Etikettarkiv: Jimmy Åkesson

Danjins ”Var är mitt hem” nu om dagens Sverige

Danjinj Malinovics ”monolog Var är mitt hem” som i dagarna på Helsingborgs stadsteater framförts för 400:e gången är en monolog om författaren och skådespelarens egen flykt med sin familj från krigets Jugoslavien. Foto: Anna Huerta/Riksteatern.

Danjin Malinovic flydde som ung pojke med sin familj från krigets Bosnien till Sverige. Med mycket kort varsel gav sig familjen i väg från det Jugoslavien där nationalistiska politiker tagit över den politiska makten och på kort tid förvandlat ett fredligt land till ett krigiskt inferno.

På grund av byråkratiska teknikaliteter fick familjen inte visum i Sverige. I två år levde de här som gömda flyktingar, jagade av svensk polis och hjälpta av flyktinggömmare.

Från ett av familjens gömställen kikade Danjin ner på gatan när svenska barn gick till skolan och drömde om att han själv en dag skulle kunna göra det. 

Så blev det också. Familjen Malinovic fick till slut PUT/permanent uppehållstillstånd i Sverige. I dag är alla i familjen svenska medborgare och lever väl i Helsingborg. Danjin har i dagarna kommit ut med sin andra bok, ”Pappa, make och krigsförbrytare”, som bygger på intervjuer med en krigsförbrytare från ex-Jugoslavien. Materialet har också legat till grund för en teaterföreställning.

På Helsingborgs stadsteater har Danjin Malinovic i veckan spelat sin första pjäs, ”Var är mitt hem?”, som, skildrar familjens dramatiska flykt från hemstaden i Bosnien. Föreställningen i Helsingborg i tisdags var historisk, den 400:e, de flesta i regi av Riksteatern, de senare har Teater Gyllene Draken i Nacka stått bakom. Hur många dramatiska verk får så många uppföranden, tänker jag.

Det beror, gissar jag, både på att föreställningen, en monolog med Danjin Malinovic i den enda rollen, är så stark och på att ämnet är så drabbande, vad krig gör med människor.

Därför har målgruppen särskilt varit unga människor och tanken att förmedla en förståelse för flyktingens totala utsatthet och kriget destruktiva krafter.

När jag ser föreställningen dessa dagar i november är det sent på jorden. Jag tänker på att de som borde se ”Var är mitt hem” i dag är sådana som Ulf Kristersson, statsministern med det påklistrade leendet, utrikesministern Tobias Billström, som fjäskande hyllar Turkiet som en demokrati, Jimmy Åkesson, Ebba Busch och de andra i den högerregering som håller på att omvandla Sverige till ett land, som jag allt mindre känner igen. Och som fjärmar sig mer och mer från de grundläggande humanitära värden som gjort Sverige till något av en humanitär stormakt, åtminstone i vissa sammanhang.

Jag har sett ”Var är mitt hem” fyra, fem gånger under de år som gått. De första gångerna uppfattade jag pjäsen som i första hand en påminnelse om de brutala krigen på Balkan och om vad krig gör med människor.

Den här hösten upplever jag föreställningen annorlunda, som ett drama om ett Sverige i moralisk kris, på väg att omvandlas i en omskakande process, som ingen i dag kan veta vart den leder.

För att ta ett aktuellt exempel. Jag läser och upprörs av en artikel i Dagens Nyheter om den Putinkritiska ryska journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina, som av Migrationsverket fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och ålagts att inom fyra veckor lämna sin man och parets fjorton månader gamla son, båda svenska medborgare, för att återvända till Ryssland, där fängelse sannolikt väntar henne.

”Statens intresse av att upprätthålla en reglerad invandring väger tyngre än respekten för privat- och familjelivet” konstaterar man bland annat i beslutet rörande hennes situation.

Behandlingen av Liza Alexandrova-Zorina följer intentionerna i högerpartiernas Tidöavtal, som i sin tur ligger nära SD:s mångåriga flyktingfientliga politik.

Ska vi bara finna oss?

Det särskilda projektets ambitioner: Tidöavtalet och idrottens 51%-regel

Caroline Seger, en av svensk damfotbolls främsta spelare. Här i Sveriges 2-0 mot Island på Myresjöhus Arena 6 april 2013. Foto: Wikipedia.

På det så kallad Tidöavtalets 62:a och sista sida står 2 ½ rader som handlar om idrott, om elitfotbollen och elitishockeyn, under rubriken ”Reformer som ska genomföras i projektet”. Så här skriver högerpartierna och sverigedemokraterna i det gemensamma policydokument som ska ligga till grund för idottspolitiken i Sverige under den kommande mandatperioden, särskilt för de mest publika:

”Ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn.

