Putins 20 år vid makten

Vladimir Putin avlägger presidenteden den 7 maj 2000 medan Boris Jeltsin står vid hans sida.

Vladimir Putin blev rysk president 1999. Tjugo år senare analyserar ryska medier ”Putineran”. Rysslandskännaren, författaren och översättaren Stefan Lindgrens veckobrev ”Ryska Posten” återger några ryska analyser och kommentarer.

I tidningen Zavtra, (I morgon) skriver Aleksandr Razuvajev att Putins två första mandatperioder (2000 – 2008) gjorde honom till en av de mest framgångsrika härskarna i den ryska historien. Putin lyckades under denna epok dämpa separatism och terrorism i norra Kaukasus. Dessutom tvingade han de inhemska oligarkerna att betala skatter. Några av dem anpassade sig till de nya förutsättningarna. Andra tvingades lämna Ryssland.

Dock granskade inte Putin hur privatiseringarna i mitten av 90-talet medförde att en rad stora statsägda företag övergick i privat ägo och skapade ett Ryssland med en extremt förmögen elit.

Efter millennieskiftet accelererade de utländska investeringarna i Ryssland. BP skapade ett joint venture med TNK, Conoco. Phillips investerade i 20 procent av Lukoils aktiekapital. Med utländska investerares pengar skapades det ryska mobilkommunikationsnätet.

Under Putins två första perioder nästan fördubblades landets BNP. Man kunde bygga upp finansiella reserver och minskade utlandsskulden. Det bästa året ekonomiskt var 2013, då Ryssland blev främsta europeiska ekonomi och världens femte ekonomi.

2014 drabbades den ryska ekonomin av sanktioner och sjunkande oljepriser. BNP minskade med tre procent och realinkomsterna sjönk med elva procent.

Putin svarade med att samma år bilda Eurasiska unionen, en inre marknad för varor, tjänster och kapital från Vitryssland, Ryssland och Kazakstan.

Ekonomiskt har Ryssland drabbats begränsat av sanktionerna. En färsk rapport från IMF uppskattar att de västliga sanktionerna, som inleddes 2012 kostat landet 0,2 procent av BNP från 2014. Samma rapport anger att variationerna i oljepriset haft större betydelse.

Under Putins tjugo år vid makten har mycket förändrats i landet, fortsätter Aleksandr Razuvajev:

”1999 var mobilkommunikation en lyxartikel, och nu är det en masstjänst. 1999 var en utländsk bil till ett värde av 10 000 dollar en lyxartikel, och nu kan även en migrant från utlandet köpa den på kredit. 1999 kunde en vanlig person inte köpa en lägenhet. Enbart förra året tog 1,5 miljoner familjer totalt 3 biljoner rubel i hypotekslån. 1999 var medellönen i Ryssland 56 dollar, idag är den 637 dollar.

Och naturligtvis är det grundläggande för friheten säkerhet. 1999 gick författaren till dessa rader inte ut i Moskva utan ett gasvapen, men i Ryssland är det sedan länge varit andra tider. Dagens Ryssland är ett suveränt framgångsrikt land, med framgångsrika människor.”

Andra texter i samma ”Ryska Posten” (19 augusti) nyanserar bilden. Var femte rysk är djupt skuldsatt och betalar 30 – 50 procent av lönen i räntor och amorteringar. En tredjedel, särskilt ungdomar, säger sig ha svårigheter att återbetala lånen, allt enligt tass.

Under första hälften av 2019 har 2.4 miljoner gästarbetare kommit till Ryssland, särskilt från Uzbekistan, Tadzjikistan, Kirgizistan, Ukraina och Kazakstan, skriver Moscow Times. Samtidigt har landet drabbats av en ny demografisk kris första halvåret i år, då befolkningen minskat med 200 000 människor, den sämsta siffran sedan 2008, uppger nezavisimaja.

