Kategoriarkiv: Chile

1973: USA mördade Allende, införde fascism i Chile och Kissinger fick fredspriset

Salvador Allendes döda kropp bärs ut från presidentpalatset efter militärkuppen i Chile. Foto: El Mercurio.

Att USA och landets dåvarande president Richard Nixon var inblandat i statskuppen i Chile den 11 september 1973, har länge varit känt. Nu visar nyligen publicerade dokument att statskuppen och mordet på den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende (som formellt var ett självmord) styrdes direkt från Washington, skriver historikern Magnus Västerbro i Dagens Nyheter.

Eftermiddagen den 15 september 1970 bestämde president Nixon att USA skulle arbeta för en statskupp i Chile.

Nixon hade blivit fullkomligt rasande när den socialistiske Allende valdes till Chiles president genom segern i valet den 4 september. Allende ville omforma Chile från grunden med omfördelningar av inkomster och bl a förstatligande av utlandsägda koppargruvor. USA svarade direkt med en ekonomisk blockad som skadade landets ekonomi och skapade okontrollerbar inflation.

Världsbanken ströp alla lån till Chile, också katastrofhjälp till jordbävningsoffer.

Nixon såg framför sig en utveckling där kommunismen skulle ta över stora delar av Syd- och Centralamerika, vilket skulle hota USA:s intressen i regionen. Det hela måste alltså stoppas.

Därför kallade han den 15/9 till ett 20 minuters långt möte i Vita husets Ovala rum. Mellan 15:25 och 15:45 träffade han Richard Helms, chefen för säkerhetstjänsten CIA, och utrikesminister Henry Kissinger. Man beslöt sig för att arbeta för en militärkupp.

Helms skrev ner korta stolpar från samtalet i en linjerad anteckningsbok, som nu har offentliggjorts av National Security Archives (nsarchive.gwu.edu), bl a : … ”Not concerned [about] risks involved”, … ”Make the economy scream”.

Av dokumenten framgår att Nixon beslöt att USA skulle arbeta för en statskupp i Chile, skriver Peter Kornbluh, chef för Archive’s Chile project och författare till boken ”The Pinochet File”, som skildrar USA:s långvariga stöd till Pinochets fascistiska militärdiktatur i Chile.

Det började med att CIA stöttade mordet 25 oktober 1970 på Chiles dåvarande militäre överbefälhavare, Rene Schneider, som vägrade konspirera mot landets president.

Under flera år arbetade CIA med grupper inom den chilenska militären, vilka ville störta Allende, och med att sabotera landets ekonomi. Den 11 september 1973 genomfördes militärkuppen i Chile, vilken krävde Salvador Allendes liv och skapade en skoningslös militärdiktatur som under decennier vållade ofattbart lidande för det chilenska folket, när Augusto Pinochet styrde landet ända till 1990.

Av dokumentet framgår att flera inom Nixons administration var motståndare till planerna. Men Nixon fick stöd och uppmuntran av USA:s mäktige utrikesminister Henry Kissinger.

Några i Nixons krets ansåg att det principiell var fel att använda sig av lönnmord och sabotage för att ge stöd till en militärkupp mot den demokratiskt valde ledaren för en självständig nation. Men motståndet hjälpte inte, konstaterar författaren Peter Kornbluh på National Security Archives hemsida.

Samma år, 1973, då USA störtat och mördat Salvador Allende, tilldelades Kissinger Nobels fredspris.

President Richard Nixon och hans utrikesminister Henry Kissinger. Bilden från 1973, året då Chiles president Salvador Allende störtades i en USA-ledd statskupp – och då Henry Kissinger fick Nobels fredspris.

Flyktingar förstärkte välfärden

Vårdcentralen Vår Vårdcentral Katrineholm Bilden från 1915.

Är kostnaderna för flyktingmottagandet i Sverige något som hotar välfärden, som nationalistiskt högerpopulistiska sverigedemokraterna envist gapar om, men också andra partier i deras efterföljd, både moderaterna och så klart kristdemokraterna, dessvärre också socialdemokraterna?

Eller är välfärden i Sverige möjlig endast tack vare alla de migranter och flyktingar som kommit hit och som i mycket bemannat sociala hörnpelare som sjukvård och äldreomsorg i det här landet? 30 procent av de svenska läkarna har utländsk bakgrund, många av dem har kommit hit som flyktingar.

