Kan journalistiken räddas – 2

Teckning av Tom Bachtell.

Alan Rusbridger, The Guardians f d chefredaktör, använde den digitala erans första tid till att göra om sin tidning från ”en andrarangs dagstidning i Storbritannien” till ”en global ledare då det gäller on-line-journalistik”, skriver professorn i journalistik Nicholas Lemann vidare i den artikel i New York Review of Books (27 feb 2020), som jag behandlat i en tidigare blogg.

Kvalitetsjournalistik har visat sig vara en effektiv strategi i de digitala hotens tid. New York Times införde en betalvägg, satte ett lågt abonnemangspris på den digitala tidningen (under $ 12 per månad) och har nu 3,5 miljoner digitala prenumeranter över hela världen. Jag själv är en av alla som med stor behållning läser tidningen, vilket hade varit orealistiskt för ett decennium sedan.

I den nya världen har NYT ändå krympt ekonomiskt, med en omsättning på drygt en miljard kronor, jämfört med Facebooks över 200 miljarder kronor.

Bara fyra procent av de som läste NYT gratis före betalväggens tid har blivit digitala prenumeranter. För Washington Post är samma siffra under två procent. Nicholas Lehman kommenterar:

”Den obekväma sanningen är att i internettidsåldern har de flesta kommit fram till att de kan få det mesta av de nyheter de vill ha från andra källor.”

Foto: Sören Sommelius.

Journalistikens kommersiella källor till vinst har sinat, förmodligen för alltid, skriver Lemann vidare. Journalistikens kris handlar om något mer än enskilda företags väl och ve, betonar han.

”Föreställ ett område som är absolut nödvändigt för att det amerikanska samhället ska fungera, det kan vara utbildning, äldrevård, infrastruktur, det nationella försvaret …”

Om någon av dess samhällssektorer kollapsat är det ett nationellt intresse att garantera deras framtida funktionalitet. Detsamma gäller inte journalistiken, i all synnerhet inte i USA.

Internet har skapat en värld där vem som helst var som helst kan sprida sina åsikter utan begränsningar. Det innebär också att den internationella terrorismen har gynnats betydligt mer av den nya teknologin än demokratin.

Tidningarnas upplagekrig i början av 1900-talet gav näring åt en sensationell kriminaljournalistik, skriver Lemann. Under den ”annonsstyrda gyllne åldern” vid slutet av 1900-talet gynnades konsumtionsstyrd ”livsstilsjournalistik” menar han. I våra dagar har den internetstyrda journalistiken gynnat ett innehåll som bekräftar snarare än utmanar läsarnas åsikter.

I det tjugoförsta århundradet har journalistiken drabbats av samma krafter som verkat i andra sammanhang. Vi har länge haft en blind övertro på att marknadskrafterna i kombination med nya teknologier kommer att skapa ett bättre samhälle. I stället har vi fått ett samhälle med dramatiskt växande ojämlikhet, sanslös nedmontering av sådant i samhället som haft ett reellt värde och ökade klyftor mellan de som har inflytande och rikedom och alla andra, liksom mellan de dominerande städerna och ekonomiskt perifera områden.

De arga delarna av landet (där folk också röstar utifrån den känslan) är de där journalistiken inte längre kan leverera som tidigare, fortsätter Lemann, som inte kan föreslå några enkla lösningarna på den nu djupnande krisen för både samhället och journalistiken.

Hans resonemang syftar i första hand på amerikanska förhållanden men är dessvärre tillämpbara också på ett land som Sverige.

Blir Göteborg och Helsingborg kärnvapenfria städer?

Göteborgs hamn. Foto: Wikipedia.

Göteborg kan bli den första svenska staden som säger nej till kärnvapen, skriver Svenska Läkare mot kärnvapen, sedan Göteborgs kommunstyrelse i dagarna beslutat att bifalla en motion från Feministiskt initiativ om att Göteborg ska ansluta sig till ICAN Cities Appeal.

Det lokala göteborgska partiet Demokraterna kommer vara vågmästare i omröstningen. Enligt partiets kommunalråd Jessica Blixt kommer man rösta för förslaget.

