Kategoriarkiv: Indien

Greta Thunbergs BILD bränns av indiska aktivister

Activists burn an effigy depicting Greta Thunberg in Delhi. Photograph: Danish Siddiqui/Reuters.

Den svenska miljöaktivisten Greta Thunberg fick sin bild bränd av regeringsvänliga hindunationalistiska demonstranter i Indien i dagarna. Detta skedde efter det att hon twittrat stöd för den väldiga pågående strejken där indiska bönder protesterar mot regeringens nya jordbrukslagar. Hennes tweet löd:

“We stand in solidarity with farmers protests in India,”

Den indiska regeringen svarade ilsket och varnade ”celebriteter” för att på twitter och andra sociala medier förmedla spektakulära kommentarer”.

Greta Thunberg bekräftade snabbt därefter sin hållning: ”“No amount of hate, threats or violations of human rights will ever change that. #FarmersProtest.”

Böndernas långvariga strejk har blivit en het politisk fråga i Indien. Bönderna tillämpar i Gandhis efterföljd civil olydnad genom att återkommande blockera de motorvägar som leder in till huvudstaden New Delhi. Efter nio omgångars samtal mellan regeringen och ledare för bönderna tycks ingen lösning vara i sikte, konstaterar brittiska The Guardian. Landets högsta domstol har dock blockerat samma lagar från att ännu så länge vinna laga kraft.

Orsaken till strejken är att de nämnda lagarna dramatiskt förändrar småböndernas villkor. Tills nu har den indiska regeringen fastställt garanterade priser för deras skördar för en rad viktiga produkter. Med premiärminister Modis nya lagar blir bönderna rättslösa mot stora företag som pressar priserna.

15 procent av Indiens ekonomi kommer från jordbruket, där 600 miljoner eller nästan hälften av landets 1,3 miljarder arbetar. Med de nya lagarna skulle dessa bönder utsättas för ”den fria marknadens skoningslöshet”.

Också här har Greta Thunberg rätten på sin sida. Många kommer att hylla henne för att hon tagit ställning för de indiska bönderna – även om regeringsvänliga högerpopulistiska krafter motarbetar henne.

Farmers taking part in a three-hour ‘chakka jam’, or road blockade, as part of protests against farm laws on a highway on the outskirts of Delhi. Photograph: Adnan Abidi/Reuters.

BYKVINNORNAS MADRASSER OCH KERALAS COVID19-KRIS

Lakshmi Menon, modedesigner i Cochin i den sydindiska delstaten Kerala. Hon har startat tillverkning av enkla madrasser som används i covid-19-vården, ger jobb åt bykvinnor och löser miljöproblem.

När pandemin var som värsti den sydindiska delstaten Kerala fick modedesignern Lakshmi Menon höra att varje vårdenhet för covid-19-behandling hade 50 sängar – och att det rådde svår brist på madrasser. Varje gång en patient skrevs ut brändes madrasserna av hygieniska skäl. Menon tyckte att det var slösaktigt med alla dessa kremerade madrasser.

Menon bor i ett område med många gummiplantager, nära den historiska staden Cochin på Malabarkusten, där Vasco da Gama steg i land omkring år 1500 som den förste europén. Cochin/Kochi har länge varit ett centrum för Indiens kryddhandel.

Nu används områdets gummiodlingar till stor del till att göra skyddsutrustning för pandemin, sedan det uppstått ett stort globalt behov. Menon såg berg av spill, plast och tygbitar, vid de många mindre fabrikerna av skyddsutrustning. Hon började tillvarata spillet och lät bykvinnor av det fläta mjuka ”rep” som sedan används för att tillverka madrasser av.

Genom de nya madrasserna får bykvinnorna jobb, både med att tillverka dem och med att tvätta dem. Miljön skyddas. Priset är bara hälften mot de gamla.

I Indien finns fortfarande 1.7 miljoner hemlösa som sover direkt på marken. Nu får också många av dem hjälp med egna madrasser, de första tjugo överlämnades redan i mars 2020. Man siktar också på att sälja de nya lätt hoprullbara madrasserna, som döpts till shayyas, som betyder madrass på sanskrit, till Indiens många yogacenter. 

