Poeten och konstnären Elsa Grave hyllas i Åstorp

Porträtt av Elsa Grave. Pastell av Brita af Klerker.

”Jag föddes i en gruva” är titeln på en ny utställning i Konsthallen, Åstorps bibliotek. Med vernissagen hyllades på kvinnodagen den 8 mars poeten Elsa Grave med ett ambitiöst program.

På utställningen, som pågår till den 15 maj, visas ett urval av Graves målningar, för att ge en bild av henne som just konstnär, tillsammans med brev, skissblock, teckningar. Det breddar bilden av en mångsidigt begåvad kvinna: Poet, romanförfattare, konstnär, feminist, miljöengagerad …

Elsa Graves oljemålning av Nyvångshögen. Hon gick på målarskola och var först inriktad på att bli bildkonstnär. Bild: Anne-Marie Grave, dotter till Elsa Grave.

Inledde gjorde Kristina Hallind från Elsa Grave-sällskapet, som berättade om poetens liv och skrivande. Elsa föddes i Gunnarstorp 1918 och växte upp i Nyvång i anslutning till den stora ask- och slagghög som är Nyvångs signum i världen.

Elsa Grave gick i läroverk i Helsingborg. Men lärarna var lomhörda för hennes skrivande talang, berättar Kristina Hallind. Den blivande poeten och en av modernismens förgrundsgestalter i svensk poesi, fick i studentbetyget ett B i svenska, viket motsvarade precis godkänt. Hennes konstnärliga ambition värderades desto mer, med ett A i betyget, högsta tänkbara.

Skådespelaren Gunilla Poppe, som också är Elsa Grave-sällskapets ordförande, läste under kvällen flera av hennes dikter, som Svinborstnatt. Några av dikterna fanns stort textade på väggarna, ett härligt sätta att introducera poesi.

”Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian,
suggan snarkar i sin dröm
dröm av dubbelhakor, galtabetar
surnad mjölk och här och där
ett brunt potatisskal, 
djupast ner i drömmen glider
strömmar utav blåmjölk
där en flik av grädden ännu döljer
svarta liket av en fluga.”

På vernissagesöndagen reflekterade konstnären och filmaren Kalle Brolin inspirerat om slagghögar (kan en slagghög vara ett konstverk?), gruvsamhällen, blåsorkestrar och om Elsa Graves poesi, medan författaren Åsa Maria Kraft läste egna dikter, som hyllningar till Elsa Grave på kvinnodagen.

Elsa Grave genomgår en våg av förnyad uppmärksamhet. I samband med hundraårsminnet av hennes födelse (1918) hyllades hon i en lång rad kulturartiklar.

Därför är det så glädjande att Åstorps konsthall i samarbete med Åstorps bibliotek och ABF tagit hem Elsa Grave till den trakt där hon föddes med en så härlig och ambitiös satsning som den här.

Fotnot: Nya Kultur-Sören slipar argumenten, inventerar ordförrådet och gallrar bland vanföreställningarna och de förutfattade meningarna. Han gör därför uppehåll i bloggskrivandet en tid framöver.

Nyvångshögen.
Bild: NIKLAS GUSTAVSSON/HD.

M och SD attackerar ihärdigt Public Service: Yttrandefriheten hotad

Sveriges Televisions entré från Oxenstiernsgatan i Stockholm, september 2008.Foto Holger Ellgaard/Wikipedia.

Det har länge funnits en politisk enighet om att yttrandefriheten är en nödvändig förutsättning för en fungerande demokrati. Ändå har SD länge i en rad sammanhang gått till angrepp mot medier och enskilda journalister på ett sätt som påminner om förhållandena i länder som Polen och Ungern.

Nu rättar moderaterna in sig i ledet bakom sverigedemokraterna. I nya numret av tidningen Journalisten rapporteras om hur motioner från de båda partierna vill införa sanktioner mot journalister eller medier som prickas i Granskningsnämnden.

Moderaternas riksdagsledamöter Lars Beckman, Jan Ericson och Edward Reidl föreslår i två motioner att Granskningsnämnden för radio och tv stärks genom införandet av sanktionsmöjligheter vid brott mot regelverket.

Även flera Sverigedemokrater i riksdagen föreslår i motioner att sanktionsmöjligheter införs. David Lång (SD) och Robert Stenkvist (SD) vill i en motion införa ”påföljder” för programansvariga ”när allvarliga brott mot stadgar och sändningstillstånd sker”.

