Kategoriarkiv: Corona

Flyktingivandring håller upp Sverige

Trettio procent av den svenska läkarkåren är ”utrikes födda”, de flesta med flyktingbakgrund.

Peo Hansens dotter har ont i foten. Pappan tar med henne till en vårdcentral. I en korridor där möter de tio läkare, sju har utländska namn, varav tre muslimska.

inleder han sin essä ”Vem pratar om flyktingarna i VERKLIGHETENS SVERIGE?”, publicerad i nyhetsmagasinet ETC i fredags, samma dag som en kommitté håller ett sista möte för att nå en ”långsiktigt hållbar” migrationspolitisk överenskommelse.

Peo Hansen. Bild: Nedžad Mešić.

”Varför då?”, undrar Peo Hansen, som direkt slår fast att argumentet inte kan vara ekonomiskt.

Som professor i statskunskap vid Institutet för forskning om migration, etnicitet och samhälle vid Linköpings universitet har han vissa förutsättningar att ha koll på det, inbillar jag mig.

När det gäller den svenska läkarkåren är i dag över trettio procent ”utrikes födda”. Få andra länder i världen är lika beroende av invandrade läkare som Sverige.

Vem är det förresten som städar sjukhusen, städar Sverige? 2018 var 60 procent av Sveriges städare utrikes födda.

Så ser Verklighetens Sverige ut, skriver Peo Hansen. Sverige är för en rad samhällsbärande funktioner helt beroende av utrikes födda, flertalet med flyktingbakgrund.

Enligt socialstyrelsen är 28 procent av alla som arbetar inom äldreomsorgen utlandsfödda, i Stockholms län hela 55 procent. Men i debatten ”fortsätter etablissemanget att tiga om flyktingarnas avgörande insatser” inom den svenska äldreomsorgen” och sjukvården. I stället kan de höras snacka om språkproblem hos personalen.

Men skriver Hansen hittills har skuldfrågan om covid-19 inte blivit en invandringsfråga: ”Det är som om det fortfarande finns tillräckligt med flockimmunitet mot den sortens dumheter”. Tyvärr är det inte så enkelt.

Under decennier har ekonomer i Sverige och utomlands hävdat att ”flyktingar är en kostnad och en finansiell börda för samhället och välfärdsstaten”. I stället förhåller det sig tvärtom att ”flyktinginvandringen bär upp Sverige”, skriver Paul Hansen:

”Eller skulle Sverige stå stadigare om samhällsfunktioner som redan lider av stor personalbrist avlägsnade all personal med flyktingbakgrund? Skulle kommunerna gå mindre på knäna om de hade ännu större personalbrist i omsorgen?”

Fotnot: Mer om Peo Hansens essä i en kommande blogg.

arrogansen kring folkomröstningen om Öresundskraft

Lars Thunberg (KD), Peter Danielsson (M) och Maria Winberg Nordström (L) slog ett slag för en försäljning av Öresundskraft vid en presskonferens i Rådhuset. Bild: Truls Nilsson/Helsingborgs Dagblad.

Timothy Snyder, professor i historia vid Yaleuniversitetet och författare, skriver i Dagens Nyheter om politikers sätt att kommentera och hantera politiska val. När jag läser artikeln kommer jag att tänka på de många olustiga turerna i samband med försäljningen av det kommunala energibolaget Öresundskraft i Helsingborg, metoderna med vilka namninsamlingen med krav på folkomröstning i frågan och själva folkomröstningen hanterades.

Snyder använder ordet ”fascism”, som givetvis inte hör hemma i den helsingborgska kontexten. Däremot gav de styrande allianspolitikerna, med kommunfullmäktiges ordförande Peter Danielsson (M) i spetsen, återkommande uttryck för arrogans mot de demokratiska procedurer och folkliga rättigheter som folkomröstningen byggde på.

Till saken hör att en liknande arrogans har präglat politiken i Helsingborg under ett decennium eller mer, när krav på folkomröstningar efter namninsamlingar inte välkomnats som ett positivt demokratiskt inslag utan behandlats som ett problem. Folkligt engagemang har behandlats som grus i maskineriet.

Timothy Snyder skriver:

En fascistisk bruksanvisning för att kommentera politiska val skulle kunna ställas upp i åtta punkter: motsäg dig själv för att testa dina anhängares trohet; ljug rejält för att dra uppmärksamheten från grundläggande fakta; fabricera en kris; utse fiender; vädja till stolthet och förödmjukelse; uttryck motvilja mot röstning; utså tvivel om demokratiska procedurer; sikta mot personlig makt.

