Coronakris i Helsingborg: Sjätte värst smittade stad

Fölljande sms skickades ut till 47 000 mobilanvändare i Helsingborgstrakten på fredagseftermiddagen. Från Helsingborgs Dagblad.

47 000 helsingborgare fick vid 16-tiden på fredagen ett dramatiskt sms som informerade om att smittspridningen av coronaviruset just nu ökar kraftigt i Helsingborg. Sms:et hänvisade till information på kommunens hemsida helsingborg.se, där man bland annat kunde läsa:

”Smittspridningen av coronaviruset ökar just nu dramatiskt i Helsingborg. Vi har flest nya fall av covid-19 i Skåne och är bland de sex kommuner i Sverige som har störst smittspridning. Därför måste vi alla nu ta ett gemensamt ansvar för att minska smittspridningen.

Det krävs nu att vi tar krafttag för att dämpa spridningen av covid-19 i samhället. ”

Förra veckans 1 015 nya fall av covid-19 i Helsingborg motsvarar 69 nya fall per 10 000 invånare, klart högst bland Skånes kommuner och även den högsta siffran i hela södra Sverige. Bara fem kommuner i landet har högre smittspridning: Älvsbyn, Årjäng, Timrå, Skellefteå och Sundsvall, skriver HD.

Det här är krisinformation av ett slag de flesta av oss aldrig behövt uppleva tidigare. Men informationen är befogad och nödvändig. Smittospridningen i Helsingborg är kuslig och att staden skulle vara så illa drabbad är oväntat och väcker många frågor om hur spridningen gått till.

Det som inte fick hända har skett. Inom vård- och omsorgsnämndens och socialnämndens verksamheter fanns på torsdagen 85 personer med misstänkt eller konstaterad covid-19. Bekräftad smitta fanns då i hemvården, på LSS-boenden och på 7 av 18 vårdboenden.

Kommunen informerar inte om antalet dödsfall, men med så stor spridning kan man befara det värsta.

Samhället är skörare och mer utsatt än på många, många år dessa decemberdagar. Till råga på allt havererade tågtrafiken mellan Helsingborg och Lund på fredagen och ligger i princip nere, rapporterar HD.

Det är pendlarkaos och ersättningsbussar och tveksamt om någon normal tågtrafik kan komma igång före jul. 7000 meter räls mellan Helsingborg och Lund måste bytas ut.

Kollektivtrafiknämndens ordförande i Skåne, Carina Zachau (M), reagerar kraftigt på dagens besked.

”Trafikverkets oförmåga att planera underhållet av den skånska järnvägen har nått helt nya dimensioner. Timingen är den sämsta tänkbara mitt i en pandemi och med kommande julfiranden”, skriver hon i ett pressmeddelande.

– Här pratar vi om en sträcka där hur många som helst pendlar och så inträffar en sådan här sak. Och informationen från Trafikverket har varit usel, säger hon.

Helsingborgs kommun kommer att gå ut med mer information om coronasituationen i staden vid en pressträff på måndag klockan 10, 

”Allt för skåningarna” eller maktmissbruk – i Regionens hantering av Lundalabbet?

För två veckor sedan, 18 november, visade regiondirektören Alf Jönsson upp de snabbtester som Region Skåne köpt in flera veckor innan FHM gett grönt ljus. Ledande chefer och politiker har drivit på för snabbt införande.Bild: Johan Nilsson/TT/HD.

Region Skånes största labb för covid-19-testning heter Klinisk mikrobiologi, ligger i Lund och har 225 anställda, den största gruppen är biomedicinska analytiker.  I fredags förbjöds labbchefen Ingvar Eliasson att komma till sin arbetsplats på två veckor, efter en konflikt med Region Skånes ledning.

Ledande politiker och tjänstemän ville att laboratoriet mycket snabbt skulle ställa om sin verksamhet till i synnerhet snabbtester, något som Ingvar Eliasson var kritisk till. Jag behandlade det som skedde i en blogg på torsdagen, läs här. Där skrev jag bland annat:

Satsningen på snabbtester har stolt hållits fram av exempelvis regionstyrelsens ordförande Carl Johan Sonesson (M) och regionrådet Gilbert Tribo (L) som ett exempel på att ”Skåne går sin egen väg”.

Om nu Skåne gör precis tvärtom mot resten av landet borde man vara tydlig med sina motiv och förankra ”den skånska vägen” i organisationen. Här tycks man har gjort precis tvärtom, gjort det till ett politiskt prestigeprojekt och dåligt informerat facket om behandlingen gav Eliasson.

Vårdförbundet fick ingen förvarning eller information om den plötsliga förändringen i chefsledet, enligt huvudskyddsombudet Kerstin Andersson, som säger att ”Det kom bara ut ett mejl om att vi har en ny tillförordnad verksamhetschef”.

