Kategoriarkiv: Båstad

Grieg, Slåttepianot och Schumanns båda sidor

Edvard Grieg var fascinerat upptagen av norsk folkmusik, som han ville överföra till piano, för att ”lyfta dessa folktoner till en konstnärlig nivå genom stiliserade övertoner”. Det kan låta lite nedlåtande, men Grieg såg själv sina försök kring förra sekelskiftet att omvandla folkmusik för hardingfela till konstmusik för piano som det rakt motsatta, med stor respekt för sitt lands folkmusik.

På fredagseftermiddagen framförde två norska pianister i Apelrydsladan på Båstad kammarmusikfestival sina olika versioner av Griegs Slåtter, opus 72. Norska ”slått” står för folkmusik, ofta på hardingfela, och termen kommer sig av tekniken att ”slå på sträng”.

Pianisten Ingfrid Breie Nyhus växte upp i en spelmansfamilj i norska Røros.
– Hela min ungdom for jag runt med familjen på festivaler. Ändå blev flygeln mitt instrument. Följden blev att jag kom att spela folkmusik på flygel.

Hon är i dag forskare vid Norges musikhögskola och har doktorerat på en avhandling om samspelet mellan folkmusik och piano och menar sig ha hittat ett nytt sätt att spela piano på, slåttepiano.
När hon framför Griegs Slåttemusik är det lätt att uppfatta hur hon behandlar pianot som en fiol eller en hardingfela.

Hon gör om den skinande borgerliga flygeln till något helt annat, genom att knyta an till de spelmän som i generationer hållit folkmusiken levande. Både Bach och Jan Johansson klingar med när Ingfrid Breie Nyhus, vaggande med överkroppen som om hon höll en fiol i famnen i sann spelmansanda improviserar utifrån Griegs noter.

På torsdagen lyssnade jag, i Ravinens nya konsthall som rymmer en fin konsertsal, på den suveräne tyske pianisten Alexander Lonquich, som framförde två stycken av Robert Schumann, Pianosonat nr 1 i fissmoll och Fantasiestücke.
Schumann talade ofta om sina två alter egon, som speglade sidor i hans personlighet och musik. Den utåtriktade och kraftfulle ”Florestan” stod i stark kontrast till den introverte, känslige och reflekterande ”Eusebius”. Det ”explosiva” ställs mot det ”innerliga” i musik fylld av starka inre spänningar.
Alexander Lonquich gör en dramatisk entré. Liksom innesluten i sig själv och utan att kasta en blick på publiken slår han sig ner på pianopallen, andas ett halvt andetag och slår så an det första ackordet. Han fokuserar helt på musiken, dramatiskt innesluten i den. Han tittar upp i taket, iakttar sina spelande händer, som ibland förs i kors, granskar tangentbordet, men aldrig publiken, bara Florestan och Eusebius.


Ravinens nya konsthall utanför Norrvikens trädgårdar fyller redan första året en viktig funktion och är tillsammans med gamla Apelrydladan festivalens viktigaste spelplats, på ett sätt som verkligen gör Båstad till ett oemotståndligt kulturcentrum under sommarmånadernas begivenheter.

I morgon lördag avslutas årets kammarmusikfestival i Båstad med traditionell ”Grand finale – maraton”. Med Cathrine Winners som konstnärlig ledare har det i år varit en i positiv mening annorlunda festival. Många konventioner har ifrågasatts. Folkmusikens rötter för så mycket av den klassiska musiken har markerats. Nya instrumentgrupper har lyfts fram, inte minst blås och mässing.
Själv glömmer jag inte onsdagens konsert i totalt mörker, som blev en förunderlig lektion om mörkrets roll i våra liv.

Bilden: Ingrid Breibart Nyhus, norsk musikforskare som spelar folkmusik på ”slåttepiano”. Foto: Sören Sommelius.

En timme musik i mörker mitt på ljusa dagen

Mörker är en bristvara i det moderna samhället. Belysning har blivit en förutsättning för de flesta mänskliga aktiviteter. Men vad händer med oss när vi vakna befinner oss i ett kompakt mörker. Hur påverkas våra tankeflöden, vad händer med vår tidsuppfattning?

