Tyskland Närmar sig kärnvapenförbudet. Målet ett ”Tyskland fritt från kärnvapen”

Kärnvapen är nu illegala står det skrivet med ljus på FN:s högkvarter i New York. Skärmdump från ICAN:s webbsida.

Den nyligen installerade tyska koalitionsregeringen förväntas att som ett av sina första beslut tillkännage att Tyskland kommer att som observatör följa ICANs fortsatta arbete med FN:s förbud mot kärnvapen.

Den tyska regeringen har presenterat ett utkast till ett dokument där man också annonserar sin önskan att ta del av ett kommande möte med de stater som hittills ratificerat kärnvapenförbudet. Det innebär att Tyskland blir det andra NATO-landet – efter Norge – som deltar i ett sådant möte. I utkastet presenteras också att den tyska ambitionen är att leva upp till målet med ett ”Tyskland fritt från kärnvapen”.

”Med detta tillkännagivande upphör Tysklands kritik och motstånd mot det nukleära vapenförbudet”, skriver Florian Eblenkamp, styrelsemedlem i tyska ICAN Germany.

Efter andra världskriget finns amerikanska kärnvapen utplacerade i Tyskland. I det nämnda utkastet avvisas inte möjligheten för att Tyskland ska begära att USA återtar och avlägsnar de kärnvapen som nu finns i Tyskland.

Den nya ”trafikljuskoalitionen” vill skapa en ny och modernare säkerhetspolitik, vilket innebär ett paradigmskifte för den tyska utrikespolitiken, skriver ICAN.

Nya opinionsundersökningar visar att den nya regeringen har det tyska folket bakom sig. En klar majoritet av tyskarna anser att landet ska göra sig kvitt de kärnvapen som nu finns i landet och ansluta sig till TPNW (the Treaty on the Prohibition of Nuclear Weapons).

Till det kommer att 136 tyska städer genom beslut i städernas kommunfullmäktige beslutat att stödja TPNW. Bland dessa är 16 delstatshuvudstäder. Tillsammans lever här 30 procent av Tysklands befolkning.

Låt oss hoppas att Tyskland, 76 år efter Hiroshima, går i spetsen för ett kärnvapenfritt Europa och en värld där fred byggs med fredliga medel.

Och att Sverige med ny S-regering återupptar den kärnvapenkritiska och FN-vänliga hållning som präglat landets alliansfria politik större delen av tiden efter andra världskriget. Det är obegripligt och obehagligt att Sverige inte ratificerat ICAN:s och FN:s kärnvapenförbud.

Macron: ”Engelska Kanalen får inte bli en kyrkogård”

Franska Liberations torsdagsnummer domineras av flyktingkatastrofen i Engelska kanalen.

Flyktingkatastrofen i Engelska kanalen dominerar tidningarnas förstasidor på torsdagen i både Frankrike och England. Ett 30-tal människor omkom då en flyktingbåt sjönk utanför Calais på den franska kusten. Det är den värsta olyckan i sitt slag sedan flyktingkrisen började.

Trettiofyra personer tros ha varit ombord på båten. Två överlevande behandlas med intensivvård. Bland de omkomna fanns minst ett barn.

Tyvärr har kommentarerna efter katastrofen till stor del präglats av anklagelser och beskyllningar mellan Frankrike och England, skriver brittiska The Guardian.

I ett telefonsamtal på onsdagskvällen betonade den franske presidenten Emmanuel Macron de båda ländernas delade ansvar för det skedda och sa till Johnson att han förväntade sig fullt samarbete och att situationen inte skulle utnyttjas för ”politiska syften”.

”Frankrike kommer inte att acceptera att Kanalen förvandlas till en kyrkogård”, sa Macron.

Macron har vidare krävt att EU-ministrar ska behandla flyktingsituationen vid Engelska kanalen vid ett akut krismöte.

Från Boris Johnsons sida hördes mest krav på att Frankrike bättre skulle patrullera sina stränder för att förhindra att flyktingbåtar lämnar dem.

I en annan artikel skriver The Guardian om de fasor det innebär för flyktingar att försöka korsa Engelska kanalen, i dåligt sjövärdiga farkoster. Tidningen citerar 12-årige Mohammad som gjorde resan i juni tillsammans med sin mamma och åttaåriga syster på flykt från talibanernas Afghanistan.