Nu går regiondirektören Alf Jönsson, som varit drivande då det gäller en snabb utrullning av de nya testerna, ut i Helsingborgs Dagblad med vad jag inte kan kalla för något annat än vilseledande krishantering.

HD frågar: ”Du ser inget anmärkningsvärt i det som hänt, att en nyckelperson som verksamhetschefen på Klinisk mikrobiologi tas ur tjänst?

– Det jag ser är att, ur ett mänskligt perspektiv, är det många som slitit fruktansvärt hårt under en lång period, svarar Alf Jönsson.

– Det kommer alltid att skava på olika sätt, på olika arbetsplatser, mellan chefer och medarbetare när vi varit utsatta för stress under lång period.

Men, hur kan Jönsson uttala sig så här? Frågan gäller Regionenledningens maktutövning och farhågan att den drabbar både personal och allmänhet genom att ett viktig laboratorium hamnar i kris. Men Jönsson förvandlar det till ”ett personalärende” och brer på med att ”jag kan inte kommentera personalärenden inom en enskild förvaltning”.

Är inte det ett klumpigt sätt att försöka göra slut på alla frågor om egen maktutövning?

Alf Jönsson har i den ena tidningsartikeln efter den andra markerat sin ställning som närmast ensam beslutsfattare i Region Skåne. I onsdags handlade det om massvaccinering:

– Igår gav jag besked om att dra igång upphandling av vaccineringsverksamheten, säger regiondirektören Alf Jönsson, skrev HD. I samma artikel hette det vidare att:

– Jag kommer inte att spara på något för att se till att detta blir genomfört, försäkrar Alf Jönsson.

Men tänk om det finns andra åsikter, motargument, problem??

I artikeln om Klinisk Mikrobiologi och dess petade chef säger Jönsson:

”Givetvis ska det vi gör, alltid göras säkert. Däremot kommer jag aldrig att tveka, någonsin eller någon gång, när det gäller att vi ska göra allt vi kan för skåningarna.”

Situationen på inte bara labbet i Lund utan på de labb som ansvarar för covid-19-proven över hela landet hart beskrivits som kaotiska, sedan smittspridningen ökad dramatiskt. Förra veckans nittontusen analyser var tre gånger fler än i början av oktober. Arbetsbelastningen beskrivs nu som ”extrem” med arbetspass sju dagar i veckan fram mot midnatt.

Att i det läget peta chefen och göra om verksamheten utan förankring är, som jag ser det, ett sätt att riskera människoliv, knappast att ”göra allt för skåningarna”.

För min del ser jag hela historien som ett obehagligt exempel på långt gånget maktmissbruk.

Region Skånes Skandalösa behandling av största covid-19 laboratoriet

Ingvar Eliasson är verksamhetschef för klinisk mikrobiologi i Region Skåne. Foto: Johan Nilsson/TT. I dag är han förbjuden att besöka sin arbetsplats.

Hälften av alla covidtester i Skåne analyseras på det lundensiska laboratoriet Klinisk mikrobiologi. I dagarna har verksamhetschefen Ingvar Eliasson förbjudits att komma till sin arbetsplats. Den påtvingade ”time-outen” har förorsakats av en konflikt med Region Skånes högre tjänstemän och väl ledande politiker om hur testningen ska organiseras, skriver Helsingborgs Dagblad.

– Det är väldigt stor oro bland personalen på labbet efter det plötsliga beskedet, säger Kerstin Andersson, huvudskyddsombud för Vårdförbundet som organiserar de biomedicinska analytikerna.

Konflikten handlar dels om det snabbt frampressade utskicket av de nya snabbtesterna för covid-19, som Skånes regionpolitiker och högre chefer gärna talat om. Enligt uppgifter till tidningen hävdar Eliasson att medicinska bedömningar måste få avgöra takten på införandet, inte politiska krav på snabbhet.

– Detta handlar om att politiker och tjänstemän vill visa handlingskraft. Men det är viktigt att införande av diagnostik sker tryggt och att både medicinska användningsområden och utbildning i handhavande är klart, innan man sätter igång, säger en källa till HD/Sydsvenskan.

Som chef för Klinisk mikrobiologi har läkaren Ingvar Eliasson en central roll i Region Skånes arbete för att hejda smittspridningen av covid, i synnerhet inom sjukvården, skriver HD vidare.

Den 15 november rapporterade Sveriges Radio Ekot om högt tryck på de svenska laboratorier som  ska analysera både coronarelaterade tester och vårdens ordinarie tester.

