Kategoriarkiv: Donald Trump

Varför ska Sverige se krig som ”solidaritet”?

Karl XII under kalabaliken vid Bender. Närstrid mellan svenskar och turkar. © Carl Wahlbom/Nationalmuseum

”Om det blir krig i vår del av världen, så ska Sverige delta i det kriget. På annat sätt kan man inte tolka officiella uttalanden av svenska parlamentariker och regeringsföreträdare – fastän det heter att vi inte kan hålla oss utanför. Innebörden är att vi inte kommer att vilja avstå från deltagande – eftersom vi har förbundit oss att komma andra länder i EU och Norden som utsätts för anfall till undsättning. Detta kallas ”solidaritet”.”

Så skriver författaren och debattören Anders Björnsson i ett inlägg på sajten alliansfriheten.se.

Under 1900-talets stora krig har Sverige lyckats hålla sig utanför krigshandlingarna, med allt vad det inneburit. Nu driver våra försvarspolitiker utvecklingen åt ett helt annat håll. Sverige ska gå i krig, vi ”kan inte hålla oss utanför”.

Ska vi också delta i offensiva krigshandlingar, undrar Anders Björnsson. Han besvarar själv frågan. Det är ingalunda uteslutet att vi går till anfall innan vi blir angripna, särskilt om vi ”erbjuder främmande makt baser, tillfälliga eller mer eller mindre permanenta, på vår territorium”.

Om Sverige går med i Nato och Donald Trump blir omvald som USA:s president kan situationer mellan USA och Ryssland uppstå som påminner om det vi nu ser utspelas mellan USA och Iran, med hot och värsta sortens militär skuggboxning med ohyggliga insatser. Om Sverige då har militära USA-bemannade Natobaser i Sverige dras vi obevekligt in i ett sådant krigsspel, var sig vi vill eller inte.

Det är ett worst case-scenario som jag själv fasar inför. Det finns förstås många andra.

I över 200 år har Sverige varit ett alliansfritt land som kunnat verka för fred och nedrustning och leva i fred. Nu ska Sverige plötsligt i stället skicka soldater och militära enheter i krig, som om kriget vore möjligt att vinna, bara vi har tillräckligt militariserade vänner. Frågan om kärnvapen berörs sällan eller aldrig i den svenska debatten, trots att konsekvenserna av ett kärnvapenkrig i vår del av världen är så fasansfulla.

Det enda rimliga är att Sverige fortsätter att verka i FN:s anda, att varje svensk regering strävar efter att bygga fred med fredlig medel i stället för att orera om mera vapen och krig som solidaritet.

Nya USA-hot mot Iran Propaganda, lögner

En av de två oljetankrar som attackerades i Omanbukten torsdagen den 13 juni. Angreppen har utlöst förnyade spänningar mellan Iran och USA. Foto: ISNA/AP/TT

USA skickar ytterligare tusen soldater till ”Mellanöstern” heter det i rapporter på tisdagen. ”President Trump har gjort klart att han aldrig kommer tillåta Iran att utveckla kärnvapen”, skriver USA:s nationella säkerhetsråd. Pentagon uppges också överväga att utöka USA:s styrkor med ytterligare 6 000 soldater. Ryssland kallar USA:s beslut för ”en militär provokation”. Kina varnar för konsekvenserna.

USA:s politik att gradvis skruva upp propagandakriget mot Iran är ett vidrigt exempel på sämsta sortens konflikthantering. Omvärldens reaktioner är trots det begränsade, med undantag för de ovan nämnda från Ryssland och Kina.

Varför protesterar inte EU? Många tycks utgå från att Trump sagt att han inte vill ha krig. Men vad spelar det för roll, när tongivande extrema rådgivare i hans inre krets hänsynslöst är ute efter just detta? Och när samtidigt krigsrisken ökar för varje drag i detta hänsynslösa makt- och hotspel från världens mäktigaste militärstat. Historiens dom mot Trumpregimen kommer att bli förödande.