”Det var som en skräckfilm”, sa pojken. Ändå var det sommar då, inte mörka och kalla november.

Mohammad och hans syster överlevde den 33 km långa resan över havet. De är bland de tusentals som korsat kanalen i år då sammanlagt 25 700 flyktingar kommit i små båtar till Storbritannien – vilket är tre gånger så många som 2020.

För några veckor sedan hävdade Storbritanniens inrikesminister Priti Patel att 70 % av flyktingarna i små båtar är ekonomiska migranter. Han fick mothugg av brittiska flyktingmyndigheter, The Refugee Council, som visade på undersökningar att 91 procent av flyktingarna kom från krigshärjade länder med långtgående kränkningar av mänskliga rättigheter och att de därmed har rätt att söka asyl.

A young boy is helped by a Border Force officer as a group of people are brought to Dungeness, Kent, by the RNLI following a small boat incident in the Channel on 20 November.
A young boy is helped by a Border Force officer as a group of people are brought to Dungeness, Kent, by the RNLI following a small boat incident in the Channel on 20 November. Photograph: Gareth Fuller/PA

Ytterkantspolitikern Annie Lööfs kusliga kränkthet

Annie Lööf, centerpartiet. Foto: Björn Lindahl/Aftonbladet.

Det var en kränkt Annie Lööf som på onsdagen i riksdagen kungjorde att centerpartiet minsann inte skulle släppa igenom socialdemokraternas budget.

Magdalena Andersson, slog därför samma dag två parlamentariska rekord. Hon blev Sveriges första kvinnliga statsminister – efter hundra år av bara gubbar sedan den kvinnliga rösträtten infördes. Och hon blev den statsminister som suttit kortast tid, bara sju timmar.

Varför var Annie Lööf så kränkt? Jo, hon hade ju i kommandoton beordrat Magdalena Andersson att inte till något pris förhandla med vänsterpartiets ledare Nooshi Dadgostar. Varför, jo därför att i Lööfs skygglappsvärld är dagens vänsterparti ett ”ytterkantsparti”, som inte ska få något inflytande, jämförbart med sverigedemokraterna.

Men Magdalena Anderssons enda möjlighet att bilda regering var att få stöd både av vänsterpartiet och centern. Därför samtalade hon med Dadgostar, gång på gång. Eller ”förhandlade de”?? Därtill betonade Andersson att hon såg det som högst normalt att samtala och förhandla med Dadgostar inför regeringsbildningen, därför att partiet ingick i röstunderlaget.

Dagens vänsterparti är inget ”ytterkantsparti” och har en politik som i många avseenden kan jämföras med socialdemokraternas på Olof Palmes tid.

Resultatet av S-V -förhandlingarna blev ett avtal som skulle ge en tredjedel av Sveriges fattigpensionärer en skattefri tusenlapp mer i månaden från augusti nästa år, en högst rimlig och substantiell reform för de flesta partier, medvetna om skavankerna i dagens pensionssystem.

Då hade Lööf efter inledande förhandlingar, ja just förhandlingar, tvingat fram inskränkningar i allemansrätten och ökade befogenheter för stora skogsägare, något som många hävdade hotade den fjällnära skogen, Sveriges svar på Amazonas.

Men är man kränkt, som Annie Lööf, då ger man igen. Hon röstade mot S-budgeten och skapade en situation där S och MP skulle regera på en budget som M-KD-SD stod bakom. Det fick miljöpartiet att gå i taket och lämna regeringen. Partiet ville inte vara delaktigt i att leda landet med en brunblå miljöfientlig budget, inriktad på kärnkraft och sänkta drivmedelspriser, förutom främlingsfientlig migrationspolitik.

Lööf skapade politisk kalabalik i riksdagen och gav Magdalena Andersson vad kommentatorer kallade en mardrömsstart, vilket ledde till hennes avgång sedan miljöpartiet lämnat regeringssamarbetet. När jag skriver detta på onsdagskvällen är förutsättningarna för en fungerande svensk regering för tiden fram till valet i september 2022 osäkra.

Förlorare är väljarna, ja medborgarna i det här landet som borde ha rätt till kompetenta och ansvarstagande politiker av en annan kalliber än kallhamrade Annie Lööf.

