Etikettarkiv: Olof Palme

Thage G och Elin Wägner själsfränder för freden

Porträtt av Elin Wägner bakom hennes telefon på Elin Wägner-museet Lilla Björka i den småländska byn Berg, norr om Växjö. Foto Sören Sommelius.

”Där borta stod Svenska Akademins ständige sekreterare Anders Österling, Jag fick överräcka en krans åt honom och andra som hade kommit till byn för att delta i begravningen av Elin Wägner.”

Året var 1949. Thage G Peterson, uppväxt i byn och son till kyrkvaktmästaren i Berg, pekar på det hörn där Österling fick en krans av honom, längst fram i småländska Bergs kyrka, i skogsmarkerna tre mil norr om Växjö. I september 2021 håller han föredrag i Bergs kyrka om sin relation till den 51 år äldre Elin Wägner.

Utgångspunkten är den bok om Elin Wägner som Thage G Peterson skrivit och som utkommer i dagarna, ”Elin i mitt liv”, med underrubriken ”Om Elin Wägner och mitt unga jag” (Carlssons förlag).

Boken är berättelsen om den speciella och avgörande relationen mellan kyrkvaktmästarens son och den uppburna författaren och akademiledamoten Elin Wägner som under en stor del av sitt liv hade Berg som sin fasta boplats i det hus som nu är museum, Lilla Björka. Deras relation kom att påverka och prägla den unge Thage djupt.

– Min bok är ingen biografi utan en berättelse om min livslånga ”kärlek” till Elin.

Thage G Peterson på Kafé Annorledes på Norra Storgatan i Helsingborg, i det hus där Elin Wägner arbetade som journalist på Helsingborgs-Posten i början av förra seklet, liksom senare Birger Sjöberg. Foto: Sören Sommelius.

Thage G Peterson blev socialdemokratisk politiker under Olof Palmes tid och under många år en av dennes närmsta medarbetare, som bland annat samordningsminister och industriminister, senare justitieminister, försvarsminister och riksdagens talman. I alla år drevs han av Elin Wägners ideal, freden, jämlikheten och miljön.

De senaste åren har han hållit talrika föredrag över hela landet, om freden och den svenska alliansfriheten, talat sig varm mot svenskt deltagande i Afghanistankriget och mot ett svenskt Natomedlemskap – och berättat om Elin Wägner.

Elin Wägner var en föregångare. De frågor som var hennes har bara blivit alltmer angelägna och kan delvis sammanfattas med hennes devis ”Fred på jorden och fred med jorden”.

Thage G Petersons allra första minne av Elin Wägner är från krigsåren. Hon har kommit hem till hans pappa som också är fritidsfrisör. Pojken sitter på en stol och lyssnar på faderns och Elins samtal om de kusliga krigshändelserna i Europa medan hon blir klippt. Många gånger följer han med henne på vandringar genom Bergs by, ofta under tystnad – eller sitter på en av bänkarna på kyrkogården medan Elin förklarar för honom vad demokrati är.

Kort tid efter Elins död gick den då 16-årige Thage runt i byn på sin ”tiggerirunda”, för att samla in pengar till en scoutstuga. Samtidigt talade han om Elin Wägner med byborna och samlade in vad de kunde berätta. Sedan dess efter sjuttio år finns nu dessa med som en pusselbit i Thage G Petersons ”Elin i mitt liv”.

I dess allra sista ord skriver författaren att det finns många anledningar till att i dag sakna Elin Wägner:

”Elin hade behövts i dag som en ropande röst för att stoppa det pågående övergivandet av Sveriges neutralitet och militära alliansfrihet. Detta särskilt i en tid då den svenska kultureliten inte hörs av och de politiska ungdomsförbunden är tysta som kyrkråttor.”

Fotnot 1: Thage G Petersons föredrag (som fick dubbleras till följd av stort publikt intresse) avslutade Elin Wägners-sällskapets ambitiösa årliga vecka om Elin Wägner i Växjö och i Berg.