Årets kammarmusikfestival i Båstad har som tema ”2 sidor av samma sak”. En av torsdagens konserter byggde på motsatsparet ljus/mörker. Det ”belystes” under en av de märkligaste konserter jag upplevt. Med titeln ”En timme natt” förvandlade två musiker, Göran Fröst på viola och Jacob Kellerman på gitarr, Apelrydsladans konsertscen till en spelplats i totalt mörker, med inspelad recitation av Etienne Glaser.

Deras konsert genomfördes utan noter, utan att musikerna kunde se sina instrument. Och vi i publiken kunde inte ana konturerna varken av musikerna eller våra närmsta grannar i salongen. Åtminstone jag själv var inte alls medveten om att konserten skulle genomföras i totalt mörker. Det blev en positiv överraskning.

Göran Frost spelade stående på sin viola medan gitarristen Jacob Kellermann satt. På programmet stod verk av kända kompositörer, arrangerade för viola och gitarr av de båda musikerna Göran Frost och Jacob Kellermann.

Konserten inleddes med Arvo Pärts suggestiva långsamma Fratres, sedan uruppförandet 1977 ett av den estniske tonsättarens mest spelade verk. Benjamin Brittens Lachrymae fördes oss till den andalusiska natten. Manuel De Fallas ”Nätter i spanska trädgårdar” förde publiken in om natten i 1300-talsträdgården Generalife i Alhambra i Granada. Richard Strauss romantiska kärleksdikt Morgen! (I morgon!) lät oss ana nattens slut.

Att under en snabbt undflyende timme i totalt mörker lyssna till meditativ men också suggestiv musik blev en stark upplevelse. Mörkret, musiken och min förändrade tidskänsla skapar speciella omständigheter, mellan sömn, dröm och vakenhet.

I programmet citeras en recension av Göran Fröst ur Svenska Dagbladet 2018: ”Hans kompositioner är ”som sköra hängbroar mellan sömnens knaster och drömmens gnistor. I det demokratiska mörkret försvinner våra olikheter, och allt blir musik.”

Göran Fröst, viola, och Jacob Kellermann, gitarr, tar emot publikens entusiasm efter att ha förvandlat en av årets ljusaste eftermiddagar till totalt mörker i ”En timme natt” under Kammarmusikfestivalen i Båstad, som avslutas i morgon lördag. Foto: Sören Sommelius.

Saxofonens distinkta vemod, kassettbandets flydda dysterhet

Jackson Pollock, den abstrakte konstnären, har inspirerat den amerikanska tonsättaren Jennifer Higdon till hennes verk ”Splashing the Canvas”, här nyss framförd i Apelrydsladan av en saxofonkvartett ur Blåsarsymfonikerna på Båstad kammarmusikfestivals tredje dag.

Har mässingsinstrument som trumpet och saxofon varit underrepresenterade på många tidigare kammarmusikfestivaler och klassiska konserter inte bara i Båstad? Finns det hierarkier mellan olika instrumentkategoriers publika popularitet och hur de förknippas med skilda slags musik?

Jo, antagligen är det ofta så. Och det behöver förstås inte vara något problem. Olika tider och kretsar hade sina instrumentvanor. Saxofonen behöver inte vara avundsjuk på cellon.

Men genom att använda instrument i nya sammanhang öppnas för publiken klangvärldar med oväntade och ofta spännande kvaliteter.

Onsdagens eftermiddagsprogram2 själar en tanke” födde tankar som de ovan nämnda, eftersom fyra av programmets fem stycken framfördes av musiker ur Blåsarsymfonikerna i Stockholm, varav tre av en saxofonkvartett och de fjärde av brasskvintett.

Saxofonister som Charlie Parker, Lester Young, Gerry Mulligan eller för den delen Lasse Gullin och Christer Boustedt, skulle nog både gillat det som framfördes och häpnat en smula. Så här kan man också använda en saxofon.

En höjdpunkt var konsertens sista avsnitt, svensk-amerikanske Mathew Petersons ”Dance Party Playlist”, skrivet till Stockholms Saxofonkvintetts 50-årsjubileum 2019. Det speglar ensemblens halvsekellånga historia, ungefär som när man plockar fram gamla kassettband, berättade introduktören (någon som minns de underliga ljudbanden, bra länge sedan nu). Petersons musik utgår från decenniernas populärmusikstil ”och bygger ihop den med barockens dansrytmer och former”. Spännande och oväntade kulturkrockar uppstår, också visuellt med saxofonernas olika storlekar och de ibland väldiga sordinernas besynnerliga framtoning.