Det är lätt att associera till förspelet till Irakkriget, alla George W Bushs grova lögner om Iraks massförstörelsevapen. Man kan också jämföra med förspelet till det första världskriget, när båda kejsardömena Österrike-Ungern och Tyskland ville framkalla ett krig i tron att det gick lätt och snabbt att vinna. Så blev det som bekant inte.

I historieskrivningen har man sedan skyllt på Gavrilo Princip, den ännu inte 18 fyllda serbiske revolutionären som i Sarajevo mördade den österrikisk-ungerske tronföljaren. ”Skottet som utlöste första världskriget” har det upprepats, men så var det ju knappast.

Redan nu har propagandakriget identifieras. USA:s utrikesminister Pompeo är knappast tillförlitlig med sina kategoriska påståenden om att Iran skulle stå bakom det senaste angreppet på två oljetankrar i Omanbukten i torsdags. Krigets första offer är sanningen.

Donald Trump inte välkommen i London

Demonstranter utanför Buckingham Palace under Donald Trumps statsbesök. Foto: Alkis Konstantinidis/Reuters.

Donald Trump har landat i London. Det är statsbesök och det officiella England tar emot presidenten efter protokollet. Under tisdagen väntas en kvarts miljon britter demonstrera mot besöket.

Trump struntar i vanlig ordning till all anständighet. Bland det första han gjorde var att rasistiskt angripa Londons populäre muslimske borgmästare Sadiq Khan med nedlåtande kommentarer:

”Sadiq Khan har på alla vis gjort ett förfärligt dåligt jobb som borgmästare i London”, dundrade Trump och fortsatte ”han är en stenkall förlorare och borde fokusera på brottsligheten i London, inte på mig”.

Khan, Londons muslimske borgmästare, har kritiserat Trump, skriver New York Times, för hans försök att stänga ute besökare från arabiska länder, och för att hans språk ”påminner om det som användes av 1900-talets fascistiska ledare”.

Foto:
CreditCreditTolga Akmen/Agence France-Presse.

Dessutom hyllade Trump två av de nationalistiska figurerna i Brexitspektaklet, som sina ”vänner”. Den ene var den populistiske Boris Johnson, som nu vill ta över som konservativ partiledare och premiärminister efter avgående Theresa May. Den andre, Nigel Farage, var tidigare ledare för högerextrema UKIP-partiet och vann i EU-valet framgångar med sin pro-Brexit politik.

Donald Trump tittar på en hedersvakt utanför Buckingham Palace. Foto: Toby Melville/Reuters

I London väntas en kvarts miljon människor demonstrera på tisdagen mot den amerikanske presidenten. Trump twittrade i förväg om hur Fake News skulle hitta på demonstrationer mot honom:

“Haven’t seen any protests yet, but I’m sure the Fake News will be working hard to find them. Great love all around. Also, big Trade Deal is possible once UK gets rid of the shackles.”

The Guardian, som i Trumps värld representerar dessa Fake News rapporterade tidigt:

Stora grupper av demonstranter protesterade mot Trumps besök och blåste i visslor och horn nära det kungliga palatset. Man skanderade också Donald Trump är inte välkommen här.

Tidningen intervjuade Weyman Bennett från Stand up To Racism. Han sa att besöket var en förolämpning mot människors grundläggande anständiga värderingar och att det aldrig borde ha genomförts.

Granskning av satiren mot Donald Trump

Omedelbart efter Donald Trumps seger i det amerikanska presidentvalet i november 2016 publicerade den tyska kvalitetstidskriften Der Spiegel ett nummer där Donald Trump på första sidan skildrades som en asteroid på väg mot jorden i kollisionskurs.

Den kubanska konstnären Edel Rodriguez hade gjort teckningen till vilken tidskriftens redaktion satt rubriken ‘DAS ENDE DER WELT’, med underrubriken ”sådan vi känner den”, alltså på svenska ungefär ”Nu går jorden, sådan vi känner, den under”. Det kan noteras att rubriken konstaterade något, den saknade frågetecken.

