Kategoriarkiv: Feminism

Ingen aborträtt i USA: Fängelse i stället för vård

Tatyana Fazlalizadeh: To Be Without Choice, 2019

I USA diskuteras nu hur Trumps utnämningar av två konservativa domare i högsta domstolen/Supreme Court påverkar samhället under decennier. Allra mest handlar det om ”Row v Wade”, ett av de mest kända rättsfall som behandlats av den Högsta domstolen i USA. 

Året var 1973 och domstolen slog fast i sin dom i fallet att fri abort ingår i den konstitutionellt skyddade rätten till privatliv. Då domen avkunnades hade endast ett begränsat antal delstater infört fri abort, och de flesta delstater var därför tvungna att revidera sin lagstiftning.

Nästan femtio år senare ser det ut som om klockan kommer att vridas tillbaka i tiden genom att ”en konstitutionell rätt kriminaliseras”, när domstolen förbjuder abort nationellt i USA. Så är rubriken på en artikel i senaste numret av New York Review of Books (3 december 2020), skriven av Madeleine Schwartz, en av tidskriftens regelbundna medarbetare.

Hon menar att för de flesta amerikanska kvinnor är rätten till reproduktiv hälsa och abort redan så inskränkt att ett totalt abortförbud inte skulle göra någon större skillnad.

Många kvinnor lever i distrikt utan tillgång till fungerande abortklinik. Eller så har de inte råd att uppsöka en sådan eller för den delen söka vård över huvud taget.

Delstaternas lagstiftning har i större delen av USA gjort abort till ett omöjligt val för de allra flesta amerikanska kvinnor. Enbart under första halvåret 2019 infördes över 400 delstatslagar med syfte att inskränka möjligheten till abort eller förbjuda den helt. Under valet beslöt väljarna i Louisiana att delstatens konstitution skulle ändras och slå fast att abort var förbjudet.

Restriktionerna har lett till att många kliniker som kunnat erbjuda abort nu har stängts. Schwartz nämner att sedan 2013 har åtminstone 275 sådana klinker tvingats slå igen, enligt New York Times. Aborter kan heller inte utföras på de flesta sjukhus och kan sällan bekostas av sjukvårdsförsäkringar, Medicaid.

Det handlar också om pengar. En abortklinik är ett förlustföretag. De krafter som arbetar mot aborter har ofta tillgång till kapital för antiabortkampanjer.

I ett uppmärksammat fall i universitetsstaden Austin i Texas 2016 gav Supreme Court sitt stöd till en klinik i staden. Samma klinik tvingades ändå stängas två år senare sedan en antiabortorganisation tagit över lokalerna.

Till det kommer att kvinnors val när det gäller reproduktiv hälsa saknar stöd och drivs av, med Madeleine Schwartz ord, en ”aptit att straffa”, ”med fängelsestraff i ställt för medicinsk vård, åtal i stället för diagnos”.

Det här handlar inte bara om abort utan om så mycket mer, om flickors och kvinnors värdighet och medborgerliga rättigheter, skriver Schwartz vidare.

The Roberts Court, November 30, 2018. Seated, from left to right: Justices Stephen G. Breyer and Clarence Thomas, Chief Justice John G. Roberts, Jr., and Justices Ruth Bader Ginsburg and Samuel A. Alito. Standing, from left to right: Justices Neil M. Gorsuch, Sonia Sotomayor, Elena Kagan, and Brett M. Kavanaugh. Photograph by Fred Schilling, Supreme Court Curator’s Office.

Jan Morris längsta resa, den från honom till henne

 Jan Morris photographed at her home in north Wales. Photograph: Antonio Olmos/The Observer.

Den brittisk-walesiska författarinnan och historikern Jan Morris längsta resa var inte någon av henne färder till fjärran platser på jorden utan mellan extraordinära identiteter, skriver The Guardian, sedan Morris avlidit den 20 november, 94 år gammal.

James blev Jan 1974, 48 år gammal, på en tid när könsbyte var outforskat territorium, utforskade världens som feministisk journalist och skrev en lång rad djupt originella reseböcker.

Jag såg och lyssnade på Jan Morris när hon besökte bokmässan för att tala om sin ”Trieste and the Mening of Nowhere”.