Samma parti vill att granskningsnämndens ledamöter ska bestå av politiker från riksdagspartierna, mandatmässigt proportionerligt, och utses av riksdagen i stället för av regeringen.

Förslaget skulle innebära att politiker från Sveriges riksdag beslutar om vad som är sakligt och vad som är opartiskt, och kan besluta om ”påföljder” för anställda på SVT, SR och UR.

Under det senaste året har politiker inte bara från M och SD utan också från KD vid olika tillfällen grovt attackerat public Service-medierna. De nya motionerna är djupt oroande. Om SD och M-politiker skulle få makt att straffa SR och SVT kan konsekvenserna inte överblickas.

Grundlagsskyddet för public service är helt otillräckligt och borde stärkas innan det är för sent.

FRITT INTRÄDE TILL LITTERATURKANALEN.SE:S RIKA SKATTKAMMARE

Litteraturkanalen.se – slopar månadsavgiften och blir tillgänglig utan kostnad.

Litteraturkanalen.se, en för Sverige unik webb-satsning, blir nu kostnadsfritt öppen för alla bok- och läsintresserade (och för er andra också …). Bakom satsningen står de båda helsingborgsfilmarna Mikaela Hennig och Rex Brådhe, som tidigare bland annat gjort en lång rad dokumentärfilmer för SVT, inte minst K-special.

Därmed slopas den tidigare månadsavgiften. Den som vill är välkommen att fortsätta som stödmedlem med samma månatliga belopp som tidigare, 39 kronor i månaden. Men huvudprincipen är fritt inträde till Litteraturkanalens många skattkammare.

Från startsidan finns tolv dörrar till olika sorters material.

Författare ger i filmade inlägg sina egna tips på bra läsning. Här finns bidrag av bland andra Carsten Jensen, Hanne-Vibeke Holst, Anders de la Motte.

Under vinjetten Ellens skarpa boktips berättar bokkännaren Ellen Skarp, som i många år arbetade på Killbergs i Helsingborg, om sina favoritböcker. Det handlar ofta om fransk litteratur (i svensk översättning) men också om annat, som isländska deckare, brittiska feelgoodhistorier och om ålarnas hemliga liv, enligt Patrik Svenssons prisade Ålevangeliet.

På Litteraturkanalen finns också flera av Rex och Michaelas egna filmproduktioner, som dokumentärenMitt hjärtas jaguar”, om dramatikern, skådespelaren, musikern och fotbollsfantasten Magnus ”Mankan” Nilsson och den fina kortfilmen Sundet, om barndomsminnet och ljudet av en färja när bilarna rullar ombord.

Här finns också bilder från ett work in progress, en dokumentär om Andrew Manze, ”Den skrattande dirigenten”, under många år chefsdirigent för Helsingborgs symfoniorkester. Och så i tre delar min egen intervju med Förintelseöverlevaren Katja Olsson,Flickan som kom till Auschwitz”.

Varför förhindrar stadsdirektören att han granskas i extern revision

Förhndrar stadsdirektören Palle Lundberg att Öresundskraftsaffären ska granskas externt. Bilderna, t v foto Tom Wall, HD, t h foto Sven-Erik Svensson/HD.

Stadsrevisionen svarade i höstas HD att man inte kunnat genomföra en extern revision av Öresundskraftaffären därför att man ”utan framgång försökte få en revisionsbyrå att granska affären”.

Nog borde man provat fler kanaler, det var så mycket som stod på spel. Det lät som en bortförklaring. Trots allt handlar det om 25 miljoner och om avsevärda demokratiska värden.

Nu i mars 2020 ges en ny förklaring, som för mig låter som goddag yxskaft, förlåt uttrycket. HD skriver:

”Nu hävdade man istället att förslaget stoppades eftersom stadsrevisionen är oberoende”.

Stadsrevisionen ska rimligen vara oberoende gentemot stadens styre vars fogderi den har till uppgift att granska. Om kommunens ledande politiker bygger idrottsanläggningar för en miljard (som skett i Helsingborg, först Arenan och sedan nya Olympia) borde stadsrevisionen oberoende granska så att politikernas beslut följt lagar och rimliga ekonomiska avvägningar – även om politikerna norpat kapital ur Dunkersfonderna.

Så här heter det på Helsingborgs hemsida: ”De förtroendevalda revisorernas uppdrag är att granska om stadens verksamheter sköts ändamålsenligt, ekonomiskt och att räkenskaperna är korrekta.”

