Kategoriarkiv: Frankrike

Bevara sommartiden och våra ljusa sommarkvällar!

Utanför ICA-affären i byn har hela sommaren stått en representant för en jordgubbsodlare med söta närodlade gubbar till försäljning. Jag kom lite sent på lördagen, hade tänkt mig en liter i alla fall, men den sista hade just sålts, Det får bli i morgon, muttrade jag. Tyvärr, säsongen är slut, allt är plockat, fick jag till svar.

Nå inne i affären fann jag i stället kantareller och kronärtskockor, nya läckerheter för den kommande tiden. Och snart mognar nog björnbären, om det blir några, så torrt som det varit på sistone.

I dag söndag går solen upp i Lund 05.00 och ner 21.26, läser jag i ”Den svenska almanackan 2021, min bibel, ”en almanacka med utförligare astronomiska uppgifter”. Precis en månad tidigare firade vi midsommarafton – fast sommarsolståndet var redan 21/6 kl 05.32.

Den 25/6 gick solen upp 04.24 och ner 21.56. På de 30 dygn som gått därifrån till nu har dagarna alltså blivit 36 minuter kortare på morgonen medan 30 minuter försvunnit på kvällen. En hel timme sommardag –borta. Redan.

Och värre kan det bli, om sommartiden försvinner, vilket kan inträffa redan 2022. Då försvinner ytterligare en timme dagsljus och inte bara under den här månaden utan hela året. Landet sänks i mörker. EU ska reglera frågan om jag förstått rätt.

Debatten i ämnet har varit bisarr och mest handlat om ökad dödlighet vid tidsomställningarna, trots att den måste vara försumbar jämfört med vad alla de som flugit över tidszoner kan tänkas ha drabbats av.

För folkhälsan och för den allmänna trivseln i landet borde det vara ovärderligt att vi under sommarmånaderna tack vare sommartiden kan få en timme längre ljus på kvällarna, efter den vanliga arbetstiden.

Låt oss behålla sommartiden eller permanenta sommartiden till att gälla hela året om nu tidsbytena är så besvärande!

I Frankrike och likaså i Spanien har man samma tid som i Sverige, alltså det som kallas ”den medeleuropeiska tiden” vilket är detsamma som GMT (brittisk Greenwichtid) plus en timme. Paris ligger på samma meridian som London och borde (för att följa solen) haft samma tid som i Storbritannien. Men det har man inte, utan i stället på vinterhalvåret en timme längre kvällar och på sommarhalvåret (med ”dubbel sommartid”) två timmar längre kvällar.

Morgnarna blir motsvarande mörkare. Decembermorgnarna i Paris är oändligt kulna och mörka.

Sommartid eller inte, hösten kommer tids nog. Jag har en annan ”bibel”, ”Det svenska året”, utgiven 1958 av Svenska Turistföreningen. Landskap efter landskap ges meteorologiska upplysningar om snötäckets bortsättande i medeltal, om Sommaren i växtvärlden och om när flyttfåglarna kommer och drar bort.

Näktergalen är en gäst i Skåne som har bråttom. Den kom till Genarp (medeltal av 22 observationer) den 11 maj och bortflyttade den den 6 juli. Och göken bortflyttade i går den 21 juli (41 observationer).

Den här sortens uppgifter påverkas givetvis av de dramatiska klimatförändringarna i vår tid. Göken anländer numera fyra dagar tidigare jämfört med 1980-talet.

Jag hörde en gök kokoa i går morse, trodde att det var förbjudet efter midsommar. Men kanske sa den bara hej då, hej då.

Göken.

Kärnvapenstaterna bryter mot ickespridningsavtalet

Den brittiska ubåten HMS Vanguard som bär upp till 40 kärnvapensstridspetsar ombord.

Storbritannien lanserade tidigare i år en ny kärnvapenpolicy. Ryssland utvecklar ny ”domedagsvapen” och USA ska utveckla nya landbaserade missiler. De tre länderna bryter mot icke-spridningsavtalet NPT från 1968, där de enligt avtalets artikel 6 förbundit sig nedrusta sina kärnvapen, något som nu verkar ignoreras.

Också Kinas kärnvapenarsenal växer nu från cirka 219 (2019) till uppemot 350 (2021) – i en kapprustning mellan Kina och USA.

Alla de fem officiella kärnvapenstaterna utvecklar nya och mer skoningslösa kärnvapen. Kanske är Frankrike ett undantag med en lägre nivå på upprustning med ”bara” 23 miljarder euro på sina kärnvapen mellan 2019 och 2023.

