Postnord saboterar Demokratin – och eTC

Postnords dåliga utdelning omöjliggör för tidningar och tidskrifter att fortsätta med postdistribuerad utdelning.

Tidningen ETC:s Johan Ehrenberg gick fredag den 10 maj till ett generalangrepp mot Postnord som sviker Sverige, ”ett bolag i fritt fall”.

Ehrenbergs utgångspunkt var förståeligt nog ETC egenintresse att få tidningen utdelad till prenumeranterna dagligen, det som man betalar Postnord för. Det är posten allt mindre intresserad av. Man ska ”testa utdelning” av post och tidningar varannan dag från i höst för att sedan införa det över hela landet.

Utrotningshotat art: Brevlådorna. Teckning ETC.

I praktiken har det försöket redan inletts. Jag får numera allt mera sällan mitt prenumerade ex av tidningen på utgivningsdagen. I torsdags, för att ta ett exempel, kom tisdags- och onsdagsnumren. På fredagen fick jag torsdagstidningen men ingen fredagstidning och ingen helgtidning som jag betalar speciellt för. Visst, jag kan läsa tidningen digitalt. Men jag vill läsa på papper, jag vill begränsa min egen redan alltför omfattande skärmtid.

ETC är för övrigt bara ett exempel på hur ett bolag i fritt fall totalt sviker sina kunder – och med det också sitt demokratiska uppdrag att fullgöra en samhällstjänst, genom att leverera infrastruktur som är grundläggande i ett demokratiskt samhälle.

Det som sker med Postnord handlar, skriver Johan Ehrenberg, om ett ”låtsasföretagande, där de som fattar besluten agerar utifrån en ideologi om privatisering och vinstjakt som självklart inte har med postens uppgift att göra”.

Förra året gjorde Postnord en förlust på 855 miljoner. Det ledde till att VD:n Håkan Henricsson fick lämna sin post – med en fallskärm på 14 miljoner kronor.

I en artikel över två uppslag i samma nummer skriver Ulrika Lindahl om ”Postens sista suck”. Här berättas om hur Carl Bildts borgerliga regering 1993 avreglerade både posten och skolan, som marknadsutsattes. I dag konkurrerar ett 30-tal olika företag om att bära ut posten.

Postnords så kallade ”samhällsuppdrag” innebär att företaget har ett ansvar att dela ut posten på platser där inga privata företag är intresserade. Följden har blivit att privata företag främst etablerat sig i storstäder där det är lättast att tjäna snabba pengar.

I Sverige är förtroendet för Postnord i botten, bara 14 procent. Skillnaden är stor mot USA, där posten är den myndighet som har största förtroende, 88 procent, med utdelning sex dagar i veckan till landets alla 157 miljoner adresser.

Tiotusentals svenskar får inte utskriven medicin

När apotekets monopol upphörde 2009 försvann även den lagstadgade skyldighet som det statliga apoteket hade haft, att ansvara för landets läkemedels­försörjning, skriver artikelförfattarna. Foto: Gorm Kallestad/TT

Privatiseringarna har mer än något annat rivit upp och förändrat Sverige. Den fria marknadens strukturer har gjort om oss som lever i det här landet från medborgare till kunder.

Valfrihet har ersatt solidaritet och samhällsansvar som värdegrund.

Den som drabbas av sjukdom blir kund hos vården och kan välja vårdleverantör, heter det. Hen kan också välja apotek sedan apotekets monopol upphävdes 2009.

Men vad gagnar valfriheten mellan tio apotek om inget av dem kan leverera de läkemedel som efterfrågas. I en artikel på DN debatt skildrar  överläkarna Jan Calissendorff och Mikael Lehtihet under rubriken ”Patientsäkerheten hotas när allt fler läkemedel restnoteras” om hur hur antalet restnoterade läkemedel ökat dramatiskt sedan apoteksmonopolet upplöstes:

”För närvarande finns 366 olika preparat på Läkemedelsverkets sida för restnoteringar. Här finns bland annat olika antibiotika, blodtrycks­läkemedel, antidepressiva, och en rad olika smärtlindrande preparat, och även läkemedel vid allvarliga ovanliga diagnoser. Detta innebär att tiotusentals människor i Sverige inte längre kan hämta ut förskriven medicin, med risk för allvarliga hälsoeffekter som följd.”

