Glöm ej! På platsen Ankomst Helsingborg: Till minnet av Förintelsen och Raoul Wallenberg

Vid invigningen av platsen Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats vid Norra hamnen i Helsingborg talade för judiska församlingen i nordvästra Skåne Gideon Beil, på bilden i svart judisk kippa och Helsingborgs stads kulturdirektör Mats Hallberg till höger om honom. Foto: Sören Sommelius.

På en bänk nere vid Norra hamnens kaj inte långt från Hamntorget står en kvarglömd attachéväska, av samma typ som diplomaten Raoul Wallenberg använde. Det är en skulptur skapad av konstnärsparet Gustav och Ulla Kraitz. Den finns på flera platser runt om på jorden, också utanför FN:s högkvarter i New York och nu också i Helsingborg vid Norra hamnens kaj, för att markera en minnesplats över Wallenberg som genom att utfärda skyddspass räddade livet på tusentals judar som undkom transporter till nazistiska koncentrationsläger. I januari 1945 försvann han själv spårlöst efter att ha förts bort av sovjetiska myndigheter.

I söndags, den 29/1, i anslutning till Förintelsens minnesdag två dagar tidigare, invigdes här en minnesplats över Wallenberg och Förintelsen. Platsen har ett dubbelt namn, Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats. Det förstnämnda syftar på att många judiska flyktingar från Danmark steg i land just här i det som då var fredens Sverige. På andra sidan Sundet låg det då av nazisterna ockuperade och mörklagda Danmark.

Den stora judiska flykten från Danmark till Sverige inträffade särskilt 1943. Då tog sig bortåt 7000 danska judar över Sundet, ofta på överlastade fiskebåtar. De kom i land i Höganäs, Helsingborg, Landskrona och Malmö.

Den gången gick gränsen mellan krig och fred genom Europa längs ”järnridån”, med Churchills uttryck, men också genom Öresund, mellan det av nazisterna ockuperade Danmark och det alliansfria Sverige.

På den danska sidan av Sundet uppmärksammades 70-årsminnet stort, med böcker, ambitiösa TV-sändningar, tal och kransnedläggningar av drottningen. Här i Sverige var tystnaden och ointresset ganska kompakt. Kommunfullmäktiges ordförande Mats Sander talade förvisso väl i stadsteaterns foajé, men i övrigt ignorerades minnet av det officiella Helsingborg vad jag vet.

Jag tror att Helsingborg är den av alla städer i Sverige som under världskriget ”kom nazismen närmast” genom den konkreta närheten till det ockuperade Helsingør. Just därför känns Raoul Wallenbergs minnesplats så angelägen. I sammanhanget borde väl ha nämnts de helsingborgare som aktivt engagerade sig i flyktinghjälp och antinazistiska aktioner, väl värda att också minnas.

I år skriver vi 2023 och åttio år har gått sedan de danska judarnas flykt över Öresund 1943. Händelsen är tidsmässigt ett decennium längre bort än tystnadens 2013. Men det brutala kriget i Ukraina har gjort att kriget som begrepp och möjlighet har kommit närmre i det svenska kollektiva tänkandet. Ett kärnvapenkrig på svensk mark kan i dag inte uteslutas, inte heller militära konfrontationer i det Sverige som i över 200 år varit förskonat från krigshandlingar. 

Till det kommer att dagens svenska regering, ledd av Ulf Kristersson, för sin egen makts skull använder sig av högerextrema krafter, däribland också högt uppsatta politiker som ostraffat gjort häpnadsväckande kusliga antisemitiska utspel, som en tidigare SD-talman i riksdagen.

Därför är det min förhoppning at den fina platsen ”Ankomst Helsingborg”, med utsikt över havet till tvillingstaden Helsingør, ges en identitet som en given plats för manifestationer mot antisemitism och främlingsfientlighet – och för fredsaktioner som synliggör kriget och krigshetsandets mörka krafter.

Det blev i söndags en stund av stort allvar när Gideon Beil, representant för den judiska församlingen i nordvästra Skåne, med svart judisk kippa på huvudet, invigningstalade på minnesplatsen, tillsammans med Mats Hallberg, Helsingborgs stads kulturdirektör. Vi som var där kunde samtidigt i stenar på marken läsa uthuggna citat ur berättelser från några av Förintelsens ögonvittnen eller deras överlevade barn, som i slutet av kriget lyckades undkomma nazisternas mordiska plågoandar genom att finna en fristad just här i detta Helsingborg. Berättelser som insamlats av Helsingborgs museum.

I sitt tal nämnde Gideon Beil förståeligt nog det chockerande antisemitiska attentat mot paret Kraitz skulptur som ägde rum bara några timmar före invigningen av ”Ankomst Helsingborg”.

