Kategoriarkiv: Lyrik

En poet utforskar sin uppväxts Helsingborg

Anna Blennow. Foto: Britt-Mari Olsson/HD.

”Genius Loci rundade Mariatorget, / klättrade upp och ned för Terrasstrapporna, / och satt och rökte på skulpturlejonen i Vikingsbergsparken …”

 I Anna Blennows långdikt Helsingborgsång (Hoc Press 2021) finns en ung kvinna/skolflicka och en stad/Helsingborg. Ibland tar Platsens Ande/Genius Loci över. 

Bokens Helsingborg är en stad med många raviner och bäckar, lätt igenkännbar för den som lever eller har levt i staden och ändå speciell. Bokens jag upptäcker inte bara en stad och dess möjligheter utan också sig själv. In i detta säregna stadslandskap träder en poet som återskapar sin barndom och uppväxt i pregnanta minnesbilder.

”Stad, bli till / och gestalta alla drömmar / som jag lastat på en kärra / och ställt i ett hörn av Stortorget. / Varje gata en fråga / och varje backe en förhoppning.”

Från Nicolaiskolans Frivillig bild-lektion förflyttar sig diktens jag ner för backen till Röda Kvarn på Karlsgatan och caféet på andra våningen och sedan vidare till bibliotekets vuxenavdelning där det är Hermann Hesse som gäller och så caféet där …

”… kaffet kostade nästan ingenting / och levererades genom en lucka i träväggen. / Var det här någonstans som dörren / in till den andra världen var gömd?”

Bild från omslaget till Anna Blennows ”Helsingborgsång”. Foto: författaren

”Helsingborgsång” består av tio avsnitt. Vart och ett inleds av ett citat, flera från Stadsbyggnadsförvaltningens skrift ”Helsingborgs raviner och dalar – ett urval” (2009). 

I Lussebäcken ligger ”Farmors hus” med en grön Volvo stående just utanför grinden och en trehjuling innanför, och …

”Inhägnade världsdelar av grönsaksland och bärbuskar / oceaner och atlanter av gräs / där man kan segla på en filt / i skydd av fruktträdets mast / och rosenbuskens segel.”

Det här är på många vis en av de mest originella helsingborgsskildringar jag läst. Det personliga perspektivet gör att jag själv ofta kan känna igen mig i och hitta in i Anna Blennows minnesbilder på ett sätt som gör läsningen av boken till en upptäcktsresa också i min egen stad och baklänges i mitt eget liv.

Fotnot: Anna Blennow växte upp i Helsingborg på 90-talet. Hon är nu docent i latin vid Göteborgs universitet och kritiker på HD/Sydsvenskans kulturredaktion. Helsingborgsång är hennes debut som poet.

Anders Björnsson: miniessäer och musiken

”Under våren 2020 upptäcktes i en förfallen fiskarstuga utan alla bekvämligheter vid kusten norr om Hudiksvall en inramad genrebild av närmast socialrealistiskt slag. I förgrunden står den svenska arbetarklassen. Bortom viken liger pappersbruket; det ryker från fabriksskorstenarna. Däremellan spelar och sjunger frälsningssoldater för arbetare i blus, kavaj, hatt.Allt är prydligt. Se fanan och kvinnorna med sina gitarrer!” Anders Björnsson beskriver omslagsbilden till sin bok. Konstnär okänd.

”När man inte hunsar” är den lätt besynnerliga titeln på en knappt 100-sidig skrift av den mångkunnige Anders Björnsson (Celanders förlag, 2021). Författaren är, enligt presentationen på omslagets flik, amatörpianist, som varit verksam som lärare, radioproducent, tidningsman, forskare, förlagsredaktör …

Det finns därtill en undertitel, ”och trettiofyra andra miniessäer om musik”. I den finns två nyckelord, ”miniessäer” och ”musik”.

Boken är tillkommen under första halvåret 2020. De 35 miniessäerna är associativrika vanligen tresidiga texter, där musikinslag finns med som en röd tråd och klingande tonslinga genom alla texter, vars associativa flöden rör sig spännande över olika idémässiga och geografiska landskap och famnar över ”det mesta”, livet, konsten, historien, politiken.