Menon behöver inte riskera brist på råvara. Indien är nu världens nästa största tillverkare av medicinsk skyddsutrustning. Över 1000 mindre fabriker tillverkar över 4.5 miljoner enheter per dag.

När jag i The Guardian i dagarna läser om Lakshmi Menons ”shayyas” kommer jag att tänka på rörelsen ”Vetenskap till folket”, Kerala Sastra Sahitya Parishad, som jag träffade i Keralas huvudstad Trivandrum och intervjuade för min bok ”Indiens kämpande Kerala”, (Carlssons 1988). Från universiteten gick ingenjörer samman för att försöka göra något åt bylivets påfrestningar med vetenskapliga metoder. Man ville fungera ”som katalysator i en process där vetenskapen skapar social förändring”.

Det kunde handla om att ta fram mera effektiva och billiga spisar, för mycket ved användes för matlagning i hemmen. Man hade tagit fram en soldriven kokare, som fortfarande var alldeles för dyr. Sol finns det dock ingen brist på. Trivandrum/Thiruvananthapuram, ligger åtta grader norr om ekvatorn.

Jag vet inte om Vetenskap till folket finns kvar 2021, men tvivlar på det. Indien har utvecklats starkt ekonomiskt, något som skapat ekonomiska klyftor – och gjort det svårare för många projekt.

INDISK TORKA OCH KLIMATKRIS BEKÄMPAS I KERALA MED TRÄDLÅNEPROJEKT

Sheeja CG, a 46-year-old farmer, last month increased her income dramatically by mortgaging 53 of her trees at the local bank, in return for 2,650 rupees (£26.96). Photograph: Ajith Tomy/Thanal

Indien har ett speciellt förhållande till träd. Det var i Indien Trädkramarrörelsen, Chipko Andulan, föddes för länge sedan. I synnerhet bykvinnor gick ut och kramade träden i Mahatma Gandhis ickevåldsanda för att hindra skogsbolagens avverkningar i bergsområden, vilka skapade jordskred och naturskövling och samtidigt rubbade den ekologiska balansen. 

På 1980-talet besökte jag byar i nedre delarna av Himalaya, inspirerad av de svenska aktivisterna Ivo Illiste och Birgitta Göransson som skapade länkar mellan Chipko och Sverige, vilket nog bidrog till att trädkramning också blev en svensk metod för aktivister. 

I en helt annan del av Indien, delstaten Kerala längst i söder, pågår nu ett byutvecklingsprojekt som kretsar kring träd, skriver brittiska The Guardian. Kerala är tättbefolkat (33 miljoner invånare, 860 inv/km2) och bördigt. Här odlas te, kaffe, ananas, peppar, kanel, kardemumma, kakao och förstås kokospalmer. Att vandra i kryddistrikten på Kardemummabergens sluttningar är ett doftrikt äventyr.

De senaste åren har fattiga bönder för extrainkomstens skull huggit ner träd. Den biologiska mångfalden hotas därmed. Klimatkrisen har gjort vårar och somrar hetare i det redan extremt varma Kerala, som ligger bara åtta grader norr om ekvatorn. Tidningsrubriker har handlat om jordskred till följd av skogsskövling, bönder som begår självmord, översvämningar.

I provinsen Wayanad i norra Kerala är den heta årstiden numera ofta fem grader varmare än vad som tidigare var normalt. Det har skapat torka och 25 procent lägre skördar än normalt. Många bönder har huggit ner träd för att försöka kompensera sitt inkomstbortfall.

Delstaten Kerala har nu med stöd av Indiens regering lanserat ett trädplanteringsprogram fokuserat på den lilla staden Meenangadi i Wayanad. Bönder kan ”belåna sina träd” eller plantera nya. En av de som intervjuas av The Guardian är 46-åriga bonden Sheeja CG, som hela sitt liv levt med odlingar av kaffe, kokosnöt och peppar. Hon tog lån på 53 av sina träd i den lokala banken och planterade också nya träd. Efter tre år kunde hon ta räntefria lån på de nyplanterade träden, lån som bara behöver återbetalas om träden huggs ner.

– 300 000 träd har planterats i och kring Meenangadi, berättar Beena Vijayan, ordförande i det lokala styret av staden. 