Åter till Helsingborg. De ledande politikerna i alliansen uttryckte genuin motvilja mot röstning, genom att öppet deklarera att de själva inte tänkte rösta. De deltog inte heller i någon valkampanj och bestämde valdagen kort tid efter jul på ett sätt som försämrade möjligheterna för ett högt valdeltagande.

Nog skapade man en kris för att skrämma helsingborgarna. I en artikel 30 dagar före valet skrev HD:s Truls Nilsson om ett möte i rådhuset.

– Fattar vi inte beslut [att sälja Öresundskraft] så har vi inte de pengarna, säger Peter Danielsson (M).

Alltså, ett nej till försäljningen i folkomröstningen skulle allvarligt skada stadens ekonomi för lång tid.

Liknande ”hot” om negativa konsekvenser för stadens ekonomi uttrycktes av två av stadens övriga ledande politiker i samma artikel. Det handlar om försäljningen av Öresundskraft för 11,2 miljoner, vilka ska ligga till grund för en stiftelse:

– En stiftelse som för all framtid ger tillskott till välfärden, säger Maria Winberg Nordström (L).

– Vi ser till att den här dyrgripen inte försvinner, utan säkrar en bra avkastning framgent, säger Lars Thunberg (KD). Den årliga summan från stiftelsen motsvarar en skattehöjning på 50 öre per intjänad hundralapp, understryker de också.

Ett nej betyder också stor risk för höjd skatt, tolkar jag de här utsagorna.

I valet röstade 96,4 procent av helsingborgarna nej till de här tre politikernas vision att sälja Öresundskraft. Helsingborgarna litade med all rätt inte på vad de här tre politikerna propagerade för. Därmed föll förslaget. Öresundskraft förblir i kommunal ägo.

Har de styrande politikerna dragit några slutsatser av det för dem förkrossande valnederlaget? Inte vad jag kan se? Nya frågor har drygt upp när man har krävt genomlysning av vem som just före valet 2018 drev frågan om en försäljning och vilka som ansvarade för att anlita en dyrbar konsultfirma i New York med band till både Donald Trump och den högerpopulistiskas tv-kanalen Fox News. Kraven har avvisats utan argument.

Det är pinsamt, riktigt obehagligt, som om 96,4 procent inte betydde något, som om inte det politiska klimatet i Helsingborg med det måste förändras.

För övrigt handlar Timothy Snyders artikel om annat som ligger långt från Helsingborg, som Donald Trumps alltmer odemokratiska ledarstil, vilken Snyder menar har fascistoida drag. Det gäller till exempel Trumps utspel om att ändra valdagen och skjuta på presidentvalet på en oviss framtid, på liknande vis som Kina nu gjort i Hongkong med ett annat val. Med Coronapandemin som svepskäl är valet framflyttat ett år.

Fotnot: En tidigare blogg om Donald Trumps alltmer odemokratiska ledarstil finner du här: http://www.nyakultursoren.se/?p=12745

Miljö och pengar i det blå när flygplatsen räddas

Flygplan från Linjeflyg som flög mellan Ängelholm och Bromma.Bild: Lennart Nygren/SvD/TT.

Ängelholm/Helsingborgs flygplats norr om Ängelholm stängdes helt i slutet av maj efter det att ägaren PEAB den 28 maj beslutat lägga ner flygplatsen. Flygplatsen har länge varit ekonomiskt på nergående. Pandemin och klimatdebatten blev två avgörande skäl till att verksamheten inte gick runt.

Ändå gick sju av elva kommuner i det som kallas Familjen Helsingborg in som nya ägare för tjugo miljoner med ett ytterligare åtagande på 30 miljoner för att säkra de kommande årens drift. Mest betalar Ängelholms kommun, 16 miljoner.

För snart tio år sedan köpte tio nordvästskånska kommuner flygplatsen av statliga Swedavia. Priset var 40 miljoner. Men flygplatsen såldes direkt vidare till börsnoterade byggbolaget för 25 miljoner. Kommunerna kallade rabatten för ”omstruktureringsreserv” men kammarrätten slog fast att det handlade om ”otillbörligt stöd till en enskild näringsidkare”. Någon återbetalning från Peab har det aldrig varit tal om.

Coronaåret 2020 räddar de sju kommunerna flygplatsen, trots ovissheten om flygets framtid och den speciella flygplatsens konkurrensmöjligheter.