Böcker sätter igång fantasin och fantasin inspirerar till resor. Efter att ha läst några sidor i Morris Triestebok var jag på väg till staden. Det var en resa som också blev inledningen till arbetet med en egen livs- och resebok, med en av Jan Morris inspirerad titel, ”Hemma i Ingenstans. Resor till städer”.

Trieste var en speciell stad för Jan Morris, en plats där hon kunde vara sig själv. ”Det finns platser där man kan vara sig själv, skrev hon, ”städer där det lever människor med ett slags humor, förståelse och tolerans, folk som inte bryr sig om din ras, din tro, dit kön eller din nationalitet. Dessa människor lever i exil och tillhör nationen Ingenstans”, skrev hon och fortsatte ”och jag har kommit att tro att dess naturliga huvudstad är Trieste.”

Jan Moris besökte Trieste första gången 1946 då han kom till staden som brittisk soldat. Han kom att beskriva Trieste som sitt hemma, ”en plats för människor med utanförskap, med känsla för ingenstans och livets mening”.

Bland Morris många böcker från världens alla hörn kan nämnas Venice, en biografi om Venedig, och kanske också hennes allra sista bok, Thinking Again, en reflexion om livet och tidens gång.

Fotnot: I en annan artikel i The Guardian skriver sex brittiska reseförfattare om henne. Jag kan inte låta bli att citera en av deras texter, skriven av Kapka Kassabova:

”In my 20s, when I was living in Dunedin, then Wellington and Auckland, trying to survive as a student and later as a writer in a language I had only started learning a few years earlier, Jan Morris was my lifeline to the world. The actual world that I was hungry for, and the Writer’s World. I’d open any of her books – and I bought them all, secondhand – and feast on her language, on her expansiveness of experience and perception, her learned and practical worldliness, richer in many more decades than I had been alive and that showed me what literary humanism is: polytheistic, generous, curious, forever open to transforming itself, and ultimately (though I only saw this later) of service to others.Advertisement

Inhaling her sense of place, inhabiting her places as states of mind and soul, was pure oxygen. She had written the book on all that preoccupied me, geographically and existentially: the feeling of nowhere brought by exile, farewells as “premonition of infinity” the rich gifts of the broken-yet-beautiful – these are the best places of course, they call to me like sirens – “to attract and to sadden”. Triestinità, tanguidad, duende, saudade. Yes! When I finally made it to Trieste last year, she was in every street:

“I was the world in which I walked, and what I saw
Or heard felt came not but from myself”

On Trieste’s shore, I realised that all my writing life I had been building on things I had learned from her, among others: how to really see the world and hold it in your gaze, then in your prose, then in your heart – even when you are finished with it. When she endorsed, with typical generosity, my British debut, Street Without a Name, she wrote me an email.

I paraphrase: “In all my wanderings, and even when I changed my gender, I have been privileged to know where I depart from and where I will return to: Wales. But you have experienced a dislocation and a loss like nothing I’ve known – the dislocation of not knowing either your point of departure or your port of return. Keep writing about it!”

As a beginner, I thought her greatness was to have written the world. Now I see that her other greatness is to have offered us the highest truth: “Kindness is all that matters in the end. She said it often and lived and wrote by it. That has now become my own point of departure and my port of return.”

Jan Morris being interviewed about gender reassignment on The Dick Cavett Show in 1974; two years earlier she had undergone surgery in Casablanca, changing her name from James to Jan. Photograph: ABC Photo Archives/Walt Disney Television via Getty Images.

Marguerite Duras och Vardagens ting

Marguerite Duras. Foto: Bernard Lehut.

”Vardagens ting” har sagts innehålla något av franska Marguerite Duras (1914 – 96) livsfilosofi, med meditationer om sådant som moderskap, familjeliv, sex och kärlek, om skrivandet, om alkoholen, om hemmet. Hon dikterade dess 50-tal texter, de flesta helt korta, bara en eller två sidor, för Jérome Beaujour, som skrev ner dem. Det skedde sent i livet, boken publicerades i Frankrike 1986, tre år senare på svenska i Katarina Frostensons översättning.

Duras avfärdar i bokens introduktion lite vresigt det där med ”livsfilosofi: ”Ingen (av texterna i Vardagens ting) representerar vad jag tycker i allmänhet om ämnet i fråga för jag tycker i allmänhet ingenting, utom om orättvisorna i samhället.”