Keralas finansminister TM Thomas Isaac, lanserade först idéen med syftet att förbättra böndernas inkomster och minska utsläppen av koldioxid. 

– Wayanad har den lägsta per capita-inkomsten i Kerala. Målet är att fördubbla böndernas inkomster, säger Jayakumar C, grundare av miljöorganisationen Thanal som ansvarar för projektets praktiska genomförande. Målet är också att staden ska bli koldioxidneutral, att klimatet ska gynnas påtagligt av trädlåneprojektet.

Trädkramarkvinnor i södra Himalaya från Chipko Andulan. Genom att krama träden ville de skydda dem från skogsbolagens avverkningar. Foto: Times of India.

Den märkvärdiga historien om Torgnys gamla Vw-buss

Torgny Sommelius på väg hem från sin ensamma resa i VW-buss Sverige – Indien – Sri Lanka och åter. Foto Torgny Sommelius, 1956.

Den 1 mars 1955 lämnade min bror Torgny Sommelius Sverige i en specialutrustad VW-buss för att Bort genom Asien färdas till Blå Indien, och vidare hela vägen till Sri Lanka, dåvarande Ceylon. Sen inleddes Den märkvärdiga resan hem, som fullbordades vid skrivbordet, där tre på sin tid uppmärksammade reseböcker med ovan nämnda titlar tog form.

Vid återkomsten till Helsingborg den 19 december 1956 stod vägmätaren på 65 250 km, som efter ett och ett halvt ensamvarv runt jorden.

Torgny Sommelius med sin VW-buss före avresan till Indien 1955. Foto: Torgny Sommelius.

2014 fick jag ett mejl från England. Det handlade om en gammal VW-buss:

Dear Soren,   
My name is Michael Cooper I own your brother Torgnys old bus.”

Torgnys buss, sådan Michael Cooper köpte den i Sverige på 1990-talet, mer eller mindre ett vrak. Foto: Michael Cooper.

Torgny avled i januari 1963 i en flygolycka i Port of Spain på Trinidad, 34 år gammal. Då hade han före de tre Indienböckerna skrivit också Jugoslavien upa. Torgny dog, men hans böcker levde vidare och inspirerade bland annat författaren och resenären Tomas Löfströms skrivande och resande.

Tomas lät sitt engagemang växa till en grundlig mer än 500-sidig biografi, Den siste resenären. Torgny Sommelius – en biografi, utgiven 2012.

Torgny var min tretton år äldre bror och förebild. Han skrev tre böcker om Indien och en om Jugoslavien. Jag själv har skrivit bland annat en bok om Indien och fyra om Jugoslavien.

I samband med Tomas biografi återväcktes intresset för Torgny som person och författare. För mig var det en märklig och befriande känsla. Det var som om Torgny hade ”återfötts” alla år efter flygolyckan.

VW-bussen 2020. Foto Michael Cooper.

Vad som hände med Torgnys VW-buss hade jag ingen aning om. Nu visar det sig att den är i god form och rullar vidare i England, ägd av VW-bussentusiasten Michael Cooper. Det känns som en fortsatt berättelse alldeles i Torgnys anda, en historia om en gammal medtagen och närmast skrotfärdig folkabuss, som inte skrotats utan nu blivit en klenod och en skönhet med en av de ”mest upphetsande och intressanta historierna förknippade med någon av de överlevande ’Barn-door busses’ (ladugårdsdörr-bussarna)”, som Michael skriver. Enligt honom finns det i hela världen färre än 1000 fordon av typen kvar.

Michael Cooper kom över bilen på en resa i Sverige i mitten av 90-talet, då den var mer eller mindre ett vrak, som han därefter kärleksfullt har restaurerat.

I år har Torgnys gamla VW-buss på nytt blivit aktuell. Michael berättar att han arbetat vidare med att renovera den på ett sätt som återställer den som den var när Torgny återkom till Sverige 1956, genom att med hjälp av vännen Mark Spicer nytillverka repliker av all gammal originalutrustning, och dessutom tagit reda på vad som hände med bussen efter Torgnys död. Den hamnade då hos ett par i Järbo fyra mil öster om Gävle.

