Kategoriarkiv: Tidöavtalet

Vart går Sverige i Tidöavtalets skugga?

Regeringen vill utreda att helt avskaffa permanenta uppehållstillstånd i asylrelaterade fall. ”Jag vill inte sätta likhetstecken mellan en lyckad integration och garanti om permanent uppehållstillstånd”, säger Maria Malmer Stenergard. Foto: Stina Stjernkvist/Svenska Dagbladet.

”Alla flyktingar som vill stanna i Sverige bör ha en plan”, säger den moderata migrationsministern Maria Malmer Stenergard i en större intervju i söndagens Svenska Dagbladet. 

Ministern syftar på ”en plan för att bli medborgare”, men har själv en annan agenda: ”… målsättningen är att fler uppehållstillstånd ska återkallas.”

Malmer Stenergard tycks se flyktingar främst som ett problem, som ett slags lägre stående personer som behöver uppfostras så att de kan bli kvalificerade som svenska medborgare.

– Man ska inte befinna sig här i evighet på ett permanent uppehållstillstånd. Då behövs det en tydlig väg in i ett medborgarskap.

Det innebär konkret att också den som har ett permanent uppehållstillstånd måste ” … lära sig språket, skaffa sig en försörjning och ha kunskap om det svenska samhället så att man fullt ut kan bli en svensk medborgare.”

Den intervjuande reportern Inger Arenander frågar sig om ” … redan beviljade permanenta uppehållstillstånd ska kunna omvandlas till medborgarskap. Ska de kunna omvandlas till tidsbegränsade uppehållstillstånd?”

– Det får vi titta på, svarar ministern. Det finns en problematik med positiva förvaltningsbeslut och att ändra sådana, som Migrationsverkets generaldirektör Mikael Ribbenvik varit inne på. Vi slår också fast i Tidöavtalet att grundläggande förvaltningsrättsliga principer fortsatt ska gälla.

Det ministern lättvindigt kallar ”förvaltningsrättsliga principer” är inget annat än ”rättssäkerhet”, något helt grundläggande i en demokrati. 

I socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken skriver Anne Marie Lindgren i en krönika om just detta. Hennes rubrik slår fast att ”Tidöavtalet slirar om rättssäkerheten”. I sin text skriver Lindgren att … 

”Rättssäkerheten är helt enkelt en grundläggande del av det som kallas liberal demokrati. Och så här i Tidöavtalets tid finns det skäl både för svenska liberaler och alla oss andra att noga betänka det kravet.”

Hon pekar särskilt på att kraven på rättssäkerhet är universella. Men Tidöavtalet gäller bara utländska medborgare, inte svenskar:

” Men liberalismens rättsprinciper gör faktiskt inte skillnad på infödda och invandrade. Kraven på rättssäkerhet är universella. Nu kommer förslag på att omvandla redan utfärdade permanenta uppehållstillstånd till tillfälliga.

Vilket alltså är retroaktiv lagstiftning.”

300 000 personer har i dag permanent uppehållstillstånd i Sverige, enligt Migrationsverket.

Ska dessa bli av med sitt permanenta uppehållstillstånd om de inte kan eller vill bli medborgare”, undrar Inger Arenander vidare i Svenska Dagbladet. 

Maria Malmer Stenergards svar är oroande:

–Har man ambitionen att ta sig in i det svenska samhället, lära sig språket, bli självförsörjande och leva här enligt våra normer och värderingar, så tror jag också att det finns väldigt goda chanser att man får ett medborgarskap.

En fråga i sammanhanget gäller flyktingar som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd. Regeringen vill att kommuner och myndigheter ska vara tvungna att informera polisen. Skolministern och sjukvårdsministern har markerat mot att sådana regler ska utkrävas av personal i skolan eller vården.

Maria Malmer Stenergard har inga sådana reservationer. 

–Det vi har sagt från moderat håll är att man bör knyta det till de rättigheter som finns enligt lag. Om en asylsökande har rätt till akutsjukvård är det kanske rimligt att den som tillhandahåller den akuta sjukvården inte har informationsplikt. Om den asylsökande skulle ha rätt till skolgång, så kanske den undervisande läraren inte ska omfattas av informationsplikten. Det här är något vi måste utreda väldigt noga. Det ska finnas undantag, det tror jag är ganska självklart.