Varje utgåva av Ryska Posten avslutas med ett ryskt ordspråk, som det här:

Он за словом в карман не лезет

Vilket förstås betyder ”Han gräver inte i fickan efter ord”.

Köper Trump Grönland?

Färgstarka hus i grönländska Rodebay. Foto: Astalor/Getty Images/iStockphoto.

Donald Trump är en lysande affärsman, åtminstone i sina egna ögon. När han inom kort, den 2 och 3 september, besöker Köpenhamn kommer han att erbjuda sig att köpa Grönland, världens största ö, enligt rykten som kommenterats av Wall Street Journal, som i sin tur citeras av brittiska The Guardian.

Trump ska ha instruerat sina medarbetare att undersöka möjligheten för ett sådant köp, som framförallt skulle ge USA strategiska militära möjligheter. Redan har USA en viktig militärbas på nordvästra Grönland, bemannad med 600 amerikanska soldater, som ansvarar för en stor radaranläggning.

Aaja Chemnitz Larsen, riksdagsmedlem i Inuit Ataqatigiit partiet, Grönlands näst största parti, säger med skärpa ”nej tack” til förslaget:

– Grönland är inte vilken handelsvara som helst som kan säljas och köpas.

Till den danska tidningen BT är hon ännu tydligare och finner förslaget ’enormt ubehageligt’.

Ane Lone Bagger, Grönlands utrikesminister, har också kommenterat Trumps utspel:

– Grönland är öppet för att göra affärer men är inte till salu.

Grönland har 56 000 invånare. Bland dem är en överväldigande majoritet för grönländsk självständighet.

Frågan är mest hur ett självständigt Grönland ska klara sig utan ekonomiskt stöd från Danmark. I dag finns ett stort självstyre men försvara och utrikespolitik sköts från Köpenhamn.

Bland vanliga grönländare är upprördheten stor över Trumps utspel.

– Amerikanerna försökte köpa oss på 1800-talet och åter efter det andra världskriget, säger Bent Abeelsen. Nu gör de ett nytt försök. De kommer aldrig att få ske.

Inte bara grönländare och danskar uttrycker avsky över Trumps förslag. USA tidigare ambassadör i Danmark, Rufus Gifford, twittrade:

 “Oh dear lord. As someone who loves Greenland, has been there nine times to every corner and loves the people, this is a complete and total catastrophe.

Else Mathiesen säger till Berlingske Tidende att Trump’s planer låter som hämtade från slaveriets och kolonialismens tid. Man kan inte bara köpa en ö eller ett folk.

Det hela låter som en bisarr och överdriven rötmånadshistoria. I själva verket handlar det – på fullt allvar – om en verklighetsfrämmande nationalistisk och i många avseenden högerextrem amerikansk presidents permanenta rötmånadspolitik.

Fotnot: USA:s president Harry Truman ville så sent som 1946 köpa Grönland av Danmark för 100 miljoner dollar. Förslaget avvisades av Danmark.

Donald Trump besöker snart Köpenhamn och är intresserad av att köpa Grönland från Danmark. Bilden: Isberg och berg på Grönland. Foto: Mstyslav Chernov/AP

Nya Metro satsar på rännstensjournalistik

Metros ägare Christen Ager-Hanssen köpte Metro för en krona och vill nu finansiera den kommande webbsidan Metro genom att sälja debattutrymme och genom att avskeda alla journalister.

Christen Ager-Hanssen köpte 2017 det ekonomiskt krisande Metro för en krona. Nu har han avskedat alla journalister på företaget, som ska finansieras av betalda debattartiklar.

Gratistidningen grundades 1995 av Jan Stenbeck i Sverige. Konceptet var framgångsrikt. Läsare plockade tidningen i särskilda ställ utan att betala eller tog emot ett ex av tidningens utdelare. Utgivningen finansierades av annonsintäkterna.

Förlorare var dagstidningarna, inte minst i de större städerna, där periodvis nästan alla i t-banan eller på pendeltåg i Stockholm och pågatåg i Skåne läste Metro.