Vad händer om sjuka inte kan få de mediciner som läkare har skrivit ut?

Calissendorff och Lehtihet konstaterar att det leder till ökade kontakter med vården för att eventuellt få tag i alternativa mediciner. Det kan leda till ohälsa och skapar ofta otrygghet. Det leder lätt till att patienter hamstrar svårtillgängliga läkemedel eller försöker komma åt dem via nätet från ofta osäkra leverantörer.

Det statliga apoteket hade en lagstadgad skyldighet att ansvara för landets läkemedelsförsörjning. I dag finns ingen sådan skyldighet, bara otydliga tillsynsmyndigheter som inte agerar kraftfullt, enligt de båda debattörerna, som kräver:

”Kraftfulla åtgärder där ansvarsfördelning klarläggs mellan företag och myndighet är nödvändig för att säkerställa att läkemedelsbehandling kan ske utan onödig fördröjning. Annars ökar risker för bestående hälsopåverkan och reducerad livskvalitet.”

Vad händer med läkemedelsförsörjning i läge av krig eller kris? Det statliga apoteket hade i uppdrag att för totalförsvarets räkning ha resurser för att kunna ”stärka samhällets förmåga att förebygga och hantera svåra påfrestningar i samhället”. 

Nu finns ingen sådan ”lagstadgad skyldighet”, vilket leder till stora problem i fredstid för ”tiotusentals patienter” och riskerar att i ett krisläge få oerhört destruktiva följder också för samhället som helhet. De båda debattörerna diskuterar dock inte den konsekvensen närmare.

Äntligen tankar om Helsingborgs bibliotek!

Helsingborgs stadsbibliotek har länge varit nergånget och på alla vis eftersatt. I statistiken över biblioteken i skånska kommuner har Helsingborg år efter år hamnat i botten när det gäller sådant som bokbestånd, personal med mera.

Kanske är en vändpunkt i sikte? I lördagens Helsingborgs Dagblad presenterades ett originellt förslag om en rejäl tillbyggnad av Jörgen Michelsens en gång så vackra bibliotek från 1965. 3000 nya kvadratmeter skulle skapa möjligheter för förnyelse.

Det är omöjligt att utifrån en enda skiss (av arkitektfirman Krook & Tjäder) bedöma vad tillbyggnaden innebär. Dess halvt underjordiska karaktär gör det lätt att misstänka att lokalerna blir mörka och instängda. Biblioteket i Halmstad med spektakulär arkitektur en bit ut över Nissan i centrum flödar av ljus och generösa utrymmen.

Förslaget sådant det nu presenteras är mest ett utkast. Nog borde en för staden så viktig byggnad också utformas efter en arkitekttävling. Det handlar om ett vardagsrum för helsingborgarna, en av få ickekommersiella platser i staden, ett hus för kunskap och för möten.

I dag saknas en anständig lokal för föredrag och diskussioner i biblioteket. Där finns inte heller vettiga utrymmen för utställningar av olika slag eller bra tysta utrymmen för koncentrerat arbete. En ombyggnad borde föregås av en rejäl översyn av lokalbehoven.

Tidsplanen är ett bekymmer. I texten heter det att utbyggnaden ser ut att kunna vara klar 2025, om sex år. Det är låg prioritering, rentav snigelfart. Bibliotekschefen Catharina Isberg pekar på att läget i dag är nog så akut:

– Vi har ett hus som vi har vuxit ur. Staden har dubblerat sin befolkning sedan huset byggdes och vi bedriver biblioteksverksamhet på ett helt annat sätt i dag, säger hon.

Bertil Englert åter på Klippans konsthall

Bertil Englert talar vid invigningen av sin skulptur Hjärnhalvor, placerad i atriumgården till Klippans konsthall.

Klippans konsthall är en pigg tonåring som såg dagens ljus för femton år sedan.Förste utställare den gången var Bertil Englert, uppvuxen i samhället.

På jubileumsutställningen, som hade vernissage i lördags, är Bertil tillbaka med några särskilt betydelsebärande verk, i all synnerhet Universal soldier, den version som är utförd i trä och består av 24 soldater, några mer än manshöga, de minsta knappt fothöga.

Bertil Englerts Universal Soldier i Klippans konsthall, som fyller femton.