Ända sedan det kalla krigets slut har antalet kärnvapen i världen minskat. Dessvärre verkar den utvecklingen vara bruten nu, skriver Clara Gullman Levin och Josefin Lind, den sistnämnda generalsekreterare i Svenska Läkare mot kärnvapen i nya numret av tidskriften Läkare mot kärnvapen, nr 163 maj 2021.

I augusti finns en planerad ”översynskonferens” för icke-spridningsavtalet (mötet har blivit uppskjutet och skulle ha hållits i april 2020). Om mötet blir av kommer flera stater att få stå till svars för moderniseringar som strider mot avtalets artikel 6 och hela avtalets anda.

Boris Johnsons Storbritannien ökar landets landets kärnvapen till 260 – i stället för den tidigare aviserade minskningen till 180. Det är en ökning med hela 44 % och ett dramatiskt trendbrott, efter det att Storbritannien under trettio år konsekvent minskat antalets kärnvapen i landet. Forskare och experter världen över har starkt kritiserat Storbritanniens beslut, som de menar skapar kapprustning kärnvapenländerna emellan.

Boris Johnson kan se charmig ut med sin slagfärdiga jargong. Men hans politik förfärar ofta. Det gäller inte minst landets nya kärnvapenpolicy, som inte utesluter att att använda kärnvapen mot andra externa hot än just kärnvapenhot.

USA:s kärnvapenarsenal rustas nu upp för ofantliga belopp, 494 miljarder dollar fram till 2028.

Bulletin of American Scientist skriver att USA dessutom planerar för ett helt nytt landbaserat ballistiskt kärnvapen (ICBM) som
ska ersätta de nuvarande missilerna Minuteman III. För tillfället går de nya missilerna under namnet ”Ground- Based Strategic Deterrent” (GBSD) och planeras vara klara i slutet av 2020-talet. Kostnaden förväntas landa på cirka 100 miljarder dollar.

Redan nu finns 400 ICBM utplacerade i olika delstater. Till dessa kommer ytterligare 600 nya missiler. Var och en av dessa kommer att ha en sprängkraft 20 gånger starkare än de bomber som sprängdes över Hiroshima och Nagasaki 1945 och som dödade hundratusentals människor.

När jag läser och skriver om denna kusliga och vanvettiga kärnvapenupprustning blir jag förfärad och beklämd över att Sverige genom övningar och avtal med Nato kan komma att acceptera att amerikanska kärnvapen förs in i Sverige, liksom i de avtal som Norge nu accepterat.

I stället bör och måste Sverige ratificera FN:s och ICAN:s förbud mot kärnvapen, som fick laga kraft i januari i år! Allt annat är omoraliskt vanvett.

Sveriges alliansfria politik har dessutom i FN:s anda skapat en gynnsam fredlig utveckling för landet under mycket lång tid.

USA:s Minuteman III, en kraftfull strategisk missil som genomgått en uppdatering och om cirka 10 år kommer att bytas ut mot en ny typ av missil.

Simone de Beauvoir: ”Varför är jag mig själv” – om det tillfälligas myriader manifestationer

Simone de Beauvoir 1946. Foto: Henri Cartier-Bresson.

”Varje morgon när jag vaknar, redan innan jag slår upp ögonen, vet jag att jag befinner mig i mitt sovrum och i min säng. Men om jag efter lunchen sover en stund i mitt arbetsrum händer det att jag vaknar upp med en känsla av barnslig förtjusning– varför är jag mig själv?”

Så skriver Simone de Beauvoir (Januari 9, 1908–April 14, 1986) i sin självbiografiska Tout compte fait, (All said and Done, saknar svensk översättning) från 1972. 

Den amerikanska författaren Maria Popova utgår från boken på sin originella och alltid läsvärda sajt Brainpickings, med veckobrev i skiftande litterära, konstnärliga och existentiella ämnen.

Beauvoir fortsätter:

”Det som förvånar mig, på samma sätt som det förvånar ett barn som håller på att bli medveten om sin identitet, är själva det faktum att jag finns just här i just detta ögonblick i detta mitt liv och inte i något annat. Vilka tillfälligheter har fört mig hit?”

Hon tillägger med tanke på ”det tillfälligas myriader av manifestationer”:

”Den speciella spermien genomträngde just det ägget, vilket förstås hänger samman med omständigheterna för mina föräldrars möte – och långt dessförinnan av deras födslar och av alla deras förfäders födslar, mindre än en chans på hundra miljoner att just detta skulle ske. Det var en tillfällighet, fullständigt oförutsägbar för vetenskapen på sitt nuvarande stadium, som orsakade att jag föddes som kvinna. Från den punkten och framåt förefaller det mig som om tusentals olikartade framtider skulle kunna ha formats utifrån varje enskilt ögonblick i mitt liv: Jag skulle kunna ha blivit sjuk och avbrutit mina studier; jag kanske inte hade mött Sartre; vad som helst kunde ha inträffat.”