Metro expanderade snabbt, fick global spridning och var med en upplaga på tjugo miljoner en period världens största tryckta dagstidning.

Kvaliteten på Metros journalistik skiftade. Men många som aldrig läste DN eller Svenskan följde nyheterna via Metro.

I dag läser de pendlande svenskarna inte längre Metro utan får sina nyheter via mobil. Metro har i dagarna avskedat samtliga företagets journalister och även annonsförsäljarna. Den nya affärsidén är, säger ägaren Christen Ager-Hanssen till Dagens Media, att ta betalt för debattartiklar. Han retar sig på fack och kollektivavtal. Han vill plocka in ”det som sker i sociala medier i ett större rum”. 

– Varför ska man betala journalister när man kan få betalt för att publicera innehåll. Det är olönsamt att bedriva journalistik i ett litet mediehus som Metro. 

Med lite god vilja kan man hävda att ur-Metro fyllde en demokratisk funktion. Dagens Metro förefaller slå upp dörrarna på vid gavel för det motsatta, för rasism och rännstensjournalistik, när de som kan betala dyrt ska få komma till tals sig i tidningen. Jag tvivlar på att så värt många svenskar kommer att gitta titta på Metros sajt med de antidemokratiska ambitionerna.

Materialet på Metros webbsida (någon tryckt papperstidningen är det förstås inte tal om) kommer till slut ändå att skrivas av journalister, men bara av sådana som inte är anställda av Metro:

– Vi har anställda journalister i andra Custos-bolag, där har vi inte fack och kollektivavtal och sådant skräp, säger Christen Ager-Hanssen till Dagens Media.

Om män, sex och dans lysande georgisk film på Båstads filmfestival

Levan Gelbakhiani spelar huvudrollen i den svensk-georgiske filmaren Levan Akins ”And then we danced” som skildrar i manliga dansare i National Georgian Ensemble in Georgias huvudstad Tbilisi. Bild: Tri Art Film.

Lilla Filmfestivalen på Scalabiografen i Båstad pågår onsdag till söndag i veckan. På programmet står 22 filmer, valda av Film i Båstads styrelse, i väntan på en ny konstnärlig ledare efter avgångne Ulf Berggren.

Lilla Filmfestivalen i Båstad pågår till söndag med 22 filmer på programmet.

Festivalen grundades av Bo Widerberg, vars ande svävar över evenemanget, med en bild av regissören in action som vinjett till varje visning.

En drabbande upplevelse var visningen av den svensk-georgiske filmaren Levan Akins starka ”And then we danced” (svensk biopremiär den 13 september). Filmen skildrar den begåvade unge dansaren Merab, spelad av Levan Gelbakhiani, som dansar i det georgiska nationalkompaniet i Georgiens huvudstad Tbilisi. Kraven på honom och de andra dansarna stenhårda. Miljön är auktoritär och extremt macho. Männen ska vara hårda och manliga.

Men Merab är vek, en känslomänniska. När han förälskar sig i en av de andra manliga dansarna är det en förbjuden passion utöver det mesta. Akins filmiska berättande är närgånget och öppenhjärtigt. Frågan är om hans film kommer att kunna visas på bio i det Georgien som har beskrivits som det tredje mest homofoba landet i världen.

Filmens övergripande tema är maskulinitet och sexualitet. Men den är också en fascinerande skildring av ett land som under lång tid var en sovjetrepublik. Vi ser de grå hyreskasernerna från den epoken, vars skuggor faller över samtiden.

Samtidigt är det också en färgstarkt skildring av georgisk kultur, på gott och ont, där ett stort bröllop i ett traditionellt hus rymmer allt, stora passioner och dignande bord. Musiken och danserna lever kvar i mig långt efter det att ridån gått ner.