Det här är soldater som ”lyder order”, till den grad att deras ryggrad har smält samman med gevärspipan. Det är lätt att uppfatta deras krympande storlek som symbol för soldatens dehumanisering i krig, när människan reduceras till dödsmaskin.

Titeln Universal Soldier är hämtad från en antikrigssång, skriven och framför av den kanadensiska sångaren och fredsaktivisten Buffy Sainte-Marie. Sista strofen lyder:

He’s the Universal Soldier and he really is to blame,
His orders come from far away no more,
They come from here and there and you and me,
And brothers can’t you see,
This is not the way we put the end to war.

Bertil Englert blev pacifist och fredsaktivist efter mordet på Martin Luther King den 4 april 1968. Under åren har han arbetat med Universal Soldier-temat i olika versioner, som målning och som gruppskulpturer i trä och järn.

En järnskulptur förvärvades av Helsingborgs stad. Men i stället för att ge verket en permanent plats i stadsmiljön som offentlig skulptur i Helsingborg, ett verk mot kriget och för freden, har man magasinerat, osynliggjort och oskadliggjort verket. Det är beklagligt.

Efter lördagens vernissage invigdes på Konsthallens atriumgård också en offentlig skulptur av Bertil Englert, ”Hjärnsnitt”. Dess bakgrund är något makaber. Konstnären berättade:

– Jag läste att Lenins hjärna efter hans död skars upp i 60 000 tunna snitt för att kunna undersökas av forskare. Mina hjärnhalvor i Klippan kan ses som snitt nummer 60002-04 …

Klippan kan med all rätt vara stolt över sin konsthall, ett väl tilltaget rum, där utställningarna under åren oftast hållit hög kvalitet.

Det tål att tänka på hur det kan komma sig att Klippan, liksom Höganäs och Landskrona och givetvis Lund och Malmö har väl fungerande konsthallar – till skillnad mot Helsingborg.

En morfar och hans sju barnbarn, räddade från IS

Patricio Galvez i Irak med ett av sina sju barnbarn. Foto: Lina Malers, SDvD.

Patricio Galvez dotter Amanda dödades i Irak efter att ha gått med i terroristorganisationen IS. Hon var gift med den norskfödde IS-terroristen Michael Skråmo. De båda är nu döda. Men deras sju barn lever – och återkom i onsdagens till Göteborg och Sverige efter flera år av fasor i IS-kontrollerade områden.

De fyra äldsta barnen är födda i Sverige och talar svenska. SVT träffade Patricio Galvez när planet från Irak landat på Landvetter. Han berättade att barnen var upprymda över att komma till Sverige.

–  De är glada, när vi landade skrek de ”jippie”. Resan har gått bra och barnen har varit lugna. Vi ska gå ner till ett ställe nu där polisen ska hämta oss. De ska föra oss till socialtjänsten och ett ställe där vi kan få vara i lugn och ro.

Barnen har farit mycket illa i flyktinglägret i norra Syrien, där de drabbats hårt av både sjukdomar och undernäring. I lägret har det rått stor brist på såväl mat som grundläggande mediciner. Till det kommer att de ofta varit med om ohyggliga och svårt traumatiserade upplevelser.

Enligt Internationella Rödakorskommittén (ICRC) består lägret i al-Hol av 35 000 syrier, 35 000 irakier och runt 10 000 människor från 30-40 olika nationer. Runt 90 procent av dem är kvinnor och barn och en majoritet av människorna i lägret är alltså inte medlemmar av den brutala terrorsekten.

Ännu för en månad sedan rådde osäkerhet om hur Sverige skulle förhålla sig också mot barn med svensk bakgrund i IS-läger.

Ett samhälle kan bedömas efter hur man behandlar sina svagaste och mest utsatta medborgare. När nu Patricio Galvez barnbarn och andra tas emot i Sverige är det ett tecken på det trots allt finns plats för humanism och medmänsklighet i flyktingpolitiken.

När det är sagt återstår det för svenska institutioner att ta sig an de sju barnen med all den empati och allt det kunnande man har. Det kommer inte att bli enkelt. Men vad annat hade varit möjligt?

I SVT berättade Patricio Galvez den 6 april om hur han  träffat det yngsta av sina barnbarn på plats i Syrien. Pojken var svårt undernärd och vårdades på sjukhus.