I HD tecknar Robert Dujmovic flygplatsens historia under rubriken ”Kommunen tar åter flyget under vingarna”. Han ställer till Robin Holmberg (M), kommunfullmäktiges ordförande i Ängelholm, frågan om det är en så god affär att köpa en flygplats i dessa tider.

Holmbergs svar är att kommunen inte förväntar sig att det hela ska bli en lysande affär men att han och de andra kommunerna vill ”säkra viktig infrastruktur”.

Tåget som är en än viktigare och miljövänligare infrastruktur än flyget har inte gynnats på motsvarande vis. Möjligheterna att från nordvästskåne ta tåget till Stockholm eller österut mot Kristianstad har bara blivit sämre och sämre med åren och fordrar ofta en irriterande och tidsödande omväg till Lund. En gång hetta det i reklamen att Helsingborg var ”The Gateway to Europe”. Men det var bra länge sedan.

Ängelholms flygplats öppnades för civilt flyg för sextio år sedan, på F10:s flygflottiljs flygfält. Sedan dess har det varit många turer och flygplatsen har varit stängd under coronakrisen, för att nu på eftersommaren försiktigt återuppta trafiken.

Men är det rätt att kommuner ska gynna det miljöovänliga flyget med många som pendlar fram och åter till Stockholm över dagen – när pandemin visat att möten och konferenser kan arrangeras billigare och kanske bättre på distans och både lågprisflyget och kortdistansflyget håller på att spela ut sin roll?

USA:s demagogiske president alltmer odemokratisk

Donald Trump tweets without evidence that ‘universal mail-in voting’ would lead to ‘the most INACCURATE & FRAUDULENT election in history’. Photograph: Leah Millis/Reuters

På torsdagsmorgonen amerikansk tid twittrade USA:s alltmer öppet odemokratiske president Donald Trump att han vill skjuta på det kommande presidentvalet, som enligt grundlagen ska hållas den 3 november, eller med konstitutionens formulering den första tisdagen i november vart fjärde år.

Förslaget möttes direkt av motstånd också från ledande republikanska politiker och lär knappast genomföras. Men det är ett tecken på att för Trump är alla medel tillåtna för att han ska vinna valet i november.

Presidenten har också lögnaktigt gång på gång sagt att poströster ökar antalet försök till valfusk, vilket man väntar kommer att bli ett tema i hans valkampanj.

Trump har den senaste tiden återkommande överträtt gällande regler för sina befogenheter. Hans sätt att använda federala poliser i en rad demokratiskt styrda städer som Portland i Oregon, Seattle och Chicago mot Black Lives Matter-rörelsens i det stora hela fredliga demonstranter har väckt våldsam indignation, inte minst därför att de nämna städernas borgmästare satt sig emot aktionen. Borgmästaren i Portland blev själv attackerad av tårgas.

Oregons guvernör skrädde inte orden. Han kallade de federala styrkorna i Portland för en ”ockupationsarmé” och Trumps trupper, skriver The Guardian.

Presidenten har inte befogenhet att sätta in trupper mot lokala beslutsfattares vilja, som vore det hans egna privatarmé. Han hade inte heller befogenhet att i Washington använda sig av USA:s högst rankade general i stridsuniform för att följa med honom i en PR-aktion där han höll upp en bibel framför en kyrka. Generalen bad i efterhand offentligt om ursäkt för sin medverkan i spektaklet.

En president som gång på gång bryter mot lagar beter sig kriminellt och därtill är fullständigt oberäknelig och ständigt agerar efter sin egennytta, är farlig för sitt land. När det gäller USA:s president är han ett hot för hela världen, med sin makt över kärnvapen och sin rätt att på egen hand starta krig.

Att som Trump nu, vilja skjuta upp presidentvalet, vilket aldrig inträffat i USA:s historia, ligger alltför tydligt i linje med hans beteende. Samma dag som han twittrade kom katastrofala ekonomiska siffror. USA:s BNP rasade förra kvartalet med 32,9 procen på årsbasis, ”det värsta kvartalet sedan andra världskriget, konstaterar The Guardian.

Samtidigt registrerade sig närmre en och en halv miljoner amerikaner som nya arbetslösa under den förra veckan.

En tredje för Trump negativ nyhet var beskedet att antalet covid-19-döda i USA nu överskrider 150 000. Som en följd har några delstater som nyligen öppnat sin ekonomi åter stängt ner den. Antalet smittade i Kalifornien, Florida och på andra platser stiger fortfarande.

USA:s politiska situation är kritisk och perioden fram till novembervalet kan präglas av oväntade utspel.