Målet för arbetet var att sommaren 2021 ta bussen och en utställning om dess historia till ett större VW-veteran–evenemang i tyska Hessisch Oldendorf söder om Hannover – och förhoppningsvis göra en sväng med den upp till Sverige och Helsingborg.

Men så kom pandemin – och evenemanget blev som så mycket annat uppskjutet till sommaren 2022 …

250 miljoner indier strejkade mot Modis regim

Hundratusentals bönder, många dem från de indiska delstaterna Punjab och Haryana, många turbanklädda sikher, demonstrerar nu på fjärde veckan utanför Indiens huvudstad New Delhi. Deras krav är att landets hindunationalistiske president Narendra Modi, ska dra tillbaka sin lagförslag för jordbrukssektorn.

Sedan tre veckor demonstrerar hundratusentals bönder omkring den indiska därmed belägrade huvudstaden New Delhi. De protesterar mot en rad nya jordbrukslagar som landets hindunationalistiske president Narendra Modi, har lagt fram.

Många är turbanklädda väderbitna sikher, ofta med långa vita skägg. De tänker inte flytta på sig förrän den indiska regeringen har dragit tillbaka lagförslagen, rapporterar brittiska The Guardian, som konstaterar att manifestationen inte visar några tecken på ett förlora sin uppsluppna energi.

Bönderna anlände i långa traktor-konvojer och med vagnar som normalt användes för att transporter skörden, ombyggda till tillfälliga hem.

Samtal pågår mellan böndernas ledare och regeringsrepresentanter. Men bönderna är inställda på att det kan dra ut på tiden och har installerat sig för det, inte minst med goda möjligheter att laga varm mat.

Lite tidigare genomfördes i slutet av november en annan landsomfattande generalstrejk som beräknas ha engagerat 250 miljoner indier. Bakom strejken stod tio fackföreningar, med stöd av Kongresspartiet, det marxistiskt kommunistiska partiet CPI(M), olika vänsterpartier och rader av de största fackföreningarna.

Strejkerna genomfördes i protest mot Narendra Modis ”arbetarfientliga” politik. Modi har också under sin långa tid vid makten (sedan 2014) gjort sig skyldig till en rad attacker mot icke-hinduiska grupper i Indien, särskilt muslimer, i strid med Indiens starka sekulära tradition sedan självständigheten 1947.

Det har sagts att strejken skulle ha varit den största strejken i historien. Den upplöstes den 26 november.

Den nu pågående strejken kan bli mera långvarig. De strejkande har uthållig arrangerat för att stanna kvar tills lagarna ändrats, vilket nog kan ta sin tid.

I förrgår måndag genomförde de strejkande mellan 8 och 17 en dagslång hungerstrejk, som är tänkt att utgöra inledningen till intensifierade aktioner.

Den 26 november genomförde 250 miljoner indier en endags generalstrejk i protest mot Modi.

Engångs lermuggar på Indiens alla stationer

Indiens alla järnvägsstationer ska på sina tehus börja servera te i obrända engångs lerkoppar, så kallade ”kulhads”, i stället för i plastmuggar, läser jag i Times of India, som citeras av Sveriges Radios Ekot. Det är en stor nyhet på många vis.

Indiens järnvägsminister Piyush Goyal lanserade stolt nyheten, vid en invigning av en ny elektrifierad järnväg i nordvästra delen av landet.

–  Vårt mål är att göra Indien plastfritt, sa Goyal. Han berättade att han föredrog te i lermugg och att smaken var annorlunda.

– Lermuggar är bra för miljön och på köpet kan hundratusentals – lakhs and lakhs of potters – krukmakare få jobb med att tillverka dem, tillade han.

Redan serverar man te i lermuggar på bortåt 400 indiska järnvägsstationer.

Inte bara te kommer att serveras i lermuggar utan också ekovänliga maträtter på lertallrikar.

När jag första gången med en skrivmaskin i ryggsäcken besökte Indien under ett halvår 1980 och reste runt hela landet från buddhistiska Ladakh högt uppe i Himalaya till Kanyakumari, Indiens sydspets blev det långa tågresor i fullsatta tåg genom landet. Trängseln var ofta kompakt. Men nästan alla var vänligt nyfikna. Återkommande tog sig teförsäljare – chai, chai … – mirakulöst fram genom mängden av kroppar, följda andra som sålde kryddiga smårätter, som pakoras och samosas och så frukt förstås.