Fotnot 2: I nya numret av Folket i Bild (nr 9 2021) finns en stor intervju med Thage G Peterson om den nya boken, ”Med Elin Wägner som ledstjärna”, skriven av tidskriftens redaktör Stefan Westrin.

Elin Wägners hem under många år, Lilla Björka i småländska Berg, nu hennes museum. Foto: Sören Sommelius.

Mikis Theodorakis död men hans musik lever vidare

Arja Saijonmaa och Mikis Theodorakis sjunger tillsammans på svenska och grekiska den senares sång ”Vårren sjunger”. Konserten från 1992. Arja Saijonmaa & Μίκης Θεοδωράκης – Våren Önskar / Όταν μιαν άνοιξη (live, 1992)

Den oförliknelige grekiske poeten, tonsättaren och sångaren Mikis Theodorakis avled i torsdags i Aten, 96 år gammal. Under den fascistiska juntans dystra år 1967 – 74 stod han upp mot förtrycket. Han fängslades och hans sånger förbjöds.

När han internerades i juntans koncentrationsläger Oropos protesterade storheter som  Dmitrij Schostakovitj, Leonard Bernstein, Arthur Miller och Harry Belafonte, vilket ledde till att han frigavs och beviljades exil i Frankrike under de sista juntaåren. Han hade tidigare i livet studerat vid musikkonservatoriet i Paris med  Olivier Messiaen som lärare i musikalisk analys och Eugène Bigot i konsten att dirigera.

Då hade han redan blivit känd över världen genom sin musik till storfilmen Zorba, med Anthony Quinn i huvudrollen.

Under sina år i exil turnerade han runt världen och gav hundratals konserter till stöd för kampen mot juntan. Han knöt internationella kontakter med personer som Pablo Neruda, Salvador Allende, Gamal Abdel Nasser, Tito, och Yassir Arafat. Personligheter som François Mitterrand, Olof Palme och Willy Brandt blev hans vänner. 

Mikis Theodorakis i exil under den fascistiska juntans år vid makten i Grekland. Bilden från 1971. Foto: Heinrich Klaffs/Wikipedia.

Livet igenom var han övertygad kommunist och under inbördeskriget förvisades han till fångön Makronisos. Åter i Grekland efter juntans fall grundade han partiet ”Den Nya Vänstern” och valdes flera gånger till det grekiska parlamentet och var under en period 1990 – 92 minister i  Constantine Mitsotakis regering.

Jag själv har haft vad man skulle kunna kalla ”en livslång relation med Mikis Theodorakis”. Framförallt drabbades jag av den musikaliska kraften och engagemanget i hans sånger under juntatiden, framförda särskilt av Arja Saijonmaa och Sven-Bertil Taube, LP-skivorna spelades mest dygnet runt. Längre fram i livet fascinerades jag av kraften i Theodorakis tonsättning av Pablo Nerudas stora diktcykel ”Canto General”.

 I Sverige framförde också Lena Granhagen översatta versioner av hans politiska kampsånger. 

En gång bodde jag några veckor på Greklandskorrespondenten Arianne Wahlgrens donerade stipendiebostad på höjderna i Aten, inte långt från Parthenon. Theodorakis bodde alldeles i närheten berättades det. Flera gånger gick jag förbi hans hus, i hopp om att möta honom eller åtminstone se tecken på liv eller rentav höra musik därinifrån.

Men Mikis var inte hemma. Det var alldeles tyst från huset. Och nu har han tystnat. Det känns tomt.

Det är tomt efter honom för alltid. Men hans musik lever vidare.

Mikis Theodorakis March of Spirit” är en tonsättning av poeten  Angelos Sikelianos text. Verket skrevs strax efter fascistjuntans kupp 1969. Den filmade konserten från 2014.

