Kategoriarkiv: Afghanistan

Anders Fänge om 40 års utländska krig i det svälthotade Afghanistan

Anders Fänge: Fryst bistånd till Afghanistan kan skapa svältkatastrof. Bilder: SvD.

I oktober återbesökte Anders Fänge ännu en gång det Afghanistan, där han verkat stora delar av sitt liv för Svenska Afghanistankommittén. Han var med när organisationen grundades 1982, har varit dess chef halva tiden sedan dess. Besöket nu gällde bland annat SAK:s 40-årsjubileum.

I dag kallar hans afghanska vänner gärna honom för Baba, vilket betyder morfar eller farfar, en hederstitel för en person som ägnat så mycket av sitt liv åt det afghanska folkets bästa.

På tisdagen talade han om läget i Afghanistan i Enhetsgruppens källare på Furutorpsgatan 71. Där finns i dag Helsingborgs sista välsorterade antikvariat, plus en angelägen föreläsningsverksamhet.

Svenska soldater deltog länge under amerikanskt befäl i vad som blev USA:s längsta krig någonsin med ett kusligt högt pris både i mänskligt lidande och räknat i dollar och kronor. Enbart USA:s kostnader för kriget har uppskattats till svindlande 3,5 biljoner dollar, alltså 3500 miljarder dollar.

Svensk trupp deltog i operationer som stred mot FN-stadgan. I krigets Jugoslavien arbetade många svenskar för FN på plats med fredsbevarande insatser och icke-våld. I krigets Afghanistan drevs kriget under amerikansk ledning ”fredsframtvingande”, alltså med offensiva insatser som också inkluderade våld mot civila – och stred mot FN-stadgan.

I en vitbok om kriget,Sverige i Afghanistan” (2021) av Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren, skrev i ett förord Thage G Peterson, tidigare försvarsminister och riksdagens talman, därtill teolog, rakt på sak om vikten av att inte försköna Sveriges roll i Afghanistan:

”Sverige gick med i kriget inte av humanitära skäl som kvinnors rättigheter eller flickors rätt till skolgång utan av lojalitet med USA och Nato.

Vad vi nu kan befara är att afghanerna får skörda en draksådd som utländska stormakter sedan 40 år tillbaka sått genom blodiga interventioner och bombningar av hela byar och samhällen.”

Afghanistankommittén har arbetat på helt annat vis. 

–När man invigt en ny skola eller eller sjukstuga har det alltid skett utan militär närvaro. Vi vill inte bli sammanblandade, berättar Anders Fänge.

Talibanerna återtog makten i Afghanistan den 20 augusti 2021, när utländska trupper och personal flydde i under panikartade och kaotiska former.

— I dag sitter talibanerna säkert vid makten. Men vi har kunnat fortsätta att verka. Talibanerna säger till oss att de vet att vi har skolor för flickor i landet, ”men tala inte om det för oss”. 

Enligt SAK:s webbsida hade man 2021 på sina sjukstugor 1,77 miljoner patientbesök, varav 973 000 var kvinnor. 104 100 elever gick i skolor drivna av SAK.

Inom SAK finns en oro inför den svenska högergeringens drastiska nedskärningar av biståndet, som kommer att slå ”hårt mot miljoner fattiga människor i världen”, enligt SAK:s generalsekreterare Andreas Stefansson, som också varnar för att svält kan skörda fler människoliv i Afghanistan det kommande året än vad krigets våld gjort de senaste två decennierna. Sverige har ett ansvar att rädda landet från kollaps, skriver Stefansson.

Talibaner på viktigt ”statsbesök” i Norge

Talibanerna ska ha sitt första möte med väst i Oslo efter maktövertagandet. En delegation kom på lördagskvällen med ett norskt plan till den norska huvudstaden. Foto: Taliban.

En talibansk delegation ledd av talibanernas utrikesminister Amir Khan Muttaqi landade på lördagskvällen på Oslos flygplats. Det är första gången som talibanerna kommer att möta politiska ledare i väst.

Delegationen kom till Norge med ett av den norska regeringen chartrat flygplan och kommer enligt NRK att möta representanter från det norska Utrikesdepartementet samt afghanska medborgare i exil, skriver Aftonbladet.

På agendan står den humanitära kris som blossat upp i Afghanistan. Det krigshärjade landet kämpar mot fattigdom, pandemi och den värsta torkan på över 20 år.

– Vi är oerhört bekymrade över den allvarliga situationen i Afghanistan. Det är en fullskalig humanitär katastrof för miljontals människor. För att hjälpa de civila i Afghanistan måste det internationella samfundet, liksom afghaner från olika delar av samhället, föra en dialog med talibanerna, säger Norges utrikesminister Anniken Huitfeldt till NRK.

Situationen i landet förvärrades dramatiskt i samband med att talibanerna återtog makten i augusti i fjol och västländerna har därefter valt att skicka bistånd via FN i stället för direkt till afghanska myndigheter.