På franska heter essäsamlingen La vie materielle, Det materiella livet. På engelska mera prosaiskt Practicalities och på svenska alltså Vardagens ting. Det är ingen heltäckande titel, ingen ”överskrift, snarare en syftning på ett av bokens många spår.

Kanske anspelar den franska titeln (ironiskt) på kvinnans ”materiella” roll i hemmet, i kontrast till mannens andliga ”intellektuella”. Det samma gäller nog den engelska, som leder till allt det praktiska och reproduktiva som måste skötas i ett hem innan ”det riktiga livet” kan börja, om nu inte återupprepandet är det viktigaste, att tillgodose de grundläggande behoven, törst och hunger, vilan, sexualiteten, vårdandet av barnen.

Den svenska boktiteln vänder blicken mot alla de ting vi hanterar i våra hem, hemmens scenografi för att tala teaterspråk och förstås den vikt många sätter i att uttrycka sin personlighet med ting och kläder, det som är konsumismens drivkraft.

I boken rör sig Duras med lätt hand mellan dessa olika fält, som både har sin egenart och överlappar varandra.

Jag har i sommar läst ”Vardagens ting” ett par gånger, en gång från början till slut, andra gånger lite här och där, på måfå mest. Vardagens ting lämpar sig väl för båda läsarterna.

I sitt hem har Duras bara två böcker, ”Ett eget rum” av Virginia Woolf och Häxan av Michelet. Hon skriver:

”Jag har ingen boksamling längre. Jag har gjort mig av med den, med varje tanke på boksamling. Det är över. De där båda böckerna är som om jag hade öppnat min egen kropp och mitt huvud och jag läser berättelsen om mitt eget liv på medeltiden, i skogarna och på 1800-talets fabriker.”

Hon tänker på sin mor, som fostrade henne som barn i Indokina. Hon ville göra dem trygga, vad som än hände, också om det blev krig. Modern hade överlevt både det första och det andra världskriget, nio år av krig.

”Jag tror att hon ända till slutet av sitt liv gjorde sylt för det tredje världskriget. Hon staplade upp socker, nudlar. Det handlar om en pessimistisk aritmetik, som kommer från en grundpessimism som jag har ärvt fullständigt.”

I Marguerite Duras hus på landet i Neauphle-le-Chateau gjorde hon en gång en lista över de varor som man alltid måste ha hemma, ungefär tjugofem stycken. Hon har sparat listan genom åren. Den är fortfarande uttömmande:

Salt, lök, soja, blekmedel, peppar, vitlök, bröd, handtvättmedel …:

”Listan hänger fortfarande där på väggen. Vi har inte lagt til någon produkt. Ingen av de fem-sex hundra produkter som kommit till sedan listan upprättades för tjugo år sedan har antagits.”

Hon funderar över ”hemmets inre och yttre ordning”. Hemmets synliga inredning och den inre ordningen som är idéerna, de olika känslonivåerna …

Huset invaderas av de materiella egendomarnas flod, suckar Duras, det handlar om reornas och superreornas ritualer som dränker Paris i kläder:

”Under tidigare århundraden hade de flesta kvinnor två eller tre linnen, en tröja, två underkjolar: på vintern hade de allt på sig, på sommaren förvarades kläderna i en fyrkant av bomullstyg som var hopknuten i de fyra hörnen. …

Nu för tiden måste kvinnorna ha två hundra femtio plagg mer än för två hundra år sedan. Men kvinnans vistelse i hemmet förblir densamma.”

Svenska vapen i kriget när Jemen offras i maktspel

En mann bærer jenta Buthaina Muhammad Mansour ut av ruinene av sitt eget hjem, etter en bombing i Sanaa Jemen. i august. Angrepet drepte åtte av hennes familiemedlemmer. Foto: Khaled Abdullah Reuters

Med tanke på det katastrofala läget i Jemen kräver nu fyra debattörer från Feministiskt Initiativ i en artkel i Dagens Arena att den svenska vapenexporten till de krigförande länderna, länderna, i synnerhet Saudiarabien, ska stoppas.

I slutet av maj varnade Läkare utan gränser<r för en förestående katastrof i Jemen, sedan man konstaterat “en snabb ökning av antalet döda i covid-19 i storstaden Aden i södra Jemen”. Ett stopp för vapenflödet till kriget är en absolut nödvändighet för att krigshandlingarna ska avslutas.

