Maria Winberg visar förakt för demokratin

”Jag kommer inte att rösta, eftersom jag tycker att det är principiellt fel med folkomröstningar i enskilda frågor” säger Maria Winberg Nordström (L).Bild: Britt-Mari Olsson/HD.

”Jag kommer inte att rösta, eftersom jag tycker att det är principiellt fel med folkomröstningar i enskilda frågor” , säger till Helsingborgs Dagblad, Maria Winberg, liberalernas kommunalråd i Helsingborg.

Är demokrati principiellt fel?

Är Schweiz principiellt fel, Schweiz, där det demokratiska systemet bygger på långtgående medborgarinflytande och återkommande folkomröstningar i större och mindre frågor?

Den 12 januari får helsingborgarna gå till valurnorna för att säga vad de tycker om försäljningen av Öresundskraft. Men någon större valrörelse inför detta är inte att vänta, fortsätter HD.

De partier som ligger bakom förslaget kommer överhuvud inte att argumentera för sin ståndpunkt i något som liknar en valrörelse.

Bästa Maria Winberg, namninsamlingar och rådgivande folkomröstningar, ingår i det svenska demokratiska systemet, enligt svensk lag.

Är det principiellt fel?

Jag läser hennes uttalande och tystnaden i valrörelsen från de partier som ligger bakom förslaget att sälja Öresundskraft som en grov form av nedlåtande demokratiförakt.

Folk ska sitta kvar i sina stugor och hålla käften utom när de går och röstar en gång vart fjärde år. Folkligt engagemang i viktiga frågor som berör oss alla är av ondo.

Hur kan en folkvald politiker tänka på det viset?

Jag blir obehagligt berörd. Illa till mods. Förbannad. Vilken inskränkthet, vilken attityd mot alla oss som inte delar hennes åsikter.

Och jag menar att Maria Winbergs liberala uttalande ivisar att hon missförstått sitt uppdrag som offentligt avlönat kommunalråd i det lokala demokratiska systemet.

Demokrati är inte bara en rättighet utan en skyldighet. I vad som betecknats som den ekonomiskt största affären i Helsingborgs historia är det helt orimligt att de politiker som driver den bara tiger.

Både beslutet om valdag den 12 januari och den nedlåtande attityden att negligera folkomröstningen om försäljningen av Öresundskraft ser jag som sabotage av demokratins spelregler.

Rustar världen för krig? Saab säljer till Jemen

Globaleye gjorde den första flygningen i början av 2018. Saab har med Förenade arabemiraten som hittills enda kund, sålt fem exemplar av planet. Den senaste order, två plan, hade en prislapp på 10 miljarder kronor. Foto: Stefan Kalm/Saab.

Krig har ofta föregåtts av stora militära rustningar. Gäller det i vår tid? I så fall finns stor anledning till oro.

Sverige har gjort gigantiska satsningar på amerikanska robotsystem för tiotals miljarder. Våra politiker bråkar om storleken på de militära satsningarna under kommande år, som om mera vapen gör världen tryggare, som om militarisering är enda sättet att bygga fred.

I dagarna publicerar Sipri, det svenska fredsforskningsinstitutet, statistik över vapenindustrins utveckling från 2017 till 2018. De hundra största vapenföretagen i världen har ökat sin försäljning med 4,6 procent, utan tillförlitlig statistik från Kina, som enligt Sipri sannolikt är det land i världen som efter USA lägger mest pengar på sin militär.

Därmed ligger rustningen i världen på den högsta nivån sedan slutet av det kalla kriget, konstaterar Svenska Dagbladet. Totalt satsade världens länder kusliga 17 000 miljarder kronor på militären under 2018.

Svenska Freds ordförande Agnes Hellström kommenterar Sipris rapport för Dagens ETC:

”Att hantera oro och upplevda säkerhetshot med militär upprustning ökar ju spänningarna och osäkerheten ytterligare.

USA har världens utan jämförelse största nationella vapenindustri och står nu för 59 procent av alla vapen som säljs i världen. Deras försäljning av vapen har på ett år ökat med 7,2 procent och uppgår nu till 246 miljarder dollar. De länder som ökade mest efter USA är Israel och Sydkorea.