På mötet, som inleddes under söndagen, väntas Norge även att ta upp frågor om situationen för kvinnor i Afghanistan.

– Vi vill vara tydliga i våra förväntningar på talibanerna, särskilt när det gäller flickors skolgång och mänskliga rättigheter som kvinnors deltagande i samhället, säger Huitfeldt och tillägger:

– Det här är inte en legitimering eller ett erkännande av talibanerna. Men vi måste prata med dem som i praktiken styr landet i dag. Vi kan inte låta den politiska situationen leda till en ännu värre humanitär katastrof.

Positiva rapporter har getts från första dagens möten, skriver Dagens Nyheter:

På söndagen träffade talibanerna representanter för civilsamhället i Afghanistan, däribland en flera kvinnoorganisationer. Jamila Afghani är chef för den afghanska grenen av International Women’s League for Peace and Freedom. Hon säger till NRK att mötet gick bra. Diskussionerna handlade om den ekonomiska krisen, mänskliga rättigheter och kvinnors rättigheter.

Även talibanerna var nöjda med den inledande dagen i Norge.”

Under mötet satt deltagarna och lyssnade tålmodigt på varandras åsikter och utbytte synpunkter om den aktuella situationen i landet”, skriver delegationen i ett pressmeddelande.

”Representanterna på mötet insåg att förståelse och samarbete är den enda lösningen på Afghanistans problem. Alla deltagare, med en röst, förklarade att sådana möten är av intresse för landet”.

Det norska initiativet får också stöd från flera håll.  Svenska tidigare utrikesminister Margot Wallström, ordförande i Women’s Forum on Afghanistan, är positiv.

”Frågan är inte om man ska prata med talibanerna utan hur man ska prata med talibanerna”, skriver hon i ett uttalande. Enligt Margot Wallström sker samtalen i Oslo vid en kritisk tidpunkt i Afghanistans historia. Vid sidan av den humanitära krisen befinner sig landet i en ekonomisk kris och social kris som behöver omedelbar uppmärksamhet.

”Alla förstår behovet av engagemang, men mötet måste också bli ett tillfälle att påminna och pressa talibanerna om kvinnor och mänskliga rättigheter. Afghaner, särskilt afghanska kvinnor, följer mötet noga, liksom kvinnor runt om i världen”, skriver Margot Wallström.

”Kvinnor utgör mer än halva befolkningen, att utesluta dem kommer att leda till misslyckanden med att rädda liv och misslyckanden med att bygga en livskraftig stat på längre sikt.

Det viktigaste politiska mötet är tänkt att ske på måndagen med diplomater från USA, Storbritannien och flera EU-länder. Sverige är inte inbjudet till mötet, uppger UD.

Det illa organiserade amerikanska uttåget ur Afghanistan ledde till kaos i landet. Samtidigt drog de flesta västländer in stora delar av sitt humanitära bistånd till landet, vilket förstås drabbar civilbefolkningen katastrofalt. Det har sagts att miljoner människors liv står på spel.

Därför är Norges initiativ synnerligen positivt och knyter an till Norges speciella roll som fredsmäklare. De västliga länderna har ett ansvar för situationen i landet, alldeles särskilt USA men också Sverige som deltagit i USA:s krig under två decennier. Att låta civilbefolkningen drabbas dubbelt, först av talibanernas maktövertagande och sedan av svält och andra umbäranden är djupt omoraliskt.

På måndagen framkom att en av talibanerna polisanmälts, Anas Haqqani – som ingår i det brutala Haqqani-nätverket. Bakom anmälan står den norsk-afghanske medieexperten Zahir Athari.

– Vi har polisanmält honom för krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Han och nätverket har stått bakom de mest dödliga angreppen mot civilbefolkningen i Afghanistan sedan 2001, säger Athari, till Dagens Nyheter.

Den svenska biståndsministern Matilda Ernkrans tog i radions P1 morgon avstånd från det norska initiativet. Ställningstagandet är, menar jag, ogenomtänkt.

Men sannerligen, ingenting är enkelt. Talibanernas brottsregister är kusligt. Haqqani är som skrivet efterlyst för brott mot mänskligheten.

Samtidigt kontrollerar talibanerna i dag det Afghanistan, som enligt FN står för en humanitär katastrof. Över halva befolkningen eller omkring 23 miljoner människor hotas akut av svält.

Att tala med talibanerna kan öppna vägar för hjälp och lindring för miljoner människor. Därför gör Norge rätt.

Talibanernas utrikesminister Amir Khan Muttaqi. Foto: Muhammad Farooq/ TT/Aftonbladet.

20 års svenska insatser i Afghanistan – ett haveri

Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri, skriver Agnes Hellström, ordförande i Svenska Freds. Foto: MAGNUS WENNMAN/Afonbladet.