– Alla medborgare vill väl rimligen ha en kärnvapenfri planet.

Vad kan konsekvensen bli om man ansluter sig till det här, frågar SR P4 Göteborg?

– Vi ser det som en tydlig signal, uppmaning och önskan från Göteborgs högsta organ till riksdag och regering om att de borde agera.

Som gränsstad och stor hamnstad har Helsingborg stora likheter med Göteborg och borde rimligen kunna fatta ett liknande beslut. Ju fler städer som ansluter sig till ICAN:s stadsupprop desto större blir trycket på regeringen att återvända till Sveriges antikärnvapenpolitik som varit självklar från andra världskriget till nu.

Det finns en stark folklig majoritet bakom tanken på att Sverige ska ratificera FN:s kärnvapenförbud, sådant det formulerats av ICAN. De politiker som motarbetat detta har i mina ögon förlorat sin moraliska kompass.

”Berlin är inte Weimar” – STOR VÄNSTERFRAMGÅNG I SÖNDAGENS VAL I HAMBURG

Valresultatet i söndagens val i Hamburg. Källa ZDF.

I söndagens val (23/2) i tyska Hamburg mer än fördubblade miljöpartiet Die Grüne, De gröna, sitt valresultat, från 11,9 procent till 24,2. I stora delar av innerstaden, med områden som St Pauli, är De Gröna största parti med uppåt hälften av rösterna.

Också SPD, socialdemokraterna, gjorde ett hyggligt val med 39,2 procent av rösterna, trots en nedgång med 6,4 procent. Die Grüne, och SPD får tillsammans en rejäl absolut majoritet, efter att ha fått 63,4 procent av alla röster.

Sannolikt väntar nu en koalition mellan SPD och Die Grüne. Den socialdemokratiske borgmästaren  Peter Tschentscher kommer att kunna sitta kvar på sin post.

Politiskt är det långt mellan Hamburg och Sverige. Det politiska landskapet i Hamburg är helt annorlunda än vad vi vant oss vid i svenska val de senaste åren.

Robert Habeck, en av två partiledare för De Gröna, kallade valresultatet ”fantastiskt” och att säger att partiet är berett att ta ansvar för framtiden, skriver Tidningen ETC.

– Vi har en väldigt utmanande situation för demokratin i Tyskland, och CDU sitter fast med sina egna problem. Det kommer vara upp till oss att ge landet en riktning och förtroende, säger Habeck i tysk tv.

I valet i Hamburg fick Angela Merkels CDU sitt sämsta resultat någonsin, med bara 11,2 procent, en minskning med 4.7 procent. Det är det sämsta resultatet för det statsbärande partiet i något tyskt delstatsval på 70 år.

”Det är en bitter dag för CDU i Tyskland och ett historiskt dåligt val i Hamburg”, säger CDU:s generalsekreterare Paul Ziemiak.

Vänsterpartiet Die Linke gick svagt framåt med 9.1 procent (+0,6). Marknadsliberala FDP hamnade med 4,9 procent under femprocentspärren och fick inga mandat. Också högerextrema AfD, Alliance för Deutschland, minskade (-2,8) men hamnade strax över femprocentgränsen.

I den tyska tidningen Zeit on Line skriver krönikören Matthias Naß att valet i Hamburg ger mycket att glädja sig åt, inte för alla partier men för den tyska demokratin. Rubriken är ”Berlin är inte Weimar” och syftar på den oro för Tysklands demokratiska framtid många hyst efter högerextrema AfD:s framgångar, som kom på skam i Hamburgvalet.

Redan på valdagens kväll stod det klart att vi inte behöver oroa oss för demokratin, skriver Nass. Många vuxna röstade på näringslivsvänliga SPD och ungdomarna på Die Grüne, ”was sonst?” Många jublade och skanderade ”Nazis raus!”, vilket så när blivit fallet, fast AfD med ett nödrop klarade sig över femprocentgränsen.