Revisorkollegiet har fyra politiskt tillsatta ledamöter. Dess uppgift är exakt vad Bert Alfson begärt, att granska stadens räkenskaper. Ordförande är Aina Modig Lindell (S).

Revisorer lämna ansvarsfrihet. Den företags-vd som ger revisorerna instruktioner begår ett grovt fel.

Men i stadsdirektören Palle Lundbergs värld är revisionen ”oberoende” av medborgarna i kommunen, den ska inte granska kommunens beslut om det finns medborgerliga krav, då är den inte ”oberoende”.

För att vara oberoende ska stadsregionen göra som stadsdirektören säger. Punkt slut. I Helsingborg lika väl som i Vitryssland. Amen. Eller vad menas?

Nu är det alltså medborgare som begärt att en extern revision ska göras av hur stadens styrande politiker och tjänstemän agerat under Öresundskraftsaffären, vilket är högst rimligt.

Samtidigt säger Lundberg mot sig själv, skriver HD:

– Alla invånare kan höra av sig med förslag till revisionen. Detta hade vi kunnat vara tydligare med och förklara när frågor kommer in och hänvisa vidare. Har man man frågor som rör revisionen är ordförande i revisorskollegiet tydlig med att hon gärna tar emot frågorna.

”Felet” Bert Alfson skulle ha gjort med sin begäran blir då att han använt sig av det så kallade ”Helsingborgsförslaget”, klubbat i kommunfullmäktige, en procedur där också medborgare kan yttra sig.

Det förstås inget fel. Allt tyder på att Lundberg och kommunstyrelseordförande Danielsson till varje pris vill förhindra att Öresundskraftsaffären blir föremål för en extern genomlysning. Det kan bara bero på att det finns något i affären som måste döljas till varje pris. Varför fick HD enbart intervjua den avgående ekonomidirektören Ulf Krabisch via skriftliga i förväg formulerade frågor och inte på telefon?

Stadsdirektören stoppar granskning av sig själv i Öresundskraftsaffären

Folkinitiativet, genom Bert Alfson, skickade in ett Helsingborgsförslag. Men det stoppades innan det publicerats.Bild: Britt-Mari Olsson/HD

Folkinitiativets Bert Alfson vill ha en extern genomlysning av hela processen kring försäljningen av Öresundskraft, skriver Helsingborgs Dagblad.

Men staden har stoppat förslaget som inte ens lagts ut på kommunens hemsida, enligt reglerna för det så kallade Helsingborgsförslaget, beslutade av kommunfullmäktige.

Staden och staden, förresten. I det här sammanhanget är det stadens servicedirektör Mathias Johansson Perttu som i samråd med sina kollegor på Kontaktcenter och på stadsjuridiska enheten har beslutat att stoppa Bert Alfsons förslag från att läggas upp för omröstning på stadens hemsida.

– Stadsrevisionen är fristående och agerar oberoende mot staden, säger servicedirektören till HD. Han fortsätter ”Då blir det svårt för staden att ge uppdrag. Därför blev det det svaret. Vi har även stoppat andra Helsingborgsförslag som vi inte råder över.”

Stadsdirektör Palle Lundberg står bakom servicedirektörens beslut och stoppar granskning av sitt eget agerande under Öresundskraftsaffären. Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Men i en andra artikel, utlagd på HD:s webbsida under tisdagskvällen agerar stadsrevisionen knappast oberoende mot staden. Stadsdirektören Palle Lundberg står bakom beslutet att säga nej till att släppa fram förslag på en extern granskning av Öresundskraftsaffären, heter det i artikeln.

Men – nog var stadsdirektör Palle Lundberg en av de personer vars agerande under Öresundskraftsaffären skulle ha granskats i en extern genomlysning?! ”Tjänstemännen” på kommunen har ju utpekats som de som drivit försäljningen och rimligen måste Lundberg ha spelat en huvudroll i sammanhanget. Nu stoppar han granskningen av sig själv. Det ser inte snyggt ut. Maktmissbruk skulle jag vilja kalla beteendet.

Bert Alfson är sannerligen inte ensam. Vi var 96 procent av de röstande som valde att rösta nej till kommunaledningens förslag att sälja Öresundskraft, vilket bara fick tre procent av rösterna. Jag gissar att de flesta av nejröstarna, de 96 procenten, är lika intresserade av en extern genomlysning som Bert Alfson.