Dessbättre klarade sig skulpturen och platsen undan bestående skador och finns nu som bestående påminnelse om hur nära kriget Helsingborg var de åren. En annan sådan plats är de båda krigskyrkogårdarna på Pålsjö kyrkogård med omkomna brittiska och tyska soldater.

Sådana tankar föds på platsen och kan sammanfattas med två ord på en av stenarna på marken just där: ”Glöm ej”.

Nytt utspel om Tidö-kärnkraft

Bildcollage rån Svenska Dagbladet efter Tjernobylkatastrofen 1966.

Ulf Kristerssons högerextrema regering vill lösa den akuta energikrisen i landet genom storsatsningar på kärnkraft. Vid en presskonferens på onsdagen presenterades förslag till ändringar i miljöbalken, den lag som instiftades efter folkomröstningen om kärnkraft och som maximerar antalet reaktorer i Sverige till tio och därtill slår fast att de bara får byggas på vissa angivna geografiska platser.

Kristersson och co vill med den nya lagen göra det fritt fram att bygga kärnkraftverk på fler ställen där det finns företag villiga att satsa på tekniken.

Dessutom utlovar regeringspartierna i förening med sverigedemokraterna i det så kallade Tidöavtalet att staten ska garantera 400 miljarder i statliga kreditgarantier till de företag som bygger nya kärnkraftverk.

Ulf Kristersson och ministrarna i hans regering ser kärnkraften som lösningen på Sveriges alla energiproblem. Sol-och vind kan vi glömma trots att energislagen är billigare, bättre, säkrare och snabbare att få fram. Riskerna med kärnkraft diskuteras aldrig. Dessvärre berördes de knappast av SVT och SR under onsdagens presentationer av kärnkraftutspelet.

Det handlar ju om överlevnadsfrågor. I en krigssituation blir kärnkraftverk tacksamma oförsvarbara mål för en angripare. De är lätta att slå ut med enorma konsekvenser för energiförsörjningen. Därtill kan den radioaktivitet sönderbombade reaktorer sprider göra i dag tättbebodda områden som Skåne och Själland obeboeliga för generationer.

Sådana konsekvenser av kärnkraft berörs sällan eller aldrig av medierapporteringen kring kärnkraftutspelen, än mindre svårigheterna att säkra långsiktig förvaring i säkra lager av det radioaktiva avfallet.

De är oberipligt att medier som SR och SVT inte petar hål på Kristerssons, Buschs och Åkessons med flera naiva halelujastämning.

Ett avtal om kärnkraftsatsningar måste ju dessutom för att vara hållbart också vara blocköverskridande, annars är inga företag intresserade av att satsa väldig belopp i tekniken.

Kristerssons med fleras Tidöavtalspolitik vad gäller mångmiljardsatsningar på kärnkraft är ett politiskt miserabelt utspel. Samtidigt ska Sveriges militära försvar Natoanpassas till två procent av BNP. Varifrån ska pengarna till enbart dessa gigantiska och okloka satsningar tas, från sjukvården, äldreomsorgen eller skolan, undrar jag. Inte heller den frågan berörs i public servicesmediernas rapportering.

Extremister får stor makt i nya israeliska regeringen. Liknar det svenska förhållanden?

Extremister får stor makt i nya israeliska regeringen. Liknar det svenska förhållanden?

Vi vet att någon är i färd med att lura oss. Att någon inte bara stjäl våra pengar, utan också vår och våra barns framtid, skriver den framstående israeliske författaren David Grossman i en debattartikel i Dagens Nyheter. Foto: Amit Shabi, Hazem Bader/TT/Dagens Nyheter.

En ytterhögerregering tillträder i dagarna i Israel under ledning av den 73-årige veteranen Benjamin Netanyahu.

Israels av många betraktade som landets ledande författare, David Grossman, är förfärad och upprörd. I en debattartikel i Dagens Nyheter (översatt av Björn Wiman) skrev han i fredags om sin oro inför de frön till ”kaos, tomhet och oordning i Israels mest betydelsefulla institutioner” som nu såtts.

”Jag talar inte enbart om införande av nya lagar, hur extrema och skandalösa dessa än må vara, utan om en djupare, mer ödesmättad förändring, en förändring av vår identitet, en förändring i statens själva väsen.”