De Grönas Katharina Fegebank, toppkandidat i Hamburg, och Annalena Baerbock, partiledare, jublar efter valresultatet.
Bild: Kay Nietfeld/dpa/AP

Julian Assange – USA:s ”nationella fiende”

Teckning från domstolen. T V Julian Assange, nu 48 år. Foto: Reuters.

Trumpadministrationen utmålar Julian Assange som ”en fiende till USA som måste plockas ner”, skriver brittiska The Guardian på måndagen, den första rättegångsdagen, som behandlar USA:s krav på att få visselblåsaren utlämnad dit som spionmisstänkt.

Assanges advokater tänker kalla in ett vittne från en spansk säkerhetsfirma. Vittnet hävdar att Assange övervakades för USA under den långa tid han tillbringade på Ecuadors ambassad i London och att samtal uppfattats om amerikanska planer att kidnappa eller förgifta Julian Assange.

Om Assange utlämnas till en rättegång i USA kommer Wikileaksgrundarens liv att vara i fara sa juristen Edward Fitzgerald QC i Woolwich crown court i sydöstra London.

Assange, som nu är 48 år, krävs utlämnad till USA för att möta åtal på 18 punkter. De relaterar till publiceringen för ett decennium sedan av hundratusentals dokument, där många berör USA:s aktiviteter i Afghanistan och Irak. Han kan dömas till 175 år i fängelse om han befinns skyldig. Han anklagas också för att ha samarbetat med Chelsea Manning för att läcka hemliga dokument.

Prof Michael Kopelman, kriminalteknisk expert och vittne för försvarssidan, har uttalat sig: ”Jag är så övertygad som en psykiatriker kan bli att Assange kommer att med alla medel försöka ta sitt liv om hotet om utvisning till USA blir överhängande.”

Assanges huvudjurist Fitzgerald påminde om att Julian Assange avslöjat amerikanska krigsförbrytelser, som videon där amerikanska soldater slaktar civila från en helikopter och tortyren av fångar i ett irakiskt fängelse.

Den sortens avslöjanden placerade honom i kikarsiktet för Trumpadministrationens aggressiva ”America First-ideologi.

Från europeisk sida får Julian Assange stöd.  Europarådet, The International and European Federations of Journalists (IFJ and EFJ) kräver frigivning och att Assange inte utlämnas. Reportrar utan gränser har skrivit ett utlåtande:

De dokument som Assange publicerade avslöjade bl a tortyr, kidnappning och försvinnande. ”Offentliggörandet av dokumenten var uppenbart av stort allmänt intresse och inte handlingar som kan beskrivas som spioneri. Julian Assange journalistiska bidrag kan inte förnekas..”

Demonstrators outside Woolwich crown court. Photograph: Yui Mok/PA

Palle Lundberg och Helsingborgs svindlande Konsultaffärer

Stadsdirektör Palle Lundberg anser att avtalet med konsultbolaget ligger på marknadsmässig nivå.Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Den amerikanska konsultfirman A&M, Alvarez & Marsal, skulle ha fått 50 miljoner kronor om försäljningen av det kommunala energibolaget Öresundskraft genomförts, skriver Torbjörn Svensson och Truls Nilsson i Helsingborgs Dagblad. Nu fick man nöja sig med 17,25 miljoner för arbetet med att försöka få bolaget sålt.

Palle Lundberg, stadsdirektör och vd i stadens moderbolag HSFAB, försvarar beloppen.

– Ersättningen är i paritet med marknadsnivån för den här typen av finansiella transaktioner.

Han erkänner att summan är väl tilltagen.

– Det är en hög summa. Ersättningen speglar affärens komplexitet, deras arbetsinsatser och den tidsmässiga förlängning som blev.

Beslutet om att anlita A&M till 50-miljonersuppdraget genomfördes utan upphandling. Många menar att hemlighetsmakeriet var olagligt. Ännu fler menar att det var djupt odemokratiskt att mitt under valkampanjen 2018 dra igång vad som kunde ha blivit Helsingborgs största affär någonsin – utan att väljarna fick någon som helst information.