Hela festivalens program finns här:

På Hiroshimadagen: I vätebombens skugga i det nya kalla kriget

People pray for the atomic bomb victims in front of the cenotaph at the Hiroshima Peace Memorial Park in Hiroshima, western Japan during a ceremony to mark the 74th anniversary of the bombing Tuesday, Aug. 6, 2019. (Kyodo News via AP).

Den 12 januari 1964 störtade en amerikansk B52:a under ett häftigt snöoväder nära Savage Mountains i delstaten Maryland i USA. Ombord fanns två vätebomber av typen Mk-39 om fyra megaton vardera, berättar författaren och översättaren Peter Handberg i sin essäbok ”Jag vill leva på djupet” (Natur & Kultur 2017).

Handberg skriver vidare att planets last var dödlig, ”Åtta megaton, det var mer än allt som sprängdes under hela andra världskriget, inklusive atombomberna över Hiroshima och Nagasaki.”

Amerikansk B52:a utrustad med vätebomber. Ett av de många plan som deltog i Operation Chrome Dome, med fem olyckor under ett decennium, varav två med radioaktiva utsläpp.

Handbergs essä utgår från den amerikanske naturfilosofen Henry David Thoreau och hans ”Skogsliv vid Walden”, nyöversatt av Handberg. ”Jag ville leva på djupet” är en tankebok om Thoreau och om Handbergs resa till Thoreaus landskap kring skogssjön Walden i Massachusetts.

Under det kalla kriget låg ett av USA:s största lager för kärnvapen i Stonybrook, några km från Walden. Här utrustade man de B52:or som ständigt patrullerade över Atlanten beredda att slå till med kärnvapen mot huvudfienden Sovjetunionen, det kallades operation ”Chrome Dome”.

Under ett decennium befann sig ständigt en handfull vätebombsutrustade B52:or 24/7 i luften, beredda att fälla kärnvapen över Sovjet, som first strike eller som svar på ett anfall. Fem olyckor inträffade. Två av dem ledde till radioaktiva utsläpp. Mest känd är katastrofen vid Palomares på spanska östkusten.

Planet som störtade vid Savage Mountains totalförstördes, de flesta ombord dog. Men de två vätebomberna exploderade inte och läckte inte heller ut radioaktiva ämnen.

Om vätebomberna hade utlösts hade stora delar av nordöstra USA blivit obeboeliga för lång tid. Till följd av radioaktiva askmoln hade väldiga områden i världen kunnat drabbas av en atomvinter, med förstörda odlingsmöjligheter och massvält till följd.

Henry David Thoreau var inte pacifist men krigsmotståndare och ickevåldsförespråkare. Han är känd för sin epokgörande ”Civil olydnad” (h:ström 2005, i översättning av Johan Hammarström), som sägs ha inspirerat både Mahatma Gandhi och Martin Luther King.

I dag är trakten runt Thoreaus födelsehem översållad av militära anläggningar, skriver Peter Handberg. 500 meter bort ligger US Air Force Base Hanscom. Bara 200 meter från hemmet finns Orb Analytics, som utvecklar missiler, satellitkommunikation och vapensystem för drönare.

Handberg skildrar en man som har ett nio till fem jobb där han arbetar med drönarkrig på andra sidan jorden. Han står i kontakt med en Hunter-killer-drönare och utlöser dödliga attacker.

Den 24 oktober 2012 dödades i Pakistan en 68-årig kvinna Mamana Bibi när hon var ute och plockade grönsaker. Med sig hade hon sina nio barnbarn. Hon mördades av en amerikansk drönare genom en knapptryckning elvatusen kilometer från henne. Flera av hennes barnbarn skadades svårt, några fick armar och ben amputerade.

Henry David Thoreau skulle inte uthärdat att leva i de trakter där verkade för 180 år sedan.

Den 6 augusti 1945 föll den första atombomben över Hiroshima. På 74-årsdagen uttryckte stadens nuvarande borgmästare  Kazumi Matsui oro över hur nationalistiska ledare hejdat kärnvapennedrustningen. Han syftade på att både USA och Ryssland lämnat kärnvapenspridningsavtalet.

