Kategoriarkiv: Fotografi

Fotografi, Storbritannien

John S Webb åter till Uppväxtens Londonkvarter

Fotografen John S Webb (t v) i barndomens kvarter i Clapham, London.

Fotografen John S Webb har genom åren publicerat en lång rad fotoböcker. På den fotografiska filmens tid arbetade han ofta med en till synes ålderdomlig storformatskamera. På senare år har han med lättare digital utrustning utforskats världen som vandrande landskapsfotograf.

Hans bilder har ofta arbetat i den svartvita gråskalan, där sällan människor skymtat, annat än möjligen på stort avstånd.

På Instagram har John på sistone brutit sig ut den svartvita ramen. Hans landskap har fått färg.

I dagarna har John S Webb publicerat en helt annorlunda och djupt personlig fotobok, ”Stonhous Street SW 4”. Boken består av bilder på människor och miljöer i det område i London, där John föddes 1950 och där han växte upp, Old Town Clapham. Den är inte minst en hyllning av hans föräldrar Elsie och Eric Webb, som gifte sig i september 1939, några veckor efter andra världskrigets utbrott.

Efter skolan fick John Webb arbeta på en fotostudio i Clapham. Han fotade det mesta, från mode till möbler, inte minst till postorderkataloger. 1970 började han studera fotografi. Fotoskolan gav sina elever olika uppgifter. John dokumenterade sin uppväxtgata och hans bilder visades på utställningar på lokala bibliotek. Utställningskopiorna är sedan länge försvunna. Men från de bevarade negativen kommer merparten av bokens bilder.

I bilderna återskapas vad som kan upplevas både som en barndomsidyll och som ett slitet arbetarklassområde, där familjens hus tvångsåldes och revs för att lämna plats för nya projekt

Av bilderna framgår tydligt att det finns relationer mellan fotografen och de han fotar. Han känner dem, de tillhör hans hemma, hans vardagliga värld. De skildrar alls inte ett kvarter där han som främling bara är på exotiskt snabbbesök.

Bokens foton är med några få undantag från åren 1971 – 74. Det sistnämnda året lämnade John England, flyttande till Sverige och slog sig ner i Helsingborg. Han bor nu i Malmö.

Stonhouse Street: I de två affärerna kunde köpas godis, serietidningar, dagstidningar och cigaretter. Foto: John S Webb.

Fotnot: John S Webb var en av fotograferna knutna till fototidningen Aktuell Fotografi, med redaktion på Sundstorget i Helsingborg. Under några spännande år gjorde tidskriften Helsingborg till något av ett kreativt center för svensk fotografi, med Jan Olsheden som drivande kraft på redaktionen. Bland de många fotografer som arbetade för eller ofta medverkade i tidskriften kan nämnas Gerry Johansson, Yngve Baum, Per Lindström och Ralph Nykvist.

Fotnot 2: Fotografierna ifrån boken kommer att ställas ut i augusti i Clapham på ett teater Clapham Omnibus i deras café/bar. Det är samma byggnad där bilderna ställdes ut där 1973, då huset fungerades bibliotek.

John S Webbs föräldrar och familjens hund. Foto: John S Webb.
Fotografi, Indien, Landskrona

Dagens Indien sett av 19 unga indiska fotografer

Anushree Fadnavis visar i sin bildserie Traindiaries miljöer avsedda endast för kvinnor.

19 unga indiska fotografer visar under sommaren på Landskrona museum utställningen ”Landskrona foto view: India”. Bakom den står Niclas Östlind och Niyattee Shinde som valt ut de medverkande fotograferna, några av dem hade kommit till vernissagen i fredags.

Landskrona Foto har under en följd av år haft ett återkommande landstema, där man på en utställning introducerat fotografer från ett givet land. De första åren stod europeiska länder i fokus. Förra året handlade det om Chile och nu alltså om Indien.