Kommunalrådet Marcus Friberg (MP) är initiativtagare till Helsingborgsförslaget, skriver HD. Han menar att förutom det som finns nämnt i regelverket – exempelvis lagbrott eller oförskämdheter – så ska förslagen släppas igenom.

– När jag överser det förslag som är lagt är det en politisk bedömning som görs att det inte lagts ut. Framförallt när det rör frågan om en extern revision.

Kommunalrådet Jan Björklund (S) är också kritisk till att förslaget stoppats:

– En extern revision är ett alldeles ypperligt Helsingborgsförslag oavsett vad man tycker om innehållet. Det får inte vara ett tyckande om innehållet, säger han.

Det handlar om demokrati och demokratisk insyn i vad som skulle ha blivit Helsingborgs största affär någonsin, med långsiktiga och oåterkalleliga konsekvenser och många underliga inslag, som hittills bara framskymtade bakom kommunledningens mörkläggningsridåer.

Men det handlar också om pengar, om 25 miljoner som det extravaganta amerikanska konsultbolaget A&M ska casha in. Firmans huvudansvarige för helsingborgsaffären, stationerad i New York, är också återkommande kommentator i den ultrakonservativa Trumpvänliga TV-stationen Fox News. Varför ska Helsingborg anlita en sådan person och en sådan firma och till det priset?? Det måste genomlysas.

Och vem bokade in konsulterna? Var det tjänstemännen på egen hand? Den avgående ekonomidirektören svarade bara på frågor via SMS, inte i telefon. Varför då? Var det Palle Lundberg som drev projektet?

Vad visste politikerna och i synnerhet Peter Danielsson? Visste kommunstyrelsens ordförande ingenting om konsultupphandlingen som gjorde i all tysthet just under valdagarna 2018, utan att helsingborgarna fick veta något?

Också detta måste genomlysas.

Till det kommer kommunrevisionens och servicedirektör Mathias Johansson Perttus aktuella beslut att ta bort Bert Alfsons förslag, vilket strider mot intentionerna i ett av kommunfullmäktige fattat beslut om medborgarinflytande. Vad hade servicedirektören för grund? Vem och vilka mer var inblandade i beslutsprocessen. Danielsson?? Och Palle Lundberg, det vet vi nu, just en skön bekännelse.

Har inte kommunrevisionen ett givet uppdrag att på medborgarnas vägnar granska hur de makthavande använder offentliga medel? Revisionen ska väl knappast skydda makthavare som ifrågasätts genom att tysta medborgarnas möjligheter till dialog och insyn?

Varje ny tur gör affären alltmer olustig. Helsingborg kan inte gå vidare förrän de här frågorna är rejält utredda. Sanningen måste bli offentlig vilket bara kan ske genom en extern och helt oberoende revision.

Den stadsdirektör som stoppar en granskning av sig själv borde rimligen tala ut – eller söka ett annat jobb.

I skolans ojämlika värld byggs ett segregerat samhälle

Ersättningsnivån för skolorna har ändrats förr och den måste kunna ändras igen, skriver debattörerna. Foto: Alexander Olivera/TT

Runt om i landet tvingas kommunerna skära ner inom sin skolverksamhet samtidigt som skolkoncernerna kan plocka ut mångmiljonvinster, skriver Boel Vallgårda och Johan Enfeldt från Nätverket för en likvärdig skola i en debattartikel i Svenska Dagbladet.

De båda artikelförfattarna har i sin rapport ”Ökad likvärdighet genom minskad skolsegregation och förbättrad resurstilldelning” kommit fram till att fristående skolor överkompenseras med cirka 20 procent jämfört med kommunala skolor.

De slår fast det självklara att ”dessa orimligheter måste rättas till” och har kommit fram till att den nuvarande lagstiftningen ger nuvarande lagstiftningen ger ”olikvärdiga villkor mellan offentligt drivna skolor och vinstdrivna skolor”.

Följden av det har blivit att kommunerna runtom i landet måste skära ner inom sin skolverksamhet samtidigt som skolkoncernerna kan plocka ut mångmiljonvinster. 

Friskolesystemet infördes av Bildtregeringen 1992. Den gången fick friskolorna 85 procent av kommunernas ersättning. En utredning några år senare fastslog sedan att en rimligare nivå vore 75 procent. Trots detta är ersättningen i dag höjd till 100 procent.

Detta trots att den kommunala skolan har ett ansvar att se till att det finns skolor för alla, också i utsatta områden. Friskolorna kan däremot bedriva skolor enbart där det lönar sig för dem och se till att klasserna alltid är fulla.