Matsui vädjade också att världens länder, inklusive hans eget Japan, skulle skriva under FN:s förbud mot kärnvapen. Sverige har som bekant brutit mot Sveriges alliansfria och FN-vänliga hållning allt sedan sedan andra världskriget genom att deklarera att vi inte kommer att ställa oss bakom FN-förbudet.

I tisdagens DN skriver på Hiroshimadagen två representanter för Läkare mot kärnvapen, Jan Larsson och Gunnar Westberg, och kräver att ”Sverige måste skriva under avtalet mot kärnvapen”.

I denna svåra tid är inget viktigare.

Atombomben som föll över Hiroshima i Japan den 6 augusti 1945 var helt för­ödande. Att Sverige inte skrivit under avtalet mot kärnvapen är svårt att acceptera, skriver Jan Larsson och Gunnar Westberg. Foto: Keystone Pictures Agency.

Ska Sverige dras in i krig med Trumps USA mot IRAN?

Trafiken på Hormuzsundet, där den svenskägda oljetankern kapades av Iran. Skärmdump Spiegel Online. Credits +++ dpa-Bildfunk +++.

USA pressar Sverige att delta militärt i en internationell insats för att stärka säkerheten kring Hormuzsundet. Frågan ”analyseras på utrikesdepartementet”, säger utrikeshandelsminister Ann Linde (S) till TT.

Redan har både Tyskland och Frankrike sagt nej till att delta militärt i den brittiskledda aktionen, i realiteten igångsatt av USA som ett led i en lång serie krigshetsande provokationer mot Iran. USA:s första drag stred mot folkrätten, när man ensidigt bröt mot det i  FN:s säkerhetsråd fattade beslutet om the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), regelverket för Irans  viktiga nedskalning med inspektioner från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran. 

Jag har berört detta i en tidigare blogg, utifrån Hans Blix grundliga och välargumenterade analys. Blix menar att ett svenskt militärt deltagande i aktioner i Hormuzsundet ledda av Storbritannien och USA inte bara kan få katastrofala konsekvenser för Sverige utan också kan leda till ett flagrant svenskt brott mot FN-stadgan.

Till saken hör att Irans kapning av oljetankern Stena Impero i Hormuzsundet var ett svar på Storbritanniens kapning av en iransk oljetanker i Medelhavet tidigare i sommar, också den ett brott mot folkrätten.

I en annan TT-artikel motiverar den tyska regeringens representant Ulrike Demmer beslutet med att  landet vill fokusera på ”diplomati och nedtrappning” samt på att rädda kärnenergiavtalet med Iran. Deltagande i en USA-ledd insats kan enligt regeringens talesperson Demmer ”komplicera den frågan”.

Självklart måste Sverige följa Tysklands linje och verka för diplomati, nedtrappning och återupprättat kärnenergiavtal med Iran, enligt beslutet i FN, som inte är villkorat vad än Truump påstår.

Alternativet är fasansfullt. Svenska militära enheter under brittiskt och amerikanskt befäl kan i Hormuzsundet bli indraget i krigshandlingar mot Iran, på Trumps villkor. Något sådant vore både djupt omoraliskt och kusligt, inte minst med tanke på möjliga konsekvenser av ett nytt storkrig i regionen.

Det skulle också innebära ett definitivt brott mot Sveriges månghundraåriga tradition som ett fredligt land, i krig neutralt, ett land som respekterar FN:s världsordning.

USA har en längre tid drivit frågan om militära insatser i Hormuzsundet. Många EU-länder har varit skeptiska. Med ny premiärminister i London, Trumpvänlige Boris Johnson har Storbritannien bytt hållning.

