Kategoriarkiv: Demokrati

VÄNDA SKAM TILL STOLTHET Om RESANDEromen OCH ARTISTEN Lindy Larsson

Filmen Lindy the Return of Little Light visas vid en specialvisning på Röda Kvarn i Helsingborg söndag 19 maj kl 17.00. Efter visningen följer samtal med huvudpersonen Lindy Larsson, regissören Ida Persson Lännerberg och producenten China Åhlander.

”Du är inte värdig att bli förälder. Du förorenade det svenska folket”.

Romer har diskriminerats i Sverige så länge de har levt här. Än värre har det ofta varit för resandefolket, en egen grupp i den romska minoriteten i Sverige, ofta grovt nedsättande kallad för ”tattare”.

Lindy Larsson.

Artisten Lindy Larsson är resanderom. I dokumentären om honom Lindy the Return of Little Light berättar han hur folk ropade till hans släktingar att ”de förorenade det svenska folket”.

Filmen, som regisserats av debuterande Ida Persson Lännerberg och producerats av China Åhlander (som också står bakom filmer som Min faster i Sarajevo och Äta sova dö via Chinema) har svensk premiär på fredagen. På en specialvisning kl 17.00 på söndag 19/5 på Röda Kvarn i Helsingborg blir det samtal om filmen med Lindy Larsson, regissören och producenten.

Lindy the Return of Little Light är en starkt berörande film om en härlig artist som vänder ”skammen” till stolthet”. I de inledande scenerna sminkar sig Lindy inför en föreställning. Han lägger en mask över sitt ansikte och önskar samtidigt att han kunde slita av de masker han livet igenom gömt sig bakom.

Som barn i Lessebo i de småländska skogarna var Lindy ständigt rädd för myndigheterna, att de skulle ta honom och slå honom, bara därför att han tillhörde resandefolket. Hans utanförskap var dubbelt, som resande eller ”tattare” och därtill homosexuell. För att kunna överleva skapade han fantasifiguren Little Light , en ung pojke som kunde utstråla ljus från sin kropp.

Ida Persson Lännerberg följer Lindy Larsson från barndomens landskap, där artisten berättar om sig själv när han cyklar genom skogarna eller rör sig i sjöarnas vatten, till en speciell frigörande föreställning i Berlin, där diskrimineringen av romer och resande uppmärksammas på den klassiska Maxim Gorki-teatern.

Där vill och vågar Lindy för första gången bejaka sin sammansatta identitet som människa, gay, sångare, pojkvän, hundägare, romsk resande …

– Jag är en praktiserande romsk resande, stolt över att vara romsk resande. Men det är komplicerat, fyllt med en massa självhat.

Han berättar i föreställningen om en farbror som stal sallad till sina kaniner. Pojken var 13 år. Som straff spärrades han in på mentalsjukhus under 12 år. Han släpptes fri som 25-åring, på villkor att han gick med på att steriliseras, vilket han accepterade för att kunna slippa ut ur anstalten.

För Lindy är arbetet att vända skam till stolthet omvälvande och uppslitande. Efter en veckas repetitioner känner han sig som ”en känslomässig bilolycka”. Men det går över. Han berättar sin historia på teatern inför en publik med många romer, judar och queer-personer i salongen och på scenen sjunger han samma sång som en gång Zarah Leander, Hitlers väninna, sjöng just där, då publiken mest bestod av nazister. Tiden nu är en annan – trots allt.

Filmiskt har Lindy the Return of Little Light ibland karaktären av en road movie genom utanförskapets och diskrimineringens landskap. Det är en berättelse om ”en tattarunge som aldrig fick vara med”, om svensk rasism i vår tid, mot romer och resandefolket, och om en artist som tillkämpar sig en identitet där han till slut kan bejaka den han är och vill vara.

Filmen recenseras i fredagens HD/Sydsvenskan av Malin Krutmeijer, hennes recension finns här.

Fotnot: Lindy the Return of Little Light visas vid en specialvisning på Röda Kvarn i Helsingborg söndag 19 maj kl 17.00. Efter visningen följer samtal med huvudpersonen Lindy Larsson, regissören Ida Persson Lännerberg och producenten China Åhlander.