Fem års krig i Jemen har lett till det som FN kallar för en av världens värsta humanitära kriser. Genom svensk medling i kriget i Jemen kunde regeringsstyrkor och rebellerna enas om en partiell vapenvila, men inga grundläggande förändringar i andra länders inblandning har skett. Den saudiarabiskt ledda koalitionen och de Iranstödda rebellerna krigar medan omvärlden tittar på. Jemen offras i det religiösa maktspelet mellan sunni- och shiamuslimer.

I vår tid för länder som Saudiarabien och Jemen krig på tryggt avstånd från det egna lande. Det kallas geopolitik eller krig genom ombud och Sverige deltar i detta cyniska dubbelspel. Vapenexporten fortsätter medan vi stoppar flyktingar till vårt land.

Helsingborg borde ha haft ett särskilt ansvar eftersom stadens förste fristadsartist,  Abduljabbar Alsuhili, kom från Jemen och skulle kunna ha spelat en viktig roll i opinionsbildningen om kriget.

Men Helsingborg avslutade skamligt och inskränkt nog samarbetet med ICORN och la ner fristadsengagemanget helt. Stadens styrande navelskådare brydde sig inte ett uns.

Flera länder, bland andra Tyskland, Norge, Belgien och Kanada, har valt att stoppa vapenexporten till Saudiarabien men inte Sverige, skriver FI:s Jaime Gomez, Saga Tullgren, Mats Ekenger och Olle Vennergrund.

Den svenska totala vapenexporten ökade med 40 % år 2019. Bland mottagarländerna finns Saudiarabien, Förenade Arabemiraten, Jordanien, Kuwait och Bahrain, alla stridande parter i kriget i Jemen.

FI kräver nu att ”Sverige stoppar vapenförsäljningen till Saudiarabien och deras partners i den militära koalitionen. Sverige har ett stort ansvar för konsekvenserna av militära attacker på det civila samhället i detta krig”.

Luftangrepp, Saana, Jemen 2019. (Wikimedia)

Poeten och konstnären Elsa Grave hyllas i Åstorp

Porträtt av Elsa Grave. Pastell av Brita af Klerker.

”Jag föddes i en gruva” är titeln på en ny utställning i Konsthallen, Åstorps bibliotek. Med vernissagen hyllades på kvinnodagen den 8 mars poeten Elsa Grave med ett ambitiöst program.

På utställningen, som pågår till den 15 maj, visas ett urval av Graves målningar, för att ge en bild av henne som just konstnär, tillsammans med brev, skissblock, teckningar. Det breddar bilden av en mångsidigt begåvad kvinna: Poet, romanförfattare, konstnär, feminist, miljöengagerad …

Elsa Graves oljemålning av Nyvångshögen. Hon gick på målarskola och var först inriktad på att bli bildkonstnär. Bild: Anne-Marie Grave, dotter till Elsa Grave.

Inledde gjorde Kristina Hallind från Elsa Grave-sällskapet, som berättade om poetens liv och skrivande. Elsa föddes i Gunnarstorp 1918 och växte upp i Nyvång i anslutning till den stora ask- och slagghög som är Nyvångs signum i världen.

Elsa Grave gick i läroverk i Helsingborg. Men lärarna var lomhörda för hennes skrivande talang, berättar Kristina Hallind. Den blivande poeten och en av modernismens förgrundsgestalter i svensk poesi, fick i studentbetyget ett B i svenska, viket motsvarade precis godkänt. Hennes konstnärliga ambition värderades desto mer, med ett A i betyget, högsta tänkbara.

Skådespelaren Gunilla Poppe, som också är Elsa Grave-sällskapets ordförande, läste under kvällen flera av hennes dikter, som Svinborstnatt. Några av dikterna fanns stort textade på väggarna, ett härligt sätta att introducera poesi.

”Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian,
suggan snarkar i sin dröm
dröm av dubbelhakor, galtabetar
surnad mjölk och här och där
ett brunt potatisskal, 
djupast ner i drömmen glider
strömmar utav blåmjölk
där en flik av grädden ännu döljer
svarta liket av en fluga.”