Kvällstidningen Expressens politiska redaktion menar att Sverige ”bör hjälpa Boris Johnson” – och Donald Trump – i Hormuzsundet genom att skicka svenska amfibietrupper. Ändå är tidningen medveten om att det kan leda till att svenska soldater blir inblandade i USA:s krig mot Iran:

”Det kan räcka med ett missförstånd för att det ska smälla.”

”Marknadens välsignelse”, friskolereformen och den kvaddade skolan

Svenska elevers studieresultat försämrades dramatiskt under åren 2006 – 2012, enligt PISA.

1992 klubbade riksdagen den så kallade friskolereformen, framtagen av den dåvarande borgerliga regeringen under ledning av Carl Bildt

Skolministern Beatrice Ask ville skapa ”ökad valfrihet” för eleverna. Ingenting blev sagt om att aktiebolag skulle få skattepengar för att driva skolor och för risken för att segregationen skulle öka, när ”marknaden” tog över.

OECD varnade den svenska regeringen för konsekvenserna av reformen. I rapporten ”Review Of Education Policy in Sweden: Examiners Report and Questions” (1992) undrade man varför Sverige ville genomföra så drastiska förändringar av den svenska skolan, på den tiden präglad av goda resultat och likvärdighet.

OECD:s kritik pekade särskilt på att den långtgående reformen genomfördes utan grundliga utredningar, utan konsekvensanalyser och utan någon form av praktiska tester. Men rapporten ”försvann” och diariefördes inte ens, än mindre vållade den debatt och eftertanke.

I år har LO-utredaren Mattias Samuelsson ur OECD:s arkiv grävt fram rapporten, som byggde på en lång rad intervjuer med svenska skolforskare och företrädare för myndigheter och kommuner.

Reformen, rapporten och konsekvenserna för den svenska skolan har i våras debatterats i en ledare i Dagens Arena, skriven av Mats Wingborg.

Wingborg konstaterar att det dröjde femton år innan systemskiftet inom skolan slog igenom med full kraft. Han skriver:

”Först i Pisa-testet 2006 börjar kunskaperna hos de svenska eleverna i läsning, matematik och naturvetenskap att tydligt sjunka. I testet 2009 kommer nästa nedgång, Sverige förvandlas till ett genomsnittligt OECD-land. I testet 2012 kommer den mest dramatiska försämringen. De svenska eleverna presterar klart under genomsnittet inom OECD inom samtliga ämnen och likvärdigheten sjunker som en sten.”

Han konstaterar vidare: 

”Krisen inom den svenska skolan är självförvållad. Politiska beslut har banat väg för det katastrofala systemskiftet. Motiven var ideologiskt grundade, en naiv tro på marknadens välsignelse.”

Hur kunde det gå så illa? Marknadens välsignelse??

Liknande resonemang skulle kunna föras då det gäller sjukvård, äldreomsorg och apoteksverksamhet, liksom järnväg och annan infrastruktur.

Men kanske är skolan det område där utvecklingen varit allra värst och priset högst, försämrade skolor för generationer unga människor.

Peter Tillbergs målning ”Blir du lönsam lille vän?” (1972). Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet.

FN:s Säkerhetsråd eller Washingtons politik?

Svenska politiker och ledarsidor diskuterar dessa högsommardagar frenetiskt om Sverige ska delta i en brittiskledd militärstyrka, en ”skyddsaktion för sjöfarten i Hormuzsundet”, eller inte. Länder som  Frankrike, Italien, Danmark och Nederländerna stöder den brittiska planen. Det officiella Sverige tvekar, dessbättre.

Hans Blix, tidigare chef för IAEA.

Förre utrikesminister Hans Blix blev världsberömd när han som chef för IAEA utmanade George W Bushs angreppsplaner på Irak 2003. Blix påvisade att Bush ljög. Irak hade inga massförstörelsevapen, vilket var USA:s motiv till kriget.