Den 45:e amerikanske presidentens tid vid makten har satt starka känslor i svallning, konstaterar den brittiske författare Nick Hilton i en fyllig essä på mediesajten ”Medium Daily Digest”.

Hilton konstaterar inledningsvis att Trumps presidenttid har präglats av kaos, varit ”a mess”, men att en positiv konsekvens av detta kaos har varit att ur den har fötts en rad lysande tidskriftsförstasidor, både i USA och i Europa.

I en gedigen genomgång granskar Hilton mediebilden av Trump från tiden för valkampanjen 2016 till nu. 

Samtidigt med Der Spiegel publicerade brittiska New Statesman ett dramatiskt omslag, som i sin hållning påminner om Der Spiegels anslag. Porträttet av Trump har i datorn med hjälp av Photoshop bearbetats till en kärnvapenexplosion. Rubriken är ”Trumps apokalyps”, med den något nedtonade underrubriken ”Hur Trumps populistiska revolt hotar världsordningen”.

Sedan dess har karikatyrerna av Trump följt i en aldrig sinande flodvåg. En återkommande symbol har varit det republikanska partiets elefant. På en akvarellteckning av Barry Blitt i The New Yorker från 2016 är Trump förvandlad till trollkarl som gör tricket med den itusågade damen, här ersatt med en itudelad elefant.

Trumps oförutsägbara högerpopulistiska twitterstyre av USA har lett till stora utmaningar av demokratin. Alltför sällan uppmärksammas sådana i svenska medier, där man ofta särskilt i public service hellre balanserar för-Trump mot mot-Trump på et oideologiskt vis.

Tyska Der Spiegel har hållit hög klass. I ett omslag av samma kubanska Edel Rodriguez, som jag nämnde i början, har Trump halshuggit Frihetsgudinnan på IS-vis. 

Många tidskrifter har, som The Economist och The Time, gjort omslag som tar fasta på Trumps hot att angripa stater han ogillar med kärnvapenkrig. Rubrikerna är lakoniska ”Det kan hända” och ”Making America Nuclear again”. New Statesman gjorde ett bra omslag i augusti 2017 på samma tema. Presidenten sitter och twittrar på ett kärnvapenmoln. Rubriken är ”Trump goes Nuclear. Does the US threaten the World?”

USA kränker FN-stadgan med krigshotet mot Iran

Hans Blix, tidigare generalsekreterare för FN:s atomenergiorgan IAEA, är i en TT-artikel i Aftonbladet djupt kritisk till USA:s beslut att lämna kärnenergiavtalet, som han anser fungerade väl.

– Det är en våldsam kränkning av FN-stadgan som USA har begått. Man talar allmänt om att USA har dragit sig ur kärnenergiavtalet, men det var en diplomatisk uppgörelse som lades fram inför och godkändes enhälligt av säkerhetsrådet. Det var bindande för alla medlemmar i FN, säger Blix och tillägger:

– Man drar sig inte ur ett beslut i säkerhetsrådet, man bryter mot det. Och inte nog med det, USA uppmanar – med påtryckningar mot alla andra stater – att följa i detta brott mot säkerhetsrådets beslut. […]

Blix tror inte att USA vill framtvinga ett krig mot Iran, särskilt inte Donald Trump. Men risken är överhängande att ett storkrig uppstår av misstag:

– Man blåser upp ett väldigt hot och hoppas att detta ska ge en del av den avkastning man vill ha, utan att behöva verkställa hotet. Den stora risken är att det slår gnistor, säger han.

Avkastningen är att USA:s allierade i regionen blir av med konkurrensen från ärkefienden Iran, enligt Blix. Han tror inte alls på de argument som framförts från USA:s sida.

