Saxofonens distinkta vemod, kassettbandets flydda dysterhet

Jackson Pollock, den abstrakte konstnären, har inspirerat den amerikanska tonsättaren Jennifer Higdon till hennes verk ”Splashing the Canvas”, här nyss framförd i Apelrydsladan av en saxofonkvartett ur Blåsarsymfonikerna på Båstad kammarmusikfestivals tredje dag.

Har mässingsinstrument som trumpet och saxofon varit underrepresenterade på många tidigare kammarmusikfestivaler och klassiska konserter inte bara i Båstad? Finns det hierarkier mellan olika instrumentkategoriers publika popularitet och hur de förknippas med skilda slags musik?

Jo, antagligen är det ofta så. Och det behöver förstås inte vara något problem. Olika tider och kretsar hade sina instrumentvanor. Saxofonen behöver inte vara avundsjuk på cellon.

Men genom att använda instrument i nya sammanhang öppnas för publiken klangvärldar med oväntade och ofta spännande kvaliteter.

Onsdagens eftermiddagsprogram2 själar en tanke” födde tankar som de ovan nämnda, eftersom fyra av programmets fem stycken framfördes av musiker ur Blåsarsymfonikerna i Stockholm, varav tre av en saxofonkvartett och de fjärde av brasskvintett.

Saxofonister som Charlie Parker, Lester Young, Gerry Mulligan eller för den delen Lasse Gullin och Christer Boustedt, skulle nog både gillat det som framfördes och häpnat en smula. Så här kan man också använda en saxofon.

En höjdpunkt var konsertens sista avsnitt, svensk-amerikanske Mathew Petersons ”Dance Party Playlist”, skrivet till Stockholms Saxofonkvintetts 50-årsjubileum 2019. Det speglar ensemblens halvsekellånga historia, ungefär som när man plockar fram gamla kassettband, berättade introduktören (någon som minns de underliga ljudbanden, bra länge sedan nu). Petersons musik utgår från decenniernas populärmusikstil ”och bygger ihop den med barockens dansrytmer och former”. Spännande och oväntade kulturkrockar uppstår, också visuellt med saxofonernas olika storlekar och de ibland väldiga sordinernas besynnerliga framtoning.

En annan höjdpunkt var likaledes amerikanska Jennifer Higdons ”Splashing the Canvas” ur ”Short stories”. Verket bygger på en stor målning av abstrakte expressionisten Jackson Pollock, som okontrollerat kastade färg på en duk, så kallad ”action painting”, tills duken är ”alldeles tjock av alla idéer”, enligt tonsättarens egen beskrivning. Hon är för övrigt en av de mest spelade samtida amerikanska tonsättarna. Hennes verk framförs här av en saxofonkvartett.

Också Malmötonsättaren Benjamin Staerns ”2 själar en tanke för brasskvintett” bygger på ett målat konstverk, av konstnären Hans Acates Holmström från samma stad. På bilden finns två klassiska masker, tragedins sorgsna och komedins glada. I verket, som framförs av en brasskvintett av Blåsarsymfonikerna, inleder en mörk stackato-aktig första sats med ett morseartat tonspråk, följd av en lyrisk och vacker andra sats, kanske ”flyger själen” då.

Saxofonkvartetten inleder också det musikaliska passet med stycket ”Gopak”, av Mats Larsson Gothe. ”Gopak” står för en dans från Ukraina med akrobatiska inslag.

Gothe skrev stycket under in studietid vid Kungl Musikhögskolan, ”en kosackdans som kan erinra om hur en saxofonkvartett kan röra sig” – och i dess tider också är en nödvändig påminnelse om det ohyggliga pågående kriget i Ukraina.

Kreativt idérik kammarmusikfestival i Båstad med Simsalabim

Cathrine Winnes, konstnärlig ledare för Båstad kammarmusikfestival, i grunden norsk dirigent. Foto: SVT.

