Kategoriarkiv: EU

Övningen med USA ”strider mot alliansfriheten”

Hösten 2020 skulle en stor Nato-Auroraövning hållits i Sverige för 630 miljoner, med förband från USA och många Natoländer. Coronan stoppade övningen som ersattes av den största hittills med amerikanska specialförband som genomförs i dagarna. Bilden från Aurora 17, Foto: Alexander Mahmoud/DN.

Den stora militärövning med amerikanska specialförband som just
nu pågår över svenskt territorium till havs och till lands strider mot vår alliansfrihet, skriver Sven Hirdman, tidigare statssekreterare i
försvarsdepartementet, och Pierre Schori, före detta statsråd och FN-ambassadör i ett inlägg i Dagens Nyheter.

De båda författarna skriver:

”Dessa krigsövningar strider mot vad den svenska alliansfriheten
har stått för i 200 år. Vi noterar i sammanhanget att
alliansfriheten inte ens nämns i den nya totalförsvarspropositionen. En sådan ny svensk säkerhetspolitik skulle riskera att dra in Sverige i ofärd och göra oss till ett förstahandsmål i händelse av en ny stormaktskonflikt i Europa.”

Alternativet, en bristvara i den svenska debatten, är att Sverige
tillsammans med andra länder som Finland, Tyskland och
Frankrike söker verka för minskade stormaktsspänningar i
Europa.”

Egentligen ville Försvarsmakten 11 maj till 4 juni 2020 genomföra en andra ännu större variant av Aurora-övningen än den 2017. 25 000 soldater från många länder skulle delta i övningen vars beräknade kostnad var 660 miljoner kronor. Övningen skulle genomföras med totalförsvaret över hela Sverige men med tyngdpunkten i Blekinge och Skåne.

Under Aurora 2017 ställdes skarpladdade amerikanska patriotmissiler upp på Gotland, sannolikt riktade mot Ryssland. Efter övningen köpte Försvarsmakten dyrt de amerikanska missilerna, trots att dessa var äldre, mindre effektiva och dyrare än en fransk EU-variant.

Under Aurora 2020 skulle svenska officerare tillsammans
med amerikanska kollegor bemanna och öva det amerikanska
Patriot-batteriet. När Sverige drabbades av coronapandemin ställdes dock övningen in – eller rättare sköts på framtiden till 2021 eller senare.

Mitt i upptrappningen av det dödliga viruset och drastiska inskränkningar av medborgarnas rörelsefrihet lät
försvarsminister Peter Hultqvist (S) meddela att Sverige nu i november skulle samöva tillsammans med Pentagons marin-, -flyg- och
markförband i den svenska skärgården. Övningen har de senaste
dagarna pågått med hänvisning till det kritiserade så kallade
svenska värdlandsavtalet med USA.

Övningens egentliga syfte synes vara att förbereda för att
svenska förband tillsammans med det amerikanska 352:a
specialoperationsförbandet – som stridit i Irak och Afghanistan –
ska kunna ingripa militärt i andra länder, skriver Hirdman och Schori vidare, ”läs på andra sidan Östersjön”.

I de baltiska staterna finns en förståeligt oro för en rysk attack. Men de tre staterna för medlemmar i båda EU och Nato, varje ryskt försök att återinliva deras territorier i Ryssland är dömt att misslyckas.

Vid en upptrappad konflikt mellan Ryssland och de baltiska staterna har Sverige viktigare roller att spela än att delta militärt tillsammans med amerikanska förband i angrepp på Ryssland. Ett sådant agerande skulle dra in Sverige i ett storkrig som ingen är betjänt av, ett storkrig med kusliga perspektiv.


Permanent vintertid skulle vara rent bedrövligt

 Harold Lloyd filmen Safety Last! (1923) i en ikonisk scen som handlar om tiden.

Sommartid infördes i Sverige 1978, på förslag av den dåvarande liberala Ullstenregeringen, skriver Olle Wästberg, tidigare riksdagsledamot (L) och ordförande i 20145 års demokratiutredning i en understreckare i Svenska Dagbladet, ”Dags för ett slutgiltigt farväl till sommartiden?” .