Ingvar Eliasson intervjuades i det sammanhanget av Ekot om arbetssituationen på Klinisk mikrobiologi-laboratoriet och sa bland annat:

– Människor kors och tvärs och svårt för dem att upprätthålla coronaavstånd, utan här jobbar man väldigt ”tight” och pressat i ett mycket mycket högt tempo och detta pågår långt in på kvällstimmarna fram mot midnatt.

Sedan dess har  arbetsbördan ökat betydligt. Förra veckans nittontusen analyser var tre gånger fler än i början av oktober. Arbetsbelastningen beskrivs nu som ”extrem”.

I radions reportage hette det vidare:

”På de flesta av de här labben jobbar personalen sju dagar i veckan och i vissa fall till sent in på kvällen. Personalläget beskrivs som väldigt ansträngt på de flesta håll, som på Sahlgrenska universitetssjukhuset där. Peter Brodin är verksamhetschef på laboratoriet.

– Det ligger på gränsen till vad vi kan hantera nu, så vi försöker utöka personal och antal analysinstrument och dessutom skicka till externa labb för att minska trycket.”

I det läget går Region Skånes tjänstemän och politiker in och petar Eliasson och försvårar laboratoriets livsviktiga arbete i en situation när Skåne tillhör de delar av Sverige där antalet smittade stiger allra värst. Det är extremt ansvarslöst och inkompetent.

För mig är det fullständigt obegripligt hur Region Skånes tjänstemän och politiker kan betes sig så i en djup krissituation där laboratoriet och dess personal i stället borde ha getts största möjliga stöd.

Regionens coronapolitik har återkommande varit undermålig. När staten gick in med stort stöd för att alla gratis skulle kunna ta prov, då beslöt Region Skåne att ta ut en avgift på 200 kronor per prov, man gjorde business av en nödsituation. Allianspolitikernas övergripande politiska ambition är ju att Region Skåne ska ha bland landets lägsta skattesatser, med corona eller utan kvittar lika.

I HD:s artikel heter det vidare: ”Vi har haft olika uppfattningar i sakfrågor och har i samband med detta kommit överens om att Ingvar Eliasson är ledig i fjorton dagar” mejlar Lars Kristensson som är förvaltningschef för Medicinsk service dit Klinisk mikrobiologi hör.

Denne Kristensson sitter också i Region Skånes koncernledning. Flera källor med insyn i ärendet uppger för HD och Sydsvenskan att konflikten handlar om vem som ska bestämma takten när Region Skåne börjar använda snabbtester – regionens tjänstemän eller de medicinskt sakkunniga.”

Satsningen på snabbtester har stolt hållits fram av exempelvis regionstyrelsens ordförande Carl Johan Sonesson (M) och regionrådet Gilbert Tribo (L) som ett exempel på att ”Skåne går sin egen väg”.

Förvaltningschefen Lars Kristensson utlovade 12 november att snabbtesterna skulle börja användas skarpt ute i vården ”inom någon vecka”.

– Det gör att vi snabbare kan ge besked om smitta på exempelvis äldreboenden eller när tester behöver göras på vårdcentralen, sade Kristensson då.

De medicinska experterna inom Klinisk mikrobiologi, som granskat flera olika fabrikat av snabbtester, har varit tveksamma till den hastiga utrullningen. Det finns också kritik mot att snabbtestningen inleds på vårdcentraler. Det uppger flera källor för tidningen.

Uppenbart är att regionens ledning har ett direkt ansvar för den situation som uppkommit. Trion Sonesson, Tribo och Kristensson tar på sig ett stort ansvar för många människors liv.

Bemötandet av Ingvar Eliasson har väckt bestörtning bland medarbetare som HD/sydsvenskan har talat med.

– Ingvar Eliasson är en helt central nyckelspelare. Nu tappar vi en viktig chef mitt i pandemins mest kritiska skede, säger en av dem. Lars Kristensson avböjer att uttala sig ytterligare.

På Klinisk mikrobiologi i Lund arbetar 225 personer, den största gruppen är biomedicinska analytiker.

Vårdförbundet fick ingen förvarning eller information om den plötsliga förändringen i chefsledet, enligt huvudskyddsombudet Kerstin Andersson.

– Det kom bara ut ett mejl om att vi har en ny tillförordnad verksamhetschef. När de fackliga representanterna ställde frågan direkt till Lars Kristensson fick de en förklaring som handlar om att verksamhetschefen haft för hög arbetsbelastning, och därför tagits ur tjänst.

– Den förklaringen tror ingen i personalen på. Allt det här skapar oro och påverkar den psykosociala arbetsmiljön. Och om chefen nu hade för mycket att göra – vad gjorde i så fall hans chefer åt det? undrar Kerstin Andersson.