Vitmakt-finansminsiter i Estlands nya regering

Estlands nytillträdde finansminister Martin Helme, från högerpopulistiska partiet Ekre, gör en gest som förknippas med vit makt-rörelser. Foto: Ints Kalnins/Reuters

Det högerpopulistiska partiet Ekre tar nu plats i Estlands nya regering med fem ministerposter. En av dem, Martin Helle (bilden), landets nya finansminister gjorde i samband med installationen i måndags flinande en ”vit-makt-hälsning”, skriver Dagens Nyheter.

Sammas gest med tummen och pekfingret formade som en ring och övriga fingrar spretande har de senaste åren återkommande använts av högerextremister och vita rasister världen över. Ett aktuellt exempel är  Brenton Tarrant, den misstänkte terroristen som mördade 50 människor i nyzeeländska Christchurch, som använde just denna gest när han fördes in i en rättssal efter dådet.

I valet den 3 mars nådde Ekre 17,8 procent av rösterna och blev landets tredje största parti. Ekre befinner sig nu i regeringen tillsammans med Centerpartiet och Fäderneslandet, ett moderat nationalistparti.

Partiet är EU-skeptiskt, invandringskritiskt och vill riva upp en reform som har infört partnerskap för homosexuella i Estland. Det har också ett bagage av rasism och antisemitism. Blivande finansministern Martin Helme har sagt att ”Estland ska vara ett vitt land” och nyvalda parlamentsledamoten Ruuben Kaalep har haft flitiga kontakter med vit makt-rörelser i andra länder.

Partiledaren för Ekre, Mart Helme – far till Martin Helme – har ofta sagt att han ser regeringarna i Ungern och Polen som förebilder.Hans son krävde nyligen att ”tendentiösa” journalister inom public service-bolaget ERR skulle sparkas. Far och son Helme har återkommande pekat ut journalister som ställer kritiska frågor till högerpolitiker som kommunister.

Demokratin i Estland är uppenbart illa ute. Med Ekre-ministrar som de nämnda på inflytelserika positioner kan vad som helst inträffa.

Det kan också påverka Sverige på obehagliga och oförutsedda vis. Efter Estlands självständighet finns speciella band mellan Sverige och Estland, inte minst genom de många personer med estländsk bakgrund som lever här. Det gäller i hög grad också ekonomiskt och säkerhetspolitiskt.

När USA manipulerade det ryska presidentvalet 1996

MOSCOW, RUSSIA – 21 AUGUST 1991: Boris Yeltsin giving a speech after the Russian government forces suppressed The August Coup – an attempt by hard-line members of the Communist Party of the Soviet Union (CPSU) to take control of the country. On the right: Vice President of Russia Alexander Rutskoy. Moscow, Russia, on August 21st, 1991. (Photo by Wojtek Laski/Getty Images)

Boris Jeltsin lång illa till inför valet 1996 när han skulle återväljas till Rysslands president. Hans parti Vårt hem Ryssland fick bara 10 procent av rösterna i ett annat val i december 1995. Bara tre procent uttryckte samtidigt förtroende för hans återval. Allt tydde på att kommunistpartiets kandidat Gennadij Ziuganov skulle segra.

I det läget kontaktade någon i hans stab tre rutinerade amerikanska ”spin-doctors”, med erfarenheter av valmanipulation från Kalifornien 1991. De anlände till Moskva med ”fler resväskor fyllda med dollarsedlar”, skriver Helène Richard i marsnumret av Le Monde Diplomatiques engelska utgåva, under rubriken ”När USA fick valvindarna att vända i ett ryskt val”.

De tre agenterna införde amerikanska metoder i det ryska presidentvalet. Särskilt framgångsrikt var bruket av negativa TV-annonser som skulle desavouera Ziuganov och kommunistpartiet.

– Vi lyckades skapa panik bland ryssarna genom att visa bilder på bolsjeviker som brände kyrkor och på köer som visade på varubrist, säger en av amerikanerna. Ingen alkohol, inga cigaretter, ingen tvål … Gud bevare oss från kommunismen. De här slagorden fungerade.

