna utmärks av att de är bärare av ”svenskhet”, vilket är omöjligt för icke-riktiga svenskar. Öppen rasism, för att tala klartext.

De avgörande frågorna om Mattias Karlssons ideologi och ur han kommit fram till sina åsikter, de berörs inte. 

Småländska lamadjur är ”sura och otrevliga”, menar Mattias Karlsson.

I en scen bränner det till. Det finns (artfrämmande utländska, osvenska) lamadjur i den småländska byn. ”Folk tycker inte om dem de är så sura och otrevliga”, tycker Karlsson, i linje med sin ideologiska vi och dom-hållning. Här kunde ha ställts följdfrågor, men så blir det inte.

Författaren Martina Montelius reagerar, också i Dagens Etc. Hon är upprörd

”Jag undrar bara om det alltså är allmän konsensus nu i Sverige, att SD är ett parti bland andra, med skämtande, mentholrökande killar och tjejer som bara försöker utföra sitt hårda arbete som “svenska landslaget i politik”, som Jimmie kallar dem i filmen.

Jag tycker fortfarande att deras partiprogram är skakande läsning.”

Högerextrema och nationalistiska Sverigedemokraterna är inte ett parti vilket som helst. I SD:s ideologi finna ingen respekt för alla människors lika värde. Och Mattias Karlsson är inte med Martina Montelius ironiska formulering ”en trevlig kille som börjar bli utbränd”.

Samma vecka som filmen visas kungör KD:s Ebba Busch Thor att hennes parti nu kommer att inleda förhandlingar med SD i enskilda sakfrågor, även migration”. Några dagar senare hakade moderaterna i princip på. Det som skedde har beskrivit som ett historiskt brott, som hos många väcker obehag och fasa. Historiens facit förskräcker, när det gäller konsekvenserna av att högerpartier samarbetar med högerextrema.

För övrigt undrar jag av Ebba Busch Thor tycker om lamadjur. Är de ”osvenska”??

Ebba Busch Thors kristdemokrater ska börja behandla SD som vilket parti som helst.

Dokumentär om ett fotbollslag i Ohio och en våldtäkt som skakade USA

DocLounge på Beijing 8 på Söder i Helsingborg visade i onsdags Nancy Schwartzmans dokumentär ”Roll Red Roll”, om ett våldtäktsfall som skakade USA och om machokulturen i en småstad i rostbältet. Två lokala fotbollshjältar våldtog en 16-åriga flicka, skröt rått, twittrade uppsluppet och la ut filmer om dådet på sociala medier. 

Gymnasisternas fotbollslag i den nedgångna amerikanska småstaden Steubenville i delstaten Ohios rostbälte var länge stadens hjältar. Men under en vild fest våren 2012 våldtog två av lagets mest framträdande spelare en 16-årig flicka som de supit redlöst berusad.

En av dem som deltog filmade våldtäkten och twittrade filmen vidare. Det sändes upphetsade, triumferande twitter och sms, kors och tvärs. Händelsen skildrades som hur häftig som helst. En av våldtäktsmännen talade glatt om sitt offers ”döda kropp”. Fotbollslagets tränare fick höra om supfesten och anade nog en del men tystade ner och viftade bort.

Vidriga händelser som den här hänger samman med en machokultur som inte bara präglar fotbollsgalna amerikanska städer – men som under #metoo-åren trots allt börjat krackelera, åtminstone i Sverige, fast förmodligen inte lika påtagligt i Trumps USA.

Alexandria Goddard, brottsbloggare.

Att Steubenvillehändelsen blev en nationell nyhet i USA berodde inte minst på en oförvägen brottsbloggare, Alexandria Goddard. När hon börjar rota i fallet får hon lätt fram mängder av material som förövarna själva triumferande publicerat på sociala medier. En lokal polis inleder förhör med de misstänkta. Det finns inga fysiska bevis och flickan själv var medvetslös och helt borta. Men det som går att gräva fram på nätet är en sanning bortom tvivel.

Ändå skyddade många Steubenvillebor i det längsta sina hjältar. Opinionen vändes mot bloggaren som man vill åtala för förtal. Sakta förändrades ändå stämningen, särskilt sedan den maskerade aktivistgruppen The Anonymous tagit sig an saken.

Vi en rättegång döms de båda gymnasisterna som skyldiga till våldtäkt till ett års fängelse.

 I onsdags visade DocLounge Helsingborg den andra av vårens visningar av utvalda dokumentärfilmer, ”Roll Red Roll”, gjord av debuterande Nancy Schwartzman. I den starka, viktiga och kusliga filmen nystas upp vad som hänt. Vi får följa en process där många vuxna i Steubenville, som skolans rektor och lagets tränare, till en början gör allt för att förneka. Sakta förbyts ändå överslätande kommentarer om att ”boys are boys” till nya smärtsamma insikter om vad våldtäkt och sexuella övergrepp gör med de utsatta kvinnorna – och med moralen i ett samhälle som tolererar det.