– När jag såg honom liggandes såg det ut som att han var halvdöd, men han sov bara. Jag tog upp honom och då började han gnälla lite. Jag la honom i min famn och började prata svenska med honom. Då öppnade han sina stora blå ögon och började stirra på mig, säger Patricio Galvez och fortsätter:

– Jag fortsatte prata svenska med honom och han lyssnade och tittade på mig. Jag sa till honom ”morfar ska hämta hem dig gubben” och då började han le. Jag grät ihjäl mig, alla i rummet grät.

Patricio Galvez, morfar till Michael Skråmos sju barn, fick träffa sina barnbarn som vårdats på sjukhus. Foto: Privat.

VÄNDA SKAM TILL STOLTHET Om RESANDEromen OCH ARTISTEN Lindy Larsson

Filmen Lindy the Return of Little Light visas vid en specialvisning på Röda Kvarn i Helsingborg söndag 19 maj kl 17.00. Efter visningen följer samtal med huvudpersonen Lindy Larsson, regissören Ida Persson Lännerberg och producenten China Åhlander.

”Du är inte värdig att bli förälder. Du förorenade det svenska folket”.

Romer har diskriminerats i Sverige så länge de har levt här. Än värre har det ofta varit för resandefolket, en egen grupp i den romska minoriteten i Sverige, ofta grovt nedsättande kallad för ”tattare”.

Lindy Larsson.

Artisten Lindy Larsson är resanderom. I dokumentären om honom Lindy the Return of Little Light berättar han hur folk ropade till hans släktingar att ”de förorenade det svenska folket”.

Filmen, som regisserats av debuterande Ida Persson Lännerberg och producerats av China Åhlander (som också står bakom filmer som Min faster i Sarajevo och Äta sova dö via Chinema) har svensk premiär på fredagen. På en specialvisning kl 17.00 på söndag 19/5 på Röda Kvarn i Helsingborg blir det samtal om filmen med Lindy Larsson, regissören och producenten.

Lindy the Return of Little Light är en starkt berörande film om en härlig artist som vänder ”skammen” till stolthet”. I de inledande scenerna sminkar sig Lindy inför en föreställning. Han lägger en mask över sitt ansikte och önskar samtidigt att han kunde slita av de masker han livet igenom gömt sig bakom.

Som barn i Lessebo i de småländska skogarna var Lindy ständigt rädd för myndigheterna, att de skulle ta honom och slå honom, bara därför att han tillhörde resandefolket. Hans utanförskap var dubbelt, som resande eller ”tattare” och därtill homosexuell. För att kunna överleva skapade han fantasifiguren Little Light , en ung pojke som kunde utstråla ljus från sin kropp.

Ida Persson Lännerberg följer Lindy Larsson från barndomens landskap, där artisten berättar om sig själv när han cyklar genom skogarna eller rör sig i sjöarnas vatten, till en speciell frigörande föreställning i Berlin, där diskrimineringen av romer och resande uppmärksammas på den klassiska Maxim Gorki-teatern.

Där vill och vågar Lindy för första gången bejaka sin sammansatta identitet som människa, gay, sångare, pojkvän, hundägare, romsk resande …

– Jag är en praktiserande romsk resande, stolt över att vara romsk resande. Men det är komplicerat, fyllt med en massa självhat.

Han berättar i föreställningen om en farbror som stal sallad till sina kaniner. Pojken var 13 år. Som straff spärrades han in på mentalsjukhus under 12 år. Han släpptes fri som 25-åring, på villkor att han gick med på att steriliseras, vilket han accepterade för att kunna slippa ut ur anstalten.

För Lindy är arbetet att vända skam till stolthet omvälvande och uppslitande. Efter en veckas repetitioner känner han sig som ”en känslomässig bilolycka”. Men det går över. Han berättar sin historia på teatern inför en publik med många romer, judar och queer-personer i salongen och på scenen sjunger han samma sång som en gång Zarah Leander, Hitlers väninna, sjöng just där, då publiken mest bestod av nazister. Tiden nu är en annan – trots allt.

Filmiskt har Lindy the Return of Little Light ibland karaktären av en road movie genom utanförskapets och diskrimineringens landskap. Det är en berättelse om ”en tattarunge som aldrig fick vara med”, om svensk rasism i vår tid, mot romer och resandefolket, och om en artist som tillkämpar sig en identitet där han till slut kan bejaka den han är och vill vara.