En människa kan mördas men inte hans idéer. OLOF PALME sköts för 35 år SEDAN

Utdrag från en valdebatt i Västerås den 28 augusti 1985, ett halvår före mordet. Olof Palme talar om privatiseringar och vinstdrivande företag inom vård och skola.

En människa kan mördas men inte hans idéer”, sa Anna Lindh. I dag är det 35 år sedan Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm efter ett biobesök. Mycket av det offentliga samtalet om Olof Palme har handlat just om mordet och om jakten på mördaren, mindre tyvärr om de idéer han hela sitt politiska liv pläderade för med engagerad talekonst, som vi varken förr eller senare hört i svensk politik. Idéer som dessvärre inte är särskilt framträdande i dagens politiska samtal.

På nätet och i synnerhet på Youtube finns mängder av Olof Palmes tal bevarade, både genom korta utdrag och genom filmade längre tal och debatter. Jag söker mig fram, lyssnar på vad jag hör Palme säga och förundras över hur det han säger så självklart kan tolkas som en röst i dagens politiska debatt.

De senaste decenniernas hejdlösa privatiseringar av det svenska samhället har omvandlat skola, sjukvård, äldreomsorg och mycket annat från grunden. Skattemedel går direkt till privata skolor som gör mångmiljonutdelningar till de ägare som efter några köp- och sälj-turer ofta kan sitta i länder som USA. Engelska skolan är ett exempel.

I Västerås deltog Olof Palme på dagen ett halvår före sin död, den 28 augusti 1985, i en debatt i Västerås med dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn. Utsnittet i bifogade film handlar om vinstdrivande företag inom offentlig verksamhet, något som Palme avvisar med hetta. Han säger bland annat:

– Den amerikanska privatiserade sjukvården är dyrare och sämre på väsentliga punkter än den svenska.

I dag 35 år senare ökar privatiseringen av vården snabbt i Sverige. Turerna kring hur det privata nätbolaget skulle ta över 1177 i Stockholm är ett fullständigt bisarrt exempel på detta. Palme skulle gått i taket om han levat. Men åter till talet.

”Jag släppt gärna fram alla möjliga privata initiativ, som kollektiv och ideella föreningar”, fortsatte Palme. Men när de stora företagen ger sig in för att tjäna pengar till exempel på barnomsorgen där blir vinsten det viktiga och barnen kommer i kläm.”

Lägger också ut en film från ett helt annat sammanhang, där Mikael Wiehe presenterar ”en av landets största artister”.

Olof Palme.Bild: PAOLO RODRIGUEZ / TT

För fem år sedan på morddagen skrev på Helsingborgs Dagblads kultursida Palmes utbildningsminister Bengt Göransson om ”vad som gjorde Palme till en stor ledare”, Göransson var under en följd av år regelbunden medarbetare på kultursidan. Han skrev bland annat:

”Olof Palme hänvisade som politiker ofta till moraliska värderingar för sina ställningstaganden. Han skilde sig från de flesta av de ledare som framträtt på den politiska arenan senare – med Göran Persson och Fredrik Reinfeldt som de tydligaste exemplen – genom att inte bygga sitt ledarskap på beslutsförmåga och handlingskraft, utan just på värderingar.”

Ett tydligt exempel på den saken berättar Thage G Peterson, som bland annat var Palmes försvarsminister, om i sin bok ”Olof Palme som jag minns honom” (Bonniers). Han nämner att Ragnar Thoursie var en av Olof Palmes favoritförfattare och att Palme gärna citerade och läste hans dikt ”Sundbybergsprologen”, som handlar om framtidens samhälle, ”framtidens stad”.

… från nöd / till frihet från fruktan den strävan / som är lika för oss alla. En öppen stad, / ej en befästad, bygger vi gemensamt. / – Dess ljus slår upp mot rymdens ensamhet.

Frige Nelson Mandela! Mikael Wiehe presenterar ”en av landets främsta artister”.