Tidiga måndagseftermiddagen då luften sjöd av sydländsk hetta invigdes årets kammarmusikfestival i Båstad. På Birgit Nilssons plats, ja det lilla torget framför samhällets kulturoas Scalabiografen, talade bland annat vd för Musik i Syd, Susanne Rydén, om det mirakulösa att festivalen i år fyller trettio. Den har överlevt fyra konstnärliga ledare och skiftande tider och är lika vital i år som någonsin – av programmet för den kommande festivalveckan att döma.

Initiativtagaren och den första konstnärliga ledaren oboisten Helene Jahren fanns på plats vid invigningen liksom Cathrine Winnes som ansvarar för evenemanget för andra året nu.

I årets hundrasidiga katalog skriver Barbro Hedvall, journalist och ledarskribent på Dagens Nyheter men alldeles särskilt ansvarig för ”Podcasten Båstad Kammarmusik”, som du hittar här: www.bastadkammarmusik.se/podcast. Hon berättar bland annat om den nu legendariska Apelrydsladan som varit festivalens nav efter alla dessa år som just lada.

”Då var den förvisso en lada fylld med maskiner efter att ha använts i mer än sjuttio år. Så blev den rensad, förvandlad, försedd med gamla biografstolar och en förnämlig akustik.

Nästan som simsalabim.”

”Varje festival är ett prov på vad det civila samhället förmår”, fortsätter Barbro Hedvall.

Och just det är en ju en grund för att festivalen överlevt, alla dessa frivilliga. Återkommande program med hög musikalisk kvalitet har medfört att publiken mött upp år efter år.

Tillsammans är de här faktorerna grunden för kammarmusikfestivalens livskraft, de konstnärliga ledarnas förmåga att variera och förnya, de många musiker som tar sig till för dem ofta avlägsna Båstad för att medverka, de många lokala frivilligarbetarna och den trogna publiken. Och därtill det uthålliga ekonomiska stödet från särskilt Musik i Syd. ”Den ideella Båstads kammarmusikförening är förutsättningen för festivalen”, betonade Susanne Rydén.

På invigningen utanför Scalabiografen och i katalogen presenterade Cathrine Winnes sitt tema för årets festival på norska, ”2 sider av samme sak”, inspirerat av alla tvåorna i årtalet 2022.

Festivalen firar sitt 30-årsjubileum och knyter an till Helene Jahrens ursprungliga idéer, med jubileumskonserten ”Båstad då, Båstad nu”. Årets festivalkompositör är Hugo Alfvén, som fyller 150. Alfvén ägnas flera teman, ”Folkmusiken och konstmusiken”, ”Mannen och kvinnan”, ”Bildkonst och ljudkonst” och ”Konstgjord – naturlig”. Till det kommer att flera konserter genomförs i Båstads nya konstgalleri och konsertsal Ravinen.

Festivalens första konsert i Båstad kyrka hade samma tema, ” 2 sidor av samma sak”, och ägnades särskilt åt Hugo Alfvén, inte minst åt hans skildringar av svenskt folkliv och svensk natur.

På sitt ackordeon (dragspel) bidrog Frode Hatli i samma program med norska folkmusikimprovisationer medan violaspelande Göran Fröst tillsammans med gitarristen Jacob Kellerman bjöd på både en vallåt från Älvdalen och Alfvéns Vallflickans dans ur Bergakungen.

Kan man säga att festivalen i Cathrine Winnes händer håller på att ömsa skinn? Både och. Men ändå inte. Folkmusiken har alltid inspirerat konstmusiken, Dvorak, Bartok och Grieg är bara några exempel.

På programmet står också Hugo Alfvéns tonsättning av danska Tove Ditlevsens kärleksdikt Saa tag mit hjerte, publicerad i den då bara 21-åriga poetens debutsamling Pigesind (1939). Alfvéns verk var en gåva till dåvarande hustrun ”Carin” Wessberg på Karin-dagen 1946.

I årets Båstadfestival får ”Saa tag mit hjerte” både inleda och avsluta festivalen. Slutversionen framförs i arrangemang av den norske kompositören och musikern Bjørn Kruse med på scenen åtta musiker förutom Lena Willemark med violin och sång.

