Kategoriarkiv: Journalistik

Obehagliga HD-journalister – eller skademinimerande kommunala informatörer?

När PK Södra, Publicistklubben, i onsdags arrangerade tre debatter på Tivoli i Helsingborg diskuterades bland annat de kommunala informatörernas roll i ett samtal mellan stadsdirektören Palle Lundahl och HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl.

”Jag har flera medarbetare som tycker att vissa intervjuer med HD varit synnerligen obehagliga och hör till det jobbigaste de varit med om”, sa Helsingborgs stadsdirektör Palle Lundberg, under en debatt med HD:s chefredaktör Marcus Ekdahl på Tivoli i Helsingborg på onsdagskvällen. Ämnet var ”Är kommunikatörerna service eller gatekeepers?”

Det handlade om stadens i många sammanhang omstridda informationsavdelning, som om jag fattat rätt numera är Helsingborgs största ”redaktion”, större än Helsingborgs Dagblads. Någon siffra nämndes inte från scenen under kvällen, frågan blev hängande i luften. Någon hävdade att det var kring 80 anställda.

Man skulle kunna uttrycka det som så att Palle Lundberg som ”chefredaktör” eller möjligen ”ansvarig utgivare” har större resurser och mer makt än HD:s Marcus Ekdahl.

Publicistklubbens södra avdelning arrangerade och PK Södras ordförande Agneta Nordin höll proffsigt i kvällens tre scensamtal.

Det lät på Palle Lundahl som om HD:s journalister medvetet vill trycka till stans informatörer i intervjuer, vilket vore bekymmersamt.

Marcus Ekdahl hade svårt att förstå Palle Lundbergs anklagelse. Han hävdade snarare det motsatta.

– Tidningens journalister ska vara tuffa, men det är inte samma sak som att de skulle vara elaka.

– Min upplevelse är att när en intervju håller på att bli jobbig slutar kommunikatörerna att jobba för kommunen och övergår till att försvara den egna organisationen. Då upphör ofta öppenheten eller med ett bättre ord, den ”transparens” som vore önskvärd. Det ser ibland ut som ”skademinimering” från kommunens sida.

Många frågor blev hängande i luften. Helsingborgs kommun har de senaste åren avskedat eller köpt ut en lång rad kommunala chefer för stora belopp. Har det skapat en rädslans och tystnadens kultur på kommunen?

Under debatten 2020 om Öresundskraft framkom det att kommunen inte alls under tiden före valet 2018 informerade om att det fanns planer på att sälja ut det för staden så viktiga och inkomstbringande företaget. Frågan blev därför aldrig aktuellt i valdebatterna, vilket kan ha påverkat valresultatet. Som bekant vann motståndarna till försäljningen en förkrossande seger i den följande folkomröstningen över de aktörer som drev frågan med 97 % mot 3 %.

Ett annat speciellt fall diskuterades däremot under kvällen på The Tivoli.

– Vi bad om en intervju i en speciell fråga, berättade Marcus Ekdahl. Svaret var att det efterfrågade var under utredning men att kommunen skulle återkomma.

Det gjorde kommunen också, men en sen fredagskväll. Då kom oväntat ett pressmeddelande från kommunen i frågan om en utredning i ärendet.

– Då hade ju våra medarbetare slutat för dagen och de kommunanställda som skulle kunna ha svarat på följdfrågor hade inlett sin helgledighet, fortsatte Ekdahl.

 Palle Lundberg höll inte med om att det skulle ha berott på att kommunen ville skydda sig själv.

– Det berodde mera på att de medarbetare som skulle kunna komma ifråga för intervjuer måste vara inlästa och få tid till det.

Samtalet rörde sig över ett fält som är grundläggande för den kommunala demokratin. Det skulle kunna ha varit lite längre och gett lite mer tid för frågor efteråt.

En annan fråga vore värt ett eget PK-seminarium. Kommunen med över 12 000 kommunalt anställda och ytterligare över 130 000 – 140 000 berörda medborgare styrs av målformuleringar antagna 2021 av kommunfullmäktige i Vision Helsingborg 2035, där det anges hur man vill att staden ska se ut 2035.

Visionen stipulerar att Helsingborg är ”staden för de som vill något” och att strävan ska vara att skapa ”en levande pulserande stad, öppen mot världen”.

Visionens andra del är ju okontroversiell och allmänt positiv. Men den första? ”De som vill något”??

