Kategoriarkiv: Frankrike

Permanent vintertid skulle vara rent bedrövligt

 Harold Lloyd filmen Safety Last! (1923) i en ikonisk scen som handlar om tiden.

Sommartid infördes i Sverige 1978, på förslag av den dåvarande liberala Ullstenregeringen, skriver Olle Wästberg, tidigare riksdagsledamot (L) och ordförande i 20145 års demokratiutredning i en understreckare i Svenska Dagbladet, ”Dags för ett slutgiltigt farväl till sommartiden?” .

I söndags återgick Sverige från sommartid till vintertid. På sydsvenska breddgrader innebar det att solen från att ha gått ner 16.34 på lördagen passerade horisonten en timme tidigare på söndagen, 15.15. Kvällarna blir mörkare.

Nu finns ett EU-beslut som går ut på att sommartiden i Europa ska slopas helt. Det började i Finland genom ett så kallat medborgarinitiativ. Om 50 000 finska väljare skriver under ett förslag måste det väckas som motion i riksdagen. Förslaget med vintertid godkändes av den finska riksdagen. Finland väckte sedan frågan i EU, där 80 procent av de deltagande 4.6 miljonerna ansåg att tidsomställningen skulle slopas.

Förra året beslöt EU-kommissionen att sommartiden skulle slopas. Våren 2019 beslöt EU-parlamentet att tidsomställningarna skulle upphöra från och med 2021 – men att varje land skulle få beställa om man ville ha permanent vinter- eller sommartid.

I Finland ville man ha sommartid året om, medan Sverige tycks satsa på permanent vintertid. Det skulle då innebära en tidsskillnad mellan länderna på två timmar.

Fortfarande är det oklart vilken tid Sverige ska satsa på . Vintertid skulle innebära att vi får mörkret kvällar och ljusare morgnar. Sommartid leder däremot till ljusare kvällar, när folk är vakna, menar jag som är helhjärtat för permanent sommartid – och tycker att permanent vintertid skulle vara rent bedrövligt.

Permanent sommartid innebär att det svenska folket får en timme längre kvällar, vilket under sommarhalvåret ger mer tid för uteliv i detta annars så nordliga, mörka och kalla land. Det svenska Statskontoret har genomfört en undersökning som gick ut på att vi alla mår bra av permanent sommartid. Stressforskaren Arne Lowden menar i sin tur att sommartid på vintern skulle vara rent skadligt, därför att solen på vintern skulle gå upp först efter klockan nio.

Så är dock redan fallet i ett av Europas största länder, Frankrike. Paris ligger på ungefär samma breddgrad som London men har trots det centraleuropeisk tid, vilket leder till vad som motsvarar sommartid året om, med extra långa sommarkvällar under sommartidens halvår. Detsamma gäller i ännu högra grad Spanien.

Frågan är långt ifrån avgjord, konstaterar Wästberg. Dock har vintermörkret nu sänkt sig över Sverige och ljuset återkommer inte förrän efter ett mörkt halvår.

Manuell omställning till vintertid i ett gammalt klocktorn. Foto: Charlie Riedel/AP.

Åter till Europa! Slut med Sverige som 51:a delstaten

Foto: Evan Vucci. Ill:Staffan Löwstedt/SvD.

Under många hundra år var svensk kultur huvudsakligen orienterad till de tyskspråkiga länderna, skriver Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap vid universitetet i Luzern i Svenska Dagbladet.

Efter världskriget skedde en snabb omorientering från det germanska till det anglosaxiska och synnerhet amerikanska. Med Olof Palmes ord föredrag många ”amerikansk livsbejakande materialism” framför ”existentialistisk tysk teater”.

Snart blev amerikanskt liv ”måttstocken” för många svenskars liv. Den amerikanska populärkulturen, särskilt televisionen, filmen och musiken blev och har förblivit normen. De flesta svenska har i sina TV-abonnemang ett överdåd av amerikanska kanaler och program – och ett minimum av tyska , franska, spanska och för den delen danska inslag.

Många betraktar Sverige som ”den 51:a delstaten”, skriver Steinfeld men konstaterar i nästa andetag att den tiden nog håller på att gå mot sitt slut och att ”Sveriges intima förhållande med ”själsfränden” på andra sidan Atlanten kan vara över nu”.

