Kategoriarkiv: FN

USA-politik i Kosovo: Först bomber, sen business

Tio år efter självständigheten är Kosovo ett av Europas fattigaste länder. Bill Clinton står staty i huvudstaden Pristina och det amerikanska företaget Bechtel bygger dyra motorvägar, medan arbetslösheten ligger på omkring 40 procent. 

Dryga månaden efter den så kallade Lewinskyaffären våren 1999 inledde USA:s dåvarande president Bill Clinton bombningar av Serbien 24/3 samma år. Det talades om ”humanitära bombningar” som skulle hejda serbisk etnisk rensning av kosovoalbaner.

Över 10000 människor dödades och bortåt en miljon drevs på flykt. I början av juni lämnade serbiska trupper Kosovo, som administrerades av FN:s UNMIK. I februari 2008 utropade Kosovo sin självständighet efter att tidigare ha varit en autonom provins i Serbien.

Dryga tio år har gått sedan dess. Det självständiga Kosovo har stora ekonomiska problem. Eftersom det inte är krig är det massmediala intresset för det fattiga Kosovo minimalt i västmedier.

Eftersom Clinton bombade Serbien och beredde väg för landets självständighet är han i dagens Kosovo en hjälte, läser jag i bloggen Friends of Kosovo. I huvudstaden Prishtina är huvudgatan uppkallad efter honom, “Bulevardi Bill Klinton”.

En annan gata har uppkallats efter en annan amerikansk president, “Bulevardi Xhorxh Bush”. Stavningen följer den jugoslaviska traditionen att skriva om namn som de uttalas.

Här finns också en staty i övermänsklig storlek av Bill Clinton, som själv på plats avtäckte den under ett besök 2009. Beundran omfattar också fru Clinton, läser jag i bloggen.  Man har döpt en affär med damkläder till ”Hillary”, och Hillary själv har varit där och shoppat.

Men kosovoalbanernas beundran av USA kan te sig ensidig och obesvarad, skriver bloggaren. Natos bombningar av Serbien 1999 handlade inte bara om att få slut på förtrycket av den albanska befolkningen i området, fortsätter bloggaren utan om militärbaser och affärer.

Efter kriget upprättade USA en stor militärbas, Camp Bondsteel, i Kosovo, ett stycke inhägnat USA, med hamburgerställen och hollywoodbiografer. Med 7000 amerikanska soldater är det USA:s största militärbas på Balkan.

Det handlade inte minst om att göra goda affärer. Efter bomberna blev det business.

I Time Magazine beskrevs Kosovokriget 1999 som ”Madeleines krig”, syftande på Clintons utrikesminister Madeleine Albright. Hon la 2012 ett bud på Kosovos statsägda telefon- och postbolag, värt sex miljarder svenska kronor, skrev Bloomberg Businessweek. Affären genomfördes dock inte och hennes bolag Albright Capital Management, drog senare tillbaka anbudet.

Överbefälhavare för kriget var den amerikanske generalen Wesley Clark.  Som ordförande för det kanadensiska Envidity begärde Clark 2012 tillstånd för mineralbrytning i Dukagjini-området i västra Kosovo. Med avancerad teknik skulle man kunna framställa naturgas till ett värde av tre miljarder kronor per år.

Regeringen i Kosovo erbjöd för ett och ett halv år sedan företaget rättigheter att exploatera kolbrytningen på en yta motsvarande en tredjedel av landet. Kritiker menade att Envidity därigenom skulle få i det närmaste monolpol på Kosovos rika kolreserver.

Den amerikanske ambassadören i Prishtina, Christopher Dell, drev hårt frågan om att bygga en ”Patriotisk motorväg” mellan Prishtina och den albanska huvudstaden Tirana. Arbetet skulle utföras av ett konsortium lett av det amerikanska företaget Bechtel, där för övrigt Bell anställdes efter avslutad tjänst i Kosovo.

Bechtel fick ett avtal 2010, trots reservationer från Världsbanken och IMF. Ekonomen Andrea Capussela, som arbetat i Kosovo, menade att vägbygget var irrationellt för Kosovo, med tanke på landets 40-procentiga arbetslöshet, skrev The Guardian 2014.

Vägen stod färdig 2013 . Den är 77 km och kostade 11 miljarder kronor, vilket kan jämföras med landets årliga budget på 15 miljarder.

Den följdes av en ny order från Kosovo till Bechtel, ännu en fyrfilig motorväg för sex miljarder från Kosovos huvudstad Pristina till Makedoniens Skopje.

”USA:s inflytande i Kosovo är enormt”, skriver Andrea Capussela i sin bok State-Building in Kosovo, men ”USA saknar ambitioner att skapa långsiktig utveckling. Många europeiska stater förespråkar just detta, men har stora svårigheter att få gehör för sina planer.”

Efter bombningarna: Dyra motorvägsbyggen utförda av ett amerikanskt multinationellt företag  – i stället för nödvändig social utveckling. I slutänden får det kosovoalbanska folket betala ett högt pris.

Bilderna: Överst Bill Clinton som staty i Kosovos huvudstad Prishtina. Därunder Hillary Clinton utanför klädaffären Hillary i Prishtina. President George W Bush talar i Camp Bondsteel, USA:s militärbas i Kosovo. Därunder firar basens amerikanska soldater Thanksgiving. På nästa bild undertecknas vägavtalet av Kosovos kontroversielle president Hashim Thaci. Bakom honom står Mike Adams, Bechtels ordförande och till vänster om denne USA:s förre ambassadör i Kosovo, Christopher Dell. Längst ner den nybyggda motorvägen genom Kosovo.

