Kategoriarkiv: Afghanistan

Övningen med USA ”strider mot alliansfriheten”

Hösten 2020 skulle en stor Nato-Auroraövning hållits i Sverige för 630 miljoner, med förband från USA och många Natoländer. Coronan stoppade övningen som ersattes av den största hittills med amerikanska specialförband som genomförs i dagarna. Bilden från Aurora 17, Foto: Alexander Mahmoud/DN.

Den stora militärövning med amerikanska specialförband som just
nu pågår över svenskt territorium till havs och till lands strider mot vår alliansfrihet, skriver Sven Hirdman, tidigare statssekreterare i
försvarsdepartementet, och Pierre Schori, före detta statsråd och FN-ambassadör i ett inlägg i Dagens Nyheter.

De båda författarna skriver:

”Dessa krigsövningar strider mot vad den svenska alliansfriheten
har stått för i 200 år. Vi noterar i sammanhanget att
alliansfriheten inte ens nämns i den nya totalförsvarspropositionen. En sådan ny svensk säkerhetspolitik skulle riskera att dra in Sverige i ofärd och göra oss till ett förstahandsmål i händelse av en ny stormaktskonflikt i Europa.”

Alternativet, en bristvara i den svenska debatten, är att Sverige
tillsammans med andra länder som Finland, Tyskland och
Frankrike söker verka för minskade stormaktsspänningar i
Europa.”

Egentligen ville Försvarsmakten 11 maj till 4 juni 2020 genomföra en andra ännu större variant av Aurora-övningen än den 2017. 25 000 soldater från många länder skulle delta i övningen vars beräknade kostnad var 660 miljoner kronor. Övningen skulle genomföras med totalförsvaret över hela Sverige men med tyngdpunkten i Blekinge och Skåne.

Under Aurora 2017 ställdes skarpladdade amerikanska patriotmissiler upp på Gotland, sannolikt riktade mot Ryssland. Efter övningen köpte Försvarsmakten dyrt de amerikanska missilerna, trots att dessa var äldre, mindre effektiva och dyrare än en fransk EU-variant.

Under Aurora 2020 skulle svenska officerare tillsammans
med amerikanska kollegor bemanna och öva det amerikanska
Patriot-batteriet. När Sverige drabbades av coronapandemin ställdes dock övningen in – eller rättare sköts på framtiden till 2021 eller senare.

Mitt i upptrappningen av det dödliga viruset och drastiska inskränkningar av medborgarnas rörelsefrihet lät
försvarsminister Peter Hultqvist (S) meddela att Sverige nu i november skulle samöva tillsammans med Pentagons marin-, -flyg- och
markförband i den svenska skärgården. Övningen har de senaste
dagarna pågått med hänvisning till det kritiserade så kallade
svenska värdlandsavtalet med USA.

Övningens egentliga syfte synes vara att förbereda för att
svenska förband tillsammans med det amerikanska 352:a
specialoperationsförbandet – som stridit i Irak och Afghanistan –
ska kunna ingripa militärt i andra länder, skriver Hirdman och Schori vidare, ”läs på andra sidan Östersjön”.

I de baltiska staterna finns en förståeligt oro för en rysk attack. Men de tre staterna för medlemmar i båda EU och Nato, varje ryskt försök att återinliva deras territorier i Ryssland är dömt att misslyckas.

Vid en upptrappad konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna har Sverige viktigare roller att spela än att delta militärt tillsammans med amerikanska förband i angrepp på Ryssland. Ett sådant agerande skulle dra in Sverige i ett storkrig som ingen är betjänt av, ett storkrig med kusliga perspektiv.


Varför så tyst i Sverige om Julian Assanges hotande utvisning till USA?

Günter Wallraff. Från Fib/Kulturfront 11-2020.

Wikileaks visselblåsare Julian Assange sitter inspärrad i HM Prison Belmarsh, ett av Storbritanniens värsta fängelser sydöst om London. Anklagelserna mot honom är diffusa, utom från USA, där han betraktas som spion och kan förvänta sig ett långvarigt och knäckande fängelsestraff om han utvisas dit. I maj 2019 inleddes förhandlingar om USA:s begäran att få honom utlämnad. Besked förväntas den 4 januari 2021.

Olika aktioner har genomförts för att uppmärksamma Julian Assanges otroligt utsatta position. Under hösten gjordes ett upprop lett av Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och kulturchef, länge engagerad i yttrandefrihetsfrågor. Det var en vädjan för Assanges sak och ett upprop för hans frigivning, med markering av Sveriges speciella roll, med tanke på de våldtäktsanklagelser som härrör från hans besök här.