I jämförelse med USA är Rysslands vapenindustri blygsam, 36,2 miljarder dollar, 0,4 procent lägre än året innan. Rysslands andel av den globala vapenförsäljningen har sjunkit från 9,7 procent 2017 till 8,6 procent 2018, men är tredje störst i världen efter USA och Kina.

På Sipris lista finns 27 europeiska företag, som tillsammans säljer för 102 miljarder dollar.

Svenska Saab (ägt av brittiska vapentillverkare••) ligger på 30:e plats på Sipris lista. Företagets försäljning av ”allt från ubåtar och stridsflygplan till kamouflagenät” har ökat med fem procent.

Saabs senaste order från Förenade Arabemiraten gäller ytterligare två övervaknings- och stridsledningsplan, Globaleye, till ett pris på 10,1 miljarder, som kompletterar tre tidigare plan av samma slag. Försäljningen genomförs trots Förenade Arabemiratens inblandning i det ohyggliga kriget i Jemen.

Saab har också gjort en stor försäljning av Jas Gripen till Brasilien, i dag ett land med djupa demokratiska brister.

Fotnot om svenska Saab, från Svenska Freds rapport från Saabs årsstämma 2019:

Saab medverkade på vapenmässan IDEX i Abu Dhabi i februari, för att marknadsföra sig mot den emiratiska militärindustrin. Detta trots att Sverige sedan april 2018 har ett nytt skärpt regelverk för svensk vapenexport och trots den svenska regeringsöverenskommelsen om att inte exportera krigsmateriel till de odemokratiska krigförande länderna i Jemenkriget.

Enligt Pieter Wezeman, på fredsforskningsinstitutet SIPRI, kan Saabs radarsystem Erieye och GlobalEye användas för att upprätthålla blockaden mot Jemen. En blockad som lett till vad FN kallar världens värsta humanitära kris. Enligt Rädda barnen kan så många som 85 000 barn under fem år ha dött som en följd av kriget där blockaden har en stor del.

4 av 5 svenskar vill att Sverige skriver under FN:s kärnvapenförbud

78 procent av svenskarna vill att Sverige skriver under FN:s kärnvapenförbud, enligt en ny undersökning, beställd av Olof Palmes Internationella Center.

Olof Palmes Internationella Center har i oktober 2019 för tredje året i rad kartlagt svenska folkets åsikt i frågan om Sverige ska skriva under FN:s förbud mot kärnvapen. Resultatet är entydigt. 78 procent av svenskarna vill att Sverige ska skriva under, bara nio procent är emot. 12 procent har svarat ”vet ej”.

I en kommentar säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center:

– Svenska folket känner att kärnvapenhotet är en av vår tids stora globala ödesfrågor, precis som klimatet.

Hon är mycket kritisk mot regeringens beslut att inte skriva under. Detta trots att Sverige varit drivande i FN-processen fram till TPNW, världens första avtal som binder länder att helt och hållet förbjuda kärnvapen.

Avtalet klubbades i FN:s generalförsamling sommaren 2017. I december samma år mottog ICAN:s generalsekreterare Beatrice Fihn, FN:s fredspris vid en ceremoni i Oslo. Och ICAN står för  International Campaign to Abolish Nuclear Weapons.

Palmecentret lanserar denna vecka sajten https://www.stoppabomberna.nu för att fler ska kunna ta en informerad ställning i kärnvapenfrågor och engagera sig.

Där betonar man att risken för ett kärnvapenkrig nu är större än på decennier:

• Ryssland och USA har övergett tidigare nedrustningsavtal och trappat upp retoriken. Konfliktnivån har skärpts. 

• Nya former av kärnvapen har utvecklats, mångfaldigt starkare än de som fälldes över Hiroshima och Nagasaki under andra världskriget.

• Kärnvapen är ett hot mot hela mänskligheten

Palmecentret citerar Olof Palme som talade för nedrustning och i Dagens Nyheter i januari 1982 skrev:

”Städer som i dag utsätts för kärnvapenangrepp kommer aldrig mer att kunna byggas upp. Samhällena kommer att vara så förstörda att de inte klarar av att läka såren.”

Olof Palmes ord är minst lika giltiga i dag som då de skrevs för snart 40 år sedan.

Hiroshima efter den första atombomben, den 6 augusti 1945.

”In the rich man’s world”: Det ojämlika Sverige och Pikettys 1% rikaste

Foto AFP.