Nu skriver Blix ytterst kritiskt mot Donald Trumps angreppsplaner mot Iran och mot det som det som nu sker beskrivs som en ”konflikt” mellan USA och Iran, när det i själva verket handlar om risken för ett fullskaligt amerikanskt angrepp på Iran. Och inte bara det. Trump attackerar samtidigt den världsordning som FN-stadgan varit en garant för alltsedan 1945.

I en artikel på  European Leaderships Networks hemsida påtalar Blix att det var FN:s säkerhetsråd som fattade beslutet om the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), regelverken för Irans  viktiga nedskalning med inspektioner från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran. [Artikeln i svensk översättning här.]

USA kan inte dra sig tillbaka från ett beslut i FN:s säkerhetsråd, understryker Blix. Det Trumps USA gör nu är att man bryter mot säkerhetsrådets juridiskt bindande beslut som man en gång deltagit i – och som gäller alla FN-länder, också USA:

”Inte bara det, USA uppmanar alla andra FN-medlemmar att ansluta sig till dem för att bryta mot beslutet de var tvungna att respektera (enligt regel 25 i FN: s stadga) och gjorde klart att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att straffa företag som gjorde affärer med Iran, företag som förlitade sig på säkerhetsrådets beslut och JCPOA för att upphäva sanktionerna. Vad vi har bevittnat är i själva verket Washington som påstår sig ersätta FN: s säkerhetsråd. Och vad är världens reaktion?”

”De flesta regeringar – inklusive Kina, Ryssland och Europeiska unionen – har upplevt detta chockerande och har inte gått med i återinförandet av olagligt införda sanktioner. En finansiell mekanism som skapats av europeiska regeringar visar deras goda vilja att skydda fortsatt handel med Iran, men sådan är USA: s makt inom global finansiering att det till stor del inte är möjligt att skydda privata företag som vill fortsätta affärer med Iran men inte vågar av rädsla för USA: s ekonomiska straff.”

När nu vissa borgerliga svenska politiker och ledarsidor som i Expressen uppmanar regeringen att delta i en ”skyddsaktion för sjöfarten i Hormuzsundet” hetsar man alltså för att Sverige ska delta i ett folkrättsbrott, och för att USA och Washingtons beslut ska vara viktigare än de beslut som fattats av FN:s säkerhetsråd.

Blixs inlägg visar välargumenterat att ett svenskt militärt deltagande i aktioner i Hormuzsundet ledda av Storbritannien och USA inte bara kan få katastrofala konsekvenser för Sverige utan också kan leda till ett avgörande brott då det gäller svensk respekt för FN-stadgan och för den världsordning som FN är den yttersta garanten för.

Irankrig för USA som Vietnamkriget

Iranska demonstranter protesterar i november 2018 framför den tidigare amerikanska ambassaden i Teheran. Photo: Majid Saeedi/

USA:s återkommande hot mot Iran och de senaste dagarnas händelser efter det att Iran beslagtagit en svenskägd brittisk-opererad oljetanker har ökat risken för ett nytt USA-initierat storkrig dramatiskt.

Jared Keller, New York-baserad journalist som bland annat medarbetar i The Atlantic, Pacific Standard, Bloombergs och Al Jazeera America jämför i en artikel publicerad av GEN, ett nytt webbmedium fokuserat på politik maktfrågor och kultur, ett amerikanskt angrepp mot Iran med Vietnamkriget.

Under många veckor har den mäktige högerextrema nationelle säkerhetsrådgivaren John Bolton krävt militära amerikanska operationer mot Iran, liksom utrikesminister Mike Pompeo och CIA-chefen Gina Haspel. USA:s rasistiske och islamofobiske president Donald Trump har – hittills – inte fallit undan för deras idéer. Men läget är nu extremt farligt och kan förändras snabbt.

I Iran skulle USA:s militär möta en fiende som är tre gånger starkare än i något annat krig efter Vietnamkriget, skriver Keller. Iran har en armé på 523 000 aktiva soldater som tillsammans med 250 000 reservister är beredda att möta varje invasionsförsök. Det utgör många fler soldater än vad Irak förfogade över 2003, något som The Washington Post noterat.

