SYMPOSIUM PÅ KRAPPERUP: Om platsens själ och om den platsspecifika vandringsteatern

Teatersymposium på Krapperup om Genius Loci, Platsens ande. En av flera debattpaneler. Från vänster: Michael Mania, moderator, Martha Vestin, avgående chef Alla tiders teater och teaterprofessor, Mattias Hahne, konstnärlig ledare på Teater Insite i Malmö. Jan Mark, författare, översättare, dramaturg, David Weiss, skådespelare, Alla tiders teater och Sören Sommelius, moderator.

I fredags genomfördes på Krapperups slott ett ovanligt heldagssymposium med 15-talet föreläsare, med olika slags relationer till Krapperups sommarteater, som sedan blivit Alla tiders teater – och till dess ledare Martha Vestin, som nu lämnar chefskapet för teatern.

Det handlade speciellt om ”Genius loci”. Begreppet går tillbaka till romers tid och religion och syftar på ”platsens själ”, platsens identitet.

Inom teatervärlden är genius loci nära förknippat med platsspecifik vandringsteater, som regissören och teaterprofessorn Martha Vestin med sommarteatern unikt och framgångsrikt arbetat med under 30 år i Nordvästskåne, med Krapperups slottspark som epicentrum, mellan Kullaberg, Höganäs och Helsingborg, med en rad unika uppsättningar.

– Inomhus kontrollerar teatern åskådaren, sa Martha Vestin. Publiken är konsumenter. Utomhus blir det något annat, när platsen spelar med i vår gestaltning.

”Platsens ande” är ett begrepp med lång tradition.

– Det finns absolut en platsens ande inskriven hos Shakespeare, underströk Jan Mark, dramaturg, översättare och författare och Shakespearekännare. Han har medverkat i flera av Martha Vestins produktioner för Sommarteatern som dramaturg, särskilt med Shakespeareproduktioner.

Mattias Hahne är konstnärlig ledare för Teater Insite i Malmö, där han arbetat med platsutforskande teater sedan 2006.

– Allt börjar med berättelsen, det här ska vi berätta. Frågan blir sedan var vi ska spela och hur vi ska finna nya sätt at berätta.

Tuomo Haapala, kompositör och musiker, har utforskat Staden som scen och gjort ett 30-tal föreställningar/Happenings i olika städer, där dess miljöer och invånare varit aktörer.

– Jag har använt både en ångbåtsorgel, en grodmansorkester och en flygande symfoniorkester i mina produktioner.

Torbjörn Grass har ”platsspecifika instrument” som sin specialitet, men har också skrivit musik till flera av Sommarteaterns uppsättningar, bland annat Macbeth.

– Det är spännande att släppa ut annorlunda ljud i naturen, säger han.

På Krapperup ger han ett elektroniskt extranummer efter sitt föredrag, spelat med elektricitet och en magnet på en gammaldags kaffeburk av metall.

Hans har skapat nya instrument som Indusstriofonen speciellt för nya kompositioner i särskilda musikaliska rum, som gamla industrilokaler och gruvor.

Pär Pinge Gustafsson, professor emeritus från Alnarp, talar om musik, teater och landskap. Med kreativ energi och en gammal overheadprojektor som gjord för hans berättande med snabbt skissade teckningar, talade han om Alnarpskursen ”Landskapet som föreställning”, med olika inspirationskällor.

– Också Lars Vilks var en del av kursen. Frågan är om kursen blivit till utan hans idéer.

Svenska Dagbladets mångårige teaterkritiker Lars Ring blev dagens sista talare. Han lovordade Sommarteaterns arbete.

– Jag gillar många av teaterns föreställningar, alldeles särskilt Stormen på Kullaberg, som jag räknar bland en av de fem bästa uppsättningar jag sett.

Ring betonade teaterns vikt i samhället.

– Vi behöver riter eller händelser som gärna kan vara samhällsreflekterande – och kan ge oss en spegel för de vi är. Jag själv går på teater för att hitta en skärva att spegla mig själv i.

Martha Vestin fick under dagen frågan om hur hon kom på idéen med vandringsteater på Krapperup.

– Slottsträdgården innehåller en mängd olika miljöer, skogen, speciella träd, gläntor, allt fanns uppdukat. Det gav sig själv.

Inom sociologin talar man vad jag vet inte om ”platsens ande” utan om ”platser” och icke-platser. En plats existerar i förbindelse med sin omgivning, medan en icke-plats bestäms av sin funktion, inget annat.