Lundbergs formulering om ”den tidsmässiga förlängning som blev”, syftar förstås på folkomröstningen. Helsingborgarnas krav på insyn i frågan och om att få göra sina röster hörda fick ett högt pris. Vem förorsakade det? För Lundberg tycks det underförstått vara helsingborgarnas fel, med det ohemula kravet på folkomröstning.

Jag själv – och gissningsvis ytterligare en och annan med mig – menar att stadens ledande tjänstemän bär ett personligt ansvar för de här miljonerna, om nu inte politikerna var inblandade, om politikerna var helt okunniga om vad som var på gång, som det sagts, som det hävdats.

Affären rullar alltså vidare, med nya turer, med nya avslöjanden och fakta. Det är fullständigt ovärdigt. En ”sanningskommission” borde upprättas för att fördela ansvaret för det som skedde, reda ut sanningen och inte minst skapa rutiner för att undvika nya framtida upprepningar. Enough is enough.

Energibolaget Öresundskraft förblir i kommunens ägo. Det stod klart efter folkomröstningen i januari där 96,4 procent av de röstande sa nej till en försäljning. Då gav Moderaterna, Liberalerna och Kristdemokraterna upp tankarna på att sälja bolaget.Bild: Tom Wall/HD.

Kan journalistiken räddas? – 1

Rubriken över Nicholas Lemanns artikel i nya numret av New York Review of Books (27 feb 2020) är dramatisk. Har journalistiken någon framtid?

Lemann tillhör de regelbundna skribenterna i prestigefyllda The New Yorker. Han är också professor i journalistik vid Columbia Graduate School of Journalism. I sin grundliga essä tar han upp dryga dussinet nya böcker, som alla ur olika infallsvinklar behandlar ämnet. Han fokuserar särskilt på  förre The Guardian-chefredaktören Alan Rusbridgers ”Breaking News: The Remaking of Journalism and Why it Matters Now”.

Läget är bekymmersamt. 1800 amerikanska tidningar (de flesta lokala) har lagts ner sedan 2004. Antalet journalister i USA har minskat med 45 procent mellan 2008 och 2017. Dagstidningarnas annonsinkomster har i USA minskat från 450 miljarder kronor (2007) till 180 miljarder (2016).

I dag har enbart Google fyra gånger högre annonsintäkter än hela den amerikanska dagstidningsindustrin.

Den centrala lärdomen av detta formulerar Lemann med en suck:

”Ingen kunde föreställa sig att en riktigt kompetent sökmotor kunde attrahera en publik som är många gånger större än vilket medium som helst, och det utan att leverera något som helst originalmaterial.”

Eller att några år senare ett socialt medium (Facebook), vars innehåll skapades av dess användare, kunde upprepa samma prestation.

Lemann hänvisar till 1980-talet som papperstidningsbranschens bästa tid. Han var själv då ”the kid reporter on the national staff of Washington Post”. Vi var helt hängivna vårt arbete och medvetna om vår position som ett slags journalistikens elit, minns han.

Rusbridger skriver något liknande om The Guardians roll: ”Premiärministrar, generaler, spioner, ärkebiskopar, prinsessor, filmregissörer, industriledare … alla kom och åt lunch med oss på invitation med kort varsel”.

När internet lanserades på 1990-talet såg de flesta journalister det nya mediet som ett gudasänt verktyg. 

Så blev det inte. Det nya spindelnätet skulle på mindre än två decennier sluka det mesta av dagstidningarna i världen.

Mer om detta i en följande blogg.

New York Times webbsida.

Tre tjänstemän och ”sanningen” om Öresundskraft: Golf, fiske, piano?

Helsingborgs avgående ekonomidirektör Ulf Krabisch. Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Efter 18 år som Helsingborgs ekonomidirektör väljer den nu 62-årige Ulf Krabisch att avgå, dryga månaden efter folkomröstningen om Öresundskrafts försäljning, det som skulle bli den största affären i Helsingborgs historia.

I HD:s artikel häromdagen får Krabisch frågan om ”Öresundskraftshistorien påverkat ditt beslut?”. Den ställs skriftligt av HD:s stjärnreporter Torbjörn Svensson, som är en av de som kompetent bevakat alla turerna i den här sorgliga historien. Han ges inte tillfälle att intervjua den avgående ekonomidirektören.