Mordet på tidningarna. Tjugo år efter nedläggningen av Arbetet

Tidningen Arbetet i Malmö lades ner den 30 september år 2000. Mats Ekdahl, som blev tidningen siste chefredaktör var besviken och bestört. På bilden står Ekdahl till höger om porträttet på tidningens grundare Axel Danielsson – framför tidningens samlade personal och tidningshuset.

Mordet på en tidning” ljöd Ekdahls ursinniga rubrik i Arbetet lördagen den 23:e september. Sveket var fullbordat.

Under tidningens sista dagar filmade Fredrik Gertten, Erik Bäfving och Ulf Södergren dag och natt den historiska veckan då Arbetet dog. Deras film ”Mordet på en tidning” skulle i dagarna ha visats för medlemmar i Publicistklubben i Malmö, men visningen blev – coronainställd.

Att läsa om Axel Danielsson och om Arbetet är som att snabbspola Sveriges historia de senaste 133 åren.

Danielsson grundade tidningen Arbetet 6 augusti 1887 i Malmö, vilket kunde ske genom det stöd han hade hos facket. Föregående år hade han översatt Kommunistiska manifestet. I Malmö bildade han även ett socialdemokratiskt arbetarparti med facket som kärna, en kärna som var mycket radikal, läser jag på Wikipedia.

1888 dömdes Axel Danielsson till 18 månaders fängelse för sina texter i Arbetet. Under straffets verkställande skrev han för tidningen och blev något av en legend eller martyr. Även det skönlitterära verket Genom gallret. Skizzer på vers och prosa tillkom i fängelset. På 1890-talet var han delaktig i studentkretsarna i Lund kring Bengt Lidforss och tuakotteriet. Till vilket en period också August Strindberg sällade sig.

Längre fram i tiden fick Arbetet som sista stora socialdemokratiska tidning en speciell roll i det politiska Sverige. På Wikipedia läser jag vidare:

”Som socialdemokratisk tidning i en av Sveriges största städer hade Arbetet ett starkt inflytande jämfört med motsvarande lokaltidningar i andra städer. Chefredaktören under 1970-talet, Frans Nilsson, och Olof Palme umgicks flitigt med varandra även privat och många utspel av socialdemokratiska statsråd och politiker publicerades först i Arbetet.”

I en blogg 2012 skrev Expressens f d chefredaktör Thomas Mattsson om Arbetets nedläggning och om filmen, som han såg som en ”sorglig skildring av hur läsarna i Malmö förlorar en konkurrent till främst Sydsvenskan och Skånska Dagbladet”. Mattsson skriver vidare:

”Konkurrensen på tidningsmarknaden i Malmö med lokala aktörer som Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Expressen Kvällsposten, Metro och City är stenhård och det är svårt att se hur förlusttyngda Arbetet skulle ha kunnat klara sig, när problemen hade pågått så länge.” Till det kom att ”LO inte var så sugna på att satsa medlemspengar på att driva den vidare…”

Bara några år senare förändrades förutsättningarna för tidningsutgivning i Sverige dramatiskt. Unga läsare ville inte betala för nyheterna. Marknadsföringen på nätet slog ut tidningsannonserna. Facebook och Google håvad in det mesta.

2014 köpte Sydsvenskan Helsingborgs Dagblad. Vad som följt under de sex åren sedan dess är att  att nästan allt vad Sverige har av dagstidningar köpts upp av några monopol-aktiga miljardkoncerner, med Bonniers som dominerande aktör. Arbetet hade inte kunnat överleva i den miljön.

Som jag ser det är det här bara en övergångsfas. Kanske klarar sig ett begränsat antal stora tidningar, men med dramatiskt nedskurna ekonomiska förutsättningar. Den lokala kvalitetsjournalistiken utanför storstadsregionerna har små möjligheter att överleva på sikt.