Amerikanska Time hade efter valet en bild av Jeltsin med an amerikansk flagga i famnen på Jeltsin och rubriken ”Jänkarna kom till räddning. Den hemliga historien om hur amerikanska rådgivare hjälpte Jeltsin att vinna valet”.

Bill Clinton var 1996 USA:s president. Han var besluten att göra allt för att Jeltsin skulle återväljas. Clinton hade tät telefonkontakt med Jeltsin och utlovade all tänkbar hjälp. Detsamma gjorde också en rad andra västregimer. Den tyske kanslern Helmut Kohl gjorde två besök i Moskva på fem månader. Frankrikes president Alain Juppé kom till den ryska huvudstaden och gav Jeltsin allt stöd.

Också Clinton besökte Moskva under valkampanjen och gav öppet Jeltsin sitt stöd. I ett tal sa han att han hoppades att ”ryssarna skulle rösta för framtiden”. För honom och andra västledare var Jeltsin en garant för demokrati.

Men, skriver Hélène Richard i LMD, Jeltsins ekonomiska politik var katastrofal. Kriminella gäng utkämpade hänsynslösa strider mot varandra för att ta över den privatiserade sovjetiska industrin. Statsanställda fick inte ut sina löner. Pensionerna sänktes till under existensnivå. 1993 hade Jeltsin låtit armén attackera parlamentet. Han hade också inlett ett brutalt krig i Tjetjenien.

Den 21 februari 1996 ringde Jeltsin upp Clinton. Han behövde mer pengar och bad den amerikanske presidenten om hjälp med att från IMF (Internationella valutafonden) få ett ett lån till Ryssland utökat från nio till tretton miljarder dollar. Två dagar efter samtalet fick Jeltsin det han behövde. Två månader senare övertalade Jeltsin den så kallade Parisklubben att förlänga återbetalningstakten för ett ryskt lån på 40 miljarder dollar till 25 år.

Franska Libérations Moskvakorrespondent skrev vid samma tid att Jeltsin fick allt han pekade på, ”hade han bett om månen hade han förmodligen fått den”.

Den 3 juli 1996 besegrade Jeltsin Ziuganov i andra omgången av presidentvalet.

Jeltsins valseger var en direkt följd av amerikansk manipulering. Från amerikansk sida kallade man det hela för ”demokratistöd”.

Verkligheten innebar något helt annat och medförde mycket som satt sin prägel på dagens Ryssland. Ett otroligt ojämlikt klassamhälle skapades. Ryssarnas tilltro till demokratins möjligheter som politiskt system knäcktes.

Några år senare, i december 1999, nominerade Boris Jeltsin till sin efterträdare Vladimir Putin.

Två skrattande presidenter, Boris Jeltsin och Bill Clinton. Bilden tagen i Moskva 1995.

Nio Trumpmedarbetare dömda för brott

President Trump tillsammans med Paul Manafort, hans dåvarande ledare för presidentvalskampanjen, nu dömd till fyra års fängelse.

I fredags morse var president Trump bedrövad. Han twittrade att han mådde “very badly”. Orsaken till detta var att hans tidigare valkampanjchef Paul Manafort dömts till 47 månaders fängelse. Dessutom ska Manafort betala tillbaka 220 miljoner kronor, som han anses ha tillskansat sig illegalt. Till det kommer 500 000 kronor i böter.

Åklagaren hade yrkat på mellan 19 och 24 års fängelse. Också domaren TS Ellis tyckte synd om Manafort. Domaren beskrev Manaforts karriär och livsgärningar i mestadels positiva ordalag, skriver Martin Gelin i DN.

Den milda domen har av många tolkats om ett bevis för ojämlikheten i det amerikanska rättsväsendet.  I en kommentar jämför en jurist Manaforts straff med hans egen klients, som komma att dömas till mellan tre till sex års fängelse, för en stöld från en tvättstuga, värderad till tusen kronor.

Elliot hade granskat den åtalades hela liv och funnit att han varit ”en god vän och en generös person” – och tillagt att ”det kan inte dölja hans kriminella agerande”.