Vad Lööf gjorde på onsdagen innebar ju att centerpartiet utan att tveka hoppade upp i famnen på främlingsfientliga sverigedemokraterna med krav på S att följa SD-M-KD:s budget. Därmed skänkte hon Jimmie Åkesson hans ”största politiska seger någonsin”, skriver Aftonbladet.

Vad skulle gamla tiders c-ledare som Torbjörn Fälldin eller Olof Johansson ha sagt?

Försämrar USA:s Patrioter svenskt säkerhetsläge?

Tolv Patriot-robotar på en lavett under ceremonin på Luftvärnsregementet i Halmstad Foto: Johan Nilsson/TT.

I förra veckan överlämnades det amerikanska luftvärnssystemet Patriot till Luftvärnsregementet i Halmstad, skriver Dagens Nyheter. Tidningens skribent i militära frågor, Mikael Holmström, konstaterar att de nya vapnen innebär att ”de militära banden till USA fördjupas”. I rubriken på nätet talas det om ”En stor dag”.  De nya luftförsvarsvapnen är enligt artikel ”modernast i Norden”, men har ett rejält pris, tolv miljarder.

– Det är en stor dag för oss i armén, och också för Försvarsmakten. Detta är inte bara ett luftvärn för armén utan också en del av vår luftförsvarsförmåga, säger arméchefen Karl Engelbrektson.

Patriotsystemet ersätter de Hawk-robotar som köptes in 1963. Beslutet om att upprusta luftförsvaret togs efter Rysslands annektering av Krim 2014.

Valet den gången stod mellan det italiensk-franska systemet Aster och amerikanska Patriot, skriver Holmström. I debatten den gången nämndes ofta att det franska systemet var både billigare, modernare och bättre. När valet föll på det amerikanska systemet anfördes som ett huvudargument att ambitionen var att samordna den svenska arméns utrustning med den amerikanska.

Det svenska värnpliktsförsvaret avskaffades genom ett beslut i riksdagen den 16 juni 2009 med röstsiffrorna 153 – 150, där den knappa borgerliga majoriteten slog fast att den allmänna värnplikten skulle vila i fredstid.

Det innebar att det svenska försvaret i många avseenden blev otillräckligt, inte minst jämfört med perioden med stora värnpliktsårgångar. I den situationen har det talats om närmanden till USA:s militär eller ett fullt Natomedlemskap. Men skulle det vara en lösning på Sveriges säkerhetssituation?

Vilken är den största militära risken för Sverige? Är det ett isolerat ryskt militärt angrepp på Sverige? Knappast.

Däremot har Östersjön och Norra Ishavet blivit zoner där USA och Ryssland konfronteras. Sveriges största risk är att bli indraget i en sådan konfrontation som skulle kunna övergå i krig, också med kärnvapen.

Ett svensk närmande till USA eller Nato leder – för den som resonerar så – till ett kraftigt försämrat svenskt säkerhetsläge, i all synnerhet om man jämför med Sveriges långa alliansfria period. Det svenska allt övergripande målet borde vara att stå utanför alla krig, inte att delta i USA:s krig.

Nato har i dag stora trupper i de baltiska staterna och amerikanska Natotrupper i Polen nära gränsen till Ryssland.

Kommer de nya Patriotmissilerna i Sverige av Ryssland att uppfattas som en utökning av Natos och USA:s trupper i regionen, måste man fråga sig.

Bilden ger en bra bild av dagens Östersjön, en konfrontationszon mellan USA och Ryssland. Vad som inte framgår av kartan är Natos trupper i de baltiska staterna och de amerikanska Natotrupperna i Polen.
Grafik: Johan Andersson Källa: Försvarsmakten, Lockheed Martin, Army-technology/DN.

Hej då, Staffan!

Staffan Sommelius avled natten till söndag. På bilden t v som förskolebarn för länge sedan, tillsammans med sin på dagen tre år äldre bror Sören.

Staffan Sommelius, min tre år yngre bror, gick bort natten mellan lördag och söndag efter en kortare tids sjukdom. Han var under många år rullstolsbunden i sviterna efter en stroke som förlamade hans högra sida och påverkade hans talförmåga.