Teet serverades då alltid i lermuggar, engångs lermuggar, som kastades ut genom fönstret när teet var uppdrucket. Jag kan intyga att järnvägsministern har rätt, te i mugg av obränd lera smakar speciellt.

När Indien började göra ekonomiska framsteg och Västerlandet skulle visa framfötterna tog bland det första plasten och plastmuggarna över överallt – också på tågen.

Folk fortsatte att kasta ut plastmuggarna genom de glaslösa fönstrens galler och längs spåren växte drivor av muggar och plastpåsar.

En tid bodde vi i södra Indien hos Thankatchens familj. Vi åt med dem sittande med benen i kors på golvet och kastade på samma sätt som på tågen ut överblivna skal, kycklingben och annat genom den öppna dörren i köket. En meter nedanför tog familjens grisar hungrigt för sig, en och annan gång kom en helig ko förbi och mumsade glatt.

Därför är det så glädjande att järnvägsminister Piyush Goyal satsar på ekologiska lermuggar. Det är bra för både miljö och människor – och som jag ser det ett sätt för Real India att återerövra hopplösa ”västerländska landvinningar”.

Alla krukmakarnas nya jobb gläder jag mig också åt, men bekymras över deras löner.

Krukmakare som tillverkar obrända lermuggar att dricka te i. Från India Today.

Tolstojs brev till Gandhi om icke-våldets principer

Den indiske revolutionären Taraknath Das skrev 1908 till den ryske författaren och fredskämpen Leo Tolstoj och bad honom om stöd för den indiska självständighetskampen mot det brittiska koloniala styret. Tolstojs svarade med ett långt brev, som, publicerades i den indiska tidningen Free Hindustan.

På så vis kom den unge Mahatma Gandhi att läsa det, på den tiden en ung fredsaktivist i Sydafrika. Gandhi skrev i sin tur till Tolstoj och bad att få publicera texten i sin egen sydafrikanska tidning Indian Opinion, där det trycktes på engelska med rubriken ”A letter to a Hindu”, senare utgivet i bokform.

Kontakten mellan den 39-årige Gandhi och den den 80-årige Tolstoj blev inledningen till en brevväxling mellan de båda ickevåldsaktivsterna, som varade till Tolstojs död1910.

Amerikanska Maria Popova berättar på sin inspirerande sajt Brain Pickings om kontakten mellan Gandhi och och den åldrade Tolstoj. Hon jämför ”mötet mellan två stora andar” med en annan brevväxling, mellan Einstein och Freud om våld och människans natur.

Tolstojs brev är en ”stridssignal” och en uppmaning till icke-våldsmostånd, skriver Maria Popova. Allra mest framgår det kanske i ett brev han skrev den 7 september 1910, åtta veckor innan han tog sitt sista andetag:

”Ju längre jag lever – och särskilt nu när jag tydligt känner att jag nalkas min död – desto större blir min vilja att uttrycka det jag känner starkare än något annat.”

Leo Tolstoj syftar med sina egna ord på ”avståendet från allt motstånd med våld och accepterandet av kärlekens doktrin bortom bortförklaringar.” ”Kärleken … är livets högsta och i djupare mening enda lag.” ”Varje användande av våld är oförenligt med kärlek”.

Tolstoj förundras över hur ett stort land som Indien med två hundra miljoner invånare kunde låta sig koloniseras av ett brittiskt kommersiellt företag. Han skriver:

”När människor lever i enlighet med de kärlekens lagar som lever i deras hjärtan och är uppenbara för dem, vilket utesluter varje användning av våld kan inte längre några hundra förslava miljoner, inte heller kan miljoner förslava en enda individ.

Fotnot: Letters from One: Correspondence (and more) of Leo Tolstoy and Mohandas Gandhi; including ‘Letter to a Hindu’ kan köpas som ebook via Amazon för $3 här.