Ingvar Eliasson har ansvaret för den mikrobiologiska diagnostiken i Region Skåne. Nu får han inte besöka sin arbetsplats Klinisk mikrobiologi.Bild: Lars Brundin/HD.

Vem tjänar på att slå sönder Public Service?

Fem myror är fler än fyra elefanter, en Public Sevice-produktion är i dag en del av svenska folkets kollektiva minne. Den kan för övrigt ses på SVT-Play.

Allt fler röster höjs nu för att innehållet i Sveriges Radio och SVT ska slimmad och styras. Tidigare har det framförallt handlat om sverigedemokraterna, men under hösten har liknande tongångar hörts både från moderaterna och kristdemokraterna, de tre högernationalistiska partier som siktar efter att bilda regeringen efter valet 2022 – och har en god teoretisk möjlighet att göra det.

Under hösten har återkommande höjts röster för ”ett avsmalnat uppdrag för public service”, inte minst från politiskt håll. ”Ut med underhållning och sport, in med kultur och samhällsnyttig journalistik”, har det hetat.

I fredags gick Eva Beckman, programdirektör på SVT, och Jan Helin, mediedirektör på SVT, till försvar för SVT mot de attackerna i en debattartikel på DN kultur.

De båda debattörerna slår fast att ”Public service finns till för att fylla demokratiska, kulturella och sociala behov. Det uppdraget är inte begränsat till någon särskild genre. Många av SVT:s underhållningsprogram bidrar till kunskap under lättsamma former …”

Man kan givetvis ha olika åsikt om SVT. Men att förvandla SVT till någon slags smal seriös public service-variant och lägga sport, underhållning, melodifestivaler och annat som betraktas som ”brett” i en reklamfinansierad TV3-TV4-lik kanal vore förfärligt.

Jag hör till de TV-tittare som inte står ut med reklamavbrott och därför aldrig tittar på de kanalerna. Däremot använder jag dagligen SVT-Play med ett otroligt bra och mångskiftande utbud, att slå sönder det vore ett kulturmord ingenting annat.

Pandemin har varit och är ett bevis för hur viktigt public service är i kristider. Både SR och SVT har informerat utförligt och trovärdigt – och gett den trygghet med tillförlitlig information som är nödvändig för att uthärda och överleva.

Beckman/Helin skriver:

Under hela pandemin har SVT försökt att på bästa sätt möta svenska folkets behov av snabb och saklig information och granskning, men också av kultur, gemenskap och avkoppling. Från skarpa utfrågningar i Aktuellt till Hemmagympa för de äldre. Glädjande nog har det bidragit till att SVT, enligt SOM-institutets specialmätning om corona, har det högsta förtroende som någonsin uppmätts för ett medieföretag – 81 procent.”

SVT och SR har ett demokratiskt uppdrag som är avgörande viktigt för ett fungerande samhälle. Om SVT inte erbjöd program inom alla genrer skulle detta demokratiska uppdrag inte skapa värde för publiken i samma utsträckning som i dag. Bara informerade medborgare kan delta i en levande samhällsdebatt.

Exempel från USA förfärar. Varför röstade 70 miljoner människor på Donald Trump i valet den 3 november? Jag kan bara se ett rimligt svar på frågan, att det berodde på den amerikanska mediesituationen.

Ett fåtal i dagens USA läser dagstidningar. Man får merparten av sin information från extremt profilerade TV-sändningar, med högerextrema och i det längsta Trump-vänliga Fox News som största nyhetskanal. Fox News har länge spridit presidentens lögner och gjort allt för att få upp profitabla tittarsiffror. På köpet har man sått okunnighet och skördat hat.

Om Public Service skulle malas sönder av M+KD+SD kan det på kort tid skapas en mediesituation liknande den i dagens USA också här i Sverige.

Till saken hör också att de flesta svenskar är positiva till public service. Beckman/Helin avrundar sin viktiga artikel så här:

”Så, vad handlar de alltmer högröstade kraven på ett avsmalnat uppdrag om egentligen? När vi ställde frågan till publiken med hjälp av Norstat så var majoriteten, tre av fyra, positiva till det breda uppdrag SVT har i dag. I den pågående debatten försöker en del aktörer nu frammana bilden av att den breda uppfattningen om public service i Sverige är den rakt motsatta. Varför? Vem tjänar på ett försvagat public service utan folkligt stöd?”

Om mindre än två månader förbjuds kärnvapen av FN

Försvarsminister Peter Hultquist vill inte att Sverige ska ratificera FN:s förbud mot kärnvapen. Foto: Fredsam Göteborg.

Om mindre än två månader förbjuds kärnvapen, när FN:s kärnvapenförbud träder i kraft den 22 januari 2021.