3000 namnunderskrifter samlades in. Men från politiskt håll och från de stora medierna var ointresset kompakt. Inte en rad publicerades om uppropet i DN, hans gamla tidning, inte i Svenskan, Aftonbladet eller Sydsvenskan/HD.

Varför är det så tyst i Sverige om Julian Assange, undrar Arne Ruth i en artikel i senaste numret av Fib/Kulturfront 11-2020, där han intervjuar den legendariska tyske journalisten Günter Wallraff, som leder en bred stödrörelse för Assange i Tyskland. Tre tyska toppolitiker har ställt upp som frontfigurer för hans upprop. Den viktigaste tyska morgontidningen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, har upplåtit en helsida åt namnlistan.

Julian Assange och före honom Chelsea Manning riskerade allt för att ge en insyn i den amerikanska arméns krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. Via Wikileaks fick världen, skriver Arne Ruth: ”… en inblick i den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sina egna övergrepp mot civila. Vi har fått kunskap om det kollektiva mördandets psykologi: att upprätthålla en känslodistans mellan bödel och offer.”

Chelsea Manning dömdes till 20 års fängelse för sina avslöjanden om hur detta har går till:

”Du hör en av piloterna säga ”Han är sårad”, och direkt efteråt ”Jag skjuter.” Och sedan hörs skratt. En minibuss kör fram för att rädda de sårade. Föraren har två barn med sig. Soldaterna säger: ”Du får skylla dig själv om du tar med barn till slagfältet.” Och sen skjuter de. Fadern och de sårade dödas direkt, barnen blir allvarligt skadade. Förövarna av dessa och andra massakrer har aldrig ställts till ansvar. Det var inte krigsförbrytarna eller våldtäktsmännen som bestraffades. Det var avslöjarna som har förföljts i efterhand. USA har anklagat dem för ”konspiration” och ”spionage”. Att avslöja ett brott blir ett brott i sig.”

”FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, har anklagat Sverige för att ha utsatt Assange för psykologisk tortyr i maskopi med USA och Storbritannien. Sveriges regering har vägrat att ens kommentera hans anklagelser. Med ett undantag, den partilösa Amineh Kakabave, har Sveriges riksdagsledamöter slutit upp bakom den kollektiva tystnaden”, skriver Arne Ruth vidare.

I Tyskland är det annorlunda än i Sverige. Günter Wallraff leder en bred stödrörelse för Assange. En gång förföljdes han i Tyskland för sina avslöjanden men fick stöd från Sverige:

– När jag hotades av det tyska rättssystemet efter mina avslöjanden kunde jag alltid räkna med stöd från ditt land. Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam. Olof Palmes ställningstaganden fick uppmärksamhet över hela världen. Han förkroppsligade globala rättsprinciper. Allt detta tycks nu ha vänts upp och ned både i praktik och teori.

Günter Wallraff upprörs vid tanken på att Assange utlämnas till USA.

– Han förtjänar vårt stöd utan reservationer. Men vår medkänsla med honom måste också ha en politisk inriktning. Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.

Wikileaks frilade krigsförbrytelser av värsta slag, där förövarna aldrig ställdes inför rätta. Vi behöver nya medier som rapporterar systematiskt om krigsförbrytelser, och vi måste bygga gränsöverskridande opinioner som ser till att de skyldiga ställs inför rätta, säger Wallraff.

– Vi måste skapa demokratiska motkrafter som inte låter sig stängas in i nationella rättsföreställningar som de tyska eller de svenska. Om demokratiska principer ska ha en chans att överleva måste vi främja nya former av gränsöverskridande rörelser.

Gun camera footage of the airstrike of 12 July 2007 in Baghdad, showing the deaths of journalists Namir Noor-Eldeen and Saeed Chmagh by a US helicopter. Bild från Wikipedia.

Arne Ruth och sveket mot Julian Assange

Arne Ruth i sitt stora “boktempel”, ett före detta missionshus som blivit hans bibliotek. Foto: Knut Lindelöf.

Visselblåsaren Julian Assange fyller år i dag. Anhängare från när och fjärran skickar bilder av sig själv och bilder på blommor till honom, som en påminnelse om att han inte är bortglömd, att vi är många som är engagerade för att han efter år av trakasserier ska bli en fri man – och framförallt inte riskera att utlämnas till det rättsosäkra USA.