Öresundskraftsdebatten visade att det väldigt länge fanns många helsingborgare som ville något (att inte sälja företaget) men som ignorerades och manipulerades på ett olustigt vis, som när politiker offentligt uppmanade helsingborgarna att inte gå och rösta i den lokala folkomröstning som till slut genomfördes under julhelgerna.

PK-kvällen fortsatte med två andra samtal. Agneta Nordin talade med Fredrik Larsson om ”Vad händer med konstverket Nimis efter Lars Vilks död?”. I ett avslutande samtal handlade det om man kan vara aktivist och journalist på samma gång? i en diskussion med Kenan Habul, Sydsvenskan, och Gunilla Jarlbro, professor i Medie- och kommunikationsvetenskap vid Lunds universitet.

Årets fredspris lojalt mot Nato snarare än Nobel. Assange borde ha fått det!

Julian Assange före och under fängelsetiden. Collage: Open Petition.

Under fjorton år har den norske juristen och författaren Fredrik S Heffermehl arbetat ihärdigt med att försöka få den norska Nobelkommittén att respektera Alfred Nobels intentioner med fredspriset, att det skulle ges till de organisationer eller enskilda som arbetar för global nedrustning i stället för kapprustning.

I år förvandlades priset till ett pris i kampen för yttrandefrihet i Ryssland och Filippinerna. De som fick priset har gjort stora insatser för yttrandefriheten i de auktoritära samhällen där de verkar. Men det är något annat ändå än att kämpa mot kapprustning och mot de växande krafter som leder världen allt närmre ett nytt meningslöst och förödande storkrig.

I den norska tidningen Dagens Näringsliv skriver Heffermehl i ett debattinlägg att årets pris är lojalt mot Nato snarare än mot Nobel. Detsamma kan sägas om norska medier, skriver han. Och jag skulle vilja tillägga svenska medier. I SVT:s direktsändning när priset tillkännagavs hördes bara lovord (och de som fick priserna, betonar jag var väl värda lovord) inga kritiska eller ifrågasättande röster släpptes fram.

Årets fredspris borde ha tilldelats Julian Assange, slår Fredrik Heffermehl fast. Assanges avslöjande om amerikanska grova övergrepp under Irakkriget var på alla sätt fredsbefrämjande journalistik, därtill med en otrolig personlig insats och ett högt personligt pris.

Nu håller USA Assange som politisk fånge i London. Den behandling han utsätts för i det brittiska fängelset kan jämföras med tortyr och är ”den mest upprörande kränkningen av mänskliga rättigheter i kombination med långtgående hot mot yttrandefriheten i världen”.

Att länder som USA och Storbritannien plus Sverige för den delen gemensamt arbetar för att knäcka en modig visselblåsare är upprörande. Nobelkommittén borde ha stått upp mot USA:s myndigheter som vill skrämma journalister till tystnad om amerikanska krigsförbrytelser.

FN:s specielle rapportör Nils Melzer är skakad av hur flera länder har ställt upp bakom USA för att krossa en enskild visselblåsare, när dt motsatta borde varit fallit.

Till det kommer nu att medierna i de två länder som är mest involverade i utdelningen av Nobelpriserna, Sverige och Norge, inte heller uppmärksammat vad priset borde ha använts till, att bygga fred med fredliga medel.

Fotnot: Fredrik Heffermehls senaste bok, ”Medaljens baksida” från 2020, lyfter bland annat fram Julian Assange som en värdig mottagare av Nobels fredspris. Boken utkommer inom kort på engelska.

MOHAMMADs Dagbok från Kabul: Freden långt borta

Skolstart i Kabul. Foto: Mohammad.

I maj 2019 tvångsutvisades Mohammad från Sverige till Afghanistan. Från hösten samma år har han som sajten Blankspots medborgarjournalist varje vecka i dagboksinlägg berättat om vardagen i landet och om sin situation. Det har hittills blivit över 60 inlägg under snart 1,5 år.

Nyligen fick dagboken pris på Tidskriftsdagen.

– Det känns otroligt bra att min dagbok fick priset, säger Mohammad.

– Det är svårt att säga att min situation är bra. Här sker det många attentat. Men jag klarade över ett år i Kabul och mår bra i alla fall. Jag försöker att överleva.

För att skydda Mohammad är han inte porträtterad på bild i dagboken och hans efternamn finns inte med. I sina inlägg berättar Mohammad om livets lunk, men som juryn skriver i sin prismotivering ”från en plats där inget är enkelt eller vanligt”.