Grossman skriver om de regeringsförhandlingar som varit, vilka han liknar vid ett plundringståg med en ny främmande, provokativ logik:

”Ny klausul tillåter parlamentet att köra över beslut i Högsta domstolen”, ”Extremhögerledaren Bezalel Smotrich får avgörande makt över bosättningar på Västbanken”, ”Ytterhögerpolitikern Itamar Ben-Gvir får sätta upp en privat milis på Västbanken …

Vad händer med Israel och vad innebär det för möjligheterna för en framtida fredsuppgörelse med palestinierna? David Grossman ser för sin inre blick ett land i förfall. Han fortsätter:

”Vi vet att någon är i färd med att lura oss. Att någon inte bara stjäl våra pengar, utan också vår och våra barns framtid, hela den tillvaro vi ville skapa här – en stat som, trots alla dess fel, brister och blinda fläckar, ändå erbjöd möjligheten att bli ett civiliserat, jämlikt land, ett som har förmågan att utjämna motsägelser och skillnader, ett som med tiden skulle kunna klara av att befria sig från ockupationens förbannelse. Ett land som kunde vara judiskt och troende och sekulärt, en högteknologisk stormakt, ett traditionellt och demokratiskt land, och även ett gott hem för dess minoriteter. En israelisk stat där mångfalden av samhälleliga och mänskliga dialekter inte nödvändigtvis skapar rädsla, ömsesidiga hot och rasism, utan i stället leder till korsbefruktning och blomstring.”

Nu, när stormen harbedarrat och katastrofens dimensioner står tydliga för oss, kan Benjamin Netanyahu förvisso intala sig att han efter att ha sått kaos nått sina mål – att förstöra rättsstaten, polisen, utbildningsväsendet och allt som luktar ”vänster” – och att han nu skulle kunna vrida tillbaka klockan, utradera eller i varje fall mildra den vanvettiga, lögnaktiga världsbild han själv skapat och återgå till att leda landet på ett riktigt, lagenligt sätt. Att än en gång bli en ansvarstagande vuxen i ett välskött land.”

Det är lätt att dela David Grossmans oro. I SvD i fredags intervjuades Israelkännaren och Mellanösternforskaren Anders Persson.

Persson nämner särskilt de ovan nämnda högerextrema ministrarna i den nya israeliska regeringen. Han säger:– Extremisterna är fler och värre och mycket mer centralt placerade i regeringen än tidigare. Det finns ingen ände på historiska rasistiska uttalanden av både Smotrich och Ben-Givir – så det finns stora farhågor på en rad områden.

Itamar Ben-Givir är tillträdande minister för nationella säkerhet medan Bezalel Smotrich både är finansminister och har kontroll över ockupationsmakten på Västbanken.

Smotrich har genom åren förespråkat en total annektering av Västbanken (där det i dag bor 500 000 israeliska bosättare och 2,5 miljoner palestinier), skriver SvD. Han hart också förespråkat utvisning av ”illojala araber” och att israeliska soldater ska få skjuta skarpt mot palestinier som kastar sten, varav många är barn. Båda de nämna politikerna är har uttalat sig mot hbtq-personers rättigheter.

När jag läst David Grossmans artikel drabbas jag av en annan reflexion. Det han skriver om Israel skulle i flera avseenden kunna ha handlat om dagens Sverige. Svensk polis ska få visitera också icke misstänkta i utsatta områden (jfr Västbanken) . Personer med ifrågasatt vandel ska kunna utvisas ur Sverige (jfr illojala araber), Ebba Busch säger att svensk polis ska få skjuta skarpt mot flyktingar som demonstrerar (jfr skjuta skarpt mot palestinska barn som kastar sten och så vidare …

Ska Sverige militärt leda Nato i Östersjön?

Sveriges överbefälhavare Micael Bydén utvecklar i Ekots lördagsintervju vilken roll det svenska försvaret kan ha som medlem i Nato. Arkivbild. Foto: Tim Aro/TT

Överbefälhavare Micael Bydén sa i Ekots lördagsintervju att han vill att det svenska försvaret ska leda Natos insatser i Östersjön.

En stor del av svenskarna är fortfarande skeptiska eller negativa till vad ett svenskt Natomedlemskap kan komma att medföra. Bydén har tidigare gett uttryck för att Sverige ska kunna acceptera både amerikanska baser och kärnvapen på svenskt territorium, vilket skrämmer många svenskar, inte minst därför att risken därmed ökar för att Sverige skulle kunna bli indraget i en framtida tänkbar konfrontation direkt mellan USA och Ryssland.

ÖB:s nya utspel är i min tankevärld ännu farligare.

För Ryssland är tillgången till sjöleder till bl a de stora hamnarna i St Petersburg och Kaliningrad grundläggande viktig. Med Finland och Sverige som Natomedlemmar kommer många ryska betraktare att uppfatta Östersjön som ett rent Nato-innehav, som skulle kunna blockera rysk import och export.

Om Sverige skulle leda Natos insatser i Östersjön kommer möjliga konflikter i dessa vatten att kunna bli direkt mellan Sverige och Ryssland.

Varför ska Sverige spela en så konfrontativ roll? ÖB:s resonemang skulle om de realiserades dramatiskt kunna öka risken för att Sverige hamnar i krig med Ryssland. Eller, på en lite lägre nivå, leda till att Sverige blir inblandat i ständiga konfrontationer med den ryska stormakten. Är det vad Bydén (och Ulf Kristersson??) eftersträvar?