A closed business in Santa Monica, California. Photograph: Valérie Macon/AFP/Getty Images

Alliansen vill att Skåne minskar kollektivtrafiken med tio procent

Under sommaren har det uppstått trängsel på en del skånska stads- och regionbussar.Bild: Peter Frennesson/HD.

Skåne blir i höst det enda storstadslänet som drar ner på kollektivtrafiken, skriver Helsingborgs Dagblad. Busstrafiken minskas på ungefär tio procent. Antalet pågatåg drogs redan i våras ned på kvällar och nätter.

Det är de styrande allianspolitikerna som bär ansvaret för nedskärningen. I mina ögon är beslutet kortsiktigt och ansvarslöst. Det visar ännu en gång att regionpolitikerna saknar kompetens och engagemang för i djup mening livsviktiga frågor. Om smittspridningen åter tar fart är deras ansvar stort.

”Politikerna driver ekonomin så hårt att det får konsekvenser för dem som är beroende av kollektivtrafiken”, säger Andreas Schönström (S).

Andreas Schönström är andre vice ordförande för kollektivtrafiknämnden i region Skåne. Han menar att nedskärningen av kollektivtrafiken kan bidra till att öka smittspridningen i regionen.

– Vi kan inte skära ner på bussar och tåg så pass mycket att resenärer trängs ihop på bussen eller tåget bara för att vid nästa hållplats gå på restaurang där man tvingas sitta på två meters avstånd.

Carina Zachau (M) är ordförande i kollektivtrafiknämnden. Hennes recept är att försöka få skolorna att ändra sina scheman så att skolorna börjar på lite olika tider och därigenom sprida ut resenärerna.

Men då drabbar det de seniorer som i Malmö (från 70 års ålder) och Helsingborg (från 75) åker gratis på de tider dit man vill flytta gymnasieeleverna.

– Hellre än att gymnasieelever ska riskera trängsel med 70-plussare borde fler avgångar sättas in, menar Andreas Schönström.

Den tioprocentiga minskningen i busstrafik motiveras med att regionen inte har nog med pengar för att kompensera för minskat resande under pandemin. Det stöd på tre miljarder kronor till de regionala kollektivtrafikmyndigheterna som regeringen presenterade i maj kommer inte täcka hela bortfallet.

I landets andra två storstadslän Stockholm och Västra Götaland uppger Skånetrafikens motsvarigheter SL respektive Västtrafik att de kommer att köra enligt ordinarie hösttidtabell.

Region Skånes beslut är ogenomtänkt, obehagligt och inkompetent. Ska man spara in på kollektivtrafiken och därmed riskera smittspridning och mänskligt lidande och död? Ska vården betala för att kollektivtrafiken sparar? Ska medborgarna betala med hälsa och liv??

Och ska pendlarna gå över till att åka bil med allt vad det innebär för miljön?

Fotnot 1: I juni varslade Skånetrafiken Arriva 300 anställda, lite mer än hälften av alla anställda, på Pågatåg och bussar om uppsägning. Länk här: https://www.hd.se/2020-06-12/300-anstallda-pa-pagatagen-varslas-om-uppsagning

Ungefär samtidigt varslade bussbolaget Nobina 255 anställda i Skåne om uppsägning. 

Fotnot 2: Se också en tidigare blogg: Blir det ”livsfarligt” att åka buss i höst? Länk här: http://www.nyakultursoren.se/?p=12697

Systemfel i sjukvården: ”Avskaffa regionerna!”

Frågor till vården. Foto Paul Hansen/DN.

Svensk sjukvård präglas av ett systemfel, skriver Dagens Nyheters ledarskribent Amanda Sokolnicki i söndagens tidning, där hon frejdigt angriper den svenska sjukvårdens organisation, där regionerna har ansvar för vården.

Under pandemin har det gång på gång visat sig att regionerna inte har vare sig kapacitet eller kompetens att hantera vårdens utmaningar. Sokolnicki pekar särskilt på bristfälliga journalsystem, där många regioner gjort undermåliga upphandlingar liksom när det gäller andra it-system inom vården.

En fråga som kostat liv under pandemin är den bristfälliga eller obefintliga uppbyggande av beredskapslager. Till det kommer sådant som oförmågan att reglera nätläkarföretagen, där många har incitament att ge ”alla patienter precis vad de vill ha – oavsett om de behöver det eller inte” – och skickar räkningen till regionerna.