Ett nytt skifte då det gäller Sveriges orientering är på gång nu, tror Thomas Steinfeld. Den främsta orsaken, skriver han, ”beror förmodligen inte så mycket på att de europeiska länderna plötsligen funnit ett nytt intresse för varandra, utan på att själsfränden på andra sidan Atlanten drar sig tillbaka.” Ekonomiskt och politiskt är USA ”på väg tillbaka till sin egen kontinent”, fortsätter Steinfeld.

Trumps fyra år vid makten har visat upp ett ofta främlingsfientligt, arrogant och nationalistiskt USA, som med sina militära hot och en alltmer vårdslös kärnvapenpolitik ter sig oberäkneligt och ofta hotfullt.

Detsamma kan sägas om USA:s destruktiv miljöpolitik. Med en ny president kan mycket förändras. Men USA:s tvåpartisystem har i det närmaste kollapsat till följd av republikanernas hållningslöshet. Manipulationerna med högsta domstolen lämnar långvariga och bestående skador på landets politik och kultur. Acceptansen av övergrepp mot grundläggande demokratiska principer har bara gått alltför långt.

Låt Sverige återgå till Europa! Låt skolorna också undervisa i tyska, franska och spanska och andra icke-engelska språk. Ge oss möjlighet att följa TV-program på andra språk än engelska, till exempel genom att göra fransk-tyska kulturkanalen Arte tillgänglig för fler, liksom de nordiska grannländernas TV-utbud.

Låt oss ta tillvara det ”goda och begåvade USA”, men kasta ut det inskränkta och våldsfixerade. Eller med Thomas Steinfelds ord:

För medierna finns det bara ett sätt att ta itu med dessa förändringar, inte minst inom kulturen: Att låta intresset flöda så långt och så brett som aldrig tidigare, att vilja hitta det nya på oväntat håll, att inte ta någonting för givet.”

Foto: Brian Prahl/TT/SvD.

Deltar svenska soldater i Mali i nykolonialt spel?

Dennis Gyllensporre på patrull i Menakai Mali, tillsammans med delar av byrådet. Foto: Tommy Lundmark.

Riksdagen sade den 11 juni i år ja till regeringens förslag om deltagande med en väpnad styrka i den franskledda insatsen Takuba i Mali. Den svenska styrkan beräknas under normala omständigheter bestå av högst 150 personer. Uppgiften är ” att bistå Malis säkerhetsstyrkor med att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium samt även att kunna verka på Nigers territorium”.

Försvarsminister Peter Hultqvist hävdade i riksdagsdebatten inför beslutet att insatsen var legal:

”Det finns i vårt agerande inga som helst problem med folkrätten. Vi har de folkrättsliga mandat som behövs i alla delar i detta sammanhang.”

Den svenske befälhavaren för Minusma generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef över hela den militära delen av insatsen i Mali, beskriver situationen i Mali i ett pressmeddelande från Försvarsmakten:

– Minusma i Mali är ett av FN:s svåraste fredsbevarande uppdrag någonsin.

Svenska styrkor har varit i Mali sedan 2014, huvudsakligen med uppgifter av underrättelsekaraktär. Nu förändras inriktningen till ”säkerhetsoperationer”, som att stridsspana, skydda objekt eller personer eller eskortera transporter”, skriver Dagens Nyheter.

Under Minusmas nya ettåriga mandat som trädde i kraft den 1 juli, efter ett beslut i säkerhetsrådet, kommer den drygt 13 000 man starka FN-styrkan att förändras, i enlighet med den plan som general Dennis Gyllensporre lagt grunden för. Han förklarar att de behöver kunna agera “med mer självförtroende och svara mer robust”. I praktiken innebär det fler snabbinsatsförband och även helikopter-, underrättelse- och specialförband.

De svenska soldaterna kommer inte enbart att agera ”fredsbevarande” på traditionellt FN-vis, utan också använda våld, ”fredsframtvingande”.

– Vi har ett starkt mandat och vi förväntas använda våld för att lösa uppgiften när det behövs. Inte mer våld än vad som krävs, men inte heller för lite våld.

Lars-Gunnar Liljestrand är på sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap!” starkt kritisk mot insatsen. Han skriver:

”Alternativet till ökade insatser av utländsk militär är att främja en dialog mellan de stridande parterna i landet, något som flera gånger förespråkats av ledande maliska politiker och utomstående bedömare men som motverkats av Frankrike som vill se en militär lösning.”