I söndags återgick Sverige från sommartid till vintertid. På sydsvenska breddgrader innebar det att solen från att ha gått ner 16.34 på lördagen passerade horisonten en timme tidigare på söndagen, 15.15. Kvällarna blir mörkare.

Nu finns ett EU-beslut som går ut på att sommartiden i Europa ska slopas helt. Det började i Finland genom ett så kallat medborgarinitiativ. Om 50 000 finska väljare skriver under ett förslag måste det väckas som motion i riksdagen. Förslaget med vintertid godkändes av den finska riksdagen. Finland väckte sedan frågan i EU, där 80 procent av de deltagande 4.6 miljonerna ansåg att tidsomställningen skulle slopas.

Förra året beslöt EU-kommissionen att sommartiden skulle slopas. Våren 2019 beslöt EU-parlamentet att tidsomställningarna skulle upphöra från och med 2021 – men att varje land skulle få beställa om man ville ha permanent vinter- eller sommartid.

I Finland ville man ha sommartid året om, medan Sverige tycks satsa på permanent vintertid. Det skulle då innebära en tidsskillnad mellan länderna på två timmar.

Fortfarande är det oklart vilken tid Sverige ska satsa på . Vintertid skulle innebära att vi får mörkret kvällar och ljusare morgnar. Sommartid leder däremot till ljusare kvällar, när folk är vakna, menar jag som är helhjärtat för permanent sommartid – och tycker att permanent vintertid skulle vara rent bedrövligt.

Permanent sommartid innebär att det svenska folket får en timme längre kvällar, vilket under sommarhalvåret ger mer tid för uteliv i detta annars så nordliga, mörka och kalla land. Det svenska Statskontoret har genomfört en undersökning som gick ut på att vi alla mår bra av permanent sommartid. Stressforskaren Arne Lowden menar i sin tur att sommartid på vintern skulle vara rent skadligt, därför att solen på vintern skulle gå upp först efter klockan nio.

Så är dock redan fallet i ett av Europas största länder, Frankrike. Paris ligger på ungefär samma breddgrad som London men har trots det centraleuropeisk tid, vilket leder till vad som motsvarar sommartid året om, med extra långa sommarkvällar under sommartidens halvår. Detsamma gäller i ännu högra grad Spanien.

Frågan är långt ifrån avgjord, konstaterar Wästberg. Dock har vintermörkret nu sänkt sig över Sverige och ljuset återkommer inte förrän efter ett mörkt halvår.

Manuell omställning till vintertid i ett gammalt klocktorn. Foto: Charlie Riedel/AP.

Åter till Europa! Slut med Sverige som 51:a delstaten

Foto: Evan Vucci. Ill:Staffan Löwstedt/SvD.

Under många hundra år var svensk kultur huvudsakligen orienterad till de tyskspråkiga länderna, skriver Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap vid universitetet i Luzern i Svenska Dagbladet.

Efter världskriget skedde en snabb omorientering från det germanska till det anglosaxiska och synnerhet amerikanska. Med Olof Palmes ord föredrag många ”amerikansk livsbejakande materialism” framför ”existentialistisk tysk teater”.

Snart blev amerikanskt liv ”måttstocken” för många svenskars liv. Den amerikanska populärkulturen, särskilt televisionen, filmen och musiken blev och har förblivit normen. De flesta svenska har i sina TV-abonnemang ett överdåd av amerikanska kanaler och program – och ett minimum av tyska , franska, spanska och för den delen danska inslag.

Många betraktar Sverige som ”den 51:a delstaten”, skriver Steinfeld men konstaterar i nästa andetag att den tiden nog håller på att gå mot sitt slut och att ”Sveriges intima förhållande med ”själsfränden” på andra sidan Atlanten kan vara över nu”.

Ett nytt skifte då det gäller Sveriges orientering är på gång nu, tror Thomas Steinfeld. Den främsta orsaken, skriver han, ”beror förmodligen inte så mycket på att de europeiska länderna plötsligen funnit ett nytt intresse för varandra, utan på att själsfränden på andra sidan Atlanten drar sig tillbaka.” Ekonomiskt och politiskt är USA ”på väg tillbaka till sin egen kontinent”, fortsätter Steinfeld.