– Jag har en tanke om att det egentligen handlar om att USA ekonomiskt vill försvaga Iran och hindra landets ekonomiska utveckling. För det är ett stort, starkt, mycket aktivt land med en välutbildad befolkning. Det ser USA som ett hot mot sina närmsta vänner i regionen, nämligen Saudiarabien och Israel.

Blix konstaterar vidare att den israeliska militären inte längre bedömer att Iran utgör ett militärt hot. Inte heller har Iran i dagsläget några planer på att skaffa kärnvapen, tror Blix.

– Iran har hävdat att de aldrig haft som avsikt att utveckla kärnvapen. Det kanske man inte behöver tro på. Men man har större anledning att tro på USA:s underrättelsetjänst CIA, som sagt att Iran lade de planerna på hyllan 2003. Det är rätt länge sedan.

För drygt ett år sedan drog sig USA ensidigt ur det avtal som syftar till att begränsa Irans möjligheter att utveckla kärnvapen. Det följdes av omfattande sanktioner mot Iran, vars oljeexport nu mer eller mindre stoppats. Och de senaste veckorna har USA påstått att Iran utgör ett militärt hot mot amerikanska intressen i Mellanöstern.

Inom Trumpregimen finns två hökar och krigshetsare som öppet talat för ett amerikanskt krig mot Iran: Utrikesminister Mike Pompeo och än mer den högerextreme krigshetsaren och säkerhetsexperten John Bolton.

Det obehagliga i det pågående smutsiga politiska spelet är att så få protester mot USA:s politik hörs från omvärlden, varken från civilsamhället eller från politiska institutioner. Det är nu vi måste visa vår solidaritet med det iranska folket. När krigshändelser inletts kommer det att vara för sent.

Risken för att USA går i krig mot Iran ökar

USA förefaller förbereda ett militärt angrepp på Iran, skriver New York Times. Tidningen har utökat sin bevakning av det som sker med ett veckovis publicerat nyhetsbrevAt War”.

USA:s utrikesdepartement har beordrat en partiell evakuering av USA:s väldiga ambassad i Bagdad, sedan Donald Trump hävdat att det finns ett hot från Iran mot amerikanska soldater och anläggningar i Irak. Med samma motivering har många stora amerikanska krigsfartyg med bombplan flyttats till Persiska Viken nära Iran.

Drivande kraft bakom USA:s hot mot Iran är den högerextreme Trump-rådgivren John Bolton som länge verkat för att USA ska genomföra ett ”regimskifte” i Iran. Han backas upp av USA:s hökaktige och krigshetsande utrikesminister Mike Pompeo, medan Trump ännu uttrycker sig i mera vaga ordalag om ett kommande krig.

Mike Pompeo hävdade i förra veckan att utrikesdepartementet hade mottagit uppgifter om ”Iransk aktivitet” som utgjorde en fara för amerikanska anläggningar i Irak och för amerikansk personal. Många har pekat på likheterna mellan George W Bushs lögner om att Saddam Hussain hade massförstörelsevapen i förspelet till USA:s angrepp på Irak.

Från officiellt irakiskt håll har man kraftigt ifrågasatt Pompeos uppgifter. Den brittiske generalen Chris Ghika, biträdande befälhavare för de USA-ledda trupper som strider mot IS, har likaså till medier dementerat USA:s uppgifter och sagt sig inte se någon ökad risk från Iran eller Irans allierade i Irak och Syrien.

På ett möte i USA förr torsdagen presenterade Trumps försvarsminister Patrick Shanahan amerikanska planer på att sända 120 000 amerikanska soldater – för att kunna angripa Iran om landet inleder produktion av kärnvapen eller angriper amerikanska mål i Irak.

Därmed ökar krigsrisken dramatiskt, inte minst risken för krig av misstag. För John Bolton är det dock vad han agerat för ända sedan han var rådgivare till George W Bush.