En annan höjdpunkt var likaledes amerikanska Jennifer Higdons ”Splashing the Canvas” ur ”Short stories”. Verket bygger på en stor målning av abstrakte expressionisten Jackson Pollock, som okontrollerat kastade färg på en duk, så kallad ”action painting”, tills duken är ”alldeles tjock av alla idéer”, enligt tonsättarens egen beskrivning. Hon är för övrigt en av de mest spelade samtida amerikanska tonsättarna. Hennes verk framförs här av en saxofonkvartett.

Också Malmötonsättaren Benjamin Staerns ”2 själar en tanke för brasskvintett” bygger på ett målat konstverk, av konstnären Hans Acates Holmström från samma stad. På bilden finns två klassiska masker, tragedins sorgsna och komedins glada. I verket, som framförs av en brasskvintett av Blåsarsymfonikerna, inleder en mörk stackato-aktig första sats med ett morseartat tonspråk, följd av en lyrisk och vacker andra sats, kanske ”flyger själen” då.

Saxofonkvartetten inleder också det musikaliska passet med stycket ”Gopak”, av Mats Larsson Gothe. ”Gopak” står för en dans från Ukraina med akrobatiska inslag.

Gothe skrev stycket under in studietid vid Kungl Musikhögskolan, ”en kosackdans som kan erinra om hur en saxofonkvartett kan röra sig” – och i dess tider också är en nödvändig påminnelse om det ohyggliga pågående kriget i Ukraina.

Kreativt idérik kammarmusikfestival i Båstad med Simsalabim

Cathrine Winnes, konstnärlig ledare för Båstad kammarmusikfestival, i grunden norsk dirigent. Foto: SVT.

Tidiga måndagseftermiddagen då luften sjöd av sydländsk hetta invigdes årets kammarmusikfestival i Båstad. På Birgit Nilssons plats, ja det lilla torget framför samhällets kulturoas Scalabiografen, talade bland annat vd för Musik i Syd, Susanne Rydén, om det mirakulösa att festivalen i år fyller trettio. Den har överlevt fyra konstnärliga ledare och skiftande tider och är lika vital i år som någonsin – av programmet för den kommande festivalveckan att döma.

Initiativtagaren och den första konstnärliga ledaren oboisten Helene Jahren fanns på plats vid invigningen liksom Cathrine Winnes som ansvarar för evenemanget för andra året nu.

I årets hundrasidiga katalog skriver Barbro Hedvall, journalist och ledarskribent på Dagens Nyheter men alldeles särskilt ansvarig för ”Podcasten Båstad Kammarmusik”, som du hittar här: www.bastadkammarmusik.se/podcast. Hon berättar bland annat om den nu legendariska Apelrydsladan som varit festivalens nav efter alla dessa år som just lada.

”Då var den förvisso en lada fylld med maskiner efter att ha använts i mer än sjuttio år. Så blev den rensad, förvandlad, försedd med gamla biografstolar och en förnämlig akustik.

Nästan som simsalabim.”

”Varje festival är ett prov på vad det civila samhället förmår”, fortsätter Barbro Hedvall.

Och just det är en ju en grund för att festivalen överlevt, alla dessa frivilliga. Återkommande program med hög musikalisk kvalitet har medfört att publiken mött upp år efter år.

Tillsammans är de här faktorerna grunden för kammarmusikfestivalens livskraft, de konstnärliga ledarnas förmåga att variera och förnya, de många musiker som tar sig till för dem ofta avlägsna Båstad för att medverka, de många lokala frivilligarbetarna och den trogna publiken. Och därtill det uthålliga ekonomiska stödet från särskilt Musik i Syd. ”Den ideella Båstads kammarmusikförening är förutsättningen för festivalen”, betonade Susanne Rydén.

På invigningen utanför Scalabiografen och i katalogen presenterade Cathrine Winnes sitt tema för årets festival på norska, ”2 sider av samme sak”, inspirerat av alla tvåorna i årtalet 2022.

Festivalen firar sitt 30-årsjubileum och knyter an till Helene Jahrens ursprungliga idéer, med jubileumskonserten ”Båstad då, Båstad nu”. Årets festivalkompositör är Hugo Alfvén, som fyller 150. Alfvén ägnas flera teman, ”Folkmusiken och konstmusiken”, ”Mannen och kvinnan”, ”Bildkonst och ljudkonst” och ”Konstgjord – naturlig”. Till det kommer att flera konserter genomförs i Båstads nya konstgalleri och konsertsal Ravinen.

