Solen går ner för sommartiden. Ersätts den av normaltidens mörker och kyla

Sommarhimmel över Arvika i Värmland. Foto Sören Sommelius.

Under 44 år har Sverige genom sommartiden ”flyttats en bit söderut” under det ljusa halvåret. Från mars till oktober har vi genom klockomställningen fått en timme länge vår-, sommar- och höstkvällar. Men kanske är det slut på den glädjen nu? Allt fler röster höjs för att avskaffa sommartiden. Debattörer hänvisar i svävande ordalag till ”sömnproblem” och ”depressioner”, ”fler olyckor” och rentav ”ökat antal hjärtinfarkter”.

Debatten har knappast varit välsrgumenterad, menar jag. Samma argument har upprepats vid tidsbytena mellan vintertid och sommartid och vice versa under de senaste åren. 

För mig är sommartiden livgivande med positiva tillskott till folkhälsan. De längre kvällarna på sommarhalvåret ger markant ökad livskvalitet genom förbättrade möjligheter till utomhusverksamheter, genom längre kvällar med solljus och värme.

Dagens Nyheter gjorde 2018 en undersökning som visade att 37 procent av svenskarna vill ha permanent sommartid, medan 29 procent vill ha permanent vintertid

och bara 26 procent önskar fortsätta som i dag. Det innebär att 63 procent delar min egen ståndpunkt, fortsätta som i dag eller permanent sommartid.

Sommartiden infördes 1978, på förslag av den dåvarande liberala Ullstensregeringen. Bara personer över femtio år torde ha egna minnen av forna tiders mörka och svala sommarkvällar.

2019 beslöt EU-kommissionen att sommartiden skulle slopas.EU-parlamentet klubbade ungefär samtidigt att tidsomställningarna skulle upphöra från och med 2021. Varje land skulle få bestämma om man ville ha permanent vinter- eller sommartid.

Som hängiven sommartidsförespråkare tycker jag att en återgång till permanent vintertid eller ”normaltid” vore tragisk. Däremot välkomnar jag permanent sommartid. I det senare fallet finns gedigna erfarenheter från två av Europas största länder, Frankrike och Spanien, som båda har centaleuropeisk tid, liksom Sverige. Paris ligger på samma longitud som London (och Greenwich) och borde ha haft samma tid. I stället har Frankrike vad som motsvarar sommartid året om, med extra långa sommarkvällar (dubbel sommartid) under sommartidens halvår. Detsamma gäller i ännu högra grad Spanien.

Förändringarna i Sverige går snabbt nu. Mörket och kylan breder ut sig. I dag lördag går solen i Helsingborg ner 17.35. Redan i morgon söndag drar solen täcket över sig 16.33. 

Mellan kaos och kreativitet: Livsbejakande utställning i modfälldhetens tid

Yoshio Nakajima i en happening på Dunkers, tillsammans med Helsingborgskonstnärerna Peter Arnesson och Petra Tamm. Foto: Sören Sommelius.

Den japanske konstnären och performanceartisten Yoshio Nakajima ställer i höst och vinter ut på Dunkers. Hans utställning ”Resa med solen”, med Martin Schibli som kurator, visar retrospektivt konst från 1950-talet till i dag.

Tyngdpunkten ligger på nygjorda verk. Utställningens bultande hjärta är ”ateljén”, längst in, ett rum som är en explosion av färg, klotter och rejäla målarburkar.

I ateljerummet genomfördes under utställningens två första dagar två suggestiva happenings eller performances, där Nakajima sjunger, ja ordlöst nynnar rytmiskt är nog en bättre beskrivning, och agerar med andra medverkande konstnärer som svenska Peter Arnesson och Petra Tamm. Det är rofyllt meditativt, inbjuder till aktivt lyssnande och seende, att med fantasin vidöppen ta till sig det som sker.

Ateljén står för mig som ett slags ”undantagsrike” för den skapande konsten, där nästan allt är möjligt i det laddade utrymmet mellan kaos och kreativitet.  

Det handlar också men inte bara om kriget och om den nödvändiga freden. Höga väggar avskiljer utrymmen från den övriga utställningen. En blågul lång stav är textad Ukraina. Någonstans läser jag ordet Pax. Men ateljén och happeningen är mer än så, en livsbejakande utställning i modfälldhetens tid. Det lekfulla anslaget rymmer både glädje och ett stort allvar.

Yoshio Nakajima är bosatt i Helsingborg sedan 1987. Han har länge uttryckt sin önskan om att få ställa ut på Dunkers. Först nu har det blivit, den här exceptionella utställningen, den största som den i dag 82-årige konstnären (med nära nog en 20-årings vighet) gjort i Europa.

Nakajima bryter i utställningen med konventioner på hur en utställning ska se ut. Här hänger bilder i taket. Andra sitter på en vägg som höstlöv som bara fladdrat i väg och fastnat. Så här kan man också göra.

Dunkers kulturhus har länge saknat ambitioner och anglägenhet i Helsingborgs kulturliv. Nakajimas utställning ingjuter livfullhet i byggnaden, som om dörrarna med den slåss upp mot både världen och mot Öresund.

I ett fungerande kulturens Helsingborg kunde Dunkers fungera som ett nav i kulturlivet, med utställningar som både vänder sig mot världen, mot Helsingborg och NV-Skåne eller rentav – som Yoshio Nakajimas angelägna utställning – mot bådadera. Det fordrar förstås också att kulturhusets konstnärliga självständighet och ekonomiska grund garanteras.