I så fall blir jag mörkrädd.

Vart går Sverige i Tidöavtalets skugga?

Regeringen vill utreda att helt avskaffa permanenta uppehållstillstånd i asylrelaterade fall. ”Jag vill inte sätta likhetstecken mellan en lyckad integration och garanti om permanent uppehållstillstånd”, säger Maria Malmer Stenergard. Foto: Stina Stjernkvist/Svenska Dagbladet.

”Alla flyktingar som vill stanna i Sverige bör ha en plan”, säger den moderata migrationsministern Maria Malmer Stenergard i en större intervju i söndagens Svenska Dagbladet. 

Ministern syftar på ”en plan för att bli medborgare”, men har själv en annan agenda: ”… målsättningen är att fler uppehållstillstånd ska återkallas.”

Malmer Stenergard tycks se flyktingar främst som ett problem, som ett slags lägre stående personer som behöver uppfostras så att de kan bli kvalificerade som svenska medborgare.

– Man ska inte befinna sig här i evighet på ett permanent uppehållstillstånd. Då behövs det en tydlig väg in i ett medborgarskap.

Det innebär konkret att också den som har ett permanent uppehållstillstånd måste ” … lära sig språket, skaffa sig en försörjning och ha kunskap om det svenska samhället så att man fullt ut kan bli en svensk medborgare.”

Den intervjuande reportern Inger Arenander frågar sig om ” … redan beviljade permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas till medborgarskap. Ska de kunna omvandlas till tidsbegränsade uppehållstillstånd?”

– Det får vi titta på, svarar ministern. Det finns en problematik med positiva förvaltningsbeslut och att ändra sådana, som Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik varit inne på. Vi slår också fast i Tidöavtalet att grundläggande förvaltningsrättsliga principer fortsatt ska gälla.

Det ministern lättvindigt kallar ”förvaltningsrättsliga principer” är inget annat än ”rättssäkerhet”, något helt grundläggande i en demokrati. 

I socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken skriver Anne Marie Lindgren i en krönika om just detta. Hennes rubrik slår fast att ”Tidöavtalet slirar om rättssäkerheten”. I sin text skriver Lindgren att … 

”Rättssäkerheten är helt enkelt en grundläggande del av det som kallas liberal demokrati. Och så här i Tidöavtalets tid finns det skäl både för svenska liberaler och alla oss andra att noga betänka det kravet.”

Hon pekar särskilt på att kraven på rättssäkerhet är universella. Men Tidöavtalet gäller bara utländska medborgare, inte svenskar:

” Men liberalismens rättsprinciper gör faktiskt inte skillnad på infödda och invandrade. Kraven på rättssäkerhet är universella. Nu kommer förslag på att omvandla redan utfärdade permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Vilket alltså är retroaktiv lagstiftning.”

300 000 personer har i dag permanent uppehållstillstånd i Sverige, enligt Migrationsverket.

Ska dessa bli av med sitt permanenta uppehållstillstånd om de inte kan eller vill bli medborgare”, undrar Inger Arenander vidare i Svenska Dagbladet. 

Maria Malmer Stenergards svar är oroande:

–Har man ambitionen att ta sig in i det svenska samhället, lära sig språket, bli självförsörjande och leva här enligt våra normer och värderingar, så tror jag också att det finns väldigt goda chanser att man får ett medborgarskap.

En fråga i sammanhanget gäller flyktingar som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd. Regeringen vill att kommuner och myndigheter ska vara tvungna att informera polisen. Skolministern och sjukvårdsministern har markerat mot att sådana regler ska utkrävas av personal i skolan eller vården.

Maria Malmer Stenergard har inga sådana reservationer. 

–Det vi har sagt från moderat håll är att man bör knyta det till de rättigheter som finns enligt lag. Om en asylsökande har rätt till akutsjukvård är det kanske rimligt att den som tillhandahåller den akuta sjukvården inte har informationsplikt. Om den asylsökande skulle ha rätt till skolgång, så kanske den undervisande läraren inte ska omfattas av informationsplikten. Det här är något vi måste utreda väldigt noga. Det ska finnas undantag, det tror jag är ganska självklart.

Jag undrar efter att ha läst intervjun om Sverige är på väg mot en polisstat. 

Anders Fänge om 40 års utländska krig i det svälthotade Afghanistan

Anders Fänge: Fryst bistånd till Afghanistan kan skapa svältkatastrof. Bilder: SvD.

I oktober återbesökte Anders Fänge ännu en gång det Afghanistan, där han verkat stora delar av sitt liv för Svenska Afghanistankommittén. Han var med när organisationen grundades 1982, har varit dess chef halva tiden sedan dess. Besöket nu gällde bland annat SAK:s 40-årsjubileum.