Ojämlikhet var nyligen temat för ett av den brittiska tidskriften The Economists nummer (30 nov 2019).

Sverige lyftes fram speciellt i en sidoartikel under rubriken ”In the rich man’s world” med underrubriken ”Där miljardärer är överraskande populära”-

I Sverige finns en miljardär per 250 000 invånare, vilket är en av de högsta siffrorna i världen. Sverige har också blivit ett av världens mest ojämlika länder när det gäller fördelningen av rikedomar, slår tidningen fast.

Bara i skatteparadis som Cypern och Monaco eller i korrupta ekonomier som Ryssland och Georgien finns det större andel superrika än i Sverige.

The Economist citerar Timbros Janerik Larsson, som säger att det i Sverige inte finns någon debatt om att höja skatterna för de superrika, till skillnad från i USA och Storbritannien.

Tidskriften påpekar vidare att arvsskatten i Sverige avskaffades 2005 och förmögenhetsskatten 2007, den senare hade då funnits sedan 2011. Ingvar Kamprad som flyttade (”flydde”, skriver The Economist) till Schweiz 1977 för att undkomma dessa skatter återvände när de avskaffats.

The Economist utgår från den franske ekonomen Thomas Pikkety och en studio av honom från 2008. I den utgår han från hur samhällets 1% rikaste som tjuvar hade berikar sig på de 99 procentens bekostnad. Pikettys forskning gav Occupy Wall Street sitt språk.

Sven-Erik Liedman. Bild: Dagens ETC.

I Dagens ETC skriver Sven-Eric Liedman om hur Sverige från 1900-talets början till omkring 1980 genom folklig mobilisering genomförde en omvälvande utveckling mot det hyggligt jämlika samhälle, som sedan dess raserats i stor fart. Liedmans utgångspunkt är likaså Thomas Piketty och särskilt hans nya storverk Kapital och Ideologi.

Piketty ser hur roten till det onda i mycket bottnar i synen på privat egendom, som i liberala och konservativa kretsar omges med religiös vördnad. Liedman skriver:

”En miljardär är i sig en vandrande meningslöshet. Han måste fylla alla sina nollor med någon sorts mening och griper då till en vidskeplig motivering för sin måttlösa rikedom. Allt må släpas i smutsen, bara inte den rikedom som han ser som själva sitt existensberättigande.”

Piketty vill återskapa det skattesystem som inrättades i USA inte minst efter andra världskriget, med starkt progressiva skatter, även på förmögenhet, arv och fastigheter. Skattepengarna skulle kunna användas för att skapa ett rättvisare samhälle.

Det låter utmärkt, skriver Sven-Eric Liedman och suckar samtidigt: ”Men hur kommer vi dit?

Den ”folkliga mobilisering” som Piketty prisar 1900-talets Sverige för kan inte trollas fram i en handvändning. Samhällets allt djupare skuggsidor tycks idag snarare trigga igång främlingshat än vrede mot de ekonomiska orättvisorna. Klimatet och miljön, dessa ödesfrågor, har kommit i skuggan av vissa typer av kriminalitet.

Bara ett envetet, tålmodigt upplysningsarbete kan förändra situationen. Hindren är många, motståndet stort.

Men vi ger inte upp!”

Foto: The Economist.

Evo Morales och den bolivianska statskuppen

Unión Juvenil Cruce, en öppet fascistisk organisation, har spelat en stor roll vid statskuppen i Bolivia.

Den USA-stödda kuppen i Bolivia handlar både om att ta kontroll över landets rikedomar, särskilt naturgas och mineraler, och om att med rasistiska förtecken ta hämnd på den inhemska indianska befolkningen som under Eva Morales 14 år vid makten styrt landet så att dess fattiga majoritet gynnats.

Så skriver Finian Cunningham i en kommentar på Strategic Culture Foundations webbsida. Cunningham är en 63-årig amerikansk journalist med rötterna i Irland, född i Belfast.

För tre veckor sedan tvingades Eva Morales genom hot från militären att lämna sin post som president och fly ur landet till exil i Mexiko. President Trump hyllade kuppen som ”en seger för demokratin”. Men så var det knappast, konstaterar Cunningham.

Den självutnämnda nya regimen i Bolivias huvudstad La Paz är snarare nykolonial med starka band till USA. Vad den nu gör är att i snabb takt riva upp de reformer som Eva Morales genomfört i landet under 14 års styre genom demokratibyggande med progressiva demokratiska medel.

