Kategoriarkiv: Musik

SD:s Björn Söder om arabisk musik, aborter och judar

Björn Söder, SD, gillar inte arabisk musik och menar att aborter är den vanligaste dödsorsaken i världen. Foto: Sven Lindwall/Expressen.

Busschaufförer ska spela neutral musik som svenskar förstår, twittrar den ledande sverigedemokraten Björn Söder. Han är upprörd efter en bussresa och formulerar sig så här på Twitter den 11 oktober:

”Åker buss. Chauffören har satt på sin CD med arabisk musik som strömmar ut i etern. En del kanske tycker det är exotiskt, men vi är ganska många som inte tycker det är ok. Borde det inte vara krav på någon sorts ”neutral musik” på offentliga bussar? #islamiseringenav Sverige.”

Skulle en busschaufför som sätter på en cd med arabisk musik bidra till ”islamiseringen av Sverige”?

Sättet att argumentera är för mig lika hårresande som obehagligt och rasistisk. Är i Söders värld grekisk eller fransk musik i en buss acceptabel eller icke-europeisk amerikansk för den delen?

Många reagerade mot honom på Twitter:

– Åh nej! Arabisk musik på en buss. Vet du vilka som också vill förbjuda musik? Radikala islamister. Du kanske har mer gemensamt med dem än du tror. Och vad i hela friden är ”neutral musik”?

– Brun-Björn har talat.

Keolis som svarar för busstrafiken i bland annat Stockholm och Västra Götalands län, har inga regler för vad busschaufförer får lyssna på, bara att det ska vara en behaglig ljudnivå och att chaufförerna inte får använda hörlurar, skriver Aftonbladet.

Tidigare i år väckte Björn Söder uppståndelse och obehag hos många genom att ställa en skriftlig fråga om aborter till dåvarande biståndsminister Isabelle Lövin. Han skrev att aborter var den vanligaste dödsorsaken i världen 2020 och ville att biståndsministern skulle verka för att få ner antalet.

”Totalt 42 miljoner dödades i aborter”, skrev Söder. Efter påtryckningar från partiet backade han. SD är för fri abort.

Söder uttrycker sig som vore han Trumpvänlig politiker i abortmotståndets Texas.

Björn Söder var riksdagens andre talman 2014 – 2018. Under den tiden väckte han stor uppmärksamhet genom att påstå att judar och samer inte var svenskar. Hans uttalande om skillnaderna mellan judar och samer och ena sidan och ”etniska svenskar” å den andra uppmärksammades bland annat av Simon Wiesenthal Center som ett av årets grövsta antisemitiska uttalanden.

Tidigare har han i ett blogginlägg klassificerat homosexualitet som en sexuell avart.

Söder tillhör SD:s innersta krets och var partisekreterare 2005 – 2015. I en radiointervju 25 mars 2009 deklarerade han att han stödjer dödsstraff.

I riksdagsvalet 2010 placerades Söder på andra plats för SD efter Jimmy Åkesson och är nu vald till och med 2022.

Kommer Söder i en blåbrun regering 2022 att bli aktuell för en ministerpost om SD blir större än M? Frågan kan dessvärre komma att ställas på fullt allvar.

Kulturhuset Ravinen invigs vid Norrvikens trädgårdar

Kulturhuset Ravinen invigs i morgon fredag. Här ett rum with a view. Foto: Mikael Bertmar/Instagram.

I morgon fredag invigs Kulturhuset Ravinen nära Norrvikens trädgårdar i Båstad. Vägen till det nya kulturhuset har varit lång och kantad av framgångar och besvär. Keramikerna Ulla och Gustav Kraitz har ihärdigt kämpat vidare med Ulla och Gustav Kraitz Kulturstiftelse som verktyg.

Jag har själv hittills bara sett kulturhusets utsida från Norrvikens parkeringsplats. Av bilder att döma är det en verkligt spännande byggnad, som bör ha de bästa förutsättningar att bli en unik del inte bara i det framtida Båstads kulturliv utan för intresserade i ett större område.