Kriget i Afghanistan pågick i tjugo år och vållade obeskrivbart mänskligt lidande och omfattande materiell förödelse. Kriget krossade samhälleliga strukturer och öppnade för banditband som talibanerna och andra. Det kommer att ta generationer för Afghanistan att återhämta sig.

Det var ett skoningslöst kolonialt krig och Sverige deltog – med i det närmaste obefintlig debatt.

Det är hög tid att dra lärdomar av kriget, skrev Svenska freds ordförande Agnes Hellström i en artikel på Aftonbladet debatt i tisdags. Hon slår fast den grundläggande första lärdomen att det krävs ”annat än militära lösningar för en säkrare och fredligare värld”.

Beslutet att Sverige skulle delta i kriget handlade inte om att hjälpa det plågade afghanska folket. Det var ett sätt att visa solidaritet med angriparen USA, skriver Agnes Hellström vidare. Hon konstaterar också att terrorismen inte har bekämpats, att insatserna för ofantliga belopp inte heller skapat fred och säkerhet. Som i alla krig är vapenindustrin den enda vinnaren.

Den 13 september debatterades i riksdagen det svenska deltagandet i kriget i Afghanistan och majoriteten av partierna ansåg aningslöst att den militära insatsen varit lyckad.

Agnes Hellström betonar att biståndsaktörer som Sida och Svenska Afghanistankommittén återkommande påpekat att de militära insatserna tvärtom har försvårat och hindrat biståndsarbete. Hon kräver en grundlig utvärdering som särskilt visar på proriteringar mellan civila och militära insatser.

En given följdfråga är hur Afghanistan år efter år var det största mottagarlandet av svenskt bistånd och mottog en miljard om året och vad som blir bestående av det – undantaget Afghanistankommitténs arbete med skolor, sjukhus och annat ”nära folket”.

USA kan sägas ha beväpnat den nya talibanregimen genom att lämna kvar väldiga mängder vapen vid den brådstörtade flykten från landet.

”Det väcker frågor om även svenska vapen kommit på avvägar i Afghanistan”, skriver Agnes Hellström.

Sverige har länge exporterat vapen till Pakistan, som i sin tur stöttat och gett skydd till talibanerna. Har denna svenska vapenexport lett till att vapen hamnat i händerna på talibanerna?

Det har återkommande hetat att Sverige stred i Afghanistan på ett FN-mandat. Men från 2003 leddes Isaf av Nato och blev då också ”fredsframtvingande”, det vill säga offensiva, helt i strid med FN-stadgan.

Militära insatser kan inte fortsatt vara det viktigaste för Sveriges utrikes- och säkerhetspolitik. Lärdomarna av de tjugo åren måste leda till nytänkande. Eller med Agnes Hellströms formulering:

”Politiskt ansvar måste tas för Sveriges deltagande i ett 20 år långt krig som beskrivs som ett haveri”.

Slutligen något som Agnes Hellström inte berör. Sveriges militära insatser i Afghanistan på USA:s sida, har efter det som hänt den senaste tiden skapat ett totalt kaos i landet och vi står nu inför en sällan skådad flyktingkatastrof där Sverige genom vår roll i kriget bör ta på sig ett stort ansvar.

Thage G och Elin Wägner själsfränder för freden

Porträtt av Elin Wägner bakom hennes telefon på Elin Wägner-museet Lilla Björka i den småländska byn Berg, norr om Växjö. Foto Sören Sommelius.

”Där borta stod Svenska Akademins ständige sekreterare Anders Österling, Jag fick överräcka en krans åt honom och andra som hade kommit till byn för att delta i begravningen av Elin Wägner.”

Året var 1949. Thage G Peterson, uppväxt i byn och son till kyrkvaktmästaren i Berg, pekar på det hörn där Österling fick en krans av honom, längst fram i småländska Bergs kyrka, i skogsmarkerna tre mil norr om Växjö. I september 2021 håller han föredrag i Bergs kyrka om sin relation till den 51 år äldre Elin Wägner.

Utgångspunkten är den bok om Elin Wägner som Thage G Peterson skrivit och som utkommer i dagarna, ”Elin i mitt liv”, med underrubriken ”Om Elin Wägner och mitt unga jag” (Carlssons förlag).

Boken är berättelsen om den speciella och avgörande relationen mellan kyrkvaktmästarens son och den uppburna författaren och akademiledamoten Elin Wägner som under en stor del av sitt liv hade Berg som sin fasta boplats i det hus som nu är museum, Lilla Björka. Deras relation kom att påverka och prägla den unge Thage djupt.

– Min bok är ingen biografi utan en berättelse om min livslånga ”kärlek” till Elin.

Thage G Peterson på Kafé Annorledes på Norra Storgatan i Helsingborg, i det hus där Elin Wägner arbetade som journalist på Helsingborgs-Posten i början av förra seklet, liksom senare Birger Sjöberg. Foto: Sören Sommelius.