Fristående skolor i allmänhet och koncerner som Internationella engelska skolan (IES) i synnerhet, kan för sig skapa en gynnsammare elevsammansättning. Kommunala skolor får i stället en ökad koncentration av elever med behov av stöd. Vinstsyftande skolor behöver bara ta emot elever som aktivt valt deras skola och därmed accepterat ett specifikt koncept, till skillnad från de kommunala som måste vara till för alla. 

Det har därmed blivit mycket lönsamt att bedriva friskolor, vilket har lett till att utvecklingen mot koncernskolor, riskkapital och börsnoteringar tagit fart. I utredningen heter det:

”Att stora belopp av skattemedel överlåts till privata utförare utan närmare preciserade krav på vad som ska göras för pengarna är inte möjligt inom andra områden är skolan.” 

För att förstå hur samhället ser ut måste vi se skolans roll. Rapportens författare skriver:

Skolan är också en mötesplats för unga och deras föräldrar vilken kan bidrar till sammanhållning förståelse och tolerans i samhället. Skolan har ett centralt uppdrag i att upprätthålla det civiliserade samhället som uttrycks i FN:s mänskliga rättigheter och barnkonventionen. Att upprätthålla denna centrala uppgift försvåras när skolan fragmentiseras.

Rapporten är högintressant läsning. De högljudda debattörer som vill lösa sociala problem med fler poliser och hårdare straff bör särskilt studera den. I skolans ojämlika värd byggs ett segregerat samhälle – med skattepengar. Det är fullständigt horribelt.

Den 25-sidiga rapporten kan laddas ner gratis här.

Lerans språk tar makten från vanmakten i Marianne Halls figurer

På Tomarps kungsgård visas till den 23 mars en ovanligt suggestiv keramikutställning, formad av Marianne Hall. I de vackra rummen finns ett myller av lerfigurer. Den som tittar efter noga kan se att många befinner sig mitt i livets dramatik, andra misstänker jag rentav är döda.

Men utställningen handlar inte om döden utan om livet och livets uttryck. Halls figurer har ett kroppsspråk och en ansiktsmimik som rentav får mig att höra, nå ”höra”, vad de säger så att jag kan ana något om vad de utsatts för eller utsätts för, som utsagor om människans och mänsklighetens glädje och lidande.

Många av Marianne Halls figurer är bara handshöga eller mindre. betraktaren måste luta sig fram över dessa Gulliver-varelser och själv bli något av en jätte i sammanhanget. Det förstärker betraktarens känsla att Marianne Hall inkännande reflekterar över människans och mänsklighetens litenhet och utsatthet. Associationerna vandra åt olika håll, det kan handla om krig, pandemier eller miljökatastrofer.

På utställningen visas också filmarens Lars Lennart Forsbergs (1933 – 2012) kortfilm Kyrie Eleison, en femton minuter lång suggestiv visuell gestaltning av Marianne Halls lerfigurvärldar, med sång av isländska Björk.

Forsberg blev känd för bl a Vem älskar Yngve Frej och gjorde år 2000 en personlig dokumentär, ”Min mamma hade 14 barn”. Ett av de andra barnen var konstnären Marianne Hall (född 1936), ett annat den kända skulptören och keramikern Hertha Hillfon (1921 – 2013). Nog måste Marianne Hall ha inspirerats av storasyster Hertha, deras verk har familjekänsla sig emellan, om än Herthas är mycket större.

Pappa till de tre konstnärliga och kreativa syskonen – och alla de andra barnen – är skräddarmästaren Karl Filip Forsberg , som på äldre dar började teckna porträtt, många av dem självporträtt. Hans uttrycksfulla och drivna bilder visas på bottenvåningen och nog blinkar de till dotter Mariannes figurer en trappa upp.

På webbsidan Galleri på svenska konstnärer skriver Marianne Hall:

Jag gör bilder i lera
detta är mitt språk

En gång hade jag inget språk
då kunde vanmakten ta makten över mig

Nu har jag ett språk 
som tar makten över vanmakten

Hur det sker vet jag inte
glädjen bara finns där
stark som vatten.

Marianne Halls lerskulpturer på Tomarps kungsgård.

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.

Blir Göteborg och Helsingborg kärnvapenfria städer?

Göteborgs hamn. Foto: Wikipedia.