Allt liv är underkastat kosmiska tillfälligheter och allt levande rör sig inom ett tillfälligheternas kosmos. Och ändå, noterar Beauvoir, upplever vi oss själva som ”icke-tillfälliga” varelser med ”fri vilja”. Hon skriver:

”Utkastad i denna värld har jag blivit föremål för dess lagar och slumpmässiga omständigheter, styrd av andra viljor än min egen, av omständigheter och av historien: till följd av allt detta är det rimligt att betrakta min existens som slumpmässig. Men på samma gång som jag gör det slår det mig att jag är ”icke-slumpmässig”. Om jag inte hade kommit till världen hade inga frågor behövt ställas: Jag måste ta det faktum att jag existerar som min startpunkt. För att vara säker, framtiden för den kvinna jag har varit kan omvandla mig till någon annan än mig själv.”

Fotnot: Ganska fri översättning av citaten ur Simone de Beauvoirs bok av Sören Sommelius.

Simone de Beauvoir 1952. Foto:  Gisèle Freund.

Saudiske kronprinsen måste dömas för mordet

Donald Trump ignorerade under två år mordanklagelserna mot den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman för mordet och styckningen av den regimkritiske journalisten Jamal Khashoggi. Foto: CNN.

Jamal Khashoggi,saudisk-amerikanske journalist, besökte den 2 oktober 2018 Saudiarabiens konsulat i Istanbul. Han skulle hämta nödvändiga dokument för sitt stundande bröllop. Hans fästmö Hatice Cengiz, väntade utanför medan han gick han in på konsulatet – för att aldrig komma ut. 

Inne på det saudiska konsulatet väntade en grupp mördare på honom. Khashoggi slaktades. Hans kropp styckades och bars ut i mindre delar av en grupp män med portföljer. De färdades i ett privatflygplan till Saudiarabien. Planets ägare var den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman. Ingen tullkontroll.

Redan den 16 november samma år rapporterade Washington Post att CIA hade kommit fram till att kronprinsen Mohammed bin Salman hade ”beordrat mordet på Jamal Khashoggi i Istanbul”.

Journalisten Jamal Khashoggi mördades och styckades på det saudiska konsulatet i Istanbul.
Bild: TT/AP/Hasan Jamali/Dagens ETC.

Två dagar därefter, den 20.11.18 utfärdade Donald Trump ett dokument om ”den tragiska händelsen”. Trump slätade över. ”Efter storartade oberoende undersökningar vet vi nu mycket om detta förfärliga brott. … Det kan mycket väl vara så att kronprinsen kände till denna tragiska händelse – kanske gjorde han det eller också gjorde han det inte”. Vid ett annat tillfälle noterade Trump att CIA ”inte kom till någon slutsats om kronprinsens inblandning i mordet, de har vissa känslor, men jag har rapporten”.

De män som verkställde mordet tillhörde kronprinsens krets. Tidigt framkom liknande uppgifter. Men Donald Trump såg till att uppgifter hemlighölls och att det avskyvärda brottet aldrig fördes till domstol, trots att allt pekade på att det utfört på beställning av kronprinsen, som i realiteten är den person som styr Saudiarabien.

I förra veckan publicerade Joe Bidens administration en icke-sekretessbelagd underrättelserapport om mordet på Khashoggi. 

USA:s regering bekräftade kronprinsens roll i mordet. Men man gick inte vidare. 

I tidningen Dagens ETC publicerades på tisdagen ett inlägg av Amrit Singh, jurist vid Open Society Justice Initiative. Hon kräver där att den saudiske kronprinsen måste ställas till svars för det ohyggliga mordet.

 Amrit Singhs organisation uppmanar nu ”EU och andra länder världen över att sluta sälja vapen och militär utrustning till Saudiarabien och att belägga kronprinsen, och alla andra som bär ansvar för mordet, med finansiella sanktioner och reseförbud. Att inte följa upp med dessa åtgärder vore samvetslöst. … kränkningar av mänskliga rättigheter kommer inte längre att ignoreras för att möjliggöra vapenaffärer på mångmiljardbelopp.”

USA, Storbritannien och Frankrike är tre av de största vapenexportörerna till Saudiarabien. Men också Sverige har en betydande vapenexport till Saudiarabien. Denna vapenexport möjliggör att av vår tids värsta brott mot mänskliga rättigheter och internationell humanitär rätt: bombandet av civila mål i grannlandet Jemen.