Frankrike vill kunna agera utan bindningar från FN, har ställt sig utanför Minusma och istället satt in egna styrkor tillsammans med militär från staterna i Sahelområdet.

I ett andra inlägg på nämnda sajt skriver Liljestrand vidare: I andra sammanhang har Hultqvist angett vad som sannolikt är det verkliga skälet till svenskt deltagande, nämligen lojalitet med Frankrike och – underförstått – att kvalificera Sverige som militär partner till Frankrike. Han fortsätter:

”Försvarsministerns påstående om ”tillskott” till hela FN-systemet innebär i själva verket att Sverige med sitt deltagande undergräver respekten för FN-stadgan och dess viktigaste del, nämligen våldsförbudet.

Försök har gjorts av maliska politiker att öppna en dialog med motståndarna och söka en fredlig lösning. Frankrike motsätter sig dock detta, då det skulle medföra att dess roll i regionen minskade.

Sverige skall inte medverka i det här nykoloniala spelet utan bör stödja en fredlig lösning baserad på överenskommelser mellan parterna i Mali.”

FN-stadgan och hela FN som idé bygger på icke-våld. När nu svenska soldater deltar i så kallade ”fredsframtvingande insatser”, med våld, tänjer man på FN:s grundprinciper i operationer som genom Frankrikes stora roll har en bismak från kolonialtiden.

Är det rentav så att engagemanget i Mali är en fortsättning av det svenska långvariga engagemanget i Afghanistan, där det viktigaste motivet tycks ha varit att kvalificera Sverige för ett framtida Nato-medlemskap?

Om Sverige ville bygga fred i 20-miljonerlandet Mali kunde antagligen de 380 miljoner som är priset för det svenska militära uppdraget (fram till sista december 2021) ha använts betydligt bättre.

Dennis Gyllensporre skulle ha avslutat sitt uppdrag som chef för FN:s insats i Mali i höst, efter två år. Men som det ser ut nu stannar han ytterligare en tid.Foto: FN.

Algeriets befrielsekamp inleddes efter franska massakrer

Bilden: Franska fallskärmssoldater i en scen ur den italienska filmen (1957) ”Slaget om Alger”.

Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland. I Algeriet kommenderade den franska kolonialmakten tusentals algeriska män, kvinnor och barn att delta i manifestationen för de allierades seger i världskriget.

Men Algeriet präglades av antifranska känslor och den antikoloniala rörelsen hade börjat vinna kraft över hela Algeriet. Algerierna hade ingen lust att delta i de koloniala förtryckarnas segerfirande. I den nordalgeriska staden Setif samlades 4000 personer i en demonstration för självständighet och större rättigheter. Man skanderade ”Slut på ockupationen” och ”Vi vill bli jämlikt behandlade”.

En 14-årig pojkscout Saal Bouzid, höll upp en algerisk flagga. På order av den franske generalen Duval öppnade franska soldater eld . Man dödade 14-åringen och fortsatte med vad som blev en massaker på tusentals obeväpnade demonstranter, skriver MEMO, Middle East Monitor, på 75-årsdagen av massakern, den 8 maj. Saul Bozid kom sedan att omnämnas som befrielsekampens första offer.

Oroligheterna växte med allt fler sammanstötningar mellan algerier och de härskande koloniala fransmännen, som gjorde allt för att kväsa och kontrollera befolkningen. Man satte in flyg och markstyrkor mot de upproriska i flera städer i öst, särskilt Setif och Guelma.

General de Gaulle ledde Frankrikes tillfälliga regering. Han gav order att upproriska bönder och bybor skulle dödas. Ordern följdes av lynchoperationer och summariska avrättningar.

Tusentals dödade kroppar kastades i dammar eller kringliggande raviner när man inte hann begrava dem.

Våldet mot den algeriska befolkningen fortsatte till den 22 maj. Då hade 45 000 algeriska män, kvinnor och barn dödats, i synnerhet i regionen Setif, Guelma och Kherrata. På den franska sidan räknade man 102 dödsoffer.

Nio år senare, i november 1954, inledde Algeriet sitt självständighetskrig. Det krävde 1.5 miljoner algeriers liv ända tills dessa att självständighet kunde utropas 1962.