Martin Gehlin citerar Center for Public Integrity, en organisation som granskar korruption i USA, som ger en helt annan bild av Manafort och hans lobbyistfirma, som arbetat bland annat för Kongos diktator Mobutu Sese Seko, den filippinska diktatorn Ferdinand Marcos, samt auktoritära regimer i Angola, Nigeria, Kenya, Somalia och Dominikanska republiken. Organisationen kallade Manaforts firma ”lobbyister för tortyr”.Han har även arbetat för ryska klienter med kopplingar till organiserad brottslighet, och för proryska intressen i Ukraina, där han hjälpte Viktor Janukovytj att bli president.

Manafort dömdes för finansbrott, skattebrott, falska vittnesmål och försök att förhindra en rättsprocess. Han erkände sig skyldiga i samtliga 18 åtalspunkter. Men dömdes bara för åtta av dem, efter ingripande från domaren.

Manafort dömdes bland annat för att ha placerat mångmiljonbelopp i dollar på utländska banker och sedan beviljats väldiga lån av andra banker genom att ljuga om sina tillgångar.

Protester har väckts mot mängder av hemligstämplade dokument och bristande insyn i rättegången.

Kan Vita huset på något sätt ha påverkat rättegångens förlopp och domens mildhet? Frågan måste ställs.

Kommer Donald Trump att benåda sin tidigare kampanjchef? Det kan inte uteslutas.

I sin viktiga bok ”Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” skriver Timothy Snyder bland annat om hur diktatorer som vill bryta ner en rättsstat behöver lydiga jurister. Det går inte att hålla skenrättegångar utan domare. Han fortsätter:

”Enväldiga makthavare behöver lydiga ämbetsmän …”.

USA är inte där ännu. Men det vi ser i samband med Manafortprocessen oroar. Den är en av många väntande rättegångar mot personer som stått Trump nära. Hittills har nio av presidentens närmsta medarbetare dömts för brott.

Paul Manafort. Foto: Carlo Allegri/Reuters.


Kommer Donald Trump att krossa EU?

Mike Pompeo and Viktor Orbán in Budapest in february.. Photograph: Balazs Szecsodi/Hungarian Prime Minister’s Press Office/HANDOUT/EPA

John Bolton, president Trumps säkerhetsrådgivare, betraktas av många som en rabiat ultrakonservativ krigshök. Han har länge förespråkat att USA ska gå i krig med Iran och att USA med maktmedel ska få till stånd ett regimskifte i Nordkorea. Han var tidigt en av de pådrivande bakom USA:s angrepp på Irak 2003.

John Bolton, Trumps säkerhetsrådgivare. Foto: Mark Wilson.

År 2003 skrev Bolton i Chicago Journal of International Law ett slags programförklaring i artikelnShould We Take Global Governance Seriously?”, alltså Ska USA på allvar se till att behålla sitt världsherraväde?

I artikeln gisslar han de så kallade ”globalisterna”, som försöker förena världens stater i olika nät av internationella överenskommelser. Värst i det sammanhanget är för Bolton EU som han ser som den pådrivande kraften bakom en ”globalistisk politik”.

Bolton går längre än så i texten från år 2000, skriver i The Guardian tidningens Europakrönikör Natalie Nougayrède. Hon menar att Bolton redan då identifierade EU som ett ”hot mot amerikanska intressen” och att Donald Trump nu nästan tjugo år senare har en liknande uppfattning. Hon skriver:

”Trumpadministrationen tycker inte bara illa om EU. Man är ute efter att förgöra EU.”

Med den utgångspunkten blir Trumps starka engagemang för den brittiska brexitrörelsen självklart, liksom hans uppsägning av INF-avtalet (om reducering av medeldistanskärnvapen) på ett sätt som säkerhetsmässigt främst drabbar Europa, därtill Trumps upprepade krav att de europeiska länderna ska lägga större summor på militär upprustning.

I sin krönika utgår Natalie Nougayrède från USA:s utrikesminister Mike Pompeos resa i östra Europa i mitten av februari. Pompeo hyllade de ultranationalistiska regimerna i Ungern och Polen. Det är i år trettio år sedan muren föll. Pompeo markerade i tal i Östeuropa att detta skapat speciella band mellan det antikommunistiskt kämpade USA och de östeuropeiska staterna – och han gjorde skillnad mellan de länder som låg bakom järnridån och det övriga Europa.