Martin Schibbye är chefredaktör för Blankspot. Han berättar för Allt om Tidskrifter om bakgrunden till dagboken. Blankspot har under flera år rapporterat om Afghanistan och särskilt vad som händer med de som utvisas från Sverige till Afghanistan. 

– Vi gjorde en reportageserie på plats i Kabul och har gjort journalistik från Sverige om frågan i stort. Vi har också gjort enkätundersökningar med ensamkommande för att se hur deras situation är, säger Martin Schibbye.

När Blankspot 2016 började bevaka utvisningarna till Afghanistan låg frågan i medieskugga. Sedan dess har intresset från övriga svenska nyhetsmedier gått upp och ned.

– Det är ebb och flod. Just nu är det ebb i den frågan, menar Martin Schibbye.

Blankspot har sökt personer som kan skriva medborgarjournalistik från andra platser än Kabul, som Etiopien eller Eritrea eller andra konfliktfyllda platser.

– Men vi ha inte hittat rätt person. Det blir ofta väldigt politiserat. Det får inte vara partsinlagor. Vi vill att de ska skriva om sin vardag, säger Martin Schibbye.

Ett par tusen personer läser Dagbok från Kabul varje vecka. Mohammad får en ersättning för sina inlägg – och dagboken tycks ha bidragit till att han fått en tydligare riktning i livet. Han drömmer om att bli journalist eller författare. I sista inlägget 2020 skrev han:

– Det är inte så lätt för mig att studera journalistik i Afghanistan. Jag vill studera journalistik i Sverige och jobba som en riktig journalist. Det är min dröm och mina tankar om framtiden.

Det finns planer på att samla de veckovisa dagbokstexterna till en bok.

I sitt senaste dagboksinlägg, daterad Kabul den 4 mars, skriver Mohammad bland annat:

”Den här veckan har flera skolor öppnat igen. Jag gick förbi dem för att prata med elever och med föräldrarna. Oron var stor hos eleverna men också hos föräldrarna efter alla attacker som skett mot skolor och universitet den senaste tiden.

Hoten mot utbildningen är ett av de allvarligaste problemen i landet. Utbildningsministern har flera gånger pekat ut talibanerna, Hezb-e-Islami och andra grupper som är inblandade i att bränna skolor och förgifta elever som fiender till Afghanistan.

Om det inte blir ett fredsavtal mellan regeringen och talibanerna så tror jag att vi kommer att få se flera attacker på utbildningsväsendet, på skolor och på universitet det närmaste tiden nu när skolorna öppnat upp igen. Det har blivit farligt att studera och många studenter har mist sina liv. 

Tidigare meddelade generaldirektoratet för nationell säkerhet att Haqqani-nätverket var inblandade i att bränna skolor. Massor av skolor har bränts ner till grunden. Ute i landet är det främst skolflickor som råkat illa ut. 

Freden känns väldigt långt borta. 

Under tiden har 100 kvinnliga skolflickor i Afghanistan bränts eller exploderat och det kan bli ännu farligare om det inte blir fred i Afghanistan. För några år sedan förgiftades elever i en skola i Takhar-provinsen. … 

Orsaken till angreppen på de som studerar är att talibanerna motsätter sig utbildning för kvinnor. … På grund av hot mot skolor så hålls hundratals skolor för närvarande stängda i provinserna Kandahar, Helmand och Zabul.”

Fotnot 1: Mohammads dagbok finns här:

Fotnot 2: Afghanistan och journalistiken

Afghanistan är ett av världens farligaste länder för journalister. Förra året dödades sju journalister i Afghanistan, enligt världens största journalistorganisation IFJ (International Federation of Journalist). På nyårsdagen i år sköts ytterligare en journalist till döds, rapporterar CPJ (Committee to Protect Journalist).

Afghanistan ligger på 112:e plats av 180 länder på Reporters without Boarders pressfrihetsindex.

Ska Twitter och Facebook avgöra vad som får sägas?

Skärmdump från Twitter måndag kväll.

Är det rimligt att några företag från Silicon Valley ska bestämma vad som får sägas i den digitala världen?

Frågan har ställts efter det att president Trump stängts av från både Twitter och Facebook, förmodligen tillfälligt. I både fallen handlar det om att han använt sina socialamedierkonton till  att uppvigla till våldsamheter. 

Resultatet fick vi se i onsdags. Fem människor dödades under förhållanden som man nu talar om som ”inhemsk terrorism” mot Capitolium, kongressens byggnad i Washington DC.