I sin introduktion till Tolstojs ”A Letter to a Hindu” skriver Mahatma Gandhi:

INTRODUCTION

The letter printed below is a translation of Tolstoy’s letter written in Russian in reply to one from the Editor of Free Hindustan. After having passed from hand to hand, this letter at last came into my possession through a friend who asked me, as one much interested in Tolstoy’s writings, whether I thought it worth publishing. I at once replied in the affirmative, and told him I should translate it myself into Gujarati and induce others’ to translate and publish it in various Indian vernaculars.

The letter as received by me was a type-written copy. It was therefore referred to the author, who confirmed it as his and kindly granted me permission to print it.

To me, as a humble follower of that great teacher whom I have long looked upon as one of my guides, it is a matter of honour to be connected with the publication of his letter, such especially as the one which is now being given to the world.

It is a mere statement of fact to say that every Indian, whether he owns up to it or not, has national aspirations. But there are as many opinions as there are Indian nationalists as to the exact meaning of that aspiration, and more especially as to the methods to be used to attain the end.

One of the accepted and ’time-honoured’ methods to attain the end is that of violence. The assassination of Sir Curzon Wylie was an illustration of that method in its worst and most detestable form. Tolstoy’s life has been devoted to replacing the method of violence for removing tyranny or securing reform by the method of non-resistance to evil. He would meet hatred expressed in violence by love expressed in self-suffering. He admits of no exception to whittle down this great and divine law of love. He applies it to all the problems that trouble mankind.

When a man like Tolstoy, one of the clearest thinkers in the western world, one of the greatest writers, one who as a soldier has known what violence is and what it can do, condemns Japan for having blindly followed the law of modern science, falsely so-called, and fears for that country ’the greatest calamities’, it is for us to pause and consider whether, in our impatience of English rule, we do not want to replace one evil by another and a worse. India, which is the nursery of the great faiths of the world, will cease to be nationalist India, whatever else she may become, when she goes through the process of civilization in the shape of reproduction on that sacred soil of gun factories and the hateful industrialism which has reduced the people of Europe to a state of slavery, and all but stifled among them the best instincts which are the heritage of the human family.

If we do not want the English in India we must pay the price. Tolstoy indicates it. ’Do not resist evil, but also do not yourselves participate in evil—in the violent deeds of the administration of the law courts, the collection of taxes and, what is more important, of the soldiers, and no one in the world will enslave you’, passionately declares the sage of Yasnaya Polyana. Who can question the truth of what he says in the following: ’A commercial company enslaved a nation comprising two hundred millions. Tell this to a man free from superstition and he will fail to grasp what these words mean. What does it mean that thirty thousand people, not athletes, but rather weak and ordinary people, have enslaved two hundred millions of vigorous, clever, capable, freedom-loving people? Do not the figures make it clear that not the English, but the Indians, have enslaved themselves?’

One need not accept all that Tolstoy says—some of his facts are not accurately stated—to realize the central truth of his indictment of the present system, which is to understand and act upon the irresistible power of the soul over the body, of love, which is an attribute of the soul, over the brute or body force generated by the stirring in us of evil passions.

There is no doubt that there is nothing new in what Tolstoy preaches. But his presentation of the old truth is refreshingly forceful. His logic is unassailable. And above all he endeavours to practise what he preaches. He preaches to convince. He is sincere and in earnest. He commands attention.

[19th November, 1909] M. K. GANDHI

En tsunami av coronadöda i USA

USA har nu flera fall av coronasmittade än Europa, Indien och Kina tillsammans. Den 24 juni registrerades i landet 41 000 nya smittade, vilket är ett kusligt rekord. Till skillnad från andra länder har kurvan i USA inte blivit flatare utan fortsatt att öka.

Vad innebär det att 41 000 nya smittade noterats på en enda dag? En jämförelse kan belysa frågan. Samma dag noterades 15 000 nya fall i Indien och 16 000 i alla Europas länder, Ryssland inräknat. Kina hade bara 13 nya fall av smittade.

Europas befolkning är 740 miljoner, Indiens 1.35 miljarder och Kinas 1.4 miljarder. Tillsammans lever i dessa länder ungefär hälften av jordens befolkning.

Som en jämförelse, USA:s befolkning är 330 miljoner. Den här återgivna statistiken visar att USA på en enda dag hade flera nya coronavirussmittade än halva planetens befolkning sammantagen.