Ravinen ska hålla öppet året runt. På invändiga 1500 kvm finns plats för utställningar, konserter och teater, liksom för barnverksamhet. Här finns ett auditorium för 250 personer, därtill café och restaurang. En särskild roll spelar Kraitz-rummet, femtio kvm utställning med konst av grundarna Ulla och Gustav Kraitz och berättelsen om projektet Ravinen.

Pontus Möller Arkitekter i Ängelholm har ritat byggnaden. Verksamhetschef för Ravinen är Elisabeth Alsheimer som 2008–11 var chef för Dunkers kulturhus i Helsingborg och senare varit intendent vid både Konstakademin i Stockholm och Thielska galleriet likaså i Stockholm.

Peab-familjen Paulssons bolag Backahill har uppfört konsthallen, som för 25 år med möjlighet till förlängning är uthyrd till stiftelsen.

Fredagens invigning inleds klockan 15. Olle Wästberg, tidigare generalkonsul i New York, klipper bandet. Efteråt talar bland annat Gustav Kraitz.

Första utställningen, ”Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Drömmare söder om Hallandsåsen”, invigs samma dag av Gertrud Sandqvist.

 På lördag den 2 oktober klockan 14 invigs den nya Steinwayflygeln av professor Hans Pålsson.

För programmet i sin helhet, läs här.

Det har varit en lång resa. Men Gustav är en envis typ, han har inte gett upp.

För ett år sedan talade jag med Gustav Kraitz om kulturhuset Ravinen. Han slog då fast att det ska vara klart efter sommaren 2021, som det blev.

– Jag har lärt mig mycket under resan, fortsätter han.

Det är inte första gången i livet som han vägrat att ge upp.

Gustav Kraitz kom till Sverige som flykting från Ungern 1956. Efter andra världskriget dömdes han till straffarbete i kolgruvorna i ett sovjetiskt fångläger.

– Vi var tre tusen fångar. Tyfus bröt ut i lägret. Det fanns inga läkare, inga mediciner. Folk dog. Alla bara väntade.

Gustav klarade sig. Som en av få överlevde han tyfusen.

Fotnot: Kulturhusets öppettider är planerade till ons-sön 11-17, tors 11-20.

Mikis Theodorakis död men hans musik lever vidare

Arja Saijonmaa och Mikis Theodorakis sjunger tillsammans på svenska och grekiska den senares sång ”Vårren sjunger”. Konserten från 1992. Arja Saijonmaa & Μίκης Θεοδωράκης – Våren Önskar / Όταν μιαν άνοιξη (live, 1992)

Den oförliknelige grekiske poeten, tonsättaren och sångaren Mikis Theodorakis avled i torsdags i Aten, 96 år gammal. Under den fascistiska juntans dystra år 1967 – 74 stod han upp mot förtrycket. Han fängslades och hans sånger förbjöds.

När han internerades i juntans koncentrationsläger Oropos protesterade storheter som  Dmitrij Schostakovitj, Leonard Bernstein, Arthur Miller och Harry Belafonte, vilket ledde till att han frigavs och beviljades exil i Frankrike under de sista juntaåren. Han hade tidigare i livet studerat vid musikkonservatoriet i Paris med  Olivier Messiaen som lärare i musikalisk analys och Eugène Bigot i konsten att dirigera.

Då hade han redan blivit känd över världen genom sin musik till storfilmen Zorba, med Anthony Quinn i huvudrollen.

Under sina år i exil turnerade han runt världen och gav hundratals konserter till stöd för kampen mot juntan. Han knöt internationella kontakter med personer som Pablo Neruda, Salvador Allende, Gamal Abdel Nasser, Tito, och Yassir Arafat. Personligheter som François Mitterrand, Olof Palme och Willy Brandt blev hans vänner. 

Mikis Theodorakis i exil under den fascistiska juntans år vid makten i Grekland. Bilden från 1971. Foto: Heinrich Klaffs/Wikipedia.

Livet igenom var han övertygad kommunist och under inbördeskriget förvisades han till fångön Makronisos. Åter i Grekland efter juntans fall grundade han partiet ”Den Nya Vänstern” och valdes flera gånger till det grekiska parlamentet och var under en period 1990 – 92 minister i  Constantine Mitsotakis regering.