Fascistiska paramilitära enheter med stöd av förmögna bolivianska oligarker, spelade en stor roll under kuppen, skriver Max Blumenthal och Ben Norton. De har publicerat bilder från La Paz, där Eva Morales tidigare presidentpalats i La Paz plundras och vandaliseras av sådana huliganer.

Nämnda oligarker representerar en högerextrem form av kristen fundamentalism, skriver Cunningham. För dem är indianerna ”hedningar”. Den självutnämnda ”interimpresidenten” Jeannie Anez, har nedlåtande beskrivit landets urbefolkning som ”satanistisk”.

Den verklige kuppledaren är den 40-årige multimiljonären  Luis Fernando Camacho. Under lång tid har han varit ledare för den öppet fascistiska organisationen  Unión Juvenil Cruceñista.

Max Blumental är en oberoende journalist, författare och filmare, därtill grundare till webbsidan Gray Zone, som riktar journalistisk uppmärksamhet på USA:s ”permanenta krig” och hur de hänger samman med landets inrikespolitik.

Bilden här under visar hur efter statskuppen Eva Morales tidigare presidentpalats i La Paz plundras och vandaliseras av fascistiska paramilitära enheter som med stöd av förmögna bolivianska oligarker, spelade en stor roll under kuppen, skriver Max Blumenthal. Stillbilden (en skärmdump ur filmen) visar hur plundrarna på en av palatsets väggar klottrat HIJO DE PUTA, ”du son till en hora”, en grov skymning av den tidigare presidenten. ”Låt ingen kalla de nya makthavarna för prodemokratiska, skriver Blumenthal.

Bilden överst en skärmdump ur en (spanskspråkig) film om den fascistiska organisationen Unión Juvenil Cruc, som spelat en avgörande roll i kuppen.

Fotnot: Många västmedier har varit ovilliga att beskriva händelserna i Bolivia som en statskupp. Samtidigt har deras bevakning av Bolivia klingat av efter de första dagarnas dramatik. Min blogg bygger huvudsakligen på andra källor.

Skolverket vill stryka undervisning om Norden

Skolplansch. Karta över Norden. Skolverket vill plocka ner den och inte längre undervisa om Norden på Mellan- och Högstadiet.

”Du gamla, du fria, du fjällhöga nord …” / ”Ja, jag vill leva, jag vill dö i Norden …”

Norden? Vaddå?

Skolverket vill i sitt förslag till nya kursplaner slopa begreppet Norden. Man vill också stryka undervisning om nordiskt samarbete i olika avseenden. Av bara farten vill samma myndighet ta bort kunskap om urfolket samerna och de nationella minoriteterna från historieundervisningen.

Förslaget vill bland annat att ordet Noreden och den nordiska namngeografin tas bort i ämnet geografi på mellanstadiet. Alltså inte ett ord om Helsingör eller Köpenhamn för att inte tala om så avlägsna ort som Odense eller Aarhus.

I ämnet historia på högstadiet föreslås vidare att undervisning om det nordiska samarbetet ska utgå.

I ett remissvar till Skolverket, publicerat i Nordens Tidning #4-19 reagerar Föreningen Norden genom sin generalsekreterare Bo Andersson. Han presenterar flera olika argument. Förslaget strider exempelvis mot artikel 8 i Helsingforsavtalet, där det heter att eleverna i de nordiska länderna ska ges kunskap om ”de nordiska språken, om kulturen och om sociala förhållanden i Norden”.

Till saken hör också att det i Sverige bor cirka 240 000 utrikesfödda första generationen med nordisk bakgrund.

Våra nordiska statsministrar har en annan vision än Skolverket och vill att Norden ska vara världens mest integrerade region år 2030.

Nordiska Rådets president Hans Wallmark gillar inte heller Skolverkets förslag och skriver att det ”finns en fara om vi tar bort Norden och den nordiska språkförståelsen att vi därmed också tar bort rottrådarna till vår egen kultur”.

Fotnot: ”Värna Norden och det nordiska samarbetet i läro- och kursplanerna” är titeln på Föreningen Nordens remissvar till Skolverket, publicerat i Nordens tidning #4-19. Följ länken och gå till sidan 13.