I sommarnumret 2020 av FiB/Kulturfront intervjuas Arne Ruth, som var chefredaktör och kulturchef på Dagens Nyheter under 16 år, av Knut Lindelöf. Utgångspunkten är Arne Ruths initiativ till ett upprop i våras för att få Julian Assange villkorslöst frigiven från det brittiska säkerhetsfängelse där han nu sitter inspärrad, ett fängelse som jämförts med ökända Guantánamo.

Ruth är upprörd över att det finns ett så svagt intresse i Sverige för Julian Assanges öde.

– I Tyskland till exempel finns en omfattande rörelse för att få Assange fri, men i Sverige intresserar man sig inte! Min gode vän Günter Wallraff kan inte förstå att det kan vara så i Sverige. Dagens Nyheter, Aftonbladet och UD avfärdar Assangefrågan med en häpnadsväckande arrogans.

– Men frågan är i högsta grad relevant, slår Arne Ruth fast. Med hjälp av Chelsea Manning och fyra stora tidningar, bland annat brittiska The Guardian, såg Julian Assange till att USA:s mycket allvarliga krigsbrott i Afghanistan och Irak kom ut till offentligheten. Det avgörande är inte – som i Sverige – om Assange är en god människa. Nej, det är att han gjort någonting av universellt intresse, han har blottlagt USA:s krigsbrott. Det kommer att gå till historien. Men i Sverige ägnar man sig hellre åt skvaller än åt begångna krigsbrott. Det är för mig den avgörande punkten.

Arne Ruth, född 1943 i Tyskland, förlorade sin far 1945 i Berlin, kom till Sverige med sin svenska mamma via de vita bussarna, först till Bengtsfors och senare till Göteborg, vilket för övrigt hörs tydligt på hans tal. Han började sin journalistiska bana på legendariska Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning (GHT).

Han leveri dag i norduppländska Mehedeby, ett litet samhälle med drygt 400 invånare. 

Arne Ruth är besviken på journalisterna och medierna, särskilt sin gamla tidning DN och Aftonbladet. Båda vägrade att publicera Assangeuppropet.

– Svenska journalister har inte gått in och kollat vad Assange har gjort. Och det har inte förts någon diskussion i Sverige om värdet av de uppgifter som Assange har fått fram.

– FN har en speciellt tillsatt rapportör om tortyr och våldsutövning, Nils Metzler, som råkar vara gift med en svenska och talar svenska. Han har, tack vare den unika svenska offentlighetsprincipen, gjort det som svenska journalister inte har gjort, gått till källorna. I sin rapport kom han fram till att Sverige har brutit mot FN-konventioner mot våld och tortyr – som man själv skrivit under.

I maj 2019 skickade Metzler ett brev till svenska UD, som besvarades i juni, men som enligt Metzlers och Arne Ruths uppfattning inte ger några svar på de avgörande konstitutionella frågorna, de som alltså handlar om huruvida Sverige har följt FN-konventionerna.

– Metzler skriver därför i mitten av september en ny inlaga och begär svar på de avgörande punkterna, de som UD alltså glidit förbi i sitt junibrev. På det svarade UD i ett nytt mycket kort brev att de redan har besvarat vad de anser sig behöva besvara, punkt slut. Detta ger mig kalla kårar. Läs själv breven, de ligger på uppropets hemsida.

Arne Ruth är djup besviken på Dagens Nyheter.

– Bemötandet i min egen gamla tidning Dagens Nyheter gör att jag inte kommer att skriva en rad där mer. Aldrig, inte i hela mitt liv! Det finns en likhet här med IB-affären och det är därför jag tycker det finns en poäng att ställa upp för FiB/Kulturfront. För mig är det avgörande att bli publicerad på en plattform, som inte tar in det för att de är tvungna, utan för att de tycker det är meningsfullt. Om det är stor upplaga spelar ingen roll.

Trump gör coronainfo till valpropaganda

Donald Trump på en av de utdragna ”presskonferenserna” om coronakrisen, vilka i realiteten visat sig vara en tidig start på kampanjen inför presidentvalet i november.

Torsdagen den 23 april gick Donald Trump från att vara en farlig cirkus clown till att att utgöra ett omedelbart hot mot alla amerikaner, skriver amerikanska Vanity Fair.