Salem, six, sits on a bed at a malnutrition intensive care unit at a hospital in the Red Sea port city of Hodaida in Yemen. Bilden från 2016.

Jemen hotas nu av en massiv hungersnöd till följd av Saudiarabiens skoningslösa krig. Miljoner människor hotas av svält, skriver The Guardian. Redan lever två av tre jemeniter under svältliknande omständigheter. Kriget har slagit sönder ekonomin och all offentlig service. 

Värst drabbas barnen. Hälften av alla barn under fem år står inför akut undernäring. Många kommer utan behandling att dö. De som överlever får skador för livet. Sjukdomar som kolera, difteri och mässling dödar ett barn var tionde minut i Jemen. FN-talesmän säger att svälten i Jemen ser ut att bli den värsta för mänskligheten på decennier.

Som en kontrast till rapporteringen av den saudivållade svälten i Jemen står uppgifterna om den saudiske kronprinsen Mohammed bin Salman. Ska han få fortsätta att resa till sitt 300-miljonerdollar slott i Frankrike, som om inget hänt? Det franska 1700-talsslottet nära Versailles har kallats för ”världens dyraste privathem”.

Den saudiske prinsen och härskaren Mohammed bin Salman och hans 1700-talsslott nära Versaille, vilket har betecknats som världens dyraste privata bostad.

Paris 1838: Den första fotograferade människan

Boulevard du Temple, Paris, 3rd arrondissement, Daguerreotype. Made in 1838 by inventor Louis Daguerre, this is believed to be the earliest photograph showing a living person. Image source Wikimedia Commons. Foto: Louis Daguerre.

Biden till bloggen är unik. På den ser du den första fotograferade människan.

Du ser honom, gissar att det är en man, i vänstra delen av fotot, just där räcket böjer av.. Han är en man som får sina skor putsade. Vid hans fötter sitter skoputsaren i arbete.

De hästochvagnar eller gående som snabbt tagit sig fram längs parisiska Boulevard du Temple i tredje arrondissementet har tyvärr inte fastnat på bilden. Varför? Jo exponeringstiden är tio minuter. Därför syns enbart mannen som får sina skor putsade och som stått länge på samma plats.

Mannen som får sina skor putsade visste nog då inte att han blev historisk, bara genom att stå där med ansikte mot solen. Han blev den första fotograferade människan, nog är det i klass med den första människan på månen.

Men förmodligen fick han aldrig veta det.

Bilden togs 1838 av ingen mindre än Louis Daguerre, fotografiets och Daguerreotypens uppfinnare. Man tror att det är det första fotografiet med en människa på. Namnet på mannen i bilden är okänt.

Kanske hade Louise Daguerre arrangerat bilden och bett mannen stå där och putsa sina skor. Men det lär vi heller aldrig få veta.

För oss som fotar i dag är ett fotografi ett stycke frusen tid, ett snapshot. Men på Daguerres tid var den frusna tiden tio minuter. Se på bilden igen! Varsågod, ett stycke frusna tio minuter från 1838.

Ändå är det en ”modern” bild. Ljuset över gatan, boulevardens träd och deras skuggor skapar på något vis en ”parisisk stämning”, inbillar jag mig.

Jag läser om bilden i en artikel av Christopher P Jones, författare och konsthistoriker. Jones undrar vad den avporträtterade mannen kan ha tänkt på. Men det ingen lätt uppgift att försöka ta redan på vad en man tänkte på för snart 200 år sedan.

Bakom den här fotografin ligger en teknisk nydaning. Camera Obscuran var en känd teknik, att man genom ett litet hål kunde projicera en uppochnedvänd bild av yttervärlden i ”kamerans” inre. Med hjälp av kemiskt behandlade kopparark (med silversalter) lyckades Daguerre fixera bilden på vad han kallade en daguerreotyp, första gången 1837.

Daguerre började med att fotografera stilleben. Men någon gång under slutet av 1837 eller början av 1838 tog han ut sin kamera och tog den här bilden. Boulevard du Temple var då en fashionabel del av Paris, med affärer, caféer och teatrar. Gatan hade ett öknamn, Boulevard du Crime, till följd av alla de affischer med mord och dramatik som var favoritämnen bland tidens teatrar.

Under andra delen av 1800-talet byggdes Paris centrum om av Georges-Eugène Haussmann, under ett kontroversiellt stadsförnyelseprogram på Napoleon III:s tid. Boulevard du Temple utplånades då och lämnade plats för Boulevard du Prince Eugene.

