Kategoriarkiv: Fotografi

Fotografi, Frankrike

Paris 1838: Den första fotograferade människan

Boulevard du Temple, Paris, 3rd arrondissement, Daguerreotype. Made in 1838 by inventor Louis Daguerre, this is believed to be the earliest photograph showing a living person. Image source Wikimedia Commons. Foto: Louis Daguerre.

Biden till bloggen är unik. På den ser du den första fotograferade människan.

Du ser honom, gissar att det är en man, i vänstra delen av fotot, just där räcket böjer av.. Han är en man som får sina skor putsade. Vid hans fötter sitter skoputsaren i arbete.

De hästochvagnar eller gående som snabbt tagit sig fram längs parisiska Boulevard du Temple i tredje arrondissementet har tyvärr inte fastnat på bilden. Varför? Jo exponeringstiden är tio minuter. Därför syns enbart mannen som får sina skor putsade och som stått länge på samma plats.

Mannen som får sina skor putsade visste nog då inte att han blev historisk, bara genom att stå där med ansikte mot solen. Han blev den första fotograferade människan, nog är det i klass med den första människan på månen.

Men förmodligen fick han aldrig veta det.

Bilden togs 1838 av ingen mindre än Louis Daguerre, fotografiets och Daguerreotypens uppfinnare. Man tror att det är det första fotografiet med en människa på. Namnet på mannen i bilden är okänt.

Kanske hade Louise Daguerre arrangerat bilden och bett mannen stå där och putsa sina skor. Men det lär vi heller aldrig få veta.

För oss som fotar i dag är ett fotografi ett stycke frusen tid, ett snapshot. Men på Daguerres tid var den frusna tiden tio minuter. Se på bilden igen! Varsågod, ett stycke frusna tio minuter från 1838.

Ändå är det en ”modern” bild. Ljuset över gatan, boulevardens träd och deras skuggor skapar på något vis en ”parisisk stämning”, inbillar jag mig.

Jag läser om bilden i en artikel av Christopher P Jones, författare och konsthistoriker. Jones undrar vad den avporträtterade mannen kan ha tänkt på. Men det ingen lätt uppgift att försöka ta redan på vad en man tänkte på för snart 200 år sedan.

Bakom den här fotografin ligger en teknisk nydaning. Camera Obscuran var en känd teknik, att man genom ett litet hål kunde projicera en uppochnedvänd bild av yttervärlden i ”kamerans” inre. Med hjälp av kemiskt behandlade kopparark (med silversalter) lyckades Daguerre fixera bilden på vad han kallade en daguerreotyp, första gången 1837.

Daguerre började med att fotografera stilleben. Men någon gång under slutet av 1837 eller början av 1838 tog han ut sin kamera och tog den här bilden. Boulevard du Temple var då en fashionabel del av Paris, med affärer, caféer och teatrar. Gatan hade ett öknamn, Boulevard du Crime, till följd av alla de affischer med mord och dramatik som var favoritämnen bland tidens teatrar.

Under andra delen av 1800-talet byggdes Paris centrum om av Georges-Eugène Haussmann, under ett kontroversiellt stadsförnyelseprogram på Napoleon III:s tid. Boulevard du Temple utplånades då och lämnade plats för Boulevard du Prince Eugene.

Den bild vi ser är alltså bilden av en gata som inte finns längre, en bild med en man som inte heller finns men som genom Daguerres bild fått evigt liv.

Fascism, Fotografi, Historia, Landskrona, Nazismen, Spanien, Tyskland

Historiens fasor och Bilderna i Citadellet

Lesia Maruschack – Maria’s Doll, en bild från hennes Projekt Maria F om svältkatastrofen med fyra miljoner döda under Stalintiden i dåvarande sovjetiska Ukraina. Foto: Sören Sommelius.

Landskrona fotofestival har under alla år haft ett fokus i det snart 500-åriga Citadellet, byggt på den danska tiden som fästning, senare använt som fängelse och särskilt kvinnofängelse under långa tider. Historiens mänskliga lidande sitter i väggarna på de trånga cellerna.