På vernissagesöndagen reflekterade konstnären och filmaren Kalle Brolin inspirerat om slagghögar (kan en slagghög vara ett konstverk?), gruvsamhällen, blåsorkestrar och om Elsa Graves poesi, medan författaren Åsa Maria Kraft läste egna dikter, som hyllningar till Elsa Grave på kvinnodagen.

Elsa Grave genomgår en våg av förnyad uppmärksamhet. I samband med hundraårsminnet av hennes födelse (1918) hyllades hon i en lång rad kulturartiklar.

Därför är det så glädjande att Åstorps konsthall i samarbete med Åstorps bibliotek och ABF tagit hem Elsa Grave till den trakt där hon föddes med en så härlig och ambitiös satsning som den här.

Fotnot: Nya Kultur-Sören slipar argumenten, inventerar ordförrådet och gallrar bland vanföreställningarna och de förutfattade meningarna. Han gör därför uppehåll i bloggskrivandet en tid framöver.

Nyvångshögen.
Bild: NIKLAS GUSTAVSSON/HD.

Olivia Bergdahls Sonnetkrans och Alan Kurdi På Kultur-Wknd

Olivia Bergdahl. Foto och montage Ordfronts förlag.

Poeten Olivia Bergdahl framförde i Helsingborg under Kultur-Wknd på Konsul Perssons villa sin egen Augustprisnominerade och hyllade ”Barnet. En sonettekrans”.

Med lekfull precision läste hon i lätt poetry slam-stil (hon har ju varit svensk mästare i genren) både sin sonettkrans och några andra egna dikter – för att avrunda i bästa karaoke-stil så att den gamla konsulvillan piggnade till och mindes tiden som kårhus för de helsingborgska studenterna.

Olivia Bergdahl demonstrerar sonettkransens 15-strofiga rimmönster under Kultur-WKND.

En sonettkrans hör till det mest komplicerade en poet kan ge sig i kast med. Olivia Bergdahls ”Barnet” består av 15 vardera 14-radiga sonetter. Slutraden i varje sonett blir förstaraden i nästa. Och alla förstaraderna bildar tillsammans den avslutande femtonde ”mästarsonetten”.

Till det kommer att ringen i en så kallad Petrarca-sonett följer strikta rimmönster, då det gäller vilka rader som ska ha rimmande slutord, så här:

ABBA CDE CDE, dvs att slutordet i rad A rimmar med nästa rad A:s slutord, slutordet i rad B rimmar med nästa rad B:s slutord etc.

En mästare på sonettkransens konst var danska nu bortgångna Inger Christensen, ofta nämnd som Nobelpriskandidat. Vid ett tillfälle besökte hon Nordiska Bokdagarna på Helsingborgs stadsteater och läste där sitt mästerverk Sommerfugledalen. Et requiem (1991), som också finns i en svensk version, med titeln Fjärilsdalen i Sven Christer Swahns tolkning.

Tyvärr hände det som inte fick ske. Kvällens moderator tyckte att uppläsningen tog för lång tid och avbröt henne mitt i, vilket är en dödssynd då det gäller sonettkransuppläsning.

Minns hur jag senare den kvällen talade med henne och hon berättade om sin bostad i händelsernas centrum, i konfrontationszonen mellan den amerikanska och den ryska ambassaden i Köpenhamn.

Olivia Bergdahl läser ”Barnet” utan att bli avbruten. Sviten är ett mästerverk, som av förlaget Ordfront presenteras som en … ”… feministisk utvecklingsroman i kortformat. En text som vill berätta om hur det är att växa upp, men också att möta en värld som inte låter alla infria sina drömmar, som att bli: sjöman och cowboy, musiker, artist!”

Om det ibland finns ett lättjefullt anslag i reflexioner om att vara barn och kvinna så mörknar tonen i den. Av de fjorton ”förstarader” som innan levt i ett annat sammanhang träder – liksom i flydda tiders fotografiska mörkrum – fram den ikoniska bilden av den döde treåriga flyktingpojken Alan Kurdi, som spreds över världen. Treåringen låg drunknad på en strand i Turkiet och blev en symbol för hur utsatta flyktingar och migranter på väg mot Europa är. 

Världen skakades av att se den lilla pojken i röd tröja, blå kortbyxor och små skor, liggandes som en ilandfluten livlös kropp i havskanten på stranden.