Fotograf
 Ane Cecilie Blichfeldt

Folkparken Sundspärlan räddas och utvecklas

Helsingborgs stad har lagt planerna på bostäder i Sjöcronaparken bakom sig. På torsdagen berättade Jan Björklund (S), Mikael Skoog (S) och Peter Danielsson (M) om framtidsplanerna.Bild: Britt-Mari Olsson/HD.

Sundspärlan räddas för framtiden! Planerna på att bygga 400 nya bostäder i området skrotas, rapporterar Helsingborgs Dagblad. En långvarig folklig fight för att rädda den gamla folkparken är (förhoppningsvis) över. Vi är många som drar en djup suck av lättnad och glädje den här fredagen.

Troligen var det namninsamlingen med krav på folkomröstning som avgjorde, med 10710 namn, även om 410 saknades för att kravet att frågan skulle tas upp i kommunfullmäktige, främst till följd av dubletter.

Folkets park invigdes den 1 maj 1895 och har varit och är en viktig del av Helsingborgs historia, därtill nära förknippad med arbetarrörelsens historia. 

På 1920-talet tillkom en danspaviljong, som vid den tiden var störst i Norden. På 1930-talet vinterbonades danspaviljongen, för att på 40-talet ut-ökas och byggas samman med en ny restaurangbyggnad.

Sundspärlan är ingen antikvitet utan en levande kulturinstitution med över 100 000 besökare vid 200 årliga evenemang.  Sundspärlan har varit inte bara arbetarrörelsens utan alla helsingborgares plats för förstamajtal, danskvällar, konserter och teater alltsedan slutet av 1800-talet.

Så sent som i mars i år sa Danielsson kategoriskt att ”Själva Sundspärlan kommer inte vara kvar”. Nu gäller dessbättre en annan politik. Staden ska köpa ut byggbolagen och arbeta för att utveckla den gamla folkparken i stället för att avveckla den.

Nöjesbolaget Sundspärlan kommer också i fortsättningen att driva verksamheten på Sundspärlan. Men det årliga kommunala stödet på fyra miljoner dras in om två år. Självklart borde Sundspärlan bli en del av Helsingborgs kommunalt hanterade kulturliv, med ett rimligt verksamhetsstöd.

Nöjesbolagets ordförande Mikael Skoog (S) tackar i ett SVT-inslag folkinitiativet som samlat in alla namn och därmed bevisat att det finns ett starkt folkligt stöd för att Sundspärlan ska leva vidare.

Historisk dansbild. Från FB-gruppen Bevara Sundspärlan.

Svenska skolan bygger ett nytt klassamhälle

Grafik: Elin Lindwall Källa: OECD, PISA 2018. 

För sju år sedan drabbades Sverige av en PISA-chock. Den stora internationella undersökningen av kvaliteten på skolorna i olika ämnen visade att de svenska elevernas resultat 2012 försämrats mer än i något annat OECD-land.

Svenska politikers okunniga och destruktiva hantering av skolan var en avgörande orsak till fiaskot. Den svenska självbilden raserades. Vårt samhälle hade inte längre en fungerande skola som gav alla ungdomar en möjlighet till ett välfungerande vuxenliv. Det knakade i fogarna på bilden av Sverige som ett jämlikt samhälle.

Den senaste PISA-undersökningen gjordes 2018 och presenterades i veckan. Den har genomfört i 79 länder, varav 37 är OECD-länder, och visade att de svenska 15-åringarna (niondeklassarna) presterade bättre i matematik, läsförståelse och naturvetenskap än vad de gjorde för tre år sedan. Sverige ligger åter något över genomsnittet för OECD i de nämnda ämnena. Dock är resultaten inom felmarginalen.

Men det svenska skolsystemet har också lett till att skillnaden mellan hög- och lågpresterande elever fortsätter att öka i Sverige. När skolor kommer över ett visst tröskelvärde, det brukar vara runt 35–40 procent elever med en utländsk bakgrund är sannolikheten för att du ska prestera bra mycket mindre, säger Andreas Schleicher, OECD:s utbildningschef och högsta ansvarige för Pisaundersökningarna, till Dagens Nyheter.

I Dagens Samhälle skriver tidningens inrikespolitiska kommentator Cecilia Garme om hur likvärdigheten i skolan kraftigt försämrats.