Alfvéns nämnda tonsättning av Ditlevsens dikt presenteras i programmet som ”en av de mest älskade inom skandinavisk romanssång”. Jag lyssnar hänfört till Jussi Björlings klassiska och smäktande skönsång (på spotify förstås).

Därmed låter årets Båstadfestival oss uppleva och höra inte bara 2 sidor av poemet utan rentav på något vis ana musikens själva väsen.

Bättre kunde väl en kreativt idérik musikvecka på Bjäre knappast slagit an tonen!

Sören Sommelius

Rökning dödar en halv miljon amerikaner per år

Också en cigarett om dagen är farligare än vad forskare tidigare trott. Foto: TT (montage).

I USA dör 1300 personer om dagen i sviterna efter cigarrettrökning. Det motsvarar 480 000 döda per år.

Det är ett högt mänskligt pris. Till det kommer att rökning också leder till en lång rad svåra sjukdomar.

Nu planerar USA:s The Food and Drug Administration att införa nya lagar som reducerar mängden nikotin i cigaretterna för att minska de höga döds- och sjukdomstalen för rökarna, skriver New York Times.

Men starka krafter protesterar, inte oväntat. Tobaksbolagen har redan protesterat högljutt och menar att varje plan att reducera cigaretternas nikotinhalt innebär ett oacceptabelt lagbrott.

Många konservativa politiker kan komma att behandla ett sådant lagförslag som ännu en klåfingrighet från staten, något som hotar medborgarnas ”rättigheter”, fortsätter tidningen. Den debatten kan komma att påverka årets mellanårsval i november, särskilt i dagens USA med en djupt konservativ Högsta domstol.

Ännu är bara detaljer kända om innebörden av den nya lagen.

Men i dagarna har den amerikanska regeringen publicerat en notis som går ut på att man i maj 2023 kommer att publicera ett förslag att cigaretter och andra tobaksprodukters nikotininnehåll ska få en övre gräns. Syftet är att minska risken för att kommande generationer unga amerikaner ska bli tobaksberoende missbrukare med allt vad det innebär.

Dessutom finns planer på att förbjuda eller minska halterna av sådana kemiska ämnen som skadar lungorna och leder till cancer och andra lungsjukdomar.

– Dessa nya lagar skulle få den största betydelsen för det allmänna hälsotillståndet i USA någonsin, säger Mitch Zeller, ledande statlig expert på området.

En halv miljon amerikaner dör alltså varje år i sviterna av rökning.

I Sverige har antalet rökare gått ner när restauranger och många andra offentliga miljöer fått rökförbud. Det finns också en stor folklig acceptans för den sortens åtgärder. Ändå finns det fortfarande stora grupper som fortsätter att röka. Om de amerikanska tobaksbolagen tvingas tillverka mildare cigaretter kommer det att få stor betydelse också här.

Jag själv rökte till 30-årsåldern. På den tiden var det otänkbart att journalister skulle kunna skriva en rad utan en cigg i munnen och en kopp kaffe bredvid. Att jag slutade min kariär som nikotinist relativt tidigt (bortsett från kortare tid som snusare) är jag i dag djupt tacksam för.

According to the C.D.C., about 1,300 people die prematurely each day of smoking-related causes, adding up to about 480,000 deaths per year.Credit…Taylor Glascock for the New York Times.

Kina och världen efter den 24 februari

Rysslands president Vladimir Putin med Kinas president Xi Jinping. Bild: Wikimedia

Genom invasionen av Ukraina den 24 februari har Putin skapat det allvarligaste internationella tillståndet sedan Kubakrisen, skriver Börje Ljunggren, tidigare svensk ambassadör i Kina, i nättidningen Dagens Arena. Han tror att de närmaste decennierna kommer att definieras primärt av hur relationen mellan USA och Kina, de båda reella supermakterna, hanteras.

Samtidigt är det uppenbart att Putin och Ryssland försatt världen i en dramatiskt förändrad geopolitisk situation, till följd av monumentala felkalkyler. Kriget har utlöst ”en revitalisering av Nato, ett radikalt slut på den kommersiellt präglade försonliga tyska Rysslandspolitiken, Finlands och Sveriges inträde i Nato, växande sanktioner” – och Putin och Ryssland har därigenom uppnått välförtjänt pariastatus.