Thage G Peterson blev socialdemokratisk politiker under Olof Palmes tid och under många år en av dennes närmsta medarbetare, som bland annat samordningsminister och industriminister, senare justitieminister, försvarsminister och riksdagens talman. I alla år drevs han av Elin Wägners ideal, freden, jämlikheten och miljön.

De senaste åren har han hållit talrika föredrag över hela landet, om freden och den svenska alliansfriheten, talat sig varm mot svenskt deltagande i Afghanistankriget och mot ett svenskt Natomedlemskap – och berättat om Elin Wägner.

Elin Wägner var en föregångare. De frågor som var hennes har bara blivit alltmer angelägna och kan delvis sammanfattas med hennes devis ”Fred på jorden och fred med jorden”.

Thage G Petersons allra första minne av Elin Wägner är från krigsåren. Hon har kommit hem till hans pappa som också är fritidsfrisör. Pojken sitter på en stol och lyssnar på faderns och Elins samtal om de kusliga krigshändelserna i Europa medan hon blir klippt. Många gånger följer han med henne på vandringar genom Bergs by, ofta under tystnad – eller sitter på en av bänkarna på kyrkogården medan Elin förklarar för honom vad demokrati är.

Kort tid efter Elins död gick den då 16-årige Thage runt i byn på sin ”tiggerirunda”, för att samla in pengar till en scoutstuga. Samtidigt talade han om Elin Wägner med byborna och samlade in vad de kunde berätta. Sedan dess efter sjuttio år finns nu dessa med som en pusselbit i Thage G Petersons ”Elin i mitt liv”.

I dess allra sista ord skriver författaren att det finns många anledningar till att i dag sakna Elin Wägner:

”Elin hade behövts i dag som en ropande röst för att stoppa det pågående övergivandet av Sveriges neutralitet och militära alliansfrihet. Detta särskilt i en tid då den svenska kultureliten inte hörs av och de politiska ungdomsförbunden är tysta som kyrkråttor.”

Fotnot 1: Thage G Petersons föredrag (som fick dubbleras till följd av stort publikt intresse) avslutade Elin Wägners-sällskapets ambitiösa årliga vecka om Elin Wägner i Växjö och i Berg.

Fotnot 2: I nya numret av Folket i Bild (nr 9 2021) finns en stor intervju med Thage G Peterson om den nya boken, ”Med Elin Wägner som ledstjärna”, skriven av tidskriftens redaktör Stefan Westrin.

Elin Wägners hem under många år, Lilla Björka i småländska Berg, nu hennes museum. Foto: Sören Sommelius.

11/9 & 9/11: Muren, tornen och de amerikanska krigen

Keith Goldstein/Getty Images.

” Muren och tornen. Det måste vara de mest omvälvande händelserna i världen under min livstid; Berlinmurens fall den 9 november 1989 och terrorattacken mot World Trade Center och Pentagon den 11 september 2001.

Det ligger en kuslig logik i att datumen är varandras spegelbilder, 9/11 och 11/9. Det är som om historien använt sig av almanackan som pedagogiskt hjälpmedel, för att göra det närmast övertydligt att den ena händelsen är den andras negation.”

Så inledde i går fredag Per Svensson i Dagens Nyheter sin artikel inför dagens 20-årsminne av attacken mot World Trade Center i New York, det ”elfte september” som i USA benämns med bara två siffror, ”nine-eleven”.

De båda datumen och det som inträffade då och förknippas med dem har mer än något annat präglat vår tid. När Berlinmuren föll den 9 november 1989 innebar det att det kalla kriget som delat Europa sedan andra världskriget var över, särskilt efter det att Sovjetunionen upplösts två år senare. 

Det som skedde innebar en icke-våldslösning på en konflikt som länge präglat världspolitiken. 

De avgörande händelserna var i mycket beroende på den ryske politikern Michail Gorbatjovs framsynthet.

Optimismen den gången efter murens fall var stor. Vi var många som hoppades på en fredligare och värld, en alltmer demokratisk värld.

Men så blev det inte. Många framställde det som skedde som ”den fria marknadens” seger över den totalitära socialismen, som om ”väst” ideologiskt hade besegrat ”öst”, som om det viktiga var vinnare och förlorare.

Efter 9/11-attackerna mot New York och Washington förvandlades de tolv åren av demokratisk optimism efter det kalla krigets slut snabbt till längesedan historia. Världen blev en annan och sämre. USA:s president hade inga som helst ambitioner att hantera det skedda för att undvika krig. Tvärtom, Bush skulle hämnas först på det Afghanistan där Usama bin Ladin haft sina baser, sedan på Saddam Huasseins Irak, som inget alls hade med 9/11 att göra.