Regeringen kommer att inleda ett särskilt projekt för högstaligornas konkurrenskraft.”

Det är ingen avancerad stilistisk utformning av det s k ”särskilda projektets ambitioner”. 

I de två meningarna upprepas precis samma ambitioner. Den andra meningen tillför inte något nytt utöver vad som redan sagts i den första. Dessutom upprepas i båda meningarna tunga ord som ”högstaligorna” och ”konkurrenskraft”. Innebörden är otydlig och svårbegriplig. 

Jag fattar inte alls vad Åkesson och Kristersson (som måste ha haft sista ordet om formuleringarna) egentligen menar. Som partiledare borde de bättre vårda sin förmåga att tydligt skriva ner vad de menar.Språket håller inte högstadienivå.

Vad betyder detta på de båda partiledarnas kodade språk? Många har undrat heter det i ett inslag i fredagens Studio ett i radions P1. Frågan har blivit en ”ren snackis inom idrottsvärlden”, menar Sveriges Radio. De korta raderna skulle om jag förstår det rätt om de genomförs innebära väldiga förändringar för den svenska fotbollen och ishockeyn. 

Efter att ha lyssnat på Studio Etts drygt åtta minuter långa inslag om frågan förstår jag lite mer. Tydligen vill SD och följeslagarpartierna M, KD och L att sportvärldens så kallade 51%-regel helst ska upphävas, den regel som innebär att ingen utomstående kan äga majoriteten av en förening.

Så är dej ju inte i bland annat Storbritannien, där oljemiljardärer från fjärran länder och kapitalstarka ryska oligarker inte sällan köpt upp framförallt välkända proffslag, som blivit ibland lönsamma mångmiljoninvesteringar.

51%-regeln har hittills i Sverige satt stopp för sådana affärer, åtminstone tills nu. 

Meningen med ”projektet” tycks vara att genom att göra om de största lagen till kommersiella företag, skulle klubbföretagen få in mera kapital och därmed ha råd att köpa upp båda svenska och utländska fotbolls- och ishockeyspelare. Zlatan Ibrahimovic kunde kanske med slopad 51%-regel ha spelat vidare i Malmö FF hela sitt framgångsrika fotbollsliv, i stället för att ha köpts av utländska intressenter.  

Visst kunde det ha varit bra. Men det hade knappast gynnat alla fotbollslag, som till exempel HIF, som i dagarna åkt ur allsvenskan på allra sista plats. 

Men varför har skribenterna som står bakom Tidöavtalet uttryckt sig så grumligt så att ingen fattar. De vill att sporten ska förvandlas till en stormarknad där allt går att köpa och sälja och där de lag som inte har lust eller pengar kan ägna sig åt något annat.

Vore inte det tvärtom att slå sönder den ursprungliga charmen med bland annat fotboll. Jag slutade för länge sedan att följa herrfotbollens tv-sändningar, där allt tycks handla om pengar och våld, med tacklingar på gränsen till slagsmål. Damfotbollen är ofta det motsatta, dribblandets och fintandets elegans, spelarglädjens kollektiva sportprestationer. 

Det är långt från sådana tankar till ”projekt för högstaligornas konkurrenskraft”. 

I radion redde man i alla fall ut att försäljningar av lag med nuvarande regler inte kan genomföras utan att majoriteten av klubbens medlemmar och spelare ställer sig bakom.

Expressen skrev nyligen om historien om hur fotbolls-VM hamnade i Qatar påminner om debatten om 51%-regeln, alltså om hur mycket pengar som ska släppas in i fotbollen, historien om hur …

 ”den internationella fotbollen ändrade utseende. 

Med tiden har en berättelse om oligarker, diktatorer, invasioner av grannländer, kollapsad tävlingsbalans, superligor och protester tagit form.

Världens största sport närmar sig kokpunkt.” 

Dock har fotbolls-Sverige, fram till nu, stannat ”kvar på andra sidan utvecklingen”.

Låt os hoppas att den förblir där.

Reaktorerna i Ukraina militära mål. Radioaktiva visioner ett civilisationshot

Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt i Ukraina under Sovjettiden och fortfarande Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Nu när högern tillsammans med populistiska SD tagit makten i Sverige verkar det åter våras för kärnkraften. Under valkampanjen upprepades ständiga plattityder och lögner om kärnkraftens förträfflighet. Få eller inga följdfrågor om svårigheter och risker, väcktes, pinsamt nog.