Jag själv har haft vad man skulle kunna kalla ”en livslång relation med Mikis Theodorakis”. Framförallt drabbades jag av den musikaliska kraften och engagemanget i hans sånger under juntatiden, framförda särskilt av Arja Saijonmaa och Sven-Bertil Taube, LP-skivorna spelades mest dygnet runt. Längre fram i livet fascinerades jag av kraften i Theodorakis tonsättning av Pablo Nerudas stora diktcykel ”Canto General”.

 I Sverige framförde också Lena Granhagen översatta versioner av hans politiska kampsånger. 

En gång bodde jag några veckor på Greklandskorrespondenten Arianne Wahlgrens donerade stipendiebostad på höjderna i Aten, inte långt från Parthenon. Theodorakis bodde alldeles i närheten berättades det. Flera gånger gick jag förbi hans hus, i hopp om att möta honom eller åtminstone se tecken på liv eller rentav höra musik därinifrån.

Men Mikis var inte hemma. Det var alldeles tyst från huset. Och nu har han tystnat. Det känns tomt.

Det är tomt efter honom för alltid. Men hans musik lever vidare.

Mikis Theodorakis March of Spirit” är en tonsättning av poeten  Angelos Sikelianos text. Verket skrevs strax efter fascistjuntans kupp 1969. Den filmade konserten från 2014.

Stillers försvunna film och flyktens berättelser

Mauritz Stiller (till höger om kameran) och Julius Jaenzon 1922 vid inspelningen av Gunnar Hedes saga. Bild Wikipedia.

Mauritz Stiller (1883 – 1928) skapade tillsammans med Victor Sjöström den svenska stumfilmen och därmed den svenska filmen. Stiller ”upptäckte” Greta Garbo och flera av hans filmer räknas till svensk films klassiker. 

Under den svenska filmens guldålder (1917 – 24) stod Stiller på toppen av sin förmåga. 1921 skrev han manus till och regisserade ”De landsflyktige”, som blev en stor succé och såldes till trettio länder.

Hundra år senare är allt som finns kvar av filmen sju minuters fragment, plus stillbilder, programhäfte och affisch.

”De landsflyktige” är inte ensam om sitt öde, skriver filmvetaren Jan Holmberg i ”Begäret efter det som fattas” i nya numret av tidskriften Essä, nr 9 2021, med temat Filmen som försvann.

Tidskriften Essä har en given struktur. I mitten presenteras själva sakfrågan, här handlar det om bland annat stillbilder och ett replikmanus. Till det kommer löst inskjutet filmens affisch och ett programblad.

”De landsflyktige” handlade om ryska revolutionen och om en rysk emigrantfamilj som flytt bolsjevikernas revolutionära Ryssland och hamnat i en finsk småstad. Den bygger på den finlandssvenske författaren Runar Schildts novell Zoja.

”Allt talar för att ”De landsflyktige” skulle kunna ha räknats bland de stora filmerna, om den bara funnits kvar”, skriver Jan Holmberg. 

Det är en försvunne film och en försvunnen tid (den tsarryska) och om ett land som inte längre finns.

Detta är inget ovanligt, menar Holmberg. Bara mellan tio och tjugo procent av all stumfilm har bevarats åt eftervärlden.

Han konstaterar vidare att filmen som konstform trots detta har en hög överlevnad. Det är värre med musiken. 

De äldsta hittade instrumenten är åtminstone 20 000 år gamla. Av den musik som spelades på dessa finns ingenting bevarat från tiden före notskriften.

I en annan av tidskriftens fyra essäer tar författaren Susanna Alakoski fasta på flyktingarnas situation och på de olika aspekter av flykt som finns i Schildts novell och kan ha funnits i filmen, exil, landsförvisning, landsflykt.

Människor har i alla tider tvingats fly, skriver Alakoski. Otaliga författare har skildrat sin rotlöshet i främmande länder. Vår tid översvämmas av flyktens berättelser.