Titelessän är daterad den 1 maj. Den inleds hos ”rännstensfolket” i Lissabon, den miljö där fadon föddes bland de allra mest åsidosatta. 

Den kommunistiske historikern Eric Hobsbawm kliver in i texten och snart handlar det om jazzen. Hobsbawm försörjde sig delvis som jazzkritiker i Londons Soho för The Statesman och påminner om att jazzen alltid varit en musikform för minoriteter, också på 50-talet när rock-och pop tog över musikscenen. ”Rock murdered jazz”, menade Hobsbawm.

Fadon och jazzen, två olika öden, konstaterar Anders Björnsson, som i den här miniessäns sista rader minns några egna kvällar på arbetarhak i Helsingfors i början av 90-talet. Där var det finsk tango som gällde.

Miniessän är en spännande form. På det begränsade utrymmet ryms tankevärldar, ibland genom flyktiga möten eller som nedslag, ofta tankeväckande och inspirerande. 

En annan essä utgår från Tomas Tranströmer och handlar om språket och musiken. Språket konstituerar oss som människor, genom språket kan vi reflektera över vår situation, skriver Björnsson. Musiken däremot ökar inte vårt överlevnadsvärde som människor. Däremot har musiken ett frihetsvärde:

”Man kan tala om ett musikverk i all oändlighet, men det kan också räcka med några minuters ordlöst lyssnande för att en oförglömlig lyckoförnimmelse ska uppstå.

I en intervju på 1980-talet fick Tomas Tranströmer frågan om han kunde tänka sig ett liv utan poesi. Det kunde han. För prispengarna tänkte han köpa sig en flygel.

Lawrence Ferlinghetti – Den siste beatpoeten, död

Lawrence Ferlinghetti, utanför City Lights i San Francisco. Foto: Clay Mclachlan/AP/TheGuardian.

Beatpoeten Lawrence Ferlinghetti avled i måndags 101 år gammal. Han var inte bara poet utan också förläggare, konstnär och politisk aktivist, en bohem, som var en av grundarna till den legendariska bokhandeln City Lights Bookstore i San Fransisco. Han var central bland beatgenerationens författare, som Jack Kerouac, Allen Ginsberg och William S. Burroughs. Med hans död är de alla borta.

Från bokhyllan plockar jag fram några av Ferlinghettis böcker, köpta också på City Lights där jag varit några gånger.

Jag läser några rader ur ”A far Rockaway of the Heart”, poem #19:

So rent a museum / and see yourself in mirrors – / In every room an exposition / of a different phase in your life / with all your figures and faces / and pictures of all the people who / passed through you / and all the scenes / you passed through / all the landscapes of living / and longing and desiring / and spending and getting and doing and dying / and sighing and laughing and crying …

And walking through the house of yourself / you climb again to all / the rooms of yourself …

Ferlinghetti identifierade sig som en ”filosofisk anarkist” och blev värd till många sit-ins och protester i City Lights. Han betraktade poesin som ett socialt verktyg, inte bara reserverat för de intellektuella.

1955 hörde han Allen Ginsberg läsa sin dikt Howl (ungefär ”Skriket”). Ginsburg sände dikten till London där den trycktes och därpå skeppades till San Fransisco, där boken beslagtogs. Både Ferlinghetti och Ginsburg fängslades för att ha brutit mot ”sedlighetslagar”.

1958 publicerade Ferlinghetti sin första diktsamling, A Coney Island of the Mind, som såldes i över en miljon exemplar. Den följdes av mer än femtio böcker, diktsamlingar, romaner och reseskildringar.

På sin hundraårsdag 2019 intervjuades han av brittiska The Guardian och sa att han fortfarande drömde om en politisk revolution i USA, trots att ”USA inte är moget för någon revolution. … Det krävs en helt ny generation som inte glorifierar det kapitalistiska systemet … en generation som inte sitter fast i fällan jag, jag, jag.”

Ferlinghetti föddes i New York 1919. Hans pappa var italiensk immigrant och drev en liten mäklarfirma men dog innan sonen föddes. Innan Lawrence fyllt två hamnade mamman på mentalsjukhus. Han togs om hand av en släkting, ”tant Emily” som tog honom till Strasbourg i Frankrike där han lärde sig franska innan han kunde engelska.