– Det är fantastiska nyheter och resultatet av civilsamhällets intensiva arbete i mer än 70 år. Det är förstås en sorg att Sverige ännu inte gått med i förbudet, men det är något vi får se till att ändra på, säger Agnes Hellström, ordförande för Svenska Freds.

Att förbudet nu kan träda i kraft är en historisk händelse som innebär en betydelsefull förändring för en fredligare värld. 

Förbudet börjar gälla 90 dagar efter att den 50:e staten ratificerat kärnvapenförbudet. Därefter är alla länder som ratificerat konventionen bundna av den och måste implementera och följa den.

Sverige och andra länder som ännu inte ratificerat FN:s kärnvapenförbud kommer också att märka av konsekvenserna av konventionen. Förbud är kraftfulla verktyg som skapar stigma och förändrar normer – det vet vi av erfarenhet från tidigare förbud mot personminor och klustervapen, skriver Agnes Hellström.

De statliga AP-fonderna har haft miljarder investerade i aktier på företag som producerar komponenter till företag. Detkommer knappast att vara möjligt i framtiden eftersom det nu är ett brott mot folkrätten.

De länder som redan har kärnvapen, särskilt USA, Ryssland, Storbritannien, Kina och Frankrike, lär inte skrota dem, inte omgående. Men FN:s förbud mot kärnvapen som massförstörelsevapen kommer i många sammanhang att fungera som ett moraliskt rättesnöre för en fredligare värld utan kärnvapen.

Sverige röstade 2017 ja till att anta FN:s kärnvapenkonvention har Sverige ännu inte anslutit sig till förbudet. Agnes Hellström skriver vidare:

”Det är ett djupt beklagligt brott mot svensk nedrustningstradition att stå utanför när en nedrustningskonvention träder i kraft. Tillsammans med ett antal andra organisationer arbetar Svenska Freds för att Sverige ska ansluta sig vilket skulle innebära att Sverige tydligt tar ställning mot kärnvapen och för att stärka den internationella normen mot dessa massförstörelsevapen. Sverige skulle också kunna bli ett nyckelland för att fler EU-länder, Natoländer och allierade ska ansluta sig till förbudet.”

Svenska folket är enligt Sifo för ett ratificerande av avtalet. Men den politiska majoriteten i riksdagens är mot, särskilt de borgerliga partierna och delar av socialdemokratin med försvarsminister Peter Hultqvist i spetsen.

Till det kommer att de stora tidningarna, DN, Svenska Dagbladet, HD/Sydsvenskan med flera bedrövligt nog både är mot ett undertecknande och för svenskt Nato-medlemskap och inte ens uppmuntrar till debatt i frågan.

Ingen aborträtt i USA: Fängelse i stället för vård

Tatyana Fazlalizadeh: To Be Without Choice, 2019

I USA diskuteras nu hur Trumps utnämningar av två konservativa domare i högsta domstolen/Supreme Court påverkar samhället under decennier. Allra mest handlar det om ”Row v Wade”, ett av de mest kända rättsfall som behandlats av den Högsta domstolen i USA. 

Året var 1973 och domstolen slog fast i sin dom i fallet att fri abort ingår i den konstitutionellt skyddade rätten till privatliv. Då domen avkunnades hade endast ett begränsat antal delstater infört fri abort, och de flesta delstater var därför tvungna att revidera sin lagstiftning.

Nästan femtio år senare ser det ut som om klockan kommer att vridas tillbaka i tiden genom att ”en konstitutionell rätt kriminaliseras”, när domstolen förbjuder abort nationellt i USA. Så är rubriken på en artikel i senaste numret av New York Review of Books (3 december 2020), skriven av Madeleine Schwartz, en av tidskriftens regelbundna medarbetare.

Hon menar att för de flesta amerikanska kvinnor är rätten till reproduktiv hälsa och abort redan så inskränkt att ett totalt abortförbud inte skulle göra någon större skillnad.

Många kvinnor lever i distrikt utan tillgång till fungerande abortklinik. Eller så har de inte råd att uppsöka en sådan eller för den delen söka vård över huvud taget.

Delstaternas lagstiftning har i större delen av USA gjort abort till ett omöjligt val för de allra flesta amerikanska kvinnor. Enbart under första halvåret 2019 infördes över 400 delstatslagar med syfte att inskränka möjligheten till abort eller förbjuda den helt. Under valet beslöt väljarna i Louisiana att delstatens konstitution skulle ändras och slå fast att abort var förbjudet.

Restriktionerna har lett till att många kliniker som kunnat erbjuda abort nu har stängts. Schwartz nämner att sedan 2013 har åtminstone 275 sådana klinker tvingats slå igen, enligt New York Times. Aborter kan heller inte utföras på de flesta sjukhus och kan sällan bekostas av sjukvårdsförsäkringar, Medicaid.