Till det kommer attackerna på medierna från de tre högernationalistiska partierna, M, SD och KD, mot det mesta av kvalificerad nyhetsförmedling och mot public service i synnerhet. Skulle deras politik få genomslag närmar sig Sverige ett medielandskap med stora likheter med det amerikanska som skapade Donald Trump, framburen av halva det amerikanska folket, lika okunnigt som rabiat.

Utvecklingen har då gått från ”mordet på en tidning” till ”mordet på tidningarna”. Vad sker med samhället utan de kvalificerade tidningarna, eller rättare deras kompetenta granskande journalister?

Rupert Murdochs Fox News har i det mesta fungerat som både Donald Trumps enda informationskälla och hans oblyga PR-organ.Bilden från THE CHASER QUARTERLY.

Varför så tyst i Sverige om Julian Assanges hotande utvisning till USA?

Günter Wallraff. Från Fib/Kulturfront 11-2020.

Wikileaks visselblåsare Julian Assange sitter inspärrad i HM Prison Belmarsh, ett av Storbritanniens värsta fängelser sydöst om London. Anklagelserna mot honom är diffusa, utom från USA, där han betraktas som spion och kan förvänta sig ett långvarigt och knäckande fängelsestraff om han utvisas dit. I maj 2019 inleddes förhandlingar om USA:s begäran att få honom utlämnad. Besked förväntas den 4 januari 2021.

Olika aktioner har genomförts för att uppmärksamma Julian Assanges otroligt utsatta position. Under hösten gjordes ett upprop lett av Arne Ruth, DN:s tidigare chefredaktör och kulturchef, länge engagerad i yttrandefrihetsfrågor. Det var en vädjan för Assanges sak och ett upprop för hans frigivning, med markering av Sveriges speciella roll, med tanke på de våldtäktsanklagelser som härrör från hans besök här.

3000 namnunderskrifter samlades in. Men från politiskt håll och från de stora medierna var ointresset kompakt. Inte en rad publicerades om uppropet i DN, hans gamla tidning, inte i Svenskan, Aftonbladet eller Sydsvenskan/HD.

Varför är det så tyst i Sverige om Julian Assange, undrar Arne Ruth i en artikel i senaste numret av Fib/Kulturfront 11-2020, där han intervjuar den legendariska tyske journalisten Günter Wallraff, som leder en bred stödrörelse för Assange i Tyskland. Tre tyska toppolitiker har ställt upp som frontfigurer för hans upprop. Den viktigaste tyska morgontidningen, Frankfurter Allgemeine Zeitung, har upplåtit en helsida åt namnlistan.

Julian Assange och före honom Chelsea Manning riskerade allt för att ge en insyn i den amerikanska arméns krigsförbrytelser i Afghanistan och Irak. Via Wikileaks fick världen, skriver Arne Ruth: ”… en inblick i den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sina egna övergrepp mot civila. Vi har fått kunskap om det kollektiva mördandets psykologi: att upprätthålla en känslodistans mellan bödel och offer.”

Chelsea Manning dömdes till 20 års fängelse för sina avslöjanden om hur detta har går till:

”Du hör en av piloterna säga ”Han är sårad”, och direkt efteråt ”Jag skjuter.” Och sedan hörs skratt. En minibuss kör fram för att rädda de sårade. Föraren har två barn med sig. Soldaterna säger: ”Du får skylla dig själv om du tar med barn till slagfältet.” Och sen skjuter de. Fadern och de sårade dödas direkt, barnen blir allvarligt skadade. Förövarna av dessa och andra massakrer har aldrig ställts till ansvar. Det var inte krigsförbrytarna eller våldtäktsmännen som bestraffades. Det var avslöjarna som har förföljts i efterhand. USA har anklagat dem för ”konspiration” och ”spionage”. Att avslöja ett brott blir ett brott i sig.”

”FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer, har anklagat Sverige för att ha utsatt Assange för psykologisk tortyr i maskopi med USA och Storbritannien. Sveriges regering har vägrat att ens kommentera hans anklagelser. Med ett undantag, den partilösa Amineh Kakabave, har Sveriges riksdagsledamöter slutit upp bakom den kollektiva tystnaden”, skriver Arne Ruth vidare.

I Tyskland är det annorlunda än i Sverige. Günter Wallraff leder en bred stödrörelse för Assange. En gång förföljdes han i Tyskland för sina avslöjanden men fick stöd från Sverige:

– När jag hotades av det tyska rättssystemet efter mina avslöjanden kunde jag alltid räkna med stöd från ditt land. Det svenska samhället var en demokratisk förebild. Sverige stod upp för internationella rättsprinciper. Och det var inte bara i teorin. Sverige hade en statsminister som vågade tala klarspråk om Vietnam. Olof Palmes ställningstaganden fick uppmärksamhet över hela världen. Han förkroppsligade globala rättsprinciper. Allt detta tycks nu ha vänts upp och ned både i praktik och teori.

Günter Wallraff upprörs vid tanken på att Assange utlämnas till USA.

– Han förtjänar vårt stöd utan reservationer. Men vår medkänsla med honom måste också ha en politisk inriktning. Vi får inte blunda för den politiska skulden hos de som kallar honom förbrytare. Blir han utlämnad till USA handlar det om en samtidig utlämning av alla demokratiska värden.

Wikileaks frilade krigsförbrytelser av värsta slag, där förövarna aldrig ställdes inför rätta. Vi behöver nya medier som rapporterar systematiskt om krigsförbrytelser, och vi måste bygga gränsöverskridande opinioner som ser till att de skyldiga ställs inför rätta, säger Wallraff.

– Vi måste skapa demokratiska motkrafter som inte låter sig stängas in i nationella rättsföreställningar som de tyska eller de svenska. Om demokratiska principer ska ha en chans att överleva måste vi främja nya former av gränsöverskridande rörelser.

Gun camera footage of the airstrike of 12 July 2007 in Baghdad, showing the deaths of journalists Namir Noor-Eldeen and Saeed Chmagh by a US helicopter. Bild från Wikipedia.

Åter till Europa! Slut med Sverige som 51:a delstaten

Foto: Evan Vucci. Ill:Staffan Löwstedt/SvD.

Under många hundra år var svensk kultur huvudsakligen orienterad till de tyskspråkiga länderna, skriver Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap vid universitetet i Luzern i Svenska Dagbladet.

Efter världskriget skedde en snabb omorientering från det germanska till det anglosaxiska och synnerhet amerikanska. Med Olof Palmes ord föredrag många ”amerikansk livsbejakande materialism” framför ”existentialistisk tysk teater”.

Snart blev amerikanskt liv ”måttstocken” för många svenskars liv. Den amerikanska populärkulturen, särskilt televisionen, filmen och musiken blev och har förblivit normen. De flesta svenska har i sina TV-abonnemang ett överdåd av amerikanska kanaler och program – och ett minimum av tyska , franska, spanska och för den delen danska inslag.

Många betraktar Sverige som ”den 51:a delstaten”, skriver Steinfeld men konstaterar i nästa andetag att den tiden nog håller på att gå mot sitt slut och att ”Sveriges intima förhållande med ”själsfränden” på andra sidan Atlanten kan vara över nu”.

Ett nytt skifte då det gäller Sveriges orientering är på gång nu, tror Thomas Steinfeld. Den främsta orsaken, skriver han, ”beror förmodligen inte så mycket på att de europeiska länderna plötsligen funnit ett nytt intresse för varandra, utan på att själsfränden på andra sidan Atlanten drar sig tillbaka.” Ekonomiskt och politiskt är USA ”på väg tillbaka till sin egen kontinent”, fortsätter Steinfeld.