Men kärnkraft är ingen lösning på de svenska energiproblemen. Frågan om slutförvaring av det radioaktiva avfallet är långt ifrån löst. Många experter varnar för illa genomtänkta kärnkraftssatsningar, som kommer att ta lång tid, bli kostsamma och i värsta fall extremt farliga.

Det finns många lärdomar att dra av det ohyggliga kriget i Ukraina. En är att det är extremt farligt att bygga kärnkraftverk i tättbefolkade områden. Minns Barsebäck, som dessbättre är under nedmontering och knappast lär kunna återstartas.

Minns också den berättigade danska upprördheten över att Barsebäck placerades bara några mil från den danska huvudstaden. En tänkbar olycka med radioaktiva utsläpp skulle kunna fasansfullt drabba Köpenhamn, Skåne och andra delar av södra Sverige och Själland.

Under kriget i Ukraina har uppenbarligen kärnkraftverk blivit militära mål för den ryska armén. I måndags besköts Ukrainas näst största verk, dessbättre utan att de tre reaktorerna i Privdennoukrainsk skadades. Men ryska missiler slog ner bara 300 meter från anläggningen. Ukrainska kommentatorer talade om ”nukelär terrorism”, skriver nyhetsbyrån Associated Press, AP.

Skulle Privdennoukrainsk förstörts av missiler hade risken varit överhängande för mycket stora radioaktiva utsläpp, som kunde ha vållat miljoner människors död, beroende inte minst på vindar och andra okontrollerbara faktorer. Därtill kommer att den ukrainska befolkningen drabbats svårt av utslagen energiproduktion.

Riskerna för attacker mot kärnkraftverk i krig är så stora att enbart det borde göra det omöjligt att som ”lag Kristersson” aningslöst tala om att kärnkraft är den övergripande lösningen på framtidens svenska energiproblem. De planerna är cyniska och okunniga och bygger på dålig respekt för människoliv.

Sällan har det talats klartext om vad ett kärnvapenanfall i krig mot ett Barsebäck i drift hade fått för konsekvenser. Kunde både Skåne och Själland blivit obeboeliga för hundratals år? Vad är ”worst case” i ett sådant scenario?

Tre av Europas största kärnkraftverk har hittills blivit beskjutna i Ukraina. Ovarsamheten från de ryska trupper som ockuperade Tjernobyl förfärade. Men ingenting allvarlig hände dessbättre. Zaporizhzhias kärnkraftverk, byggt under Sovjettiden och Europas största, har upprepade gånger alltsedan krigets början blivit beskjutet, men hittills bara med begränsade konsekvenser.

Kärnkraften kan ha kortsiktiga fördelar men utgör med sin teknik ett civilisationshot mot allt vad människor skapat och mot människan som art. Att populistiska politiker som Ulf Kristersson, Ebba Busch och Jimmy Åkesson inte inser det är beklagligt. Deras radioaktiva visioner får aldrig bli sista ordet i den svenska debatten. De blockerar också det nödvändiga omställningsarbetet till ett annat och miljöhållbart samhälle.

Sven-Eric Liedman om antiintellektualismen i svensk politisk debatt

I dag sätts tonen i politiken framför allt av den nya högern, alltså Putins, Trumps och Åkessons (som här deltar i en partiledardebatt med Ebba Busch i TV4) nationalistiska höger, skriver Sven-Eric Liedman. Foto: Fredrik Persson/TT.

Sällan har antiintellektualismen dominerat det politiska livet som i dag. Idéhistorikern och författaren Sven-Eric Liedman uttrycker i en artikel på kultursidorna i Dagens Nyheter djup oro över att så många politiker förhåller sig så lättvindigt till väletablerade kunskaper.

I allt fler sammanhang anses pengar viktigare än kunskaper. Ekonomiska värden slår ut alla andra värden. Många medier avstår i sådana sammanhang från att ställa självklara följdfrågor.

”Det har blivit fritt fram för ledande politiker att hävda vad de finner bäst för stunden. Opinionssiffrorna är viktigare än sakpolitiken”, konstaterar Liedman.

Klimatförändringarna är inget vi ska oroa de unga och deras vänner, säger Martin Kinnunen, Sverigedemokraternas klimatpolitiska talesman, i ett uttalande i en stort uppslagen artikel i Dagens Nyheter häromdagen (220623), där han utbasunerar att Sverige inte ska anstränga sig för att uppnå klimatneutralitet 2045, i strid mot alla vetenskapliga rapporter, som övertydligt visat på de förödande konsekvenserna av en sådan hållning.  