Det handlar också om pengar. En abortklinik är ett förlustföretag. De krafter som arbetar mot aborter har ofta tillgång till kapital för antiabortkampanjer.

I ett uppmärksammat fall i universitetsstaden Austin i Texas 2016 gav Supreme Court sitt stöd till en klinik i staden. Samma klinik tvingades ändå stängas två år senare sedan en antiabortorganisation tagit över lokalerna.

Till det kommer att kvinnors val när det gäller reproduktiv hälsa saknar stöd och drivs av, med Madeleine Schwartz ord, en ”aptit att straffa”, ”med fängelsestraff i ställt för medicinsk vård, åtal i stället för diagnos”.

Det här handlar inte bara om abort utan om så mycket mer, om flickors och kvinnors värdighet och medborgerliga rättigheter, skriver Schwartz vidare.

The Roberts Court, November 30, 2018. Seated, from left to right: Justices Stephen G. Breyer and Clarence Thomas, Chief Justice John G. Roberts, Jr., and Justices Ruth Bader Ginsburg and Samuel A. Alito. Standing, from left to right: Justices Neil M. Gorsuch, Sonia Sotomayor, Elena Kagan, and Brett M. Kavanaugh. Photograph by Fred Schilling, Supreme Court Curator’s Office.

Dunkerstiftelsernas styrelse stäms på mer än femtio miljoner

Henry Dunker som staty. Bild: Sonny Thoresen/HD.

Vad är väl femtio försvunna miljoner när Dunkersfonderna handskas med mångmiljardbelopp?

Ungefär så kändes det när det framkom att Dunkersstiftelserna lånat ut över femtio miljoner på mycket lösa grunder till två företag där den tidigare verkställande ledamoten (eller vd:n) Claes Lindqvist, haft stora egna intressen. Frågan verkar ha bagatelliserats och trivialiserats, när det i själva verket rör sig om otillständiga affärer med stiftelsens kapital.

Det handlar om två förlusttyngda bolag där Lindqivist själv satt i styrelsen, Sparkistan och Crossborder technologies AB. Båda gick senare omkull.

Enligt konkursförvaltaren Peter Thörnwall var  aktiekapitalet förbrukat redan när Sparkistan köpte den holländska detaljhandelskedjan hösten 2017, och styrelsen borde då ha beslutat om en kontrollbalansräkning. Att styrelsen inte gjorde så kan innebära brott mot aktiebolagslagen – och ledamöterna kan därmed bli personligt betalningsansvariga.

Nu skriver Helsingborgs Dagblad att Dunkerstiftelserna till slut stämt sin före detta vd och fyra andra externa styrelseledamöter och kräver att 51 miljoner plus ränta ska betalas till Dunkerstiftelserna.

Dunkerstiftelserna har, via ordförande Ragnar Lindqvist, hela tiden hävdat att Claes Lindqvist i det här fallet överskred sina befogenheter och agerade utan godkännande. Stiftelsens styrelse ska inte ha känt till att han investerat i Sparkistan.

Claes Lindqvist har å andra sidan, skriver HD, via sin advokat Krister Azelius, tillbakavisat detta.

– Han har haft styrelsens godkännande rakt igenom med allting som han gjort. Det finns ingenting i hans agerande som varit i strid med styrelsen eller de reglementen som gällde, sade Krister Azelius till HD.

50 miljoner är rejält mycket pengar, som kunde ha använts kreativt till gagn för Helsingborg i allmänhet och för kulturlivet i synnerhet. Den här härvan är djupt obehaglig och måste utredas grundligt.

M + KD + SD = Sant Moderaterna allt mer ärkekonservativa

Statsvetaren Jonas Hinnfors skriver på SvD:s debattsida att Moderaterna tar distinkta steg i konservativ riktning i en analys av nya idéprogrammet. Foto: Adam Ihse/TT, Carolina Byrmo/Aftonbladet/TT.

Moderaternas förslag till ett nytt idéprogram innebär att partiet är på väg att ta distinkta steg i konservativ riktning, skriver på Svenska Dagbladets debattsida Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Medan det gamla partiprogrammet från 2013 innehöll relativt begränsat med konservativa markörer och desto mer liberala innehåller det nya idéprogrammet en rad nya, mer konservativt präglade markörer vid sidan av liberala, menar Hinnfors. Han pekar särskilt på tre områden, nation, kultur/historia och familj.

I moderaternas partiprogram från 2013 hette det att ”såväl kulturella som nationella gränser förlorar i betydelse”. I det nya idéprogrammet markerar man i stället att ”det är nationalstaten som är fundamentet på vilket många av vårt samhälles viktigaste institutioner vilar”.