Den senare tesen driver Peo Hansen, professor i statsvetenskap i Linköping vid institutionen för forskning om migration, etnicitet och samhälle. Han ger exempel i sin essä ”Vem pratar om flyktingarna i Verklighetens Sverige”, publicerad i fredags i Magasinet Etc nr 32/2020 och behandlad i en tidigare blogg.

Flyktingar har varit Socialdemokraternas paradgren de senaste fem åren, skriver Peo Hansen. I S-sammanhang har det, fortsätter Hansen, hetat att: ”Vi har inte råd med flyktingar; det är inte finansiellt hållbart.” Under åren 2015 och 2016 hade regeringen nästan hela den ekonomiska expertisen att luta sig mot: Konjunkturinstitutet, Ekonomistyrningsverket, Finanspolitiska rådet, EU-kommissionen samt raden av enskilda ekonomer.

Så här har det ofta låtit på den kanten: Flyktingmottagandet innebär ”en ofantlig kostnad som skapar stora underskott, tar pengar från välfärden, tvingar staten att låna och tvingar fram skattehöjningar.

Men regeringen och ekonomerna har fel, fortsätter Hansen: ”Statens flyktingspenderande bidrog tvärtom till att öka tillväxten, och med den ökade skatteintäkterna lavinartat, vilket i sin tur genererade överskott. Åren då staten flyktingspenderade som allra mest, 2016 och 2017, blev därför också åren med de största överskotten på ett decennium.”

Statens utgifter blev inkomster i den icke-statliga sektorn, hos kommunerna, företagen och hushållen.

När regeringen ströp flyktingmottagandet minskade kommunernas intäkter. Det är inte flyktingkostnaderna som drabbar kommunerna utan statens oansvariga finansiella neddragningar, fortsätter Hansen.

Sverige har brist på vad Hansen kallar reella resurser, som personal i vård och omsorg. Personalbehoven i sektorn kommer att öka drastiskt framöver, inte minst därför att den svenska befolkningen åldras och därigenom blir mer vårdkrävande.

Genom flyktinginvandringen har Sverige fått ett stort tillskott av människor i arbetsför ålder samt av barn, konstaterar Hansen:

”Enligt Arbetsförmedlingen gick 80 procent av alla jobb som tillkom 2017 till de utlandsfödda. Mellan 2008 och 2018 fanns det bara ett enda land i EU och OECD som inte ökade sin medianålder: Sverige. Flyktinginvandringen har bromsat åldrandet.”

I en skrivelse från 2018 om framtidens äldreomsorg noterade regeringen att ”Antalet personer i befolkningen i den mest arbetsaktiva åldern väntas öka från 5,7 miljoner år 2015 till 6,3 miljoner år 2035. Det är de utrikes födda som beräknas stå för hela ökningen av personer i yrkesaktiv ålder”.

I samma skrivelse tillstår regeringen även följande: ”Utan utlandsfödda kvinnor och män skulle äldreomsorgen få stora problem att klara sitt uppdrag.”

Ändå vill Stefan Löfven dra ner på det svenska flyktingmottagandet: ”Vi ska visa att antalet asylsökande blir färre – rejält många färre”. Varför då? Jo, sa statsministern, så att vi ”klarar det här med äldreomsorgen och allt detta”. Dessutom, om vi tar emot ”rejält många färre”, ja ”då ser människor att de som kommer hit också går till jobbet och bidrar.”

Men Löfven har fel skriver Peo Hansen. Flyktinginvandringen har aldrig kostat Sverige. något. Tvärtom har den bidragit med åtskilliga reella och samhällsbärande resurser i form av hårt arbetande människor. Detta går till och med att utläsa ur regeringens egna skrivelser. Men Stefan Löfven vill inte veta av verkligheten. Hans socialdemokrati har sedan länge redan bestämt sig.

Hur gick det till att det politiska parti som en gång byggde folkhemmet på solid demokratisk grund år 2020 vill att nyanlända flyktingar bara ska få tillfälliga uppehållstillstånd och att anhöriginvandring ska nedprioriteras?