Den bild vi ser är alltså bilden av en gata som inte finns längre, en bild med en man som inte heller finns men som genom Daguerres bild fått evigt liv.

Permanent vintertid skulle vara rent bedrövligt

 Harold Lloyd filmen Safety Last! (1923) i en ikonisk scen som handlar om tiden.

Sommartid infördes i Sverige 1978, på förslag av den dåvarande liberala Ullstenregeringen, skriver Olle Wästberg, tidigare riksdagsledamot (L) och ordförande i 20145 års demokratiutredning i en understreckare i Svenska Dagbladet, ”Dags för ett slutgiltigt farväl till sommartiden?” .

I söndags återgick Sverige från sommartid till vintertid. På sydsvenska breddgrader innebar det att solen från att ha gått ner 16.34 på lördagen passerade horisonten en timme tidigare på söndagen, 15.15. Kvällarna blir mörkare.

Nu finns ett EU-beslut som går ut på att sommartiden i Europa ska slopas helt. Det började i Finland genom ett så kallat medborgarinitiativ. Om 50 000 finska väljare skriver under ett förslag måste det väckas som motion i riksdagen. Förslaget med vintertid godkändes av den finska riksdagen. Finland väckte sedan frågan i EU, där 80 procent av de deltagande 4.6 miljonerna ansåg att tidsomställningen skulle slopas.

Förra året beslöt EU-kommissionen att sommartiden skulle slopas. Våren 2019 beslöt EU-parlamentet att tidsomställningarna skulle upphöra från och med 2021 – men att varje land skulle få beställa om man ville ha permanent vinter- eller sommartid.

I Finland ville man ha sommartid året om, medan Sverige tycks satsa på permanent vintertid. Det skulle då innebära en tidsskillnad mellan länderna på två timmar.

Fortfarande är det oklart vilken tid Sverige ska satsa på . Vintertid skulle innebära att vi får mörkret kvällar och ljusare morgnar. Sommartid leder däremot till ljusare kvällar, när folk är vakna, menar jag som är helhjärtat för permanent sommartid – och tycker att permanent vintertid skulle vara rent bedrövligt.

Permanent sommartid innebär att det svenska folket får en timme längre kvällar, vilket under sommarhalvåret ger mer tid för uteliv i detta annars så nordliga, mörka och kalla land. Det svenska Statskontoret har genomfört en undersökning som gick ut på att vi alla mår bra av permanent sommartid. Stressforskaren Arne Lowden menar i sin tur att sommartid på vintern skulle vara rent skadligt, därför att solen på vintern skulle gå upp först efter klockan nio.

Så är dock redan fallet i ett av Europas största länder, Frankrike. Paris ligger på ungefär samma breddgrad som London men har trots det centraleuropeisk tid, vilket leder till vad som motsvarar sommartid året om, med extra långa sommarkvällar under sommartidens halvår. Detsamma gäller i ännu högra grad Spanien.

Frågan är långt ifrån avgjord, konstaterar Wästberg. Dock har vintermörkret nu sänkt sig över Sverige och ljuset återkommer inte förrän efter ett mörkt halvår.

Manuell omställning till vintertid i ett gammalt klocktorn. Foto: Charlie Riedel/AP.

Åter till Europa! Slut med Sverige som 51:a delstaten

Foto: Evan Vucci. Ill:Staffan Löwstedt/SvD.

Under många hundra år var svensk kultur huvudsakligen orienterad till de tyskspråkiga länderna, skriver Thomas Steinfeld, författare och professor i kulturvetenskap vid universitetet i Luzern i Svenska Dagbladet.

Efter världskriget skedde en snabb omorientering från det germanska till det anglosaxiska och synnerhet amerikanska. Med Olof Palmes ord föredrag många ”amerikansk livsbejakande materialism” framför ”existentialistisk tysk teater”.

Snart blev amerikanskt liv ”måttstocken” för många svenskars liv. Den amerikanska populärkulturen, särskilt televisionen, filmen och musiken blev och har förblivit normen. De flesta svenska har i sina TV-abonnemang ett överdåd av amerikanska kanaler och program – och ett minimum av tyska , franska, spanska och för den delen danska inslag.

Många betraktar Sverige som ”den 51:a delstaten”, skriver Steinfeld men konstaterar i nästa andetag att den tiden nog håller på att gå mot sitt slut och att ”Sveriges intima förhållande med ”själsfränden” på andra sidan Atlanten kan vara över nu”.