I samma veva stängdes också andra stora konton av Twitter, exempelvis konton tillhörande Trumps tidigare nationella säkerhetsrådgivare Michael Flynn och Trumpkampanjens digitala chef Gary Coby. Även advokaten Sidney Powell som varit drivande i flera rättsprocesser gällande det påstådda valfusket fick sitt konto stängt, rapporterar SVT:s utrikeskorrespondent Fouad Yocefi.

Tidningen Journalisten rapporterar om olika åsikter om Twitter och Facebooks agerande.

Det var fel av Twitter att stänga ned Donald Trumps konto, menar yttrandefrihetsexperten Nils Funcke. Han oroar sig för att beslutet på sikt riskerar att underminera yttrandefriheten, skriver SVTNyheter.

Twitter är visserligen ett privat företag och har därmed rätt att själva bestämma vad som ska publiceras, påpekar Funcke. Men i och med att bolaget i praktiken har monopol på sin verksamhet så har de också ett samhällsansvar, säger han.

Carl-Gustav Lindén är professor vid Institutet för information och medievetenskap vid universitetet i Bergen. Han är inne på samma linje och uppger för finska YLE att det är både bra och oroväckande att Twitter stängt ner presidentens konto.

– Det är bedrövligt att två företag från Silicon Valley ska bestämma vad som får sägas i den digitala världen. Det är ett alarmerande faktum att några teknikföretag, vars agenda i första hand är att tjäna pengar på annonser, ska få styra över vår yttrandefrihet, säger han.

AFP rapporterar att i Tyskland är förbundskansler Angela Merkel negativt inställd till avstängningen, skriver Omni. Hon menar att yttrandefriheten är en grundläggande rättighet – och att sociala mediejättar inte ska bestämma vem som ska tystas.

Journalisten Björn Häger som varit ordförande för Föreningen grävande journalister (FGJ) och Publicistkubben (PK) och är lärare i journalistik anser däremot inte att det är ett angrepp på yttrandefriheten när Twitter och Facebook stänger av Donald Trump. Det är inte konstigt att presidenten kan bli avstängd och man har också varnat honom tidigare. 

Dilemmat är snarare att teknikjättarna har blivit synonyma med samhällelig infrastruktur, menar Häger.

– Men jag tycker att man har all rätt att stänga av folk från sina plattformar som företag om de inte följer ens regler, säger Björn Häger till Journalisten. Det är inte konstigt att presidenten kan bli avstängd och man har också varnat honom tidigare. 

Vad tycker du man ska göra åt sociala medier-jättarnas makt? Journalisten ställer frågan till Björn Häger.

– Jag kan inte säga att jag vet vad man ska göra. Antingen får man kanske bryta upp de här företagens makt? Klart är att vägen ut på internet går via Google för de flesta människor och att företag som Facebook och Twitter har stort inflytande över det offentliga samtalet, vilket ger dem enorm makt att påverka med sina algoritmer. Det är det stora problemet vi borde diskutera, säger Björn Häger.

För egen del är jag tacksam för avstängningen av Trump, som lär ha skett på uppmaning av 350 Twitter-anställda som fick företagets vd Jack Dorsey att stänga av Donald Trump, enligt Washington Post.

De frågor som Björn Häger nämns alltför sällan och har enorm betydelse för det offentliga samtalet, hur Google, Twitter och Facebook och andra styr informationsflöden utan att vi har minsta möjlighet att veta på vilket vis. Vi lever i algoritmernas tid, som osynliga virus påverkar de våra tankar och känslor.

assange utvisas inte till USA

Domaren Vanessa Baraitser vid Old Bailey-domstolen i London betraktade visselblåsaren och journalisten Julian Assange som skyldig i alla de fall han åtalats för. Ändå var innebörden i hennes dom som blev offentlig på måndagen att Assange inte kommer att utvisas till USA, åtminstone inte nu.

Assanges försvar har anlitat en psykolog som sagt att han lider av djup depression med hög självmordsrisk. Just självmordsrisken blev domare Baraitsers argument för att Assange inta kan utvisas till USA.

Assanges förståeliga depression har av FN:s specielle rapportör om tortyr, professor Nils Melzer, kopplats samman med att han under lång tids varit inspärrad i det omänskliga Belmarshfängelset, Storbritanniens svar på Guantánamo, och där utsatts för långvarig psykologisk tortyr.