 Irans befolkning är tre gånger större än Iraks, utspridd på ett tre gånger större område. Att angripa Iran, besegra de inhemska styrkorna och sedan ockupera och ”pacificera” landet skulle kräva enorma resurser, konstaterar Jared Keller. Till det kommer att ett krig mot Iran skulle vara en uppenbar krigsförbrytelse.

Ändå tror halva USA:s befolkning att USA kommer att angripa Iran. Även om Irans armé har omoderna vapen är det inte allas säkert att USA:s tekniska överlägsenhet garanterar seger.

Keller skriver om ett möjligt krig ur amerikanskt perspektiv. Tilläggas måste att ett amerikanskt militärt angrepp på Iran skulle få ohyggliga konsekvenser för civilbefolkningen, med väldiga offer i både flyktingar och döda. Och var ska flyktingar från ett storkrig i Iran söka skydd?

Ännu en aspekt väcker fasa. Grannländer i regionen kommer att bli inblandade. Det gäller i synnerhet Saudiarabien, som redan har en lång rad baser med amerikanska soldater, beredda att därifrån anfalla Iran. Men också Israel kan bli både en stridande part och ett angripet land. Och vad händer med redan så svårt plågade länder som Libanon och Syrien? Hur kommer Turkiet – och Ryssland – att ställa sig?

Varför talar alla i Sverige om det kommande kriget?

Amerikanska soldater i nordligaste Norge ”för att assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk”?

Förre ambassadören Sven Hirdman höll i början av månaden ett föredrag i franska Talloires om ”Den militärpolitiska situationen i Nordeuropa”. Han undrar varför ingen i Frankrike men nästan alla i Sverige talar om kriget som kommer, kriget mot Ryssland?

Sedan trettio år tillbringar Hirdman återkommande tid i fritidshuset i franska Veyrier. I sitt föredrag reflekterar han över skillnaden mellan det offentliga samtalet i Frankrike jämfört med i Sverige. Han skriver bland annat att …:

”…  ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland.” 

Under det kalla kriget fram till Berlinmurens fall gick, konstaterar Hirdman, konfrontationslinjen mellan Öst och Väst vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. I dag har samma gräns förskjutits mot öster och norr till den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. 

Hirdman ser likheter mellan tiden mellan de båda världskrigen och vår tid.

Kalla kriget tog slut i november 1990. … Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939.

I dag betraktar Nato och Ryssland åter varandra som huvudfiender, precis som under det kalla kriget. USA och Nato har förstärkt sin militära närvaro i Östeuropa samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. 

Ur svensk synpunkt är det dramatiskt och oroväckande att Östersjön håller på att förvandlas till ett Nato-Innanhav, även om Sverige och Finland fortfarande står utanför Nato.

Hirdman konstaterar att Ryssland med Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden. En stor del av rysk handel passerar därtill genom Östersjön – och kan påverkas av Natos närvaro.

Under det ”förra kalla kriget” var USA inte närvarande i Östersjöregionen. Läget nu är annorlunda, ” hundraprocentig närvaro”. Därtill kommer amerikansk press på Norge att ”ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.”

På den ryska sidan har man förstärkt de militära baserna i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.

Jämfört med kalla kriget är kontakten och dialogen mellan Ryssland och Väst minimal. Sven Hirdman är bekymrad och menar att det nu föreligger en förhöjd risk för allvarliga incidenter …

”… som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.”

Hirdman menar att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa. Han menar att Rysslands hållning i huvudsak är defensiv och att det är uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll.

Skulle ett tredje världskrig kunna inledas med en incident i Östersjöregionen, undrar jag. Om det inte kan uteslutas, vilket jag fruktar, borde inte då allt som kan göras nu vara prioriterat för upprätthålla freden, runt Östersjön och i Europa?