Trumps fyra år vid makten har visat upp ett ofta främlingsfientligt, arrogant och nationalistiskt USA, som med sina militära hot och en alltmer vårdslös kärnvapenpolitik ter sig oberäkneligt och ofta hotfullt.

Detsamma kan sägas om USA:s destruktiv miljöpolitik. Med en ny president kan mycket förändras. Men USA:s tvåpartisystem har i det närmaste kollapsat till följd av republikanernas hållningslöshet. Manipulationerna med högsta domstolen lämnar långvariga och bestående skador på landets politik och kultur. Acceptansen av övergrepp mot grundläggande demokratiska principer har bara gått alltför långt.

Låt Sverige återgå till Europa! Låt skolorna också undervisa i tyska, franska och spanska och andra icke-engelska språk. Ge oss möjlighet att följa TV-program på andra språk än engelska, till exempel genom att göra fransk-tyska kulturkanalen Arte tillgänglig för fler, liksom de nordiska grannländernas TV-utbud.

Låt oss ta tillvara det ”goda och begåvade USA”, men kasta ut det inskränkta och våldsfixerade. Eller med Thomas Steinfelds ord:

För medierna finns det bara ett sätt att ta itu med dessa förändringar, inte minst inom kulturen: Att låta intresset flöda så långt och så brett som aldrig tidigare, att vilja hitta det nya på oväntat håll, att inte ta någonting för givet.”

Foto: Brian Prahl/TT/SvD.

Inskränktheten segrade i Polens presidentval

Polens sittande president Andrzej Duda, firar på måndagen att han med knapp majoritet blivit omvald efter en valkampanj där han med starkt homofobisk retorik talat om att stärka familjens roll. Bilden: Skärmdump från brittiska The Guardian.

Polens högernationalistiska populistiska parti Lag och Rättvisas kandidat segrade knappt när andra omgången av presidentvalet genomfördes i söndags. Den sittande presidenten , Andrzej Duda, segrade från PiS (Lag och rättvisa) segrade med 51,2 procent av rösterna före den liberale utmanaren Rafał Trzaskowski, som fick 48,8 procent.

Därmed är Polens väg för de kommande fem åren antagligen utstakad, en väg bort från demokratiska grundvärderingar, med återkommande attacker mot fria medier och mot domstolsväsendet

Duda har under presidentvalskampanjen talat om att stärka familjens roll – men gjort det med en öppet hatisk homfobisk retorik.

I en valanalys skriver brittiska The Guardian att det finns en demografisk dimension i valutslaget. Polacker under femtio år och de som bor i större städer röstade på utmanaren Trzaskowski, medan äldre väljare och de som bor på landsbygden ställde sig bakom Duda.

Kort före parlamentsvalet den 13 oktober 2019 besökte jag Łódź, landets tredje största stad. Det var då ganska länge sedan jag senast var i landet och det var lätt att se att Polen haft ett ekonomiskt mycket positiv utvecklingen under de senaste decennierna. Det lär dock knappast ha berott på PiS:s politik.

Att Polen haft bland den starkaste ekonomiska tillväxten i Europa beror snarare på kraftfulla insatser från EU. Polen är det land inom EU som mottagit störst bidrag, 208 miljarder euro från 2007 till 2020. Polackerna i gemen har fått det påtagligt bättre efter kommunismens fall och mer över lag positiva till EU.

1990 efter kommunismens fall var Polens BNP 30 procent av Sveriges. 2017 var motsvarande siffra 60 procent.

Kritiker av PiS fruktar nu att Dudas valseger kommer att uppfattas av partiet som ett mandat att fortsätta och fördjupa den illiberala och odemokratiska politik partiet fört, inte bara i landet utan också i EU, skriver The Guardian.

Motsättningarna mellan den polska regimen och EU:s Bryssel har länge stärkts. EU har särskilt kritiserat och granskat den polska regimens ingrepp i rättsystemet. Men granskningen har inte lett någon vart eftersom EU är splittrat.

Ungerns premiärminister Viktor Orbán, som också hamnat i konflikt med EU, gratulerade direkt den omvalde president Duda med att på Facebook lägga ut en bild på sig själv och Duda och ett V-tecken som segerhyllning.