I dag kallar hans afghanska vänner gärna honom för Baba, vilket betyder morfar eller farfar, en hederstitel för en person som ägnat så mycket av sitt liv åt det afghanska folkets bästa.

På tisdagen talade han om läget i Afghanistan i Enhetsgruppens källare på Furutorpsgatan 71. Där finns i dag Helsingborgs sista välsorterade antikvariat, plus en angelägen föreläsningsverksamhet.

Svenska soldater deltog länge under amerikanskt befäl i vad som blev USA:s längsta krig någonsin med ett kusligt högt pris både i mänskligt lidande och räknat i dollar och kronor. Enbart USA:s kostnader för kriget har uppskattats till svindlande 3,5 biljoner dollar, alltså 3500 miljarder dollar.

Svensk trupp deltog i operationer som stred mot FN-stadgan. I krigets Jugoslavien arbetade många svenskar för FN på plats med fredsbevarande insatser och icke-våld. I krigets Afghanistan drevs kriget under amerikansk ledning ”fredsframtvingande”, alltså med offensiva insatser som också inkluderade våld mot civila – och stred mot FN-stadgan.

I en vitbok om kriget,Sverige i Afghanistan” (2021) av Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren, skrev i ett förord Thage G Peterson, tidigare försvarsminister och riksdagens talman, därtill teolog, rakt på sak om vikten av att inte försköna Sveriges roll i Afghanistan:

”Sverige gick med i kriget inte av humanitära skäl som kvinnors rättigheter eller flickors rätt till skolgång utan av lojalitet med USA och Nato.

Vad vi nu kan befara är att afghanerna får skörda en draksådd som utländska stormakter sedan 40 år tillbaka sått genom blodiga interventioner och bombningar av hela byar och samhällen.”

Afghanistankommittén har arbetat på helt annat vis. 

–När man invigt en ny skola eller eller sjukstuga har det alltid skett utan militär närvaro. Vi vill inte bli sammanblandade, berättar Anders Fänge.

Talibanerna återtog makten i Afghanistan den 20 augusti 2021, när utländska trupper och personal flydde i under panikartade och kaotiska former.

— I dag sitter talibanerna säkert vid makten. Men vi har kunnat fortsätta att verka. Talibanerna säger till oss att de vet att vi har skolor för flickor i landet, ”men tala inte om det för oss”. 

Enligt SAK:s webbsida hade man 2021 på sina sjukstugor 1,77 miljoner patientbesök, varav 973 000 var kvinnor. 104 100 elever gick i skolor drivna av SAK.

Inom SAK finns en oro inför den svenska högergeringens drastiska nedskärningar av biståndet, som kommer att slå ”hårt mot miljoner fattiga människor i världen”, enligt SAK:s generalsekreterare Andreas Stefansson, som också varnar för att svält kan skörda fler människoliv i Afghanistan det kommande året än vad krigets våld gjort de senaste två decennierna. Sverige har ett ansvar att rädda landet från kollaps, skriver Stefansson.

GÖRAN GREIDER: EN POLITISK STREJK FÖR JÄMLIKHET

GÖRAN GREIDER: EN POLITISK STREJK FÖR JÄMLIHET

Göran Greider föreslår i Dagens ETC att LO ska utösa en politisk strejk för jämlikhet. Foto: Svenska Mässan

I P1:s Godmorgon världen i söndags råkade jag häva ur mig att det är hög tid att LO utlyser en politisk strejk för jämlikhet och mot alla inkomstökningar för alla slags direktörer eller generaldirektörer. Jag skriver ”råkade” för jag hade inte planerat just det”.

skrev Göran Greider i sin ledare i tisdagens Dagens Etc. Han fortsatte:

”Frågan kom upp efter att LO:s ordförande dagen innan gått ut och sagt att näringslivseliten och andra eliter i offentlig verksamhet inte bör ställa högre lönekrav än de ganska försiktiga 4,4 procent som LO gått ut med inför kommande avtalsrörelse.

Greider menar att det är en bra ståndpunkt från LO:s sida men frågar sig också varför direktörerna skulle avhålla sig från större lönekrav? Han blir inte svaret skyldig.

LO:s senaste rapport om löneutvecklingen visar hur de ekonomiska eliterna på senare år dragit ifrån vanliga löntagare.

”I … rapporten konstaterades att den genomsnittliga VD-lönen i de femtio största svenska företagen är 65 gånger större än en industriarbetarlön. … Och då ska man komma ihåg att det är en industriarbetarlön som det jämförs med – inte en busschaufförslön eller en undersköterskelön.

Sverige har – utan att det debatterades under valrörelsen eller annars – blivit ”de rikas paradis” där ingen ”hör en fattigs bön”.