Trent Mays, left, reacted as his guilty verdict was read in Steubenville, Ohio, on Sunday.CreditCreditPool photo by Keith Srakocic/New York Times.

Efter att ha sett filmen letar jag reda på artikeln i New York Times om rättegången 2013. På bilden t v Trent Mays, fotbollslagets stjärna, efter att ha tagit emot domen som skyldig till våldtäkt.

Samtalet efter filmen leddes av Hedvig Weibull från Folkuniversitet, som inviterat två forskare från Lund, Gabriella Nilsson, docent i etnologi som bland annat arbetat mycket med #metoo, och juristen och rättssociologen Carl Dahlstrand, särskilt insatt i hatbrott på internet.

– Det har blivit allt vanligare att förövare själva dokumenterar sina brott, sa Carl Dahlstrand. I dokumentären avslöjar Anonymous-aktivisterna filmen som sprids – och skapar nationell upprördhet.
Carl Dahlstrand påminner om Instagram-upploppen i Göteborg 2012, då ungdomar la ut bilder med kränkande kommentarer på flickorna i sin klass.
Gabriella Nilsson talade särskilt om hur snabbt lagstiftningen i Sverige förändrats de senaste åren.
– Politikerna jagar gärna de juristerna som friar förövare i uppmärksammade våldtäktsfall. Man kräver strängare straff. I dag har vi fått en samtyckeslag som fungerar bra. Dock fanns en liknande lag mycket tidigare i Norge än här.

Filmvisningen ägde rum i dumplingrestaurangen Beijing 8 vid Mäster Palms plats på Söder i Helsingborg. Lokalen var snudd på fullsatt. 

Två visningar i DocLounge återstår under våren, båda på Beijing 8:
3/4 SivanDivan
1/5 Island of the hungry ghost 

Fotnot 1: Steubenville var en industristad med kol- och järngruvor. Nedgången började efter andra världskriget. I dag lever en fjärdedel av stadens 18 000 invånare under fattigdomsgränsen. Stadens ”tempel” är dess fotbollsstadium, Harding Stadium, som rymmer 10 000 åskådare och ofta är fullsatt under hemmamatcherna. Källa: New York Times.

Fotnot 2: Caroline Troedssons dokumentär ”Patriotic Highway”, som inledde årets DocLounge-visningar, handlar om en korruptionsrättegång i Kosovos huvudstad Prishtina. Filmen kan ses på SVT-Play.

Patriotic Highway visas nu på SVT-Play

Helsingborgsfilmaren Caroline Troedssons starka dokumentär Patriotic Highway visades i fredags på Röda Kvarn i Helsingborg inom ramen för det kreativa projektet DocLounge. Nu kan den ses på SVT-Play.

Patriotic Highway är stark och berörande, en ”resa in i komplexiteten”. Den handlar om en speciell rättegång i Kosovos huvudstad Prishtina mot Fatmir Limaj, ”Krigshjälten som blev tjuv”, som någon säger i filmen. Och om den svenska domaren Marie Tuma, som med stort rättspatos driver rättegången för EULEX, EU:s domstol i Kosovo.

Vi hör hennes röst:

– Hela samhället är uppbyggt på korruption. Man litar inte på varandra. Det är förödande.

 Limaj var transportminister i Kosovos regering när amerikanska Bechtel, byggde en påkostad motorväg mellan Kosovos huvudstad Prishtina och Tirana i Albanien. 

Motorvägen stod färdig 2013. Den är 77 km lång och kostade 121 miljarder kronor, vilket kan jämföras med det fattiga Kosovos årliga budget på 15 miljarder, enligt uppgifter från brittiska The Guardian.

Dagens Kosovo är ett av Europas fattigaste länder. Motorvägen var ett symboliskt viktigt projekt för att bygga en ”bro” mellan albanerna i Kosovo och de i Albanien. Men innebar kostnaderna för vägen att nödvändiga sociala projekt eftersattes. Och var det sant att Limaj och hans krets i mutor håvade in 20 procent av projektets pengar?

Caroline Troedsson ställer i sin film frågor men ger inga enkla svar.  Hon arbetar med ”flugan på väggen”-teknik, utan att själv synas i bild. Röster ställs mot varandra. Hon överlåter mycket åt publikens reflektion. Vad är det som händer? Vem kan jag lita på?

Återkommande finns poetiska ”mellanrum” i berättelsen. Kameran följer stora flockar svarta fåglar – eller filmar med drönare från hög höjd de små människorna nere på marken, kanske rentav på huvudgatan Bulevardi Bill Klinton, uppkallad efter Bill Clinton, den amerikanske presidenten som 1999 bombade Kosovo och Jugoslavien. Den stora Clinton-statyn skymtar i filmen.