Festivalens första konsert i Båstad kyrka hade samma tema, ” 2 sidor av samma sak”, och ägnades särskilt åt Hugo Alfvén, inte minst åt hans skildringar av svenskt folkliv och svensk natur.

På sitt ackordeon (dragspel) bidrog Frode Hatli i samma program med norska folkmusikimprovisationer medan violaspelande Göran Fröst tillsammans med gitarristen Jacob Kellerman bjöd på både en vallåt från Älvdalen och Alfvéns Vallflickans dans ur Bergakungen.

Kan man säga att festivalen i Cathrine Winnes händer håller på att ömsa skinn? Både och. Men ändå inte. Folkmusiken har alltid inspirerat konstmusiken, Dvorak, Bartok och Grieg är bara några exempel.

På programmet står också Hugo Alfvéns tonsättning av danska Tove Ditlevsens kärleksdikt Saa tag mit hjerte, publicerad i den då bara 21-åriga poetens debutsamling Pigesind (1939). Alfvéns verk var en gåva till dåvarande hustrun ”Carin” Wessberg på Karin-dagen 1946.

I årets Båstadfestival får ”Saa tag mit hjerte” både inleda och avsluta festivalen. Slutversionen framförs i arrangemang av den norske kompositören och musikern Bjørn Kruse med på scenen åtta musiker förutom Lena Willemark med violin och sång.

Alfvéns nämnda tonsättning av Ditlevsens dikt presenteras i programmet som ”en av de mest älskade inom skandinavisk romanssång”. Jag lyssnar hänfört till Jussi Björlings klassiska och smäktande skönsång (på spotify förstås).

Därmed låter årets Båstadfestival oss uppleva och höra inte bara 2 sidor av poemet utan rentav på något vis ana musikens själva väsen.

Bättre kunde väl en kreativt idérik musikvecka på Bjäre knappast slagit an tonen!

Sören Sommelius

Ravinen i Båstad visar: Gåtfulla djur och ikoniska Hillteckningar

Skulpturer av Thale Vangen på Konsthallen Ravinen i Norrvikens trädgårdar. Foto: Sören Sommelius.

I dag och i morgon torsdag, lillejulafton, är de sista dagarna för premiärutställningen på kulturhuset och konsthallen Ravinen, invigd den 1 oktober i år i Norrvikens trädgårdar. Under titeln ”Jag bor i en annan värld, men du bor ju i samma. Drömmare söder om Hallandsåsen” visas verk av ett dussintal konstnärer i den stora utställningssalen. Gertrud Sandqvist, konstprofessor i Lund, har varit curator.

Under de mörkaste vintermånaderna håller Ravinen stäng, men redan den 12 februari öppnar man igen, med ”Abstrakta uttryck. Christian Berg (1893 – 76), Märta Måås-Fjetterström (1873 – 1941) och Pär Siegård (1887 – 1961).

I en förhandspresentation pekar man på de som de tre har gemensamt, genom att de inspirerades av Bjärehalvöns ”säregna natur”, om än med skilda konstnärliga uttrycksmedel, skultptur, mattväveri och målningar … med mera:

”Med ett lokalt och internationellt perspektiv har de förhållit sig till sin hembygd, då den modernistiska strömningen hämtades hem från Paris och utvecklades i den lokala kontexten.”

Utställningen fokuserar särskilt på tiden kring 1920-talet.

Ravinen – Ulla och Gustav Kraitz kulturstiftelse – ger på många vis mersmak. Läget på på den branta sluttningen ut mot havet är oslagbart, liksom utsikterna. Byggnaden i sig, ritad av Pontus Möller arkitekter i Ängelholm är en klenod. Utifrån ser den liten ut, men är invändigt precis ”lagom stor”, inkluderande Birgit Nilsson-konsertsalen, som förhoppningsvis inkluderas som konsertlokal i årets Båstad kammarmusikfestival, veckan efter midsommar. Och rummet med den fasta utställningen med verk av Ulla och Gustav Kraitz.