Det gjorde också Bushs försvarsminister Donald Rumsfeld som 2003 under förspelet till Irakkriget skilde mellan ”old Europe” (dåligt) och ”new Europe” (bra). 

 De högerpopulistiska regimerna i Polen och Ungern har vållat en för EU:s fortlevnad akut kris. När Pompeo nu, under februari 2019 hyllar dem är det ett hån mot EU:s kärnvärden och i all synnerhet mot Trumps favoritfiende Angela Merkel, skriver Natalie Nougayrède.

Att den amerikanska utrikesministern har mage att i tal hylla Polen och Ungern för de politiska övergreppen mot de inhemska rättssystemen borde upprört fler. Pompeo underströk att ”globalisterna” ska sluta lägga sig i nationalstaternas rätt att själva organisera sina juridiska strukturer, alltså ett ställningstagande för regimerna i Budapest och Warszawa mot de krav som ställts från EU-håll.

Europa måste kraftfullt förhålla sig till Trumps EU-fientliga politik, manar Natalie Nougayrède. De länder som orsakat mycket av den nuvarande krisen inom EU har fått en mäktig bundsförvant i en kommande trolig konfrontation vars utgång är ytterst osäker.

Illustration av Thomas Pullin, The Guardian.

Sista dansen på Sundspärlan i Helsingborg?

Sundspärlan, Helsingborgs folkpark, har årligen 100 000 besökare vid 200 evenemang, ett unikt och levande kulturhus. Den är också en del av Helsingborgs historia och nära förknippad med arbetarrörelsens historia. Sundspärlan har varit inte bara arbetarrörelsens utan alla helsingborgares plats för förstamajtal, danskvällar, konserter och teater alltsedan slutet av 1800-talet.

Men i Peter Danielssons Helsingborg är allt till salu. Historielösheten är bedrövlig, liksom okänsligheten för att en fungerande stads utveckling bygger på en känsla för dess historia, där gammalt och nytt samsas dynamiskt .

Nu görs ett nytt utspel att riva Sundspärlan. Här ska byggas 400 nya bostäder. Danielsson är kategorisk i HD, ”Sundspärlan kommer inte att vara kvar”.

2015 gjordes ett liknande försök att massakrera en traditionell kulturinstitution. Folk blev med all rätt upprörda. Gruppen Bevara Sundspärlan fick på Facebook tusentals engagerade medlemmar. Planerna gick till slut om intet.

Nu mobiliseras opinionen igen. Folk är förbannade, heter det i en annan HD-artikel. Och Facebookgruppen Bevara Sundspärlan med i dag 7000 medlemmar delade på gårdagens tisdagsdans på Sundspärlan ut de första namninsamlingslistorna i protest mot de destruktiva planerna.

FB-gruppens organisatör, @Gabriella Pivac Zenzerovic, håller högt tempo och hoppas på kort tid få in tillräckligt många namnunderskrifter för att frågan om folkomröstning i frågan måste behandlas i kommunfullmäktige.

Sundspärlan, affisch för Dansvåren 2016.

På Facebooksidan finns mängder av engagerade inlägg, här är ett, skrivet av @Jeanette Krajnc Engdahl:

”Såklart ska vi kämpa för att få behålla vårt Sundspärlan??????????. 
Så fantastiskt mycket härliga arrangemang som anordnas här???. 
Hit vallfärdar vi alla, människor i alla åldrar och skapar fantastiska kvällar och härliga minnen.
Även de allra äldsta från stadens olika vårdboende, besöker ofta och gärna tisdagsdansen, livskvalité på hög nivå?.”

För ett halvår sedan genomfördes demokratiska val i Helsingborg. Under valdebatten nämndes inget om att Sundspärlan skulle skövlas, inte heller hördes något om den planerade försäljningen av kommunala Öresundskraft, två stora och viktiga frågor för många helsingborgare. Redan har förslag väckts om kommunala folkomröstningar i båda frågorna. Danielsson & Co agerande i båda fallen bygger på demokratiförakt och avsaknad av känsla för vad som ger Helsingborg som stad dess egenart.

