Kategoriarkiv: Kärnvapen

Varför talar alla i Sverige om det kommande kriget?

Amerikanska soldater i nordligaste Norge ”för att assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk”?

Förre ambassadören Sven Hirdman höll i början av månaden ett föredrag i franska Talloires om ”Den militärpolitiska situationen i Nordeuropa”. Han undrar varför ingen i Frankrike men nästan alla i Sverige talar om kriget som kommer, kriget mot Ryssland?

Sedan trettio år tillbringar Hirdman återkommande tid i fritidshuset i franska Veyrier. I sitt föredrag reflekterar han över skillnaden mellan det offentliga samtalet i Frankrike jämfört med i Sverige. Han skriver bland annat att …:

”…  ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland.” 

Under det kalla kriget fram till Berlinmurens fall gick, konstaterar Hirdman, konfrontationslinjen mellan Öst och Väst vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. I dag har samma gräns förskjutits mot öster och norr till den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. 

Hirdman ser likheter mellan tiden mellan de båda världskrigen och vår tid.

Kalla kriget tog slut i november 1990. … Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939.

I dag betraktar Nato och Ryssland åter varandra som huvudfiender, precis som under det kalla kriget. USA och Nato har förstärkt sin militära närvaro i Östeuropa samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. 

Ur svensk synpunkt är det dramatiskt och oroväckande att Östersjön håller på att förvandlas till ett Nato-Innanhav, även om Sverige och Finland fortfarande står utanför Nato.

Hirdman konstaterar att Ryssland med Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden. En stor del av rysk handel passerar därtill genom Östersjön – och kan påverkas av Natos närvaro.

Under det ”förra kalla kriget” var USA inte närvarande i Östersjöregionen. Läget nu är annorlunda, ” hundraprocentig närvaro”. Därtill kommer amerikansk press på Norge att ”ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.”

På den ryska sidan har man förstärkt de militära baserna i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.

Jämfört med kalla kriget är kontakten och dialogen mellan Ryssland och Väst minimal. Sven Hirdman är bekymrad och menar att det nu föreligger en förhöjd risk för allvarliga incidenter …

”… som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.”

Hirdman menar att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa. Han menar att Rysslands hållning i huvudsak är defensiv och att det är uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll.

Skulle ett tredje världskrig kunna inledas med en incident i Östersjöregionen, undrar jag. Om det inte kan uteslutas, vilket jag fruktar, borde inte då allt som kan göras nu vara prioriterat för upprätthålla freden, runt Östersjön och i Europa?

SVART FREDAG FÖR SVERIGE efter Vårt nej till FN:s kärnvapenförbud

Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Magnus Hallgren/DN.

Fredagen den 12 juli är en svart fredag i modern svensk historia. Vid en i hast sammankallad presskonferens en semesterdag på eftermiddagen, en dag med nedskruvat politiskt intresse, rapporterade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte ska ansluta sig till FN-konventionen mot kärnvapen.

Därmed tog regeringen ett stort steg från den blocköverskridande svenska alliansfria politik som avvisat allt svenskt samröre med kärnvapen alltsedan andra världskrigets slut och de mördande bomber som föll över två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki.

Det är ett beslut som många upplever som ödesdigert – och som öppnar dörrar för ett framtida svenskt Natomedlemskap. Det kommer i så fall att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.

I den nuvarande katastrofala amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, utrikesminister Mike Pompeo är bara en i kretsen. Om USA:s regering inbillar sig att Ryssland ”lätt” kan besegras militärt kan Sverige inom några år förvandlas till centralt krigsområde i ett tredje världskrig.

Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men ska vi inte förhålla oss också till det?

Även om det inte går så illa kan Sverige bli allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply, vilket är nog så fasansfullt. Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa blir Sverige en frontstat vid det Östersjön som nu håller på att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket förstås är ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland.

Väldiga vapenköp kan komma att militarisera samhället, om kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.

Utgivarna av sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato” skriver i en kommentar att den främsta anledningen till beslutet givetvis är den realalpolitiska sanningen att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. 

Men det har i debatten ofta hävdats att Sverige skulle ”riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen” och Margot Wallström distanserade sig inte från den hållningen. Särskilt från amerikansk sida har återkommande förekommit skamlösa hot i den riktigningen, som Sverige nu tycks ha fallit undan för. Det är lika pinsamt som obehagligt och kan få långtgående konsekvenser.”