En icke-plats kan vara en köpmarknad eller en flygplats. Den som går in i icke-platsen förlorar sin individualitet och reduceras till kund som konsumerar, eller i det senare fallet till betalande resenär som färdas.

Den som rör sig på en ”verklig plats”, en genius loci, återfår sin roll som individ. Konsumenter kan inte forma en demokrati, bara individer.

Jag lyssnar på seminariet under nästan åtta timmar. Idéer om människan, samhället, konsten, teatern, om genius loci och den platsspecifika vandringsteatern flimrar förbi. Och jag minns de många uppsättningar jag sett och drabbats av, om det nu varit Sommarteater på Krapperup eller de senaste årens Dit hör Alla tiders teaters produktioner som Brechts Mor Courage på Fredriksdal, Kung Ubu i Höganäs eller Missing Alice i den trolska Krapperupsparken.

I skymningen begav vi oss alla från teaterseminariet ut i en näraliggande Genius loci, Krapperups slottspark och skog, där Naturen Vet, årets miljöinriktade uppsättning, spelades, av en engagerad ensemble med amatörer och proffs och medverkande ur många olika generationer, medan mörkret tätnade och månen så vänligt lysande över oss gled upp över horisonten.

Fem dagars filmfestival i Båstad över: Visioner, svensk film, Giliap …

Ulf Bjereld (tv) leder en debat under Lilla filmfestivalen i Båstad sextio år efter det att Bo Widerberg 1962 publicerade sin stridsskrift ”Visionen i svensk film”. Medverkande var, fr v: Björn Runge, Marika Lagercrantz, Kalle Boman, Donna Sherifi, Johanna Löwenborg och Sören Sommelius.

Båstads Lilla filmfestival är över för den här gången efter fem inspirerande dagar fyllda av filmer, många i grundaren Bo Widerbergs anda – och därtill två filmer av mästaren själv, Kvarteret Korpen och Elvira Madigan.

1962 skrev Bo Widerberg en frän debattbok, ”Visionen i svensk film”, där han var djupt kritisk till bristen på visioner i svensk film. Hans kritik vände sig inte minst mot Ingmar Bergmans totala dominans den gången.

Widerberg utnämnde Bergman till ”vår andes dalahäst i världen” och menade att hans filmer var en exportvara fylld av ohöljd exotism.

Bergmans dialog är krystad, skrev Widerberg, och det är lätt att hålla med. Och hur var hans berättarform. Jo, ”sketchen är hans stilmedel”, fortsatte Widerberg och nämnde särskilt ”Sommaren med Monica” som avskräckande exempel.

Kritiken mot Sommaren med Monica tycker jag nog är orättvis. Men i mycket hade han nog rätt i övrigt.

Internationellt hände mycket inom filmens världar de åren. Filmer som Francois Truffauts ”Jules och Jim”, Jean-Luc Godards ”Till sista andetaget”, Viscontis ”Rocco och hans bröder” och många andra öppnade nya vägar. De där filmerna, för att inte tala om Alain Resnais gåtfulla och besynnerliga ”I fjol i Marienbad”– med manus av Alain Robbe-Grillet – gjorde mig till cineast för livet, med en tro på filmens konstnärliga och samhälleliga kraft.

Widerberg klagade i sin skrift 1962 över att det mesta inom den tidens filmproducerande värld inte avgjordes utifrån filmmanuskriptens konstnärliga möjligheter utan av krassa ekonomiska överväganden i bolagsstyrelsernas slutna rum. Han hade rätt.

För filmaren själv fick skriften en avgörande betydelse. När den kom ut hade han inte gjort en enda egen film.  Han kontaktades av Europafilm, fick direkt kontrakt på två filmer, ”Barnvagnen” och ”Kvarteret Korpen”, som båda hade premiär 1963, året efter bokutgivningen.

Det innebar också att svensk film förändrades.

Sextio år efter publiceringen av ”Visionen inom svensk film” arrangerades på filmfestivalen i Båstad ett samtal kring boken lett av Ulf Bjereld, professor i statsvetenskap från Göteborg och Båstad, med fokus på situationen i dag. De deltagande var Björn Runge, Marika Lagercrantz, Kalle Boman, Donna Sherifi, Johanna Löwenborg och Sören Sommelius.