Filmen recenseras i fredagens HD/Sydsvenskan av Malin Krutmeijer, hennes recension finns här.

Fotnot: Lindy the Return of Little Light visas vid en specialvisning på Röda Kvarn i Helsingborg söndag 19 maj kl 17.00. Efter visningen följer samtal med huvudpersonen Lindy Larsson, regissören Ida Persson Lännerberg och producenten China Åhlander.

Risken för att USA går i krig mot Iran ökar

USA förefaller förbereda ett militärt angrepp på Iran, skriver New York Times. Tidningen har utökat sin bevakning av det som sker med ett veckovis publicerat nyhetsbrevAt War”.

USA:s utrikesdepartement har beordrat en partiell evakuering av USA:s väldiga ambassad i Bagdad, sedan Donald Trump hävdat att det finns ett hot från Iran mot amerikanska soldater och anläggningar i Irak. Med samma motivering har många stora amerikanska krigsfartyg med bombplan flyttats till Persiska Viken nära Iran.

Drivande kraft bakom USA:s hot mot Iran är den högerextreme Trump-rådgivren John Bolton som länge verkat för att USA ska genomföra ett ”regimskifte” i Iran. Han backas upp av USA:s hökaktige och krigshetsande utrikesminister Mike Pompeo, medan Trump ännu uttrycker sig i mera vaga ordalag om ett kommande krig.

Mike Pompeo hävdade i förra veckan att utrikesdepartementet hade mottagit uppgifter om ”Iransk aktivitet” som utgjorde en fara för amerikanska anläggningar i Irak och för amerikansk personal. Många har pekat på likheterna mellan George W Bushs lögner om att Saddam Hussain hade massförstörelsevapen i förspelet till USA:s angrepp på Irak.

Från officiellt irakiskt håll har man kraftigt ifrågasatt Pompeos uppgifter. Den brittiske generalen Chris Ghika, biträdande befälhavare för de USA-ledda trupper som strider mot IS, har likaså till medier dementerat USA:s uppgifter och sagt sig inte se någon ökad risk från Iran eller Irans allierade i Irak och Syrien.

På ett möte i USA förr torsdagen presenterade Trumps försvarsminister Patrick Shanahan amerikanska planer på att sända 120 000 amerikanska soldater – för att kunna angripa Iran om landet inleder produktion av kärnvapen eller angriper amerikanska mål i Irak.

Därmed ökar krigsrisken dramatiskt, inte minst risken för krig av misstag. För John Bolton är det dock vad han agerat för ända sedan han var rådgivare till George W Bush.

USA:s krig i Irak (med 36 miljoner invånare) har lett till en sönderslagen stat och miljoner döda. Om Trump skulle angripa Iran, som med 83 miljoner invånare är världens sextonde folkrikaste land, kommer konsekvenserna att bli än värre än av krigen i Irak och Syrien.

Vi kan förvänta oss nya miljoner av människor på flykt, flyktingar som inte är välkomna någonstans, allra minst i Europa. Storskaligt lidande och död, rader av oförutsägbara konsekvenser.

Ändå tas inte Trumps, Pompeos och Boltons råa krigsretorik riktigt på allvar av många medier i väst.

Bilden här under, brittiska The Economists omslag förra veckan. med rubriken ”På kollisionskurs. USA, Iran och risken för krig”.

vapenhandel på Älvsjömässan får kritik

På måndagen öppnade tre stora och kontroversiella vapenmässor på Stockholmsmässan i Älvsjö, en med undervattenstema (UDT ), en om elektronisk krigföring (EW) och en om militär simulering och träning (ITEC). Mässorna uppmärksammades av Sveriges Radios Studio Ett.

Mässorna samlar några av världens största vapenföretag och kritiker lyfter fram att det bland utställarna finns företag som utvecklar kärnvapen och andra som förser den Saudiledda koalitionen i Jemen med vapen och militär materiel.

I programmet intervjuades Svenska Freds ordförande Agnes Hellström, som med all rätt var ytterst upprörd.

– Stockholms stad är majoritetsägare i mässan och ansvarig för satsningen. Här deltar företag som är svartlistade av svenska banker därför att de deltar i tillverkningen av komponenter till kärnvapen. Andra företag har tillverkat vapen som använts i Jemen, där bl a fyrtio barn dödades vid en attack på en skolbuss av vapen tillverkade av ett av dessa företag. Det är helt oacceptabelt.