Krabisch vill ”vill ägna tid åt sin fru, golf, fiske, piano och vistas mer i naturen”, skriver han i svaret. Och nej, ett enda ”Nej” är svaret på den ovan citerade frågan.

Men varför får inga följdfrågor ställas? Varför dessa rökridåer? De avgörande frågorna är ju om Krabisch agerat helt på egen hand när det gällde att anlita de konsultbyråer som nu kostar Helsingborg mer än 25 miljoner kronor. Och om politikerna varit informerade, i synnerhet kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson. Denne har själv bedyrat att han ingenting visste när ”tjänstemän” mitt under valrörelsen kontaktade bl a ett av världens mest exklusiva konsultbolag, amerikanska A&M, Alvarez & Marsal, md huvudkontor i New York.

Gick det till så, gick det verkligen till så, att tjänstemän gick bakom den politiska ledningen för att förbereda miljardaffären?? Eller?? Vi är många som är intresserade av sanningen. Svaret på frågan är avgörande för Danielssons politiska framtid.

Omständigheterna kring intervjun är pinsamma för Helsingborg och för den tystnadskultur som Peter Danielsson gjort till ett fundament i sitt fögderi. Vi som hoppades att Danielsson och hans kumpaner skulle ha tagit till sig något av innebörden av valresultatet, Makten – Folket 3 – 96, vi ska nog inte hoppas på någon förnyad insikt.

Krabisch avgång hade ju varit ett perfekt tillfälle att genomlysa vad som hände dagarna kring valet 2018 och under alla turer fram till folkomröstningen – och att lägga det till handlingarna. Nu försvinner de tre topptjänstemän som hade kunnat berätta ”sanningen och ingenting annat än sanningen”. Och Öresundskraftsaffären lever vidare som en varböld i Helsingborgs politiska kultur.

Förrutom Krabich har också Renée Mohlkert, ”senior rådgivare”, sagt upp sig. Hon ska fylla 60 år och ingick också i stadens beredningsgrupp i Öresundskraftsaffären. Den tredje personen i ledningsgruppen, Elin Ask, lämnade sin tjänst redan i somras. Hon och stadsjuristen Magdalena Kocan startade en gemensam juristbyrå.

Det måste bli ett slut på Helsingborgs stads ovilja att informera öppet och trovärdigt. Omständigheterna kring de här avgångarna med nyckelpersoner i Öresundskraftsaffären är pinsamma och obehagliga. Jag upplever spektaklet som undanflykter och inget annat.

Det är nog nu. Minns 96 – 3!

Kosovo går in i en ny fas med ny premiärminister

Kosovos nye premiärminister Albin Kurti.

Kosovo är fortfarande ett av Europas fattigaste länder, med hög arbetslöshet och en sårig relation till grannlandet Serbien, där Kosovo var en autonom republik ända fram till Natos bombningar 1999. Men sedan Albin Kurti den 3 februari tillträdde posten som Kosovos premiärminister kan den unga staten ha kommit in i en ny fas av sin utveckling.

Kurti var studentaktivist under 1990-talets protester mot det serbiska styret under dess sista år och satt fängslad i Serbien under tre år. Han protesterade också mot FN:s närvaro i Kosovo under perioden 1999 – 2008 då FN administrerade landet.

Efter valet i Kosovo i oktober 2019 krävdes fyra månaders förhandlingar tills dess att Kurdis albansknationalistiska vänsterparti Vëtevendosje kunde nå en uppgörelse med mittenhögerpartiet LDK, som länge leddes av Kosovos pacifistiske ledare Ibrahim Rugova.

Kurdi har lovat ta strid mot korruption och nepotism, skrev TT. Den stora utmaningen för den nye premiärministern blir att hantera relationen till Serbien, som inte erkänt Kosovo. EU-ledda samtal bröt samman sedan Kosovo infört 100 procentiga tullar på serbiska varor.