Jag hade fyra syskon i två kullar, tre halvsyskon och ett helsyskon. När Staffan inte längre finns är jag ensam kvar. Barbro Wåhlin, läkare, var äldst, följd av Torgny Sommelius, journalist och författare till böcker om Jugoslavien och Indien. Torgny omkom i en flygolycka på Trinidad i januari 1963. Klara Stenblomma (tidigare Birgitta Sommelius), dog förra året i sviterna efter covid-19. Hon var en begåvad pianist och gav som ung solokonserter också med Helsingborgs symfoniorkester.

De tre hade vår pappa Ove Sommelius första hustru Katja som mamma, judinna, född Zingerowitch i dåvarande ryska Lettland, kom som flykting först till Paris och sedan till Danmark och Sverige efter den ryska revolutionen.

Ove var under många år chefredaktör för Helsingborgs Dagblad.

Staffan och jag hade samma mamma, Vera, född von Porat (i Köpenhamn).

Staffan var tre år yngre än jag själv, född på samma dag, den 23 oktober. Han blev 77 år. Han var ju en födelsedagspresent till mig, inbillade jag mig länge.

I kretsen av syskon blev han ”den konstnärlige”. Han gick på konstskola i Köpenhamn. Hans debututställning var på ett galleri i Lund, ägt av den mångsidige Helmer Lång. Med åren blev det en lång rad separatutställningar och än fler samlingsutställningar.

I yngre dagar målade han mest nonfigurativa bilder. Fritidshuset i Stora Hult gav honom ett nytt återkommande motiv, utsikten mot väster över havet och Kullaberg på andra sidan Skälderviken. Ateljén i Stora Hult var under många år också en välbesökt minikonsthall under de återkommande Konstrundorna i påsktid.

Staffan fick en särskild profil i tidningsarbetet på Helsingborgs Dagblad som tecknare till ledarredaktionen, med bilder som märktes och även ägnades egna utställningar.

Vi ärvde i 30-årsåldern tillsammans Helsingborgs Dagblad, vilket inte var en enkel uppgift – och som många gånger frestade på syskonrelationen.

Annat var det i yngre dagar – som när vi båda som förskolebarn – innan penicillinet börjat användas – låg isolerade tillsammans, med scharlakansfeber, en oändligt lång månad på epidemisjukhuset i Helsingborg. Alla besök bestod i föräldrar och andra som utifrån knackade på rutorna och vinkade in till sjuklingarna.

Det var bra längesedan nu, ett av många, många starka minnen som dyker upp dagar som dessa – och lämnar efter sig både en känsla av tomhet men än mer av vemod över livets obevekliga gång.

Fotnot: Staffan efterlämnar hustrun Lena och fyra barn, Max, Matilda, Mårten och Maja.

Stumpenensemblens härliga ”Lyckliga gatan”

Stumpenensemblen spelar Lyckliga gatan av Kent Andersson och Bengt Bratt på Folkets hus B-sal i Helsingborg. I förgrunden: Thomas Karlsson.

I Helsingborgs kulturliv är Stumpenensemblen nog det mest unika inslaget, unikt också i ett nationellt perspektiv. Genom åren har gruppen bjudit på en pärlband av starka föreställningar, med en blandning av professionella skådespelare och amatörer på scenen. Repertoaren har sedan starten 1999 präglats av ett starkt socialt engagemang och inte minst av en solidaritet med marginaliserade grupper i det svenska samhället, med motton om demokrati och jämlikhet.

Efter ett långt pandemiuppenhåll bjöd teatern i lördags på premiär på ”Lyckliga gatan”, en pjäs som Kent Andersson och Bengt Bratt skrev 1992 och som spelades på bland annat Skånska teatern.

Föreställningen inleds med att sju personer kommer in i scenrummet. Men deras förvirring är stor. Vad gäller saken? Varför finns ingen ”ansvarig” på plats?

De har alla blivit skriftligen kallade till något slags möte av någon myndighet. Så småningom kommer en åttonde, Michael Segerström. Han ser kanske ut som ”en ansvarig” kunde göra, men har bara blivit försenad av att råka hamna på fel möte i samma hus, ett ekumeniskt möte om arbetslöshet och soppkök.