Valutgången lär innebära stora prövningar på det polska folket. Det bör dock nämnas att ingen ifrågasatt valresultatets giltighet, som underströks av högt valdeltagande.

EU ställs som demokratiprojekt efter det inträffade för svåra utmaningar. Kan Polen om den odemokratiska politiken fortsätter att kunna förbli särskilt gynnat EU-land, frågar sig många.

Under andra världskriget drabbades Polen av krig, nazistisk ockupation och koncentrationsläger, följt av decennier som sovjetiskt lydland. EU:s insatser har syftat till att bygga välstånd och demokrati, men tydligen inte varit tillräckligt effektiva i det senare fallet.

Kämpar KD:s Adaktusson verkligen för Israels sak?

Lars Adaktusson, riksdagsman för KD. Foto: Kristdemokraterna.

Kristdemokraternas tidigare EU-parlamentariker och nuvarande riksdagsman Lars Adaktusson går i en debattartikel i tidningen Dagen till hårt angrepp mot de av EU:s utrikesministrar som i fredags diskuterade krav på gemensamma sanktioner mot ”Mellanösterns enda demokrati” Israel.

Adaktusson har länge engagerat sig för ”Israels sak”. Med det avser han vad jag förstår det nationalistiska och militariserade Israel, personifierat av den korruptionsanklagade med minimal majoritet i vår återvalde premiärministern Benjamin Netanyahu.

Står verkligen Netanyahu för hela Israel? Visst bosättarna på Västbanken gillar honom, särskilt sedan Netanyahu kommer att försöka förklara bosättningarna för legala och att marken de byggts på ska överföras till Israel.

Redan 1967 ockuperade den israeliska armén Västbanken och Östra Jerusalem. I dag lever 600 000 judar i bosättningar på Västbanken och i Östra Jerusalem, i strid med folkrätten som inte accepterar att territorier erövras genom krig. Flera FN-resolutioner har fördömt bosättningarna.

Om de nu får status som legala och på israelisk mark slås en framtida tvåstatslösning sönder, ett förslag som skulle kunnat ha tillgodosett både israeliska och palestinska önskemål. Vad som återstår är permanent krigföring, mellan Israels armé och militanta palestinier.

EU:s ministrars sanktionstankar hänger samman med att Israel bryter mot flera FN-resolutioner och är på väg att deklarera Västbanken för israeliskt territorium i strid med internationella lag.

Adaktusson skriver bland annat:

 ”Från den antisemitiska BDS-rörelsen till provokatörerna i Ship to Gaza och kraven på EU-sanktioner löper en röd tråd av fientlighet mot såväl Israel som det judiska folket. Få sammanhang gör Israels fiender mer upprymda än dem där det ropas på restriktioner och bestraffning.”

BDS eller Boycott, Divestment and Sanctions Movement  står för bojkottrörelsen, inriktad på att med ickevåldslig bojkott av i synnerhet varor från de illegala bosättningarna på Västbanken framtvinga en annan israelisk politik och kan jämföras med antiapartheidrörelsen mot det rasistiska Sydafrika under slutet av 1900-talet.

Situationen i Israel påminner dessvärre alltmer om den i Sydafrika under apartheidtiden. Hur kan Adaktusson acceptera, ja gilla något sådant?

Består Ship to Gaza-rörelsen av ”provokatörer”. Ja, kanske, men det beror på vad man lägger i ordet. Accepterar Adaktusson Israels långvariga blockad av Gaza, som enligt FN-rapporter är på väg att göra området med bortåt två miljoner invånare obeboeligt? Tydligen.

Men Ship to Gaza är en ickevåldsrörelse som gång på gång mötts med staten Israels brutala militärt våld. För tio år sedan sköts tio av deltagarna ihjäl av israelisk militär. Maskingevär mot ickevåld.

Adaktusson uttrycker i realiteten förakt för FN:s arbete och internationell lag, liksom för den israeliska fredsrörelsen och för de människor i Israel som inte ställer upp för Netanyahu. Bara en fanatiker kan uttrycka sig som han, en kd-fanatiker i riksdagen.