Hon pekar på att det också finns uppseendeväckande stora skillnader i skolkvalitet mellan städer och landsbygd. Barn i stora städer får en betydligt bättre skola än barn på landsbygden. Skillnaderna har dessutom tilltagit över tiden, vilket har drivit isär skolresultaten mellan stad och land.

För inte länge sedan var Sverige ett land där skolan gav möjligheter till klassresor. I dag tycks den möjligheten inte längre finnas. Det är bedrövligt och ett resultat av politikens misslyckande eller snarare haveri i en av de helt avgörande frågorna.

Dagens skola bygger ett nytt klassamhälle. Hur blev det så?

Fotnot: Helsingborg tycks inte prioritera stödet till utsatta elever. Helsingborgs Dagblad kunde i veckan berätta om hur staden drastiskt skär ner på det så kallade Närvaroteamet, från sju tjänster till två.

Enligt en utredning har teamets insatser kraftigt minskat elevfrånvaron på flera skolor: ”I sitt fördjupande arbete med eleverna har 26 av 34 högre närvaro. 14 har fler och/eller högre betyg.

Världen betraktad av medelålders vita män

Bilden från chefsblogg.se.

Två tredjedelar av alla personer i svensk nyhetsrapportering är män. Könsgapet ökar med stigande ålder: i åldersgruppen 65-80 år är bara var fjärde person i nyheterna kvinna, och i åldersgruppen 50-64 år är 28 procent kvinnor. Sex av tio experter i nyheterna är män.

Ett sekel har gått sedan tvåkammarriksdagen införde kvinnlig rösträtt. Ändå återstår en lång väg till ett Sverige där män och kvinnor har lika möjligheter. En grundorsak till detta är de svenska medierna.

Gunilla Jarlbro, medieprofessor vid Lunds universitet, intervjuas av tidningen Journalisten, med anledning av att rapporten Rättvisaren, som bygger på en undersökning av Kantar Sifo och som sammanställts av Mediekompaniet. Undersökningen bygger på 3 000 nyheter på svenska mediers sajter, vid 11 olika datum i år.

Kvinnor är rejält underrepresenterade i medierna.

– Det är ett demokratiproblem. Medierna är en del i det offentliga samtalet. Då är det viktigt att alla medborgartyper: kvinnor, män, gamla, unga, kommer till tals. Det är viktigt för demokratin, säger Gunilla Jarlbro.

Makten och medierna är till synes ointagliga manliga fästen. Många tidningar låter på kvinnodagen den 8 mars kvinnor dominera nyhetsflödet. Men det räcker ju inte långt.

– Hur världen ska tolkas och vad som är viktigt ses i hög grad genom de medelålders vita männens glasögon. Jag är inte konspiratorisk och tror att det sitter ondsinta jävlar på redaktionerna, det här är ren slentrian. Det går till exempel alltid att hitta en kvinnlig expert om man tänker efter lite.

Gunilla Jarlbro konstaterar att Rättvisarens resultat ligger i linje med vad liknande undersökningar visat de senaste åren. Det händer inte mycket när det gäller representativ jämlikhet i svenska medier.

– Det räcker inte att räkna – om man inte gör något av resultatet. Om man mäter, tar lite tid att diskutera. Hur blev det här, hur kan vi ändra det här? Att räkna är inte allt, man måste också titta kvalitativt på sin journalistik. Vilka bilder av kvinnliga och manliga politiker väljer man, till exempel?

Det finns mediechefer som menar att medierna återger världen som den är, med mest män på maktpositioner. Men argumentet håller inte. Medierna definierar och synliggör makten. Makten är beroende av medierna i sin maktutövning. Därför är det hög tid att medierna inte bara räknar typ 28 kvinnor mot 72 män i dagens nyhetsflöde. Förändring är möjlig – och skulle vara ett viktigt bidrag till ett rättvisare samhälle.

Pilger hos Assange i Belmarshfängelset

Julian Assange på väg till Belmarshfängelset den 11 april i år. Foto: Twitter.

John Pilger har besökt Julian Assange i det ökända Belmarshfängelset i utkanten av sydöstra London bakom rader av murar och taggtråd som skymmer horisonten. I webbtidningen ”Consortium News. Independent Investigative Journalism and Political Review” berättar han skakad om sitt besök.

– I fängelsets besökscentrum fick jag lämna ifrån mig pass, plånbok, kreditkort, medicinska kort, pengar, telefon, nycklar, min kam, penna och papper.