Hans hållning är också SD:s i vad som är tidens ödesfråga. Var sjätte svensk eller fler tycks dela hans åsikter, att döma av de senaste opinionsmätningarna. Och än fler kan antas gilla dem. Liedman fortsätter:

” Talar en ledande sverigedemokrat om klimatet lyssnar Ebba Busch och Ulf Kristersson och Johan Pehrson noga. De vill ju bilda regering med Jimmie Åkessons parti.”

Denna ”logik” gäller, menar jag, de djupt oroande angreppen på public service. Åkessons, Kristerssons och Buschs partier har påverkade av varandra stora ambitioner att kraftigt skära ner på anslagen till SVT och SR.

Skulle högerpartierna vinna en stabil seger kan de med en rösts övervikt i riksdagen över en natt slå sönder dagens välfungerande medier över en natt. Det påverkar både sådant som SVT/Plays i dag suveräna utbud och förstås och allvarligare på sikt också ett grundfundament för den svenska demokratin, fria och kompetenta Public Service-medier.

Samma partiers yrvakna och okunniga pläderande för snabb kärnkraft i stället för billigare och säkrare vindkraft till havs är en annan källa till oro för framtiden. Aldrig diskuteras kärnkraftens risker i synnerhet vid tänkbara krig. Vi såg nyligen med vilken total hänsynslöshet och idioti som ryska soldater vårdslöst for fram i Tjernobyls ruiner. Tack och lov för att Barsebäck är avstängt sedan länge.

 Många politiker tänker främst på nästa val, det är det ”jag ska vinna; en avlägsnare framtid behöver jag inte bry mig om”.

Liedman nämner också skolan: ”Finns det en röststark grupp som mot allt bättre vetande hävdar att det enbart är flit och inte bakgrund och skolmiljö som bestämmer vad barn och unga människor har för livsmöjligheter – så må man hävda det.”

I stället borde politiker och vi andra tänka mera framsynt, avrundar Sven-Eric Liedman: ”Vad är det för en värld som vi vill att våra barnbarn och barnbarnsbarn ska leva i?

Anne-Marie Lindgren om det förenklade och om det komplexa i samhällsdebatten

Bilden från Harrisburg i Pennsylvania, USA, där kärnkraftsolyckan 1979 på Three Miles Island ledde till den svenska folkomröstningen om kärnkraft påföljande år.

I den politiska retoriken skalas komplicerade samhällsproblem ner till enkla pekpinnelösningar. Fler poliser och kärnkraft är lösningen på gängvåldet och energikrisen, dundrar exempelvis moderatledaren Ulf Kristersson, SD:s Jimmy Åkesson och och en rad andra politiker så fort de får en möjlighet.

I senaste numret av socialdemokratiska Nya Aktuellt i Politiken, skriver Anne-Marie Lindgren, en förnuftets röst i det politiska bruset, om just detta, att ”Samhällsproblem har sällan en enkel lösning”.

Hon utgår från ett yttrande av Elisabet Fura, före detta chef-JO och tidigare domare, till Dagens Juridik:

”Många människor önskar och tror att samhällsproblem är enklare att lösa än vad de i själva verket är i verkligheten.”

Anne-Marie Lindgren förundras över den senaste tidens energidebatt. ”Där har kärnkraften plötsligt dykt upp som metoden för att lösa alla bristproblem och alla prisproblem. … Visserligen hävdar även seriösa bedömare att den sannolikt är en dellösning, åtminstone under en övergångsperiod, men den är för den skull inte oproblematisk. Och inte särskilt billig. Och som sagt inte lösningen med stort L.”

Till det kommer, skulle jag vilja tillfoga, frågorna om slutförvaringen. Regeringen ska lämna beslut i morgon, sägs det. Inget land i världen har hittills tagit ett sådant beslut, mer än möjligen Finland. Experterna är djupt oense. Det gäller 100 000 års säker förvaring av livsfarlig materia inte långt från städer som Stockholm, Uppsala, Gävle med flera. Men oppositionen kräver högljutt snabba besked i ett tonfall som antyder att varje dröjsmål kommer att leda till politisk kris i landet, och s tycks falla undan kanske mest för att få frågan kortsiktigt ur vägen.

Kärnkraftverken är också lätta mål för terrorister eller i ett krigsscenario. En attack eller ett attentat mot aktiva reaktorer skulle kunna leda till storskalig död och civilisationsförstörelse av ett aldrig skådat mått.