Utställningen som avslutas i morgon har för mig några höjdpunkter. Carl Fredik Hills teckningar från perioden 1883 – 1911 är i många avseenden ikoniska och det är ett äventyr att kunna studera dem på så nära håll som här.

Till det kommer Thale Vangens gåtfulla former som placerats på golvet i utställningssalen och som vid en hastig blick kan likna sälar på klippor – eller rester av djur, avhuggna kroppsdelar efter en blodig massaker på en flock av ett odefinierbart djur. Det är både obehagliga och på något vis igenkännbara biologiska former som ”ställer frågor” till mig som betraktare, om människan och om djurens världar.

Nu är de först och främst skulpturer på en utställning, men materialet är bland annat råhud och renskinn, kokosfiber, tråd och betong.

Det är fascinerande men också gåtfullt. Konstnären är även biolog läser jag i katalogen. Hennes verk på Ravinen är både fascinerande och frånstötande.

 Thale Vangen är född 1974 i Norge och nu verksam i Malmö.

Carl Fredrik Hill. Teckning Utan titel 1883 – 1911. Papper, färgkrita.Foto: Sören Sommelius.

Kulturhuset Ravinen invigs vid Norrvikens trädgårdar

Kulturhuset Ravinen invigs i morgon fredag. Här ett rum with a view. Foto: Mikael Bertmar/Instagram.

I morgon fredag invigs Kulturhuset Ravinen nära Norrvikens trädgårdar i Båstad. Vägen till det nya kulturhuset har varit lång och kantad av framgångar och besvär. Keramikerna Ulla och Gustav Kraitz har ihärdigt kämpat vidare med Ulla och Gustav Kraitz Kulturstiftelse som verktyg.

Jag har själv hittills bara sett kulturhusets utsida från Norrvikens parkeringsplats. Av bilder att döma är det en verkligt spännande byggnad, som bör ha de bästa förutsättningar att bli en unik del inte bara i det framtida Båstads kulturliv utan för intresserade i ett större område.

Ravinen ska hålla öppet året runt. På invändiga 1500 kvm finns plats för utställningar, konserter och teater, liksom för barnverksamhet. Här finns ett auditorium för 250 personer, därtill café och restaurang. En särskild roll spelar Kraitz-rummet, femtio kvm utställning med konst av grundarna Ulla och Gustav Kraitz och berättelsen om projektet Ravinen.

Pontus Möller Arkitekter i Ängelholm har ritat byggnaden. Verksamhetschef för Ravinen är Elisabeth Alsheimer som 2008–11 var chef för Dunkers kulturhus i Helsingborg och senare varit intendent vid både Konstakademin i Stockholm och Thielska galleriet likaså i Stockholm.

Peab-familjen Paulssons bolag Backahill har uppfört konsthallen, som för 25 år med möjlighet till förlängning är uthyrd till stiftelsen.

Fredagens invigning inleds klockan 15. Olle Wästberg, tidigare generalkonsul i New York, klipper bandet. Efteråt talar bland annat Gustav Kraitz.

Första utställningen, ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Drömmare söder om Hallandsåsen”, invigs samma dag av Gertrud Sandqvist.

 På lördag den 2 oktober klockan 14 invigs den nya Steinwayflygeln av professor Hans Pålsson.

För programmet i sin helhet, läs här.

Det har varit en lång resa. Men Gustav är en envis typ, han har inte gett upp.

För ett år sedan talade jag med Gustav Kraitz om kulturhuset Ravinen. Han slog då fast att det ska vara klart efter sommaren 2021, som det blev.

– Jag har lärt mig mycket under resan, fortsätter han.

Det är inte första gången i livet som han vägrat att ge upp.

Gustav Kraitz kom till Sverige som flykting från Ungern 1956. Efter andra världskriget dömdes han till straffarbete i kolgruvorna i ett sovjetiskt fångläger.

– Vi var tre tusen fångar. Tyfus bröt ut i lägret. Det fanns inga läkare, inga mediciner. Folk dog. Alla bara väntade.

Gustav klarade sig. Som en av få överlevde han tyfusen.

Fotnot: Kulturhusets öppettider är planerade till ons-sön 11-17, tors 11-20.

Lilla filmfestivalen i Båstad Troell och miljökris i Kina

Handpollinering av fruktträd i en avlägsen dal i Kina där alla bin och pollinerande insekter utrotats genom överanvändning av pesticider. Bilden ur dokumentärfilmen ”Earth: Muted”.