När det gäller antalet döda, antalet mördade, är Bush tusenfalt överlägsen Usama bin Ladin, en mördarpresident som borde ställts inför krigsförbrytardomstol i Haag och dömts till livstid i ett eget Guantánamo. Han har förödelsen av flera västasiatiska länder på sitt samvete, men bemöts sällan eller aldrig med kritiska synpunkter.

Det krig som Bush inledde i Afghanistan pågick i tjugo år, som USA:s historiskt längsta krig, vilket bara vållat destruktiv förödelse, trots gigantiska ekonomiska satsningar, där också Sverige varit skamligen inblandat.

I dagarna bilder de nya härskarna i Afghanistan regering. Några av ministrarna har suttit länge som fångar i Guantánamo. Eftersom USA inte ställt de flesta fångarna inför domstol går det inte att avgöra om de är kompetenta och lämpliga.

För det plågade afghanska folket med 38 miljoner invånare väntar kusliga umbäranden. I en notis i Svenska Dagbladet i går fredag heter det att landet står inför en ekonomisk krasch som kan sänka nästa hela befolkningen (97 %) under fattigdomsgränsen, vilket FN:s UNDP uppmärksammat i en ny studie. Där varnar man för att Afghanistan, som redan före talibanernas återkomst vafr ett av världens fattigaste länder, redan nästa år kan drabbas av vad man kallar ”universell fattigdom”.

Den svenske Afghanistankännaren Anders Fänge skrev nyligen i en viktig artikel i Svenska Dagbladet att västerländska regeringar, också den svenska, borde tänka på konsekvenserna av förhastade beslut med innebörden ”inte en spänn till talibanerna”, eftersom fruset bistånd är ett recept på en folklig katastrof utan motsvarighet i modern tid.

”TILLVÄXT OCH SOLIDARITET” 2015 var ”ett lysande år”

Statsminister Stefan Löfven (S) med fru Ulla på Medborgarplatsen i Stockholm under en manifestation till stöd för flyktingar 2015. Foto: Maja Suslin/TT

Bortåt 20 000 afghaner riskerar att efter talibanernas erövring av Afghanistan hamna i ett mångårigt limbo i Sverige. Många har fått tillfälliga uppehållstillstånd. Andra lever med utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas till följd av situationen i Afghanistan.

Det borde vara humanitärt självklart att Sverige på alla vis omvärderar den här gruppens villkor. Annars finns bara ett hopplöst alternativ, mångårigt liv på sparlåga här, och ett kusligt fullständigt otänkbart, utvisning till talibanernas kusliga Afghanistan.

Men statsminister Stefan Löfven tar inte in situationen. När DN:s Hans Olsson (19/8) frågar honom om de stora skaror av afghaner som i dag och i morgon är på flykt och behöver skydd. svarar han:

Vi ska aldrig tillbaka till 2015, förklarar Stefan Löfven. ”Där kommer inte Sverige att hamna igen”,

Men var 2015 verkligen ett katastrofalt år för Sverige, undrar Stefan Jonsson i ett inlägg på DN Kultur. Han skriver bland annat:

”Det kom många flyktingar, hela 162 000 sökte asyl det året om jag inte tar fel. Sverige och svenskarna tog emot dem med vänlighet och engagemang. De samlade in mat och kläder, öppnade dörrar, låste upp lokaler som stått oanvända och placerade ut sängar. De skänkte pengar.

”Från höger till vänster idkade man praktisk solidaritet från människa till människa. Ingen inbillade sig att det var enkelt, men människor gjorde vad de kände att de måste. Samhället visade sig från sin bästa sida.”

Flyktingmottagandet gick bra. Kommuner, regioner, verk och myndigheter gick på högvarv för att skaffa fram bostäder, ordna med personal och starta utbildningar. ”Även ekonomiskt var 2015 års flyktingmottagande en framgångssaga.”

2015 var inte bara ”ett bra år” fortsätter Stefan Jonsson. Det var ”ett lysande år”!

Jonsson skriver utifrån en färsk forskningsrapport (*) som ” visar att flyktingmottagandet 2015 gav ett par-tre år av expansiv välfärdspolitik som resulterade i stora överskott i kommunernas budgetar och en sällan skådad ekonomisk tillväxt som gav plus även i statens budget. Varför inte hamna där igen?”

 Sverige fick dessa år hundratusentals invånare, många av dem barn, tonåringar, och välutbildade unga vuxna som under lång tid kommer att vara nödvändiga för arbetsmarknaden: ett Sverige som jobbar.

 ”Kort sagt: det är de som i allt högre grad gör de nödvändiga jobben, särskilt inom vård, handel, transport och restaurang- och turistnäringen.”