Putin ville med kriget återge Ryssland den stormaktstatus som gick förlorad med Sovjets sönderfall. I stället har Ukrainas identitet konsoliderats medan Ryssland försvagats såväl militärt som ekonomiskt och politiskt.

Därtill kommer att världsekonomin skadats inte minst genom en global livsmedelskris vars följder vi ännu bara kan skönja.

Börje Ljunggren påminner också om en viktig bakgrund till det som sker nu:

” I ’rättvisans namn’ måste konstateras att obotlig skada gjordes under Jeltsin-eran då, i den nyliberala tidens anda, sanslösa privatiseringar genomfördes, som fördjupade korruptionen och lade grunden till oligarkernas uppgång. Västliga rådgivare har mycket på sitt samvete. Att Putins fall inte torde vara nära förestående bekräftar djupet i Rysslands trauma.”

Västvärldens verkliga utmaning är ändå en annan, menar Ljunggren:

”I det geopolitiska drama som nu fördjupats har Kina, USA:s och västvärldens verkliga utmaning, på ett märkligt sätt hamnat i Rysslands slagskugga. Det är dock primärt relationen mellan USA och Kina – de båda reella supermakterna – och hur den hanteras, som kommer att definiera de närmaste decennierna.”

Han fortsätter:

”Kina utgör en helt annan slags utmaning än Sovjetväldet en gång utgjorde. Redan i dag är Kina världens största ekonomi mätt i köpkraft, dock med bara en dryg tredjedel av USA:s inkomst per capita. Landet är också sedan länge världens klart största handelsnation i varor, teknologiskt i täten på områden som AI och superdatorer, och med alla mått mätt djupt integrerat i den globala ekonomin.”

Kina har länge svarat för tjugo procent av tillväxten i världsekonomin men på senare tid gått mot växande ekonomiska svårigheter. Mycket hänger samman med landets relation till USA, som försämrats påtagligt.

Detta beror på flera bakomliggande orsaker.  USA:s utrikesminister Blinken menar att Kina är den största utmaningen mot USA och det enda land som har avsikten och makten att förändra de globala maktstrukturerna.

Ljunggren citerar en australisk Kinaspecialist, förre premiärministern Kevin Rudd, som i sin bok The Avoidable War – The Dangers of a Catastrophic Conflict between the US and Xi Jinping’s China (2022) varnar för ett förödande krig mellan USA och Kina som kan och måste undvikas.

Ett villkor för detta är att de båda länderna accepterar att ”strategisk konkurrens är oundviklig”. Ett annat är att status quo kan bevaras för Taiwan, vilket är en nödvändig förutsättning för det ” minimum av förtroende som måste finnas för att gemensamma globala utmaningar ska kunna hanteras”.

Kan risken för nya pandemier och klimatfrågan, ”mänsklighetens yttersta existentiella fråga” leda till besinning, frågar sig Börje Ljunggren.

Han påminner om hur 2015 Obamas och Xi Jinpings förmåga att samarbeta lade grunden för Parisavtalet. Läget sju år senare är dramatiskt annorlunda.

Klimatkrisen har hamnat i skuggan av såväl pandemin som den ryska invasionen av Ukraina. Ändå svarar USA och Kina tillsammans för över 40 procent av de globala utsläppen, Kina dubbelt så mycket som USA av dagens utsläpp, USA dubbelt så mycket som Kina av de i atmosfären ackumulerade.

Men i dag har Peking förpassat klimatfrågan till baksätet, avslutar Börje Ljunggren och avrundar sin artikel dystopiskt:

Världen är i avsaknad av såväl krishanteringsförmåga som hållbara visioner.

Fotnot: Börje Ljunggren är före detta ambassadör i Kina, författare till bland annat ”Den kinesiska drömmen – Xi, makten och utmaningarna” (2017) och senior medarbetare på Utrikespolitiska Institutet och Harvards Asiencenter