”Det var rätt beslut men med fel motivering”, skrev The Guardians Owen Jones på måndagseftermiddagen. Jones skriver vidare att det är värt att notera att en brittisk domstol pekar ut ett amerikanskt fängelse som alltför barbariskt för at kunna garantera Assanges säkerhet.

Jones skriver vidare att det handlar om något som går långt utöver Assange som person, ”det handlar om journalistikens möjligheter, om den fria pressen och mest viktigt av allt, om möjligheten att i framtiden avslöja illdåd och grymheter begångna av världens sista kvarvarande supermakt”.

Domen kommer säkerligen att överklagas från båda sidor. Vi är många som ändå drar en suck av lättnad, även om domen också innebär att processen kommer att fortsätta. Det viktigaste nu är att Julian Assange efter alla år släpps fri och ges möjlighet att leva ett normalt liv. Allt annat är orimligt, om Storbritannien ska kunna kallas en rättsäker stat.

I ett inlägg i samband med domen skrev Arne Ruth, f d chefredaktör och Kulturchef på Dagens Nyheter bland annat:

”Assange har inget blivit anklagad för att illegalt ha avslöjat amerikanska säkerhetshemligheter utan för att han avslöjat brott begångna av amma regering. Skulle han utvisas till USA komma han nästan säkert att dömas till 175 års fängelse av en jury vald från området runt CIA:s högkvarter i Virginia. Resultat hade blivit att han begravts levande för återstoden av sitt liv.”

Arne Ruth skriver vidare:

”Den namnkunnige tyske journalisten Günther Wallraff har varnat: Det som händer inför våra ögon är ett försök att radera ut spår av internationell lag och den fria pressens möjligheter att belysa kränkningar av den. Assange har valts för att skapa prejudikat och tjäna som varning för andra. Ingen någonstans i världen går säker för USA:s långa arm.

FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs efter andra världskriget för att begränsa nationalstaternas agerande i sina egna länder och internationellt. Den innebär förbud mot att skada civila i krig och mot att använda tortyr, liksom rätten till asyl och respekten för alla nationers medborgerliga integritet.

För Wikileaks, grundad av Julian Assange, har det varit en central uppgift att avslöja brott mot dessa rättigheter.”

Rättegången mot Julian Assange har beskrivits som en modern Dreyfusskandal och som en historisk rättegång. Det ligger mycket i tanken. Därför är det bedrövligt att svenska medier länge varit så tysta och oengagerade av Assanges öde och därmed av mediernas framtida villkor.

2000-talets digitalt styrda krig kan inte granskas med 1900-talets metoder. Det behövs digitala fredsivrare, visselblåsare som vågar riskera allt för att avslöja krigets vanvett och bidra till en fredligare värld. Och medier som vågar vara obekväma, vågar belysa övergrepp.

En utvisning av Julian Assange hade dömt en modig visselblåsare. Men fallet berör mer än en person, det handlar om allas vår framtid. Därför är det viktigt att organisationer som Reportrar utan gränserAmnesty och FN krävt att hans fall ska läggas ner.

Och efter måndagens dom att Assange som person återfår rätten att leva sitt eget liv som människa på jorden.

Julian Assange sitter häktad av politiska skäl, menar hans försvar. Många demonstrationer har hållits för att han ska friges. Foto: Francisco Seco/AP/TT

Mordet på tidningarna. Tjugo år efter nedläggningen av Arbetet

Tidningen Arbetet i Malmö lades ner den 30 september år 2000. Mats Ekdahl, som blev tidningen siste chefredaktör var besviken och bestört. På bilden står Ekdahl till höger om porträttet på tidningens grundare Axel Danielsson – framför tidningens samlade personal och tidningshuset.

Mordet på en tidning” ljöd Ekdahls ursinniga rubrik i Arbetet lördagen den 23:e september. Sveket var fullbordat.

Under tidningens sista dagar filmade Fredrik Gertten, Erik Bäfving och Ulf Södergren dag och natt den historiska veckan då Arbetet dog. Deras film ”Mordet på en tidning” skulle i dagarna ha visats för medlemmar i Publicistklubben i Malmö, men visningen blev – coronainställd.

Att läsa om Axel Danielsson och om Arbetet är som att snabbspola Sveriges historia de senaste 133 åren.