Det har sagts att journalister och författare som skrivit om Indien, använt subkontinenten som en spegel för att förstå saker hemma i Sverige, som ”det annorlunda” mot vårt ”normala”. Detsamma gäller nog också många foton som tagits av västerlänningar som rest i Indien, där det exotiska och avvikande, tiggare, tempel, tigrar och ormtjusare typ, får ta stor plats.

Utställningen i Landskrona visar uppfriskande fram andra sidor av Indien. I sitt förord till den imponerande katalogen berättar de båda kuratorerna att man haft ett dubbelt syfte i valet av fotografer och bilder. Man har både velat ge en bred bild av den samtida fotografin i Indien och samtidigt också belysa olika aspekter av samtida indiskt liv.

När det gäller den senare ambitionen är det lätt att ta till sig de visade bilderna. De människor som förekommer är oftast subjekt och medvetna om fotograferingen – också då det handlar om något så tung som bilder på människor och miljöer i ett indiskt mentalsjukhus för kvinnor.

Därmed ger utställningen en annan och bredare bild av Indien än vanligt, med inslag av både vardagligt liv och samhällskritisk svärta.

Vivek Mariappan har dokumenterat kök från hela Indien.

Vivek Mariappan från den sydindiska storstaden Chennai (tidigare Madras) har dokumenterat kök i hela Indien. Bilderna blir också en kritik av det i dag hindunationalistiska Indien och vill visa att det är ekonomiska förhållanden som skiljer människor, inte kultur, religion eller kasttillhörighet.

Gayatri Tanju från Bangalore visar sin svit ”Strictly do not kiss here” om ogifta par som för sin förbjudna kärlek tvingas till hemliga möten på udda platser.

Helt annorlunda platser visas av Anushree Fadnavis från New Delhi, som i Traindiaries fotat hur kvinnor beter sig i miljöer som är utformade för att de ska slippa utsättas för manliga blickar eller provokationer, som kvinnokupén på tågen, som ger kvinnor en känsla av frihet.

Saumya Khandelwal har arbetat med ett kontroversiellt ämne, barnäktenskap. Hon har arbetat i ett normandiskt område nära gränsen till Nepal, där var fjärde flicka gifter sig för arton års ålder, vilket är den legala minimiåldern för hela Indien.

Landskrona Fotos satsning på indiska fotografer och deras bilder har gett rik utdelning. Det är en ovanligt nyanserad och mångfasetterad bild av Indien som förmedlas på en utställning med ett rikt bildmaterial, värt flera besök. Åtminstone jag själv tänker återkomma.

Bröllopsceremonier för 14-åriga Muskaan. Foto: Saumya Khandelwal.

Utställningen pågår till 16 oktober. Öppet lö 10 – 17, ti – fre och sö 12 – 17.

Arbete, Fotografi, Landskrona

Tre svenska arbetarfotografer på Landskrona Foto

Det första jag ser i Landskrona Fotos Tyghuset mitt i stan är en vägg med porträtt av arbetare i den tunga industri för kring femtio år sedan av tre i dag närmast legendariska fotografer, Yngve Baum, Jean Hermanson och Odd Uhrbom.

Utställningens curator, fransmannen Christian Caujolle, mångårig konstnärlig ledare för Landskrona Foto, har arrangerat väggen. Med den introduceras först och främst ett antal personer, som alla arbetade i tunga industrier, på varv och bilfabriker, i gruvor. Genom porträtten möter vi också fotograferna, som arbetade individuellt men ändå är befryndigade och som i dag tillhör väsentlig svensk fotohistoria. Och vi ser arbetare stiga fram ur en annan tids hårt arbete.

Porträtt tagna av Yngve Baum, översta raden, Jean Hermanson och Odd Uhrbom, på utställningen ”Svärta”.

Utställningens titel är Svärta. De bilder som visas är tagna med svartvit film, kanske Tri-X, och sin tids kamerateknik, framkallade och fixerade i mörkrum. Silvrets svärta är utgångspunkten.

Bilderna på Svärta hade den grävande journalistiskens syfte, att visa upp orättvisor för att bidra till förändring. Dessa tre svenska arbetarfotografer synliggjorde ungefär samtidigt det svenska klassamhällets djupa orättvisor och ville med sina bilder med svärta visa arbetarnas villkor i miljöer som var okända för de flesta.

Odd Uhrbom gav 1968 ut sin Gruva, med texter av författarinnan Sara Lidman. Hans bilder var en dokumentation av gruvarbetarnas arbetsvillkor vid LKAB:s gruvor i Kiruna och Malmberget.

Året efter det att ”Gruva” kom ut, i december 1969, gick 5000 gruvarbetare ut i vild strejk under morgonskiftet på gruvan i Svappavaara, i protest mot arbetsmiljö, löner och bristande inflytande.

Jean Hermanson gick bort 2012. Hans 250 000 efterlämnade negativ liksom ett par tusen kopior finns i Landskrona Fotos förvar.

Hermansson dokumenterade som arbetarfotograf Öresundsvarvets nedläggning i Landskrona. Hans film Arbetets döttrar skildrade kvinnliga arbetare på en konservfabrik och på Malmö strumpfabrik. I flera böcker arbetade han med författaren Folke Isaksson, som i ”Dom svarta – en bok om gjuteriarbetare i Sverige”.

Yngve Baum avled 2016 under tragiska omständigheter. Vi var många av hans vänner som trodde att det fotografiska och filmiska material han lämnat efter sig kunde ha gått förlorat. Men så var inte fallet. Genom en unik aktion lyckades fotografen Björn Rantil rädda det som fanns. Jag hoppas på framtida utställningar och rentav böcker ur det materialet.

Yngve synliggjorde i sina bilder samhället och tidsandan genom bilder av människors villkor, med fokus på orättvisor och klassklyftor. Han var särskilt engagerad i arbetares utsatthet, på de stora varven och bilfabrikerna. Många av hans bilder har en ikonisk och tidlös kraft. Också han arbetade med kända författare, som Artur Lundkvist i Berberby (om Algeriet) och Stig Claesson i den personliga ”Om mamma”.

Utställningen har ett fokus femtio år tillbaka i tiden. Sedan dess har det svenska klassamhällets klyftor fördjupats, kanske mest i Europa. 

I den fina katalogen skriver Aftonbladets Åsa Linderborg: ”De senaste årens förslumning av arbetslivet sker bokstavligen på liv och död. LO-kollektivet har åtta år kortare medellivslängd än akademikerna och förklaringen ligger i arbetet, som nöter ner kroppen.”

De rika har berikat sig, de fattiga har fråntagits redskap i kampen för bättre villkor. Men ser vi det? Var finns de drabbande bilderna från klass, klyftor och orättvisor på svenska år 2019? 

Fotnot: Svärta. Svenska fotografer i den tunga industrin 1968 – 74 hade vernissage i lördags på Landskrona Fotos tyghus, med bilder av Yngve Baum, Jean Hermanson och Odd Uhrbom. Den pågår till 12 oktober. Öppet Torsdag – Lördag kl. 12.00-17.00.

Samtidigt hade en annan utställning vernissage i Landskrona museum, ”Landskrona foto view: India”, med bilder av 19 unga indiska fotografer. Återkommer till den utställningen i en senare blogg.

Dunkers, Fotografi, Helsingborg

ÖGA MOT ÖGA MED djuren i Björn Perssons bilder

Father and Son, Masai Mara, Kenya, 2017. Foto: Björn Persson

I sin bok ”Allt jag inte vet om djur” (Alfabeta 2012) skrev den brittiska författarinnan Jenny Disky (1947 – 2016) bland annat att även om hon levt mycket med djur och kan mycket om djur så kan hon inte alls föreställa sig hur det skulle vara att verkligen vara till exempel en katt. Även om många lever med och nära djur är vår kunskap om djurens villkor bräcklig och ytlig.

Jag minns Diskys tankar när jag på fredagskvällen på Dunkers såg vernissagen på The Thin Line, en unik fotoutställning med bilder av främst Afrikas vilda djur, tagna av Björn Persson.

Hans bilder påminner vid första anblicken mycket om andra liknande bilder av elefanter, tigrar, lejon och leoparder. Ändå har de en egenart, inte minst genom att så många av utställningens bilder är närbilder, där fotografen tagit sig helt nära de djur han fångat med kamerans öga.

Bilderna har därmed uppstått ur möten, öga mot öga, på ett sätt som får mig som betraktare att uppleva att jag ser djuren på ett nytt sätt, också som individer, men därtill i Diskys mening har något därutöver att förmedla om djurens existentiella villkor.

Björn Persson flyttade i 20-årsåldern från Helsingborg till Sydafrika där han arbetade med antitjuvskytte i en nationalpark. Den erfarenheten byggde hos honom förståelse för både djurens beteende och deras otroliga utsatthet. Utställningens titel syftar på att Afrikas vilda djur är utrotningshotade, både till följd av klimatförändringar och genom människans rovdrift.

Soul of the Leopard, Masai Mara, Kenya, 2017. Foto: Björn Persson

En stor publik hade i fredags kommit till vernissagen i entréhallen, som var fylld till sista plats. Det kändes som en efterlängtad nytändning för det länge så nergångna kulturhuset, inte minst därför att utställningen också är producerad av Dunkers, med AnnCatrin Gummesson som curator.

Utställningen pågår till 20 oktober.

Astronomi, Fotografi, Lyrik

Verser om universum

Maria Mitchell (1818 – 1899), den första kvinnliga astronomen i USA, undervisar en grupp kvinnliga studenter i astronomi.

”Låt stjärnornas ljus lysa upp era egna liv . Då behöver ni aldrig oroa er för att bagateller ska ställa till problem.”

Så brukade Maria Mitchell, amerikansk 1800-talspionjär inom astronomin, säga till sina elever, som var de allra första kvinnorna i USA som utbildades i astronomi och det vi nu kallar astrofysik, kombinationen av matematisk fysik och observerande astronomi.

Undervisningen ägde rum i Vassarobservatoriet som var både Mitchells hem och klassrum. Där genomförde hon regelbundet kväller som bestod både av stjärnstudier med teleskop, samtal om universum och poesiskrivning, där eleverna skrev dikter utifrån sina astronomiska funderingar.

Bilden ovan säger allt. En grupp astronomiskt engagerade kvinnor poserar med sina teleskop. Bilden kan vara tagen kring 1880. Det är fortfarande dagsljus utan stjärnhimmel.

Oförlikneliga Maria Popova skriver om Maria Mitchell i sitt senaste veckobrev, Brain Pickings, med titeln ”Amanda Palmer’s Haunting Reading of Adrienne Rich’s Poem About Love, Perspective, and the Hubble Space Telescope”.

Maria Popova knyter samman Maria Michell med den afroamerikanska poeten Tracy K Smith, vars far var en av NASA’s första svarta ingenjörer och den dikt, Universe in Verse, som Smith läste i samband med att Hubble-teleskopets 27-årsdag firades, en uppläsning som tillägnades minnet av Maria Michell.

“We saw to the edge of all there is — so brutal and alive it seemed to comprehend us back,” skriver Tracy K Smith i sin hyllningsdikt till Hubbleteleskopet.

Smith var i samma ålder som Maria Michells elever när Hubbleteleskopet levererade sin första efterlängtade bilder från rymden. Efter teleskopets uppskjutning 1990 har dess bilder bidragit avgörande till vår förståelse av universum, och skapat en ny känsla för världarnas skönhet.

Adrienne Rich (1929 – 2012), skrev en annan dikt med existentiella undertoner om teleskopets vetenskapliga triumfer, “Hubble Photographs: After Sappho”:

Amanda Palmer’s Haunting Reading of Adrienne Rich’s Poem About Love, Perspective, and the Hubble Space Telescope

En av Hubbleteleskopets bilder står ut speciellt, ”Skapelsens pelare”, här under, som visar interstellärt material i Örnnebulosan, cirka 7000 ljusår från Jorden, platser där stjärnor föds.

“Pillars of Creation,” one of the most recognizable Hubble images, depicting the interstellar gas and cosmic dust of the Eagle Nebula some 7,000 lightyears away from Earth, simultaneously creating new stars and being destroyed by the light of nearby newborn stars. (Photograph: NASA)
Ängelholm, Fotografi

Bibi Hammars foton visas på Tomarps kungsgård

Foto: Bibi Hammar.

Ängelholmsfotografen Bibi Hammar (1932 – 2012) var under många år Ängelholms bröllopsfotograf. Men än mer var hon en lysande porträttfotograf med inkännande blick för människors uttryck och egenart. Därtill var hon en poetisk naturfotograf, med känsla för ljus, linjespel och naturens mångfald av former. Hon dokumenterade också Ängelholm och Bjäre under de stora förändringarna under andra hälften av 1900-talet.

I vår visas ett fylligt urval av Bibi Hammars bilder på Tomarps kungsgårds bottenvåning, i det som kallas Lilla galleriet, i korridorer och smårum, med flagnande gamla tapeter som bakgrund. Fokus ligger på porträtt och naturstudier.

Tyvärr saknas uppgifter för många av porträtten om vilka personer det är. Men säkert kan Tomarps besökare identifiera en hel del.

Per Assarsson

Här finns bland andra på en ung Lars Lerin med rebell i blicken, en lite farbroderlig (faktiskt) påveskändare Jörgen Nash och en somrig Lars Vilks innan rondellhundarna invaderat hans liv. Särskild närhet finns i porträttet av Per Assarsson, som Bibi levde med i många år, här som ung jurist med vind i håret och en tung lagbok i famnen.

Bibi Hammar övergav aldrig den klassiska tekniken med film i kameran. Hennes bilder är alla i svartvitt. De har tillkommit i mörkrummets omsorger, den som för näsan till dem skulle nog nästan kunna känna doften av framkallnings- och fixervätskor.

Utställningen hade vernissage i lördags.

Fotografi

Otto von Friesen Om män när SubRosa blir galleri

SubRosa på Råå byter inriktning och visar sin första utställning som galleri, med Otto von Friesens utställning ”Män”.

Kulturhuset SubRosa på Råå, med 20-talet besökarplatser, har varit en institution i Helsingborgs kulturliv bra länge, en oas för spännande föredrag, debatter och intima konserter, en lokal för möten och eftertanke.

Nu ändrar Otto von Friesen inriktning på SubRosa som från och med nu är ett galleri, kanhända med särskild inriktning på fotografi.

Otto står själv för den första utställningen, med det lakoniska namnet MÄN. Han har gått igenom mängder av egna bilder från ett långt fotograferande liv, digitaliserat och gjort ett urval med 35 foton, nästan alla i svartvitt, tagna ”under det senaste halvseklet”. Till utställningen har han också tagit fram en katalog med alla bilder.

I stället för bildtexter eller uppgifter om var och när bilderna är tagna markeras de enbart med ett ord, mest genom yrkestillhörigheter, drejare, ekologisk bonde, fiskare, teaterregissör …

Männen på Ottos bilder är inte vilka som helst. Han är ingen gatufotograf som tar snapshots från höften i snabba möten. I stället har han relationer till de personer han fotograferat. Varje bild har en historia, en berättelse.

I katalogen skriver han om bilden som förbinder människan med ordet och slår fast att ”Män är också människor”, (fast hans bilder handlar ju inte om #metoo) och att den fråga han vill ställa är ”Vad är en man och vad vill han vara?”.

På vernissagen i lördags berättade Otto mer om bilderna, hur de kommit till och vilka personer vi ser. Många hör hemma i trakterna kring Råå. Symboliskt nog har fotografen sin gamla småbildsformats Leica dinglande om halsen. Den har följt honom genom livet.

Journalist. (Otto von Friesen)

Han själv finns med som motiv på en av bilderna, tagen av hans hustru Gerlinde Krüger von Friesen. Otto står framför en gammal Volkswagen någonstans i Sverige.

Otto von Friesens bilder av män föder tankar på livets gång och generationernas erfarenheter. Krematoriearbetaren håller prosaiskt ett kar med brända ben och samsas på bilden bredvid med en kyrkvärd, som håller en stor nyckel i handen, kantänka går den direkt till Sankte Pers portar, eller?

Helsingborg är numera en utarmad galleristad och ett nytt galleri är en glädjande tilldragelse. Kan nya Subrosa också bli ett öppet rum för fotografin vore det förstås extra roligt, menar jag.

Fotnot: Otto von Friesens utställning Män pågår till 26 maj. Galleriet på Råå (Patrullgatan 18 A) har öppet lördagar och söndagar 16 – 18.

Tidningsbud.


Donald Trump, Flyktingar, Fotografi, Främlingsfientlighet, Mänskliga rättigheter

Flyktingkaravanen ”vid en korsväg i Mexiko”

Children at the border, from Jonathan Blitzer’s dispatch “The Migrant Caravan Reaches a Crossroads in Southern Mexico.”Photographs by Adriana Zehbrauskas for The New Yorker

Tidskriften The New Yorker presenterar inför årsskiftet det gångna årets bästa bilder i den egna tidskriften. En av de framlyfta bilderna är tagen av Adriana Zehbrauskas, som tillsammans med journalisten Jonathan Blitzer i oktober sändes till Mexiko. De skildrade i reportaget “The Migrant Caravan Reaches a Crossroads in Southern Mexico…”den ”karavan” av flyktingar som sökte sig norrut mot den amerikanska gränsen.

Mauricio Ramos waits beside the road outside Pijijiapan on Friday with his mother-in-law and his wife, who is holding their baby.

Där möttes de senare av tiotusentals amerikanska soldater, utsända av president Donald Trump. Deras uppdrag var att till varje pris se till att inga flyktingar tog sig över gränsen. Också dödligt våld hade på förhand godkänts.

Jag tror inte att några flyktingar dödades. Däremot besköts också kvinnor och barn med en särskild tårgas, förbjuden i en FN-konvention, undertecknad av USA. USA:s hade förpliktigat sig till att inte använda den farliga gasen i krig utomlands, hette det i en deklaration från Vita huset. Däremot stod det militären fritt att använda den i USA.

När flyktingar och inte minst flyktingbarn behandlas så kusligt är det en indikation på att dagens USA, under Trumps knappa två år vid makten, förvandlats till en skurkstat, som inte respekterar mänskliga rättigheter och där främlingsfientlig rasism blivit statlig politik.

Adriana Zehbrauskas  bild visar barn hopklämda på   ett primitivt lastbilsflak. Jag försöker föreställa mig vad de kan ha känt och tänkt. Bilden är tagen i den sydmexikanska staden Arriaga, som när flyktingarna i ”karavanen” kom dit på en dag förvandlades till ett stort och primitivt flyktingläger.

Jonathan Blitzer och Adriana Zehbrauskas färdades med flyktingarna norrut genom Mexiko. De talar med organisationen Pueblo Sin Fronteras som hjälper ”karavanens” flyktingar. I reportaget fångas flyktingarnas vånda, fortsätta eller vända om, vilken väg, är det värt alla risker de tar, klarar barnen påfrestningarna …?

En latinamerikansk flyktingfamilj blir beskjuten med tårgas av amerikanska gränssoldater vid gränsen till Mexiko. Foto: Al Jazeera.
Fotografi, Kultur, Landskrona

Landskrona Foto ger staden en ny identitet

Landskrona Fotofestival 2018 avslutas i dag söndag. Ett 20-tal utställningar visas med bilder av över 100 fotografer. Vi som besöker festivalen vandrar mellan de olika utställningarna – som är helt gratis för alla bosatta i staden. Fortsätt läsa Landskrona Foto ger staden en ny identitet →