I Citadellet har under tidigare festivaler visats bilder förknippade med mänskligt lidande, förföljelser, våld och folkmord. Jag glömmer aldrig bilderna från Stalintidens brutala utrensningar och mord på dissidenter under åren före det andra världskriget, de visades där på en tidigare festival.

I år visas här verk av fyra fotokonstnärer som med bilder och installationer bearbetar minnen från fyra av världsahistoriens smärtpunkter.

Den spanske fotografen Clemente Bernad har dokumenterat minnen från det spanska inbördeskriget på trettiotalet och av diktatorn Francos otaliga övergrepp, kanske 150 000 döda. Bernads bilder är en viktig påminnelse om det fascistiska Spaniens brutalitet ända till diktatorns död 1981 och den följande övergången till demokrati. Läs mer i Peter Fällmar Anderssons intervju med fotografen i Helsingborgs Dagblad.

Foto: Lesia Maruschak, ur hennes Projekt Maria F, om svältkatastrofen 1932-33 i Stalintidens sovjetiska Ukraina, med fyra miljoner döda. Fönstret i bakgrunden är från den cell på Citadellet där bilden visas.

Lesia Maruschak, född i Kanada, med ukrainska rötter, påminner med sitt Projekt Maria F om svältkatastrofen Holodomor 1932 – 33 i dåvarande sovjetiska Ukraina. Hon har utgått från historiska bilder som bearbetats och särskilt från  ett fotografi av Maria F, en flicka som överlevde svältkatastrofen. Jag ser bilderna i citadellets celler med ljusinsläppet bakom dem från minimala cellfönster. Det är omöjligt att inte bli berörd.

Belgiske Anton Kusters visar sin installation Blue Skies Project. Genom ett bildspel relaterar Kusters till de 1078 koncentrationsläger som fanns i nazismens Tyskland, från Hitlers maktövertagande 1933 till krigsslutet.

Kusters visar inga bilder från lägren. Många av dem är utraderade utan att några spår återstår. Med GPS har han spårat platserna där de fanns – och fotograferat himlen över dem, väntat till han kunde fota en blå himmel. 1078 blå himlar, med lägrens koordinater och uppgifter om hur många som dött där, överlämnar till betraktarens fantasi att fylla i och skapa/återskapa egna bilder från det som skedde under dessa blå himlar.

Årets tema för festivalen är ”Minnets arkitektur”. Det öppnar för olika slags bilder som reflekterar över historien på olika vis. I den vackra konsthallen visas verk av sex fotografer som ”undersöker hur identiteter formas i en postkolonial era”.

En av dem är Silvia Rosi, född i Italien, med rötter i afrikanska Togo och nu verksam i London. Många av hennes bilder är självporträtt, där hon ”föreställer” sin mamma eller sin pappa (som hon aldrig träffat). I en introducerande text får vi veta att hennes pappa reste vidare. Hon växte upp i en upplöst familj. ”Vad gick förlorat? Går det att skapa ett fiktivt familjealbum? Kan man sammanföra det som splittrats i fotografiet?”.

Fotofestivalen i Landskrona bjuder på många starka visuella upplevelser och ger inspiration till att både se och reflektera – och förstås till att ta egna bilder. Det är en utställning med höga ambitioner och ett tillfälle att se bilder av några av tidens främsta fotografer.

Fotnot: En första blogg om Fotofestivalen finns här: http://www.nyakultursoren.se/?p=12985

Utställningen pågår till den 20 september, är helt gratis för alla landskronabor och vad gäller utomhusutställningarna gratis för alla. Öppet alla dagar 12 – 17.