Ingen av de rörelser Adaktusson pekar på är fientlig mot ”Israel och det judiska folket”, däremot mot den israeliska politiken och de lagar som gör den palestinska befolkningen i Israel till andra klassens medborgare. EU:s utrikesministrar vänder sig nu med all moralisk rätt mot bosättningarnas aggressiva ockupation av allt större delar av de palestinska områdena.

I den ansedda israeliska tidningen Haaretz analyserar Hagai El-Ad , direktör för människorättsorganisationen  B’tselem ”de verkliga orsakerna till Israels annekteringsplaner. Läs den här! Artikeln illustreras av en bild från en stor demonstration mot Trumps ”fredsplan” och de israeliska annekteringsplanerna.

A protest against the Trump administration’s Middle East plan and annexation of West Bank territory in Tel Aviv, February 1, 2020.Credit: Meged Gozani

Hård EU-kritik mot USA:s beslut att använda minor

EU reagerade i hårda ordalag mot USA:s beslut att i strid mot FN-förbudet från 1997 mot landminor eller personminor åter börja använda dessa vapen utan restriktioner. Det innebär att Donald Trump sätter sig över folkrätten.

EU:s utrikespolitiske chef Josep Borrell sa i ett uttalande att USA nu underminerar det internationella förbudet mot landminor. Ett förbud som rädda tiotusentals liv under de senaste tjugo åren. Han fortsatte:

Majoriteten av offren är barn. Att använda dessa vapen ”någonstans vid något tillfälle är fullständigt oacceptabelt för EU”:

Trumps föregångare Barack Obama förbjöd USA:s väpnade styrkor att använda minor någonstans i världen utom i försvaret av Sydkorea, skriver New York Times.

FN:s förbud mot minor, den så kallade Ottawa-konventionen, har undertecknats av 164 länder, däribland alla USA:s Nato-allierade, konstaterar The Guardian.

USA har inte använt personminor sedan 1991, med ett undantag i Afghanistan 2002. Landets tillverkning upphörde 1997 och man har sedan dess kommit långt med att förstöra lagren av minor.

Nu ska alltså dessa lager av särskilt för civila dödliga minor åter byggas upp.

Organisationen Landmine Monitors, som arbetar för att eliminera användningen av minor och kluster-vapen har uppskattat att minor har skadat eller dödat 130 000 personer mellan 1999 och 2018, de flesta av dem civila.

Svensk vapenindustri sålde stora mängder minor in på 90-talet. Många av dem exporterades till Jugoslavien, som var tredje största kund till svensk vapenindustri och som fortfarande orsakar mänskligt lidande i länder som Bosnien och Kroatien.

Sverige borde som alliansfri stat avbryta allt militärt samarbete med dagens USA. Landet beter sig som en skurkstat, både då det gäller kärnvapen och minor, och uppträder i många avseenden som en stormakt som rustar för krig och som på punkt efter punkt bryter mot FN-beslut och mot folkrätten.

The Economist utser ”Årets nation”

Årets nation höll allmänna val i lördags den 21 december. Året har präglats av positiva reformer. Men ännu återstår mycket innan landet kan kalla sig en demokrati.

Brittiska The Economist utser årligen i december ”Årets nation”, genom att uppmärksamma ett land som utmärkt sig speciellt i positiva mening under det gångna året. Det är ingen enkel uppgift. Ibland blir det fel. 2015 utsågs Myanmar till Årets nation, efter att ha installera demokrati med Aung San Suu Kyi som ledare. Men, tyvärr, tidigare i år tvingades hon till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag med anledning av den etniska rensningen av Myanmars muslimska etniska minoritet Rohingyafolket.

2019 har i många avseenden varit ett negativt år präglat av stridslysten nationalism, konstaterar tidningen. I Indien har många muslimer fråntagits sitt medborgarskap. Kina har skickat muslimer till läger. USA har angripit internationella institutioner.

Men det finns trots det positiva exempel. The Economist nämner Nordmakedonien som ändrade sitt namn för att gynna fredsprocessen med sin granne Grekland. Grekland har till följd av namnfrågan länge blockerat makedonierna från att inleda förhandlingar för ett EU-medlemskap.