Många fylldes den gången av empati för Alan Kurdi och för de desperata människor som över haven sökte ett bättre liv i Europa. I dag är den känsla bortdunstad och ersatt av grumligt tänkt motvilja och oengagemang. Men i Olivia Bergdahls dikt lever den, som i de allra sista tre raderna:

Det dånar runt omkring oss, detta dånande hav / med barnet som ett facit. Det säger bara det: / En människa är en människa – och det är allt.

Bilden av den döda treåriga flyktingpojken Alan Kurdi spreds 2015 över världen. Han låg drunknad på en strand i Turkiet och blev en symbol för hur utsatta flyktingar och migranter på väg mot Europa är. Bilden påverkade både beslutsfattare och privatpersoner:

Ett broderat solsystem med komet från 1876

Ellen Harding Bakers broderade täcke från 1876 med en bild av solsystemet.

Under tretton år har amerikanska Maria Popova på sin blogg Brain Pickings lagt ut originella och djupt personliga texter om litteraturen, universum och människan.

I det nya årets första inlägg handlar det bland annat om ”kosmiska trådar” med en bild av ett solsystem broderat på ett täcke eller överkast från 1876.

Ellen Hardin Baker.  (Smithsonian)

Det tog Ellen Harding Baker (8 juni 1847 – 30 mars 1886), sju år att brodera täcket. Hon undervisade i naturvetenskap på landsbygden, i en tid när det mesta av högre utbildning var stängt för kvinnor. Samtidigt uppfostrade hon sina fem i delstaten Iowa. Täcket med solsystemet använde hon pedagogiskt på sina lektioner i astronomi.

Baker var seriöst intresserad av astronomi och besökte observatoriet i Chicago, där hon genom ett professionellt teleskop kunde se solfläckar men också en komet, troligen den Stora kometen 1882, som hade blivit en nationell angelägenhet.

Ellen Baker föddes samma år som den då 29-åriga Maria Mitchell gjorde den kometupptäckt som etablerade henne som USA:s första kvinnliga astronom. Kometen C/1847 T1, kallas i dag Miss Mitchells komet. Upptäckten ledde till att hon fick den danske kungens guldmedalj och att hon invaldes i USA:s vetenskapsakademi.

För Maria Popova gav kunskapen om Maria Mitchell inspiration till essäboken ”Figuring”, utgiven 2018. I boken utforskar hon sådant som människans sökan efter sanning och mening och kärlekens komplexitet.

Hennes reflexioner utgår från pionjärer från fyra sekler, med astronomen Johannes Kepler som den förste och biologen Rachel Carson som den sista. Kvinnor som Maria Mitchell spelar en särskild roll, liksom skulptören Harriet Hosmer, journalisten och kritikern Margaret Fuller, som var en av de första feministerna och poeten Emily Dickenson.

Porträtt av Maria Mitchell (Maria Mitchell Museum). Foto: Maria Popova.

Efter 50 år av segregering åter tjejfotboll i HIF

Foto: Johan Lilja.

Det är i år hundra år sedan den kvinnliga rösträtten infördes. Men kvinnors och tjejers rätt att spela fotboll har tagit ännu längre tid att garantera. I en machograbbig stad som Helsingborg har de styrande accepterat att tjejerna stängts ute från spela i HIF, som fått massivt miljonstöd under många år, trots segregeringen.

Sedan april har stadens kommunala energibolag Öresundskraft fört förhandlingar med Helsingborgs IF, ja HIF, så att fotbollsklubben kan anställa en verksamhetsansvarig och med det satsa brett på flick- och damfotbollen i alla åldrar, heter det i ett pressmeddelande som energiföretaget sände ut i veckan. Man betonar hållbarhetsbegreppet:

”Social hållbarhet är extremt viktigt för oss på Öresundskraft. I ett socialt hållbart Helsingborg finns gemenskap, jämlikhet och tolerans. Satsningen på flick- och damfotboll är ett av våra sätt att bygga detta på.”

Vad som är häpnadsväckande är att fotbollsklubben inte insett detta för länge sedan. För att inte tala om Helsingborgs kommun, som för åravis sedan borde ställt krav på HIF, som att utan tjejfotboll ingen halv miljard från Dunkersfonderna till en ombyggd fotbollsarena, med mera. Men inte.