Bådadera djupt inhumana åtgärder mot människor som flytt hit från krigens helvete.

Fotnot: En tidigare blogg utifrån Peo Hansens essä finner du här: nyakultursoren.se/?p=12797

Svensk-latinamerikanska Liberación förlorar presstöd och läggs ner?

Semanario Liberación har sedan 1981 getts ut på spanska i Sverige med en särskild målgrupp, latinamerikaner bosatta i Sverige. Nu hotas tidningen av nedläggning, sedan Mediestödsnämnden dragit in det årliga bidraget.

”Semanario Liberación har publicerats på spanska i Sverige i nästan 40 år och sedan 1986 har det gjorts med presstöd från presstödsmyndigheten, tidigare Presstödsnämnden, nu Mediestödsnämnden. Under alla dessa år har vi utan undantag fått den sökta hjälpen från nämnden.”

Så skriver Miguel Beloqui / chefredaktör för den spanskspråkiga tidningen Semanario Liberación, som ges ut i Sverige som veckotidning med en speciell målgrupp, latinamerikaner bosatta i Sverige. 

Men inte längre. Beloqui vänder sig till nämnden och undrar vad avslaget grundar sig på.
” För första gången på nästan 40 år med kontinuerligt stöd fick vi avslag på vår ansökan.”

Bidragsansökan för 2020 skickades enligt reglerna in i september. I november fick redaktionen ett mejl från myndigheten där det hette att:
”Granskningen ger stöd för en bedömning att tidningen inte uppfyller kravet» om redaktionella innehåll.”

Sedan 1986 har utgivningen skett med presstöd från presstödsmyndigheten. I princip samma regler har reglerat förutsättningarna för stödet under alla åren, skriver Miguel Beloqui. 2018 godkändes ansökan utan invändning, liksom under alla tidigare år, då tidningen funnits.
Till slut fick representanter för tidningen träffa nämnden den 11 februari i år. Då framfördes för första gången ett annat motiv till avslaget, att ” Liberación inte kan räknas som dagstidning” (eftersom den bara kommer ut med ett nummer per vecka).

Året är 2020 och hela dagstdiningsbranschen befinner sig i en accelererande kris. Utom Dagens Nyheter.
Många har betonat vikten av att bevara den lokala journalistiken, kanske den mest hotade.

Men hör inte en tidning som Semanario Liberación till en liknande kategori, en tidning som är unik och livsviktig för den stora grupp svenskar ur olika generationer, med rötter i Latinamerika, många av dem har kommit hit som flyktingar från fascistiska regimer i Chile och Argentina.

Tidningen grundades med den stolta devisen, ”Mot desinformation, för freden, oberoendet och folkens självbestämmanderätt”.
Den sortens tänkande behövs mer än någonsin i dagens Latinamerika där högernationalistiska regimer härjar.

Tidningen har försett sina läsare med allomfattande information om den ekonomiska, sociala och politiska händelseutvecklingen i Latinamerika. Den har varit en huvudkälla för information om Latinamerika. Många latinamerikaner som sökt fristad i Sverige har kunnat följa händelseförloppen i sina hemländer genom Liberación.

Med åren har Semanario Liberación utökat sin bevakning till att även omfatta aktiviteter och händelser i Sverige. Allt från kultur, idrott, vardagsliv, samhällsutveckling till andra betydelsefulla svenska nyheter.
Veckotidningen bevakar också kontinuerligt den svenska samhällsdebatten. Inte minst har Liberación varit en viktig nyhetskanal för alla spanskspråkiga under valrörelser. Semanario Liberación är det enda spanskspråkiga mediet i Sverige som publiceras regelbundet.
Jag hoppas att Mediestödsnämnden finner möjlighet till fortsatt stöd, eller samarbetar med någon annan myndighet, som SIDA, för att säkra Liberacións framtida existens. Allt annat vore bedrövelse.

Demonstration i Santiago. Foto: Sören Sommelius.

Dokumentärfotots Landskrona har fått sitt Tyghus

I september invigs sjätte Landskrona Foto Festival. På torsdagen smyginvigdes Landskrona Fotos blivande nav, det nyrenoverade Tyghuset mitt emot museet. Fortsätt läsa Dokumentärfotots Landskrona har fått sitt Tyghus