Silvia Rosi, född i Italien, med rötter i afrikanska Togo och nu verksam i London.Här ett självporträtt där fotografen ”föreställer sin mamma,
Fotografi, Landskrona

Minnets arkitektur på Landskrona Foto

Föremål hittade i massgravar i Srebrenica i Bosnien. Foto: Ziyah Gafic,

Landskrona Foto Festival, som med all rätt presenterar sig som ”Sveriges viktigaste fotofestival” öppnade under innevarande helg 2020 årets utställningar.

Festivalen, numera en biennal, som återkommer vartannat år, är efterlängtad som nordvästra Skånes nog mest ambitiösa kulturevenemang, med tjugotalet utställningar, de flesta utomhus. Som utställningsbesökare rör jag mig mellan många miljöer i centrala Landskrona. Festivalen synliggör staden och staden är som allra mest spännande under festivalveckorna.

Monica Allende, festivalens konstnärlige ledare, med erfarenheter som ansvarig för ”Format 17”, Storbritanniens främsta fotofestival och bildredaktör på The Sunday Times Magazine, har ställt samman årets utställningar, vars tema är ”Minnets arkitektur” och visuella rum.

När Allende 2018 utsågs till festivalens konstnärliga ledare sa hon bland annat:

”Det är en ära att få ansluta mig till Landskrona Fotos team som konstnärlig ledare. I en festival som har placerat sig som en milstolpe för fotografering i Skandinavien sedan lanseringen 2013.

Jag hoppas kunna bidra med min vision som kurator genom att uppmuntra till social debatt och engagemang med ett allomfattande samtal och ett program med fokus på ämnen som vi kan relatera till. Jag kommer också att sträva efter att utöka det fotografiska samtalet genom att inkludera tvärvetenskapliga visuella berättelser och omfamna digitala plattformar.”

På Kasernplan mellan Museet och Tyghuset, högkvarter för Landskrona Foto, visas utomhus drabbande bilder av två fotografer. Den bosniske fotografen Ziyah Gafic, född 1980, visar i sina bilder under vinjetten ”Sökande efter identitet” föremål och bilder funna under utgrävningarna av massgravar i Srebrenica. Det är utformat som en starkt berörande kriminalteknologisk dokumentation av sådant som klockor, nycklar och kammar, som de mördade haft i fickorna, liksom privata fotografier på familj, barn och bröllop.

Susan Meiselas, född 1948, bor och arbetar i New York. Hon har på liknande vis särskilt dokumenterat smärtpunkter i det kurdiska folkets lidande. Här under en bild av en kurdisk kvinna vid kanten av en öppnad massgrav, gissningsvis tagen under en period när Human Wrights Watch dokumenterade massgravar med kurder mördade under Saddam Hussains regim i Irak.

Susan Meiselas fick 1994 det prestigefyllda Hasselbladspriset, fotografens ”Nobelpris”. Hon har dokumenterat konflikter och krig och särskilt det kurdiska folkets lidande. Hon har också skrivit en bok om det, Kurdistan: In the Shadow of History, Random House.

Schweiziske Robert Eberhard dokumenterar gränser. På bilden i förgrunden palestinskt territorium, i bakgrunden israeliskt, gissningsvis ockuperat.

På väg ner genom Slottsparken mot Landskrona konsthall och Citadellet visas Human Territoriality, en serie bilder av den schweiziske fotografen Roger Eberhard, verksam i Zürich och Berlin. Många är relaterade till gränser.

En av Eberhards bilder är tagna vid gränsen mellan palestinska områden och israeliska, förmodligen ockuperade.

Han har också gett ut en bok, med samma titel, Human Territoriality, där han dokumenterat i fred och bild dokumenterat gränser och gränspassager, övergångar (“Human Territoriality” (Edition Patrick Frey, 120 pp., 60 euros).

Landskrona Foto Festival pågår till den 20 september, är helt gratis för alla landskronabor och vad gäller utomhusutställningarna gratis för alla.Öppet i dag söndag 10 18, övriga dagar 12 – 17.

Fotnot: Mer om Landskrona Foto Festival i en kommande blogg.