Den 8 maj är en sorgens minnesdag i Algeriet. I februari 2005 bad FrankRikes dåvarande ambassadör Hubert Colin de Verdière formellt om ursäkt för massakern som han kallade en oursäktlig tragedi. Algeriets president Abdelaziz Bouteflika har kallat Satif-massakern för ett folkmord begånget av de franska ockupationsstyrkorna.

Fotnot: Några år efter Algeriets självständighet besökte jag landet 1969. Spåren från kolonialismen fanns synliga som öppna sår även om Främlingslegionens soldater lämnat sina kaserner. I parkerna fanns fortfarande skyltar Endast för européer, som en påminnelse om den franska ockupationsmaktens rasism.

I huvudstaden Alger var det annorlunda. Där hade frihetsrörelser från Mellanöstern och Afrika sina kontor. Vårt hotell låg symboliskt nog på Che Guevara-boulevarden,, som nog har bytt namn sedan dess.

De gamla kvarteren i Algers kashba såg ut precis om i Pontecorvos klassiska film ”Slaget om Alger”, som hade premiär 1966 och tog algeriernas parti i skildringen av kampen för självständighet.

Från Alger bilade vi söderut genom Sahara i vår svenska Fiat 1500 till oasen Ghardaia. Där träffade vi Yousef, som var en ivrig anhängare av HIF, Helsingborgs fotbollslag. Kraftiga skyfall i öknen gjorde att vi inte kunde fortsätta till Tamanrassert, de blå tuaregernas oas. Men det är en annan historia.

Algeriet ligger i dag i medieskugga. Mycket lite rapporteras om utvecklingen i landet, som till följd av säkerhetsläget länge varit svårt att besöka.

Fotnot: En tidigare bild som låg här har tagits bort. Den var inte det min källa påstod den vara, inte franska soldater vid mördade algerier utan en koncentrationslägerbild från Dachau, förmodligen efter det att lägret befrias.

The Economist utser ”Årets nation”

Årets nation höll allmänna val i lördags den 21 december. Året har präglats av positiva reformer. Men ännu återstår mycket innan landet kan kalla sig en demokrati.

Brittiska The Economist utser årligen i december ”Årets nation”, genom att uppmärksamma ett land som utmärkt sig speciellt i positiva mening under det gångna året. Det är ingen enkel uppgift. Ibland blir det fel. 2015 utsågs Myanmar till Årets nation, efter att ha installera demokrati med Aung San Suu Kyi som ledare. Men, tyvärr, tidigare i år tvingades hon till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag med anledning av den etniska rensningen av Myanmars muslimska etniska minoritet Rohingyafolket.

2019 har i många avseenden varit ett negativt år präglat av stridslysten nationalism, konstaterar tidningen. I Indien har många muslimer fråntagits sitt medborgarskap. Kina har skickat muslimer till läger. USA har angripit internationella institutioner.

Men det finns trots det positiva exempel. The Economist nämner Nordmakedonien som ändrade sitt namn för att gynna fredsprocessen med sin granne Grekland. Grekland har till följd av namnfrågan länge blockerat makedonierna från att inleda förhandlingar för ett EU-medlemskap.

I februari blev Makedonien (eller formellt FYROM, Former Yugoslav Republic of Macedonia) i stället Nordmakedonien. Nu kan landet förhandla med Nato (vad nu det ska vara bra för?). Men Frankrikes president Emmanuel Macron blockerar landets väg till EU, med det enda argumentet att en invitation till EU för ännu en stat från Balkan skulle irritera de franska väljarna.

Två länder blev avsevärt mindre despotiska under 2019, konstaterar The Economist. Det ena är Sudan. Massprotester i landet tvingade dess ledare Omar al-Bashir att avgå. Han har varit en av världens värsta tyranner, som mördat och förslavat så många av Sudans svarta afrikaner att en tredjedel av landet bröt sig loss och bildade Sydsudan 2011.

The Economists vinnarland är oväntat Uzbekistan. Ännu för tre år sedan var landet en postsovjetisk diktatur, ett slutet samhälle styrt med extrem brutalitet och inkompetens. Efter despoten Islam Karimovs död 2016 har mycket förändrats, till en början långsamt, under 2019 allts snabbare och mera långtgående.

Uzbekistans nye premiärminister Shavkat Mirziyoyev har genomfört ett omfattande reformprogram. Det tidigare utbredda slavarbetet på bomullsfälten har förbjudits. Det värsta fånglägret har stängts. Korruptionen i landet har bekämpats, det var den som gjorde det möjligt för svenska Telia att muta sig till gigantiska projekt gällande mobilnät.