Vetenskapsmannen Bill Bryan påpekade under ett TV-sänt coronaprogram att solsken, fuktighet och desinfektionsmedel kan döda coronaviruset på öppna ytor.

Trump reagerade direkt på uttalandet och föreslog att folk skulle injicera rengöringsmedel i sina ådror. Så här lät det:

“I see disinfectant, where it knocks [the coronavirus] out in a minute—one minute—and is there a way we can do something like that by injection inside, or almost a cleaning,” Trump mused on live TV. “Because you see it gets in the lungs and it does a tremendous number on the lungs, so it’d be interesting to check that. So you’re going to have to use medical doctors, but it sounds interesting to me.”

Miljoner av amerikaner vet att rengöringsmedel är avsedda för yttre bruk och att de är höggradigt giftiga om någon skulle få för sig att injicera eller dricka dem. Tillverkarna gick efter presidentens råd ut med varningar för livsfarlig användning.

Ett annat Trumpförslag gällde att bota coronaviruset med malariamedicin. Flera dödsfall följde på experimentet.

Donald Trump predikar denna vår kväll efter kväll på bästa sändningstid för det amerikanska folket om sina hallelujametoder för att hejda coronaviruset. De flesta stora TV-kanaler har länge underdånigt direktsänt presidentens återkommande lögner och hans vilseledande kommentarer. Några tycks nu ha backat lite. Men republikanerna ställer sig bakom också hans mest absurda påstående, ett intellektuellt sammanbrott för ett parti som historiskt länge spelat en roll i amerikansk historia men som nu helt tycks ha tappat varje form av moralisk ryggrad.

När kritiken mot Trump ökade efter hans bisarra medicinska ”råd” kom plötsligt ett krigshot mot Iran. I alla tider har härskare som sett sin ställning hotad eller drabbats av sjunkande popularitetssiffror hotat med eller startat krig.

När ett halvår återstår till presidentvalet i USA leder demokraternas kandidat Joe Biden stabilt före Donald Trump i opinionsundersökningarna. Vad det innebär för valresultatet går inte att säga nu, bland annat därför att det för kandidaterna inte handlar om att få flest röster utan om att vinna flest elektorer. Det var så Trump vann valet 2016 trots att Hillary Clinton hade bortåt tre miljoner fler röster.

BLIR ALI UNDERSKÖTERSKA ELLER UTVISAS HAN?

Ali Zardadi tar studenten i juni och är då färdigutbildad undersköterska. Men han har bara tillfälligt uppehållstillstånd. Han han inte fått fast jobb ett halvt år efter studenten blir han utvisad. Fotomontage ETC.

”I juni tar jag studenten. Då blir jag utbildad undersköterska och förhoppningsvis en framtida universitetsstudent. Men det är inte säkert att jag kommer att få jobba inom vården nästa år, och inte heller att jag kommer att få plugga på universitet. Det är vad dagens lagstiftning om kraven för permanenta uppehållstillstånd för gymnasielever innebär för oss som nu tar studenten.”

Så skriver Ali Zardadi i en debattartikel i Dagens ETC. Ali kom till Sverige som ensamkommande 2015. För att han ska få stanna i Sverige krävs att han har ett fast jobb som undersköterska senast i december, eller sex månader efter det att han tagit studenten.

Han är bedrövad och fortsätter:

”Som dagens lagstiftning ser ut idag kommer jag, ”en utbildad undersköterska som drömt om att blir en nyttig människa för samhället”, att behöva lämna Sverige. Jag är en individ som ofta glöms bort bakom siffran. Om dagens lagstiftning inte ändras kommer fler ungdomar som efter bara fyra – fem år i Sverige tagit examen och är undersköterskor, byggjobbare, fordonsmekaniker, barnskötare med mer att utvisas från Sverige, liksom blivande läkare, jurister och sjuksköterskor.

Det är hög tid att åtgärda lagstiftningen. Både för vår och samhällets skull.”

Ali Zardadi har varit i Sverige sedan 2016. 2017 gav han ut boken ”Ängeln och Sparven”. Han är en av många tusen ensamkommande asylsökande, de flesta från Afghanistan, som befinner sig i en extremt pressad situation.

Raul Wallenberg Academy tilldelade honom 2018 utmärkelsen Ungt Kurage. Efter många års intensiva studier och yrkesutbildning riskerar han och många av de andra att utvisas, till följd av stelbenta och orimliga regler.