Varför tillkännages beslutet en fredageftermiddag i semestertid om inte för att minimera kritiska kommentarer? I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv!!

Inte en röst i DN från ICAN, vars generalsekreterare Beatrice Fihn kommenterade i upprörda ordalag i ett inslag i fredagens Studioett, inte heller någon röst från den i sammanhanget så viktiga och pådrivande organisationen Läkare mot Kärnvapen.

Fihn får däremot komma till tals i Svenska Dagbladet:

– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning, säger hon.

På frågan ”Varför tror du man väljer att inte skriva under konventionen?” svarar hon:

– Man är rädd för kärnvapenstaterna. S- och MP-regeringen faller för pressen från Trump. Vi hör mycket om att länder som USA, Storbritannien och Frankrike utövar påtryckningar mot Sverige, säger Beatrice Fihn.

Varför ska Sverige se krig som ”solidaritet”?

Karl XII under kalabaliken vid Bender. Närstrid mellan svenskar och turkar. © Carl Wahlbom/Nationalmuseum

”Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.”

Så skriver författaren och debattören Anders Björnsson i ett inlägg på sajten alliansfriheten.se.

Under 1900-talets stora krig har Sverige lyckats hålla sig utanför krigshandlingarna, med allt vad det inneburit. Nu driver våra försvarspolitiker utvecklingen åt ett helt annat håll. Sverige ska gå i krig, vi ”kan inte hålla oss utanför”.

Ska vi också delta i offensiva krigshandlingar, undrar Anders Björnsson. Han besvarar själv frågan. Det är ingalunda uteslutet att vi går till anfall innan vi blir angripna, särskilt om vi ”erbjuder främmande makt baser, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta, på vår territorium”.

Om Sverige går med i Nato och Donald Trump blir omvald som USA:s president kan situationer mellan USA och Ryssland uppstå som påminner om det vi nu ser utspelas mellan USA och Iran, med hot och värsta sortens militär skuggboxning med ohyggliga insatser. Om Sverige då har militära USA-bemannade Natobaser i Sverige dras vi obevekligt in i ett sådant krigsspel, var sig vi vill eller inte.

Det är ett worst case-scenario som jag själv fasar inför. Det finns förstås många andra.

I över 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land som kunnat verka för fred och nedrustning och leva i fred. Nu ska Sverige plötsligt i stället skicka soldater och militära enheter i krig, som om kriget vore möjligt att vinna, bara vi har tillräckligt militariserade vänner. Frågan om kärnvapen berörs sällan eller aldrig i den svenska debatten, trots att konsekvenserna av ett kärnvapenkrig i vår del av världen är så fasansfulla.

Det enda rimliga är att Sverige fortsätter att verka i FN:s anda, att varje svensk regering strävar efter att bygga fred med fredlig medel i stället för att orera om mera vapen och krig som solidaritet.

KD:s sverige bygger på Nato och kärnvapen

Kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson vill att Sverige går med i Nato, under Natos kärnvapenparaply” och vill inte att Sverige skriver på förbudet mot kärnvapen.

”Det viktigaste skälet för Sverige att säga nej till kärnvapenförbudet, är dock våra medborgares säkerhet. 

Ett ja skulle förstöra det internationella samarbete som vi behöver ha med USA och Nato för att säkerställa försvaret av Sverige. Det skulle gå rakt i strid med den försvarsdoktrin som bygger på mycket nära samarbete med USA.”

skriver två kärnvapenhökar inom kristdemokraterna, Mikael Oscarsson och Lars Adaktusson, i en debattartikel i Aftonbladet. De fortsätter:

”Ett svenskt undertecknande av kärnvapenförbudet skulle för det första försvåra samarbetet inom Partnerskap för Fred eftersom många av organisationens medlemsländer är beroende av skyddet från Natos kärnvapenparaply.”

Skulle Sveriges skydd under Natos kärnvapenparaply ge svenskarna säkerhet? Hur tänker KD-herrarna?

Vilket konfliktscenario bygger deras världsbild på? Förmodligen tror de att Ryssland skulle anfalla Sverige? Varför då? För den svenska oljan? För järnmalmen? För – ja för vaddå?

Vilket är worst case, det västa som kan hända? I min värld är det är ett kärnvapenkrig mellan USA och Ryssland, som dessvärre inte är otänkbart. Om ett sådant krig bryter ut, vad är bäst för svenskarna att delta i kriget eller stå utanför, i den svenska traditionen av alliansfrihet och åsyftad neutralitet?