I februari blev Makedonien (eller formellt FYROM, Former Yugoslav Republic of Macedonia) i stället Nordmakedonien. Nu kan landet förhandla med Nato (vad nu det ska vara bra för?). Men Frankrikes president Emmanuel Macron blockerar landets väg till EU, med det enda argumentet att en invitation till EU för ännu en stat från Balkan skulle irritera de franska väljarna.

Två länder blev avsevärt mindre despotiska under 2019, konstaterar The Economist. Det ena är Sudan. Massprotester i landet tvingade dess ledare Omar al-Bashir att avgå. Han har varit en av världens värsta tyranner, som mördat och förslavat så många av Sudans svarta afrikaner att en tredjedel av landet bröt sig loss och bildade Sydsudan 2011.

The Economists vinnarland är oväntat Uzbekistan. Ännu för tre år sedan var landet en postsovjetisk diktatur, ett slutet samhälle styrt med extrem brutalitet och inkompetens. Efter despoten Islam Karimovs död 2016 har mycket förändrats, till en början långsamt, under 2019 allts snabbare och mera långtgående.

Uzbekistans nye premiärminister Shavkat Mirziyoyev har genomfört ett omfattande reformprogram. Det tidigare utbredda slavarbetet på bomullsfälten har förbjudits. Det värsta fånglägret har stängts. Korruptionen i landet har bekämpats, det var den som gjorde det möjligt för svenska Telia att muta sig till gigantiska projekt gällande mobilnät.

Många nya gränsstationer har öppnats, utländska journalister har bjudits in. Den 21 december, i lördags, genomfördes allmänna val.

Trots framstegen är Uzbekistan ännu inte en demokrati. Valets alla partier stöder Shavkat Mirziyoyev, som inte möts av någon opposition värd namnet. Ändå upplever uzbekerna positiv förändring efter 25 år av stagnation, skriver The Economist i sin motivering av att man utser Uzbekistan till Årets nation.

Shavkat Mirziyoyev. Foto Newsweek.

Balkan-Mini-Schengen gör hårda gränser mjuka

Kommer ett Balkan Mini-Schengen att bryta upp stelnade gränser på Balkan? I oktober genomfördes i serbiska Novi Sad ett möte mellan ledarna för Serbien, Nordmakedonien och Albanien, rapporterade Balkan Insight. På bilden syns den serbiske presidenten Aleksandar Vucic, Albaniens premiärminister Edi Rama och dennes nordmakedonska kollega Zoran Zaev. Ett senare möte i samma fråga genomfördes nyligen i nordmakedonska Ohrid.

De tre ledarna inspirerades av EU:s passfria Schengenzon undertecknat ett avtal som garanterar mjuka gränser och ”fyra friheter”, att människor, varor, kapital och tjänster fritt ska kunna röra sig mellan länderna. Endast ett ID-kort kommer att behövas för gränspassager från år 2021.

Vid mötet underströk Edi Rama att mötet var det första mellan tre ex-jugoslaviska länder utan deltagande av ”EU:s mentorer”. Rama sa vidare att alla tre länderna hade som mål att bli medlemmar av den europeiska familjen men att ”även om denna vår mindre familj har sina egna problem kan vi inte fortsätta att vara det förflutnas fångar eller fångar i de frågor där vi inte är överens”.

Nordmakedoniens premiärminister Zoran Zaev sa att han förväntade sig att resten av de i allt sex länderna i västra Balkan, ofta kalla WB6, ska engagera sig i initiativet. Det gäller då Bosnien-Herzegovina, Kosovo och Montenegro:

”Vårt budskap är att relationerna i regionen håller på att bli enklare. Balkan är inte längre en krutdurk utan en region med stabil ekonomisk utveckling, engagerad av europeisk integration och av att förbättra levnadsstandarden för sina invånare.

EU har länge bromsat fortsatt fler medlemsländer från Västra Balkan. Efter det kortsiktigt positiva Daytonavtalet som skapade eldupphör men långsiktigt varit destruktivt särskilt för Bosnien, har byggandet av fred, demokrati och välstånd i regionen stannat av.

Ett Balkan Mini-Schengen kan– om det genomförs – bli det mest positiva som hänt i regionen efter 90-talets destruktiva krig som fortfarande kastar långa och mörka skuggor in i vår samtid.