Danielsson grundade tidningen Arbetet 6 augusti 1887 i Malmö, vilket kunde ske genom det stöd han hade hos facket. Föregående år hade han översatt Kommunistiska manifestet. I Malmö bildade han även ett socialdemokratiskt arbetarparti med facket som kärna, en kärna som var mycket radikal, läser jag på Wikipedia.

1888 dömdes Axel Danielsson till 18 månaders fängelse för sina texter i Arbetet. Under straffets verkställande skrev han för tidningen och blev något av en legend eller martyr. Även det skönlitterära verket Genom gallret. Skizzer på vers och prosa tillkom i fängelset. På 1890-talet var han delaktig i studentkretsarna i Lund kring Bengt Lidforss och tuakotteriet. Till vilket en period också August Strindberg sällade sig.

Längre fram i tiden fick Arbetet som sista stora socialdemokratiska tidning en speciell roll i det politiska Sverige. På Wikipedia läser jag vidare:

”Som socialdemokratisk tidning i en av Sveriges största städer hade Arbetet ett starkt inflytande jämfört med motsvarande lokaltidningar i andra städer. Chefredaktören under 1970-talet, Frans Nilsson, och Olof Palme umgicks flitigt med varandra även privat och många utspel av socialdemokratiska statsråd och politiker publicerades först i Arbetet.”

I en blogg 2012 skrev Expressens f d chefredaktör Thomas Mattsson om Arbetets nedläggning och om filmen, som han såg som en ”sorglig skildring av hur läsarna i Malmö förlorar en konkurrent till främst Sydsvenskan och Skånska Dagbladet”. Mattsson skriver vidare:

”Konkurrensen på tidningsmarknaden i Malmö med lokala aktörer som Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Expressen Kvällsposten, Metro och City är stenhård och det är svårt att se hur förlusttyngda Arbetet skulle ha kunnat klara sig, när problemen hade pågått så länge.” Till det kom att ”LO inte var så sugna på att satsa medlemspengar på att driva den vidare…”

Bara några år senare förändrades förutsättningarna för tidningsutgivning i Sverige dramatiskt. Unga läsare ville inte betala för nyheterna. Marknadsföringen på nätet slog ut tidningsannonserna. Facebook och Google håvad in det mesta.

2014 köpte Sydsvenskan Helsingborgs Dagblad. Vad som följt under de sex åren sedan dess är att  att nästan allt vad Sverige har av dagstidningar köpts upp av några monopol-aktiga miljardkoncerner, med Bonniers som dominerande aktör. Arbetet hade inte kunnat överleva i den miljön.

Som jag ser det är det här bara en övergångsfas. Kanske klarar sig ett begränsat antal stora tidningar, men med dramatiskt nedskurna ekonomiska förutsättningar. Den lokala kvalitetsjournalistiken utanför storstadsregionerna har små möjligheter att överleva på sikt.

Till det kommer attackerna på medierna från de tre högernationalistiska partierna, M, SD och KD, mot det mesta av kvalificerad nyhetsförmedling och mot public service i synnerhet. Skulle deras politik få genomslag närmar sig Sverige ett medielandskap med stora likheter med det amerikanska som skapade Donald Trump, framburen av halva det amerikanska folket, lika okunnigt som rabiat.

Utvecklingen har då gått från ”mordet på en tidning” till ”mordet på tidningarna”. Vad sker med samhället utan de kvalificerade tidningarna, eller rättare deras kompetenta granskande journalister?

Rupert Murdochs Fox News har i det mesta fungerat som både Donald Trumps enda informationskälla och hans oblyga PR-organ.Bilden från THE CHASER QUARTERLY.

VÅR TIDS ”PRAVDA”: de Kommunala kommunikatörerna

”Med vackra ord får skattebetalarna bekosta uppföljare till Pravda, kommunala bloggar och influencers, skriver Svenska Dagbladets politiska chefredaktör Tove Lifvendahl i huvudledaren i onsdagens tidning under rubriken ”Varning för kommunala reklamare”.

Hon utgår från nätmagasinet Smedjans pågående granskning av den kommunala informationen och skriver inledningsvis:

”I Göteborg finns exempelvis 253 heltidsanställda kommunikatörer, i Jönköping drivs en kommunal podcast om sår (!), och i Malmö publiceras och distribueras en kommunal tidning med en upplaga på 160 000 exemplar. Helsingborg driver ett tiotal kommunala poddar, och bor man på landsbygden i sydöstra Skåne går det att ansöka om ett kommunalt sommarjobb som lokal influencer.”