USA:s krig i Irak (med 36 miljoner invånare) har lett till en sönderslagen stat och miljoner döda. Om Trump skulle angripa Iran, som med 83 miljoner invånare är världens sextonde folkrikaste land, kommer konsekvenserna att bli än värre än av krigen i Irak och Syrien.

Vi kan förvänta oss nya miljoner av människor på flykt, flyktingar som inte är välkomna någonstans, allra minst i Europa. Storskaligt lidande och död, rader av oförutsägbara konsekvenser.

Ändå tas inte Trumps, Pompeos och Boltons råa krigsretorik riktigt på allvar av många medier i väst.

Bilden här under, brittiska The Economists omslag förra veckan. med rubriken ”På kollisionskurs. USA, Iran och risken för krig”.

Irak och Syrien vill stå utanför konflikten mellan USA och Iran

Bilden från USA:s ambassad i Bagdad. Irak vill inte bli inblandat i USA:s aggression mot Iran och hotar nu med att tvinga USA att lägga ner ambassaden. Foto REUTERS/Lucas Jackson.

I början av året uttalade USA att man ville placera ut fler amerikanska soldater i Irak, inte minst som en förberedelse för ett eventuellt krig mot grannlandet Iran. Från amerikansk sida hette det då att beslutet förankrats i Irak efter hemliga förhandlingar.

Men Irak hade inte alls accepterat att bli inblandat i USA:s farliga konflikt med Iran, skriver Lars-Gunnar Liljestrand på sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”. Han citerar Reuters (4/2).

Iraks president Barham Salih avfärdade alla spekulationer om förhandlingar:

”Belasta inte Irak med era egna problem. USA är en stormakt med sina prioriteringar men vi måste kunna leva här.” 

Nu kräver också ledaren för det största partiet i Irak, Moqtada al-Sadr, (27 april) att USA upphör att försöka dra in Irak i konflikten mellan Iran och USA. Al-Sadr lade fram förslag i tio punkter för att stoppa USA:s interventioner i Iraks angelägenheter. Ett av förslagen var att stänga USA:s ambassad i Bagdad.

USA leder den militära koalitionen Operation Inherent Resolve (OIR) som befinner sig med militär trupp i Irak sedan 2014. 

Samma koalition OIR har sedan 2015 också intervenerat militärt i Syrien i strid med folkrätten. Syriens regering har vid flera tillfällen fördömt interventionen och kallat den ett brott mot landets territoriella integritet.

Risken finns nu att även Syrien dras in i en stormaktskonflikt. Flera globala och regionala stormakter försöker skaffa sig inflytande i landet och karva ut delar av territoriet som sina egna intressesfärer.

Den 28 april fördömde Syriens representant vid FN, Bashar al-Jaafari, Turkiet, USA, Frankrike och Storbritannien för att olagligt ockupera delar av landet. Al-Jaafari krävde att dessa stater omedelbart drog bort sina trupper från landet.  (Jerusalem Post 28/4)

Regeringarna i både Irak och Syrien fördömer alltså den utländska interventionen i sina länder och pekar på att den kan leda till utökade krig i regionen med stormakter inblandade. Detta borde vara alldeles tillräckligt för att Sverige (som deltar i den USA-ledda koalitionen OIR:s krig med svensk trupp) skall dra tillbaka den svenska truppen i Irak, skriver Lars-Gunnar Liljestrand och sammanfattar:

”Svenska soldater har inget i Irak att göra och Sverige skall inte understödja aggression mot Syrien.”

Nio Trumpmedarbetare dömda för brott

President Trump tillsammans med Paul Manafort, hans dåvarande ledare för presidentvalskampanjen, nu dömd till fyra års fängelse.

I fredags morse var president Trump bedrövad. Han twittrade att han mådde “very badly”. Orsaken till detta var att hans tidigare valkampanjchef Paul Manafort dömts till 47 månaders fängelse. Dessutom ska Manafort betala tillbaka 220 miljoner kronor, som han anses ha tillskansat sig illegalt. Till det kommer 500 000 kronor i böter.