Kurdisk massgrav. Foto: Susan Meiselas..
Brasilien,, Corona, Covid-19, Fotografi

Bilderna från pandemin: Covid-19 och ensamheten

I brittiska The Guardian läser jag ett reportage om en begravning på São João Batista-kyrkogården i Rio de Janeiro.

Fyra personer syns på Nicoló Lanfranchis foto. Tre av dem bär skyddsdräkter. Mannen i bakgrunden är 49-årige Henrique, som är den ende som tillåts närvara vid jordfästningen av hans 82-åriga mamma Elizabeth Baez. Hon föll offer för Covid-19-epidemin. Han är hennes ende son.

Bilden visar social distans in i döden. Coronaviruset fräter sönder gemensamhetens strukturer. Covid-19 är viruset som sprider död och ensamhet.

Fotografen Nicoló Lanfranchi berättar att också han bar mask under begravningen, som väckte egna starka minnen hos honom. Lafranchis egen 72-åriga pappa Piero genomgick nyligen intensivvård på ett sjukhus i Voghera i Lombardiet i norra Italien, en av de värst drabbade platserna på jorden.

Vi lever(och dör) denna vår, detta år 2020, i en mycket speciell tid, vars mörka skuggor för lång tid framöver kommer att falla över mänskligheten. Sällan har vi vetat så lite om framtiden. Aldrig har det varit så svårt att förstå det som sker och förutsäga. Många hoppas att experterna ska säga att ”det här är över om en vecka eller tre veckor” och att allt sedan blir som vanligt. Men så är det ju inte.

Bilderna här under från New York Times. Se fler här.

Överbelagd Intensivavdelning med Covid-19-patienter i en korridor på ett sjukhus i Lombardiet.
Pradalunga i italienska Lombardiet den 15 mars: ”Hon var knappt vid medvetande då Rödakorsarbetarna kom till hennes hem”.
Fotografi, Storbritannien

John S Webb åter till Uppväxtens Londonkvarter

Fotografen John S Webb (t v) i barndomens kvarter i Clapham, London.

Fotografen John S Webb har genom åren publicerat en lång rad fotoböcker. På den fotografiska filmens tid arbetade han ofta med en till synes ålderdomlig storformatskamera. På senare år har han med lättare digital utrustning utforskats världen som vandrande landskapsfotograf.

Hans bilder har ofta arbetat i den svartvita gråskalan, där sällan människor skymtat, annat än möjligen på stort avstånd.

På Instagram har John på sistone brutit sig ut den svartvita ramen. Hans landskap har fått färg.

I dagarna har John S Webb publicerat en helt annorlunda och djupt personlig fotobok, ”Stonhous Street SW 4”. Boken består av bilder på människor och miljöer i det område i London, där John föddes 1950 och där han växte upp, Old Town Clapham. Den är inte minst en hyllning av hans föräldrar Elsie och Eric Webb, som gifte sig i september 1939, några veckor efter andra världskrigets utbrott.

Efter skolan fick John Webb arbeta på en fotostudio i Clapham. Han fotade det mesta, från mode till möbler, inte minst till postorderkataloger. 1970 började han studera fotografi. Fotoskolan gav sina elever olika uppgifter. John dokumenterade sin uppväxtgata och hans bilder visades på utställningar på lokala bibliotek. Utställningskopiorna är sedan länge försvunna. Men från de bevarade negativen kommer merparten av bokens bilder.

I bilderna återskapas vad som kan upplevas både som en barndomsidyll och som ett slitet arbetarklassområde, där familjens hus tvångsåldes och revs för att lämna plats för nya projekt

Av bilderna framgår tydligt att det finns relationer mellan fotografen och de han fotar. Han känner dem, de tillhör hans hemma, hans vardagliga värld. De skildrar alls inte ett kvarter där han som främling bara är på exotiskt snabbbesök.

Bokens foton är med några få undantag från åren 1971 – 74. Det sistnämnda året lämnade John England, flyttande till Sverige och slog sig ner i Helsingborg. Han bor nu i Malmö.