Fotnot: Ulf Peter Hallberg, författare och översättare, berättar om den bortgångne beatpoeten i radions OBS Kulturkvarten, lyssna här: Lawrence Ferlinghetti var drömmarnas beskyddare

Mr. Ferlinghetti, standing, in 1957 at a poetry reading. He was a prolific writer of wide talents and interests whose work evaded easy definition.Credit…Nat Farbman/The LIFE Picture  Collection.

Sylvia Plath översattes mycket sent til svenska

Sylvia Plath och hennes man Ted Hughes på en bild från 1961.

”Nicola ringde just när vi hade krångel med den nyfikna blonda svenska kvinnliga journalisten och frågade om hon fick komma och ”sitta och läsa i vår trädgård”. Jag blev upprörd. Det är en sak att titta in på en kopp te, men att be att få komma och breda ut sig i vår trädgård som om den vore en allmän park är horribelt. Jag var så rasande på den svenska flickan efter Hildy och Vicky …”

Så skrev Sylvia Plath ( 1932 – 63) i sin dagbok den 24 april 1962. (Ur Sylvia Plaths dagböcker, redigerade av Karen V Kukil, Norstedts 2003).

Plath hade ännu inte fyllt 30. Hon hade mindre än ett år kvar att leva. Den amerikanska poeten levde tillsammans med sin man den amerikanske poeten Ted Hughes i  England, i Newnham College i Cambridge.

Dagboken är full av vardagliga bestyr. Det handlar inte minst om barn och gäster, bland dem ”den nyfikna blonda svenska kvinnliga journalisten”, som är poeten och översättaren Siv Arb (1931 – 2015). Arb var vid den tiden ansvarig utgivare för den unglitterära tidskriften Rondo, där hon för första gången introducerade Plath för svenska läsare genom tre dikter, ”Almen”, ”Tulpaner” och Kolossen”.

Arb besökte Devon i Storbritannien främst för att intervjua Hughes men fångades under besöket framförallt av Plaths person och poesi, skriver Anna-Klara Bojö i sin essä ”När Silvia Plath kom till Sverige” i nya numret av Ord&Bild (4/2020), där Bojö bl a konstaterat att Arbs arbete med att introducera Plath knappast går att överskatta.

I dag är Sylvia Plath en av 1900-talets mest kända diktare. Hon har också påverkat den svenska litteraturen , Anna-Klara Bojö nämner författare som Kristina Lugn, Åsa Nelvin, Eva Ström och Katarina Frostenson som inspirerats av henne.

1962 var hon fortfarande i det närmaste okänd i Sverige. Arbs introduktion uppmärksammades knappast. Sedan Plath tagit sitt liv 1963 försökte Siv Arb få de svenska förlagen intresserade. Bonniers, Forum och Norstedt refuserade också hennes enda roman ”Glaskupan” (1963).

I september 1972 skrev Norstedts förläggare Thomas von Vegesack att Glaskupan var ”intelligent skriven” men saknade ”kommersiella chanser”. Först 2012 kom en fullständig svensk utgåva av hennes mest kända diktsamling ”Ariel”, i översättning av Jenny Tunedal och Jonas Ellerström.

Till slut blev det då nystartade Trevi som gav ut Plaths ”Dikter” (1975) och även ”Glaskupan” (oktober 1974). Romanen blev en försäljningssuccé med många upplagor. 2019 kom den (hittills) senaste pocketutgåva n av den, då det noterades att boken sammantaget sålts i över 100 000 exemplar.

Silvia Plath själv fick inget uppleva av detta. När hon dog stod hon på gränsen till ett litterärt genombrott. På arbetsbordet i hennes hem låg manuset till ”Ariel”, som med Anna-Klara Bojös ord skulle förändra inte minst kvinnliga poeters skrivande runt om i världen ”långt efter det att Plath lämnat den”.

Poeten och konstnären Elsa Grave hyllas i Åstorp

Porträtt av Elsa Grave. Pastell av Brita af Klerker.

”Jag föddes i en gruva” är titeln på en ny utställning i Konsthallen, Åstorps bibliotek. Med vernissagen hyllades på kvinnodagen den 8 mars poeten Elsa Grave med ett ambitiöst program.