Krigen i Jugoslavien fick långvariga politiska konsekvenser, särskilt lokalt men också världspolitiskt. Ändå diskuteras väldigt sällan det som skedde under krigen på 90-talet och som en konsekvens av bombningarna 1999.

I Sverige finns viktiga grupper med jugoslaviska rötter. Några kom hit som arbetskraftsinvandrare och hjälpte till att bygga upp folkhemmet. Andra sökte sig hit som flyktingar från krigens helvete. Också för deras skull borde debatten om de jugoslaviska sönderfallskrigen hållas levande.

Bombningarna l999 ledde till en övergångsperiod, då Kosovo administrerades av FN och Nato och då stora delar av den statliga egendomen privatiserades.

Den 17 februari 2008 förklarade Kosovos parlament den tidigare serbiska provinsen som ett självständigt land. Landet är erkänt av drygt 100 av FN:s 193 stater, däribland USA och Sverige.

Men filmen handlar inte bara om Kosovo. Efter visningen i Helsingborg talar jag med en flykting från krigets Syrien. Han suckar:

– En liknande film kunde ha gjorts om korruptionen i krigets Syrien.

Patriotic Highway har haft SVT som medproducent och kommer att visas i den ordinarie tablån. Men redan från söndagen finns filmen tillgänglig på SVT/Play:

https://www.svtplay.se/video/21085596/patriotic-highway?start=auto

Qica hyllar feministen och fredskämpen Elin Wägner

Sångerskan Qica (Erika Fagerkvist) har i dagarna i Köpenhamn lanserat sin första musikvideo, WäGNER, utifrån den svenska författaren, feministen och aktivisten Elin Wägner. Bilden ur filmen, en scen från Mariakyrkan i Helsingborg. Fortsätt läsa Qica hyllar feministen och fredskämpen Elin Wägner

Hur Punkrockens Grande Dame blev Dame Vivienne

Doc Lounge visade i veckan dokumentären ”Westwood: Punc, Icon, Activist”, om en av de mest kulturellt inflytelserika provokatörerna: punkare, modeskapare, affärskvinna och adelsdam, Vivienne Westwood. Fortsätt läsa Hur Punkrockens Grande Dame blev Dame Vivienne

Är muren runt Västbanken en ”barriär” eller en ”mur”?

I Israel talar man ofta om den mer än 70 mil långa muren runt Västbanken som ”security fence” eller ”barriär”. I två aktuella filmrecensioner använder recensenterna liknande begrepp, muren blir en ”barriär” eller en ”separationsbarriär”.

Dokumentären ”The man who stole Banksy hade på fredagen premiär på svenska biografer. Det handlar om den anonyme  brittiske streetart-konstnären med pseudonymen Banksy och om hans målningar på muren runt Västbanken i Israel. Se en tidigare blogg.

I recensionen i HD/Sydsvenskan använder skribenten den israeliska termen ”barriär” ( i stället för ”mur”) och skriver om ”Israels barriär” på Västbanken”. Också Svenska Dagbladets recensent uttrycker sig likartat och skriver om ”Banskys verk, målat på palestinska sidan av separationsbarriären på Västbanken”.

I DN väljer Kerstin Gezelius i sin recension andra ord och talar om ”den israeliska muren på Västbanken som en extremt laddad plats”.

Den 13 augusti 1961 inleddes byggandet av den mur som sedan delade Berlin fram till dess fall och kalla krigets slut den 9 november 1989. I DDR/Östtyskland ville man inte kalla muren för mur. Den officiella benämningen var ”den antifascistiska skyddsvallen”.  Men för alla normalt funtade var muren inget annat än en mur.

Detsamma gäller förstås alla de murar som Israel har byggt och planerar att bygga. I Financial Times film här under (från 2016) talar man om ”murar och högteknologiska stängsel”. Muren har många namn, se Wikipedias utredning här. På arabiska kallas den ”apartheidmuren”.

Internationella krigsförbrytartribunalen (ICJ) i Haag har klassat Israels mur mot Västbanken som ett brott mot internationell humanitär rätt och refererar till den som ”muren”. Stora delar av muren är byggt långt inne på Västbankens territorium.

Det är i mina ögon rejält missledande att beskriva den ofta upp till åtta meter höga betongmuren som en ”barriär”.

Om någon talat om Berlinmuren som Berlinbarriären hade ingen förstått vad det handlade om.

Shaun Tan om flyktingskap och utsatthet

Den australiensiske konstnären, författaren och filmaren och Shaun Tan har intagit Dunkers kulturhus med ”Lost things”, som bjuder på svindlande färder till fantasivärldar som ser olika ut än våran vardag, men handlar om våran egen vardag, våra liv och våra medmänniskor. Fortsätt läsa Shaun Tan om flyktingskap och utsatthet