Coronakrisen innebär för Ali Zaradi och för andra i hans situation en oförutsägbar arbetsmarknad under omständigheter som han inte kan råda över. Samtidigt finns det ju ett långsiktigt stort behov av undersköterskor i vårdens Sverige, också i de tider post Corona som vi i dag knappast vågar drömma om.

I en debattartikel i Aftonbladet (29/4) skrev Maria Malmer Stenergard, migrationspolitisk talesperson (M), att ”Det enda rimliga är att utvisa ungdomarna” under rubriken ”Därför säger vi nej till gymnasieamnestin”.

Hur gick det till att Sverige blev ett så osolidariskt land. Den grupp ensamkommande som Ali tillhör borde tvärtemot vårdas generöst. De kan tillföra mycket både i Sverige och i sitt gamla hemland – om de en dag i framtiden väljer att återvända till ett fredligare Afghanistan.

Sverige har dessutom en skuld till Afghanistan och afghanerna. Sverige har för mångmiljardbelopp under många år deltagit i USA:s krig i Afghanistan också i offensiva så kallade ”fredsframtvingande aktioner”.

Det har i realiteten bidragit till än mer krigsförstörelse och död. Att behandla de ensamkommande afghanerna i Sverige inkännande vore ett sätt att något lite börja återbetala på den skulden.

Julian Assange – USA:s ”nationella fiende”

Teckning från domstolen. T V Julian Assange, nu 48 år. Foto: Reuters.

Trumpadministrationen utmålar Julian Assange som ”en fiende till USA som måste plockas ner”, skriver brittiska The Guardian på måndagen, den första rättegångsdagen, som behandlar USA:s krav på att få visselblåsaren utlämnad dit som spionmisstänkt.

Assanges advokater tänker kalla in ett vittne från en spansk säkerhetsfirma. Vittnet hävdar att Assange övervakades för USA under den långa tid han tillbringade på Ecuadors ambassad i London och att samtal uppfattats om amerikanska planer att kidnappa eller förgifta Julian Assange.

Om Assange utlämnas till en rättegång i USA kommer Wikileaksgrundarens liv att vara i fara sa juristen Edward Fitzgerald QC i Woolwich crown court i sydöstra London.

Assange, som nu är 48 år, krävs utlämnad till USA för att möta åtal på 18 punkter. De relaterar till publiceringen för ett decennium sedan av hundratusentals dokument, där många berör USA:s aktiviteter i Afghanistan och Irak. Han kan dömas till 175 år i fängelse om han befinns skyldig. Han anklagas också för att ha samarbetat med Chelsea Manning för att läcka hemliga dokument.

Prof Michael Kopelman, kriminalteknisk expert och vittne för försvarssidan, har uttalat sig: ”Jag är så övertygad som en psykiatriker kan bli att Assange kommer att med alla medel försöka ta sitt liv om hotet om utvisning till USA blir överhängande.”

Assanges huvudjurist Fitzgerald påminde om att Julian Assange avslöjat amerikanska krigsförbrytelser, som videon där amerikanska soldater slaktar civila från en helikopter och tortyren av fångar i ett irakiskt fängelse.

Den sortens avslöjanden placerade honom i kikarsiktet för Trumpadministrationens aggressiva ”America First-ideologi.

Från europeisk sida får Julian Assange stöd.  Europarådet, The International and European Federations of Journalists (IFJ and EFJ) kräver frigivning och att Assange inte utlämnas. Reportrar utan gränser har skrivit ett utlåtande:

De dokument som Assange publicerade avslöjade bl a tortyr, kidnappning och försvinnande. ”Offentliggörandet av dokumenten var uppenbart av stort allmänt intresse och inte handlingar som kan beskrivas som spioneri. Julian Assange journalistiska bidrag kan inte förnekas..”

Demonstrators outside Woolwich crown court. Photograph: Yui Mok/PA

kriget i Afghanistan med 147 000 dödade har kostat USA två biljoner dollar

Det mänskliga priset för USA:s krig efter elfte september. Sammanställningen gjord av Neta C. Crawford, Watson Institute, Brown University, USA.

Under 18 års krigshärjningar i Afghanistan har USA använt två biljoner (*) dollar, skriver New York Times i en högintressant artikel, där man också ställer frågan ”Var pengarna väl använda?”.

Frågan besvaras omgående av tidningens båda reportrar, Sarah Almukhtar och Rod Nordland med att mycket lite tyder på det.