Stonhouse Street: I de två affärerna kunde köpas godis, serietidningar, dagstidningar och cigaretter. Foto: John S Webb.

Fotnot: John S Webb var en av fotograferna knutna till fototidningen Aktuell Fotografi, med redaktion på Sundstorget i Helsingborg. Under några spännande år gjorde tidskriften Helsingborg till något av ett kreativt center för svensk fotografi, med Jan Olsheden som drivande kraft på redaktionen. Bland de många fotografer som arbetade för eller ofta medverkade i tidskriften kan nämnas Gerry Johansson, Yngve Baum, Per Lindström och Ralph Nykvist.

Fotnot 2: Fotografierna ifrån boken kommer att ställas ut i augusti i Clapham på ett teater Clapham Omnibus i deras café/bar. Det är samma byggnad där bilderna ställdes ut där 1973, då huset fungerades bibliotek.

John S Webbs föräldrar och familjens hund. Foto: John S Webb.
Fotografi, Indien, Landskrona

Dagens Indien sett av 19 unga indiska fotografer

Anushree Fadnavis visar i sin bildserie Traindiaries miljöer avsedda endast för kvinnor.

19 unga indiska fotografer visar under sommaren på Landskrona museum utställningen ”Landskrona foto view: India”. Bakom den står Niclas Östlind och Niyattee Shinde som valt ut de medverkande fotograferna, några av dem hade kommit till vernissagen i fredags.

Landskrona Foto har under en följd av år haft ett återkommande landstema, där man på en utställning introducerat fotografer från ett givet land. De första åren stod europeiska länder i fokus. Förra året handlade det om Chile och nu alltså om Indien.

Det har sagts att journalister och författare som skrivit om Indien, använt subkontinenten som en spegel för att förstå saker hemma i Sverige, som ”det annorlunda” mot vårt ”normala”. Detsamma gäller nog också många foton som tagits av västerlänningar som rest i Indien, där det exotiska och avvikande, tiggare, tempel, tigrar och ormtjusare typ, får ta stor plats.

Utställningen i Landskrona visar uppfriskande fram andra sidor av Indien. I sitt förord till den imponerande katalogen berättar de båda kuratorerna att man haft ett dubbelt syfte i valet av fotografer och bilder. Man har både velat ge en bred bild av den samtida fotografin i Indien och samtidigt också belysa olika aspekter av samtida indiskt liv.

När det gäller den senare ambitionen är det lätt att ta till sig de visade bilderna. De människor som förekommer är oftast subjekt och medvetna om fotograferingen – också då det handlar om något så tung som bilder på människor och miljöer i ett indiskt mentalsjukhus för kvinnor.

Därmed ger utställningen en annan och bredare bild av Indien än vanligt, med inslag av både vardagligt liv och samhällskritisk svärta.

Vivek Mariappan har dokumenterat kök från hela Indien.

Vivek Mariappan från den sydindiska storstaden Chennai (tidigare Madras) har dokumenterat kök i hela Indien. Bilderna blir också en kritik av det i dag hindunationalistiska Indien och vill visa att det är ekonomiska förhållanden som skiljer människor, inte kultur, religion eller kasttillhörighet.

Gayatri Tanju från Bangalore visar sin svit ”Strictly do not kiss here” om ogifta par som för sin förbjudna kärlek tvingas till hemliga möten på udda platser.

Helt annorlunda platser visas av Anushree Fadnavis från New Delhi, som i Traindiaries fotat hur kvinnor beter sig i miljöer som är utformade för att de ska slippa utsättas för manliga blickar eller provokationer, som kvinnokupén på tågen, som ger kvinnor en känsla av frihet.

Saumya Khandelwal har arbetat med ett kontroversiellt ämne, barnäktenskap. Hon har arbetat i ett normandiskt område nära gränsen till Nepal, där var fjärde flicka gifter sig för arton års ålder, vilket är den legala minimiåldern för hela Indien.