Lilla filmfestivalen i Båstad har återuppstått efter pandemins mörker och under en liten vecka visat film som skapat möten och samtal på Scalabiografen mitt i byn. I går visades den sista filmen i år under en festival som är unik i Sverige genom sin småskalighet och genom närheten mellan publik och filmfolk.

Bo Widerberg grundade festivalen 1996 och i år har det varit 25-årsjubileum med ett femtontal filmer, visade under fem dagar, därtill möten och samtal om om svensk films och biografens utveckling och framtid, regissörsmöten med bland annat Ruben Östlund, Björn Runge och Fanni Metelius.

Den förstummade jorden – eller ”Earth: Mutedär titeln på en lika angelägen som annorlunda film, gjord av tre regissörer, Mikael Kristersson, Åsa Ekman, Oscar Hedin.

Det är en miljödokumentär, som utspelar sig i en avlägsen kinesisk dalgång – men som har stor allmängiltighet som en berättelse om hur människans vanvård av naturen kan skada mänskligheten. Visningen i Båstad var den första för svensk publik. Nu följer inom kort biopremiär och fram emot årsskiftet också TV-visning. Den tysk-franska kulturkanalen Arte kommer att visa filmen under 2022.

En av de tre filmarna, Mikael Kristersson var på plats i Båstad och deltog efter visningen i ett samtal om filmen. Han filmade själv under fyra resor i Kina i ett filmarbete som genom avancerad klippning och krävande översättning av ett stort inspelat material tagit nästan ett decennium att fullfölja.

”Earth: Muted” utspelar sig i en dalgång i Kina, där jordbrukarna försöker livnära sig på ett ekosystem som är på väg mot kollaps. Där har de vilda pollinerande insekterna försvunnit på grund av överanvändning av bekämpningsmedel.

I filmen skildras tre kinesiska familjer som påverkats av miljökrisen. I den svindlande vackra inledningen arbetar man med handpollinering av fruktträd. Det ser så intagande grant ut – men är sista möjligheten att rädda stora fruktodlingar genom ett otroligt arbetskrävande mänskligt arbete. Något liknande hade knappast varit möjligt i Sverige. Ändå skulle en miljökris som den kinesiska knappast vara otänkbar här, tror jag, och associerar till hur havsörnen var nära utrotning efter det att örnarnas ägg fick för tunna skal efter tung påverkan av miljögifter.

I filmen får vi möta människor i deras vardag och se den vackra dalens natur. Samtidigt är filmens miljöproblematik ödesmättad. Den ger mycket att tänka på enbart genom de röster som hörs i filmen och utan någon allvetande berättarröst som skulle ha kunnat förenkla och förvränga de komplicerade sammanhang det handlar om.

Dokumentärfilmen är skapad av Film and Tell 2021 i samproduktion med Film i Skåne och Picafilm.

Mikael Kristersson har tidigare gjort sig känd som en i Sverige unik naturfilmare, med säregna filmer som Pica, Pica (1976), Falkens öga (1998) och Ljusår (2008).

Pica, Pica är det latinska namnet på skatan. Filmen handlar om skator i stockholmsförorten Vällingby, ofta stå att filmkameran låter oss uppfatta skatornas blick på människan. Jag glömmer aldrig en scen där skatorna har sina bon nära ortens Systembolag och med förståelig förundran betraktar människorna där nere som släpar på stora kartonger och tunga kassar med skramlande flaskor.

Båstadfestivalen hyllade särskilt den i dagarna 90-årige filmaren Jan Troell, med att visa några av hans filmer. Jag såg en av dem, Uppehåll i myrlandet”, en halvtimmeslång härlig kortlfilm efter en novell av Eyvind Johnson, en av Troells allra första filmer, från 1964.

En ung Max von Sydow spelar bromsaren Kvist som hoppar av tåget av en speciell anledning och snart möter en likaså mycket ung Allan Edwall i den lappländska ödemarken.

Filmen visas på SVTPlay till juli 2023 liksom Tom Ahlands nygjorda intervju med filmaren, ”Ett par dagar i november med Jan Troell”.

Fotnot: Läs också Johan Malmbergs kulturartikel om filmfestivalen här.

svenskfilmdatabas.se

Det klingar 20-tal på festivalen i Båstad

Johan Ullén, förklädd till ”Rebellen Erik Satie” i Apelrydsladan i Båstad.