Och ändå – i andra sammanhang avhumaniseras de som flyr, blir ”kvoter, kvantiteter, volymer”. Ord och språk används bortom all värdighet.

”Då som nu. Krig överbefolkning, förföljelser, rasism klibbar samman med fattigdom, hunger, förtryck och väpnade konflikter”, fortsätter Susanna Alakoski.

En gång vimlade det av ryska flyktingar i Finland. I Runar Schildts novell Zoja konfiskeras den ryska flyktingfamiljen Barantscheffs tavlor och möbler på liknande vis som man i Danmark för inte så länge sedan genom den så kallade ”smyckeslagen” gav polisen rätt att konfiskera flyktingars ringar och pärlhalsband. Undrar vad skillnaden är, suckar Alakoski.

Mauritz Stiller hette egentligen Moshe Stiller. Hans judiska föräldrar kom till det då ryska Helsingfors 1867. Pappan Hirsch kom från Belarus, mamman Mindel från polska Lodz, båda var militärmusiker, men dog tidigt och Mauritz uppfostrades av en bekant.

Mauritz Stiller var jude i en värld präglad av antisemitism. Därtill var han homo- eller bisexuell i en tid då homosexuella handlingar var straffbara. Sitt ryska medborgarskap bytte han under inspelningen av ”De överlevande” 1921 mot ett svenskt.

I den tredje essän i Essä förundras litteraturvetaren Tatjana Brandt över att Stiller omvandlade den ryske landsflyktige Meerwolff som Runar Schildt tecknar i sin novell till filmens onde bankir, som ”verkar vara både råkapitalist och kommunist, en dubbelspion och förrädare med aptit på aristokratiska fröknar. Alltså ond på alla skalor.” Och detta i en tid när judiska bankirer var den gryende ”fascismens älsklingsfiende” … ”Utsugarna. Folkfienderna. Kulturförstörarna”. 

Kanske berodde det på att filmen behövde en ”skurk”?

Den finlandssvenske författaren och Helsingforsskildraren Kjell Westö skriver i sitt bidrag i Essä om ”Den schildtska blicken” om just det, att Meerwolffs karaktär i hans fantasi blir ”den kritiska vikt som filmens stora visioner vägs mot”?  

Han nämner att hans ambition att ringa in Runar Schildts författarskap för honom inte är någon liten utmaning, det handlar om en ”författare som var den kanske viktigaste förebilden” för honom när han började skriva.

Och han avslutar sin essä med att det var ”Runar Schildt som fick mig att förstår att det går att skildra Helsingfors på svenska” … något som vi är många Westöläsare som helhjärtat kan instämma i.

Detta nummer med fyra essäer i tidskriften Essä erbjuder texter med många associationer som kreativt och tankeväckande leder åt olika håll.

Jag själv blir sugen på att se filmen, mästerverket ”De landsflyktige” men det går ju inte. Som väl i finns ändå både Runar Schildts förlaga Zoja – och förstås staden Helsingfors också som Schildt och Westö skildrat den. För att inte tala om Mauritz Stillers klassiska stumfilmer, som ”Erotikon” och ”Gösta Berlings saga”, den senare med Greta Garbo.

Greta Garbo och Mauritz Stiller ombord på ångfartyget S/S Drottningholm på sin väg till USA 1925. Bilden: Wikipedia.

Det klingar 20-tal på festivalen i Båstad

Johan Ullén, förklädd till ”Rebellen Erik Satie” i Apelrydsladan i Båstad.

Båstad kammarmusikfestival som genomförs varje år (nästan), alltid veckan efter midsommar, har åter dragit i gång – efter att ha blivit inställd av coronaskäl 2020. Festivalens nya konstnärliga ledare Cathrine Winnes gör en rejäl restart på 2020-talet genom att låta årets festival bli en 20-talesfestival. I hennes tema ”Det klingar 20-tal” finns verk från 1720, 1820, 1920 och förstås 2020. Det blir 22 konserter från inledningen i måndags fram till den traditionsenliga Grand Finale på lördagskvällen.