Ett nytt skifte då det gäller Sveriges orientering är på gång nu, tror Thomas Steinfeld. Den främsta orsaken, skriver han, ”beror förmodligen inte så mycket på att de europeiska länderna plötsligen funnit ett nytt intresse för varandra, utan på att själsfränden på andra sidan Atlanten drar sig tillbaka.” Ekonomiskt och politiskt är USA ”på väg tillbaka till sin egen kontinent”, fortsätter Steinfeld.

Trumps fyra år vid makten har visat upp ett ofta främlingsfientligt, arrogant och nationalistiskt USA, som med sina militära hot och en alltmer vårdslös kärnvapenpolitik ter sig oberäkneligt och ofta hotfullt.

Detsamma kan sägas om USA:s destruktiv miljöpolitik. Med en ny president kan mycket förändras. Men USA:s tvåpartisystem har i det närmaste kollapsat till följd av republikanernas hållningslöshet. Manipulationerna med högsta domstolen lämnar långvariga och bestående skador på landets politik och kultur. Acceptansen av övergrepp mot grundläggande demokratiska principer har bara gått alltför långt.

Låt Sverige återgå till Europa! Låt skolorna också undervisa i tyska, franska och spanska och andra icke-engelska språk. Ge oss möjlighet att följa TV-program på andra språk än engelska, till exempel genom att göra fransk-tyska kulturkanalen Arte tillgänglig för fler, liksom de nordiska grannländernas TV-utbud.

Låt oss ta tillvara det ”goda och begåvade USA”, men kasta ut det inskränkta och våldsfixerade. Eller med Thomas Steinfelds ord:

För medierna finns det bara ett sätt att ta itu med dessa förändringar, inte minst inom kulturen: Att låta intresset flöda så långt och så brett som aldrig tidigare, att vilja hitta det nya på oväntat håll, att inte ta någonting för givet.”

Foto: Brian Prahl/TT/SvD.

Deltar svenska soldater i Mali i nykolonialt spel?

Dennis Gyllensporre på patrull i Menakai Mali, tillsammans med delar av byrådet. Foto: Tommy Lundmark.

Riksdagen sade den 11 juni i år ja till regeringens förslag om deltagande med en väpnad styrka i den franskledda insatsen Takuba i Mali. Den svenska styrkan beräknas under normala omständigheter bestå av högst 150 personer. Uppgiften är ” att bistå Malis säkerhetsstyrkor med att bekämpa väpnade terroristgrupper på Malis territorium samt även att kunna verka på Nigers territorium”.

Försvarsminister Peter Hultqvist hävdade i riksdagsdebatten inför beslutet att insatsen var legal:

”Det finns i vårt agerande inga som helst problem med folkrätten. Vi har de folkrättsliga mandat som behövs i alla delar i detta sammanhang.”

Den svenske befälhavaren för Minusma generallöjtnant Dennis Gyllensporre, chef över hela den militära delen av insatsen i Mali, beskriver situationen i Mali i ett pressmeddelande från Försvarsmakten:

– Minusma i Mali är ett av FN:s svåraste fredsbevarande uppdrag någonsin.

Svenska styrkor har varit i Mali sedan 2014, huvudsakligen med uppgifter av underrättelsekaraktär. Nu förändras inriktningen till ”säkerhetsoperationer”, som att stridsspana, skydda objekt eller personer eller eskortera transporter”, skriver Dagens Nyheter.

Under Minusmas nya ettåriga mandat som trädde i kraft den 1 juli, efter ett beslut i säkerhetsrådet, kommer den drygt 13 000 man starka FN-styrkan att förändras, i enlighet med den plan som general Dennis Gyllensporre lagt grunden för. Han förklarar att de behöver kunna agera “med mer självförtroende och svara mer robust”. I praktiken innebär det fler snabbinsatsförband och även helikopter-, underrättelse- och specialförband.

De svenska soldaterna kommer inte enbart att agera ”fredsbevarande” på traditionellt FN-vis, utan också använda våld, ”fredsframtvingande”.

– Vi har ett starkt mandat och vi förväntas använda våld för att lösa uppgiften när det behövs. Inte mer våld än vad som krävs, men inte heller för lite våld.

Lars-Gunnar Liljestrand är på sajtenBevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap!” starkt kritisk mot insatsen. Han skriver:

”Alternativet till ökade insatser av utländsk militär är att främja en dialog mellan de stridande parterna i landet, något som flera gånger förespråkats av ledande maliska politiker och utomstående bedömare men som motverkats av Frankrike som vill se en militär lösning.”

Frankrike vill kunna agera utan bindningar från FN, har ställt sig utanför Minusma och istället satt in egna styrkor tillsammans med militär från staterna i Sahelområdet.