Vad hände i Europa under 30 år efter murens fall?

Murens fall 1

Demonstranter i Letná -parken i Prag, platsen för Sammetsrevolutionen 1989, kräver den tjeckiske premiärministern Andrej Babiš avgång. Prag 23 juni 2019. Foto: Gabriel Kuchta.

Under 28 år delade Berlinmuren dagens tyska huvudstad. För trettio år sedan föll muren samman som ett korthus, den 9 november 1989, en dag som nu markerar det kalla krigets slut. En ny era skulle börja. En tid för försoning, en tid utan krig, trodde vi.

Få tänkte den gången på det märkliga att murens fall skedde som en ickevåldshändelse, liksom Tysklands återförening och Sovjetunionens ofattbara upplösning. Allt var en följd av ickevåld, av folkligt missnöje och av tillfälligheter.

Trettio år senare hänger mörka moln över Europa. Högerpopulistiska regimer styr länder som Polen och Ungern. Högerextrema partier har fått inflytande i en lång rad europeiska länder, också i Sverigedemokraternas Sverige.

Socialdemokraternas Sverige tycks förbereda sig för ett krig mot Ryssland, som är exkluderat med sanktioner och utfrysning. EU är splittrat och handlingsförlamat när medlemsländer bryter mot grundläggande demokratiska principer.

Vad var det som hände under de trettio åren mellan 1989 till 2019, från stora förhoppningar till växande odemokratiska strömningar och högerpopulistiska regimer i flera länder?

Timothy Garton Ash, brittisk historiker och Oxfordprofessor i European Studies diskuterar de här frågorna i New York Review of Books i en personlig och brett upplagd essä med titeln ”Time for a New Liberation?”. Artikeln illustreras av en bild från i somras från Tjeckien, där en väldig folkmassa i Letná-parken,platsen för den legendariska sammetsrevolutionen 1989, krävde att landets premiärminister Andrej Babiš skulle lämna sin post.

Babiš bakgrund säger en hel del och är på sitt sätt typiskt för vad som inträffade under övergången från kommuniststyre till ”demokrati” efter 1989. Han var under kommunisttiden polisangivare och är nu en kopiöst förmögen jordbruksoligark. 

I land efter land i det forna östblocket skapades en ny klass av inflytelserika post-kommunistiska oligarker eller rövarbaroner, skriver Garton Ash. Det gäller förstås Putins Ryssland, men också, om än i varierande grad övriga tidigare östblocksländer.

Det talades om en övergång till liberal demokrati, där statlig egendom privatiserades. Men fördelningen av de statliga tillgångarna gynnade de tidigare medlemmarna av styrande nomenklaturer. Och detta i sin tur skapade en djup misstro mot de nya härskarna och deras maktutövning.

Ändå var de två första decennierna efter 1989 framgångsrika, skriver Timothy Garton Ash. Det gällde särskilt sådant som EU-medlemskap och friheten att arbeta och studera i andra EU-länder. 

Men de ökade individuella friheterna skapade ett nytt nationellt problem – emigration. Mellan 1989 och 2017 emigrerade 27 procent av Lettlands befolkning. 21 procent av bulgarerna lämnade sitt hemland. Mer än tre miljoner rumäner lämnade Rumänien under ett enda decennium sedan Rumänien blivit EU-medlem 2007. Några för att arbeta och studera – andra för att tigga.

Något liknande inträffade i östra Tyskland, det forna DDR. Befolkningen där var 1989 16,6 miljoner. Av dem har 1,9 miljoner lämnat området, vars befolkning nu är nere på en nivå jämförbar med 1905.

Timothy Garton Ashs slutsats är given. Det är inte immigration och flyktingar som är Östeuropas problem utan emigration.

Ändå blev flyktingkrisen 2015-16 en definierande händelse. Populistiska politiker i land efter land utnyttjade den fruktan för migranter från Mellanöstern och Afrika som var naturlig i länder som bakom järnridån levt med homogen befolkning under 40 år med ringa erfarenheter av mångkulturellt liv (även om Östeuropa före andra världskriget var både etniskt och religiöst mångkulturellt).