Det här är inget nytt. Minns skandalbygget av Nya Karolinska sjukhuset i Stockholm med miljardrullning och för den delen den bristfälliga planeringen av ombyggnaden av Helsingborgs lasarett. Kostnaden för Nya Karolinska blev över 60 miljarder, mer än svenska försvarets årsbudget, en fördyring med 47 miljarder jämfört med vad ”de lättlurade politikerna i landstinget” bestämt, skrev Robert Aschberg i Aftonbladet.

Men viruset har ”gett en nyttig påminnelse om att svensk sjukvård präglas av ett systemfel”, genom regionernas bristande kompetens i många avseenden, skriver Sokolnicki.

Hon hävdar vidare att undermåliga journal- och it-system är en orsak till att ”en del sjuksköterskor i snitt ägnar två av arbetsdagens alla timmar åt patienter (Vårdfokus 8/8 2019).” Mindre usla system skulle rentav kunna ge dubbelt så mycket vård, menar hon och summerar:

”Det här är alltså ingen perifer fråga, den präglar – och bromsar – hela det svenska sjukvårdssystemet. Vårdpersonalen använder sin värdefulla tid till fel saker, patienter utsätts för onödiga risker – och skattebetalarna får inte valuta för pengarna.”

Det finns ett stort demokratiskt problem med regionernas sjukvårdsansvar, med ofta helt okända politiker som avgör vårdens förutsättningar och ofta ställer vårdkvalitet mot risken för skattehöjningar, som skett i Region Skåne vid flera tillfällen. ”Hur ser egentligen väljarnas chanser till ansvarsutkrävande ut?”, undrar Amanda Sokolnicki.

Pandemin har verkligen visat att vårdens organisation via regionerna har blivit ett allvarligt systemfel. Men att avskaffa regionerna blir inte enkelt:

Det är inte bara bättre vård, ekonomisk effektivitet och rättvisa som ligger i potten. Då hade regionerna redan varit avskaffade. Det är också regionpolitiker som inte vill avskaffa sig själva. Och som finns i varje parti.”

Coronakrisen och den nödvändiga förändringen

Bild: Conny Lindström.

På några veckor gjorde ett virus från en fladdermus i Kina 25 miljoner amerikaner arbetslösa, stängde gränserna mellan länderna i den fria rörlighetens Europa, tömde gatorna i städer över hela världen, sände hundratals miljoner indier ut från städerna och hem till sina byar. Alla förstår att det som sker är ovanligt och allvarligt och att krafter är i rörelse som kan ta världen till en helt ny plats.

Idéhistorikern Sverker Sörlin blev den 9 mars i år svårt sjuk i covid-19. Efter tolv dagar med smärta och hög feber vände det. Han kunde äta litet mat utan vämjelse och slutade att varje natt räkna andetagens frekvens.

Sverker Sörlin.  Bild: Sofia Runarsdotter.

Sverker Sörlin använde sina återvunna krafter till att skriva och sammanställa en bok ”Kris! Från Estonia till Corona”, som getts ut av Arena Idé på bokförlaget Atlas i sommar.

Temat är samhället och kriserna. Här finns både äldre texter, många publicerade på Dagens Nyheters kultursida och nyskrivna. Den övergripande frågan är vad vi gör med virusets övergripande berättelse, hur vi och samhället kommer att påverkas. Sörlin skriver:

”Aldrig har det varit så tydligt att vi är en enda mänsklighet under samma himmel. Aldrig har vi upplevt att vår individuella hälsa är så beroende av den globala hälsan. Hur reagerar vi?”

Den pågående coronakrisen har alldeles särskilt synliggjort de senaste trettio åren som allt djupare kris för den svenska samhällsmodellen. Det har varit trettio år av kris, konstaterar Sörlin.

”Dessa årtionden har inneburit stora omfördelningar av förmögenheter … ett gradvis sammanbrott för den svenska landsbygden, växande ojämlikhet inom vård, skola och omsorg. … Samtidigt har vi sett det historiska genombrottet för ett auktoritärt nationalkonservativt parti vars framgångar varit direkt beroende av krisen.” Han fortsätter:

”Vården är underfinansierad, äldreomsorgen är underbemannad och logiken bakom dess allt torftigare omhändertagande av några av vårt samhälles allra svagaste är bestämd av intresset hos en liten grupp ägare, ofta riskkapitalister, och inriktar sig huvudsakligen på kostnadsbesparingar och nästan inte alls på verklig omsorg och omtanke eller ens kvalitet i arbetet.”

Coronakrisen får oss att ”omförhandla” det förflutna, skriver Sörlin. Vår ”erfarenhetshorisont” förskjuts. Vi omdefinierar den politik som lett till dagens situation, vi skriver om vår historia.