Jag undrar efter att ha läst intervjun om Sverige är på väg mot en polisstat. 

Danjins ”Var är mitt hem” nu om dagens Sverige

Danjinj Malinovics ”monolog Var är mitt hem” som i dagarna på Helsingborgs stadsteater framförts för 400:e gången är en monolog om författaren och skådespelarens egen flykt med sin familj från krigets Jugoslavien. Foto: Anna Huerta/Riksteatern.

Danjin Malinovic flydde som ung pojke med sin familj från krigets Bosnien till Sverige. Med mycket kort varsel gav sig familjen i väg från det Jugoslavien där nationalistiska politiker tagit över den politiska makten och på kort tid förvandlat ett fredligt land till ett krigiskt inferno.

På grund av byråkratiska teknikaliteter fick familjen inte visum i Sverige. I två år levde de här som gömda flyktingar, jagade av svensk polis och hjälpta av flyktinggömmare.

Från ett av familjens gömställen kikade Danjin ner på gatan när svenska barn gick till skolan och drömde om att han själv en dag skulle kunna göra det. 

Så blev det också. Familjen Malinovic fick till slut PUT/permanent uppehållstillstånd i Sverige. I dag är alla i familjen svenska medborgare och lever väl i Helsingborg. Danjin har i dagarna kommit ut med sin andra bok, ”Pappa, make och krigsförbrytare”, som bygger på intervjuer med en krigsförbrytare från ex-Jugoslavien. Materialet har också legat till grund för en teaterföreställning.

På Helsingborgs stadsteater har Danjin Malinovic i veckan spelat sin första pjäs, ”Var är mitt hem?”, som, skildrar familjens dramatiska flykt från hemstaden i Bosnien. Föreställningen i Helsingborg i tisdags var historisk, den 400:e, de flesta i regi av Riksteatern, de senare har Teater Gyllene Draken i Nacka stått bakom. Hur många dramatiska verk får så många uppföranden, tänker jag.

Det beror, gissar jag, både på att föreställningen, en monolog med Danjin Malinovic i den enda rollen, är så stark och på att ämnet är så drabbande, vad krig gör med människor.

Därför har målgruppen särskilt varit unga människor och tanken att förmedla en förståelse för flyktingens totala utsatthet och kriget destruktiva krafter.

När jag ser föreställningen dessa dagar i november är det sent på jorden. Jag tänker på att de som borde se ”Var är mitt hem” i dag är sådana som Ulf Kristersson, statsministern med det påklistrade leendet, utrikesministern Tobias Billström, som fjäskande hyllar Turkiet som en demokrati, Jimmy Åkesson, Ebba Busch och de andra i den högerregering som håller på att omvandla Sverige till ett land, som jag allt mindre känner igen. Och som fjärmar sig mer och mer från de grundläggande humanitära värden som gjort Sverige till något av en humanitär stormakt, åtminstone i vissa sammanhang.

Jag har sett ”Var är mitt hem” fyra, fem gånger under de år som gått. De första gångerna uppfattade jag pjäsen som i första hand en påminnelse om de brutala krigen på Balkan och om vad krig gör med människor.

Den här hösten upplever jag föreställningen annorlunda, som ett drama om ett Sverige i moralisk kris, på väg att omvandlas i en omskakande process, som ingen i dag kan veta vart den leder.

För att ta ett aktuellt exempel. Jag läser och upprörs av en artikel i Dagens Nyheter om den Putinkritiska ryska journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina, som av Migrationsverket fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och ålagts att inom fyra veckor lämna sin man och parets fjorton månader gamla son, båda svenska medborgare, för att återvända till Ryssland, där fängelse sannolikt väntar henne.

”Statens intresse av att upprätthålla en reglerad invandring väger tyngre än respekten för privat- och familjelivet” konstaterar man bland annat i beslutet rörande hennes situation.

Behandlingen av Liza Alexandrova-Zorina följer intentionerna i högerpartiernas Tidöavtal, som i sin tur ligger nära SD:s mångåriga flyktingfientliga politik.

Ska vi bara finna oss?