I sin avslutning vädjar Stefan Jonsson till statsministern:

”Stefan Löfven, tag paus, tänk! Det finns en sannare story än den sverigedemokratiska berättelse som hemsöker politiken. Solidaritet, välfärd och jobb: så var 2015. Tack vare att Sverige tog emot många människor på flykt. Fram till dess att gränserna stängdes var det ett frihetens och solidaritetens år. Det gick att göra annorlunda. Det gick att göra rätt. Det gick rent av att göra gott. Och det visade sig att det i längden gynnade alla.”

*) Fotnot: Migrationsforskaren Peo Hansen vid Linköpings universitet, skriver om flyktingmottagandet 2015 j i sin nya bok ”A Modern Migration Theory”, inom kort i svensk översättning.

USa:s katastrofala misslyckande i Afghanistan

Över 600 flyktingar trängdes på planet från Kabul. Foto: Defense one/Reuters/DN.

Talibanerna har på kort tid efter det att USA lämnade landet erövrat Afghanistan. Talibanernas 80 000 militanta soldater visade sig vara överlägsna de 300.000 afghaner som utbildats av USA, försetts med högteknologiska vapen och ett välutrustat flygvapen (i motsats till motståndaren).

Därmed är en 20-årig amerikansk kolonial och folkrättsstridig ockupation av Afghanistan till slut över. Det var George Bush som inledde kriget mot landet som en hämnd på Usama bin Ladin och elfte september, trots att Afghanistan inte bar den huvudsakliga skulden till illdådet.

Bush har fler dödade på sit ansvar än bin Ladin. Ex-presidenten borde först till krigsförbrytartribunalen i Haag.

Världens rikaste och mest militariserade stat har i praktiken besegrats av några storskäggiga religiösa fanatiker som förmodligen hållit till i Pakistans berg under stora delar av dessa tjugo år, i väntan på att amerikanerna skulle ge upp.

USA är ekonomiskt världens rikaste land. Dess BNP var 2016 ofattbara $18 6240 miljarde till skillnad mot Afghanistans 19 miljarder dollar, enligt Internationella Valutafondens beräkningar där Afghanistan ligger på 110:e plats av världens 190 länder.

Hur kunde USA lämna över Afghanistan som en gåva till talibanerna? Det borde gått att skapa förutsättningar för en bättre framtid för landet, under tjugo år. Vad har världens mäktigaste stat gjort i Afghanistan under alla dessa år? Ägnat sig enbart åt att skydda amerikanska intressen? Svikit afghanerna, svikit mänskligheten och lagt grunden till en ny härd för fanatisk terrorism? Och nya miljoner flyktingar, med allt vad det innebär.

I sitt tal häromdagen sa Joe Biden att USA inte var i Afghanistan för ägna sig åt ”nationsbyggande”. USA har i land efter land särskilt i Asien, ägnat sig åt att förstöra nationer, Irak, Afghanistan och Libyen är bara några av de senaste exemplen. Har inte landet en moralisk skyldighet att ersätta det man slagit i spillror med något annat?

USA:s svek är ohyggligt. Priset kommer att betalas av folket i Afghansian som snart – om de stannar – kommer att bli medborgare i  Islamic Emirate of Afghanistan. Livet i landet, särskilt för kvinnor, kommer under decennier framöver att bli miserabelt eller värre, oavsett alla löften från talibanernas sida dessa dagar.

Det kusliga ur svensk perspektiv är att Sverige är djupt insyltat i den här nationsförstöringen genom deltagande under tjugo år i USA:s krig i Afghanistan. Också Sverige bär en skuld till det som sker nu.

Hela den svenska militärapparaten anpassades i något avseende efter att Sverige skulle gå i strid på USA:s sida med samarbete med Natoländerna.

Också biståndet anpassades efter USA:s krig. Afghanistan har varit Sveriges största biståndsmottagaren med ett årligt stöd på en miljard kronor, trots vetskapen att långsiktigt bistånd är svårt till ett land i krig.

Också för Nato är det som skett nu ett kusligt misslyckande. Organisationens norske generalsekreterare Jens Stoltenberg försökte patetiskt skylla på olika afghanska politiker. Obehagligt. Fred byggs inte med ”störst och värst vapen”, utan på tusen andra vis.

Många kommer att försöka fly ut ur talibanernas Afghanistan. Vem vill bli undersåte i Islamic Emirate of Afghanistan?

Hur ska flyktingarna tas emot på ett humant vis? Särskilt USA har ett ansvar, men också Sverige. Vårt ansvar gäller inte minst de afghaner som redan finns i Sverige och särskilt de som en gång kom hit som ”ensamkommande flyktingbarn”. Under mycket lång tid kommer det inte att bli möjligt att skicka flyktingar till talibanernas Afghanistan. De som redan finns här måste ges möjligheter till ett gott liv.