Hur gick det till när apoteken förvandlades till affärskedjor, när många av vårdgivarna blev bolag, när hemtjänst och äldrevård privatiserades, särskilt i Stockholm. Vad har den stadigt växande ojämlikheten i Sverige sedan 1980-talet betytt för smittspridningen i invandrartäta förorter? Var det verkligen så klokt att rusta ner sjukvården år efter år, att sänka beredskapen på alla områden.

Det är hög tid att ställa om och att hur tänka på hur det svenska samhället ska se ut i framtiden. Kanske krävs en kris för att vi ska klara av att göra de omprövningar som krävs för trygghet och säkerhet, skriver Sverker Sörlin.

Han ser, liksom Angela Merkel och FN-chefen Antonio Guterres krisen som ett ”möjlighetsfönster”. Det är nu vi måste börja våga tänka i nya banor, för att på allvar våga kräva omprioriteringar och ett annorlunda och bättre samhälle än dagens.

Den diskussionen har ju redan börjat i samtal mellan alla oss som sedan många månader lever i frivillig karantän och på många nivåer i samhället. Frågan är hur politikerna klarar omprövningar? Jag har sett bedrövliga exempel på utspel för att allt snabbt ska återgå till hur det var före krisen.

Men så får det inte bli. Med Sörlins ord: ”Stora epidemier är påskyndade. De skakar om samhällen så djupt att förändring blir möjlig.”

I det sammanhanget är hans ”Kris!” en alldeles oundgänglig inspirationskälla och verktygslåda. Här finns nödvändig analys och bra argument, det första som behövs för att börja bygga ett bättre samhälle.

Fotnot: ”Kris! Från Estona till Corona. Av idéhistorikern Sverker Sörlin. Med förord av Antje Jackelén, ärkebiskop i Svenska kyrkan. Atlas/Arena Idé. Pocket.

Blir det ”livsfarligt” att resa kollektivt i höst?

Resenärer och chaufförer vittnar om att många avgångar är fullsatta, något som bryter mot Folkhälsomyndighetens rekommendationer. Bild: Tom Wall/HD.

Folkhälsomyndighetens rekommendationer om social distans hålls inte, varken på stadsbussarna i Helsingborg eller på bussar och i tunnelbanan i Stockholm.

Enligt Skånetrafiken har det skett en minskning av antalet resenärer under pandemin. Det har inneburit ekonomiska förluster som gjort att man har dragit ner på turerna, skriver Helsingborgs Dagblad.

Vad gör de regionala politikerna? Ytterst är det deras ansvar. Accepterar de ökade covid-19 smitta och fler dödsfall för att hålla nere Skånetrafikens miljardunderskott? Eller har de semester??

– Prognosen är att vi kommer ha minskad biljettförsäljning på en miljard. För att kunna behålla trafik där det finns många resenärer, måste vi minska där det finns färre, säger Saman Tondnevis, affärsmarknadschef på bussarna för Skånetrafiken.

Det är ingen enkel målkonflikt. Men om den inte hanteras och blir löst kan konsekvenserna bli ytterst obehagliga.

Till hösten finns det inga planer på att öka turerna. Skånetrafiken har meddelat att avgångarna kommer ligga på en 10-15 procent minskning jämfört med samma tid förra året. Följden kan bli fler smittade och döda och också att allt fler väljer att ta den egna bilen, med allt vad det innebär.

Situationen i Stockholm är liknande om än i större skala. Sveriges Radios Ekot granskning visar att det har varit svårt eller omöjligt för de som reser kollektivt i Stockholm att hålla avstånd. Trots varningarna om trängsel fortsatte trafiken att köras med färre turer.

Ekot har granskat data från nästan 90 000 inspektioner under tre månader av pandemin. På närmare en femtedel av alla resor har det enligt kontrollanterna varit svårt, eller inte gått, att hålla avstånd till andra.

Nu ska samma politiska regionledning i Stockholm som bär ansvaret för smittospridning och de många dödsfall som inträffade på regionens äldreboende hantera en ny kris som kan drabba Stockholmsregionen i en andra vågens pandemi när skolorna börjar och semestrarna slutar efter sommaren.

Efter alla bortförklaringar i den första krisen är det svårt att ha någon tillit nu. Till SR säger Trafikförvaltningens i Stockholm kommunikationschef Suss Forssman Thullberg:

 – Vi kör så mycket vi kan utifrån förutsättningarna, men det är utmaningar vi har. Vi kommer aldrig att klara trängselproblematiken om inte varje stockholmare hjälper till.