Trumps fyra år vid makten har visat upp ett ofta främlingsfientligt, arrogant och nationalistiskt USA, som med sina militära hot och en alltmer vårdslös kärnvapenpolitik ter sig oberäkneligt och ofta hotfullt.

Detsamma kan sägas om USA:s destruktiv miljöpolitik. Med en ny president kan mycket förändras. Men USA:s tvåpartisystem har i det närmaste kollapsat till följd av republikanernas hållningslöshet. Manipulationerna med högsta domstolen lämnar långvariga och bestående skador på landets politik och kultur. Acceptansen av övergrepp mot grundläggande demokratiska principer har bara gått alltför långt.

Låt Sverige återgå till Europa! Låt skolorna också undervisa i tyska, franska och spanska och andra icke-engelska språk. Ge oss möjlighet att följa TV-program på andra språk än engelska, till exempel genom att göra fransk-tyska kulturkanalen Arte tillgänglig för fler, liksom de nordiska grannländernas TV-utbud.

Låt oss ta tillvara det ”goda och begåvade USA”, men kasta ut det inskränkta och våldsfixerade. Eller med Thomas Steinfelds ord:

För medierna finns det bara ett sätt att ta itu med dessa förändringar, inte minst inom kulturen: Att låta intresset flöda så långt och så brett som aldrig tidigare, att vilja hitta det nya på oväntat håll, att inte ta någonting för givet.”

Foto: Brian Prahl/TT/SvD.

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.

Daniel Ellsberg för FN:S kärnvapenförbud

Daniel Ellsberg på 70-talet. I dagarna har han mottagit Olof Palmepriset i Stockholm. I en intervju säger att han Sverige bör skriva under FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.

Daniel Ellsberg läckte på 70-talet 700 hemliga dokument om Vietnamkriget, de så kallade Pentagon Papers. Den 30 januari fick han i Stockholm motta Olof Palme-priset för ”sin djupa humanism och sitt storartade mod”. Han är i dag 87 år och presenterar sig själv som antikrigsaktivist.

I en intervju i Tidningen ETC får Ellsberg frågan om Sverige ska skriva under den högaktuella FN-konventionen om kärnvapenförbud eller inte.

Ellsberg frågar sig själv vad Olof Palme skulle ha gjort.

– Han hade rekommenderat att signera och ratificera avtalet, det tvivlar jag inte på.

Sverige borde inte ställa sig på Natos sida i denna fråga, säger Ellsberg och fortsätter:

– Om Sverige inte skriver under understödjer man de länder som har policyn att de förbehåller sig rätten att använda kärnvapen utan att först ha bli attackerade med kärnvapen. Som Greta Thunberg skulle ha sagt: Det här är en svart-vit fråga.

Daniel Ellsberg ställdes inför rätta 1973 för spionage och riskerade 115 års fängelse. Han friades dock då regeringen använt sig av olagliga metoder för att hitta uppgifter som kunde vändas emot Ellsberg – bland annat bröt sig tre män in hos hans psykiatriker.

Männen tillhörde den enhet i Nixon-regeringen som kallades Plumbers, som även bröt sig in i det demokratiska partiets huvudkontor. Avslöjandet som följde (1973) blev känt som Watergate-skandalen och ledde till president Richard Nixons avgång.

Fotnot: För ett par år sedan skildrade Steven Spielberg Daniel Ellsbergs gärning i filmen ”The Post”.

Nio av tio svenskar vill att Sverige undertecknar FN:s kärnvapenförbud

Nio av tio svenskar vill att Sverige undertecknar FN:s förbud mot kärnvapen. Men frågan är nedtystad till efter valet och ”politisk kontroversiell”. Debatt i ämnet i kväll måndag kl 18 på Dunkers med bl a representant för ICAN, som fick Nobels fredspris. Fortsätt läsa Nio av tio svenskar vill att Sverige undertecknar FN:s kärnvapenförbud