LÄRARE KAN TVINGAS ANGE  GÖMDA ELEVER FÖR POLISEN

Foto: Fredrik Sandberg/TT/ETC

Skolpersonal kan komma att tvingas ange papperslösa elever för polisen och Migrationsverket om riksdagen godkänner Tidöavtalets förslag om informationsplikt för kommuner, skrev Tidningen ETC för några dagar sedan. Förslaget har väckt kritiska röster från lärare och skola. Många har menat att förslaget strider både mot FN:s barnkonvention och mot lärarnas yrkesetik.

När tidskriften Lärarens läsare fick rösta om förslaget blev resultatet entydigt,”… ett rungande nej till ”att rapportera barn och elever som uppehåller sig i Sverige utan tillstånd”.

Tidningen Juristen är likaledes ytterst avståndstagande från förlaget, som man menar strider mot FN:s barnkonvention, svensk lag sedan januari 2020.

– Anmälningsplikten riskerar att komma i konflikt med barnets bästa. Men också med barnets rätt till utbildning.

– Barnkonventionen tar inte hänsyn till om du är asylsökande eller papperslös eller fast bofast och svensk medborgare. Bor du i Sverige och är ett barn har du rätt till utbildning, säger Maria Refors-Legge. Hon har doktorerat i skoljuridik och har granskat Tidöavtalets förslag om informationsplikt för kommunanställda och myndighetspersoner. Förslaget innebär att lärare kan tvingas rapportera elever som befinner sig i Sverige utan tillstånd.

Enligt Barnkonventionen har barn rätt till utbildning oavsett om de är asylsökande, papperslösa eller fast bofasta och svenska medborgare.

–Bor du i Sverige och är ett barn har du rätt till utbildning, säger Maria Refors-Legge.

Lärareförbundets ordförande, Johanna Jaara Åstrand, går på samma linje:

– Vi har barnens och elevernas bästa för ögonen. Dit hör inte att ange barn, understryker hon.

Om lärarna fråntas angiveriansvaret faller det förmodligen på rektorerna och skolledarna. Men det strider också mot deras uppdrag, säger till ETC Matz Nilsson, ordförande för Skolledarna:

– Vi har en anmälningsplikt om barn och elever far illa, men det här är något helt annat. Jag är mycket skeptisk till den här typen av angivarsystem, som bara skulle leda till att tilliten brister mellan elever och skola. Det går emot kårens yrkesetik.

– Barn har rätt till skolan och de ska aldrig behöva straffas för den rätten.

Tidningen har också talat med två lärare som jobbar i nordöstra Göteborg.

–Det är ett fruktansvärt förslag, det går emot allt vi står för, säger Martina Ekman, som arbetar på en förskola i Kortedala. Blir det verklighet kommer jag inte att vara kvar.

Richard Furukvist är lärare för årskurs sju till nio på Lövgärdesskolan. Det är en del av staden där många nyanlända hamnar. Ibland efter att ha fått uppehållstillstånd, ibland i väntan på besked, och ibland efter att ha fått avslag.  

–Det skulle vara svårt att jobba som lärare om det ingår att behöva informera polisen om elever.

Till tidningen Läraren säger migrationsminister Maria Malmer Stenergard (M) att det är för tidigt att kommentera kårens invändningar. Syftet med förslaget är att ”komma åt skuggsamhället.

– Om man har fått nej på sin asylansökan ska man lämna landet. Men tyvärr går tusentals under jorden varje år och blir en del av ett växande skuggsamhälle där människor utnyttjas och inte minst barn far illa. Det måste vi bekämpa med full kraft.

Bilden: De tre kandiderande regeringspartierna Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna presenterar sitt skolprogram inom Tidöavtalet, tillsammans med samarbetspartiet Sverigedemokraterna.

Tidningen Lärarens följare har röstat: 9 av 10 vägrar ange barn och elever som saknar uppehållstillstånd. ”Vi har barn och elevers bästa för ögonen. Dit hör inte att ange barn” säger Lärarförbundets ordförande Johanna Jaara Åstrand, längst fram t h. Foto: Tim Aro/TT/Tidningen Läraren..

Det särskilda projektets ambitioner: Tidöavtalet och idrottens 51%-regel

Caroline Seger, en av svensk damfotbolls främsta spelare. Här i Sveriges 2-0 mot Island på Myresjöhus Arena 6 april 2013. Foto: Wikipedia.