Många frågeställningar kom upp och det fanns hos flera en oro över framtiden. Vad innebär det stundande valet och vad händer om SD får makt över kulturpolitiken? I Danmark ledde en liknande situation till att DR:s Kulturkanal blev nedlagd och till nya lagar som slog fast att televisionen skulle fokusera på ”dansk traditionell kultur”. Vad betyder det att biograferna marginaliseras och internationella strömmande kanaler tar över allt mer? Kan den ökande tillgängligheten på billigare och lätthanterligare filmutrustning kompensera genom att ge nya filmare bättre verktyg och möjligheter?

I ett tidigare inlägg diskuterade jag Roy Anderssons Giliap, som av många svenska kritiker efter premiären 1975 totalsågades för att i dag, 47 år senare, av allt fler hyllas som ett mästerverk.

Med hjälp av vännen Bengt Lorentzons klippbok har jag i dag kunnat läsa min egen recension av Giliap från 1975. Jag var redan då starkt positiv till filmen, även om det fanns invändningar och skrev bland annat:

”Roy Andersson berättar mer i bilder än i ord. Han använder sig av ett mycket uttrycksfullt och innebördsrikt bildspråk ofta i en mycket mörk färgskala. Det är genom bilderna mera än genom replikerna som filmens handling och stämning byggs upp.”

”… Giliap som helhet, som en lyrisk berättelse om ensamhet och undantagsmänniskor är en av de mera intressanta svenska filmerna på senare år”.

Lars-Levi Læstadius, källarmästare på Hotel Busarewski styr från rullstolen sin restaurang i Roy Anderssons film Giliap från 1975.

Giliap – nyskapande film om trygghet och frigörelse

Båstads Lilla Filmfestivals Gert-Håkan Ericsson tar en bild på lördagskvällen av fyra av svensk films stora som kommit till Scalabiografen för att se Roy Anderssons Giliap från 1975, då hänsynslöst kritiserad i dag hyllad av allt fler. På bilden fr v: Björn Runge, Roy Andersson, Kalle Boman och Jan Troell. Foto: Sören Sommelius

Roy Anderssons andra film ”Giliap hade premiär 1975. Efter framgången med den romantiska debuten ”En kärlekshistoria” (1970) beskrevs ”Giliap” som ett fiasko av de flesta kritiker.

Ingmar Bergman lär ha sagt att Roy Andersson borde sluta att göra film, noterar Wikipedia. Och i praktiken blev det så. Under 25 år arbetade Andersson i stället som reklamfilmare (framgångsrikt visserligen, men …) .

Majoriteten av de svenska filmkritikerna tycktes ha förväntat sig ”En kärlekshistoria 2” och förmådde inte ta emot de nyskapande kvaliteterna i Giliap.

På kritiksidornas poänglistor låg Giliap längs ner med en geting tillsammans med Utan trosor i Tyrolen.

Dock fanns ett undantag, författaren och poeten Lars Forssell, som i Expressen jämförde Giliap med dikter av Göran Sonnevi och Gustaf Fröding. Han skrev bland annat:

”Roy Andersson, filmens upphovsman, söker den orimliga kompromissen mellan flyttfågeln och de övervintrande, mellan flykten och tryggheten, sökandet och finnandet. … Det är en långsam film, trevande, famlande — men inte fumlig! — men det är sannerligen bara de tyvärr alltför många som inte orkar tänka som kan finna den tråkig. … Var och en som alls är intresserad av film som människoanalys och synpunktsrik essä över våra levnadsvillkor, han måste helt enkelt gå och se Giliap.”

När Giliap på lördagskvällen visades på Lilla filmfestivalen i Båstad har 47 år gått sedan filmens ”fiasko” och publikens förväntningar var stora. Roy Andersson själv var på plats i Scalabiografen, där han samtalade med filmens producent Kalle Boman.

– Vi lämnade närbilderna och fokuserade i stället på de platser där berättelsen utspelar sig, minns Roy Andersson. Jag tror att rummet ofta säger mer om en person än hur det låter när han eller hon talar.

– Jag är nöjd med att jag gjorde Giliap, fortsätter Roy Andersson. Jag var innerligt trött på den klassiska klippfilmsstilen och ville att den skulle utgå från människan i rummet. Jag har alltid inspirerats mer av konst än av andra filmer.

Filmen är till stor del inspelad i studio i Europafilms ateljéer, men med fina utomhusscener från bland annat Klitterhus i Ängelholm. Den är genomgående fotograferad med ett 40 mm:s objektiv.