Polens populistiske ledare Jarosław Kaczyński varnade exempelvis för att flyktingarna/migranterna förde med sig parasiter och smittsamma sjukdomar. I Tyskland blev Alternative für Deutschland (AfD), speciellt i tidigare Östtyskland, ett främlingsfientligt antiflyktingparti med en ”völkisch” retorik ”som vi trodde hade begravts för gott med nazismen”, suckar Garton Ash.

Fotnot: Jag återkommer i en följande blogg till Timothy Garton Ashs artikel om utvecklingen under trettio år från Berlinmurens fall till våra dagar.

Berlinmurens fall 9 november 1989. Brandenburg Gate.

EU vill normalisera relationen till Kuba. Röstar Sverige emot?

I Kubanska Cardenas finns lika många eller fler hästochvagnar som bilar. Foto: Sören Sommelius.

EU ska snart rösta om att normalisera relationen med Kuba, skriver den svensk-kubanske författaren René Vázquez Díaz i ett debattinlägg i Svenska Dagbladet. Han konstaterar bedrövad att Sverige är ett av få länder som inte röstat för en normalisering. Och att Sverige därmed kan bidra till att blockera den enighet ´bland EU-länderna som krävs för att beslutet ska träffa i kraft.

EU:s avtal med Kuba ter sig för mig helt självklart, att med René Vázquez Díaz ord, genom ökad dialog stärka samarbete, mänskliga rättigheter och investeringar i ekonomin. Sådana avtal finns med samtliga latinamerikanska länder utom just Kuba.

I Sverige har Liberalerna, Centern, KD och SD deklarerat att de kommer att rösta emot. Moderaterna kan antas ivrigt gläfsa ikapp dessa partier mot Kuba.

Varför vill svenska borgerliga partier av alla Latinamerikas stater brännmärka just Kuba? Många länder på kontinenten saknar grundläggande demokratiska förutsättningar, i dag inte minst giganten Brasilien.

I Kuba finns utbygd hälso- och sjukvård, liksom ett skolväsende som är överlägset de flesta andra på kontinenten. Visst finns det brister då det det gäller mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. De är ändå knappast i paritet med USA:s meriter i samma avseende.

Om Sverige går mot eller rentav förhindrar EU:s ambition att skapa normala relationer mellan önationen och EU:s länder innebär det att Sverige följer Donald Trumps politik som går ut på att kollektivt bestraffa det kubanska folket.

Under 2019 har USA steg för steg skärpt sin snart 60-åriga blockad av Kuba, skriver René Vázquez Díaz: ”Den är i dag mer omfattande än de sanktioner man upprättat mot länder som Iran och Nordkorea.”

Detta är fullständigt absurt.

USA blockerar Kubas tillgång till både olja och livsviktiga varor, mediciner för barn som lider av medfödda hjärtfel, insulin till diabetiker och mycket mer ändå. Vázquez Díaz skriver:

Fartyg som angör en kubansk hamn får inte angöra amerikanska hamnar under sex månader. Det gör att många rederier vägrar att frakta varor till det råvarufattiga och importberoende Kuba av rädsla för amerikanska repressalier. USA straffar utlandsflaggade fartyg som transporterar olja till Kuba, vilket får ödesdigra konsekvenser för elförsörjningen och sjukvården. USA spårar kubanska handelstransaktioner i hela världen och straffar utländska banker som gör affärer med Kuba. Den schweiziska NGO:n Medicuba, som levererar mediciner för barn samt läkemedel mot hiv och cancer till Kuba tvingades ställa in sina leveranser …”

USA:s syfte är att ”kväva den kubanska ekonomin och framkalla en folklig revolt”. Genom sin makalösa fientlighet mot Kuba ”berövar USA de kubanska demokratiförespråkarna alla möjligheter att hävda Kubas självständighet och spela en roll i landets framtid”.

Blockaden strider både mot internationell rätt och FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Varför ska Sverige anpassa sig till i denna antikubanska USA-dikterade politik? Är det bästa sättet att gynna landets utveckling mot demokrati och välstånd? Knappast.

Viva Fidel, leve Fidel Castro. Cardenas, Kuba. Foto: Sören Sommelius.