I ett andra inlägg på nämnda sajt skriver Liljestrand vidare: I andra sammanhang har Hultqvist angett vad som sannolikt är det verkliga skälet till svenskt deltagande, nämligen lojalitet med Frankrike och – underförstått – att kvalificera Sverige som militär partner till Frankrike. Han fortsätter:

”Försvarsministerns påstående om ”tillskott” till hela FN-systemet innebär i själva verket att Sverige med sitt deltagande undergräver respekten för FN-stadgan och dess viktigaste del, nämligen våldsförbudet.

Försök har gjorts av maliska politiker att öppna en dialog med motståndarna och söka en fredlig lösning. Frankrike motsätter sig dock detta, då det skulle medföra att dess roll i regionen minskade.

Sverige skall inte medverka i det här nykoloniala spelet utan bör stödja en fredlig lösning baserad på överenskommelser mellan parterna i Mali.”

FN-stadgan och hela FN som idé bygger på icke-våld. När nu svenska soldater deltar i så kallade ”fredsframtvingande insatser”, med våld, tänjer man på FN:s grundprinciper i operationer som genom Frankrikes stora roll har en bismak från kolonialtiden.

Är det rentav så att engagemanget i Mali är en fortsättning av det svenska långvariga engagemanget i Afghanistan, där det viktigaste motivet tycks ha varit att kvalificera Sverige för ett framtida Nato-medlemskap?

Om Sverige ville bygga fred i 20-miljonerlandet Mali kunde antagligen de 380 miljoner som är priset för det svenska militära uppdraget (fram till sista december 2021) ha använts betydligt bättre.

Dennis Gyllensporre skulle ha avslutat sitt uppdrag som chef för FN:s insats i Mali i höst, efter två år. Men som det ser ut nu stannar han ytterligare en tid.Foto: FN.

Algeriets befrielsekamp inleddes efter franska massakrer

Bilden: Franska fallskärmssoldater i en scen ur den italienska filmen (1957) ”Slaget om Alger”.

Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland. I Algeriet kommenderade den franska kolonialmakten tusentals algeriska män, kvinnor och barn att delta i manifestationen för de allierades seger i världskriget.

Men Algeriet präglades av antifranska känslor och den antikoloniala rörelsen hade börjat vinna kraft över hela Algeriet. Algerierna hade ingen lust att delta i de koloniala förtryckarnas segerfirande. I den nordalgeriska staden Setif samlades 4000 personer i en demonstration för självständighet och större rättigheter. Man skanderade ”Slut på ockupationen” och ”Vi vill bli jämlikt behandlade”.

En 14-årig pojkscout Saal Bouzid, höll upp en algerisk flagga. På order av den franske generalen Duval öppnade franska soldater eld . Man dödade 14-åringen och fortsatte med vad som blev en massaker på tusentals obeväpnade demonstranter, skriver MEMO, Middle East Monitor, på 75-årsdagen av massakern, den 8 maj. Saul Bozid kom sedan att omnämnas som befrielsekampens första offer.

Oroligheterna växte med allt fler sammanstötningar mellan algerier och de härskande koloniala fransmännen, som gjorde allt för att kväsa och kontrollera befolkningen. Man satte in flyg och markstyrkor mot de upproriska i flera städer i öst, särskilt Setif och Guelma.

General de Gaulle ledde Frankrikes tillfälliga regering. Han gav order att upproriska bönder och bybor skulle dödas. Ordern följdes av lynchoperationer och summariska avrättningar.

Tusentals dödade kroppar kastades i dammar eller kringliggande raviner när man inte hann begrava dem.

Våldet mot den algeriska befolkningen fortsatte till den 22 maj. Då hade 45 000 algeriska män, kvinnor och barn dödats, i synnerhet i regionen Setif, Guelma och Kherrata. På den franska sidan räknade man 102 dödsoffer.

Nio år senare, i november 1954, inledde Algeriet sitt självständighetskrig. Det krävde 1.5 miljoner algeriers liv ända tills dessa att självständighet kunde utropas 1962.

Den 8 maj är en sorgens minnesdag i Algeriet. I februari 2005 bad FrankRikes dåvarande ambassadör Hubert Colin de Verdière formellt om ursäkt för massakern som han kallade en oursäktlig tragedi. Algeriets president Abdelaziz Bouteflika har kallat Satif-massakern för ett folkmord begånget av de franska ockupationsstyrkorna.

Fotnot: Några år efter Algeriets självständighet besökte jag landet 1969. Spåren från kolonialismen fanns synliga som öppna sår även om Främlingslegionens soldater lämnat sina kaserner. I parkerna fanns fortfarande skyltar Endast för européer, som en påminnelse om den franska ockupationsmaktens rasism.