I tider av djupnande tidningskris när den lokala journalistiken har krympt kan det vara förståeligt att kommunerna vill säkra att nödvändigt information når ut till medborgarna. Men den politiska ambitionen har oftast varit mycket mer långtgående än så. Ofta har det handlat om genom ensidigt positiv kommunikation sälja politiska initiativ eller rentav överrösta kritiska röster.

Smedjan har vänt sig till alla Sveriges 290 kommuner och ställt frågor om deras kommunikationsarbete. Drygt hälften, 151 stycken, har svarat. Utifrån de inkomna svaren räknar nätmagasinet fram att de svenska kommunerna anställt 3000 kommunikatörer. Några orter sticker ut. Här de fem översta namnen:

FAKTA: Kommunerna med flest kommunikatörer

Chart

Göteborgs stad253
Stockholms stad*200
Malmö stad170
Uppsala kommun*89
Helsingborgs stad50

Göteborg utmärker sig särskilt med över 250 kommunikatörer. För ett år sedan uppmärksammade SVT att kostnaderna för informatörerna var 406 000 kronor om dagen – eller över 151 miljoner varje år. Man noterade också att merparten utgjorde för kommunen positiv information.

Helsingborg ligger med 50 kommunikatörer på femte plats i ligan, här finns ingen uppgift om kostnaden. Mitt intryck är att stadens kommunikation övervägande har varit förskönande. I stället för att skildra problem och utmaningar har man ofta undvikit att nämna dem. Så var dessvärre fallet, menar jag, under den utdragna kontroversen om kommunledningens ambition att sälja det kommunala bolaget Öresundskraft.

Helsingborg har sedan ett år en kommunal lobbyist på plats i Stockholm. För 70 000 kronor i månaden ska Cecilia Eklund, tidigare kommunikationsdirektör,  ”sälja Helsingborg i Stockholm” under era tvåårsperiod. ”Påverkanstrateg” kallas uppdraget. Är det rimligt, i all synnerhet i coronatider? Hade inte samma jobb gjorts bättre och billigare från Helsingborg?

Helsingborg sägs driva ett tiotal poddar. Trots att det handlar om medborgarinformation har jag aldrig hört talas om dem. Smedjan har intervjuat Tommy Boije, vars titel är intraprenör på kommunen. Han säger bland annat:

– Målet för podcasten är att skapa en så spontan kommunikation som möjligt. Vi behövde en kanal för att prata och reflektera om det här innovationsarbetet. Det handlar om vikten av småpratet, det spontana som uppstår i mötet mellan två personer som inte mötts tidigare men som jobbar i samma organisation och så vidare.

Vaddå undrar jag? Småprat om vilket innovationsarbete?

Helsingborgs poddsatsning ligger inom något som kallas HGB Works. Där finns i alla fall podden Fail! Våga! Repeat!

Jag gissar att de 50 kommunikatörerna anställda av Helsingborgs kommun i dag utgör den största ”nyhetsredaktionen”, med större resurser än Helsingborgs Dagblads helsingborgsredaktion.

Vad innebär det? Gör de skäl för Tove Lifvendahls beteckning Pravda, husbondens röst?

Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.

Julian Assange – USA:s ”nationella fiende”

Teckning från domstolen. T V Julian Assange, nu 48 år. Foto: Reuters.

Trumpadministrationen utmålar Julian Assange som ”en fiende till USA som måste plockas ner”, skriver brittiska The Guardian på måndagen, den första rättegångsdagen, som behandlar USA:s krav på att få visselblåsaren utlämnad dit som spionmisstänkt.

Assanges advokater tänker kalla in ett vittne från en spansk säkerhetsfirma. Vittnet hävdar att Assange övervakades för USA under den långa tid han tillbringade på Ecuadors ambassad i London och att samtal uppfattats om amerikanska planer att kidnappa eller förgifta Julian Assange.

Om Assange utlämnas till en rättegång i USA kommer Wikileaksgrundarens liv att vara i fara sa juristen Edward Fitzgerald QC i Woolwich crown court i sydöstra London.

Assange, som nu är 48 år, krävs utlämnad till USA för att möta åtal på 18 punkter. De relaterar till publiceringen för ett decennium sedan av hundratusentals dokument, där många berör USA:s aktiviteter i Afghanistan och Irak. Han kan dömas till 175 år i fängelse om han befinns skyldig. Han anklagas också för att ha samarbetat med Chelsea Manning för att läcka hemliga dokument.