I programhäftet skriver Cathrine Winnes att 2020-talets start förtjänar en revansch, ungefär som när 1920-talet reste sig efter ett år med spanska sjukan.

Så känns det verkligen, särskilt att festivalen med Winnes formulering tänder livsgnistan. Ändå är festivalen annorlunda. Publiken har reducerats tilll max 50 per konsert. Spelningarna genomförs utan pauser, inget café eller korvmingel för den delen, som brukligt varit. Det är handsprit och coronasäkert avstånd som gäller. Och det känns bra.

Till festivalen hör sedan fem år en podcast producerad av journalisten och historikern Barbro Hedvall, där musiker, publik och arrangörer intervjuas och berättar. Redan i våras gjorde Barbro Hedvall en större intervju med den nya festivalledaren Cathrine Winnes, som bland annat berättar om sin musikaliska speciella bakgrund som både dirigent och saxofonist.

Podden kan ses eller lyssnas på SOUNDCLOUD ELLER YOUTUBE.

2020 och halva 2021 har varit en period av minimala möjlighet att uppleva levande kultur. Därför är den här festivalen så välkommen, som en kulturens återkomst och med den normaliteten, inte bara konsten utan också det sociala livets alla skiftande möjligheter.

Mina första konserter denna 20-talsfestival hade som tema 1920-talet. Det började i Torekovs kyrka där musiker ur Amandatrion i olika konstellationer spelade neoklassicistiska verk av Stravinskij, Hindemith, Ravel och fransk-amerikanska Marcelle de Manziarly. Tempobeteckningarna på de fyra satserna i sistnämndas Piantrio i fiss-moll kan kanske (i snabb svensk översättning) ge en aning om klangrikedomen i stycket: ”I Allvarligt, barskt, utan tröghet. II Snabbt, III Utan för mycket tröghet. IV Barskt, ganska snabbt.

Bengt Forsberg, piano, Cecilia Zilliacus, violin och Kati Raitinen, cello., framförde verket med stor dynamik och spelglädje och lovad också att snart presentera den allra första skivinspelningen på det.

I festivalens musikaliska epicentrum, Apelrydsladan satt vi i publiken glest med fasta markerade platser vid stora runda bord. Där showade i tidsenlig mundering Johan Ullén och spelade både teater och piano i en hejdlösa påminnelse om ”Rebellen Satie”, med ett rikt urval Satiemusik.

Här fanns också Vexations ett några minuter långt tema som enligt Saties anvisningar ska spelas 840 gånger i följd utan uppehåll. Några ur ”publiken” avbröt lite bullrigt när det kändes för ”tjatigt”, fast det var den suveräna mezzosopranen Emma Sventelius, som bröt och i stället gav oss Saties trånande ”Je te veux” (Jag vill ha dig), en gång komponerat för en sångerska på caféerna i Montmartre, som Satie brukade ackompanjera.

I programmet fanns också framtagna filmer från Svenska baletten i Paris, med musik av Satie och med inslag av en gränsöverskridande och hejdlös humor, en absurd happening och experimentell balett med hallucinatoriska och bländande effekter”.

Vad mer kan man önska!!

Amandatrion i Torekovs kyrka på Båstad kammarmusikfestival: Bengt Forsberg, piano, Cecilia Zilliacus, violin och Kati Raitinen, cello. Trion framförde i olika konstellationen musik från 1920-talet.

Anders Björnsson: miniessäer och musiken

”Under våren 2020 upptäcktes i en förfallen fiskarstuga utan alla bekvämligheter vid kusten norr om Hudiksvall en inramad genrebild av närmast socialrealistiskt slag. I förgrunden står den svenska arbetarklassen. Bortom viken liger pappersbruket; det ryker från fabriksskorstenarna. Däremellan spelar och sjunger frälsningssoldater för arbetare i blus, kavaj, hatt.Allt är prydligt. Se fanan och kvinnorna med sina gitarrer!” Anders Björnsson beskriver omslagsbilden till sin bok. Konstnär okänd.