– Ska Stockholms stad genom en sådan här mässa gynna kärnvapenproduktion?, fortsatte Agnes Hellström. Hon pekade på omständigheterna kring en liknande mässa i Glasgow förra året. Den väckte så starka allmänna protester att staden fattade ett beslut om att förbjuda framtida vapenmässor.

Kanske är det därför som hemlighetsmakeriet varit stort kring vapenmässan i Älvsjö. På Svenska Mässans hemsida nämns inget överhuvudtaget. Däremot finns det speciella hemsidor.Där kan man se att man väntar över tusen deltagare från fyrtiotalet länder och att en lång rad höga militärer är talare, också svenska, som den svenske marinchefen, amiral Sven Nykvist.

Moderata Anna König Jerlmyr, ordförande för Älvsjömässan och ytterst ansvarig för den stora tredagarsvapenmässan i lokalerna, där också svartlistade företag deltog med ansvar för tillverkning av kärnvapenkomponenter.

Älvsjömässans lokaler ägs bland annat av Stockholms stad och i styrelsen är finansborgarrådet Anna König Jerlmyr (M) ordförande. Hon har tidigare bland annat arbetat på det (ökända) amerikanska PR-bolaget Hill & Knowlton, som tjänade stora pengar på en PR-kampanj i samband med uppladdningen inför Kuwaitkriget. H&M spred bl a ett falskt vittnesmål om att irakiska soldater mördat spädbarn i kuvös vid al-Addan-sjukhuset i Kuwait City.[4]

Anna König Jerlmyr ville inte medverka i Studio Ett för att svara på frågor om varför Stockholm står som värd för en vapenmässa. Det ville inte heller åtta av tio ordinarie styrelseledamöter i Svenska Mässan eller företagets VD, Patric Sjöberg.

Vilken ynkedom!

Fotnot: Mässans hemsida: https://www.udt-global.com
Länk till utställare: https://www.udt-global.com/exhibitors

Isländska Hatari stöder kritiken mot Israel när Eurovisionsfinalen inleds

Två av medlemmarna i isländska Hatari, som deltar i tisdagens första semifinal i Eurovisionen i Tel Aviv. Bilden: Skärmdump från måndagens BBC.

På tisdagen inleds de första deltävlingarna i Eurovisionsfinalen i israeliska Tel Aviv. Många menar att det är orimligt att en stat som dagens Israel ska få delta i tävlingen, än mindre stå som arrangör för finalen.

Här är några skäl: Dagens Israel har en odemokratisk konstitution som reducerar araber i landet till andra klassens medborgare – och som beskrivits som apartheid efter sydafrikansk modell. Den utdragna blockaden av Gazaremsan tvingar två miljoner palestinier att leva i misär. De utvidgade israeliska bosättningarna på Västbanken står i direkt strid med en rad FN-konventioner.

När israeliska Haaretz skriver om protesterna mot melodifestivalen i Israel, särskilt från BDS-rörelsen (Boycott, Divestment, Sanktions) använder man begreppet ”Artwashing”, att med ett megakulturellt jippo får världen att glömma Israels verkliga politik.

Många israeliska judar har också protesterat. I ett öppet brev till de deltagande krävde en rad israelisk-judiska kulturarbetare att eurovisionsfinalen flyttades från Tel Aviv. 

De påminde om att tävlingen genomförs i Tel Avivs Expo Center, byggt på ruinerna av den palestinska byn al-Shaykh Muwannis, vars invånare fördrevs med våld från sina hus och aldrig tillåtits att återvända.

Israel hade från början ambitionen att lägga finalen till Jerusalem, vilket i sig skulle ha varit en politisk ytterst kontroversiell markering. Så blev det dessbättre inte.

Det isländska bandet Hatari (som betyder ”hatarna”) deltar i Eurovisionens första semifinal på tisdagskvällen. Medlemmar i bandet intervjuas i måndagens nummer av brittiska The Guardian. Deras nummer ”Hate will prevail” framförs, skriver tidningen, som en ”fascistiskt inspirerad dystopi med blodiga piskslag”. The Guardian betonar också att bandets medlemmar privat uttrycker sig lågmält och ibland rentav glädjefullt optimistiskt.