Jag läser en faktanoga artikel i Medium Daily Digest, skriven av Umair Haque. Uppgifterna är kusliga, men inte oväntade. Landet saknar en sammanhållen och fungerande nationell strategi för att bekämpa smittan. En dysfunktionell och arrogant självupptagen president arrangerade nyligen ett massmöte i Tulsa Oklahoma för att stärka sin position inför presidentvalet i november. Mötet blev ett publikt fiasko. Ännu har jag inte sett några rapporter om smittospridning till följd av mötet.

Till det kommer att klassklyftorna i USA är så stora att de fattigaste i befolkningen varken har råd att stanna hemma från jobbet, än mindre möjlighet att uppsöka en läkare eller ens testa sig. Dessa grupper omfattas ofta inte heller av den sjukförsäkring som brukar kallas Obamacare och som Trump och republikanerna under alla år velat slå i spillror.

USA:s behandling av coronakrisen har varit ett fuskarbete, skriver Umair Haque. Han menar att siffrorna är så stora och surrealistiska att de flesta amerikaner ännu inte förstår innebörden av dem. Han fortsätter:

”Jag klandrar dem inte. Detta är en katastrof som rör sig snabbare än människans kapacitet att verkligen förstå dess konsekvenser.”

I hela världen finns i dag 9,6 miljoner rapporterade coronafall. USA ensamt står för 2,5 miljoner eller 26 procent av alla fall, trots att det i USA bara lever fyra procent av jordens befolkning.

Detta är inte bara en av de värsta sjukvårdskatastroferna i historien, det är det allra värsta, betonar Umair Haque.

Vad kommer att ske nu, fortsätter han. Europa har med några få undantag (dit Haque räknar Storbritannien och, menar jag inkorrekt Sverige) genuint skapat en flat kurva över pandemins förlopp. I Europa har det handlat om smittspårande, en samarbetsvillig befolkning och medvetet ledarskap.

USA har förhållit sig precis tvärtom. Först förnekade Trump, sedan minimerade han, därefter rekommenderade han folk att dricka rengöringsmedel, därefter drev han igenom att USA lämnade WHO. I sommar försöker han på alla vis slita sönder de sjukförsäkringar amerikanerna har och upplöser testcentra för coronavirus.

USA:s kurva över smittoutvecklingen är helt annorlunda än de europeiska ländernas. USA:s första våg har aldrig kulminerat och gått ner – och nu har denna våg utvecklats till en väldig tsunamivåg.

Är det så här den amerikanska civilisationen, känd för sin brutalitet och grymhet, kommer att gå under?

Donald Trump på vad som skulle blivit ett massmöte i Tulsa Oklahoma, men blev ett publikmässigt fiasko och därtill ett evenemang med stor risk för smittspridning.

Cinemateket strömmar Marguerite Duras mästerverk ”India song”

Marguerite Duras fascinerande ”India song” visas under en vecka strömmade av Cinemateket i Stockholm. Institutionen håller corona-stängt för sin ordinarie verksamhet till den 11 augusti men visar nu gratis strömmade kvalitetsfilm, en ny film i veckan, och öppnar därmed verksamheten för oss som bor utanför Stockholm.

India Song (från 1975) visas nu i en otroligt vacker restaurerad version t o m tisdag 9 juni. Den utspelar sig i Calcutta i det koloniala Indien på 1930-talet, men lär vara inspelad i ett franskt slott och dess omgivningar. Vi får aldrig se en skymt av Indien, annat än genom en indisk betjänt i turban.

Det handlar om passion och omöjlig kärlek, om besvarad åtrå, svartsjuka, livsleda.

Diplomathustrun, spelad av Delphine Seyrig, åtrås av både en ung britt som offrat allt för henne och av en besinningslöst förälskad vicekonsul.

Ett genomgående tema är skuldkänslor hos de som lever i det koloniala Indiens överdåd, i stark kontrast till indiernas villkor.

Filmen utspelar sig inomhus i slutna världar. Stora speglar spelar avgörande roll. Personerna vi ser är stumma. Vi hör kommenterande röster från personer som inte syns i bild. Röster och bilder är inte synkroniserade.