Båstad kammarmusikfestival som genomförs varje år (nästan), alltid veckan efter midsommar, har åter dragit i gång – efter att ha blivit inställd av coronaskäl 2020. Festivalens nya konstnärliga ledare Cathrine Winnes gör en rejäl restart på 2020-talet genom att låta årets festival bli en 20-talesfestival. I hennes tema ”Det klingar 20-tal” finns verk från 1720, 1820, 1920 och förstås 2020. Det blir 22 konserter från inledningen i måndags fram till den traditionsenliga Grand Finale på lördagskvällen.

I programhäftet skriver Cathrine Winnes att 2020-talets start förtjänar en revansch, ungefär som när 1920-talet reste sig efter ett år med spanska sjukan.

Så känns det verkligen, särskilt att festivalen med Winnes formulering tänder livsgnistan. Ändå är festivalen annorlunda. Publiken har reducerats tilll max 50 per konsert. Spelningarna genomförs utan pauser, inget café eller korvmingel för den delen, som brukligt varit. Det är handsprit och coronasäkert avstånd som gäller. Och det känns bra.

Till festivalen hör sedan fem år en podcast producerad av journalisten och historikern Barbro Hedvall, där musiker, publik och arrangörer intervjuas och berättar. Redan i våras gjorde Barbro Hedvall en större intervju med den nya festivalledaren Cathrine Winnes, som bland annat berättar om sin musikaliska speciella bakgrund som både dirigent och saxofonist.

Podden kan ses eller lyssnas på SOUNDCLOUD ELLER YOUTUBE.

2020 och halva 2021 har varit en period av minimala möjlighet att uppleva levande kultur. Därför är den här festivalen så välkommen, som en kulturens återkomst och med den normaliteten, inte bara konsten utan också det sociala livets alla skiftande möjligheter.

Mina första konserter denna 20-talsfestival hade som tema 1920-talet. Det började i Torekovs kyrka där musiker ur Amandatrion i olika konstellationer spelade neoklassicistiska verk av Stravinskij, Hindemith, Ravel och fransk-amerikanska Marcelle de Manziarly. Tempobeteckningarna på de fyra satserna i sistnämndas Piantrio i fiss-moll kan kanske (i snabb svensk översättning) ge en aning om klangrikedomen i stycket: ”I Allvarligt, barskt, utan tröghet. II Snabbt, III Utan för mycket tröghet. IV Barskt, ganska snabbt.

Bengt Forsberg, piano, Cecilia Zilliacus, violin och Kati Raitinen, cello., framförde verket med stor dynamik och spelglädje och lovad också att snart presentera den allra första skivinspelningen på det.

I festivalens musikaliska epicentrum, Apelrydsladan satt vi i publiken glest med fasta markerade platser vid stora runda bord. Där showade i tidsenlig mundering Johan Ullén och spelade både teater och piano i en hejdlösa påminnelse om ”Rebellen Satie”, med ett rikt urval Satiemusik.

Här fanns också Vexations ett några minuter långt tema som enligt Saties anvisningar ska spelas 840 gånger i följd utan uppehåll. Några ur ”publiken” avbröt lite bullrigt när det kändes för ”tjatigt”, fast det var den suveräna mezzosopranen Emma Sventelius, som bröt och i stället gav oss Saties trånande ”Je te veux” (Jag vill ha dig), en gång komponerat för en sångerska på caféerna i Montmartre, som Satie brukade ackompanjera.

I programmet fanns också framtagna filmer från Svenska baletten i Paris, med musik av Satie och med inslag av en gränsöverskridande och hejdlös humor, en absurd happening och experimentell balett med hallucinatoriska och bländande effekter”.

Vad mer kan man önska!!

Amandatrion i Torekovs kyrka på Båstad kammarmusikfestival: Bengt Forsberg, piano, Cecilia Zilliacus, violin och Kati Raitinen, cello. Trion framförde i olika konstellationen musik från 1920-talet.

Konsthallen Ravinen i Norrviken börjar byggas

”Visionsskiss” av Ravinens konsthall, ritad av Möller arkitekter i Ängelholm.