Jag minns premiären på ”Sånger från andra våningen” år 2000 på bland annat Röda Kvarn i Helsingborg som med visningen återinvigdes efter en större renovering. Min fascination den gången var stor inför Roy Anderssons speciella filmiska metod, att i så stor utsträckning utgå från noga uppbyggda tablåer, influerad mer av bildkonst är av andra filmer.

Nu är det lätt att se att samma metod introducerades med Giliap, som är en film där regissörens filmiska verktyg används konsekvent och effektfullt för första gången.

Giliap är en berättelse om just det som Forssell beskriver så fint. Det handlar om människors vacklan mellan trygghet och frigörelse, om vad vi gör med livet och de möjligheter vi får oss givna. Det är en film med mycket svärta men utan uppgivenhet.

Thommy Berggren spelar med lågmäld återhållsamhet en ung man på väg ut i livet, som får jobb som kypare på en nergången restaurang, där han upplever en försiktig kärlekshistoria tillsammans med Mona Seilitz’ Anna.

Fotnot: Filmen kan ses gratis på bibliotekens filmtjänst Cineasterna. Filmtjänsten SF Anytime förmedlar Giliap för 39 kr.

Scen ur Roy Andersons Giliap från den restaurang som är en viktig spelplats i filmen.

Jan Troells kortfilmer: Om konsten att se det stora i det mycket lilla

Filmaren Jan Troell i Scalabiografen i Båstad, där under fredagen ett dussintal av hans mycket speciella kortfilmer visades. Foto: Sören Sommelius.

På fredagen genomfördes under Lilla Filmfestivalen i Båstad en alldeles unik visning på Scalabiografen. På programmet stod ett dussintal kortfilmer av Jan Troell under den precisa titeln ”Kryp och tillfälligheter”.

Troell var själv på plats under visningen och kommenterade filmerna i pauser mellan dem i samtal med Kalle Boman, mångårig filmproducentveteran.

Många är inspelade i trädgården till filmarens bostad i Smygehuk som ”Snigeln”.

Det är midsommarfest, släkt och vänner har samlats, ett bord står uppdukat i trädgården. Då får filmaren syn på en snigel med långa spröt. Mitt i midsommarfesten verkar den söka efter något. Filmaren tar upp sin kamera och börjar spela in.

Vid bordet sitter en liten pojke som med hela sitt väsen uttrycker den djupaste förundran över snigelns sällsamma varelse.

Troell växlar bilder mellan snigeln, pojken och festen. På någon kort minut berättar han om vad barnslig förundran kan innebära, om lyckan, om djur och människor, om konsten att se det stora i det mycket lilla.

I en annan kortfilm följer Troells kamera närgånget en mätarlarvs taktfasta vandring över ett bord. Musiken är förstås pålagd av filmaren i efterhand. Men när vi ser den mycket lilla mätarlarven röra sig över Scalabiografens mycket stora duk ser vi i publiken ett mycket musikaliskt och elegant dansande litet kryp som fascinerar.

Några äldre kortfilmer visades också. En är inspelad i Washington i april 2001, alltå före nine/eleven. Här finns bilder tagna en vanlig dag vid det som skulle bli Ground Zero men där nu ingenting hände, mer än att en ung svart pojke dansade framför sin spegelbild och en likaledes svart äldre kvinna långsamt sopad den folktomma platsen där det (ännu) inte fanns mycket att sopa upp. En helikopter går uppe vid tvillingtornens tak in för att landa där. Filmen avslutas med bilder från katastrofen.

–  Jag var i New York för att göra en film om fotografen George Oddner, berättar Jan Troell. Bilderna vid WTC spelades in på en timme som blivit över. Jag trodde att TV-bolagen skulle vara intresserade, men så var det inte. Filmen passade inte in i TV:s stelbenta tidsformat.

Den äldsta av kortfilmerna har Ernst Hugo Järegård i huvudrollen. Den är från tiden av inspelningen av Bo Widerbergs Elvira Madigan och Järegård (i ”Madigan-kläder”) ska göra reklam för sammanslagningen av två banker till en, SEB.

Järegård flörtar och har sig men säger i stort sett hela tiden bara Skandinaviska Enskilda banken, Skandinaviska Älskliga banken och så vidare i nya ordkrumelurer.

Med hjälp av Kalle Boman har Troell nu påbörjat ett spännande projekt, att samla ihop flera kortfilmer och av dem göra en spelfilm. Det kan komma att handla om vad nyfikenheten kan leda till när den utgår från årtionden och åter årtionden av filmer och fångade ögonblick.