Om Hatari går till finalen den 18 maj och vinner har de varnat att man kommer att ta kontroll över ett stycke av Israel och upprätta en liberal ”BSDM-enklav” (som en parallell till Israels bosättningar på ockuperat palestinskt område). BSDM, musikstilen, är en förkortning för slaveri och disciplin, sadism och sadmasochism.

“Eurovisionstävlingen bygger på tankar om fred och enighet”, säger en av gruppens medlemmar, Tryggvi Haraldsson.

– Just därför är alla som deltar i årets final utan att reagera mot det så kallade fredsbudskapet extremt politiska, vare sig de är medvetna om det eller inte.

Han stöder helhjärtat ickevåldsrörelser som kämpar för palestinska rättigheter, som BDS, vilka arbetar för bojkotter och sanktioner.

Under repetitionerna har Hatari uppträtt framför något som liknats vid en granat. I själva verket liknar det logotypen för företaget Relentless Scam Inc, som bl a har tillverkat det buteljerade mineralvattnet SodaStream på en fabrik i en bosättning på Västbanken, vilket kritiserats av BDS.

– Vår scenografi ska självfallet inte blandas samman med SodaStreams logo, säger dock bandet till The Guardian …

Arg gubbe på Stumpen i Helsingborgs Folkets hus

Michael Segerström i sin egen ”Arg gubbe” på Stumpenteatern i Helsingborg.

Stumpenensemblen har under två majhelger gett Café Bipopulär, en föreställning med två delar. Första akten består av ”Scener ur Bengt Teddy Lampas o-roliga liv”. Gruppens egna texter av Marie F Persson, Madeleine Grothén och Anna Hanspers flätades samman med verk av Staffan Göthe, Stig Dagerman och Sandro Key-Åberg.

Det handlade om människor i marginalen, om psykisk ohälsa, alkoholism, fattigdom, hemlöshet och utsatthet. Men, som alltid hos Stumpen, i synnerhet om solidaritet och inkännande medmänsklighet inkännande. Livet kan vara för djävligt, men mycket tål att skrattas åt ändå och varför ge upp?

Förutom de ovan nämnda medverkade Dan Eriksson, Håkan Lindgren, Kat Strinnholm, Klas Johnson, Tea Kemppainen och Thomas Karlsson. Eyvind Andersen regisserade och Karin Muller Lindberg stod för dekoren.

Stumpen fyller i år tjugo. Gruppen bildades 1999 när Hans Polster spelade P C Jersilds Stumpen i samband med en konferens om hemlöshet.

Så bildades Stumpen, en unik fri teatergrupp i svenskt teaterliv med en blandning av teaterproffs och amatörer på och bakom scen och med samma återkommande grundteman som i den första uppsättningen.

Kvällens andra akt är en monolog om och av skådespelaren Michael Segerström. Hans ”Arg Gubbe” är en djupt berörande personlig reflexion. Det handlar om vem jag är, om vem den jag verkar vara är, om vem jag egentligen är – alltså om det grundläggande och lika för alla, att våga försöka vara sanna mot sig själva.

Som en trollkarl plockar Segerström fram olika ”delpersonligheter” ur sina inre rum. Här är ”arga gubben”, som retar sig på det mesta, ”tramsgubben”, som förvandlar det mesta till tramsiga historier. Och herr Ågren, ångesten personifierad.

Inte minst handlar det skådespelarens sexuella identitet. Som 75-årig bejakar han öppet i föreställningen – till slut, efter alla år – sig själv som bög och bisexuell. Det är modigt och gripande, inte minst som en rapport från en pågående process av omprövning och nyorientering i livet.

Stumpenensemblen saknar en fast scen. Kafé Bipopulär gavs i Folkets Hus B-sal som länge varit ”hemma” för Stumpen”. Men när ABF sålde Folkets hus blev De hemlösas teater hemlös.

Det är för mig fullständigt obegripligt att inte Helsingborgs stad mycket mera månar om den också i ett svenskt perspektiv helt unika Stumpenenseblen.

Fotnot: Kafé Bipolär och ”Arg gubbe” ges inte mer i Helsingborg. Arg gubbe kommer att i höst ges på teater Giljotin i Stockholm.

Bilden av Michael Segerström i ”Arg gubbe”, foto Yvonne Johansson/HD.