Afghanistan är i dag ett av de länder i världen med flest flyktingar, till följd av det långa kriget. 2,6 miljoner afghaner har flytt sitt hemland, häften till Afghanistan, 900 000 till Iran. 1.84 miljoner afghaner är kvar i landet men har flytt från sina hem.

FN:s High Commission for Refugees har dokumenterat antalet flyktingar och kommit fram till att var 7:e afghan eller 14 procent av landets befolkning, 34 miljoner, har flytt sina hem under USA:s skamliga krig.

Också svenska trupper har deltagit i kriget under Natobefäl. Enbart fram till 2014 beräknas insatsen ha kostat 9 miljarder kronor. 5 svenska soldater hade då stupat och 31 hade skadats, enligt Wikipedia.

Var den amerikanska insatsen värd biljonerna? I december 2019 kontrollerar talibanerna allt större delar av landet. Kriget har krävt 147 000 döda, varav 38 000 civila afghaner, 400 frivilligarbetare, 54 journalister, 2400 amerikanska soldater, nära 4000 av USA kontraktsanställda personer, 59 000 nationella militärer och poliser, 42 000 oppositionella soldater.

Opiumodling i Afghanistan från 2002, 84 000 hektar, till 2017, 328 000 hektar.

Opiumtillverkningen i landet har fyrdubblats. I dag kommer 80 procent av världens heroin från Afghanistan. Före kriget hade opiumodlingen näst intill upphört. I dag är odlingen den största sektorn i Afghanistans ekonomi – efter kriget.

Vad det George W Bushs avsikt med kriget? Förmodligen inte. Men så blev det. Bush borde fängslas, sändas till krigsförbrytardomstolen i Haag och tvingas ta sitt ansvar.

USA skulle hjälpa de afghanska kvinnorna hette det under en period i propagandan, också den för svenska insatser. Hur blev det?

Dödligheten för kvinnor har förblivit bland den högsta i världen, skriver NYT. Den förväntande livslängden för afghanska kvinnor hör till den globalt lägsta. De flesta flickor får liten eller ingen utbildning och också skolorna för pojkar är i allmänhet usla.

För att finansiera kriget tog USA väldiga lån, som man nu betalar ränta för, över $600 miljarder till 2023. Återstoden av skulden kommer att ta lång tid att återbetala.

När USA:s gaphals till president kräver att andra länder (också Sverige) ska öka sina militära anslag (för att kunna delta i USA:s och Natos krig) tyder det på att han har insett att USA:s anfallskrig i Asien varit ”very bad business”, för att tala trumpska.

I en rättvis värld borde USA förstås dömas till stora krigsskadestånd till länder som Afghanistan och Irak och dessutom tvingas ta emot åtminstone lika många flyktingar från krigen som Turkiet.

*) Fotnot: En biljon motsvarar tusen miljarder, en etta följd av tolv nollor. 2 biljoner dollar motsvarar 20 biljoner kronor eller 20 000 miljarder kronor.

SANGIN, Afghanistan. Amerikanska och brittiska trupper. April 2007. Foto: Daniel Love, U.S. Army .

Är svenska folket ”Fredsskadat???”

SVENSKARNA FREDSSKADADE? Svenska Dagbladets ledarskribent vill ha fler miljarder till militären, vill att svensk militär ska kunna ”jävlas med Putin” och beklagar att svenska folket är ”fredsskadat”. Har Sverige genom att vi inte upplevt krig blivit ”vekt, soft och allmänt mesigt?

På Svenska Dagbladets ledarsida kritiserade Claes Arvidsson i måndags försvarsministern Peter Hultqvist som inte gav tillräckligt mycket pengar till upprustningen av Sveriges militär.

Hultqvist förhånas i rubriken ”Frontmannen säger varken bu eller bä”. Arvidsson talar om bristande försvarsförmåga och om att det nuvarande ”förmågegapet till Ryssland kommer att bli större än vad det är i dag. Tröskeln blir för låg. Trefjärdelsförsvaret är både för lite och för sent.”

Det saknas 55 miljarder menar ledarskribenten. Sverige måste prioritera ytterligare satsningar till militären framför sådant som skola och vård.