 

Nytt kallt krig i spåren av massutvisade diplomater

Ett nytt kallt krig tornar upp sig med krigshot i stället för diplomati. Massutvisningarna av ryska diplomater leder till ökad politisk spänning och ökad risk för krig. Liksom före Irakkriget 2003 handlar det om ej fastställda anklagelser om massförstörelsevapen. Är det bra politik?  Fortsätt läsa Nytt kallt krig i spåren av massutvisade diplomater

Februari i Syrien – ”som tredje världskriget”

FN:s säkerhetsråd beslöt på lördagen enhälligt att besluta om 30 dagars vapenvila i Syrien, enligt en resolution som lagts fram av Sverige och Kuwait. Februari i Syrien har varit som tredje världskriget, rapporterar NYT. Vapenvilan beskrivs som en stor framgång för Sverige i FN:s säkerhetsråd. Fortsätt läsa Februari i Syrien – ”som tredje världskriget”

Ett förtydligande

På tisdagens kultursida i Helsingborgs Dagblad publicerade jag en krönika under rubriken ”Fredspris mot kärnvapen – när folket får bestämma”. Efter publiceringen i den tryckta tidningen lyftes krönikan ut samma dags kväll, efter kontakt med mig. Motiveringen som också infördes på onsdagens kultursida under rubriken ”Ett förtydligande” var följande:

”Här låg tidigare en krönika som bland annat nämnde att den norske akademikern Johan Galtung har mottagit ”Folkets fredspris” av fredsrörelsen på Orust. Det framgick dock inte att Galtung har gjort flera kritiserade uttalanden som klassificerats som grovt antisemitiska.

Publiceringen nådde därmed inte upp till tidningens redaktionella krav och har därför tagits bort.

Vi beklagar att vi har brustit i våra rutiner.”

Öppen antisemitism har de senaste dagarna åter förekommit i Sverige, på ett skrämmande vis. Med tanke på de anklagelser mot Helsingborgs Dagblad som förekom om tyskvänlig/nazistinfluerad hållning under andra världskriget har det för mig varit ett livslångt engagemang att förhålla mig till Förintelsen och ta avstånd från alla former av nutida antisemitism. Jag har också skrivit en bok om en överlevare, ”Flickan som kom till Auschwitz” (Historiska Media, 2010).

Härunder publicerar jag den borttagna texten, som alltså inte kan nås via HD:s webbsida, hd.se.

Fredspris mot kärnvapen – när folket får bestämma

34-åriga Beatrice Fihn, född i göteborgska Angered, får på söndag i Oslo ta emot Nobels fredspris. Hon är ett år yngre än vad Martin Luther King var när han fick fredspriset 1964. Fihn är ordförande för Ican, Internationella kampanjen för att avskaffa kärnvapen, som den 7 juli i år nådde framgång i FN:s generalförsamling, där 122 länder antog ett förbud mot kärnvapen. Sverige var pådrivande genom utrikesminister Margot Wallström.

Men förbudet måste undertecknas av ländernas regeringar och ratificeras för att det ska träda i kraft.

Snart kom ett hot från Donald Trumps försvarsminister James Mattis att ett svensk undertecknande skulle äventyra Sveriges militära samarbeten med USA och Nato. Regeringen bugade och backade. Förslaget sopades under mattan för att ”utredas” till efter valet nästa år.

Vem ska vi hålla på: Beatrice Fihn och Ican – eller James Mattis? Frågan borde inte vara svår.

Enligt en färsk undersökning gjord av Sifo vill nio av tio svenskar att Sverige undertecknar avtalet, 94 procent av rödgröna väljare, 82 procent av de borgerliga. Undersökningen var beställd av Olof Palmes Internationella center. Folkviljan är inte att ta miste på.

I lördags tilldelades den i dag 87-årige Johan Galtung ”Folkets fredspris” av fredsrörelsen på Orust. Den legendariska fredsforskaren tog emot priset under ett fredsseminarium i en falurödmålad före detta byskola på den bohuslänska ön. Johan Galtung betraktas ofta som den som lade grunden till den globala freds- och konfliktforskningen. 1969 fick han i Oslo världens första professur i ämnet. Sedan dess har han varit professor på 50 universitet världen över, skrivit 160 böcker och medlat i hundratals internationella konflikter.

Johan Galtung är djupt kritisk mot det sätt på vilket den norska Nobelkommittén delar ut fredspriset. Han störs av att Stortinget väljer medlemmar till Nobelkommittén av partihänsyn och inte utifrån ledamöternas kunskap om fredstankar, deras tro på samarbete mellan nationerna och den avveckling av militärväsendet som Nobel ville stödja med priset.

”Men årets pris till Ican är ett undantag, det är helt i linje med Nobels intentioner”, sa han i samband med att han tog emot Folkets fredspris.

Under dagen på Orust antog de närvarande sjuttio fredsaktivisterna en skrivelse till den svenska regeringen med kravet att Sverige ska signera FN-konventionen om förbud mot kärnvapen.

Frågan om kärnvapen hänger idag samman med frågan om svenskt Natomedlemskap, eftersom Natos militärmakt ytterst bygger på kärnvapen. Svensk Natolobbying pågår och 2018 års val kan bli ett Natoval. Detta trots att de flesta svenskar är mot Natomedlemskap, 49 procent mot 33 procent (Sifo, 2016).

På Orust berättade kommunfullmäktiges ordförande Bengt Torstensson att han är medlem i den internationella föreningen ”Borgmästare för fred”, grundad av borgmästaren i Hiroshima. Han hade gärna deklarerat Orust som ”kärnvapenfri zon” för gott.

Frågan är om också hela Sverige får förbli en kärnvapenfri zon.

Sören Sommelius