De åtta har olika bakgrund men ett gemensamt, de är alla arbetslösa. De väntar på den ansvarige – som man väntar i Becketts ”I väntan på Godot” – och tvivlar, vad ska mötet vara bra till? Alla är vana vid att bli manipulerade och lurade av myndigheter och överhet.

Eyvind Andersen, teaterns konstnärlige ledare, har redigerat föreställningen utan stora åthävor. Men det lättsamma anslaget kombineras med ett genuint allvar och en stark scenisk närvaro.

De medverkande sitter på scenen i en ring av stolar, framför Inga Björstedts målade flyttbara scenografiska bakgrunder. En och en berättar de om sin bakgrund och sina liv. Någon är f d bibliotekarie på ett bibliotek som stängts, en har varit vaktmästare, en är f d socialarbetare, en annan har arbetat som banktjänsteman, en är kaxig f d hög tjänsteman på ett företag, ”det var jag som kallade folk till samtal, som slutade med att de fick sparken”.

Någon är f d bibliotekarie på ett bibliotek som stängts, en är f d socialarbetare, en annan f d vaktmästare på en bänk, en är kaxig f d hög tjänsteman på ett företag, ”det var jag som kallade folk till samtal, som slutade med att de fick sparken”. Nu har också hon själv blivit överflödig.

I slutscenen inleder Michael Segerström en gungande dans med sin pinnstol till tonerna av Svinnsta skär och resten av ensemblen följer efter. Så avrundas Lyckliga gatan med ett durackord.

Kent Andersson och Bengt Bratts pjäser spelade en stor roll i svenskt kulturliv under en period från 1960 – 80-talen. Deras ande svävar över Eyvind Andersens uppsättning som i något avseende blir en dubbelexponering av de nämnda dramatikernas tid och vår egen, det i många avseenden än mer skoningslösa 2020-talet.

Folkets Hus B-sal har länge varit Stumpenensemblens självklara och genuina scen. Men kontraktet är uppsagt och av allt att döma blir ”Lyckliga gatan” den sista föreställningen som ges där. Det känns riktigt sorgligt, för teatern och för stadsdelen Söder. Teatern som ibland kallats ”De hemlösas teater” riskerar att bli hemlös.

Fotnot 1: I föreställningen medverkar: Madeleine Grothén, Jan Nielsen, Jonna Frisch, Lillemor Haglundh, Kat Strinnholm, Thomas Karlsson, Mari F Persson, Eva Henriksson och Michael Segerström.  

Föreställningen ges under hösten bara tre gånger till, fredag – söndag kommande helg. Fler föreställningar kan bli aktuella efter årsskiftet.

Fotnot 2: Som vän till regissören Eyvind Andersen är jag egentligen jävig att skriva om uppsättningen. Som bloggare kan jag ändå ta mig den friheten.

3:e AP-fonden: En miljard av svenska pensionspengar placerade i kärnvapenföretag

Tredje AP-fonden investerar miljardbelopp i kärnvapen. Bilden från amerikanska Northrop Grumman, sm producerar system till USA:s kärnvapenprogram. Foto: Nyheter (Ekot) | Sveriges Radio.

En dryg miljard av svenskarnas pensionspengar har av Tredje AP-fonden placerats i kärnvapenrelaterade bolag, avslöjar SR:s Ekonomiekot, baserat från uppgifter lämnade från Svenska Läkare mot kärnvapen. Fondens innehav kommer från 15 svartlistade bolag.

Jag är chockerad över att Tredje AP-fonden fortsätter att investera i bolag som är involverade i produktionen av nya kärnvapen. Det strider mot syftet med FN:s ickespridningsavtal, säger Susi Snyder, kärnvapenexpert på nederländska fredsorganisationen Pax. 

Första till fjärde AP-fonderna har sedan 2019 ett lagstadgat hållbarhetskrav på sig. I förarbetet till lagen skriver regeringen att FN-avtalet “innehåller ett tydligt åtagande för kärnvapenstaterna att nedrusta” och att det ”bör få återverkningar” på de allmänna pensionsfondernas investeringsbeslut.

De andra AP-fonderna har gjort sig av med sina kärnvapeninnehav, men inte Tredje AP-fonden.