Arvidsson har sin bisarra förklaring till att i hans ögon försvarsministern inte tar det ryska hotet på allvar. Hultqvist är ”fredsskadad”. Och inte bara han, hela det svenska folket är ”fredsskadat”. Den krigshetsande ledaren avslutas så här:

”Sverige beskrivs ju ibland som fredsskadat och i den bilden ingår också avsaknaden – också i försvarsberedningens förslag – av en strategisk fjärrbekämpningsförmåga för att på avstånd kunna ”jävlas” med Putin på rysk hemmaplan. Det verkar avskräckande. Skapar tröskeleffekt. Förmågan ger också möjlighet att eskalera en konflikt till en nivå där Sverige får det militära bistånd som krigsplaneringen utgår från och säkerhetspolitiken hoppas på.”

Arvidsson tycks mena att svenskarna mått bättre och varit mera realistiska om de upplevt lite krig. Och han menar (på fullt allvar, vilken galenskap) att Sverige ska kunna jävlas med Putin på hemmaplan och kunna ”eskalera en konflikt” med Ryssland till ett storkrig så att Nato griper in och räddar oss.

Sverige har levt i fred i över 200 år, undantaget det folkrättsstridiga insatserna i Natos krig i Afghanistan. Nu ska vi förbereda oss på ett offensivt krig mot Ryssland, på att svensk militär ska jävlas med Putin.

Göran Greider har också upprörts över Svenska Dagbladets ledare och särskilt över skribentens sätt att använda ordet ”fredsskadat”. I en ledare i onsdagens Dagens Etc skriver Greider att språkbruket visar debattklimatet i dagens Sverige blivit extremt högervridet:

För vad är tanken här hos högerns ledarskribenter och extremhögerns propagandister? Att ett folk måste härdas i strid? Att vuxna i detta land hade varit mycket klokare om de som barn fått höra splitterbomber detonera i kvarteren eller sett kroppar sönderslitna av en (svensktillverkad) granatkastare?

Det måste ju vara det de menar: Vi har blivit naiva eftersom vi inte upplevt krig.”

Greider undrar också vad Arvidsson menar med att ”jävlas med Putin”. ”Är det missilier som kan nå Sankt Petersburg han avser? Jag antar det.”

Det finns alternativ, skriver Göran Greider. Det som ledarskribenten kallar ”fredsskador” är ett annat namn för ”dialog, nedrustning, fredsvilja, humanitet och klimatkamp”.

Göran Greider.

FN vill ”rädda världen undan krigets gissel”

FN-högkvarteret i New York. Foto: The Telegraph.

”Hur är det möjligt att öka försvarsbudgeten med flera miljarder kronor per år utan att det hörs ungdomliga röster som ifrågasätter eller instämmer? Hur kan svenska soldater få vara kvar i ett skamligt och orättfärdigt krig i Afghanistan utan att ungdomen vill diskutera den frågan? De politiska ungdomsförbundens ledare saknas i fredsdebatten. Är det möjligen mahognyskrivborden i regeringskansliet som hägrar och som står i vägen för ett ungdomligt agerande för fred och avspänning?”

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, senare bland mycket annat riksdagens talman är i dag först och främst fredsaktivist. På FN-dagen talar han i Skövde, i S:ta Helena kyrka (kl 18). Citat ovan är hämta ur det tal han ska hålla, där han undrar var de unga politikerna och de politiska ungdomsledarna håller till i fredsdebatten.

Det finns många andra aktuella frågor att diskutera: Inte bara kärnvapenavtalet som Sveriges regering inte vill underteckna utan också sådant som de ”påstådda ubåtskränkningarna”.

Thage G Peterson, en gång Olof Palmes försvarsminister, i dag fredsaktivist, talar på FN-dagen i Skövde.

Den 24 oktober är FN-dagen, till minnet av att FN-stadgan antogs denna dag 1945. Dess inledande ord är: ”Vi de förenade nationernas folk, beslutna att rädda kommande släktled undan krigets gissel”…

Hösten 2019 präglas av politisk oro i världen. Allt fler, också här i Sverige, fruktar ett kommande storkrig. Men få diskuterar vad det innebär, vad vi kan göra. På den politiska agenda tycks enbart stå att köpa mera vapen (från USA) för mångmiljardbelopp och att hävda att Sverige inte kan ta emot fler flyktingar oavsett vad som sker i världen. Om FN:s ickevåldsprinciper talas det allt mera sällan.

Denna höst har Donald Trumps USA tillsammans med Erdogans Turkiet med ett slarvigt telefonsamtal inlett ett ohyggligt nytt krig i det plågade Syren. De långsiktiga konsekvenserna är oöverblickbara, både för Syrien och för världen. Trump och Erdogan har att ansvar för detta krig som krigsförbrytare. Också Putins Ryssland är inblandat.