”När man inte hunsar” är den lätt besynnerliga titeln på en knappt 100-sidig skrift av den mångkunnige Anders Björnsson (Celanders förlag, 2021). Författaren är, enligt presentationen på omslagets flik, amatörpianist, som varit verksam som lärare, radioproducent, tidningsman, forskare, förlagsredaktör …

Det finns därtill en undertitel, ”och trettiofyra andra miniessäer om musik”. I den finns två nyckelord, ”miniessäer” och ”musik”.

Boken är tillkommen under första halvåret 2020. De 35 miniessäerna är associativrika vanligen tresidiga texter, där musikinslag finns med som en röd tråd och klingande tonslinga genom alla texter, vars associativa flöden rör sig spännande över olika idémässiga och geografiska landskap och famnar över ”det mesta”, livet, konsten, historien, politiken.

Titelessän är daterad den 1 maj. Den inleds hos ”rännstensfolket” i Lissabon, den miljö där fadon föddes bland de allra mest åsidosatta. 

Den kommunistiske historikern Eric Hobsbawm kliver in i texten och snart handlar det om jazzen. Hobsbawm försörjde sig delvis som jazzkritiker i Londons Soho för The Statesman och påminner om att jazzen alltid varit en musikform för minoriteter, också på 50-talet när rock-och pop tog över musikscenen. ”Rock murdered jazz”, menade Hobsbawm.

Fadon och jazzen, två olika öden, konstaterar Anders Björnsson, som i den här miniessäns sista rader minns några egna kvällar på arbetarhak i Helsingfors i början av 90-talet. Där var det finsk tango som gällde.

Miniessän är en spännande form. På det begränsade utrymmet ryms tankevärldar, ibland genom flyktiga möten eller som nedslag, ofta tankeväckande och inspirerande. 

En annan essä utgår från Tomas Tranströmer och handlar om språket och musiken. Språket konstituerar oss som människor, genom språket kan vi reflektera över vår situation, skriver Björnsson. Musiken däremot ökar inte vårt överlevnadsvärde som människor. Däremot har musiken ett frihetsvärde:

”Man kan tala om ett musikverk i all oändlighet, men det kan också räcka med några minuters ordlöst lyssnande för att en oförglömlig lyckoförnimmelse ska uppstå.

I en intervju på 1980-talet fick Tomas Tranströmer frågan om han kunde tänka sig ett liv utan poesi. Det kunde han. För prispengarna tänkte han köpa sig en flygel.

Sven Klangs kvintett om musiken och om livet

Sven Klangs kvintett, fr v: Lasse (Christer Boustedt), Kennet (Henric Holmberg), Gunnel (Eva Remaeus), Sven (Anders Granström) och Rolf (Jan Lindell). Foto: SF.

”En pärla till klassiker” hette det i ett inlägg i Kulturradion häromdagen om Stellan Olssons film ”Sven Klangs kvintett”, som visats i SVT och kan ses på SVT/Play till och med söndag kväll.

”Sven Klangs kvintett är en väldigt bra musikfilm; rolig, vemodig och full av skön schlager och fantastisk jazz. Miljöerna är träffsäkra och skådespeleriet på topp hos Oktoberteaterns ensemble”, hette det i Kulturradion, där man också noterade att …

”Gruppen valde Stellan Olsson som regissör då han jobbade i den poetiska, sensuella och humoristiska anda de sökte, samma anda som hos Bo Widerberg, Jan Troell och i Milos Formans tjeckiska filmer.

Filmen fick också stort genomslag både hemma och utomlands och hör till de svenska filmer som oftast visas på filmfestivaler runt om i världen.”

Jag passade på att se om Sven Klangs kvintett häromkvällen för fjärde eller femte gången, tror jag, och kan bara hålla med. Filmen och dess personer känns lika levande och berörande i dag 2021, som när filmen hade premiär 1976.

Den skildrar en dansorkester i en nordvästskånsk småstad 1958 och är inspelad i Ängelholm, Helsingborg och Höganäs. Filmen bygger på en teaterföreställning av Ninne Olsson och Henric Holmberg, uppförd av Musikteatergruppen Oktober.