Många nya gränsstationer har öppnats, utländska journalister har bjudits in. Den 21 december, i lördags, genomfördes allmänna val.

Trots framstegen är Uzbekistan ännu inte en demokrati. Valets alla partier stöder Shavkat Mirziyoyev, som inte möts av någon opposition värd namnet. Ändå upplever uzbekerna positiv förändring efter 25 år av stagnation, skriver The Economist i sin motivering av att man utser Uzbekistan till Årets nation.

Shavkat Mirziyoyev. Foto Newsweek.

Ska Sverige dras in i krig med Trumps USA mot IRAN?

Trafiken på Hormuzsundet, där den svenskägda oljetankern kapades av Iran. Skärmdump Spiegel Online. Credits +++ dpa-Bildfunk +++.

USA pressar Sverige att delta militärt i en internationell insats för att stärka säkerheten kring Hormuzsundet. Frågan ”analyseras på utrikesdepartementet”, säger utrikeshandelsminister Ann Linde (S) till TT.

Redan har både Tyskland och Frankrike sagt nej till att delta militärt i den brittiskledda aktionen, i realiteten igångsatt av USA som ett led i en lång serie krigshetsande provokationer mot Iran. USA:s första drag stred mot folkrätten, när man ensidigt bröt mot det i  FN:s säkerhetsråd fattade beslutet om the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), regelverket för Irans  viktiga nedskalning med inspektioner från IAEA av Irans kärnkraftsprogram och avskaffande av ekonomiska sanktioner mot Iran. 

Jag har berört detta i en tidigare blogg, utifrån Hans Blix grundliga och välargumenterade analys. Blix menar att ett svenskt militärt deltagande i aktioner i Hormuzsundet ledda av Storbritannien och USA inte bara kan få katastrofala konsekvenser för Sverige utan också kan leda till ett flagrant svenskt brott mot FN-stadgan.

Till saken hör att Irans kapning av oljetankern Stena Impero i Hormuzsundet var ett svar på Storbritanniens kapning av en iransk oljetanker i Medelhavet tidigare i sommar, också den ett brott mot folkrätten.

I en annan TT-artikel motiverar den tyska regeringens representant Ulrike Demmer beslutet med att  landet vill fokusera på ”diplomati och nedtrappning” samt på att rädda kärnenergiavtalet med Iran. Deltagande i en USA-ledd insats kan enligt regeringens talesperson Demmer ”komplicera den frågan”.

Självklart måste Sverige följa Tysklands linje och verka för diplomati, nedtrappning och återupprättat kärnenergiavtal med Iran, enligt beslutet i FN, som inte är villkorat vad än Truump påstår.

Alternativet är fasansfullt. Svenska militära enheter under brittiskt och amerikanskt befäl kan i Hormuzsundet bli indraget i krigshandlingar mot Iran, på Trumps villkor. Något sådant vore både djupt omoraliskt och kusligt, inte minst med tanke på möjliga konsekvenser av ett nytt storkrig i regionen.

Det skulle också innebära ett definitivt brott mot Sveriges månghundraåriga tradition som ett fredligt land, i krig neutralt, ett land som respekterar FN:s världsordning.

USA har en längre tid drivit frågan om militära insatser i Hormuzsundet. Många EU-länder har varit skeptiska. Med ny premiärminister i London, Trumpvänlige Boris Johnson har Storbritannien bytt hållning.

Kvällstidningen Expressens politiska redaktion menar att Sverige ”bör hjälpa Boris Johnson” – och Donald Trump – i Hormuzsundet genom att skicka svenska amfibietrupper. Ändå är tidningen medveten om att det kan leda till att svenska soldater blir inblandade i USA:s krig mot Iran:

”Det kan räcka med ett missförstånd för att det ska smälla.”

Varför talar alla i Sverige om det kommande kriget?

Amerikanska soldater i nordligaste Norge ”för att assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk”?

Förre ambassadören Sven Hirdman höll i början av månaden ett föredrag i franska Talloires om ”Den militärpolitiska situationen i Nordeuropa”. Han undrar varför ingen i Frankrike men nästan alla i Sverige talar om kriget som kommer, kriget mot Ryssland?