På utställningen, som pågår till den 15 maj, visas ett urval av Graves målningar, för att ge en bild av henne som just konstnär, tillsammans med brev, skissblock, teckningar. Det breddar bilden av en mångsidigt begåvad kvinna: Poet, romanförfattare, konstnär, feminist, miljöengagerad …

Elsa Graves oljemålning av Nyvångshögen. Hon gick på målarskola och var först inriktad på att bli bildkonstnär. Bild: Anne-Marie Grave, dotter till Elsa Grave.

Inledde gjorde Kristina Hallind från Elsa Grave-sällskapet, som berättade om poetens liv och skrivande. Elsa föddes i Gunnarstorp 1918 och växte upp i Nyvång i anslutning till den stora ask- och slagghög som är Nyvångs signum i världen.

Elsa Grave gick i läroverk i Helsingborg. Men lärarna var lomhörda för hennes skrivande talang, berättar Kristina Hallind. Den blivande poeten och en av modernismens förgrundsgestalter i svensk poesi, fick i studentbetyget ett B i svenska, viket motsvarade precis godkänt. Hennes konstnärliga ambition värderades desto mer, med ett A i betyget, högsta tänkbara.

Skådespelaren Gunilla Poppe, som också är Elsa Grave-sällskapets ordförande, läste under kvällen flera av hennes dikter, som Svinborstnatt. Några av dikterna fanns stort textade på väggarna, ett härligt sätta att introducera poesi.

”Svinborstnatt och kvalmig lukt i stian,
suggan snarkar i sin dröm
dröm av dubbelhakor, galtabetar
surnad mjölk och här och där
ett brunt potatisskal, 
djupast ner i drömmen glider
strömmar utav blåmjölk
där en flik av grädden ännu döljer
svarta liket av en fluga.”

På vernissagesöndagen reflekterade konstnären och filmaren Kalle Brolin inspirerat om slagghögar (kan en slagghög vara ett konstverk?), gruvsamhällen, blåsorkestrar och om Elsa Graves poesi, medan författaren Åsa Maria Kraft läste egna dikter, som hyllningar till Elsa Grave på kvinnodagen.

Elsa Grave genomgår en våg av förnyad uppmärksamhet. I samband med hundraårsminnet av hennes födelse (1918) hyllades hon i en lång rad kulturartiklar.

Därför är det så glädjande att Åstorps konsthall i samarbete med Åstorps bibliotek och ABF tagit hem Elsa Grave till den trakt där hon föddes med en så härlig och ambitiös satsning som den här.

Fotnot: Nya Kultur-Sören slipar argumenten, inventerar ordförrådet och gallrar bland vanföreställningarna och de förutfattade meningarna. Han gör därför uppehåll i bloggskrivandet en tid framöver.

Nyvångshögen.
Bild: NIKLAS GUSTAVSSON/HD.

Verser om universum

Maria Mitchell (1818 – 1899), den första kvinnliga astronomen i USA, undervisar en grupp kvinnliga studenter i astronomi.

”Låt stjärnornas ljus lysa upp era egna liv . Då behöver ni aldrig oroa er för att bagateller ska ställa till problem.”

Så brukade Maria Mitchell, amerikansk 1800-talspionjär inom astronomin, säga till sina elever, som var de allra första kvinnorna i USA som utbildades i astronomi och det vi nu kallar astrofysik, kombinationen av matematisk fysik och observerande astronomi.

Undervisningen ägde rum i Vassarobservatoriet som var både Mitchells hem och klassrum. Där genomförde hon regelbundet kväller som bestod både av stjärnstudier med teleskop, samtal om universum och poesiskrivning, där eleverna skrev dikter utifrån sina astronomiska funderingar.

Bilden ovan säger allt. En grupp astronomiskt engagerade kvinnor poserar med sina teleskop. Bilden kan vara tagen kring 1880. Det är fortfarande dagsljus utan stjärnhimmel.

Oförlikneliga Maria Popova skriver om Maria Mitchell i sitt senaste veckobrev, Brain Pickings, med titeln ”Amanda Palmer’s Haunting Reading of Adrienne Rich’s Poem About Love, Perspective, and the Hubble Space Telescope”.