I det första fallet blir Sverige en part i ett hopplöst krig och svenskt territorium en krigsskådeplats. Vem ”segrar” i ett sådant krig – utöver vapenindustrin?

I det andra fallet, om Sverige står utanför kan vi ta emot flyktingar, medla, vara en röst för fred, så som Sverige varit under 200 år.

De som argumenterar så här fördömer Oscarsson och Adaktusson i en nedlåtande ton:

”Det är lätt att förstå att Vänsterpartiet, pacifister och de mest nitiska Nato-motståndare inom Socialdemokraterna kan landa i att förespråka ett kärnvapenförbud, men det är i grunden en verklighetsfrånvänd hållning.”

Tankar på fred och nedrustning är verklighetsfrämmande i deras ögon. Vilken värld lever herrarna i, vilken värld vill de bygga för framtiden? Vad tänker de om atomvintern som kan drabba oss också efter ett avlägset kärnvapenkrig?

Det finns bara ett rimligt förhållningssätt, att Sverige ansluter sig till de andra länder som skrivit under FN:s förbud om kärnvapen, där ju Sverige var en pådrivande kraft i arbetet att ta fram avtalet.

SE-banken bidrar till kärnvapenproduktion

SE-banken bidrar – som enda svenska bank – med lån på över en miljard kronor (205, 6 miljoner dollar) till produktionen av kärnvapen – enligt år 2017 fredsprisbelönade ICAN:s senaste rapportDon’t Bank on the Bomb”, framtagen tillsammans med fredsorganisationen PAX i Nederländerna, vars ordförande Susi Snyder står som huvudförfattare. Hon betonar att alla uppgifter i rapporten bygger på offentliga källor.

På listan finns som 325 finansiella institutioner som deltar i finansieringen av de 18 dominerande företagen som står för komponenter till kärnvapenproduktion. Det handlar om lån mellan 1.1.2017 och 1.1.2019, till en sammanlagd summa på ofattbara 748 miljarder dollar. Danska Danske Bank finns också på listan liksom den norska regeringens pensionsfond Global.

De tio finansiella institutioner som bidrar mest till produktionen av kärnvapen.

Mer än hälften av finansieringen kommer från tio finansiella institutioner, Vanguard, BlackRock, Capital Group, State Street, Verisight (känt som Newport Group), T. Rowe Price, Bank of America, JPMorgan Chase, Wells Fargo, och Citigroup.

Under den granskade tvåårsperioden har investeringar/lån till kärnvapenproducerande företag ökat med oroväckande 42 procent, från 325 miljarder dollar till 748 miljarder.

Rapporten nämner särskilt de 192-procentiga ökade investeringarna i Boeing, som gjorts innan olyckan med den andra störtningen av Boeing 737 Max och de utmaningar för företaget som följde. Boeing har länge varit ett av de 18 företag som är mest involverade i produktionen av kärnvapen.

För alla flygresenärer finns det uppenbart dubbla skäl att inte flyga med Boeings plan, förutom den efter två katastrofer uppenbara säkerhetsrisken också företagets stora investeringar i kärnvapenteknik, särskilt nukleära missiler.

USA kränker FN-stadgan med krigshotet mot Iran

Hans Blix, tidigare generalsekreterare för FN:s atomenergiorgan IAEA, är i en TT-artikel i Aftonbladet djupt kritisk till USA:s beslut att lämna kärnenergiavtalet, som han anser fungerade väl.

– Det är en våldsam kränkning av FN-stadgan som USA har begått. Man talar allmänt om att USA har dragit sig ur kärnenergiavtalet, men det var en diplomatisk uppgörelse som lades fram inför och godkändes enhälligt av säkerhetsrådet. Det var bindande för alla medlemmar i FN, säger Blix och tillägger:

– Man drar sig inte ur ett beslut i säkerhetsrådet, man bryter mot det. Och inte nog med det, USA uppmanar – med påtryckningar mot alla andra stater – att följa i detta brott mot säkerhetsrådets beslut. […]

Blix tror inte att USA vill framtvinga ett krig mot Iran, särskilt inte Donald Trump. Men risken är överhängande att ett storkrig uppstår av misstag:

– Man blåser upp ett väldigt hot och hoppas att detta ska ge en del av den avkastning man vill ha, utan att behöva verkställa hotet. Den stora risken är att det slår gnistor, säger han.

Avkastningen är att USA:s allierade i regionen blir av med konkurrensen från ärkefienden Iran, enligt Blix. Han tror inte alls på de argument som framförts från USA:s sida.

– Jag har en tanke om att det egentligen handlar om att USA ekonomiskt vill försvaga Iran och hindra landets ekonomiska utveckling. För det är ett stort, starkt, mycket aktivt land med en välutbildad befolkning. Det ser USA som ett hot mot sina närmsta vänner i regionen, nämligen Saudiarabien och Israel.

Blix konstaterar vidare att den israeliska militären inte längre bedömer att Iran utgör ett militärt hot. Inte heller har Iran i dagsläget några planer på att skaffa kärnvapen, tror Blix.

– Iran har hävdat att de aldrig haft som avsikt att utveckla kärnvapen. Det kanske man inte behöver tro på. Men man har större anledning att tro på USA:s underrättelsetjänst CIA, som sagt att Iran lade de planerna på hyllan 2003. Det är rätt länge sedan.

För drygt ett år sedan drog sig USA ensidigt ur det avtal som syftar till att begränsa Irans möjligheter att utveckla kärnvapen. Det följdes av omfattande sanktioner mot Iran, vars oljeexport nu mer eller mindre stoppats. Och de senaste veckorna har USA påstått att Iran utgör ett militärt hot mot amerikanska intressen i Mellanöstern.

Inom Trumpregimen finns två hökar och krigshetsare som öppet talat för ett amerikanskt krig mot Iran: Utrikesminister Mike Pompeo och än mer den högerextreme krigshetsaren och säkerhetsexperten John Bolton.

Det obehagliga i det pågående smutsiga politiska spelet är att så få protester mot USA:s politik hörs från omvärlden, varken från civilsamhället eller från politiska institutioner. Det är nu vi måste visa vår solidaritet med det iranska folket. När krigshändelser inletts kommer det att vara för sent.

Sverige bör gå med i FN:s förbud mot kärnvapen

”Det kan verka omöjligt”. Film från ICAN, Svenska läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet .

”De socialdemokratiska kvinnor som på 40-, 50- och 60-talen var emot försvarets krav på en svensk atombomb beskrevs återkommande nedlåtande som ”Naiva. Känslomässiga. Irrationella.”

Idag förs kampen för att Sverige ska gå med i FN:s kärnvapenförbud, skrev nyligen Malin Nilsson, Generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och Clara Levin, T.f. generalsekreterare Svenska Läkare mot Kärnvapen, i en debattartikel för SVTNyheter. Där hette det vidare:

”Vår historia är fylld av modiga beslut för nedrustning, men vägen dit har aldrig varit enkel. Det kan verka omöjligt, tills det är gjort. Det är dags för Sverige att gå med i FN:s förbud mot kärnvapen.”

Den tidens S-kvinnor med Inga Thorsson i spetsen manade regeringen att regeringen att välja avspänning istället för kärnvapen.

Inom de kommande månaderna kommer den svenska regeringen bestämma om Sverige ska skriva på förbudet mot kärnvapen eller inte, skriver Beatrice Fihn, Nobelprisbelönade ICAN:s svenska generalsekreterare. Hon påminner om att :

”Enligt en opinionsundersökning gjord av Sifo vill 85% av svenska folket att Sverige skriver på förbudet men regeringen velar ändå.”

Hon skriver vidare: ”Sveriges historia är fylld av modiga beslut för nedrustning och avspänning. Idag känns besluten självklara, men varje steg har varit en kamp.”  

Paris stöder nu ICANs krav på ett förbud mot kärnvapen, som en av många städer världen runt, dock ännu ingen i Sverige.

Förra fredagen anslöt sig Paris till de städer som stöder ICANs krav på ett förbud mot kärnvapen. Stadens borgmästare Anne Hidalgo bekräftade stadens stöd för avtalet. Hon säger:

”Kärnvapen är utformade för att förstöra städer och allt vi älskar i dem. Det är inte förvånande att just städer nu går i spetsen i kampen mot dessa inhumana och omoraliska vapen.”

Paris ställningstagande är särskilt viktigt, skriver ICAN, eftersom staden är huvudstad i ett land med 300 kärnvapen.

Bland andra städer som stöder ICANs krav på kärnvapenförbud finns bl a Los Angeles och Washington DC, men ännu inga svenska städer.

Hela listan över de städer som anslutit sig till ICANs kärnvapenförbud finns här.

Malin Nilsson och Clara Levin vill att Sverige skriver under FN:s förbud mot kärnvapen.


Risken för att USA går i krig mot Iran ökar

USA förefaller förbereda ett militärt angrepp på Iran, skriver New York Times. Tidningen har utökat sin bevakning av det som sker med ett veckovis publicerat nyhetsbrevAt War”.

USA:s utrikesdepartement har beordrat en partiell evakuering av USA:s väldiga ambassad i Bagdad, sedan Donald Trump hävdat att det finns ett hot från Iran mot amerikanska soldater och anläggningar i Irak. Med samma motivering har många stora amerikanska krigsfartyg med bombplan flyttats till Persiska Viken nära Iran.

Drivande kraft bakom USA:s hot mot Iran är den högerextreme Trump-rådgivren John Bolton som länge verkat för att USA ska genomföra ett ”regimskifte” i Iran. Han backas upp av USA:s hökaktige och krigshetsande utrikesminister Mike Pompeo, medan Trump ännu uttrycker sig i mera vaga ordalag om ett kommande krig.

Mike Pompeo hävdade i förra veckan att utrikesdepartementet hade mottagit uppgifter om ”Iransk aktivitet” som utgjorde en fara för amerikanska anläggningar i Irak och för amerikansk personal. Många har pekat på likheterna mellan George W Bushs lögner om att Saddam Hussain hade massförstörelsevapen i förspelet till USA:s angrepp på Irak.

Från officiellt irakiskt håll har man kraftigt ifrågasatt Pompeos uppgifter. Den brittiske generalen Chris Ghika, biträdande befälhavare för de USA-ledda trupper som strider mot IS, har likaså till medier dementerat USA:s uppgifter och sagt sig inte se någon ökad risk från Iran eller Irans allierade i Irak och Syrien.

På ett möte i USA förr torsdagen presenterade Trumps försvarsminister Patrick Shanahan amerikanska planer på att sända 120 000 amerikanska soldater – för att kunna angripa Iran om landet inleder produktion av kärnvapen eller angriper amerikanska mål i Irak.

Därmed ökar krigsrisken dramatiskt, inte minst risken för krig av misstag. För John Bolton är det dock vad han agerat för ända sedan han var rådgivare till George W Bush.

USA:s krig i Irak (med 36 miljoner invånare) har lett till en sönderslagen stat och miljoner döda. Om Trump skulle angripa Iran, som med 83 miljoner invånare är världens sextonde folkrikaste land, kommer konsekvenserna att bli än värre än av krigen i Irak och Syrien.

Vi kan förvänta oss nya miljoner av människor på flykt, flyktingar som inte är välkomna någonstans, allra minst i Europa. Storskaligt lidande och död, rader av oförutsägbara konsekvenser.

Ändå tas inte Trumps, Pompeos och Boltons råa krigsretorik riktigt på allvar av många medier i väst.

Bilden här under, brittiska The Economists omslag förra veckan. med rubriken ”På kollisionskurs. USA, Iran och risken för krig”.

”angriper” RYSSLAND Sverige i Norrland?

Försvarsmaktens bild från övningens inledande fas är tagen 18 mars, kl 20.54.

Northern Wind, en väldig militär övning, genomförs den 17 – 28 mars. Scenariet är att Sverige ska försvara sig mot en fiktiv angripare som anfaller norra Sverige, skriver Försvarsmakten. Anfallet kommer från öster. Det är ”en tillfällighet”, upprepas ofta.

Men underförstått är förstås att Ryssland angriper Sverige. Är det troligt?

Ett annat scenario är en militär konflikt mellan Ryssland och USA, där Sverige kan påverkas. En sådan förutsättning skulle gett helt andra utgångspunkter för övningarna.

10 000 soldater deltar i Northern Wind. Den norska styrkan på 4500 man är störst, följd av den svenska på 3000 man och den finska med 1500 soldater. Resterande 1000 soldater kommer från Storbritannien och USA. I den amerikanska styrkan ingår marinkårssoldater.

I stort sett hela den norska armén deltar i övningen, noterade norska Aftenposten i höstas.

Illustration av övningsområdet för Flygvapenövning 2019. Övningen kommer att genomföras inom den röda markeringen. Karta: Försvarsmakten.

Fredag den 22 mars inleds Flygvapenövning 2019, årets flygövning i norra Sverige och nordvästra Finland. Utgångspunkten är att nationellt ”högkonfliktscenario” med anfall mot norra och mellersta Sverige.

Rapporteringen i svenska medier om de båda stora militärövningarna har varit knapphändig och ganska ensidig.

Underförstått är hela tiden, som jag nämnde ovan, att Sverige och Finland angrips av Ryssland.

Den bakomliggande frågan diskuteras sällan eller aldrig. Finns det risk för att Ryssland angriper Sverige militärt?

Inte heller ställs frågan om vilket som är det största militära hotet mot Sveriges säkerhet. Många skulle på den frågan antagligen svara att det farligaste för Sverige är ett krig mellan Ryssland och USA. Ett sådant krig skulle kunna utlösa strider med kärnvapen.

Med det andra scenariet blir förutsättningarna för militärövningar helt annorlunda. Det handlar om hamnen i Gävle, om de platser på Gotland och Öland som blir strategiska i en sådan konflikt.

På Försvarsmaktens sajt hittar jag inget om hur den utsatta civilbefolkningen i området påverkas, alltså under övningens förutsättningar. I vår tids krig kan den aspekten inte förbigås.

Inte heller finner jag uppgifter om att angrepp på infrastrukturen finns simulerade under ”Northern Wind”. De trupper som deltar är högteknologiska. Vad händer om el och internetnätverk slås ut genom sabotage?


Risk för krig mellan Indien och Pakistan?

Deltagare i en manifestation i New Delhi till stöd för de indiska flygattackerna mot mål på den pakistanska sidan i Kashmir. Foto: Altaf Qadri/AP/TT

De senaste dagarnas ömsesidiga krigiska utspel mellan grannländerna och kärnvapenstaterna Indien och Pakistan väcker oro och obehag. Än så länge verkar det mest röra sig om ett propagandakrig. Men saker kan gå överstyr. Det finns extrema krafter i båda staterna. Och det finns alltså kärnvapen.

Självmordsbombare från den hårdföra islamistiska gruppen Jaish-e-Mohammed detonerade en lastbild med sprängämnen på huvudvägen mellan Srinagar i Himalaya och Jammu på slätten, delstatens båda viktigaste städer. Attacken riktades mot en indisk militärkonvoj med 2500 soldater. 40 av dem dödades.

Indiens premiärminister Narendra Modi svarade med en uppskruvad retorik: ”Det indiska folket blod kokar. Vår grannland som isolerats internationellt inbillar sig att de genom sådana attacker kan destabilisera Indien, men de misstar sig.” Modo leder hindunationalistiska BJP,  Bharatiya Janata Party. 

Indiens finansminister, Arun Jaitley, hävade att det fanns uppenbara bevis för att den pakistanska regimen var direkt inblandad i den grymma terroristattacken och sa ”att alla diplomatiska medel kommer att användas för att isolera landet”, skriver The Guardian.

Händelserna i Kashmir kan skapa antimuslimska känslor i Indien – och därmed gynna regerande BJP. De som kan drabbas är Indiens miljoner inhemska muslimer.

Attacken mot militärkonvojen besvarades av den indiska armén med flygbomber mot vad den indiske utrikesministern Vijay Gokhale beskrivit som den pakistanska terroristgruppen Jaish-e-Mohammeds största träningsläger i Kashmir.

Den pakistanska armens talesman generalmajor Asif Ghafoor, hävdade i ett tweet på tisdagsmorgonen att attacken riktats mot ett skogsområde utan några skador på infrastruktur eller människor. Pakistans premiärminister Imran Khan sa i sin tur att alla uppgifter om ett pakistanskt träningsläger var helt uppdiktade:

”Flygattacken har gjorts för hemmaopinionen som ett propagandanummer inför det kommande valet, på ett sätt som skadar freden och den regionala stabiliteten.”

När det brittisk-koloniala Indien upplöstes 1947 skapades två självständiga stater, Indien och Pakistan. Kashmir tillföll Indien, eftersom den lokala maharajan var hindu, vilket för engelsmännen var viktigare än att befolkningsmajoriteten var muslimsk.

Hittills har tre krig utkämpats mellan Indien och Pakistan 1947, 1965 och 1999. Krigen har också negativt påverkat muslimernas ställning i Indien.

Indian fighter jets have crossed the ‘line of control’ in Kashmir and attacked ‘terror camps’ in a rare ratcheting up of tensions with Pakistan. Photograph: Prakash Singh/AFP/Getty Images.