Filmens orkester styrs med auktoritärt egensinne av den självsvåldige Sven Klang, spelad av Anders Granström. Han är gift men trasslar med Eva Remaeus sångerska. I orkestern spelar Henric Holmberg trumslagare med Jan Lindell vid pianot. Deras musik är traditionell men lockar många dansglada, i scener från bland annat Tivolihuset i Höganäs och Folkets hus i Helsingborg. Michael Segerström medverkar i en biroll.

När saxofonisten Lasse (Christer Boustedt), gör lumpen i trakten börjar han också spela i orkestern och tar med sig moderna jazztoner, inspirerade av Charlie Parker. Han utmanar också den dominante och konservative Sven Klang, som vill ha musiken på sitt sätt och tar hand om det mesta av intäkterna själv.

Filmen fångar suveränt tidsandan på 50-talet. Den är också en skildring av musikens och konstens förlösande kraft.

Fotnot: Sven Klangs kvintett kan ses på SVT/Play till och med söndag 31/1 kl 24.00:

https://www.svtplay.se/video/29514508/sven-klangs-kvintett

Michael Segerström möter miles davis

Pianisten Felix Tani och skådespelaren Michael Segerström spelar Henning Manchells korta drama ”Driving Miles”, som utspelar sig i Norge och handlar om en skrothandlare, en taxichaufför och den gudabenådade jazztrumpetaren Miles Davis.

En skrothandlare i Norge funderar på om hans flaggstång behöver målas. I stället hissar han flaggan på halv stång, efter ett telefonsamtal från sin far. Miles Davis är död, berättar pappan och uttalar namnet som man läser det utan någon engelsk intonation. Året är 1991.

Så pass poetiskt inleder Henning Mankell sin ”Driving Miles”, med undertiteln ”Gökuret från Montreux”, som på onsdagskvällen uppfördes som genrep på Sub Rosa på Råå. Pjäsen lär vara den sista Mankell skrev kort tid före sin död. Historien utspelar sig i Norge och handlar om en skrothandlare, en taxichaufför och den gudabenådade jazztrumpetaren Miles Davis.

På scenen står Michael Segerström, som med stor scenisk närvaro och glimten i ögat gestaltar skrothandlaren och berättar en historia om dennes vän taxichauffören, som en gång på jazzfestivalen i Molde fick köra Miles Davis. Miles frågade chauffören om han visste vem han var och om han tyckte om hans musik. Svaret på den första frågan var ja och på den andra nej. Sedan blev de båda vänner för livet.

Pjäsen är uppbygd som en blues, med en härlig rytm i berättandet. Med på scenen finns pianisten Felix Tani, som ibland bara markerar paus i monologen med några snabba ackord för att en annan gång låta en musikslinga växa långt ut i rummet, innan Michael Segerströms skrothandlare fortsätter sin vemodiga berättelse om jazzen, vänskapen och livet.

Eyvind Andersen står för regin av Mankells till formen lilla men till innehållet stora drama. Det är lätt att ta ”Driving Miles” till sitt hjärta.

Fotnot: Föreställningen ges på torsdag kl 19 i Tivolihuset i Höganäs, på fredag 21.15 i Konsul Perssons villa under Helsingborgs KulturWKND och på söndag kl 16 på Kulturhuset Björnen i Åstorp.

svek när SR lägger ner P2 Världen och P2 klassiskt

När Sveriges Radio snart stänger sin webbkanal P2 Världen minskar utbudet av musik från världens hörn dramatiskt. Här ses två medlemmar i den iranska ensemblen Negar Ezazi.

Måndag 1 juli lägger Sverige radio ner tre webbkanaler, P2 Klassiskt, P2 Världen och P3 Star.

Nedläggningen av P2 Världen krymper dramatiskt SR:s musikutbud till att i huvudsak inriktas på den västerländska kultursfären. Det påminner om den usla ledarartikeln i GP nyligen som klagade över för mycket ”utländsk mat” på restaurangerna. Och för den delen om nedläggningen av Internationella biblioteket i Stockholm, vars blågröna majoritet vill lägga ner Sveriges största nationella centrum för mångspråkig litteratur och ett av de största mångspråkiga folkbiblioteken i Europa, med en unik samling om 200 000 böcker på över 100 språk. Det ger service till alla svenska bibliotek med litteratur på många språk. 