Den nya premiärministern kan innebära början till ett nytt skede i Kosovos historia. Landet har från självständigheten letts av tidigare gerillakämpar från militanta UCK vars engelska namn är KLA, Kosovo Liberation Army, som återkommande anklagats för korruption och krigsförbrytelser.

Under 23 år i opposition har Albin Kurti fått rykte om sig att vara intelligent och principfast, skriver brittiska The Economist, som också pekar ut honom som en ”dogmatisk vänsterpolitiker”, som förespråkar ett sammangående mellan Kosovo och Albanien. I dag har han backat från det förslaget och menar att unionen kan vänta, det viktigaste nu är att bygga ett starkt Kosovo.

Hans inhemska utmaningar är stora, fortsätter tidskriften. Under lång tid har administrativa tjänster fördelats bland anhängare till KLA. En nyutnämnd minister säger att han är mindre bekymrad över sabotage från tjänstemännens sida – och mer över att så många i hans ministerium är okvalificerade och fått sina jobb genom nepotistiska utnämningar.

Artikeln avslutas med en gissning att Albin Kurti leder ett Kosovo som har så stora problem att den nye premiärministerns smekmånad med väljarna inte kommer att bli långvarig.

Hans viktigaste fråga blir att lösa upp knutarna i konflikten mellan Kosovo och Serbien, något som kommer att innebära stora utmaningar för båda parterna. Därnäst handlar det om landets ekonomi och väldiga arbetslöshet.

Albin Kurti tog till tårgas mot den förra regeringen. Nu ska han själv leda Kosovo. Foto: Visar Kryeziu/AP/TT.

Svensk-latinamerikanska Liberación förlorar presstöd och läggs ner?

Semanario Liberación har sedan 1981 getts ut på spanska i Sverige med en särskild målgrupp, latinamerikaner bosatta i Sverige. Nu hotas tidningen av nedläggning, sedan Mediestödsnämnden dragit in det årliga bidraget.

”Semanario Liberación har publicerats på spanska i Sverige i nästan 40 år och sedan 1986 har det gjorts med presstöd från presstödsmyndigheten, tidigare Presstödsnämnden, nu Mediestödsnämnden. Under alla dessa år har vi utan undantag fått den sökta hjälpen från nämnden.”

Så skriver Miguel Beloqui / chefredaktör för den spanskspråkiga tidningen Semanario Liberación, som ges ut i Sverige som veckotidning med en speciell målgrupp, latinamerikaner bosatta i Sverige. 

Men inte längre. Beloqui vänder sig till nämnden och undrar vad avslaget grundar sig på.
” För första gången på nästan 40 år med kontinuerligt stöd fick vi avslag på vår ansökan.”

Bidragsansökan för 2020 skickades enligt reglerna in i september. I november fick redaktionen ett mejl från myndigheten där det hette att:
”Granskningen ger stöd för en bedömning att tidningen inte uppfyller kravet» om redaktionella innehåll.”

Sedan 1986 har utgivningen skett med presstöd från presstödsmyndigheten. I princip samma regler har reglerat förutsättningarna för stödet under alla åren, skriver Miguel Beloqui. 2018 godkändes ansökan utan invändning, liksom under alla tidigare år, då tidningen funnits.
Till slut fick representanter för tidningen träffa nämnden den 11 februari i år. Då framfördes för första gången ett annat motiv till avslaget, att ” Liberación inte kan räknas som dagstidning” (eftersom den bara kommer ut med ett nummer per vecka).

Året är 2020 och hela dagstdiningsbranschen befinner sig i en accelererande kris. Utom Dagens Nyheter.
Många har betonat vikten av att bevara den lokala journalistiken, kanske den mest hotade.

Men hör inte en tidning som Semanario Liberación till en liknande kategori, en tidning som är unik och livsviktig för den stora grupp svenskar ur olika generationer, med rötter i Latinamerika, många av dem har kommit hit som flyktingar från fascistiska regimer i Chile och Argentina.

Tidningen grundades med den stolta devisen, ”Mot desinformation, för freden, oberoendet och folkens självbestämmanderätt”.
Den sortens tänkande behövs mer än någonsin i dagens Latinamerika där högernationalistiska regimer härjar.