Ingenstans i den storpolitiska debatten om energin hörs minst pip om det man satsar på i länder som Tyskland och Danmark, havsbaserad vindkraft, billigare, säkrare, snabbare på plats.

Anne Marie Lindgren tar också upp frågan om gängkriminaliteten, efter att ha påmint om att det dödliga våldet faktiskt minskat i Sverige. För den skull är gängskjutningarna ett problem i sig, skriver hon, oavsett hur alla annan brottslighet ser ut.

Den brottslighet som ”redan finns” kräver polisiära insatser, inklusive sanktioner mot förövarna. En lika viktig följdfråga syftar framåt. Hur ska tillväxten, nyrekryteringen till gängen stoppas? Det finns bara ett sätt, att ta tag i de bakomliggande sociala faktorerna.

I princip varje politisk fråga har en komplexitet som oftast kommer bort i massmediala sammanhang. SVT har på senare år i stället för att försöka nyansera debatter velat konfrontera olika åsikter och politiker – för att sedan låta någon expertyckare avgöra vem som vunnit och vem som förlorat i just den här diskussionen. Det har i talrika sammanhang lett till fördumning och till att debatten i medierna urartat till plattitydparad.

SD:s landsdagar: Vi och dom, återvandring

Jimmy Åkesson omvaldes på partiets landsdagar till ordförande i sverigedemokraterna. Nu kräver han återvandring också av flyktingar som fått medborgarskap.

Sverigedemokraterna har haft landsdagar, helt kort efter den ”största framgången någonsin i SD:s trettiotreåriga historia”, skriver Alex Bengtsson, i en artikel i den juridiska tidskriften Para§raf, under rubriken ”Sverigedemokraternas godsvagnsagenda”.

Redan dagen efter SD:s budgetframgång dammade Jimmy Åkesson av partiets gamla krav på ”återvandring”. ”Det visar att SD är ett parti med en godsvagnsagenda”, fortsätter Bengtsson:

”Man säger inte ”sparka ut svartskallarna”, man säger till exempel ”verka för repatriering av etniska främlingar och kriminella eller icke assimilerbara element”.

Man säger inte att man ska ”hänga landsförrädarna” man säger att man ska ”utkräva ansvar av de politiker som agerat i uppenbar strid med sitt lands intresse”.

Man säger inte ”bögarna tillbaka in i garderoben”, man säger ”bevara kärnfamiljen”.

Så uttryckte sig den vice partiledaren Torbjörn Kastell i en intern mejlkonversation inom Sverigedemokraternas partistyrelse i början av 2000-talet.”

Nu talare man om ”återvandring”. Det innebär att man tänker sig att myndigheter ska ge återvandringsbidrag till invandrare som inte ”anpassat sig” till det svenska samhället.

Därmed delar SD in svenskarna i vi, ”svenskarna”, de förträffliga, och dom där, invandrarna, flyktingarna, de gängkriminella och så vidare, de som bör kastas ut ur Sverige även om de fått PUT, permanent uppehållstillstånd eller rentav svenskt medborgarskap.

Det var så krigen i ex-Jugoslavien började, vi och dom. När den sortens klassifikationer börjar användas i det offentliga samtalet, utan följdfrågor, utan en kritisk kontext, då är vi alla illa ute.

Att Centerpartiet med sin höga svansföring utifrån någon slags liberal hållning gjorde den historiska SD-triumfen möjlig kan sannolikt komma att stå dem dyrt”, tror Alex Bengtsson. Han fortsätter:

”Men betydligt allvarligare är att så länge inga journalister och andra med någorlunda plattformar ställer SD till svars för deras förslag om ”uppsökande verksamhet” och ”återvandring” är risken påtaglig att det är precis vad som kommer att hända. Det har hänt förr – i Europa.”

SD:s nazistiska rötter lever vidare hos många politiker

Sverigedemokraternas ekonomipolitiske talesman Oscar Sjöstedt på en video från 2011 där han under omgivningens gapflabb berättar om tyska nazister på ett slakteri som sparkar på ett dött får och tjoar Die Juden, ungefär ”så här gjorde vi med judarna”. Skärmdump.

Brunsmetning – eller tydliggörande av den politiska och historiska bakgrunden för Sveriges i höst tredje största parti, sverigedemokraterna?

Partiledaren Jimmy Åkesson värjde sig med hetta i söndagens Agenda. Han var inte nazist, minsann. Den som påstod något sådant ägnade sig åt förtal och ärekränkning.