Jag läser i Helsingborgs stadslexikon:

Arbetarrörelsen fick på 1890-talet möjlighet att köpa marken av familjen Siöcrona (släkten), d.v.s. landeriet Fältarp. Priset var 40 000 kronor. Invigningen av Folkparken skedde den 1 maj 1895. Till en början var den gamla gårdens byggnader de enda i parken men 1896 tillkom en täckt dansbana med teaterscen. Under 1900-talets början byggdes parken till med kägel och skjutbana och med det nuvarande teaterhuset 1919.

På 1920-talet tillkom en danspaviljong, som vid den tiden var störst i Norden. På 1930-talet vinterbonades danspaviljongen, för att på 40-talet ut-ökas och byggas samman med en ny restaurangbyggnad. Porträttbysten i parken av Hjalmar Branting är utförd av Carl Eldh och sattes upp 1936.

Historisk dansbild, från Bevara Sundspärlan.

Bonniers respektlöst mot frilansarnas upphovsrätt

Bonnier har sitt högkvarter i Marieberg där Expressen, Dagens Industri och Dagens Nyheter sitter. Foto: Henrik Montgomery/TT.

När Bonniers eller snarare Bonnier News köpte konkursmässiga Mittmedias 23 dagstidningar under 28 titlar varnade många för att företagets dominans på den svenska mediemarknaden skulle få negativa följder. I dagarna kritiseras Bonniers för att ha tvingat fram ”oskäliga, respektlösa avtal” med ”de frilansar som producerar en stor del av innehållet i Bonniers tidningar och tidskrifter”.

I ett debattinlägg på Medievärlden är fyra företrädare för mediebranschens frilansare – med all rätt – upprörda:

”Avtalet är oskäligt och gör det i omöjligt för frilansen att försörja sig som självständig företagare inom mediebranschen. Avtalet innebär att frilansen ska överlåta den ekonomiska upphovsrätten till Bonnier News för all framtid.”

Samma text eller bild kan Bonniers – enligt avtalet – använda godtyckligt och gratis i något av sina många medier eller använda gratis i egenreklam. Man kan också vidaresälja till andra aktörer (mot tio procent i ersättning till fotografen/skribenten).

Frilansen får däremot själv inte använda materialet ens på egen webbplats, än mindre sälja till någon annan. Upphovsrätten är förverkad.

Den som inte skriver under avtalet med Bonnier News hotas med att inte få fler uppdrag.

De fyra debattörerna avråder frilansarna från att skriva på avtalet, inte minst därför att det gör det omöjligt för frilansen att försörja sig på sin verksamhet. Redan innan hör de som grupp till mediehusens sämst betalda och mest marginaliserade medarbetare.

Frilansarna har därtill en viktig demokratisk funktion. Deras material kan föra in nya perspektiv, som är viktiga för mångfalden i mediernas rapportering.

På kultursidorna har frilansarna av tradition stått för mycket av det viktigaste materialet. Det går inte att överskatta frilansarnas roll i vad som lite högtidligt kan kallas ”det demokratiska samtalet” och i bevakningen av olika kulturella former, böcker, konst, film, teater och mer ändå.

Bonniers nedlåtande behandling av frilansarna är därför inte bara bekymmersam utan obehaglig i många avseenden. 

I ledningen för Bonnier News finns en bedrövlig brist på publicister, det som under lång tid tidigare var speciellt med Bonniers. Företaget nu har stor dominans på den svenska mediemarknaden och kontrollerar 40 procent av dagstidningarnas omsättning i Sverige. Också därför borde Bonniers lägga sig vinn om publicistisk mångfald och kvalitet liksom att stå upp för de journalister och fotografer, inkluderande frilansarna, som är själva grunden för dess verksamhet. Tidningsföretag är både bokstäver och siffror, utan bokstäver inga siffror.

Fotnot 1: Bonniers köp av konkursmässiga Mittmedias 23 dagstidningar under 28 titlar var ett ”fyndköp”. Priset uppges ha varit 50 miljoner, varav 30 miljoner avsåg företagets aktieinnehav i TT och 20 miljoner för tryckerifastigheterna. Tidningsverksamheten värderades till noll kronor.