Aftonbladets krönikör Andreas Cervenka (tidigare bl a Svenska Dagbladet) har skrivit den välförtjänt Augustprisnominerade lysande ”Girig-Sverige” med undertiteln ”Så blev folkhemmet ett paradis för de superrika”. Han granskar bland annat hur politiken de senaste decennierna på ett extrem vis gynnat det rika och de superrika.

Det har inte skett genom löneskillnader utan på annat vis, särskilt genom ägandet av bostäder, konstaterar Cervenka.

”Det genomsnittliga kvadratpriset på bostadsrätter i Sverige har enligt Svensk Mäklarstatistik stigit med 800 procent mellan 1996 och 2021. Villapriserna har ökat med 435 procent och i Stockholm med 550 procent” enligt statistik från SCB. Samma utveckling har skett på aktier som sedan 1996 gått upp med nästan 800 procent, liksom för hyresfastigheter (460 procent) och kontorslokaler i Stockholm (300 procent). Eller för att konkretisera med ännu ett citat av Cervenka:

1996 räckte 1 miljon kronor till att köpa 200 kvadratmeter bostadsrätt i Sverige, baserat på genomsnittspriset. I dag räcker samma summa bara till 22 kvm. I Stockholms innerstad får man nöja sig med 10 kvadrat. …”

”Tillgångsinflation är inte unikt för Sverige, men faktum är att vi är något av en världsmästare i sporten”, fortsätter Cervenka.

I sin bok konstaterar han att politiken i Sverige länge har gynnat den rikaste procenten i Sverige. Det finns i dag 542 miljardärer i Sverige.

Jag hoppas kunna återkomma till Andreas Cervenka och hans bok i en senare blogg, men återvänder här till Göran Greiders krav på en ”politisk LO-strejk mot ojämlikheten”.

En ”politisk strejk” ska inte vara lång, kanske en dag eller några timmar, skriver Greider. Den riktar sig inte direkt mot motståndarna då det gäller avtalspolitiken – ”utan mot själva ”samhällsutvecklingen när den barkar åt helvete”.

Greider avrundar: ” En antiojämlikhetsstrejk som kräver att eliterna får nollavtal är dessutom indirekt en strejk för klimatet: Det är i hög grad de översta skiktens konsumtion och rikedom som driver på klimatutsläppen.

LO behöver visa sig. Behöver bryta sig fri från förlamningen. Inte bara vanmäktigt vädja. Politiska strejker befriar.”

Sverige kan inte fortsätta att producera miljardärer samtidigt som klassamhället hårdnar i takt med nerskärningar av bistånd och förföljelser av flyktingar. Vi måste leta reda på det gama mänskliga samhället, vem som nu kan ha snott och gömt undan det?

Danjins ”Var är mitt hem” nu om dagens Sverige

Danjinj Malinovics ”monolog Var är mitt hem” som i dagarna på Helsingborgs stadsteater framförts för 400:e gången är en monolog om författaren och skådespelarens egen flykt med sin familj från krigets Jugoslavien. Foto: Anna Huerta/Riksteatern.

Danjin Malinovic flydde som ung pojke med sin familj från krigets Bosnien till Sverige. Med mycket kort varsel gav sig familjen i väg från det Jugoslavien där nationalistiska politiker tagit över den politiska makten och på kort tid förvandlat ett fredligt land till ett krigiskt inferno.

På grund av byråkratiska teknikaliteter fick familjen inte visum i Sverige. I två år levde de här som gömda flyktingar, jagade av svensk polis och hjälpta av flyktinggömmare.

Från ett av familjens gömställen kikade Danjin ner på gatan när svenska barn gick till skolan och drömde om att han själv en dag skulle kunna göra det. 

Så blev det också. Familjen Malinovic fick till slut PUT/permanent uppehållstillstånd i Sverige. I dag är alla i familjen svenska medborgare och lever väl i Helsingborg. Danjin har i dagarna kommit ut med sin andra bok, ”Pappa, make och krigsförbrytare”, som bygger på intervjuer med en krigsförbrytare från ex-Jugoslavien. Materialet har också legat till grund för en teaterföreställning.

På Helsingborgs stadsteater har Danjin Malinovic i veckan spelat sin första pjäs, ”Var är mitt hem?”, som, skildrar familjens dramatiska flykt från hemstaden i Bosnien. Föreställningen i Helsingborg i tisdags var historisk, den 400:e, de flesta i regi av Riksteatern, de senare har Teater Gyllene Draken i Nacka stått bakom. Hur många dramatiska verk får så många uppföranden, tänker jag.

Det beror, gissar jag, både på att föreställningen, en monolog med Danjin Malinovic i den enda rollen, är så stark och på att ämnet är så drabbande, vad krig gör med människor.