Dagens Etc påminner ”om SD:s bruna fläckar i tio punkter”. När partiet bildades 1988 fanns bland grundarna flera personer som varit aktiva i högerextrema grupper, som nazistiska Nordiska rikspartiet, Bevara Sverige svenskt och Vitt ariskt motstånd, skriver tidningen. Anders Klarström, partiledare mellan 1989 – 95 var tidigare aktiv i Nordiska rikspartiet. Efter att ha hotat Hagge Geigert dömdes han till dagsböter. Revisor från 1988 gick under kriget med i nazisternas Waffen-SS.

Det handlar inte bara om enstaka personer. 60 procent av partistyrelsen mellan 1989 – 95 hade kopplingar till svensk nazism, enligt en granskning av Expo och Aftonbladet. Inför valet 2018 granskade Expo och Expressen partiets kandidater i de olika valen och fann många med nazistiska kopplingar. Flera SD-kandidater till fullmäktigeposter hade då skrivit om ”den judiska plågan”, hånat Anne Frank och spridit antisemitiska konspirationsteorier.

I maj i år avslöjade Aftonbladet att Jörgen Fogelklou, kommunalråd och gruppledare för SD i Göteborg, på forumet Flashback spridit rasism och antisemitism, med yttrande som ”Jag skulle gärna deportera varenda djävla svartskalle i dag! Sieg heil”. Fogelklou utreddes av partiet men sitter kvar.

Värst av allt, menar jag, är fallet Oscar Sjöstedt – som i dag är SD:s ekonomiske talesperson – ofta använd av SVT:s nyhetsprogram i olika sammanhang. Han ”utreddes” av partiet sedan han på en videofilm från 2011 gapflabbar åt de allra vidrigaste antisemitiska ”skämt”. Sedan han ”bett om ursäkt” strök Åkesson över det inträffade.

Vilket annat parti hade kommit undan med något liknande?

Sjöstedt arbetade vid den tiden på ett isländskt slakteri med tyska gästarbetare. Under omgivningens gapflabb berättar Sjöstedt om tyska nazister på slakteriet som sparkar på ett dött får men låtsas att det är en jude.

– När ett slaktat får föll ner på golvet kunde vi inte använda det. Då gick tyskarna fram och sparkade på fåret (uppsluppna skratt) och tjoade Die Juden (skrattsalvor), ungefär ”så här gjorde vi med judarna”. Och alla skrattar hejdlöst åt det grovt antisemitiska ”skämtet”.

Fotnot:I två tidigare bloggar har jag skrivit om sverigedemokraternas rötter i nazistiska rörelser och i extremhögern och om hur flera av partiets i dag ledande politiker bär på ett sådant arv, som ett rasistiskt parti med rötter i vitmaktrörelsen.

Bloggen ”SD ett ”rasistiskt parti med ”rötter i vitmaktrörelsen” införd 13.10.

Bloggen ”SD:s ”Björn Söder om arabisk musik, aborter och judar införd 14.10. 

SD:s Björn Söder om arabisk musik, aborter och judar

Björn Söder, SD, gillar inte arabisk musik och menar att aborter är den vanligaste dödsorsaken i världen. Foto: Sven Lindwall/Expressen.

Busschaufförer ska spela neutral musik som svenskar förstår, twittrar den ledande sverigedemokraten Björn Söder. Han är upprörd efter en bussresa och formulerar sig så här på Twitter den 11 oktober:

”Åker buss. Chauffören har satt på sin CD med arabisk musik som strömmar ut i etern. En del kanske tycker det är exotiskt, men vi är ganska många som inte tycker det är ok. Borde det inte vara krav på någon sorts ”neutral musik” på offentliga bussar? #islamiseringenav Sverige.”

Skulle en busschaufför som sätter på en cd med arabisk musik bidra till ”islamiseringen av Sverige”?

Sättet att argumentera är för mig lika hårresande som obehagligt och rasistisk. Är i Söders värld grekisk eller fransk musik i en buss acceptabel eller icke-europeisk amerikansk för den delen?

Många reagerade mot honom på Twitter:

– Åh nej! Arabisk musik på en buss. Vet du vilka som också vill förbjuda musik? Radikala islamister. Du kanske har mer gemensamt med dem än du tror. Och vad i hela friden är ”neutral musik”?

– Brun-Björn har talat.

Keolis som svarar för busstrafiken i bland annat Stockholm och Västra Götalands län, har inga regler för vad busschaufförer får lyssna på, bara att det ska vara en behaglig ljudnivå och att chaufförerna inte får använda hörlurar, skriver Aftonbladet.