I Sverige finns 12 000 afghaner som enbart beviljats tillfälligt uppehållstillstånd och därtill 7500 som fått utvisningsbeslut som inte kunnat verkställas. Sverige har efter krigsdeltagandet på USA:s sida, också med så kallade offensiva fredsframtvingande insatser, ett moraliskt ansvar för dessa bortåt 20 000 afghaner i Sverige, att ge dem rimliga chanser till ett värdigt liv här och inte låta dem förtvina i ett limbo utdraget i många långa för dem meningslösa och destruktiva år av väntan.

Eller ska den svårt belastade Ulf Kristerssons kusliga snack om att flyktingar är en belastning bli fortsatt huvudprincip.

I brittiska New Statesman skriver Ido Vock:

”The refugee crisis is also likely to go far beyond just those who assisted Western states. Afghans who did not assist foreign militaries, former government officials and those who simply have no desire to live under the Taliban’s brutal rule might attempt to leave the country. They could number in the hundreds of thousands.

The debacle is Biden’s defining foreign policy episode so far. The repercussions of the fall of the Afghan state will be felt for years to come. The “graveyard of empires” has claimed another victim.”

På den svenska sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap” skriver Anders Björnsson bland annat, under rubriken ”Efter en ockupation – några punkter”:

”Förenta staterna var en ockupationsmakt i Afghanistan; Sverige var också en ockupationsmakt. De bedrev båda – liksom alla därvarande, oinbjudna – aggression.

En ockupationsmakt kan aldrig vinna ett krig. Den måste bort, …

När ockupationen är överstånden, måste befriarna visa återhållsamhet. De har allt att vinna på detta, alla människors sympati. Övergrepp ska stävjas. Generositet premieras.

Ockupanterna, som angrep utan grundad anledning, måste gå till rätta med sig själva. Omskolning förestår. Så är det nu i Sverige.”

A Taliban member chasing people who were waiting to get to Kabul’s international airport on Wednesday.Credit…Jim Huylebroek for The New York Times.

”En slagen armé”: USA flyr Afghanistan när talibanerna tar över

En afghansk regeringssoldat håller vakt vid flygbasen Bagram i Kabul efter att de amerikanska soldaterna dragit sig tillbaka.Foto: Wakil Kohsar/AFP/DN.

Den 30 april 1975 rullade nordvietnamesiska stridsvagnar in i Sydvietnams huvudstad Saigon, i dag Ho Chi Minh-staden. Ett utdraget brutalt kolonialkrig med miljoner döda tog slut – under för USA förödmjukande former, med panikartade när scener när de sista amerikanerna evakuerades från staden.

Kommer USA:s ”längsta krig” i Afghanistan att sluta på liknande vis? Dessa sommardagar flyr amerikanska soldater Afghanistan samtidigt som talibanerna är på väg att ta över, skriver Erik Ohlsson i Dagens Nyheter:

”De amerikanska soldaterna smög iväg som tjuvar om natten. På fredagen för drygt en vecka sedan, klockan 3 på morgonen, släckte de lyset på den gigantiska flygbasen Bagram och åkte ut genom grindarna.

Den afghanska arméns befälhavare visste inget i förväg om den snabba reträtten, har de berättat för utländska journalister. De möttes av en övergiven militäranläggning med tomma fordon parkerade på måfå – en del med startnyckeln i – och livsmedelsförråd som kan föda flera städer: tiotusentals vattenflaskor, portioner med inplastad färdigmat, burkar med jordnötssmör.”

USA:s klenmodiga uttåg från Bagrambasen ger bilden av en slagen armé som inte fort nog kan ge sig iväg, konstaterar Erik Ohlsson. ”Inte riktigt den bild som president Joe Biden tidigare velat visa av den amerikanska reträtten från Afghanistan.”

För tio år sedan fanns 130 000 soldater från 50 länder i Afghanistan, också svenska, i den Natoledda styrkan Isaf.

Också Sverige bär ett tungt ansvar för kriget som kostat tiotals miljarder – och mest vållat stort lidande och död.

Den amerikanska ambassaden i Kabul är ett av världens största ambassadkomplex. Sedan 2001 har USA spenderat 2,2 biljoner dollar på militära och civila projekt i ett skoningslöst krig som nya alltså tycks leda till att talibanerna återtar makten i landet.

Talibanernas ledare hävdade nyligen att de redan kontrollerar 85 procent av landet.

Krigsförbrytarpresidenten George W Bush angrep Afghanistan för att hämnas efter elfte september. Bush borde enligt internationell lag snarast sändas till krigsförbrytartribunalen i Haag för att ställas till svars för ett krig som lett till miljoner människor död.

George W Bush ombord på ett amerikanskt örlogsfartyg förklarar Irakkriget framgångsrikt avslutat. Mission Accomplished. Så var knappast fallet.

Återtar krigsherrarna makten över Afghanistan?

Ismail Khan at the second annual National Conference on Water Resources, Development and Management of Afghanistan. Bilden från amerikanska utrikesdepartementet/Wikipedia.