Göteborg kan bli den första svenska staden som säger nej till kärnvapen, skriver Svenska Läkare mot kärnvapen, sedan Göteborgs kommunstyrelse i dagarna beslutat att bifalla en motion från Feministiskt initiativ om att Göteborg ska ansluta sig till ICAN Cities Appeal.

Det lokala göteborgska partiet Demokraterna kommer vara vågmästare i omröstningen. Enligt partiets kommunalråd Jessica Blixt kommer man rösta för förslaget.

– Alla medborgare vill väl rimligen ha en kärnvapenfri planet.

Vad kan konsekvensen bli om man ansluter sig till det här, frågar SR P4 Göteborg?

– Vi ser det som en tydlig signal, uppmaning och önskan från Göteborgs högsta organ till riksdag och regering om att de borde agera.

Som gränsstad och stor hamnstad har Helsingborg stora likheter med Göteborg och borde rimligen kunna fatta ett liknande beslut. Ju fler städer som ansluter sig till ICAN:s stadsupprop desto större blir trycket på regeringen att återvända till Sveriges antikärnvapenpolitik som varit självklar från andra världskriget till nu.

Det finns en stark folklig majoritet bakom tanken på att Sverige ska ratificera FN:s kärnvapenförbud, sådant det formulerats av ICAN. De politiker som motarbetat detta har i mina ögon förlorat sin moraliska kompass.

”Berlin är inte Weimar” – STOR VÄNSTERFRAMGÅNG I SÖNDAGENS VAL I HAMBURG

Valresultatet i söndagens val i Hamburg. Källa ZDF.

I söndagens val (23/2) i tyska Hamburg mer än fördubblade miljöpartiet Die Grüne, De gröna, sitt valresultat, från 11,9 procent till 24,2. I stora delar av innerstaden, med områden som St Pauli, är De Gröna största parti med uppåt hälften av rösterna.

Också SPD, socialdemokraterna, gjorde ett hyggligt val med 39,2 procent av rösterna, trots en nedgång med 6,4 procent. Die Grüne, och SPD får tillsammans en rejäl absolut majoritet, efter att ha fått 63,4 procent av alla röster.

Sannolikt väntar nu en koalition mellan SPD och Die Grüne. Den socialdemokratiske borgmästaren  Peter Tschentscher kommer att kunna sitta kvar på sin post.

Politiskt är det långt mellan Hamburg och Sverige. Det politiska landskapet i Hamburg är helt annorlunda än vad vi vant oss vid i svenska val de senaste åren.

Robert Habeck, en av två partiledare för De Gröna, kallade valresultatet ”fantastiskt” och att säger att partiet är berett att ta ansvar för framtiden, skriver Tidningen ETC.

– Vi har en väldigt utmanande situation för demokratin i Tyskland, och CDU sitter fast med sina egna problem. Det kommer vara upp till oss att ge landet en riktning och förtroende, säger Habeck i tysk tv.

I valet i Hamburg fick Angela Merkels CDU sitt sämsta resultat någonsin, med bara 11,2 procent, en minskning med 4.7 procent. Det är det sämsta resultatet för det statsbärande partiet i något tyskt delstatsval på 70 år.

”Det är en bitter dag för CDU i Tyskland och ett historiskt dåligt val i Hamburg”, säger CDU:s generalsekreterare Paul Ziemiak.

Vänsterpartiet Die Linke gick svagt framåt med 9.1 procent (+0,6). Marknadsliberala FDP hamnade med 4,9 procent under femprocentspärren och fick inga mandat. Också högerextrema AfD, Alliance för Deutschland, minskade (-2,8) men hamnade strax över femprocentgränsen.

I den tyska tidningen Zeit on Line skriver krönikören Matthias Naß att valet i Hamburg ger mycket att glädja sig åt, inte för alla partier men för den tyska demokratin. Rubriken är ”Berlin är inte Weimar” och syftar på den oro för Tysklands demokratiska framtid många hyst efter högerextrema AfD:s framgångar, som kom på skam i Hamburgvalet.

Redan på valdagens kväll stod det klart att vi inte behöver oroa oss för demokratin, skriver Nass. Många vuxna röstade på näringslivsvänliga SPD och ungdomarna på Die Grüne, ”was sonst?” Många jublade och skanderade ”Nazis raus!”, vilket så när blivit fallet, fast AfD med ett nödrop klarade sig över femprocentgränsen.

De Grönas Katharina Fegebank, toppkandidat i Hamburg, och Annalena Baerbock, partiledare, jublar efter valresultatet.
Bild: Kay Nietfeld/dpa/AP