Tidigare i år väckte Björn Söder uppståndelse och obehag hos många genom att ställa en skriftlig fråga om aborter till dåvarande biståndsminister Isabelle Lövin. Han skrev att aborter var den vanligaste dödsorsaken i världen 2020 och ville att biståndsministern skulle verka för att få ner antalet.

”Totalt 42 miljoner dödades i aborter”, skrev Söder. Efter påtryckningar från partiet backade han. SD är för fri abort.

Söder uttrycker sig som vore han Trumpvänlig politiker i abortmotståndets Texas.

Björn Söder var riksdagens andre talman 2014 – 2018. Under den tiden väckte han stor uppmärksamhet genom att påstå att judar och samer inte var svenskar. Hans uttalande om skillnaderna mellan judar och samer och ena sidan och ”etniska svenskar” å den andra uppmärksammades bland annat av Simon Wiesenthal Center som ett av årets grövsta antisemitiska uttalanden.

Tidigare har han i ett blogginlägg klassificerat homosexualitet som en sexuell avart.

Söder tillhör SD:s innersta krets och var partisekreterare 2005 – 2015. I en radiointervju 25 mars 2009 deklarerade han att han stödjer dödsstraff.

I riksdagsvalet 2010 placerades Söder på andra plats för SD efter Jimmy Åkesson och är nu vald till och med 2022.

Kommer Söder i en blåbrun regering 2022 att bli aktuell för en ministerpost om SD blir större än M? Frågan kan dessvärre komma att ställas på fullt allvar.

SD ett ”rasistiskt parti” med ”rötter i vitmakt-kretsar”

Per Bolund, miljöpartiets språkrör, och SD:s partiledare Jimmy Åkesson under söndagens partiledardebatt i SVT.

Expos avslöjande om att en ”politiskt sakkunnig” tjänsteman på Sverigedemokraternas kansli är aktiv i vit makt-rörelsen blev stor nyhet på tisdagen, samtidigt som diskussionen fortsatte om ordväxlingen mellan Jimmy Åkesson och miljöpartiets språkrör Per Bolund i söndagens partiledardebatt i TV.

Den nämnde mannen har enligt tidningen Expo samröre med den rasideologiska organisationen Det fria Sverige, DFS. Han har där bland annat arbetat med projektet Svenska zoner, som enligt Expo vänder sig till svenska patrioter. I ett inlägg på nätet efter en skogsutflykt har mannen klagat över att hälften över alla personer han möter är ”araber eller eller från andra utomeuropeiska länder” och fortsatt med att hävda att den svenska befolkningen ”håller på att bytas ut”.

Till Aftonbladet sa statsminister Stefan Löfven från Förintelsekonferensen i Malmö:

– Att den här typen av högerextrema personer finns i SD:s värld är ingen överraskning. (SD) … är ett rasistiskt parti. … Det som är nytt under senare år är att vi vi har ett moderat parti som nu ansluter mer och mer och kommer närmare sverigedemokraterna. Det är det riktigt tragiska.

På DN Kultur skriver klargörande författaren Ola Larsmo, mångårig ordförande för Svenska Pen och nu styrelseledamot för Internationella Pen, i samma ämne. Han ställer frågan om ”När blev det ”brunsmetning” i svensk politik att nämna korrekta fakta?”

”Det finns ett mindre bibliotek av böcker som belägger Sverigedemokraternas ursprung i vit makt-kretsar, liksom att flera av partiets första ledargestalter var representanter för svensk nazism. Sedan följer hela lämmeltåget av politiska företrädare för partiet som uteslutits sedan pressen dokumenterat högerextrema utspel på sociala medier.”

Larsmo skriver att partiet inte alls gjort upp med sitt förflutna. Han noterar vidare:

”Jag tror att vi tappat räkningen nu på alla partirepresentanter som stängs av – vilket dock bara sker om grävande journalister får dem på spaden och bara om de inte har alltför goda kontakter med partiledningen.

Man hör ibland påståenden om att SD ”gjort upp” med sina rötter. I så fall har det skett under största möjliga tystnad. Den sedan 2014 utlovade vitboken lyser ännu med sin frånvaro …”

Det mest uppseendeväckande som hänt i svensk politik under senaste året är att tre borgerliga partier (du vet vilka) gjort ideologiska helomvändningar.