Därför har målgruppen särskilt varit unga människor och tanken att förmedla en förståelse för flyktingens totala utsatthet och kriget destruktiva krafter.

När jag ser föreställningen dessa dagar i november är det sent på jorden. Jag tänker på att de som borde se ”Var är mitt hem” i dag är sådana som Ulf Kristersson, statsministern med det påklistrade leendet, utrikesministern Tobias Billström, som fjäskande hyllar Turkiet som en demokrati, Jimmy Åkesson, Ebba Busch och de andra i den högerregering som håller på att omvandla Sverige till ett land, som jag allt mindre känner igen. Och som fjärmar sig mer och mer från de grundläggande humanitära värden som gjort Sverige till något av en humanitär stormakt, åtminstone i vissa sammanhang.

Jag har sett ”Var är mitt hem” fyra, fem gånger under de år som gått. De första gångerna uppfattade jag pjäsen som i första hand en påminnelse om de brutala krigen på Balkan och om vad krig gör med människor.

Den här hösten upplever jag föreställningen annorlunda, som ett drama om ett Sverige i moralisk kris, på väg att omvandlas i en omskakande process, som ingen i dag kan veta vart den leder.

För att ta ett aktuellt exempel. Jag läser och upprörs av en artikel i Dagens Nyheter om den Putinkritiska ryska journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina, som av Migrationsverket fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och ålagts att inom fyra veckor lämna sin man och parets fjorton månader gamla son, båda svenska medborgare, för att återvända till Ryssland, där fängelse sannolikt väntar henne.

”Statens intresse av att upprätthålla en reglerad invandring väger tyngre än respekten för privat- och familjelivet” konstaterar man bland annat i beslutet rörande hennes situation.

Behandlingen av Liza Alexandrova-Zorina följer intentionerna i högerpartiernas Tidöavtal, som i sin tur ligger nära SD:s mångåriga flyktingfientliga politik.

Ska vi bara finna oss?

PETER PAN: SAGANS KRAFT, DET INRE BARNET OCH DEN STORA KROKODILEN

Månen skiner över stadsteaterns scen när Kajsa Giertz avskedsföreställning Peter Pan visas, Foto: Emmalisa Pauly.

Med premiären på familjeföreställningen Peter Pan på stora scenen avslutar Helsingborgs stadsteater spelåret. Det innebar också att teaterchefen Kajsa Giertz, som regisserat Peter Pan, vinkade hej och farväl till publiken när ensemblen tog emot applåder från scenen efter hennes sista uppsättning som chef på teatern.

Det har varit för teatern framgångsrika sex år med Kajsa Giertz som chef. Helsingborgs stadsteater är som konstnärlig institution i dag en stöttepelare i stadens kulturliv, med både konstnärlig kvalitet, angelägenhet och både bredd och udd i utbudet.

Peter Pan skrevs i början av förra seklet av den skotske författaren J M Barrie och har med åren blivit en given klassiker, med långa rader av dramatiseringar för teatern och därtill påkostade filmatiseringar. I Helsingborg har sagan bearbetats fritt av Emma Broström för scenen.

Också Kajsa Giertz näst sista uppsättning, en dramatisering av Goldings klassiska ”Flugornas herre” som hade premiär i september byggde på en klassisk barndomsbok, en lite modernare ”saga” för äldre barn.

Jag själv växte under tiden före TV, då sagor och senare både ungdomsböcker och vuxenböcker spelade en avgörande roll i vardagen. Det var folksagor från många länder, sådant som Elsa Beskows ”Resan till Landet Längesedan”, alla Babarböckerna, Zacharias Topelius’ ”Sampo Lappelill”, H C Andersens ”Flickan med svavelstickorna”, Dumas’ ”De tre musketörerna” och många fler ändå. Berättelserna betydde hur mycket som helst, jag läste och läste om.

När Kajsa Giertz och stadstetatern i Helsingborg vänder sig till sagornas världar har jag den därför den största förståelse för det. Sagan har mycket att förmedla inte bara till barn. Sagans magi kan lyfta fram ”det inre barnet” hos oss alla, som Kajsa Giertz sagt någonstans.

Med sagornas berättelser kan det mesta uttryckas. När det gäller Peter Pan handlar det i synnerhet om att ställa det levande och fantiserande barnet mot den inskränkta, förtorkade och förstelnade vuxenvärlden. Alla barn måste ju bli vuxna, utom Peter Pan, som förblir barn utan att behöver växa upp”.

I Peter Pans värld har varje barn en skugga fästad vid sig. Dessutom får den som tror på älvor en egen älva som följeslagare, men älvan faller död till marken den dag älvtron falnar. Peter Pan, kavat spelad av Birgitta Rydberg, följs av Maria Påhls spralliga älva Tingeling, med en elektrifierad energi, allt som oftast ”flygande” på hög höjd.