Fotnot: Yoshio Nakajimas utställning pågår till den 12 mars 2023. Det blir fler performances med Nakajima, närmast torsdag 6/10 kl 18, då också en buddhistisk munk kommer att delta. Bara ett är säkert, färgen kommer att flöda.

Läs mer om Yoshio Nakajima i ett reportage i Helsingborgs Dagblad 30/9: https://www.hd.se/2022-09-30/rymde-till-tokyo-for-60-ar-sedan-for-att-forverkliga-drommen–nu-oser-han-farg-over-dunkers

Yoshio Nakajima, konstnär och performanceartist, på Dunkers, där hans utställning ”Resa med solen nu visas”. Foto: Sören Sommelius.

NORDISK BOKENS DAG PÅ DUNKERS: OM SKRIVANDE OCH BRA SKOR

Nordiska Bokens dag i Helsingborg. Två nordiska författare på Dunkers, danska Helle Helle och finske Lars Sund. Foto: Sören Sommelius.

Danska Helle Helle, finske Lars Sund och svenske Klas Östergren, tre nordiska författare, samtalade med Föreningen Nordens Per Johansson på Dunkers kulturhusunder några timmar på lördagseftermiddagen om författarens villkor och arbete.

Evenemanget knöt an till de Nordiska bokdagarna i Helsingborg för några decennier sedan, men formen var ny – och nyskapande. I stället för att tala med de medverkande författarna en efter en provade denna Nordiska bokens dag en väl fungerande ny form. De tre medverkande fanns på scenen hela tiden, i ett vindlande och intressant samtal om det allra svåraste, vad gör en skrivande författare för att det som skrivs ska bli bra, riktigt bra?

– Hur fungerar er skrivprocess, undrade Per Johansson.

– Min egen har nog alltid sett likadan ut, berättade Klas Östergren. Jag debuterade som ganska ung och visste inte vad jag gav mig in på. I dag vet jag att man får vara glad för några timmars flow under en vecka – och att det viktigaste för en författare nog är ett par bra skor.

Klas Östergren börjar varje dags skrivande med stor glädje. Men, när det tar emot bryter han, tar en rejäl promenad – i stället för att som i yngre dagar bli störd och stressad. Därav skorna.

Lars Sund, tillika hängiven fågelskådare, delar tiden mellan romanskrivandet och den bevingade världen.

 – Romaner kräver kontinuitet. Det är viktigt för mig att hålla kontakt med texten. Därför har jag den i tankarna hela tiden. Det behövs inte minst noggrannhet med detaljerna, densamma för en författare som för en möbelsnickare eller båtbyggare.

– Medan jag skriver visar jag aldrig texten för någon annan, inte heller för min förläggare, berättar Helle Helle. När jag är färdig läser jag den högt för min man. Han får lyssna men inte säga något. Så småningom kan också min förläggare läsa det jag skrivit.

– Jag använder ofta sökfunktionen på datorn för att inte samma ord ska återkomma för ofta och lägger ner stor omsorg på språket. Det gäller att skapa liv och språklig variation. Allra viktigast är nog prepositionerna.

Klas Östergren läser gärna sin text under arbete högt.

– Och jag blir generad om det, som det mest alltid är, finns något i den som jag inte begriper. Högläsningen är bra i arbetet med att slipa en text och göra den mer effektiv.

– Jag borde läsa mina egna texter oftare, bekänner Lars Sund. Det är ett bra sätt kolla textens bäring. Då jag läser funderar jag på om det finns ord som behöver bytas ut och om en metafor känns fräsch eller mest bara är en gammal klyscha. Behövs det så många ord för att säga det här?

– Olof Lagercrantz uppmanade ofta till att stryka sista meningen, minns Klas Östergren. Det är verkningsfullt.

– Jag tänker ofta på hur jag ska komma igång med ett nytt projekt och på vad min nya roman ska tillföra, suckar Helle Helle. Men så tröstar hon sig med att ”alla romaner vid något tillfälle bara bestått av en enda mening”.

– Sedan följer skrivandets alla val. Vad ska vara med, vad behöver strykas? Ibland kan jag inte låta bli att grubbla på vad det egentligen är för jobb jag håller på med.

Fotnot: Under decennier drev Per Johanssons far Arne Johansson som ordförande i Föreningen Norden i Helsingborg tanken på Helsingborg som en mötesplats för nordisk kultur. Vid mitten av 1990-talet drog han igång de Nordiska Bokdagarna i Helsingborg. Många av de främsta nordiska författarna kom under åren till stan, föreläste, samtalade och signerade böcker – alltid i början av november.

Som en i marginalen av bokdagarnas inre krets fick jag ibland följa med på efterföljande gåsmiddagar, vilket innebar en kvälls samvaro med Suzanne Brøgger, Märta Tikkanen, den finske poeten Claes Andersson, Jörn Donner, och många andra. som alla av Arne prisades med vackra tal. Mötet med den oförlikneliga danska poeten Inger Christensen glömmer jag aldrig.

Ur de nordiska bokdagarna föddes Samtal på Dunkers, som förblivit blivit en levande institution, med timslånga samtal med både författare och andra kulturpersonligheter.

Mera kortlivade blev de Nordiska filmdagarna i Helsingborg, kanske inte minst därför att man från kommunens sida saknade känsla och engagemang för vad satsningen skulle kunna ha betytt för staden.

Arne Johansson avled 2017. Då hade de Nordiska bokdagarna lagts ner och med dem försvann desvärre också tanken på att ge Helsingborg en nordisk identitet, som centrum för nordisk kultur i Sverige.