Det blir en konsthall och ett kulturhus vid Norrvikens trädgårdar, berättar skulptören och keramikern Gustav Kraitz. Han och hustrun Ulla har kämpat oförtröttligt för projektet under mer än 25 år. Olika planer och idéer har avlöst varandra. Det har varit en lång färd, med många framgångar men också otaliga bakslag. Tills nu.

– Vi börjar bygga i år. Konsthallen ska stå klar till nästa sommar, berättar Gustav. Finansieringen är klar, liksom de långsiktiga förutsättningarna för driften.

– Det ska finnas verksamhet där året runt, litteratur, konst och musik. På sommaren också ett café och en liten restaurang, liksom en konsertsal och en designbutik.

Konsthallen uppförs av företaget Backahill, vars ägare är Peabs Erik Paulsson och hans familj.

Arkitekten Johan Celsings förslag är inte längre aktuellt. I stället står ängelholmsarkitekten Pontus Möller bakom de aktuella ritningarna. Kulturhuset kommer att heta Ravinen och ligger med utsikt över havet i ravinen alldeles utanför själva Norrvikens trädgårdar.

De har varit en lång resa. Men Gustav är en envis typ, han har inte gett upp.

– Jag har lärt mig mycket under resan, fortsätter han.

Det är inte första gången i livet som han vägrat att ge upp. 

Han kom hit som flykting från Ungern 1956. Efter andra världskriget dömdes han till straffarbete i kolgruvorna i ett efter sovjetiskt fångläger.

– Vi var tre tusen fångar. Tyfus bröt ut i lägret. Det fanns inga läkare, inga mediciner. Folk dog. Alla bara väntade.

Gustav klarade sig. Som en av få överlevde han tyfusen.

Jämfört med den var kanske Ravinenprojektet mera hanterligt. Fast det tog längre tid.

Men 2021 ska det stå klart. Peppar, peppar, ta i trä!

Nog är det spännande! 

Eller som HD:s konstkritiker Linda Fagerström skrev i en kommentar:

”Vilka är visionerna? Vilken konst drömmer Ravinen om att visa? … Alldeles oavsett: Jag hoppas på en ny konstinstitution som förmår navigera i både de lokala, regionala och internationella vatten som Bjärehalvön faktiskt omges av.”

Ulla och Gustav Kraitz. Foto Sören Sommelius.

Om män, sex och dans lysande georgisk film på Båstads filmfestival

Levan Gelbakhiani spelar huvudrollen i den svensk-georgiske filmaren Levan Akins ”And then we danced” som skildrar i manliga dansare i National Georgian Ensemble in Georgias huvudstad Tbilisi. Bild: Tri Art Film.

Lilla Filmfestivalen på Scalabiografen i Båstad pågår onsdag till söndag i veckan. På programmet står 22 filmer, valda av Film i Båstads styrelse, i väntan på en ny konstnärlig ledare efter avgångne Ulf Berggren.

Lilla Filmfestivalen i Båstad pågår till söndag med 22 filmer på programmet.

Festivalen grundades av Bo Widerberg, vars ande svävar över evenemanget, med en bild av regissören in action som vinjett till varje visning.

En drabbande upplevelse var visningen av den svensk-georgiske filmaren Levan Akins starka ”And then we danced” (svensk biopremiär den 13 september). Filmen skildrar den begåvade unge dansaren Merab, spelad av Levan Gelbakhiani, som dansar i det georgiska nationalkompaniet i Georgiens huvudstad Tbilisi. Kraven på honom och de andra dansarna stenhårda. Miljön är auktoritär och extremt macho. Männen ska vara hårda och manliga.

Men Merab är vek, en känslomänniska. När han förälskar sig i en av de andra manliga dansarna är det en förbjuden passion utöver det mesta. Akins filmiska berättande är närgånget och öppenhjärtigt. Frågan är om hans film kommer att kunna visas på bio i det Georgien som har beskrivits som det tredje mest homofoba landet i världen.

Filmens övergripande tema är maskulinitet och sexualitet. Men den är också en fascinerande skildring av ett land som under lång tid var en sovjetrepublik. Vi ser de grå hyreskasernerna från den epoken, vars skuggor faller över samtiden.

Samtidigt är det också en färgstarkt skildring av georgisk kultur, på gott och ont, där ett stort bröllop i ett traditionellt hus rymmer allt, stora passioner och dignande bord. Musiken och danserna lever kvar i mig långt efter det att ridån gått ner.

Hela festivalens program finns här: