Kategoriarkiv: FN

Ska Sverige dras in i krig med Trumps USA mot IRAN?

Trafiken på Hormuzsundet, där den svenskägda oljetankern kapades av Iran. Skärmdump Spiegel Online. Credits +++ dpa-Bildfunk +++.

USA pressar Sverige att delta militärt i en internationell insats för att stärka säkerheten kring Hormuzsundet. Frågan ”analyseras på utrikesdepartementet”, säger utrikeshandelsminister Ann Linde (S) till TT.

Redan har både Tyskland och Frankrike sagt nej till att delta militärt i den brittiskledda aktionen, i realiteten igångsatt av USA som ett led i en lång serie krigshetsande provokationer mot Iran. USA:s första drag stred mot folkrätten, när man ensidigt bröt mot det i  FN:s säkerhetsråd fattade beslutet om the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), regelverket för Irans  viktiga nedskalning med inspektioner från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran. 

Jag har berört detta i en tidigare blogg, utifrån Hans Blix grundliga och välargumenterade analys. Blix menar att ett svenskt militärt deltagande i aktioner i Hormuzsundet ledda av Storbritannien och USA inte bara kan få katastrofala konsekvenser för Sverige utan också kan leda till ett flagrant svenskt brott mot FN-stadgan.

Till saken hör att Irans kapning av oljetankern Stena Impero i Hormuzsundet var ett svar på Storbritanniens kapning av en iransk oljetanker i Medelhavet tidigare i sommar, också den ett brott mot folkrätten.

I en annan TT-artikel motiverar den tyska regeringens representant Ulrike Demmer beslutet med att  landet vill fokusera på ”diplomati och nedtrappning” samt på att rädda kärnenergiavtalet med Iran. Deltagande i en USA-ledd insats kan enligt regeringens talesperson Demmer ”komplicera den frågan”.

Självklart måste Sverige följa Tysklands linje och verka för diplomati, nedtrappning och återupprättat kärnenergiavtal med Iran, enligt beslutet i FN, som inte är villkorat vad än Truump påstår.

Alternativet är fasansfullt. Svenska militära enheter under brittiskt och amerikanskt befäl kan i Hormuzsundet bli indraget i krigshandlingar mot Iran, på Trumps villkor. Något sådant vore både djupt omoraliskt och kusligt, inte minst med tanke på möjliga konsekvenser av ett nytt storkrig i regionen.

Det skulle också innebära ett definitivt brott mot Sveriges månghundraåriga tradition som ett fredligt land, i krig neutralt, ett land som respekterar FN:s världsordning.

USA har en längre tid drivit frågan om militära insatser i Hormuzsundet. Många EU-länder har varit skeptiska. Med ny premiärminister i London, Trumpvänlige Boris Johnson har Storbritannien bytt hållning.

Kvällstidningen Expressens politiska redaktion menar att Sverige ”bör hjälpa Boris Johnson” – och Donald Trump – i Hormuzsundet genom att skicka svenska amfibietrupper. Ändå är tidningen medveten om att det kan leda till att svenska soldater blir inblandade i USA:s krig mot Iran:

”Det kan räcka med ett missförstånd för att det ska smälla.”

FN:s Säkerhetsråd eller Washingtons politik?

Svenska politiker och ledarsidor diskuterar dessa högsommardagar frenetiskt om Sverige ska delta i en brittiskledd militärstyrka, en ”skyddsaktion för sjöfarten i Hormuzsundet”, eller inte. Länder som  Frankrike, Italien, Danmark och Nederländerna stöder den brittiska planen. Det officiella Sverige tvekar, dessbättre.

Hans Blix, tidigare chef för IAEA.

Förre utrikesminister Hans Blix blev världsberömd när han som chef för IAEA utmanade George W Bushs angreppsplaner på Irak 2003. Blix påvisade att Bush ljög. Irak hade inga massförstörelsevapen, vilket var USA:s motiv till kriget.

Nu skriver Blix ytterst kritiskt mot Donald Trumps angreppsplaner mot Iran och mot det som det som nu sker beskrivs som en ”konflikt” mellan USA och Iran, när det i själva verket handlar om risken för ett fullskaligt amerikanskt angrepp på Iran. Och inte bara det. Trump attackerar samtidigt den världsordning som FN-stadgan varit en garant för alltsedan 1945.

I en artikel på  European Leaderships Networks hemsida påtalar Blix att det var FN:s säkerhetsråd som fattade beslutet om the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), regelverken för Irans  viktiga nedskalning med inspektioner från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran. [Artikeln i svensk översättning här.]

USA kan inte dra sig tillbaka från ett beslut i FN:s säkerhetsråd, understryker Blix. Det Trumps USA gör nu är att man bryter mot säkerhetsrådets juridiskt bindande beslut som man en gång deltagit i – och som gäller alla FN-länder, också USA:

”Inte bara det, USA uppmanar alla andra FN-medlemmar att ansluta sig till dem för att bryta mot beslutet de var tvungna att respektera (enligt regel 25 i FN: s stadga) och gjorde klart att de var redo att använda sitt eget finansiella system för att straffa företag som gjorde affärer med Iran, företag som förlitade sig på säkerhetsrådets beslut och JCPOA för att upphäva sanktionerna. Vad vi har bevittnat är i själva verket Washington som påstår sig ersätta FN: s säkerhetsråd. Och vad är världens reaktion?”

”De flesta regeringar – inklusive Kina, Ryssland och Europeiska unionen – har upplevt detta chockerande och har inte gått med i återinförandet av olagligt införda sanktioner. En finansiell mekanism som skapats av europeiska regeringar visar deras goda vilja att skydda fortsatt handel med Iran, men sådan är USA: s makt inom global finansiering att det till stor del inte är möjligt att skydda privata företag som vill fortsätta affärer med Iran men inte vågar av rädsla för USA: s ekonomiska straff.”

När nu vissa borgerliga svenska politiker och ledarsidor som i Expressen uppmanar regeringen att delta i en ”skyddsaktion för sjöfarten i Hormuzsundet” hetsar man alltså för att Sverige ska delta i ett folkrättsbrott, och för att USA och Washingtons beslut ska vara viktigare än de beslut som fattats av FN:s säkerhetsråd.

Blixs inlägg visar välargumenterat att ett svenskt militärt deltagande i aktioner i Hormuzsundet ledda av Storbritannien och USA inte bara kan få katastrofala konsekvenser för Sverige utan också kan leda till ett avgörande brott då det gäller svensk respekt för FN-stadgan och för den världsordning som FN är den yttersta garanten för.

SVART FREDAG FÖR SVERIGE efter Vårt nej till FN:s kärnvapenförbud

Utrikesminister Margot Wallström (S). Foto: Magnus Hallgren/DN.

Fredagen den 12 juli är en svart fredag i modern svensk historia. Vid en i hast sammankallad presskonferens en semesterdag på eftermiddagen, en dag med nedskruvat politiskt intresse, rapporterade utrikesminister Margot Wallström att Sverige inte ska ansluta sig till FN-konventionen mot kärnvapen.

Därmed tog regeringen ett stort steg från den blocköverskridande svenska alliansfria politik som avvisat allt svenskt samröre med kärnvapen alltsedan andra världskrigets slut och de mördande bomber som föll över två japanska städer, Hiroshima och Nagasaki.

Det är ett beslut som många upplever som ödesdigert – och som öppnar dörrar för ett framtida svenskt Natomedlemskap. Det kommer i så fall att följas av en eller flera Natobaser på svensk mark, sannolikt bemannade av amerikanska robotar riktade mot Ryssland.

I den nuvarande katastrofala amerikanska regeringen ingår flera krigshetsande högerextremister, utrikesminister Mike Pompeo är bara en i kretsen. Om USA:s regering inbillar sig att Ryssland ”lätt” kan besegras militärt kan Sverige inom några år förvandlas till centralt krigsområde i ett tredje världskrig.

Visst, det här är ”worst case”, värsta tänkbara scenario, men ska vi inte förhålla oss också till det?

Även om det inte går så illa kan Sverige bli allt mer beroende av Natos kärnvapenparaply, vilket är nog så fasansfullt. Från att ha varit ett fredsinriktat FN-vänligt litet land i norra Europa blir Sverige en frontstat vid det Östersjön som nu håller på att förvandlas till ett innanhav för Nato, vilket förstås är ett säkerhetspolitiskt hot mot Ryssland.

Väldiga vapenköp kan komma att militarisera samhället, om kulsprutor och robotar blir viktigare än förskolor och äldreboenden.

Utgivarna av sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Nato” skriver i en kommentar att den främsta anledningen till beslutet givetvis är den realalpolitiska sanningen att det saknas en riksdagsmajoritet för ett undertecknande, och därför skulle ett regeringsförslag ha varit dödfött. Detta borde ha räckt som motiv för att avstå. 

Men det har i debatten ofta hävdats att Sverige skulle ”riskera sina försvarspolitiska samarbeten, om regering och riksdag biträdde konventionen” och Margot Wallström distanserade sig inte från den hållningen. Särskilt från amerikansk sida har återkommande förekommit skamlösa hot i den riktigningen, som Sverige nu tycks ha fallit undan för. Det är lika pinsamt som obehagligt och kan få långtgående konsekvenser.”

Varför tillkännages beslutet en fredageftermiddag i semestertid om inte för att minimera kritiska kommentarer? I Natovänliga Dagens Nyheter fick tidningens säkerhetspolitiska reporter Mikael Holmström så bråttom att han intervjuade sig själv!!

Inte en röst i DN från ICAN, vars generalsekreterare Beatrice Fihn kommenterade i upprörda ordalag i ett inslag i fredagens Studioett, inte heller någon röst från den i sammanhanget så viktiga och pådrivande organisationen Läkare mot Kärnvapen.

Fihn får däremot komma till tals i Svenska Dagbladet:

– Jag är oerhört besviken och bekymrad. Att man nu tar kärnvapenstaternas sida är ett historiskt skifte i svensk säkerhetspolitik, där Sverige tidigare drivit på för nedrustning, säger hon.

På frågan ”Varför tror du man väljer att inte skriva under konventionen?” svarar hon:

– Man är rädd för kärnvapenstaterna. S- och MP-regeringen faller för pressen från Trump. Vi hör mycket om att länder som USA, Storbritannien och Frankrike utövar påtryckningar mot Sverige, säger Beatrice Fihn.

Varför ska Sverige se krig som ”solidaritet”?

Karl XII under kalabaliken vid Bender. Närstrid mellan svenskar och turkar. © Carl Wahlbom/Nationalmuseum

”Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.”

Så skriver författaren och debattören Anders Björnsson i ett inlägg på sajten alliansfriheten.se.

Under 1900-talets stora krig har Sverige lyckats hålla sig utanför krigshandlingarna, med allt vad det inneburit. Nu driver våra försvarspolitiker utvecklingen åt ett helt annat håll. Sverige ska gå i krig, vi ”kan inte hålla oss utanför”.

Ska vi också delta i offensiva krigshandlingar, undrar Anders Björnsson. Han besvarar själv frågan. Det är ingalunda uteslutet att vi går till anfall innan vi blir angripna, särskilt om vi ”erbjuder främmande makt baser, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta, på vår territorium”.

Om Sverige går med i Nato och Donald Trump blir omvald som USA:s president kan situationer mellan USA och Ryssland uppstå som påminner om det vi nu ser utspelas mellan USA och Iran, med hot och värsta sortens militär skuggboxning med ohyggliga insatser. Om Sverige då har militära USA-bemannade Natobaser i Sverige dras vi obevekligt in i ett sådant krigsspel, var sig vi vill eller inte.

Det är ett worst case-scenario som jag själv fasar inför. Det finns förstås många andra.

I över 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land som kunnat verka för fred och nedrustning och leva i fred. Nu ska Sverige plötsligt i stället skicka soldater och militära enheter i krig, som om kriget vore möjligt att vinna, bara vi har tillräckligt militariserade vänner. Frågan om kärnvapen berörs sällan eller aldrig i den svenska debatten, trots att konsekvenserna av ett kärnvapenkrig i vår del av världen är så fasansfulla.

Det enda rimliga är att Sverige fortsätter att verka i FN:s anda, att varje svensk regering strävar efter att bygga fred med fredlig medel i stället för att orera om mera vapen och krig som solidaritet.

SE-banken bidrar till kärnvapenproduktion

SE-banken bidrar – som enda svenska bank – med lån på över en miljard kronor (205, 6 miljoner dollar) till produktionen av kärnvapen – enligt år 2017 fredsprisbelönade ICAN:s senaste rapportDon’t Bank on the Bomb”, framtagen tillsammans med fredsorganisationen PAX i Nederländerna, vars ordförande Susi Snyder står som huvudförfattare. Hon betonar att alla uppgifter i rapporten bygger på offentliga källor.

På listan finns som 325 finansiella institutioner som deltar i finansieringen av de 18 dominerande företagen som står för komponenter till kärnvapenproduktion. Det handlar om lån mellan 1.1.2017 och 1.1.2019, till en sammanlagd summa på ofattbara 748 miljarder dollar. Danska Danske Bank finns också på listan liksom den norska regeringens pensionsfond Global.

De tio finansiella institutioner som bidrar mest till produktionen av kärnvapen.

Mer än hälften av finansieringen kommer från tio finansiella institutioner, Vanguard, BlackRock, Capital Group, State Street, Verisight (känt som Newport Group), T. Rowe Price, Bank of America, JPMorgan Chase, Wells Fargo, och Citigroup.

Under den granskade tvåårsperioden har investeringar/lån till kärnvapenproducerande företag ökat med oroväckande 42 procent, från 325 miljarder dollar till 748 miljarder.

Rapporten nämner särskilt de 192-procentiga ökade investeringarna i Boeing, som gjorts innan olyckan med den andra störtningen av Boeing 737 Max och de utmaningar för företaget som följde. Boeing har länge varit ett av de 18 företag som är mest involverade i produktionen av kärnvapen.

För alla flygresenärer finns det uppenbart dubbla skäl att inte flyga med Boeings plan, förutom den efter två katastrofer uppenbara säkerhetsrisken också företagets stora investeringar i kärnvapenteknik, särskilt nukleära missiler.

Var tionde art på jorden utrotningshotad

Bilden från IPBES.

Under våren publicerade FN en skakande rapport om ”hotade arter” på jorden. Var tionde av värdens åtta miljoner växt- och djurarter hotas av utrotning inom de närmsta decennierna.

Utrotningen av arter går nu tio gånger snabbare än någon gång tidigare under de senaste tio miljoner åren, enligt IPBES, FN:s vetenskapliga expertpanel, som sammanställer kunskapsläget för biologisk mångfald, på samma sätt som klimatpanelen IPCC samlar data om globala klimatförändringar.

På IPBES webbsida presenteras den nya rapporten, som samtliga de 130 länder som är medlemmar i organisationen ställer sig bakom, däribland Sverige och – kors i taket – sedan 2012 också USA. Där finns också goda möjligheter för den vetgirige att skaffa sig fördjupad och detaljerad kunskap.

Människans härjningar i naturen är på alla vis oetiska. Vad gör människan rätt att utrota miljoner arter växter och djur?

Samtidigt drabbas människan som art genom förlusten av biologisk mångfald. Vi går miste om det naturen alltid gett oss, mat, rent vatten, fibrer till kläder, byggmaterial och oändligt mycket mer ändå.

– Den biologiska mångfalden är minst lika viktig för framtiden på jorden som klimatet, säger rapportens ordförande Sir Robert Watson, till Huffington Post. 

När mångfalden hotas förstörs grunden till människans livskvalitet, ekonomier och livsmedelssäkerhet över hela jorden, fortsätter Watson.

Det är inte tillräckligt att lösa klimatfrågan. Den biologiska mångfalden måste också säkerställas. Klimatåtgärder måste göras på ett sätt som inte missgynnar biologisk mångfald, konstaterar Mattias Göthberg i ETC.

Fotnot: För andra gången på kort tid kommer Robert Watson och Kate Brauman från IPBES att på tisdagen 4/6 att vittna för den amerikanska kongressen i Washington under rubriken: “Nature in Crisis: Biodiversity Loss and its Causes”.

Fotnot 2: Så här förklarar IPBES på sin webbsida vad organisationen står för: ”The Intergovernmental Science-Policy Platform on Biodiversity and Ecosystem Services (IPBES) is the intergovernmental body which assesses the state of biodiversity and of the ecosystem services it provides to society, in response to requests from decision makers.”

Bilden från IPBES.

USA kränker FN-stadgan med krigshotet mot Iran

Hans Blix, tidigare generalsekreterare för FN:s atomenergiorgan IAEA, är i en TT-artikel i Aftonbladet djupt kritisk till USA:s beslut att lämna kärnenergiavtalet, som han anser fungerade väl.

– Det är en våldsam kränkning av FN-stadgan som USA har begått. Man talar allmänt om att USA har dragit sig ur kärnenergiavtalet, men det var en diplomatisk uppgörelse som lades fram inför och godkändes enhälligt av säkerhetsrådet. Det var bindande för alla medlemmar i FN, säger Blix och tillägger:

– Man drar sig inte ur ett beslut i säkerhetsrådet, man bryter mot det. Och inte nog med det, USA uppmanar – med påtryckningar mot alla andra stater – att följa i detta brott mot säkerhetsrådets beslut. […]

Blix tror inte att USA vill framtvinga ett krig mot Iran, särskilt inte Donald Trump. Men risken är överhängande att ett storkrig uppstår av misstag:

– Man blåser upp ett väldigt hot och hoppas att detta ska ge en del av den avkastning man vill ha, utan att behöva verkställa hotet. Den stora risken är att det slår gnistor, säger han.

Avkastningen är att USA:s allierade i regionen blir av med konkurrensen från ärkefienden Iran, enligt Blix. Han tror inte alls på de argument som framförts från USA:s sida.

– Jag har en tanke om att det egentligen handlar om att USA ekonomiskt vill försvaga Iran och hindra landets ekonomiska utveckling. För det är ett stort, starkt, mycket aktivt land med en välutbildad befolkning. Det ser USA som ett hot mot sina närmsta vänner i regionen, nämligen Saudiarabien och Israel.

Blix konstaterar vidare att den israeliska militären inte längre bedömer att Iran utgör ett militärt hot. Inte heller har Iran i dagsläget några planer på att skaffa kärnvapen, tror Blix.

– Iran har hävdat att de aldrig haft som avsikt att utveckla kärnvapen. Det kanske man inte behöver tro på. Men man har större anledning att tro på USA:s underrättelsetjänst CIA, som sagt att Iran lade de planerna på hyllan 2003. Det är rätt länge sedan.

För drygt ett år sedan drog sig USA ensidigt ur det avtal som syftar till att begränsa Irans möjligheter att utveckla kärnvapen. Det följdes av omfattande sanktioner mot Iran, vars oljeexport nu mer eller mindre stoppats. Och de senaste veckorna har USA påstått att Iran utgör ett militärt hot mot amerikanska intressen i Mellanöstern.

Inom Trumpregimen finns två hökar och krigshetsare som öppet talat för ett amerikanskt krig mot Iran: Utrikesminister Mike Pompeo och än mer den högerextreme krigshetsaren och säkerhetsexperten John Bolton.

Det obehagliga i det pågående smutsiga politiska spelet är att så få protester mot USA:s politik hörs från omvärlden, varken från civilsamhället eller från politiska institutioner. Det är nu vi måste visa vår solidaritet med det iranska folket. När krigshändelser inletts kommer det att vara för sent.

Sverige bör gå med i FN:s förbud mot kärnvapen

”Det kan verka omöjligt”. Film från ICAN, Svenska läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet .

”De socialdemokratiska kvinnor som på 40-, 50- och 60-talen var emot försvarets krav på en svensk atombomb beskrevs återkommande nedlåtande som ”Naiva. Känslomässiga. Irrationella.”

Idag förs kampen för att Sverige ska gå med i FN:s kärnvapenförbud, skrev nyligen Malin Nilsson, Generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och Clara Levin, T.f. generalsekreterare Svenska Läkare mot Kärnvapen, i en debattartikel för SVTNyheter. Där hette det vidare:

”Vår historia är fylld av modiga beslut för nedrustning, men vägen dit har aldrig varit enkel. Det kan verka omöjligt, tills det är gjort. Det är dags för Sverige att gå med i FN:s förbud mot kärnvapen.”

Den tidens S-kvinnor med Inga Thorsson i spetsen manade regeringen att regeringen att välja avspänning istället för kärnvapen.

Inom de kommande månaderna kommer den svenska regeringen bestämma om Sverige ska skriva på förbudet mot kärnvapen eller inte, skriver Beatrice Fihn, Nobelprisbelönade ICAN:s svenska generalsekreterare. Hon påminner om att :

”Enligt en opinionsundersökning gjord av Sifo vill 85% av svenska folket att Sverige skriver på förbudet men regeringen velar ändå.”

Hon skriver vidare: ”Sveriges historia är fylld av modiga beslut för nedrustning och avspänning. Idag känns besluten självklara, men varje steg har varit en kamp.”  

Paris stöder nu ICANs krav på ett förbud mot kärnvapen, som en av många städer världen runt, dock ännu ingen i Sverige.

Förra fredagen anslöt sig Paris till de städer som stöder ICANs krav på ett förbud mot kärnvapen. Stadens borgmästare Anne Hidalgo bekräftade stadens stöd för avtalet. Hon säger:

”Kärnvapen är utformade för att förstöra städer och allt vi älskar i dem. Det är inte förvånande att just städer nu går i spetsen i kampen mot dessa inhumana och omoraliska vapen.”

Paris ställningstagande är särskilt viktigt, skriver ICAN, eftersom staden är huvudstad i ett land med 300 kärnvapen.

Bland andra städer som stöder ICANs krav på kärnvapenförbud finns bl a Los Angeles och Washington DC, men ännu inga svenska städer.

Hela listan över de städer som anslutit sig till ICANs kärnvapenförbud finns här.

Malin Nilsson och Clara Levin vill att Sverige skriver under FN:s förbud mot kärnvapen.


Svenska Läkare mot Kärnvapen refuserade av HD/Sydsvenskan

Per T Ohlsson skrev 17/7 kritiskt om FN:s förbud mot kärnvapen på ett uppslag i HD/Sydsvenskan. Tidningen refuserade ett genmäle från Svenska Läkare mot Kärnvapen, en av medlemsorganisationerna i ICAN, som 2017 fick FN:s fredspris för arbetet med FN.konventionen.


En ratificering av FN-konventionen för ett förbud mot kärnvapen (TPNW) skulle bli förödande för Sveriges Natosamarbete, skrev Per T Ohlsson i sin krönika i HD/Sydsvenskan (17/2). Svenska Läkare mot kärnvapen, också en del av ICAN, som 2017 fick Nobels fredspris för FN-förbudet mot kärnvapen, menar att Ohlsson ”sprider sakfel om FN:s kärnvapenförbud”. Men HD/Sydvenskan refuserade deras genmäle mot Ohlsson.

Skriva på FN-konventionen eller inte – är en ödesfråga för Sverige. Nio svenskar av tio var i en opinionsundersökning för en ratificering. Ändå är debatten om detta i det närmaste obefintlig.

Svenska Läkare mot Kärnvapen var inom ramen för ICAN engagerade i arbetet med att ta fram TPNW och därmed en av de mest kunniga i frågan, om än självklart en part.

Ändå refuserade HD/Sydsvenskan pinsamt nog det genmäle mot Per T Ohlsson som Läkare mot Kärnvapen skrivit och skickat till tidningen, med rubrikförslaget ”Kritiker sprider sakfel om FN:s kärnvapenförbud”.

Nu sprids artikeln i stället på Facebook, där det i ingressen heter:

”Vi skrev ett debattinlägg som Sydsvenskan beklagligt nog inte ville ta in. Det är ytterst bedrövligt att Ohlssons felaktigheter inte bemöts och vi ställer oss väldigt kritiska till detta. Hjälp oss sprida vår kritik mot att felaktigheter sprids om FN:s kärnvapenkonvention!”

I den refuserade artikeln (som du hittar här) heter det bland annat:

”Per T Ohlsson oroas över att ett svenskt tillträde till TPNW skulle uppfattas som en kritik av Natos säkerhetspolitik, där kärnvapen har en central roll. Läsare kan få intryck av att Sverige inte tidigare har kritiserat kärnvapen som grund för internationell säkerhetspolitik. Så är inte fallet.”

På ett FN-möte 2010 med många Natostater i rummet sa representanter för den dåvarande svenska alliansregeringen:

”Kärnvapen är vapen som tillhör det förflutna. Visionen om en värld utan kärnvapen är idag starkare än någonsin sedan dessa skräckvapen uppfanns. Vi måste enas i ytterligare steg mot en värld utan kärnvapen”.

Under ett annat FN-möte 2013 om NPT, icke-spridningsavtalet, också detta under alliansregeringen, hänvisade Sverige till det svenska atomvapenprogrammet:

”Det är ingen hemlighet att Sverige aktivt övervägde huruvida kärnvapen skulle stärka vår nationella säkerhet. Vår tydliga slutsats var att så inte skulle bli fallet. Sedan dess har Sverige varit i fronten för ansträngningar för att bygga säkerhet utan kärnvapen.”

Det finns en lång svensk historia där Sverige tagit avstånd från en säkerhetspolitik byggd på massförstörelsevapen. ”Med den förvärrade riskbilden kring kärnvapen blir behovet av detta än större”, heter det vidare i den refuserade artikeln.