Landskrona Fotos satsning på indiska fotografer och deras bilder har gett rik utdelning. Det är en ovanligt nyanserad och mångfasetterad bild av Indien som förmedlas på en utställning med ett rikt bildmaterial, värt flera besök. Åtminstone jag själv tänker återkomma.

Bröllopsceremonier för 14-åriga Muskaan. Foto: Saumya Khandelwal.

Utställningen pågår till 16 oktober. Öppet lö 10 – 17, ti – fre och sö 12 – 17.

Arbete, Fotografi, Landskrona

Tre svenska arbetarfotografer på Landskrona Foto

Det första jag ser i Landskrona Fotos Tyghuset mitt i stan är en vägg med porträtt av arbetare i den tunga industri för kring femtio år sedan av tre i dag närmast legendariska fotografer, Yngve Baum, Jean Hermanson och Odd Uhrbom.

Utställningens curator, fransmannen Christian Caujolle, mångårig konstnärlig ledare för Landskrona Foto, har arrangerat väggen. Med den introduceras först och främst ett antal personer, som alla arbetade i tunga industrier, på varv och bilfabriker, i gruvor. Genom porträtten möter vi också fotograferna, som arbetade individuellt men ändå är befryndigade och som i dag tillhör väsentlig svensk fotohistoria. Och vi ser arbetare stiga fram ur en annan tids hårt arbete.

Porträtt tagna av Yngve Baum, översta raden, Jean Hermanson och Odd Uhrbom, på utställningen ”Svärta”.

Utställningens titel är Svärta. De bilder som visas är tagna med svartvit film, kanske Tri-X, och sin tids kamerateknik, framkallade och fixerade i mörkrum. Silvrets svärta är utgångspunkten.

Bilderna på Svärta hade den grävande journalistiskens syfte, att visa upp orättvisor för att bidra till förändring. Dessa tre svenska arbetarfotografer synliggjorde ungefär samtidigt det svenska klassamhällets djupa orättvisor och ville med sina bilder med svärta visa arbetarnas villkor i miljöer som var okända för de flesta.

Odd Uhrbom gav 1968 ut sin Gruva, med texter av författarinnan Sara Lidman. Hans bilder var en dokumentation av gruvarbetarnas arbetsvillkor vid LKAB:s gruvor i Kiruna och Malmberget.

Året efter det att ”Gruva” kom ut, i december 1969, gick 5000 gruvarbetare ut i vild strejk under morgonskiftet på gruvan i Svappavaara, i protest mot arbetsmiljö, löner och bristande inflytande.

Jean Hermanson gick bort 2012. Hans 250 000 efterlämnade negativ liksom ett par tusen kopior finns i Landskrona Fotos förvar.

Hermansson dokumenterade som arbetarfotograf Öresundsvarvets nedläggning i Landskrona. Hans film Arbetets döttrar skildrade kvinnliga arbetare på en konservfabrik och på Malmö strumpfabrik. I flera böcker arbetade han med författaren Folke Isaksson, som i ”Dom svarta – en bok om gjuteriarbetare i Sverige”.

Yngve Baum avled 2016 under tragiska omständigheter. Vi var många av hans vänner som trodde att det fotografiska och filmiska material han lämnat efter sig kunde ha gått förlorat. Men så var inte fallet. Genom en unik aktion lyckades fotografen Björn Rantil rädda det som fanns. Jag hoppas på framtida utställningar och rentav böcker ur det materialet.

Yngve synliggjorde i sina bilder samhället och tidsandan genom bilder av människors villkor, med fokus på orättvisor och klassklyftor. Han var särskilt engagerad i arbetares utsatthet, på de stora varven och bilfabrikerna. Många av hans bilder har en ikonisk och tidlös kraft. Också han arbetade med kända författare, som Artur Lundkvist i Berberby (om Algeriet) och Stig Claesson i den personliga ”Om mamma”.

Utställningen har ett fokus femtio år tillbaka i tiden. Sedan dess har det svenska klassamhällets klyftor fördjupats, kanske mest i Europa. 