Vill vi ha en värld där några totalitärt styrda stater bestämmer över krig och fred?

Eller vill vi ”rädda kommande släktled undan krigets gissel”?

FN har ett gediget stöd från en helt överväldigande majoritet av världens stater, skriver Rolf Andersson på alliansfriheten.se.

Dessa stater inser att utan FN, med sina fel och brister, vore de helt utlämnade till stormaktspolitikens ständiga kollisioner, som lätt drar in vilket land som helst i sitt garn.

Sverige tillhör kretsen av stater som fortfarande stöder FN. Men den svenska hållningen är halvhjärtad. Andersson fortsätter:

Också Sverige har brutit mot folkrätten genom deltagande i folkrättsstridiga insatser i Irak, Syrien, Afghanistan och Libyen. Därigenom medverkar vi till att rubba förtroendet för FN; en organisation vars grundläggande fundament är att i enlighet med folkrätten upprätthålla internationell fred och säkerhet.”

Varför deltar Sverige i militära operationer i länder som de nämnda eller skickar soldater till dem? Är det för att bidra till att lösa konflikter och bygga fred? Knappast.

Ett skäl dominerar. Sverige vill ställa in sig hos USA, en stormakt som numera bara styrs av det egna intresset. Av samma skäl har Sverige underlåtit att ratificera FN:s förbud mot kärnvapen, i strid mot Sveriges långvariga tidigare konsekventa linje mot dessa massförstörelsevapen.

Men dagens USA har fjärmat sig långt från det USA som bidrog till att besegra nazismen under kriget och som var en av grundarna till Förenta Nationerna 1945.

”USA har under en lång period varit den värste interventionisten och aggressorn: Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Libyen och Syrien”, fortsätter Andersson. Till det kommer ” hoten mot Iran och Venezuela. Det svagare Ryssland bryter mot FN-stadgan, men landets framfart har varit mer begränsad och mindre våldsam: Georgien, Krim och ”fullmaktskriget” i Ukraina.”

Regeringen vill se fler svenska fristäder

Kulturminister Amanda Lind och regeringen vill att det ska bli fler svenska fristäder för förföljda författare och konstnärer Foto: Erik Simander/TT.

Regeringen vill att det ska bli fler fristäder för förföljda författare och konstnärer och har gett Kulturrådet i uppdrag att verka för att det ska bli verklighet, rapporterar SVT. Kulturnyheterna har i Almedalen träffat kulturminister Amanda Lind (MP), som betonar:

– Vi ska stå upp för det fria ordet och för den konstnärliga friheten.

Amanda Lind understryker att det är viktigt att kommuner och regioner som fungerat som fristäder för journalister och konstnärer delar med sig av sina erfarenheter.

– Att man förstår vilken viktig roll som Sverige och alla städer spelar för både de enskilda utsatta konstnärerna och författarna men också för samhället. Hur positivt det är att ta emot en fristadsförfattare eller en fristadskonstnär.

Efterfrågan på fristäder är mycket stor, säger Karin Hansson som är nationell fristadssamordnare på The International Cities of Refuge Network(ICORN). Hon fortsätter:

– ICORN kommer nog att ha runt 150 sökande i år och vi hade lika många förra året. Så vi har en lista på runt trehundra personer som behöver fristad väldigt snart.

För de flesta kommuner innebär fristadsengagemanget något positivt och viktigt, ett sätt att i konkret handling visa solidaritet och stå upp för yttrandefrihet i demokrati.

Helsingborg är det bedrövliga undantaget. Fristadsartisten Abduljabbar Alsuhili – eller AJ – från krigets Jemen och hans småbarnsfamilj blev vräkt av kommunen några dagar innan familjens hyreskontrakt gick ut för en vecka sedan. Alla möbler, inklusive sängar bars ut ur lägenheten. Familjen fick sova på golvet.

Kommunstyrelseordförande Peter Danielsson uttalade sig i sammanhanget nedlåtande om att kulturarbetare inte skulle ha någon gräddfil.

I Malmö har man en helt annan syn på fristadsförfattare.

Den afghanske journalisten Wali Arians fristadsperiod i Malmö på två år är nu över. Men han kommer att fortsätta att verka från Malmö, berättar han.

– Jag har påbörjat min nya journalistiska resa här i Sverige, och jag har arbetat som frilansjournalist på samma tv-station i Afghanistan, säger Wali Arian.