Åklagaren hade yrkat på mellan 19 och 24 års fängelse. Också domaren TS Ellis tyckte synd om Manafort. Domaren beskrev Manaforts karriär och livsgärningar i mestadels positiva ordalag, skriver Martin Gelin i DN.

Den milda domen har av många tolkats om ett bevis för ojämlikheten i det amerikanska rättsväsendet.  I en kommentar jämför en jurist Manaforts straff med hans egen klients, som komma att dömas till mellan tre till sex års fängelse, för en stöld från en tvättstuga, värderad till tusen kronor.

Elliot hade granskat den åtalades hela liv och funnit att han varit ”en god vän och en generös person” – och tillagt att ”det kan inte dölja hans kriminella agerande”.

Martin Gehlin citerar Center for Public Integrity, en organisation som granskar korruption i USA, som ger en helt annan bild av Manafort och hans lobbyistfirma, som arbetat bland annat för Kongos diktator Mobutu Sese Seko, den filippinska diktatorn Ferdinand Marcos, samt auktoritära regimer i Angola, Nigeria, Kenya, Somalia och Dominikanska republiken. Organisationen kallade Manaforts firma ”lobbyister för tortyr”.Han har även arbetat för ryska klienter med kopplingar till organiserad brottslighet, och för proryska intressen i Ukraina, där han hjälpte Viktor Janukovytj att bli president.

Manafort dömdes för finansbrott, skattebrott, falska vittnesmål och försök att förhindra en rättsprocess. Han erkände sig skyldiga i samtliga 18 åtalspunkter. Men dömdes bara för åtta av dem, efter ingripande från domaren.

Manafort dömdes bland annat för att ha placerat mångmiljonbelopp i dollar på utländska banker och sedan beviljats väldiga lån av andra banker genom att ljuga om sina tillgångar.

Protester har väckts mot mängder av hemligstämplade dokument och bristande insyn i rättegången.

Kan Vita huset på något sätt ha påverkat rättegångens förlopp och domens mildhet? Frågan måste ställs.

Kommer Donald Trump att benåda sin tidigare kampanjchef? Det kan inte uteslutas.

I sin viktiga bok ”Om tyranni. Tjugo lärdomar från tjugonde århundradet” skriver Timothy Snyder bland annat om hur diktatorer som vill bryta ner en rättsstat behöver lydiga jurister. Det går inte att hålla skenrättegångar utan domare. Han fortsätter:

”Enväldiga makthavare behöver lydiga ämbetsmän …”.

USA är inte där ännu. Men det vi ser i samband med Manafortprocessen oroar. Den är en av många väntande rättegångar mot personer som stått Trump nära. Hittills har nio av presidentens närmsta medarbetare dömts för brott.

Paul Manafort. Foto: Carlo Allegri/Reuters.


Kommer Donald Trump att krossa EU?

Mike Pompeo and Viktor Orbán in Budapest in february.. Photograph: Balazs Szecsodi/Hungarian Prime Minister’s Press Office/HANDOUT/EPA

John Bolton, president Trumps säkerhetsrådgivare, betraktas av många som en rabiat ultrakonservativ krigshök. Han har länge förespråkat att USA ska gå i krig med Iran och att USA med maktmedel ska få till stånd ett regimskifte i Nordkorea. Han var tidigt en av de pådrivande bakom USA:s angrepp på Irak 2003.

John Bolton, Trumps säkerhetsrådgivare. Foto: Mark Wilson.

År 2003 skrev Bolton i Chicago Journal of International Law ett slags programförklaring i artikelnShould We Take Global Governance Seriously?”, alltså Ska USA på allvar se till att behålla sitt världsherraväde?

I artikeln gisslar han de så kallade ”globalisterna”, som försöker förena världens stater i olika nät av internationella överenskommelser. Värst i det sammanhanget är för Bolton EU som han ser som den pådrivande kraften bakom en ”globalistisk politik”.