 Det man minns bäst från India Song är de olika rösterna, heter det i Cinematekets presentation av filmen; ”tiggerskan vi aldrig får se, vicekonsulns skrik (det mest hjärtslitande manliga skriket i filmhistorien, ett skrik som aldrig tycks ta slut), och Duras egen karaktäristiska röst. Denna besatthet av ordet har delvis härletts ur hennes bakgrund. Marguerite Duras, född och uppvuxen i franska Indokina, föredrar ljudet framför den representerande bilden – en bild som har dominerats av den vita manliga blicken.”

Filmen hyllades i New York Times efter nypremiären i april 2020. Recensent beskrev filmen som ”ett mästerverk av ”hypnotisk minimalism” – och citerade också hur samma film sågades i NYT av Vincent Canby (not a fan) som en ”fyra näsdukars melodram”.

 Jag själv såg om filmen och är helt fascinerad, vilka bilder, vilken stämning, vilken musik! India song är en film full av gåtor, språk, speglar och reflektioner!

Fotnot: Cinematekets nästa strömmade film är Alain Resnais Hiroshima – min älskade (från 10/6), som är skriven av Marguerite Duras.

Delphine Seyrig and Michael Lonsdale in “India Song.”Credit…Cité Films

”Katastrofer speglar samhällets ojämlikhet”

Graffitimålning i London. Foto: Rouzbeh Fouladi

”Kriser gör samhället synligt”, skriver idéhistorikern Anders Ekström på fredagens DN Kultur i en angelägen essä.

”I undantagstillståndet släpper politiken sina masker”, menar Ekström och ger belysande exempel från bland annat Ungern, Storbritannien och USA där ledande populistiska politiker cyniskt utnyttjat pandemin för att stärka den egna makten.

”Pandemin som nu löper som ett eldklot genom världens alla nät av sociala och materiella förbindelser ingår också i en kedja av kriser. Den blev snabbt en global ekonomisk kris och hotar i många delar av världen att slå ut i en politisk kris. 

Katastrofer speglar varje samhälles ojämlikhet och världens fördelning av välstånd. Principen är enkel: den som har minst och lever i störst osäkerhet drabbas hårdast. Länder som oftare utsätts för väderkatastrofer blir också mer sårbara för andra kriser.”

Vi kan övertydligt se detta i USA, där de fattigaste, ofta minoriteter, drabbas värst till följd av eländiga löner, ingen social trygghet, ingen sjukförsäkring. Och i Indien, där miljoner migrantarbetare vandrat från städerna tillbaka till sina hembyar, ofta över enorma avstånd.

Varje kris behöver sin berättelse, betonar Anders Ekström:

Varje kris skapar ett oavvisligt behov av jämförelser, sammanhang och mening. Att kollektivt minnas och berätta krisen är avgörande för återhämtningsarbetet. 

I det arbetet spelar historien och kulturen en viktig roll. Den fungerar som ett förråd av erfarenheter och samlad förståelse. 

Vi kommer att förändras av krisen, samhället kommer att förändrats, konstaterar Ekström: ”Kriser som mobiliserar hela samhället öppnar också ett fönster av hopp och framtida möjligheter.”

I Sverige har utsatta grupper drabbats värst. Allra värst och dödligt drabbade är de äldre-äldre på de svenska äldreboendena. Det beror inte bara på pandemin som sådan utan på decennier av drastiska nedskärningar. I städer som Stockholm och Helsingborg har ansvariga politiker både mörklagt upplysningar om smittospridning och antalet dödsfall på äldreboenden, som om de höga dödstalen där vore något normalt som vi får acceptera.

I Helsingborg är det den kristdemokratiske politikern Lars Thunberg, ordförande  i Vård- och omsorgsnämnden, som kommit att personifiera denna hållning. Genom att inte redovisa omständigheter på liv och död öppet försvårar han granskningen av det som skett och beskär möjligheterna för att krisens lokala berättelse i Helsingborg blir meningsfull.

Ytterst handlar det i hög grad om synen på de äldre i samhället, respekten för de äldre-äldres människovärde och samhälleliga rättigheter. Och om offentlighetsprincipen, fastställd i svensk grundlag.

Lars Thunberg (KD), ordförande i Vård- och omsorgsnämnden i Helsingborg.