Är det jobb- och studiependlande stockholmare som har ansvaret för att undvika en ny våg av pandemin i höst? Naturligtvis inte.

Ekots genomgång av data från bussarna visar att mer än var fjärde buss varit full eller överfull av resenärer, enligt bussbolagets egen klassning.

Kommer det att bli ”livsfarligt” att resa kollektivt i höst? Ja, om ingenting göras för att hantera den kommande krisen.

Färre turer trots varningar om trängsel. Foto: Emma-Sofia Olsson/SvD/TT

”Danska värderingar” och handskakningslagen – i tider av beröringsförbud

Ur Tidskriften Mana. ILLUSTRATION: SIXTEN SANDRA.

Den som ska bli dansk medborgare måste genomgå en så kallad ”grundlovsceremoni”. Den består för den sökande av tre moment: a) att underteckna ett dokument med löftet att följa den danska grundlagen, b) att lova att vara respektfull mot regeringstjänstemän och c) att lova att visa respekt för ”danska värderingar”.

Hur visar man respekt för ”danska värderingar”? Jo, enligt ”handskakningsceremonin” som antogs av parlamentet i december 2018, där kravet är att den sökande skakar hand med en regeringsanställd, ”naken handflata mot naken handflata”. Handskar är förbjudna.

Genusvetaren Marie Meyle skriver om ”Danmarks statsrasism” i nya numret av Malmöbaserade kulturtidskriften Mana (1.2020). Temat är coronaaktuella ”Beröring”.

Är det en särskilt del av dansk kultur att skaka hand med regeringstjänstemän utan handske, undrar Meyle sarkastiskt.

För henne – och jag delar förstås hennes synsätt – är lagen ett uttryck för antimuslimsk rasism i Danmark.

Detsamma gäller ”maskeringsförbudet”, som parlamentet antog tidigare samma år, vilket i realiteten var ett burkaförbud.

Sommaren 2020 har den pågående pandemin vänt ut och in på begreppen. Att ta i hand med en regeringstjänsteman eller någon annan utan handskar medför nu en uppenbar risk för att bli smittad och är knappast ett signum för dansk kultur, om det nånsin skulle kunna ha varit det.

Den 16 april i år beslöt följaktligen den danska regeringen om att tillfälligt undanta handskakning som krav på medborgarskap.

Också den danska ”kärnvärderingen” att visa sitt ansikte i offentligheten har blivit problematisk och kan likaså i vissa sammanhan klassas som en hälsorisk, när det råder påbud om att bära ansiktsmask.

Hur behandlas då de som söker danskt medborgarskap när handskakningsceremonin uínte kan genomföras och ansiktsmask inte kan förbjudas?

Jo, man lägger ner möjligheten att söka medborgarskap i Danmark så länge som pandemin varar, skriver Marie Meyle. Svenska tidningsuppgifter är dock annorlunda.

Ord & Bild REFLEKTERAR OM FARSOTEN OCH DEMOKRATIN

Coronavirus. Bild: Alexander von Humboldt-Stiftung, Bonn Tyskland.

”Finns det en subversiv potential i det överskridande av normalitetens gränser vi just nu upplever”, frågar sig Ann Ighe & Joel Kellgren i den redaktionella inledningen till kulturtidskriften Ord & Bilds nya nummer (3/2020) med temat ”Coronavår”.

Vi lever i en tid när det är svårt att skönja en riktning in i framtiden, skriver de båda nämnda:

”Politiska och ekonomiska antaganden omkullkastas och möjliggör ett tänkande kring det omöjliga. Kan den kollektiva solidaritet vi sett uppstå i kölvattnet av corona upprätthållas över tid? … Kan vi genom att iaktta vår nuvarande vardag se hur en framtida klimatomställning kan se ut? Eller är det vi nu bevittnar endast en rädslans politik?”

Revolution och överskridande av normalitetens gränser – eller rädslans politik?. Kommer året 2020 att i framtiden räknas som en brytpunkt när Sveriges framtid avgjordes genom avgörande förändringar, på ett sätt som påminner om vad som hände vid det kalla krigets slut 1989 och under åren därefter?

Berättelsen om det kalla krigets slut blev för många ungefär att marknadsekonomi och kapitalism hade segrat över kommunism eller åtminstone över den reellt existerande socialismen i särskilt Sovjet och Östeuropa. Den berättelsen ledde i Sverige till en våg av tidigare otänkbara privatiseringar av sjukvård, skolor och mängde av annan tidigare offentlig verksamhet. Marknaden skulle vara vägen till allas lycka, trodde man. Haleluja.