Bolton går längre än så i texten från år 2000, skriver i The Guardian tidningens Europakrönikör Natalie Nougayrède. Hon menar att Bolton redan då identifierade EU som ett ”hot mot amerikanska intressen” och att Donald Trump nu nästan tjugo år senare har en liknande uppfattning. Hon skriver:

”Trumpadministrationen tycker inte bara illa om EU. Man är ute efter att förgöra EU.”

Med den utgångspunkten blir Trumps starka engagemang för den brittiska brexitrörelsen självklart, liksom hans uppsägning av INF-avtalet (om reducering av medeldistanskärnvapen) på ett sätt som säkerhetsmässigt främst drabbar Europa, därtill Trumps upprepade krav att de europeiska länderna ska lägga större summor på militär upprustning.

I sin krönika utgår Natalie Nougayrède från USA:s utrikesminister Mike Pompeos resa i östra Europa i mitten av februari. Pompeo hyllade de ultranationalistiska regimerna i Ungern och Polen. Det är i år trettio år sedan muren föll. Pompeo markerade i tal i Östeuropa att detta skapat speciella band mellan det antikommunistiskt kämpade USA och de östeuropeiska staterna – och han gjorde skillnad mellan de länder som låg bakom järnridån och det övriga Europa.

Det gjorde också Bushs försvarsminister Donald Rumsfeld som 2003 under förspelet till Irakkriget skilde mellan ”old Europe” (dåligt) och ”new Europe” (bra). 

 De högerpopulistiska regimerna i Polen och Ungern har vållat en för EU:s fortlevnad akut kris. När Pompeo nu, under februari 2019 hyllar dem är det ett hån mot EU:s kärnvärden och i all synnerhet mot Trumps favoritfiende Angela Merkel, skriver Natalie Nougayrède.

Att den amerikanska utrikesministern har mage att i tal hylla Polen och Ungern för de politiska övergreppen mot de inhemska rättssystemen borde upprört fler. Pompeo underströk att ”globalisterna” ska sluta lägga sig i nationalstaternas rätt att själva organisera sina juridiska strukturer, alltså ett ställningstagande för regimerna i Budapest och Warszawa mot de krav som ställts från EU-håll.

Europa måste kraftfullt förhålla sig till Trumps EU-fientliga politik, manar Natalie Nougayrède. De länder som orsakat mycket av den nuvarande krisen inom EU har fått en mäktig bundsförvant i en kommande trolig konfrontation vars utgång är ytterst osäker.

Illustration av Thomas Pullin, The Guardian.

Dokumentär om ett fotbollslag i Ohio och en våldtäkt som skakade USA

DocLounge på Beijing 8 på Söder i Helsingborg visade i onsdags Nancy Schwartzmans dokumentär ”Roll Red Roll”, om ett våldtäktsfall som skakade USA och om machokulturen i en småstad i rostbältet. Två lokala fotbollshjältar våldtog en 16-åriga flicka, skröt rått, twittrade uppsluppet och la ut filmer om dådet på sociala medier. 

Gymnasisternas fotbollslag i den nedgångna amerikanska småstaden Steubenville i delstaten Ohios rostbälte var länge stadens hjältar. Men under en vild fest våren 2012 våldtog två av lagets mest framträdande spelare en 16-årig flicka som de supit redlöst berusad.

En av dem som deltog filmade våldtäkten och twittrade filmen vidare. Det sändes upphetsade, triumferande twitter och sms, kors och tvärs. Händelsen skildrades som hur häftig som helst. En av våldtäktsmännen talade glatt om sitt offers ”döda kropp”. Fotbollslagets tränare fick höra om supfesten och anade nog en del men tystade ner och viftade bort.

Vidriga händelser som den här hänger samman med en machokultur som inte bara präglar fotbollsgalna amerikanska städer – men som under #metoo-åren trots allt börjat krackelera, åtminstone i Sverige, fast förmodligen inte lika påtagligt i Trumps USA.