Tidningen har försett sina läsare med allomfattande information om den ekonomiska, sociala och politiska händelseutvecklingen i Latinamerika. Den har varit en huvudkälla för information om Latinamerika. Många latinamerikaner som sökt fristad i Sverige har kunnat följa händelseförloppen i sina hemländer genom Liberación.

Med åren har Semanario Liberación utökat sin bevakning till att även omfatta aktiviteter och händelser i Sverige. Allt från kultur, idrott, vardagsliv, samhällsutveckling till andra betydelsefulla svenska nyheter.
Veckotidningen bevakar också kontinuerligt den svenska samhällsdebatten. Inte minst har Liberación varit en viktig nyhetskanal för alla spanskspråkiga under valrörelser. Semanario Liberación är det enda spanskspråkiga mediet i Sverige som publiceras regelbundet.
Jag hoppas att Mediestödsnämnden finner möjlighet till fortsatt stöd, eller samarbetar med någon annan myndighet, som SIDA, för att säkra Liberacións framtida existens. Allt annat vore bedrövelse.

Demonstration i Santiago. Foto: Sören Sommelius.

”Goda relationer med Ryssland allt viktigare”

Café Singer på Nevski Prospekt, Sankt Petersburgs legendariska huvudgata. Foto: Sören Sommelius.

”För Sveriges nationella säkerhet är goda relationer med Ryska federationen långt viktigare än goda relationer med Förenta staterna. Detta är närmast en självklarhet.”

skriver Anders Björnsson, på sajten Bevara alliansfriheten. Nej till Nato.

Ändå är relationerna mellan Sverige och grannlandet Ryssland värre än usla. Skillnaden mellan hur Sverige och Finland förhåller sig till Ryssland är total.

På Olof Palmes tid var det självklart att den svenska regeringen gav samma information till Sovjetunionen som till USA, det var en grund för den svenska alliansfriheten som i sin tur varit ett fundament för svensk politik under mycket lång tid.

I dag målar den politiska och militära ledningen i Sverige upp Ryssland som fientligt sinnat och ett hot mot Sverige. Avancerade amerikanska vapen har köpts och kommer att ställas upp på Gotland och/eller Öland, sannolikt riktade mot Ryssland, något som förstås direkt skapar ökande spänningar och i värsta fall krigsrisk mellan de båda länderna.

På 1990-talet, efter Sovjetunionens fall trodde många på ett nytt slags relation mellan Sverige och Ryssland. Det talades om ett Svenskt institut i Sankt Petersburg för kulturellt utbyte. Man planerade för en snabbt växande turism i båda riktningarna. Det fanns inte minst en stor positiv nyfikenhet gentemot Sverige bland många ryssar.

I dag betraktas Ryssland av många svenskar som en militär fiende, ett hot mot Sverige. Få diskuterar vad det beror på och om den svenska politiken förvärrar läget, särskilt resonemangen om svenskt Nato-medlemskap.

Eller med Anders Björnssons ord:

”Sverige har inga fiender och ska inte ha. Ingen stat har gjort oss illa på mycket länge. Detta är ett förtroendekapitel som vi inte ska förslösa.” …

”Med Ryssland har vi haft ett samförstånd sedan det sista rysk-svenska kriget 1808–09, som inget av de bägge länderna ville utan som påtvingades dem i storpolitisk gambit. Här kan man tala om en försoningskultur som sträcker sig över två hundra år. Det finns många svenskar som har haft Ryssland att tacka för mycket; Alfred Nobel är en av dem, liksom hans bröder.”

Björnsson slår också fast att Sverige självklart ska ha goda relationer med USA, som ”i Ryssland ser en fiende vilket vi inte bör göra, och det oaktat att detta lands regering sorglöst bryter mot folkrätt och ingångna internatonella avtal, också sådana som är sanktionerade av Säkerhetsrådet.”

Han uppskattar särskilt att Sveriges nya utrikesminister Ann Linde har börjat språka med sin ryska motpart, ”det är bra och löftesrikt”.