”Vi vet i dag att världen flera gånger under det kalla kriget var nära en total katastrof. Nu ökar riskerna igen, bland annat på grund av ny teknologi och mycket oroväckande spänningar mellan framförallt Ryssland och USA. … Vi kan inte förlita oss på turen när hela vår civilisation står på spel.”

Fotnot 1: ICAN står för ”International Campaign to Abolish Nuclear Weapons”.

Fotnot 2: Svenska Läkare mot Kärnvapens initiala analys av enmansutredaren Lars-Erik Lundins utredning kan du läsa här. Senare i vår presenterar organisationen sitt remissvar.

Patriotic Highway visas nu på SVT-Play

Helsingborgsfilmaren Caroline Troedssons starka dokumentär Patriotic Highway visades i fredags på Röda Kvarn i Helsingborg inom ramen för det kreativa projektet DocLounge. Nu kan den ses på SVT-Play.

Patriotic Highway är stark och berörande, en ”resa in i komplexiteten”. Den handlar om en speciell rättegång i Kosovos huvudstad Prishtina mot Fatmir Limaj, ”Krigshjälten som blev tjuv”, som någon säger i filmen. Och om den svenska domaren Marie Tuma, som med stort rättspatos driver rättegången för EULEX, EU:s domstol i Kosovo.

Vi hör hennes röst:

– Hela samhället är uppbyggt på korruption. Man litar inte på varandra. Det är förödande.

 Limaj var transportminister i Kosovos regering när amerikanska Bechtel, byggde en påkostad motorväg mellan Kosovos huvudstad Prishtina och Tirana i Albanien. 

Motorvägen stod färdig 2013. Den är 77 km lång och kostade 121 miljarder kronor, vilket kan jämföras med det fattiga Kosovos årliga budget på 15 miljarder, enligt uppgifter från brittiska The Guardian.

Dagens Kosovo är ett av Europas fattigaste länder. Motorvägen var ett symboliskt viktigt projekt för att bygga en ”bro” mellan albanerna i Kosovo och de i Albanien. Men innebar kostnaderna för vägen att nödvändiga sociala projekt eftersattes. Och var det sant att Limaj och hans krets i mutor håvade in 20 procent av projektets pengar?

Caroline Troedsson ställer i sin film frågor men ger inga enkla svar.  Hon arbetar med ”flugan på väggen”-teknik, utan att själv synas i bild. Röster ställs mot varandra. Hon överlåter mycket åt publikens reflektion. Vad är det som händer? Vem kan jag lita på?

Återkommande finns poetiska ”mellanrum” i berättelsen. Kameran följer stora flockar svarta fåglar – eller filmar med drönare från hög höjd de små människorna nere på marken, kanske rentav på huvudgatan Bulevardi Bill Klinton, uppkallad efter Bill Clinton, den amerikanske presidenten som 1999 bombade Kosovo och Jugoslavien. Den stora Clinton-statyn skymtar i filmen.

Krigen i Jugoslavien fick långvariga politiska konsekvenser, särskilt lokalt men också världspolitiskt. Ändå diskuteras väldigt sällan det som skedde under krigen på 90-talet och som en konsekvens av bombningarna 1999.

I Sverige finns viktiga grupper med jugoslaviska rötter. Några kom hit som arbetskraftsinvandrare och hjälpte till att bygga upp folkhemmet. Andra sökte sig hit som flyktingar från krigens helvete. Också för deras skull borde debatten om de jugoslaviska sönderfallskrigen hållas levande.

Bombningarna l999 ledde till en övergångsperiod, då Kosovo administrerades av FN och Nato och då stora delar av den statliga egendomen privatiserades.

Den 17 februari 2008 förklarade Kosovos parlament den tidigare serbiska provinsen som ett självständigt land. Landet är erkänt av drygt 100 av FN:s 193 stater, däribland USA och Sverige.

Men filmen handlar inte bara om Kosovo. Efter visningen i Helsingborg talar jag med en flykting från krigets Syrien. Han suckar:

– En liknande film kunde ha gjorts om korruptionen i krigets Syrien.

Patriotic Highway har haft SVT som medproducent och kommer att visas i den ordinarie tablån. Men redan från söndagen finns filmen tillgänglig på SVT/Play:

https://www.svtplay.se/video/21085596/patriotic-highway?start=auto