De har ”sålt sin själ” för lockelsen till egen makt kan man verkligen säga, särskilt liberalerna men också moderater och kristdemokrater. Deras beslut att betrakta SD som ett ”vanligt parti” genom att bortse från dess historia och från hur historien ständigt gör sig påmind också nu. Eller med Ola Larsmos formuleringar:

Det verkligt intressanta här är ändå det förändrade språkbruket inom svensk borgerlighet. Den tilltänkta samarbetspartnern SD:s bakgrund går inte att trolla bort, då den är alltför väldokumenterad. Då gör vi det i stället till dålig smak att tala om saken. Så fort fakta av det slaget kommer på bordet höjer vi rösten och talar förnärmat om ”brunsmetning” – inte för att någon ljuger eller kommer med felaktiga uppgifter. Utan därför att vi valt bort det samtalsämnet, och då är det inte fair play att komma dragande med källor och dokument.”

Blir SD största svenska parti i valet 2022?

Många reflekterar dessa höstdagar på det ödesmättade valet den 11 september 2022 och vad det kommer att innebära om en M-SD-KD-regering kommer till makten, både för det Sverige vi vant oss vid att leva vid och för de demokratiska principer som vi fortfarande tar för givna.

I Dagens Samhälle (30/9) skriver tidningen om ”Så ska SD ta över i kommunerna”.

I kommunvalet 2018 fick SD sitt genombrott och blev störta parti i tolv kommuner och ingår nu i styret i sex. I 38 kommuner blev SD näst störst.

Inför nästa års kommunala val förbereder partiet sig för en betydligt mera omfattande valseger, skriver DS, som intervjuat partisekreteraren Richard Jomshof.

– I vårt mest optimistiska scenario är vi uppe i 80–90 kommuner där vi efter valet styr på ett eller annat sätt. Och tittar man på var vi kan få posten som kommunstyrelsens ordförande så bedömer jag att de kan ske i 25–30 kommuner, säger partisekreteraren Richard Jomshof.

Jomshof berättar att förberedelserna inför den tänkta nya situationen har börjat genom omfattande utbildning av lokalpolitiker i vad som krävs för att kunna styra en kommun. Det har varit si och så med den saken på många håll. Enligt valmyndigheten finns i Sverige 31 obesatta fullmäktigeplatser i landet, 29 av dem tillhör SD.

Jomshof är inte blygsam.

– Jag tror faktiskt att vi kan bli största parti i Sverige.

Fram till den nuvarande mandatperioden styrde inte SD i en enda kommun. Nu styr man i Sölvesborg med M och KD. I Bjuv och Hörby har SD ordförandeposten i kommunstyrelsen. I Svalöv har SD ordförande i kommunstyrelsen och styr kommunen med M och KD. I Staffanstorp styr SD med M som har ordförandeposten. I Surahammar ingår SD i en koalition med M, KD, L och C.

I tolv kommuner blev SD största parti. Alla ligger i Skåne utan Munkedal.

Moderaternas ändrade inställning till sverigedemokraterna på riksnivå kommer att innebära en omvälvning på kommunal nivå tror Jomshof.

I en ledare i Aftonbladet i söndags reflekterade tidningens politiske chefredaktör Anders Lindberg över tänkbara konsekvenser på det nationella planet om moderaterna 2022 bildar regering tillsammans med KD och SD. Han utgår från händelser efter sprängningen på Övre Husargatan i Göteborg.

På nätet var man snabb med att utpeka den skyldige. Det handlade förstås om en invandrare och om ”mångkultur” i allmänhet, förutom på regeringen.

Jimmy Åkesson reagerade med ryggmärgen och krävde att regeringen skulle utlysa undantagstillstånd. Hans andra krav var att militära styrkor skulle sättas in i det drabbade området i Göteborg.

Ingetdera är möjligt i det demokratiska Sverige. Dessbättre kom polisen snabbt med besked om att den huvudmisstänkte var en enskild rättshaverist.

Men vad hade hänt om SD haft inflytande på regeringen, undrar Lindberg oroligt, eller om polisen inte varit så snabb med beskedet om den misstänktes bakgrund?

Mönstret inför den politik en M-SD-KD-regering kan förväntas driva är redan tydligt, tror Anders Lindberg. Det blir ”SD:s invandringspolitik och angrepp på public service, fri forskning och kulturliv, tillsammans med moderaternas skattesänkningar och privatiseringar”.

Mycket står på spel i valet 2022. Från en dag till nästa kan stora delar av förutsättningarna för det demokratiska samhälle vi sedan lång tid tagit för självklart var satta ur spel.