När både P2 Världen och Internationella biblioteket försvinner är det kulturpolitiska beslut i samma nationalistisk inskränkt anda, SD- och M-politik av sämsta och mest obehagliga slag.

Jag har svårt att förstå anledningen till slakten på PS Världen och P2 Klassiskt. Det kan knappast handla om pengar.

P2 Klassiskt har i alla år fyllt en viktig funktion med enbart musik utan distraherande prat. Nu försvinner den möjligheten.

Därmed aktualiseras också den absurda ordningen att P2 musik via radionätet enbart sänds dygnet runt till Stockholm, medan övriga Sverige har stora mörka hål i tablåerna, för sändningar på minoritets- och invandrarspråk, som förstås borde fått en egen kanal.

Ystad Allehandas kulturredaktör Sune Johannesson skriver engagerat om nedläggningen av P2 Världen:

”I en tid av ökad rörlighet och med ett allt kraftigare behov av förståelse, insikter och kunskap om världens alla kulturer är den här webbkanalen inte bara bra, jag ser den som helt nödvändig. 

Istället för att lägga ner skulle ytterligare liknande universella musikkanaler startas. ”

Också Patrik Lindgren, chefredaktör för Lira Musikmagasin är kritisk till nedläggningen. Han menar att med rätt person vid rodret, som radioproducenten Lennart Wretlind och programledaren Per Gulbrandsen, har P2 Världen varit en pärla och ett fint komplement till det mer nyhetsbaserade Klingan, som han tror tyvärr ofta gått under radarn för många intresserade.

– Det är trist att en så enkel och billig form av radio inte kan få fortleva.

FÅr Hatari komma till mellofinalen i Israel?

Det politiska punk- och BDSM-bandet Hatari har vunnit Söngvakeppnin,den isländska uttagningen till Eurovisionsschlagerfestivalen. Nu kräver den israeliska organisationen Shurat Hadin att bandet stoppas från tävlingen – och helt förbjuds att resa in i landet.

Sharat HaDin är en organisation som på sin hemsida förklarar astman är på juridisk offensiv mot ”Israels fiender”.

”Vi arbetar med västerländska underrättelseorganisationer och frivilliga advokater över hela världen för att inleda rättsliga processer till stöd för judar över hela världen och till stöd för offer för terrorismen”, heter det vidare.

Den isländska gruppen har beskrivits som en av favoriterna i musiktävlingen. Gruppen är inte okontroversiell. Den presenteras i Dagens Nyheter: ”De beskriver sin musik som anti-kapitalistisk BDSM-techno. I scenshowen till deras nummer uppträder de i läderkläder, strypkoppel och masker prydda med dragkedjor. Låtens titel, ”Hatrið mun sigra” betyder ”Hatet ska segra”. 

Men det är inte därför de riskerar att uteslutas ur tävlingen. Det som kan göra bandet kontroversiellt i Israel är att medlemmar i bandet förra året skrivit på en protestlista mot att finalen ska genomföras i Israel, skriver den brittiska musiktidningen MNE, som intervjuat Sharat HaDins grundare Nitsana Darshan-Leitner:

”Det isländska bandet har offentligt gett sitt stöd åt en bojkott av Israel. Därför måste de förbjudas att komma in i Israel.”

Kan Melodifestivalens arrangerande Europeiska radio- och tv-union (EBU) godkänna att Israel utesluter deltagare som är kritiska mot Israels apartheidlagar, landets ockupationspolitik, dess folkrättsstridiga bosättningar på Västbanken och den långvariga människorättskränklande blockaden av Gaza?

I så fall är det nog dags att lägga ner spektaklet.

Det bör dock nämnas att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu gått med på krav från organisationen bakom Eurovisionstävlingen, att alla länders bidrag, oavsett utövarnas politiska åsikter, ska ha rätt att delta i Melodifestivalfinalen. Tävlingen hålls den 14 maj.