– Vi menar att deras investeringar bryter mot den lag som trädde i kraft för tre år sedan, säger Josefin Lind, generalsekreterare för Svenska läkare mot kärnvapen. Organisationen har i dagarna gett ut en viktig rapport, ”Kärnvapen produceras med svenska pengar” med undertiteln ”Ny granskning av 3:e AP-fondens innehav”. Ladda ner rapporten här.

Den bygger på granskningar av AP-fondernas investeringar flera år i rad.

 Varför satsar Tredje AP-fonden pensionspengar på massförstörelsevapen? Hoppas fonden på större avkastning om säkerhetsläget i världen försämrats och fler länder ökar sina kärnvapeninnehav, som bland annat Storbritannien förra året?

Nej, så enkelt är det inte. Fondens kärnvapenrelaterade investeringar utgör mindre än en procent av fondens totala placeringar. Den är heller inte ensam. 600 svenska fonder investerar i kärnvapenrelaterade företag. Tredje AP-fonden dock mest.

Peter Lundkvist är ägar- och hållbarhetsansvarig på Tredje AP-fonden och i år också ordförande för AP-fondernas gemensamma etikråd. Han svarar “ja” på frågan om Tredje AP-fonden får investera i kärnvapen.

– Vår bedömning är att de här innehaven är förenliga med lagstiftningen, säger han.

Han hänvisar till Etikrådets tolkning av FN:s icke-spridningsavtal. 

– Det här avtalet ger kärnvapenstaterna Frankrike, Kina, Ryssland, Storbritannien och USA rätt att inneha och underhålla kärnvapensystemen med syfte att säkerställa deras funktion. 

– Jag tror verkligen inte att några svenskar önskar att deras pensionspengar går till massförstörelsevapen och jag tror att det är väldigt få som är medvetna om det, säger Josefin Lind, Läkare mot kärnvapen.

Den kusliga nyheten om Tredje AP-fondens placeringar i kärnvapenrelaterade företag visar återigen på nödvändigheten av att Sverige ratificerar FN:s förbud mot kärnvapen.

Totalt handlar Tredje AP-fondens placeringar om 15 bolag, bland annat amerikanska Northrop Grumman och Honeywell International, som levererar system till USA:s kärnvapenprogram.  

Vattenkanon och tårgas mot flyktingarna och Angela Merkels samtal

Flyktingar på väg den sista biten genom Belarus till gränsen mot Polen, där de möttes av tungt beväpnad polsk kravallpolis, vattenkanoner och tårgas. Skärmdump från film av brittiska The Guardian.

De flyktingfamiljer som under en vecka övernattat under provisoriska omständigheter i utomhus i skogarna vid gränsen mellan Belarus och Polen vandrade i veckan fram till den polska gränsstationen, avspärrad av stora mängder rakbladsvassa taggtrådsrullar. Där möttes de av tungt beväpnade polska kravallpoliser som besköt dem med tårgas och vattenkanoner, efter det att några av flyktingarna kastat sten mot de som bevakade gränsen. Det handlar om flera tusen flyktingar.

De här kusligt inhumana scenerna med ett våld som också riktar sig mot barn utgör en sammanfattning av EU-ländernas flyktingpolitik denna mörka november 2021.

Visst, det hela är ett resultat av den belarusiske diktatorn Aleksander Lukashenkos bisarra politiska drag att använda flyktingar som ett vapen, med stöd av Vladimir Putins Ryssland.

Men det kan inte hjälpas. Genom den polska och EU-sanktionerade reaktionen mot flyktingarna blir EU medskyldigt till grova kränkningar mot människor. Det här är extremt omänsklig konflikthantering. Ett tiotal personer lär ha dött i de kylslagna oländiga gränstrakterna mellan Polen och Belarus.

Lukashenko är en hänsynslös och maktgalen bandit. Men hade inte EU kunnat hantera krisen så mycket bättre?

Den enda europeiska politiker som tycks ha visat något slags genuin humanitet och praktisk handlingsförmåga är föga förvånande EU:s förre förbundskansler Angela Merkel. Hon ringde i måndags upp Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko. Såvitt känt är det första samtalet som Lukasjenko har haft med en västledare sedan belarusiska valet i augusti 2020. I samtalet, som nog underlättades av att Merkel talar ryska efter uppväxten i DDR, krävde hon att Belarus släpper fram humanitär hjälp till migranterna.