Det är där allt börjar. 

Uppsättningen är ett kreativt samarbete mellan stadsteatern och Moomsteatern i Malmö, som bidrar med ungefär hälften av de medverkande, fyra av teaterns fem skådespelare. Moomsteatern är en fri grupp som arbetar med fast anställda skådespelare med intellektuella funktionsvariationer. 

Sagan – och pjäsen – är en hyllning av barnet och det barnsliga, det som går förlorat i vunxenvardandet. Berättelsen rör sig långt ut i världen, till landet Ingenstans där de borttappade barnen hamnar och till det farliga havet där det finns en hiskelig krodkodil.

Scenografin, designad Helle Damgård, är komiskt grann med en lysande fullmåne med många ”hav” synliga” i dess olika faser. Jan-Erik Sääfs musik målar kvällens miljöer i toner. 

LÄRARE KAN TVINGAS ANGE  GÖMDA ELEVER FÖR POLISEN

Foto: Fredrik Sandberg/TT/ETC

Skolpersonal kan komma att tvingas ange papperslösa elever för polisen och Migrationsverket om riksdagen godkänner Tidöavtalets förslag om informationsplikt för kommuner, skrev Tidningen ETC för några dagar sedan. Förslaget har väckt kritiska röster från lärare och skola. Många har menat att förslaget strider både mot FN:s barnkonvention och mot lärarnas yrkesetik.

När tidskriften Lärarens läsare fick rösta om förslaget blev resultatet entydigt,”… ett rungande nej till ”att rapportera barn och elever som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd”.

Tidningen Juristen är likaledes ytterst avståndstagande från förlaget, som man menar strider mot FN:s barnkonvention, svensk lag sedan januari 2020.

– Anmälningsplikten riskerar att komma i konflikt med barnets bästa. Men också med barnets rätt till utbildning.

– Barnkonventionen tar inte hänsyn till om du är asylsökande eller papperslös eller fast bofast och svensk medborgare. Bor du i Sverige och är ett barn har du rätt till utbildning, säger Maria Refors-Legge. Hon har doktorerat i skoljuridik och har granskat Tidöavtalets förslag om informationsplikt för kommunanställda och myndighetspersoner. Förslaget innebär att lärare kan tvingas rapportera elever som befinner sig i Sverige utan tillstånd.

Enligt Barnkonventionen har barn rätt till utbildning oavsett om de är asylsökande, papperslösa eller fast bofasta och svenska medborgare.

–Bor du i Sverige och är ett barn har du rätt till utbildning, säger Maria Refors-Legge.

Lärareförbundets ordförande, Johanna Jaara Åstrand, går på samma linje:

– Vi har barnens och elevernas bästa för ögonen. Dit hör inte att ange barn, understryker hon.

Om lärarna fråntas angiveriansvaret faller det förmodligen på rektorerna och skolledarna. Men det strider också mot deras uppdrag, säger till ETC Matz Nilsson, ordförande för Skolledarna:

– Vi har en anmälningsplikt om barn och elever far illa, men det här är något helt annat. Jag är mycket skeptisk till den här typen av angivarsystem, som bara skulle leda till att tilliten brister mellan elever och skola. Det går emot kårens yrkesetik.

– Barn har rätt till skolan och de ska aldrig behöva straffas för den rätten.

Tidningen har också talat med två lärare som jobbar i nordöstra Göteborg.

–Det är ett fruktansvärt förslag, det går emot allt vi står för, säger Martina Ekman, som arbetar på en förskola i Kortedala. Blir det verklighet kommer jag inte att vara kvar.

Richard Furukvist är lärare för årskurs sju till nio på Lövgärdesskolan. Det är en del av staden där många nyanlända hamnar. Ibland efter att ha fått uppehållstillstånd, ibland i väntan på besked, och ibland efter att ha fått avslag.  

–Det skulle vara svårt att jobba som lärare om det ingår att behöva informera polisen om elever.

Till tidningen Läraren säger migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) att det är för tidigt att kommentera kårens invändningar. Syftet med förslaget är att ”komma åt skuggsamhället.

– Om man har fått nej på sin asylansökan ska man lämna landet. Men tyvärr går tusentals under jorden varje år och blir en del av ett växande skuggsamhälle där människor utnyttjas och inte minst barn far illa. Det måste vi bekämpa med full kraft.

Bilden: De tre kandiderande regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna presenterar sitt skolprogram inom Tidöavtalet, tillsammans med samarbetspartiet Sverigedemokraterna.

Tidningen Lärarens följare har röstat: 9 av 10 vägrar ange barn och elever som saknar uppehållstillstånd. ”Vi har barn och elevers bästa för ögonen. Dit hör inte att ange barn” säger Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand, längst fram t h. Foto: Tim Aro/TT/Tidningen Läraren..