2013 lyfte man fram att lyfte fram att kulturell ”mångfald, i det lilla och det stora” leder till att ”människors ursprung, erfarenheter och historier [blir] ett gemensamt försprång” … I den nya texten varnar moderaterna i stället ”för att andra religiösa och kulturella arv ”krockar med vårt”.

I det gamla partiprogrammet såg M ”kunskap kring samhällets dominerade kulturella uttryck” som något som ”berikar livet” och ”en förutsättning för att kunna förstå andra”. Idéprogrammet lyfter i stället fram ”unikt svenska erfarenheter” där ”svensk kultur och svensk historia förenar människor över generationerna”. 

Moderaterna tycks inte se något gott i möten med andra kulturer. I stället heter det att ”integration inte är en dubbelriktad process. Den som kommer hit har en möjlighet och en skyldighet att bli del av vårt samhälle”. Det heter vidare att ”Sverige är format av ett kristet socialt och kulturellt arv som sträcker sig mycket långt tillbaka.” Idéprogrammet lyfter fram att partiets ideologi och värderingar är en del av den ”västerländska” och ”kristet-judiska” civilisationen och deras värderingar. I det gamla partiprogrammet nämndes ingenting om ”västerlandet”.

Det gamla partiprogrammet framhöll vikten av att familjer kan vara olika och nämnde särskilt hbt-personer, vilket inte finns med i det nya idéprogrammet. Samtidigt lyfts familjens roll fram tydligare än innan.

Moderaterna är nu i färd med att justera sin kompass, konstaterar Jonas Hinnfors. Partiet rör sig nu några kliv i riktning mot en samarbetsgemenskap med KD och SD. Därmed avlägsnar sig partiet samtidigt från den ”ideologiska samarbetsgemenskap där Centern och Liberalerna tidigare ingick”, skriver Hinnfors.

IVO: ALLVARLIGA BRISTER I SVENSK ÄLDREOMSORG

Ivo:s generaldirektör Sofia Wallström.Bild: Anders Wiklund/TT,

Sofia Wallström, generaldirektör vid IVO,  Inspektionen för vård och omsorg, berättar att myndigheten identifierat allvarliga brister i regionerna när det gäller vården av äldre vid särskilda boenden under pandemin. 

– Ivo gör bedömningen att det är för stora brister i vården i denna del. Lägstanivån är helt enkelt för låg, även under pandemin, säger Sofia Wallström.

Ingen region har tagit sitt fulla ansvar för individuell vård och behandling av äldre vid särskilda boenden under pandemin, enligt Ivos bedömning.

Statsminister Stefan Löfvenoch centerledaren Annie Lööf reagerar i en TT-artikel:

Statsministern konstaterar att Ivo framhåller att alla regioner i Sverige har brustit i sitt lagstadgade ansvar för medicinsk vård och behandling på särskilda boenden. Ivo säger också att äldre har inte fått vård utifrån just sina behov och att det har brustit i information till dem och deras anhöriga. Likaså finns brister i patientjournaler och vård i livets slutskede har inte skett i enlighet med gällande regelverk.

”Varje region behöver genomföra nödvändiga förändringar – de ska redan ha börjat med det”, skriver statsministern.

Centerledaren Annie Lööf vill se en uppryckning på alla håll.

– Vi måste se till att man lever upp till dagens lagkrav. Men det behövs också skärpningar av hälso- och sjukvårdslagen, sade Lööf inför partiledarsamtalen.

Lööf återkommer till tidigare väckta krav om att sjukvård ska kunna ges oavsett plats – hemmet, sjukhus eller det särskilda äldreboendet. Samordningen måste bli bättre mellan regionerna och kommunerna och sjuksköterskor och undersköterskor ges möjligheter att ge rätt vård och behandling i äldrevården, sjuka äldre ska inte behöva skickas till akuten för att få dropp, blodförtunnande och syrgas.

Allt det här är egentligen välkänt. Det som skedde inom äldreomsorgen i Sverige i våras var var kusligt. De politiker och tjänstemän som i efterhand inte förmådde att vara självkritiska, som när över hälften av de boende på ett äldreboende i Helsingborg avled av pandemin, har fortfarande mycket att lära. Stockholm och Helsingborg hörde till de städer som allra sämst klarade av döden inom äldreomsorgen.

Respekten för de äldres människovärdet måste återskapas. Det som skedde i våras var otillständigt, när många svårt sjuka äldre fick ”telefonbesked” av läkare utan konsultation eller fick palliativ vård insatt utan läkarkonsultation.