Fotnot 2: De fyra debattörerna företräder mediebranschens frilansare och är Paulina Holmgren, Svenska Fotografers Förbund, Paul Vestergren, Bildleverantörernas Förening, Tyra von Zweigbergk, Svenska Tecknare och Ulrika Hyllert, Svenska Journalistförbundet.

All for Sale i Peters och Palles Helsingborg?

Kajpromenaden i Helsingborg är helsingborgarnas vardagsrum. I onsdags tinade solen bort vintern i hjärtat på våryra flanörer. I skymningen flammade himlen röd över Helsingör.

Det här är den mest unika delen av Helsingborg. Människor med rötter i andra kulturer tar sig ner till havet och tar med sig vanor hemifrån, att långsamt vandra fram och åter längs ströget, nicka och le mot mötande, växla några ord med bekanta. Det är en plats för möten, för reflexion och glädje.

Kajpromenadens unika värden kunde inte förskingras, trodde man.

Men tji, så lanserades planerna på att bygga ännu ett lyxhotell, kanske bortåt 60 meter högt, nära karantänen. Biltrafiken till hotellet skulle korsa vandringsstråket. Hotellets skugga skulle falla som en knölpåk över Gröningens gräsmattor.

När jag denna aprildag som kallade sig den 27 februari anno 2019 vandrade förbi brottsplatsen känner jag fantomsmärtor. Det blev inget hotell den här gången, men med min inre syn ser jag ändå hotellet stå där.

Ännu en gång väcktes nämligen ”folkets vrede”. Den här promenaden är ju vår gemensamma egendom, vår sommarveranda mot havet, inte kan en handfull maktherrar bara överlåta platsen till högstbjudande byggföretag och hotellkedjor? Folket i Helsingborg brukar bli bortvillat. Namnlistor går direkt i papperskorgen. Men något hände, ett mirakel, planerna lades på is.

Men hur kunde stadens två mäktigaste herrar, Peter och Palle, vara så okänsliga för Kajpromenadens verkliga värden? Hur tänkte de? Kan de endast se värden i att köpa och sälja med vinst? 

De senaste årens politik i Helsingborg har präglats av det ena megalomaniska projektet efter det andra. Några har realiserats, som Arenan och den nya läktaren på Olympia, för sisådär en halv miljard vardera. Annat har stoppats, som det än mer kostsamma Landborgsgaraget och hotellbygget på Gröningen.

En ny stor fråga har blivit aktuell den senaste veckan, lika megalomanisk och infekterad: Försäljningen av kommunalägda Öresundskraft. Det handlar om en mångmiljardaffär, som troligen kommer att ge helsingborgarna dyrare el och uppvärmning, mera business i it-lösningarna och snabba cash för köparen.

I HD intervjuas Stefan Jard, professor eremitus på ekonomihögskolan i Lund. Han är något förvånad över planerna på utförsäljning och reder sakligt ut konsekvenserna av en sådan. Ju högre pris kommunen får för bolaget ”desto angelägnare blir köparen att ta ut ett högre pris på elen”, vilket drabbar elnätskunderna, som i ”stort sett är samma människor som är skattebetalare”. Jard manar till försiktighet:

– Jag tycker att man ska tänka sig för både en och två gånger innan man säljer ”familjesilvret”, säger han.

De senaste åren har helsingborgarna levt i kaos när centrum grävts upp för en ny busslinje. Tänk om staden ändå hade satsat på tysta och miljövänliga spårvagnar eller på eldrivna bussar som i Landskrona? Varför kan Landskrona hitta bra och enkla lösningar när så mycket i Helsingborg förvandlas till ett offentligt Museum of Failure?

Ja hur tänker Peter och Palle? Är allt till salu i deras Helsingborg, eller uttryckt på det lokala nyspråket:

Is All for Sale i Peters och Palles Helsingborg, Forseas och SeaU:s stad ?

Fotnot 1:  Megalomani betyder storhetsvansinne.