Så tycks ha skett i mitten av veckan, samtidigt som möjligheter för grupper av flyktingar att återvända särskilt till Irak arrangerades. Konflikten lindrades åtminstone tillfälligt. Det borde ha skett tidigare – om inte EU accepterat att Polens taggtråds- och kravallpolisstrategi skulle ha varit allenarådande.

FOTNOT: Det bör nämnas att EU:s utrikeschef Josep Borrell också tagit upp hjälpbehovet i ett samtal med Belarus utrikesminister Vladimir Makej i söndags, rapporterar Svenska Dagbladet.

Liknande krav hördes från Sveriges utrikesminister Ann Linde:

– De här stackars flyktingarna måste få hjälp med filtar, madrasser, mat, dryck och så vidare. Det kan bli en humanitär katastrof. Redan är det förfärligt för många av dessa som har lurats dit, säger Linde i Bryssel.

Den polska polisen satte under tisdagen in vattenkanoner för att hindra migranter från att ta sig över gränsen. Foto: Leonid Shcheglov/AFP/Dagens Nyheter.

Smittan närmar sig åter: . nu utreder IVO covidhanteringen på svenska äldreboenden

Från onsdagen presskonferens om nya covidrestriktioner. Skärmdump SVT.

Nu stiger åter smittotalen i Europa och i vår nära omgivning, också om än hittills sakta också i Sverige. Vid en presskonferens på onsdagseftermiddagen aviserade regeringen att det vid månadsskiftet november/december kommer att införas krav på vaccinationsbevis för sammankomster inomhus med över 100 personer. För de som inte kan – eller inte vill – vaccinera sig väntar begränsningar.

Ska pandemin åter ta greppet om samhället? Väntar nya åtgärder som åter igen släcker ner samhället?  Det kan inte uteslutas.

Samtidigt fortsätter arbetet med att granska det som hänt under pandemins tidigare skeenden.

Ivo startar inom kort en stor granskning av den medicinska vården på äldreboenden i Sverige, skriver Helsingborgs Dagblad. Fokus kommer att ligga särskilt på beslut som togs i början av pandemin. Då fattade läkare inte minst i Skåne felaktiga beslut som hindrade äldre från att få vård.

Ivo:s initiativ känns som en välkommen satsning, med tanke på att det finns djupa brister i svensk äldrevård och omsorg, säger Peder Carlsson på Ivo, Inspektionen för vård och omsorg.

Läkare i Skåne tog särskilt i pandemins början beslut på löpande band om att äldre människor inte skulle få vård på sjukhus. Besluten var ofta hemliga, både för de det gällde och för deras anhöriga.

Till råga på allt tog vissa skånska vårdcentraler hundratusentals kronor i betalt för möten med patienter och anhöriga som aldrig ägt rum, skriver Dan Ivarsson i HD vidare. Dessa vårdcentraler måste nu betala tillbaka stora summor till Region Skåne, i vissa fall rör det sig om miljonbelopp.

Tyvärr listar inte tidningen de vårdcentraler som gjort sig skyldiga till dessa grova övergrepp mot allt vad medicinsk etik heter. Vi är nog många som skulle velat veta för att välja bort dem i kommande vårdval.

Vissa regioner gick ut i mars 2020 ut med generella direktiv, bland annat Jämtland och Härjedalen. Personer på äldreboenden som misstänktes ha covid skulle inte åka till sjukhus utan ”så gott som alltid stanna kvar i sitt boende”.

Under första halvåret av pandemin dog 51 personer med covid på äldreboenden i dessa båda län. Hos var fjärde av dem saknas protokoll som visar att någon läkare talat med dem eller deras anhöriga om möjligheten att få vård på sjukhus.

Ivo kommer under 2022 att granska större delen de 1700 äldreboenden som finns i Sverige. Man kommer särskilt att särskilt studera en tredjedel av alla boende på äldreboende för att kontrollera att de fått individuella medicinska bedömanden och att läkemedel hanterats korrekt.

Ivo kommer också att se till så att Sveriges äldreboenden rättar till de stora brister som myndigheten tidigare har påpekat.