Nu är hurusom HIF till slut med på noterna. På klubbens hemsida säger HIF:s klubbdirektör Joel Sandborg:

– Vi har inte haft flick-/damfotboll i vår verksamhet sedan 70-talet och jag vill med gott samvete kunna se min dotter i ögonen när hon undrar om hon kan spela fotboll i sin favoritklubb när hon blir stor. Därför är det med stor glädje och stolthet vi kan presentera samarbetet med Wihlborgs Fastigheter och Öresundskraft. Det gör att vi kan rekrytera en verksamhetsansvarig och ha organiserad fotbollsträning för flickor redan till säsongen 2020.

Efter femtio år av segregerad fotboll släpps till slut tjejerna tillbaka in på Olympia. Ännu en inskränkthetens mur har fallit.

Var sjätte pensionär räknas som fattig

”Dagens pensionssystem ger oacceptabelt låga pensioner, att det omfördelar från låginkomsttagare till höginkomsttagare och att det helt saknar demokratisk legitimitet”, skriver Elisabeth Lindberg i sin ”Pensionssveket”, en rapport för det fackliga idéinstitutet Katalys.

Dagens svenska pensionssystem bygger på inkomster utifrån inkomsten under ett helt yrkesliv. Det gynnar heltidsarbetande män och missgynnar kvinnor som varit barnlediga eller arbetat deltid, skriver Anna-Maria Carnhede i en artikel i Dagens ETC, under rubriken ”Det borde bråkas mer om fattigpensionärerna”.

För några decennier sedan grundade sig pensionen på de 15 bästa åren i yrkeslivet. Det skapade andra förutsättningar särskilt för kvinnor, men också för andra kategorier, som invandrare och för de som vidareutbildat sig.

Frågan om en återgång till det gamla systemet diskuteras inte i dag, skriver Carnhede, utom av Feministiskt Initiativ och av sporadiska V-sympatisörer. Hennes konklusion är given: ”Vi feminister bör ge frågan den prioritet den förtjänar”.

Den nuvarande pensionssystemet är ett haveri. I välfärdsstaten Sverige får var sjätte pensionär – eller 16,2 procent – så lite pengar att de räknas som fattiga. Snittet för EU är 14,2 procent (enligt Eurostat). Den svenska siffran kan jämföras med Frankrike, vars pensionssystem är mest jämlikt i Europa med en siffra på sju procent fattiga pensionärer.

Till saken hör att ungefär två tredjedelar av de 320 000 svenska fattigpensionärerna är kvinnor.

Sverige har störst andel fattigpensionärer i Norden. Det beror på att pensionssystemet är utformat på ett sätt som särskilt missgynnar kvinnor i låglöneyrken och de som jobbat deltid under perioder i livet, säger till ETC Eva Eriksson, ordförande för SPF-seniorerna.

Dagens ETC lyfter fram pensionären Birgitta Ljungkvists (bilden) ekonomiska villkor som ett exempel. Hon har arbetat heltid som undersköterska i 25 år och varit hemma med barnen under tio år (en period då hon under sex år också var dagmamma).

Som undersköterska tjänade hon 23000. Nu får hon 12 000 i pension.

Elisabeth Lindberg har skrivit en rapport för det fackliga idéinstitutet Katalys, Pensionssveket. En rapport om ett ohållbart pensionssystem.Där betonar hon att  ”dagens pensionssystem ger oacceptabelt låga pensioner, att det omfördelar från låginkomsttagare till höginkomsttagare och att det helt saknar demokratisk legitimitet”.

Hennes rapport kan nedleddas gratis här.

I år har skatten på pension sänkts. Den med en pension på 20 000 i månaden får ungefär 200 kronor mindre i skatt.

Därtill har inkomst- och tilläggspensionen höjts med 1,4 procent. I snitt innebär det att en pensionär får mellan 100 och 260 kr mer före skatt än tidigare.

Birgitta Ljungqvist har arbetat heltid i ungefär 25 år. Och trots att lönen aldrig varit hög blev skillnaden stor när hon blev pensionär. 
Bild: Malin Beeck.

Ester Blenda Nordström första grävande journalisten 1914

Ester Blenda Nordström, Sveriges första grävande journalist, arbetade 1914 som ”förklädd” bondpiga på en gård i Sörmland. I förgrunden Fatima Bremmer. Fortsätt läsa Ester Blenda Nordström första grävande journalisten 1914