På det så kallad Tidöavtalets 62:a och sista sida står 2 ½ rader som handlar om idrott, om elitfotbollen och elitishockeyn, under rubriken ”Reformer som ska genomföras i projektet”. Så här skriver högerpartierna och sverigedemokraterna i det gemensamma policydokument som ska ligga till grund för idottspolitiken i Sverige under den kommande mandatperioden, särskilt för de mest publika:

”Ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn.

Regeringen kommer att inleda ett särskilt projekt för högstaligornas konkurrenskraft.”

Det är ingen avancerad stilistisk utformning av det s k ”särskilda projektets ambitioner”. 

I de två meningarna upprepas precis samma ambitioner. Den andra meningen tillför inte något nytt utöver vad som redan sagts i den första. Dessutom upprepas i båda meningarna tunga ord som ”högstaligorna” och ”konkurrenskraft”. Innebörden är otydlig och svårbegriplig. 

Jag fattar inte alls vad Åkesson och Kristersson (som måste ha haft sista ordet om formuleringarna) egentligen menar. Som partiledare borde de bättre vårda sin förmåga att tydligt skriva ner vad de menar.Språket håller inte högstadienivå.

Vad betyder detta på de båda partiledarnas kodade språk? Många har undrat heter det i ett inslag i fredagens Studio ett i radions P1. Frågan har blivit en ”ren snackis inom idrottsvärlden”, menar Sveriges Radio. De korta raderna skulle om jag förstår det rätt om de genomförs innebära väldiga förändringar för den svenska fotbollen och ishockeyn. 

Efter att ha lyssnat på Studio Etts drygt åtta minuter långa inslag om frågan förstår jag lite mer. Tydligen vill SD och följeslagarpartierna M, KD och L att sportvärldens så kallade 51%-regel helst ska upphävas, den regel som innebär att ingen utomstående kan äga majoriteten av en förening.

Så är dej ju inte i bland annat Storbritannien, där oljemiljardärer från fjärran länder och kapitalstarka ryska oligarker inte sällan köpt upp framförallt välkända proffslag, som blivit ibland lönsamma mångmiljoninvesteringar.

51%-regeln har hittills i Sverige satt stopp för sådana affärer, åtminstone tills nu. 

Meningen med ”projektet” tycks vara att genom att göra om de största lagen till kommersiella företag, skulle klubbföretagen få in mera kapital och därmed ha råd att köpa upp båda svenska och utländska fotbolls- och ishockeyspelare. Zlatan Ibrahimovic kunde kanske med slopad 51%-regel ha spelat vidare i Malmö FF hela sitt framgångsrika fotbollsliv, i stället för att ha köpts av utländska intressenter.  

Visst kunde det ha varit bra. Men det hade knappast gynnat alla fotbollslag, som till exempel HIF, som i dagarna åkt ur allsvenskan på allra sista plats. 

Men varför har skribenterna som står bakom Tidöavtalet uttryckt sig så grumligt så att ingen fattar. De vill att sporten ska förvandlas till en stormarknad där allt går att köpa och sälja och där de lag som inte har lust eller pengar kan ägna sig åt något annat.

Vore inte det tvärtom att slå sönder den ursprungliga charmen med bland annat fotboll. Jag slutade för länge sedan att följa herrfotbollens tv-sändningar, där allt tycks handla om pengar och våld, med tacklingar på gränsen till slagsmål. Damfotbollen är ofta det motsatta, dribblandets och fintandets elegans, spelarglädjens kollektiva sportprestationer. 

Det är långt från sådana tankar till ”projekt för högstaligornas konkurrenskraft”. 

I radion redde man i alla fall ut att försäljningar av lag med nuvarande regler inte kan genomföras utan att majoriteten av klubbens medlemmar och spelare ställer sig bakom.

Expressen skrev nyligen om historien om hur fotbolls-VM hamnade i Qatar påminner om debatten om 51%-regeln, alltså om hur mycket pengar som ska släppas in i fotbollen, historien om hur …

 ”den internationella fotbollen ändrade utseende. 

Med tiden har en berättelse om oligarker, diktatorer, invasioner av grannländer, kollapsad tävlingsbalans, superligor och protester tagit form.

Världens största sport närmar sig kokpunkt.” 

Dock har fotbolls-Sverige, fram till nu, stannat ”kvar på andra sidan utvecklingen”.

Låt os hoppas att den förblir där.