I den fina katalogen skriver Aftonbladets Åsa Linderborg: ”De senaste årens förslumning av arbetslivet sker bokstavligen på liv och död. LO-kollektivet har åtta år kortare medellivslängd än akademikerna och förklaringen ligger i arbetet, som nöter ner kroppen.”

De rika har berikat sig, de fattiga har fråntagits redskap i kampen för bättre villkor. Men ser vi det? Var finns de drabbande bilderna från klass, klyftor och orättvisor på svenska år 2019? 

Fotnot: Svärta. Svenska fotografer i den tunga industrin 1968 – 74 hade vernissage i lördags på Landskrona Fotos tyghus, med bilder av Yngve Baum, Jean Hermanson och Odd Uhrbom. Den pågår till 12 oktober. Öppet Torsdag – Lördag kl. 12.00-17.00.

Samtidigt hade en annan utställning vernissage i Landskrona museum, ”Landskrona foto view: India”, med bilder av 19 unga indiska fotografer. Återkommer till den utställningen i en senare blogg.

Dunkers, Fotografi, Helsingborg

ÖGA MOT ÖGA MED djuren i Björn Perssons bilder

Father and Son, Masai Mara, Kenya, 2017. Foto: Björn Persson

I sin bok ”Allt jag inte vet om djur” (Alfabeta 2012) skrev den brittiska författarinnan Jenny Disky (1947 – 2016) bland annat att även om hon levt mycket med djur och kan mycket om djur så kan hon inte alls föreställa sig hur det skulle vara att verkligen vara till exempel en katt. Även om många lever med och nära djur är vår kunskap om djurens villkor bräcklig och ytlig.

Jag minns Diskys tankar när jag på fredagskvällen på Dunkers såg vernissagen på The Thin Line, en unik fotoutställning med bilder av främst Afrikas vilda djur, tagna av Björn Persson.

Hans bilder påminner vid första anblicken mycket om andra liknande bilder av elefanter, tigrar, lejon och leoparder. Ändå har de en egenart, inte minst genom att så många av utställningens bilder är närbilder, där fotografen tagit sig helt nära de djur han fångat med kamerans öga.

Bilderna har därmed uppstått ur möten, öga mot öga, på ett sätt som får mig som betraktare att uppleva att jag ser djuren på ett nytt sätt, också som individer, men därtill i Diskys mening har något därutöver att förmedla om djurens existentiella villkor.

Björn Persson flyttade i 20-årsåldern från Helsingborg till Sydafrika där han arbetade med antitjuvskytte i en nationalpark. Den erfarenheten byggde hos honom förståelse för både djurens beteende och deras otroliga utsatthet. Utställningens titel syftar på att Afrikas vilda djur är utrotningshotade, både till följd av klimatförändringar och genom människans rovdrift.

Soul of the Leopard, Masai Mara, Kenya, 2017. Foto: Björn Persson

En stor publik hade i fredags kommit till vernissagen i entréhallen, som var fylld till sista plats. Det kändes som en efterlängtad nytändning för det länge så nergångna kulturhuset, inte minst därför att utställningen också är producerad av Dunkers, med AnnCatrin Gummesson som curator.

Utställningen pågår till 20 oktober.

Astronomi, Fotografi, Lyrik

Verser om universum

Maria Mitchell (1818 – 1899), den första kvinnliga astronomen i USA, undervisar en grupp kvinnliga studenter i astronomi.

”Låt stjärnornas ljus lysa upp era egna liv . Då behöver ni aldrig oroa er för att bagateller ska ställa till problem.”

Så brukade Maria Mitchell, amerikansk 1800-talspionjär inom astronomin, säga till sina elever, som var de allra första kvinnorna i USA som utbildades i astronomi och det vi nu kallar astrofysik, kombinationen av matematisk fysik och observerande astronomi.

Undervisningen ägde rum i Vassarobservatoriet som var både Mitchells hem och klassrum. Där genomförde hon regelbundet kväller som bestod både av stjärnstudier med teleskop, samtal om universum och poesiskrivning, där eleverna skrev dikter utifrån sina astronomiska funderingar.

Bilden ovan säger allt. En grupp astronomiskt engagerade kvinnor poserar med sina teleskop. Bilden kan vara tagen kring 1880. Det är fortfarande dagsljus utan stjärnhimmel.

Oförlikneliga Maria Popova skriver om Maria Mitchell i sitt senaste veckobrev, Brain Pickings, med titeln ”Amanda Palmer’s Haunting Reading of Adrienne Rich’s Poem About Love, Perspective, and the Hubble Space Telescope”.

Maria Popova knyter samman Maria Michell med den afroamerikanska poeten Tracy K Smith, vars far var en av NASA’s första svarta ingenjörer och den dikt, Universe in Verse, som Smith läste i samband med att Hubble-teleskopets 27-årsdag firades, en uppläsning som tillägnades minnet av Maria Michell.

“We saw to the edge of all there is — so brutal and alive it seemed to comprehend us back,” skriver Tracy K Smith i sin hyllningsdikt till Hubbleteleskopet.

Smith var i samma ålder som Maria Michells elever när Hubbleteleskopet levererade sin första efterlängtade bilder från rymden. Efter teleskopets uppskjutning 1990 har dess bilder bidragit avgörande till vår förståelse av universum, och skapat en ny känsla för världarnas skönhet.

Adrienne Rich (1929 – 2012), skrev en annan dikt med existentiella undertoner om teleskopets vetenskapliga triumfer, “Hubble Photographs: After Sappho”:

Amanda Palmer’s Haunting Reading of Adrienne Rich’s Poem About Love, Perspective, and the Hubble Space Telescope

En av Hubbleteleskopets bilder står ut speciellt, ”Skapelsens pelare”, här under, som visar interstellärt material i Örnnebulosan, cirka 7000 ljusår från Jorden, platser där stjärnor föds.

“Pillars of Creation,” one of the most recognizable Hubble images, depicting the interstellar gas and cosmic dust of the Eagle Nebula some 7,000 lightyears away from Earth, simultaneously creating new stars and being destroyed by the light of nearby newborn stars. (Photograph: NASA)
Ängelholm, Fotografi

Bibi Hammars foton visas på Tomarps kungsgård

Foto: Bibi Hammar.

Ängelholmsfotografen Bibi Hammar (1932 – 2012) var under många år Ängelholms bröllopsfotograf. Men än mer var hon en lysande porträttfotograf med inkännande blick för människors uttryck och egenart. Därtill var hon en poetisk naturfotograf, med känsla för ljus, linjespel och naturens mångfald av former. Hon dokumenterade också Ängelholm och Bjäre under de stora förändringarna under andra hälften av 1900-talet.

I vår visas ett fylligt urval av Bibi Hammars bilder på Tomarps kungsgårds bottenvåning, i det som kallas Lilla galleriet, i korridorer och smårum, med flagnande gamla tapeter som bakgrund. Fokus ligger på porträtt och naturstudier.

Tyvärr saknas uppgifter för många av porträtten om vilka personer det är. Men säkert kan Tomarps besökare identifiera en hel del.

Per Assarsson

Här finns bland andra på en ung Lars Lerin med rebell i blicken, en lite farbroderlig (faktiskt) påveskändare Jörgen Nash och en somrig Lars Vilks innan rondellhundarna invaderat hans liv. Särskild närhet finns i porträttet av Per Assarsson, som Bibi levde med i många år, här som ung jurist med vind i håret och en tung lagbok i famnen.

Bibi Hammar övergav aldrig den klassiska tekniken med film i kameran. Hennes bilder är alla i svartvitt. De har tillkommit i mörkrummets omsorger, den som för näsan till dem skulle nog nästan kunna känna doften av framkallnings- och fixervätskor.

Utställningen hade vernissage i lördags.