Kategoriarkiv: Lyrik

Maria Wine avskydde söndagarna

Maria Wine avskydde söndagarna – innerligt. De fyllde henne med den djupaste melankoli. Svärta, tungsinne, och den sortens ensamhet som smärtar. Vid tretiden ringde hon, nästan punktligt. Först samma ramsa och danska svordomar över de döda helgdagarna och söndagarna sedan fördrev vi en halvtimme eller mer med roligheter. Jag gjorde alltid mitt bästa för att få henne att skratta. Ofta lyckades jag.”

Så skriver kritikern och författaren Crister Enander på Facebook om sin vän poeten Maria Wine (1912 – 2003).

Det är i år femton år sedan Maria Wine gick bort och i vår uppmärksammar Litteraturbanken hennes författarskap genom att lägga ut hennes tio första diktsamlingar fria på nätet, där de kan endera läsas online eller laddas ner som pdf-filer.

Där läser jag i Maria Wines ”Naken som ljuset” (1945) några rader om just söndagar:

Var det i drömmen
jag började min söndag med att gunga i klarblå
luft
jag såg gravkapellen öppna sina gap

jag förnam kyrkklockorna som dånande tyngder

över min livsglädje
var det i drömmen
jag slutade mina söndagar med gråt?
Jonas Ellerström har på Litteraturbanken skrivit en introduktion till Maria Wines författarskap. Han påminner om hennes ackumulerade längtan efter att formulera sig och påminner om att hon i sitt tidiga författarskap ”följer och påverkar fyrtiotalets svenska modernism: till dess ångestfyllda visioner lägger hon en hetare känslotemperatur och en större tro på det egna subjektets upplevelser och iakttagelser.”
 I debutdiktsamlingen ”Vinden ur mörkret” (1943) står livets frågor i centrum:
”Vad är det jag vill?
Örnen flyger över berg och dal,
små fåglar skälver;
jag gömmer mig för livet.
Vad är det jag kan?
Livet smälter sin egen grymhet,
människor dödar varandra;
jag står blott och ser.Vad är det jag önskar?
Tanken flyger från moln till moln,
vinden gäckar havet och jorden;
jag går i ring omkring min grav.”
Litteraturbankens digitalt presenterade dikter gör det lätt för läsaren att enkelt söka i dem. Det har LB gjort och funnit att i  Wines tio diktsamlingar ger ordet ”jag” i alla dess böjningsformer 6.800 träffar. ”Frågorna som ställs riktas inåt. Det är ett skarpt ljus som faller över jagets landskap”, skriver LB.

Dagens dikt en öppning i bruset

3497973_2048_1152

Hör på alla ni som säger att ni älskar. Jag har någonting att berätta om kärlek …

Poeten Bodil Malmsten läser Det var en gång Gustaf ur sin diktsamling Dvärgen Gustaf, utgiven 1977. Klockan är tolv mitt på dagen. Det är april 2015 och Bodil Malmsten är månadens diktare i Dagens Dikt, ett av P1:s äldsta och bästa program, som varje dag skapar en öppning i tidens brus och får tiden att stanna i två minuter eller fyra.

Det första Dagens dikt-programmet sändes redan 1937.

”I odödligheten vistades han sedan länge”


Poeten och Nobelpristagaren Tomas Tranströmer avled på torsdagen, 83 år gammal.

”Tomas ar död. For mig är det svårt att tänka mig ett Sverige utan honom”, skrev författaren Lars Gustafsson kort efter beskedet att Tomas Tranströmer avlidit. Tranströmer var en av Sveriges mest älskade och lästa poeter. 2011 fick han välförtjänt Nobelpriset ”för att han i förtätade, genomlysta bilder ger oss ny tillgång till det verkliga”.

1990 drabbades Tranströmer av en stroke. Stroken innebar att Tranströmer ”blev lite orörlig, och han drabbades av afasi. Men personen förändrades inte så mycket”, säger författaren Fredrik Sjöberg.

Hans dikter öppnar dörrar, de ger svindel och bjuder ändå ett lugn: så här är det, kan inte sägas annorlunda”, skriver Per Wästberg i Svenska Dagbladet om sin nu döde barndomsvän. Han illustrerar med ett citat:

”Jag älskar den där kålfjärilen som om den vore ett fladdrande hörn av sanningen själv.”

Wästberg fortsätter:

”Nyss spelade han med sin vänsterhand på pianot, han skrattade åt våra skämt, han uttryckte sina åsikter med ja och nej och mycket bra. Han var trots sin hjärnskada närvarande in i det sista. I odödligheten vistades han sedan länge. Hos oss, hos många, många, finns han levande kvar.”

”Det finns mitt i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse”, skrev Tomas Tranströmer 1978 i det prosalyriska stycket Gläntan i diktsamlingen Sanningsbarriären. Hör honom själv läsa här under.