De politiskt ansvariga har alltför ofta uttalat sig undanglidande om händelserna i pandemins början. Region Skåne har granskat 19 av regionens 160 vårdcentraler under ett fåtal dagar våren 2020 och enbart där funnit över 500 fall där läkare tagit felaktiga beslut om behandlingsbegränsningar. Det återstår mycket att kartlägga och förstås att förändra för att förhindra upprepning, Det som skedde innebar kusliga övergrepp mot många äldre personer.

Göteborg Unescos ”kreativa litteraturstad”

I måndags kom beskedet: Göteborg utses till ny litteraturstad av Unesco, Förenta nationernas organisation för utbildning, vetenskap och kultur. Bild: Adam Ihse / TT/GP

Göteborg har i dagarna av Unesco utsetts till Sveriges första litteraturstad, Unesco City of literature. För några dagar sedan tillkännagavs Unesco totalt 49 nya kreativa städer världen över. Bland dem uppmärksammades Göteborg tillsammans med Jakarta och Vilnius just på litteraturens fält, skriver Göteborgs-Posten.

På Dagens Nyheters kultursida är Sandra Stiskalo skeptisk. Hade Göteborg utsetts till musikstad eller filmstad hade det varit ok. ”Men litteraturstad? Den som är så olitterär?” Det är lite som när Obama fick fredspriset, heter det i rubriken.

Anna Blennow, författare och docent i latin vid Göteborgs universitet , höjer på ögonbrynen. I en debattartikel på Göteborgs-Postens kultursidor, skriver hon i ett genmäle till DN och Sandra Stiskalo bland annat:

”Dagens Nyheter berömmer sig av att numera ha en Göteborgsredaktion för att erbjuda ”fler nyheter från Västsverige”. Men efter att ha läst Stiskalos artikel börjar jag tvivla på att någon litterärt intresserad DN-journalist överhuvudtaget har varit här på sistone, annat än i en taxi till och från Bokmässan och kanske i baren på Park.” Hon fortsätter:

”Det handlar inte om staden i litteraturen, utan om litteraturen i staden, och utgör del i det internationella nätverket Unesco creative cities med syfte att sprida, skriva och läsa litteratur i alla delar av samhället: skolor och universitet, scener och festivaler, förlag och tidskrifter. …

Under de senaste decennierna har staden byggt långt fler och varierade litterära plattformar än den sedan länge etablerade Bokmässan: Göteborgs litteraturhus (landets första då det invigdes 2013), Göteborgs romanfestival, Angereds bokmässa, Göteborgs poesifestival, Forum för poesi och prosa, Johannes Anyurus prisbelönta skrivarskola Qalam. Göteborg producerar flest kulturtidskrifter i Sverige, och är störst i Skandinavien på konstnärliga utbildningar varav ett flertal litterära.”

I Göteborgs-Posten är ordförande i kommunstyrelsen, Axel Josefson, (M) stolt över utnämningen:

”Vi i Göteborg värnar ju om det fria ordet, och har vår Bokmässa. Nu har vi avsatt en miljon årligen i budgeten till detta och vill använda utmärkelsen för att sätta litteratur och kunskap i centrum och få fler göteborgare att engagera sig i litteraturen.

Det extra anslaget i kulturbudgeten gäller tillsvidare, så länge Göteborg har kvar rollen som Unescos litteraturstad.”

Även kommunalrådet Grith Fjeldmose (V) kommenterar utnämningen:

– Det är ju jätteroligt! Nu kan Göteborg, som redan tar emot fristadsförfattare, fokusera ännu mer på att utveckla litteraturens plats i samhället, och fortsätta kämpa för yttrandefrihet och demokrati.

Fotnot: Helsingborg har haft en enda fristadsartist, AJ, videokonstnär från det krigshärjade Jemen. Han sparkades ut och ersattes inte av en följande. Helsingborg lär vara den första och enda staden som pinsamt nog sagt upp sitt åtagande i ICORN, International Cities Of Refuge Network, vars syfte är att ge en fristad till förföljda författare eller konstnärer.

Hur det kan gå ihop med stadens devis att vara en plats ”för den som vill något” är helt obegripligt.

Göteborg var den första fristadsstaden i Sverige redan 1996. Under två år mellan 2006 och 2008 bodde Svetlana Aleksijevitj i Göteborg som fristadsförfattare. Hon fick 2015 Nobels litteraturpris.