Därför är IVO:s skarpa formuleringar synnerligen välkomna. Vården av de äldre måste vara likvärdig med den som ges till andra, fattas bara. Det här är, menar jag, den allra viktigaste slutsatsen efter covid-19-pandemins härjningar. Eller med Sofia Wallströms ord ännu en gång:

”Ingen region har tagit sitt fulla ansvar för individuell vård och behandling av äldre …”

Hur kunde det bli så illa?

Det berodde i synnerhet, menar jag, på systemfel inom äldreomsorgen, något som förfärande synliggjordes av smittans dödliga härjningar. De systemfelen måste åtgärdas nu.

Jan Morris längsta resa, den från honom till henne

 Jan Morris photographed at her home in north Wales. Photograph: Antonio Olmos/The Observer.

Den brittisk-walesiska författarinnan och historikern Jan Morris längsta resa var inte någon av henne färder till fjärran platser på jorden utan mellan extraordinära identiteter, skriver The Guardian, sedan Morris avlidit den 20 november, 94 år gammal.

James blev Jan 1974, 48 år gammal, på en tid när könsbyte var outforskat territorium, utforskade världens som feministisk journalist och skrev en lång rad djupt originella reseböcker.

Jag såg och lyssnade på Jan Morris när hon besökte bokmässan för att tala om sin ”Trieste and the Mening of Nowhere”.

Böcker sätter igång fantasin och fantasin inspirerar till resor. Efter att ha läst några sidor i Morris Triestebok var jag på väg till staden. Det var en resa som också blev inledningen till arbetet med en egen livs- och resebok, med en av Jan Morris inspirerad titel, ”Hemma i Ingenstans. Resor till städer”.

Trieste var en speciell stad för Jan Morris, en plats där hon kunde vara sig själv. ”Det finns platser där man kan vara sig själv, skrev hon, ”städer där det lever människor med ett slags humor, förståelse och tolerans, folk som inte bryr sig om din ras, din tro, dit kön eller din nationalitet. Dessa människor lever i exil och tillhör nationen Ingenstans”, skrev hon och fortsatte ”och jag har kommit att tro att dess naturliga huvudstad är Trieste.”

Jan Moris besökte Trieste första gången 1946 då han kom till staden som brittisk soldat. Han kom att beskriva Trieste som sitt hemma, ”en plats för människor med utanförskap, med känsla för ingenstans och livets mening”.

Bland Morris många böcker från världens alla hörn kan nämnas Venice, en biografi om Venedig, och kanske också hennes allra sista bok, Thinking Again, en reflexion om livet och tidens gång.

Fotnot: I en annan artikel i The Guardian skriver sex brittiska reseförfattare om henne. Jag kan inte låta bli att citera en av deras texter, skriven av Kapka Kassabova:

”In my 20s, when I was living in Dunedin, then Wellington and Auckland, trying to survive as a student and later as a writer in a language I had only started learning a few years earlier, Jan Morris was my lifeline to the world. The actual world that I was hungry for, and the Writer’s World. I’d open any of her books – and I bought them all, secondhand – and feast on her language, on her expansiveness of experience and perception, her learned and practical worldliness, richer in many more decades than I had been alive and that showed me what literary humanism is: polytheistic, generous, curious, forever open to transforming itself, and ultimately (though I only saw this later) of service to others.Advertisement

Inhaling her sense of place, inhabiting her places as states of mind and soul, was pure oxygen. She had written the book on all that preoccupied me, geographically and existentially: the feeling of nowhere brought by exile, farewells as “premonition of infinity” the rich gifts of the broken-yet-beautiful – these are the best places of course, they call to me like sirens – “to attract and to sadden”. Triestinità, tanguidad, duende, saudade. Yes! When I finally made it to Trieste last year, she was in every street:

“I was the world in which I walked, and what I saw
Or heard felt came not but from myself”

On Trieste’s shore, I realised that all my writing life I had been building on things I had learned from her, among others: how to really see the world and hold it in your gaze, then in your prose, then in your heart – even when you are finished with it. When she endorsed, with typical generosity, my British debut, Street Without a Name, she wrote me an email.

I paraphrase: “In all my wanderings, and even when I changed my gender, I have been privileged to know where I depart from and where I will return to: Wales. But you have experienced a dislocation and a loss like nothing I’ve known – the dislocation of not knowing either your point of departure or your port of return. Keep writing about it!”

As a beginner, I thought her greatness was to have written the world. Now I see that her other greatness is to have offered us the highest truth: “Kindness is all that matters in the end. She said it often and lived and wrote by it. That has now become my own point of departure and my port of return.”

Jan Morris being interviewed about gender reassignment on The Dick Cavett Show in 1974; two years earlier she had undergone surgery in Casablanca, changing her name from James to Jan. Photograph: ABC Photo Archives/Walt Disney Television via Getty Images.