Prof Michael Kopelman, kriminalteknisk expert och vittne för försvarssidan, har uttalat sig: ”Jag är så övertygad som en psykiatriker kan bli att Assange kommer att med alla medel försöka ta sitt liv om hotet om utvisning till USA blir överhängande.”

Assanges huvudjurist Fitzgerald påminde om att Julian Assange avslöjat amerikanska krigsförbrytelser, som videon där amerikanska soldater slaktar civila från en helikopter och tortyren av fångar i ett irakiskt fängelse.

Den sortens avslöjanden placerade honom i kikarsiktet för Trumpadministrationens aggressiva ”America First-ideologi.

Från europeisk sida får Julian Assange stöd.  Europarådet, The International and European Federations of Journalists (IFJ and EFJ) kräver frigivning och att Assange inte utlämnas. Reportrar utan gränser har skrivit ett utlåtande:

De dokument som Assange publicerade avslöjade bl a tortyr, kidnappning och försvinnande. ”Offentliggörandet av dokumenten var uppenbart av stort allmänt intresse och inte handlingar som kan beskrivas som spioneri. Julian Assange journalistiska bidrag kan inte förnekas..”

Demonstrators outside Woolwich crown court. Photograph: Yui Mok/PA

SVT Malmö: ”Våra sändningar kan bli en katastrof”

SVT Nyheter befinner sig i en identitetskris, skriver tidningen Journalisten i sitt senaste nummer. Stora omorganisationer, en satsning på i första hand webbmaterial och TV i mobilen väcker intern kritik, försvårad av en tystnadskultur som gör att få anställda vågar diskutera öppet. 

SVT:s båda nyhetsprogram Rapport kl 19.30 och Aktuellt kl 21.00 är fortfarande väsentliga för det som på TV-språk kallas ”Sverigebilden” och är centralt i Public Service-TV:s åtagande. Men programmens kvalitet är svajig. Mycket av materialet återkommer i båda sändningarna och kanske också i den lokala sändningen. Annat är kortfattat, mallat, räddhågset och ”balanserat” på ett sätt så att den verkliga frågeställningen blir ogenomlyst.

I Journalistens gedigna granskning står den lokala bevakningen och inte minst SVT Nyheter Skåne i fokus. Inga lokala reportrar jobbar längre direkt mot tv-programmen. Alla flyttas över till webbdesken med en lokal chef. Den lokale reportern gör ett inslag för nätet, en annan putsar till den så att den kan användas i TV. Kedjan av personer som arbetar med samma inslag kan leda till viskleken”, befarar Anders Hansson, ordförande i journalistsektionen vid SVT Gävle-Dala. Till slut har en historia passerat så många människor att man inte känner igen den längre.

På nyhetsredaktionen i Malmö är många upprörda. Ett mejl från Malmö till Journalisten ger en aning:

”Hela personalen är djupt kritisk till den nya omgörningen. Dels eftersom vi fruktar att våra tv-sändningar kommer att bli en katastrof, dels eftersom den nya TV-redaktionen är alldeles för slimmad”.

Hanna Nyberg, ordförande i journalistklubben på SVT, bekräftar för Journalisten att det finns en rädsla för att yttra sig kritiskt bland medlemmarna:

– Det förekommer att medarbetare inte vågar prata med sina chefer för att de är oroliga för repressalier. Jag kan inte säga att det finns fog för den oron, men oron är ett problem i sig.

Att erfarna journalister säger upp sig från SVT Nyheter för att de inte står ut beskriver hon som ”förskräckligt”.

– SVT har faktiskt inte råd att förlora duktiga medarbetare på det sättet. Det finns många företag som är intresserade av att rekrytera journalister som är skickliga på visuellt berättande till sina kommunikationsavdelningar, där lönerna är högre och arbetsvillkoren bättre.

Rolf Lunneborg, arbetsmiljöombud på SVT Västernorrland, sammanfattar den akuta krisen på SVT Nyheter:

– Jag upplever att SVT Nyheter befinner sig i en identitetskris som sprider sig från ledningen till oss på golvet. Det här är särskilt tydligt hos oss som jobbar på de lokala redaktionerna där förändringstakten är så hög att vi i bland upplever oss jobba i en experimentverkstad. Vi är bra på att räkna klick och besöksstatistik, men saknar en diskussion på djupet om den goda journalistiken lokalt och hur vi bäst bidrar till den bredare Sverigebilden. Vi pratar mycket om målgrupper och form men allt mindre om innehållet.