Fotnot 2:  Peter Danielsson, moderaterna, är kommunstyrelsens ordförande.

Palle Lundstedt är stadsdirektör, känd för att ha kört över ledningen på Dunkers kulturhus genom att besluta att Museum of Failure skulle visas där för att sedan trolla fram 1,5 miljoner ur hatten för att bekosta utställningen.

Fotnot 3: Forsea är det nya namnet på Helsingörsfärjorna, tidigare Scandlines. SeaU kallas den nya konferensanläggningen vid Hamntorget och det intilliggande lyxhotellet.

Permanenta gränskontroller från Sverige till Danmark ?

Foto: Nils Meilvang/Ritzau Scanpix

Främlingsfientliga Dansk Folkeparti vill att det snarast möjligt ska upprättas permanenta gränskontroller för alla som från Sverige vill resa in i Danmark.

Sedan 2016 har det funnits krav för resenärer som ska resa från Danmark till Sverige att kunna legitimera sig vid gränsen. Förslaget som DF presenterar i Folketinget i dagarna går ut på att permanenta gränskontroller upprättas för de som reser i motsatt riktning, skriver Berlingske Tidende.

Förslaget skulle innebära att Schengenavtalets passfrihet upphävs vid gränserna mellan Danmark och Sverige.

”Vi ser gärna att förslaget införs så fort som möjligt och tror att det skulle ha en gynnsam effekt på Köpenhamnsområdet”, säger Dansk Folkepartis Martin Henriksen. Han menar att gränskontroller skulle förhindra svenska kriminella att ta sig till Köpenhamn.

Öresundsbrons Jens Genders uttrycker oro för att en ny gränskontroll skulle kunna leda till färre resenärer över bron.

I artikeln i Berlingske nämns inget om hur de andra danska partierna ställer sig till förslaget.

Falu fredskör vill flytta Mello-finalen från Israel

Det är melodifestivalsäsong i de svenska medierna. SVT frossar i sändningarna, trots att det handlar om opium för folket inget annat. Medierna hakar på och fyller spaltkilometer med trivialia om de deltagande artisterna.

I bevakningen av Mellot så här långt har jag sett lite eller ingenting om att finalen i maj ska hållas i Tel Aviv i Israel, därför att Israels bidrag gick segrande ur förra årets tävling.

I Dala-Demokraten protesterar Falu fredskör (bilden) i en debattartikel med kritik mot att Eurovision Song Contest-finalen ska hållas i Israel. I artikeln skriver man bland annat:

”Falu Fredskör vill uppmana arrangörerna att överväga att flytta finalen från ett land som så uppenbart struntar i grundläggande mänskliga rättigheter för en stor minoritet av sin befolkning och håller sitt grannland under fortsatt ockupation.”

Kören som är blandad och har 40 medlemmar (bilden) har funnits i 35 år med Lars Englund som körledare under alla år. Man har turnerat på den ockuperade palestinska Västbanken till stöd för det palestinska folkets rätt till självbestämmande. Kören var starkt engagerad i kampen mot apartheid i Sydafrika och har ”sjungit och dansat tillsammans med Nelson Mandela” och sjöng då ofta sånger från den sydafrikanska befrielsekampen.

Vi tänker som Nelson Mandela heter det i artikeln, att ”Världen blir inte fri förrän det palestinska folket också får sin frihet”.

Palestinagrupperna i Sverige uppmanar till bojkott av finalen och har också startat en namninsamling med det syftet, den finns här.

Initiativet att bojkotta Eurovision i Israel togs av en rad palestinska organisationer och hundratals artister från hela världen har ställt sig bakom uppmaningen, läs här.

Där heter det att Israel använder Eurovisionen som en del av sitt ”varumärkesbyggande” med syfte att ge Israel ett utåt vänligt ansikte – och får världen att glömma de pågående krigsförbrytelserna mot palestinierna.

Fotnot: I en tidigare blogg skrev jag om hur mycket av pengarna från Eurovisionstävlingen via bolagen Live Nation och Liberty Media hamnar hos ”The Cable Cowboy”, Trumpanhängaren John C Malone, USA:s 67:e rikaste dollarmiljardär.