Sedan trettio år tillbringar Hirdman återkommande tid i fritidshuset i franska Veyrier. I sitt föredrag reflekterar han över skillnaden mellan det offentliga samtalet i Frankrike jämfört med i Sverige. Han skriver bland annat att …:

”…  ingen här talar om risken för krig i Europa, medan nästan alla i Sverige tycks frukta ett europeiskt krig med Ryssland.” 

Under det kalla kriget fram till Berlinmurens fall gick, konstaterar Hirdman, konfrontationslinjen mellan Öst och Väst vid gränsen mellan Öst- och Västtyskland. I dag har samma gräns förskjutits mot öster och norr till den så kallade Suwalkikorridoren mellan Polen och Litauen, nära Kaliningrad. 

Hirdman ser likheter mellan tiden mellan de båda världskrigen och vår tid.

Kalla kriget tog slut i november 1990. … Efter en period på nästan tjugo år tycks det nu ha uppstått ett nytt slags kallt krig. Det har en oroande likhet med perioden mellan de två världskrigen, alltså under åren 1919 – 1939.

I dag betraktar Nato och Ryssland åter varandra som huvudfiender, precis som under det kalla kriget. USA och Nato har förstärkt sin militära närvaro i Östeuropa samtidigt som Ryssland företagit stora militära övningar längs sina gränser. 

Ur svensk synpunkt är det dramatiskt och oroväckande att Östersjön håller på att förvandlas till ett Nato-Innanhav, även om Sverige och Finland fortfarande står utanför Nato.

Hirdman konstaterar att Ryssland med Sankt Petersburg och Kaliningrad känner sig inträngt i en fälla och kommer, vid behov, att kräva att få passera ut genom de trånga danska sunden. En stor del av rysk handel passerar därtill genom Östersjön – och kan påverkas av Natos närvaro.

Under det ”förra kalla kriget” var USA inte närvarande i Östersjöregionen. Läget nu är annorlunda, ” hundraprocentig närvaro”. Därtill kommer amerikansk press på Norge att ”ta emot ännu fler amerikanska trupper på sitt territorium och även assistera i planeringen av en eventuell konfrontation med de ryska styrkorna i Murmansk.”

På den ryska sidan har man förstärkt de militära baserna i Kaliningrad, både vad gäller nukleära och icke-nukleära missiler. Man har också genomfört flera militära övningar i regionen, varav en del har uppfattats som hotfulla både av Sverige och de baltiska staterna.

Jämfört med kalla kriget är kontakten och dialogen mellan Ryssland och Väst minimal. Sven Hirdman är bekymrad och menar att det nu föreligger en förhöjd risk för allvarliga incidenter …

”… som skulle kunna inveckla Östersjöområdet och hela Europa i en militär konflikt. Det faktum att de båda sidorna förfogar över moderna kärnvapen, även taktiska sådana, gör situationen än mer oroande.”

Hirdman menar att vi helt och fullt måste få med ryssarna i arbetet för att upprätthålla freden och säkerheten i Europa. Han menar att Rysslands hållning i huvudsak är defensiv och att det är uteslutet att Ryssland, oprovocerat, skulle angripa ett land som är medlem av Nato eller EU. Ryssland har ingen som helst strategisk anledning att riskera landets politiska och ekonomiska överlevnad för en sådan sak. Vinsten skulle vara noll.

Skulle ett tredje världskrig kunna inledas med en incident i Östersjöregionen, undrar jag. Om det inte kan uteslutas, vilket jag fruktar, borde inte då allt som kan göras nu vara prioriterat för upprätthålla freden, runt Östersjön och i Europa?

Sverige bör gå med i FN:s förbud mot kärnvapen

”Det kan verka omöjligt”. Film från ICAN, Svenska läkare mot kärnvapen och Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet .

”De socialdemokratiska kvinnor som på 40-, 50- och 60-talen var emot försvarets krav på en svensk atombomb beskrevs återkommande nedlåtande som ”Naiva. Känslomässiga. Irrationella.”

Idag förs kampen för att Sverige ska gå med i FN:s kärnvapenförbud, skrev nyligen Malin Nilsson, Generalsekreterare för Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet och Clara Levin, T.f. generalsekreterare Svenska Läkare mot Kärnvapen, i en debattartikel för SVTNyheter. Där hette det vidare:

”Vår historia är fylld av modiga beslut för nedrustning, men vägen dit har aldrig varit enkel. Det kan verka omöjligt, tills det är gjort. Det är dags för Sverige att gå med i FN:s förbud mot kärnvapen.”