Pilger berättar att han behöver två par glasögon. Nu tvingades han välja och lämnar ifrån sig sina läsglasögon.

– Från det ögonblicket kunde jag inte läsa, på samma sätt som Julian inte kunde läsa under den första tiden i fängelset. Hans glasögon skickades till honom men kom av obegripliga skäl inte till honom förrän efter ett par månader.

Eftersom Julian Assange inte dömts utan är häktad har han rätt att bära sina egna kläder i fängelset. När han i april släpades ut ur Ecuadors ambassad fick han inte ta med sig en liten bag med personliga tillhörigheter. Hans kläder skulle sändas hette det, men allt bara försvann.

Pilger berättar hur han tillsammans med mormödrar och barn och andra besökare, går igenom olika kontroller. De lämnar fingeravtryck och kroppsscannas. Dörrar smälls igen bakom och framför dem. Dreglande hundar undersöker dem. Till slut kommer han in i ett stort rum, där de fångar som ska få besök väntar.

Under 22 av dygnets 24 timmar är Julian Assange inspärrad i ett slags sjukhus i fängelset. Här hålls han isolerad, tvångsmedicineras och övervakas var 30:e minut, det kallas självmordsvaka.

– När vi hälsar på varandra kan jag känna hans revben. Hans armar har inga muskler. Sedan april har han gått ner tio eller femton kilo. När jag första gången träffade honom här i fängelset blev jag chockerad över hur mycket han hade åldrats.

– Jag tror att jag blir galen, sa han den gången.

– Jag svarade honom att nej, så är det inte. Se hur du skrämmer dem, vilket makt du har över dem. Julians intellekt, hans skruvade känsla för humor är okänd för de varelser som ständigt kränker honom i fängelset, men samma humor skyddar honom själv, tror jag.

– Vi talar med händerna över våra munnar för att inte bli avlyssnade. Det finns kameror över oss, På den ecuadorianska ambassaden brukade vi skicka lappar till varandra och dolde dem för kamerorna över oss.

På murarna i fängelset finns hurtiga slogans: ”Var glad, förlora inte hoppet, skratta ofta”.

Assange enda fysiska övning är en kort promenad på en betongstig mellan höga murar. Där har man målat ”njut av gräset under fötterna”. Men det finns inget gräs.

– Den oupphörliga inskränktheten i fängelset klibbar på mig som svett. Den som lutar sig för nära en fånge blir genast åthutad. Om jag tar locket av min kaffekopp ryter en vakt till mig att sätta tillbaka det.

En fånge och hans kvinnliga besökare börjar gräla. Det är som ett äktenskapsgräl. En vakt ingriper. Fången ropar ”fuck off”.

Detta blir signalen för en stor grupp vakter som ingriper. De flesta är bastanta överviktiga män och kvinnor och kastar sig gemensamt över fången för att trycka ner honom på golvet.

– Samtidigt skriker vakterna åt oss besökare att det är tid för oss att ge oss av. Nu börjar en lång resa ut ur fängelset förbi biometriska kontroller, med hundar och gula linjer som ingen får överskrida. När jag lämnar besökscentrum vänder jag mig om och ser Julian sitta där alldeles ensam. Han håller sin knutna hand i luften.

Fotnot:John Pilger är en australiensisk-brittisk journalist som arbetar från London. Artikeln bygger på ett anförande som Pilger höll i London i torsdags, på kvällen samma dag då han besökt Julian Assange i fängelset.

Pilgers tidigare artiklar i Consortium News can be läsas här.

Pilgers webbsida är: www.johnpilger.com.

Fotnot 2: RÄDDA JULIAN ASSANGE OCH CHELSEA MANNING!

Föreningen IrakSolidaritet genomför i Stockholm den 14 december kl 12 på Soltorget ovanför Sergels torg en manifestation för de båda visselblåsarna:

”Det gäller rätten att säga sanningen! Det gäller vår yttrande-och pressfrihet.
En spionrättegång mot en journalist och förläggare som brukat sin lagstadgade rätt att informera om USA:s krigsbrott i Irak och Afghanistan, är ett allvarligt hot mot journalisters och allas vår rätt att tala och skriva fritt.”

Belmarshfängelset där Julian SAssange hålls inspärrad sedan april.