Alexandria Goddard, brottsbloggare.

Att Steubenvillehändelsen blev en nationell nyhet i USA berodde inte minst på en oförvägen brottsbloggare, Alexandria Goddard. När hon börjar rota i fallet får hon lätt fram mängder av material som förövarna själva triumferande publicerat på sociala medier. En lokal polis inleder förhör med de misstänkta. Det finns inga fysiska bevis och flickan själv var medvetslös och helt borta. Men det som går att gräva fram på nätet är en sanning bortom tvivel.

Ändå skyddade många Steubenvillebor i det längsta sina hjältar. Opinionen vändes mot bloggaren som man vill åtala för förtal. Sakta förändrades ändå stämningen, särskilt sedan den maskerade aktivistgruppen The Anonymous tagit sig an saken.

Vi en rättegång döms de båda gymnasisterna som skyldiga till våldtäkt till ett års fängelse.

 I onsdags visade DocLounge Helsingborg den andra av vårens visningar av utvalda dokumentärfilmer, ”Roll Red Roll”, gjord av debuterande Nancy Schwartzman. I den starka, viktiga och kusliga filmen nystas upp vad som hänt. Vi får följa en process där många vuxna i Steubenville, som skolans rektor och lagets tränare, till en början gör allt för att förneka. Sakta förbyts ändå överslätande kommentarer om att ”boys are boys” till nya smärtsamma insikter om vad våldtäkt och sexuella övergrepp gör med de utsatta kvinnorna – och med moralen i ett samhälle som tolererar det.

Trent Mays, left, reacted as his guilty verdict was read in Steubenville, Ohio, on Sunday.CreditCreditPool photo by Keith Srakocic/New York Times.

Efter att ha sett filmen letar jag reda på artikeln i New York Times om rättegången 2013. På bilden t v Trent Mays, fotbollslagets stjärna, efter att ha tagit emot domen som skyldig till våldtäkt.

Samtalet efter filmen leddes av Hedvig Weibull från Folkuniversitet, som inviterat två forskare från Lund, Gabriella Nilsson, docent i etnologi som bland annat arbetat mycket med #metoo, och juristen och rättssociologen Carl Dahlstrand, särskilt insatt i hatbrott på internet.

– Det har blivit allt vanligare att förövare själva dokumenterar sina brott, sa Carl Dahlstrand. I dokumentären avslöjar Anonymous-aktivisterna filmen som sprids – och skapar nationell upprördhet.
Carl Dahlstrand påminner om Instagram-upploppen i Göteborg 2012, då ungdomar la ut bilder med kränkande kommentarer på flickorna i sin klass.
Gabriella Nilsson talade särskilt om hur snabbt lagstiftningen i Sverige förändrats de senaste åren.
– Politikerna jagar gärna de juristerna som friar förövare i uppmärksammade våldtäktsfall. Man kräver strängare straff. I dag har vi fått en samtyckeslag som fungerar bra. Dock fanns en liknande lag mycket tidigare i Norge än här.

Filmvisningen ägde rum i dumplingrestaurangen Beijing 8 vid Mäster Palms plats på Söder i Helsingborg. Lokalen var snudd på fullsatt. 

Två visningar i DocLounge återstår under våren, båda på Beijing 8:
3/4 SivanDivan
1/5 Island of the hungry ghost 

Fotnot 1: Steubenville var en industristad med kol- och järngruvor. Nedgången började efter andra världskriget. I dag lever en fjärdedel av stadens 18 000 invånare under fattigdomsgränsen. Stadens ”tempel” är dess fotbollsstadium, Harding Stadium, som rymmer 10 000 åskådare och ofta är fullsatt under hemmamatcherna. Källa: New York Times.

Fotnot 2: Caroline Troedssons dokumentär ”Patriotic Highway”, som inledde årets DocLounge-visningar, handlar om en korruptionsrättegång i Kosovos huvudstad Prishtina. Filmen kan ses på SVT-Play.