Den tidens S-kvinnor med Inga Thorsson i spetsen manade regeringen att regeringen att välja avspänning istället för kärnvapen.

Inom de kommande månaderna kommer den svenska regeringen bestämma om Sverige ska skriva på förbudet mot kärnvapen eller inte, skriver Beatrice Fihn, Nobelprisbelönade ICAN:s svenska generalsekreterare. Hon påminner om att :

”Enligt en opinionsundersökning gjord av Sifo vill 85% av svenska folket att Sverige skriver på förbudet men regeringen velar ändå.”

Hon skriver vidare: ”Sveriges historia är fylld av modiga beslut för nedrustning och avspänning. Idag känns besluten självklara, men varje steg har varit en kamp.”  

Paris stöder nu ICANs krav på ett förbud mot kärnvapen, som en av många städer världen runt, dock ännu ingen i Sverige.

Förra fredagen anslöt sig Paris till de städer som stöder ICANs krav på ett förbud mot kärnvapen. Stadens borgmästare Anne Hidalgo bekräftade stadens stöd för avtalet. Hon säger:

”Kärnvapen är utformade för att förstöra städer och allt vi älskar i dem. Det är inte förvånande att just städer nu går i spetsen i kampen mot dessa inhumana och omoraliska vapen.”

Paris ställningstagande är särskilt viktigt, skriver ICAN, eftersom staden är huvudstad i ett land med 300 kärnvapen.

Bland andra städer som stöder ICANs krav på kärnvapenförbud finns bl a Los Angeles och Washington DC, men ännu inga svenska städer.

Hela listan över de städer som anslutit sig till ICANs kärnvapenförbud finns här.

Malin Nilsson och Clara Levin vill att Sverige skriver under FN:s förbud mot kärnvapen.


Sociala medier sprider lögner om branden i Paris

När jag första gången såg de ohyggliga bilderna från den brinnande Notre Dame-katedralen i Paris kände jag djup sorg. Det var ofattbart att en av världens vackraste och mest symbolladdade byggnader då verkade vara på väg att bli lågornas rov.

Nästa tanke, som jag omedelbart förträngde och aldrig tänkte till slut var ”måtte det inte handla om en terroristattack”, ett europeiskt elfte september.

SR:s och SVT:s bevakning gav tidigt besked. Allt tyder (fortfarande ett dygn efter branden) på att elden uppstått som en följd av stora renoveringsarbeten i kyrkan. Man nuddade inte ett ögonblick vid andra alternativ.

Dygnet efter den tragiska branden rapporterar tidningen Metro om hur branden utnyttjades av folk som vill sprida falsk eller missvisande information i sociala medier. Metros artikel bygger på material från den amerikanska nättidningen BuzzFeed, som är en kompetent amerikansk nättidning med täta band till Huffington Post.

På ett falskt CNN-konto hette det att CNN kunde bekräfta att branden vållades av terrorister. Också konservativa Fox News råkade ut för något liknande en fejkad video om branden. En falsk Fox-bild som hänvisade till kanalen, påstod att det vid brandplatsen funnit personer som på arabiska ropat ”Allah är störst”, ”Allahu akbar” . Ännu en lögn.

Ett annat konto, ”USfoxnews”, påstod lögnaktigt att den amerikanske kongressledamoten Ilhan Omar hyllat branden, skriver Dagens Nyheter.

Också i Sverige förekom liknande spridning av desinformation. ”Det här är ingen olycka”, skrev den högerextrema debattören Ingrid Carlqvist på Twitter med en länk till en artikel om branden. 

Ännu vid 17-tiden på tisdagen översvämmades svenska Facebooksidor av falska påstående om att branden i Paris vållats av terrorister, som på bilden härunder, utlagd av någon som kallar sig Infidel Nation Patriots II.

Hade läget varit det minsta oklart efter Parisbranden hade den här sortens vidriga hatbudskap, utlagda för att skuldbelägga araber/flyktingar, varit svåra att dementera slutgiltigt. Nog borde ett land som Sverige ha högsta beredskap för den här sortens informationskrig.