I huvudstaden Alger var det annorlunda. Där hade frihetsrörelser från Mellanöstern och Afrika sina kontor. Vårt hotell låg symboliskt nog på Che Guevara-boulevarden,, som nog har bytt namn sedan dess.

De gamla kvarteren i Algers kashba såg ut precis om i Pontecorvos klassiska film ”Slaget om Alger”, som hade premiär 1966 och tog algeriernas parti i skildringen av kampen för självständighet.

Från Alger bilade vi söderut genom Sahara i vår svenska Fiat 1500 till oasen Ghardaia. Där träffade vi Yousef, som var en ivrig anhängare av HIF, Helsingborgs fotbollslag. Kraftiga skyfall i öknen gjorde att vi inte kunde fortsätta till Tamanrassert, de blå tuaregernas oas. Men det är en annan historia.

Algeriet ligger i dag i medieskugga. Mycket lite rapporteras om utvecklingen i landet, som till följd av säkerhetsläget länge varit svårt att besöka.

Fotnot: En tidigare bild som låg här har tagits bort. Den var inte det min källa påstod den vara, inte franska soldater vid mördade algerier utan en koncentrationslägerbild från Dachau, förmodligen efter det att lägret befrias.

The Economist utser ”Årets nation”

Årets nation höll allmänna val i lördags den 21 december. Året har präglats av positiva reformer. Men ännu återstår mycket innan landet kan kalla sig en demokrati.

Brittiska The Economist utser årligen i december ”Årets nation”, genom att uppmärksamma ett land som utmärkt sig speciellt i positiva mening under det gångna året. Det är ingen enkel uppgift. Ibland blir det fel. 2015 utsågs Myanmar till Årets nation, efter att ha installera demokrati med Aung San Suu Kyi som ledare. Men, tyvärr, tidigare i år tvingades hon till Internationella krigsförbrytartribunalen i Haag med anledning av den etniska rensningen av Myanmars muslimska etniska minoritet Rohingyafolket.

2019 har i många avseenden varit ett negativt år präglat av stridslysten nationalism, konstaterar tidningen. I Indien har många muslimer fråntagits sitt medborgarskap. Kina har skickat muslimer till läger. USA har angripit internationella institutioner.

Men det finns trots det positiva exempel. The Economist nämner Nordmakedonien som ändrade sitt namn för att gynna fredsprocessen med sin granne Grekland. Grekland har till följd av namnfrågan länge blockerat makedonierna från att inleda förhandlingar för ett EU-medlemskap.

I februari blev Makedonien (eller formellt FYROM, Former Yugoslav Republic of Macedonia) i stället Nordmakedonien. Nu kan landet förhandla med Nato (vad nu det ska vara bra för?). Men Frankrikes president Emmanuel Macron blockerar landets väg till EU, med det enda argumentet att en invitation till EU för ännu en stat från Balkan skulle irritera de franska väljarna.

Två länder blev avsevärt mindre despotiska under 2019, konstaterar The Economist. Det ena är Sudan. Massprotester i landet tvingade dess ledare Omar al-Bashir att avgå. Han har varit en av världens värsta tyranner, som mördat och förslavat så många av Sudans svarta afrikaner att en tredjedel av landet bröt sig loss och bildade Sydsudan 2011.

The Economists vinnarland är oväntat Uzbekistan. Ännu för tre år sedan var landet en postsovjetisk diktatur, ett slutet samhälle styrt med extrem brutalitet och inkompetens. Efter despoten Islam Karimovs död 2016 har mycket förändrats, till en början långsamt, under 2019 allts snabbare och mera långtgående.

Uzbekistans nye premiärminister Shavkat Mirziyoyev har genomfört ett omfattande reformprogram. Det tidigare utbredda slavarbetet på bomullsfälten har förbjudits. Det värsta fånglägret har stängts. Korruptionen i landet har bekämpats, det var den som gjorde det möjligt för svenska Telia att muta sig till gigantiska projekt gällande mobilnät.

Många nya gränsstationer har öppnats, utländska journalister har bjudits in. Den 21 december, i lördags, genomfördes allmänna val.

Trots framstegen är Uzbekistan ännu inte en demokrati. Valets alla partier stöder Shavkat Mirziyoyev, som inte möts av någon opposition värd namnet. Ändå upplever uzbekerna positiv förändring efter 25 år av stagnation, skriver The Economist i sin motivering av att man utser Uzbekistan till Årets nation.

Shavkat Mirziyoyev. Foto Newsweek.