Vilken kommer då berättelsen om corona-pandemin att bli, vilken plats kommer den att få i vår historia? Många av oss reflekterar över om pandemin blir en brytpunkt, som avgörande förändrar samhället, en kris som lär oss något – eller inte? Ord & Bilds satsning på ett temanummer med många reflektioner i frågan är därför både viktig och inspirerande.

Ord & Bilds redaktörer bad den 8 april i ett mejl fyra skribenter att under april brevväxla om sina tankar under krisen, Cecilia Verdinelli (CV), Jenny Andersson (JA), Nathan Hammelberg (NH) och Rasmus Fleischer (RF).

Risken är stor att vi snart vill leva som förut igen. oroar sig JA.

”Kristid är det stora meningssökandets tid”, konstaterar JA. Hon pekar på hur viruset bland annat visat att ”det finns massor av pengar i ladorna”, som nu används ”till att betala näringsliv och permitteringar, vilket är nödvändigt men konstigt, när de tidigare inte gick att använda för att lösa ett kroniskt nödläge i vården. Det hör till sådant jag hoppas att vi kommer att prata mycket mer om.” Det handlar om, skriver hon, att vårt land varit så nedrustat … att vi ännu inte lyckats ta måttet på hur nedrustat det var.”

Risken är stor att vi snart vill leva som förut igen, oroar sig JA.” Att vi vill att flygen ska gå, att marknaderna ska återställa pensionspengarna och bostadspriserna stabiliseras.”

NH fyller på med tankar om hur absurt det varit att arbeta i vården i Stockholm, där ”konsulter tagit åratal på sig att sörpla i sig mångmiljardbelopp för att bygga Nya Karolinska sjukhuset och sjukvården i allmänhet lider av en massa flaskhalsar, operationsköer och underbemanning – vårdkaos helt enkelt – och så plötsligt fixar man att skala upp och ordna hundratals intensivvårdsenheter med respiratorer.”

JV som är cancerläkare i Göteborg oroar sig för hur den vanliga vården satts på undantag under krisen.

”Medan varenda twittermoderat numera vet exakt hur många respiratorer som finns i olika landsting skrivs det ohyggligt lite om hur den vanliga vården påverkats.”

Hon fortsätter: ”Om man tänker sig att detta pandemitillstånd varar i uppåt ett år … kan var och en föreställa sig den mardrömslika vårdskuld som byggs upp i ett land är vården redan varit fläckvis otillräcklig och svårtillgänglig …”. Det handlar om ”ett berg av lidande”.

JV ställer retoriskt frågan till själv om vad pandemin skulle kunna leda till:

””Kan detta lilla enkelsträngade RNA-virus innebära slutet på nyliberalismens epok …”, den tid som också varit postmodernismens, lågprisflygets, digitaliseringens och den europeiska integrationens epok?”

Kanske kommer en följd bli att ”avstånd spelar roll igen”?

RF tvivlar på att den socialdemokratiska välfärdsstaten går att upprepa, han tror inte på pendelteorin. han försöker funderar över ett ”i bästa fall”.

”En praktisk solidaritet som växer till en kollektiv kraft som tar itu med att omorganisera allt det vi behöver lösa tillsammans. Sjukvård och omsorg, beredskap inför ett globalt klimatkaos. Steg mot att avveckla det industrijordbruk som är oskiljbart från kapitalismen.”

CV reflekterar över klassblindhet och smittspridning till följd av trångboddhet och kollektivtrafikberoende, snarare än på kulturmönster och analfabetism. Hon ser smittspridningen på äldreboendena som något som var en tidsfråga, ”den var lika väntad som en bakfylla”:

”Bara om man aldrig har hört talas om eviga deltidstjänster, delade turer, löner kring tjugotusenstrecket, … fuskande chefer, icke-existerande fortbildning och evig personalsnurr kan man bli förvånad.”

Hon nämner särskilt några kollektiva erfarenheter som kan få politisk tyngd. Den ena är att ”avstånd åter spelar roll” och den andra att ”kapitalismen – i meningen storföretagen framför allt – är så bräcklig”. Det finns också en tredje, att det som betyder något inte är fluff, visioner och vackra ord utan det som ”går att räkna: ”antal bussar, antal förare, antal döda, antal sjukskrivna …” Den offentliga förvaltningen och därmed politiken ”har blivit konkret på ett sätt som är lovande, som i bästa fall gör det svårare att lura väljare i framtiden”.