I mars 2002, för snart tjugo år sedan, gjorde David Zucchino sin första reportageresa till Afghanistan. Nu skriver han på New York Times blogg At War om ”Krigsherrarnas återkomst till Afghanistan”.

På resan 2002 besökte han den västliga staden Herat och träffade en av landets mest brutala warlords, Mohammad Ismail Khan. Khans milis hade då nyligen hjälpt USA att driva ut talibanerna ur landets västra delar med massivt stöd av amerikanska krigsflygplan och specialförband.

Som belöning hade han han fått en titel som guvernör för provinsen Herat och utgjorde en del av den USA-stödda regimen som följde efter invasionen i landet 2001. USA gjorde honom till en av Afghanistans mäktigaste män.

Zucchino kommer att tänka på Mr Khans råa militärmakt dessa dagar när afghanska grupper talar om att återigen rekrytera lokala miliser för att försöka mota den kommande talibanska offensiven över hela landet. Också Mr Khan har på sin Facebooksida utlovat att ställa upp med väpnat motstånd om fredssamtalen mellan den afghanska regeringen och talibanerna kollapsar.

På FB-videon lovar Khan att ”beskydda” Herat om inte regeringstrupperna förmår – och hävdar att han lätt kan mobilisera en armé med en halv miljon soldater.

I sommar lämnar merparten av USA:s och Nato:s trupper Afghanistan. I kölvattnet av en mordvåg som har krävt många offer bland regeringsvänliga, civila aktivister, människorättarbetare, domare, religiösa och journalister har olika etniska ledare börjat rekrytera milis för att försvara sina regioner.

En särskilt utsatt grupp har varit Hazarerna. Den 8 maj mördades i en serie bombattentat nästan 70 hazarska skolflickor i Kabul då de var på väg hem från skolan utan polisskydd.

De nya etniska miliserna utgör ett hot mot den USA-stödda regeringen ledd av president Ashraf Ghani. Nästa fas i det härjade Afghanistan kan bli ett land uppbrutet i lokala län med sina egna arméer – och där män som Mr Khan åter träder fram som de som ska skydda landet mot att komma helt i talibanernas händer.

Afghanistans öde är lika sorgligt som fasansfullt. Också Sverige bär ett ungt ansvar för den situation som uppkommit genom 20 års deltagande i ett Natolett krig utan ett egentligt FN-mandat. Huvudansvaret vilar på USA och krigsförbrytarpresidenten George W Bush.

Samtidigt har Sverige genom Afghanistankommitténs mångåriga kompetenta arbete för att bygga upp skolor, sjukhus och andra institutioner för civilbefolkningens bästa också spelat en avgörande positiv roll i landet.

Studenternas kosmopolitiska Helsingborg

Äter en suverän auberginecurry Indian Royal Haveli på Carl Krooksgatan på Söder i Helsingborg, mitt emot GA-kyrkan. Very tasty skulle jag sagt berömmande, om jag varit i Indien. Det är en för Sydsverige het junidag. Restaurangens dörr står öppen mot gatan.

Från fönstret där jag sitter ser jag Afghan shop, den välsorterade kryddaffären tvärs över  gatan, där jag hittat annars svårfunna kryddor men också djupfrysta pakoras, med genuin indisk taste. På restaurangens andra sida ligger en affär med kattprylar.

Indier har för övrigt de senaste åren varit den största immigrantgruppen i Helsingborg. Många av dem har som högutbildade it-experter arbetat för Ikea. Våren 2021 finns det enligt Trip Advisor åtminstone sju indiska matställen i Helsingborg. När jag växte upp var de första pizzeriorna en sensation.

Det är fredag den 11 juni och studentdag i Helsingborg. Stortorget ser ut som vanligt, belamrat av bilar. Det är inte som vanligt i coronatider. Många nyblivna studenter kör i stället runt i stan i nyputsade privatbilar, gärna en öppen cab eller åtminstone en taklucka, där man kan sticka upp huvudet och sträcka ut armarna. Chaufförerna tutar triumfatoriskt och studenterna viftar med flaggorna och vinkar åt oss i folket som beundrar dem.

Här finns flaggor från många fjärran länder, libanesiska, iranska, syriska, afghanska, kosovoalbanska, rumänska, svenska, you name it! Stora världen har kommit till den lilla staden vid Sundet.

Så roligt, så härligt. Gläder mig åt dess unga människor som med sin examen tar ett stort kliv in i framtiden. Och hoppas att de blir välkomnade med öppna armar!

Helsingborg har blivit en kosmopolitisk stad. Det märks också under försommarkvällarna på strandpromenaden från Fria Bad, via Gröningen till Inre hamnen. Här rör sig en blandning av människor från många håll i världen, med skilda öden och olika bakgrunder, men med de gemensamt att nu, åtminstone en tid, är helsingborgare.

För den här i så många sammanhang så inkrökta och provinsiella staden är det en rejäl vitamininjektion.