När USA manipulerade det ryska presidentvalet 1996

MOSCOW, RUSSIA – 21 AUGUST 1991: Boris Yeltsin giving a speech after the Russian government forces suppressed The August Coup – an attempt by hard-line members of the Communist Party of the Soviet Union (CPSU) to take control of the country. On the right: Vice President of Russia Alexander Rutskoy. Moscow, Russia, on August 21st, 1991. (Photo by Wojtek Laski/Getty Images)

Boris Jeltsin lång illa till inför valet 1996 när han skulle återväljas till Rysslands president. Hans parti Vårt hem Ryssland fick bara 10 procent av rösterna i ett annat val i december 1995. Bara tre procent uttryckte samtidigt förtroende för hans återval. Allt tydde på att kommunistpartiets kandidat Gennadij Ziuganov skulle segra.

I det läget kontaktade någon i hans stab tre rutinerade amerikanska ”spin-doctors”, med erfarenheter av valmanipulation från Kalifornien 1991. De anlände till Moskva med ”fler resväskor fyllda med dollarsedlar”, skriver Helène Richard i marsnumret av Le Monde Diplomatiques engelska utgåva, under rubriken ”När USA fick valvindarna att vända i ett ryskt val”.

De tre agenterna införde amerikanska metoder i det ryska presidentvalet. Särskilt framgångsrikt var bruket av negativa TV-annonser som skulle desavouera Ziuganov och kommunistpartiet.

– Vi lyckades skapa panik bland ryssarna genom att visa bilder på bolsjeviker som brände kyrkor och på köer som visade på varubrist, säger en av amerikanerna. Ingen alkohol, inga cigaretter, ingen tvål … Gud bevare oss från kommunismen. De här slagorden fungerade.

Amerikanska Time hade efter valet en bild av Jeltsin med an amerikansk flagga i famnen på Jeltsin och rubriken ”Jänkarna kom till räddning. Den hemliga historien om hur amerikanska rådgivare hjälpte Jeltsin att vinna valet”.

Bill Clinton var 1996 USA:s president. Han var besluten att göra allt för att Jeltsin skulle återväljas. Clinton hade tät telefonkontakt med Jeltsin och utlovade all tänkbar hjälp. Detsamma gjorde också en rad andra västregimer. Den tyske kanslern Helmut Kohl gjorde två besök i Moskva på fem månader. Frankrikes president Alain Juppé kom till den ryska huvudstaden och gav Jeltsin allt stöd.

Också Clinton besökte Moskva under valkampanjen och gav öppet Jeltsin sitt stöd. I ett tal sa han att han hoppades att ”ryssarna skulle rösta för framtiden”. För honom och andra västledare var Jeltsin en garant för demokrati.

Men, skriver Hélène Richard i LMD, Jeltsins ekonomiska politik var katastrofal. Kriminella gäng utkämpade hänsynslösa strider mot varandra för att ta över den privatiserade sovjetiska industrin. Statsanställda fick inte ut sina löner. Pensionerna sänktes till under existensnivå. 1993 hade Jeltsin låtit armén attackera parlamentet. Han hade också inlett ett brutalt krig i Tjetjenien.

Den 21 februari 1996 ringde Jeltsin upp Clinton. Han behövde mer pengar och bad den amerikanske presidenten om hjälp med att från IMF (Internationella valutafonden) få ett ett lån till Ryssland utökat från nio till tretton miljarder dollar. Två dagar efter samtalet fick Jeltsin det han behövde. Två månader senare övertalade Jeltsin den så kallade Parisklubben att förlänga återbetalningstakten för ett ryskt lån på 40 miljarder dollar till 25 år.

Franska Libérations Moskvakorrespondent skrev vid samma tid att Jeltsin fick allt han pekade på, ”hade han bett om månen hade han förmodligen fått den”.

Den 3 juli 1996 besegrade Jeltsin Ziuganov i andra omgången av presidentvalet.

Jeltsins valseger var en direkt följd av amerikansk manipulering. Från amerikansk sida kallade man det hela för ”demokratistöd”.

Verkligheten innebar något helt annat och medförde mycket som satt sin prägel på dagens Ryssland. Ett otroligt ojämlikt klassamhälle skapades. Ryssarnas tilltro till demokratins möjligheter som politiskt system knäcktes.

Några år senare, i december 1999, nominerade Boris Jeltsin till sin efterträdare Vladimir Putin.

Två skrattande presidenter, Boris Jeltsin och Bill Clinton. Bilden tagen i Moskva 1995.