Maria Popova knyter samman Maria Michell med den afroamerikanska poeten Tracy K Smith, vars far var en av NASA’s första svarta ingenjörer och den dikt, Universe in Verse, som Smith läste i samband med att Hubble-teleskopets 27-årsdag firades, en uppläsning som tillägnades minnet av Maria Michell.

“We saw to the edge of all there is — so brutal and alive it seemed to comprehend us back,” skriver Tracy K Smith i sin hyllningsdikt till Hubbleteleskopet.

Smith var i samma ålder som Maria Michells elever när Hubbleteleskopet levererade sin första efterlängtade bilder från rymden. Efter teleskopets uppskjutning 1990 har dess bilder bidragit avgörande till vår förståelse av universum, och skapat en ny känsla för världarnas skönhet.

Adrienne Rich (1929 – 2012), skrev en annan dikt med existentiella undertoner om teleskopets vetenskapliga triumfer, “Hubble Photographs: After Sappho”:

En av Hubbleteleskopets bilder står ut speciellt, ”Skapelsens pelare”, här under, som visar interstellärt material i Örnnebulosan, cirka 7000 ljusår från Jorden, platser där stjärnor föds.

“Pillars of Creation,” one of the most recognizable Hubble images, depicting the interstellar gas and cosmic dust of the Eagle Nebula some 7,000 lightyears away from Earth, simultaneously creating new stars and being destroyed by the light of nearby newborn stars. (Photograph: NASA)

Till Tapeshavet med Gunnar D Hansson

 Poeten Gunnar D Hansson har för sitt författarskap belönats med årets finaste svenska litterära pris, Samfundet De Nios Stora pris. På Bokmässan i Göteborg samtalade han med författaren och förläggaren Jonas Ellerström. Fortsätt läsa Till Tapeshavet med Gunnar D Hansson

Maria Wine avskydde söndagarna

Maria Wine avskydde söndagarna – innerligt. De fyllde henne med den djupaste melankoli. Svärta, tungsinne, och den sortens ensamhet som smärtar. Vid tretiden ringde hon, nästan punktligt. Först samma ramsa och danska svordomar över de döda helgdagarna och söndagarna sedan fördrev vi en halvtimme eller mer med roligheter. Jag gjorde alltid mitt bästa för att få henne att skratta. Ofta lyckades jag.”

Så skriver kritikern och författaren Crister Enander på Facebook om sin vän poeten Maria Wine (1912 – 2003).

Det är i år femton år sedan Maria Wine gick bort och i vår uppmärksammar Litteraturbanken hennes författarskap genom att lägga ut hennes tio första diktsamlingar fria på nätet, där de kan endera läsas online eller laddas ner som pdf-filer.

Där läser jag i Maria Wines ”Naken som ljuset” (1945) några rader om just söndagar:

Var det i drömmen
jag började min söndag med att gunga i klarblå
luft
jag såg gravkapellen öppna sina gap

jag förnam kyrkklockorna som dånande tyngder

över min livsglädje
var det i drömmen
jag slutade mina söndagar med gråt?
Jonas Ellerström har på Litteraturbanken skrivit en introduktion till Maria Wines författarskap. Han påminner om hennes ackumulerade längtan efter att formulera sig och påminner om att hon i sitt tidiga författarskap ”följer och påverkar fyrtiotalets svenska modernism: till dess ångestfyllda visioner lägger hon en hetare känslotemperatur och en större tro på det egna subjektets upplevelser och iakttagelser.”
 I debutdiktsamlingen ”Vinden ur mörkret” (1943) står livets frågor i centrum:
”Vad är det jag vill?
Örnen flyger över berg och dal,
små fåglar skälver;
jag gömmer mig för livet.
Vad är det jag kan?
Livet smälter sin egen grymhet,
människor dödar varandra;
jag står blott och ser.Vad är det jag önskar?
Tanken flyger från moln till moln,
vinden gäckar havet och jorden;
jag går i ring omkring min grav.”
Litteraturbankens digitalt presenterade dikter gör det lätt för läsaren att enkelt söka i dem. Det har LB gjort och funnit att i  Wines tio diktsamlingar ger ordet ”jag” i alla dess böjningsformer 6.800 träffar. ”Frågorna som ställs riktas inåt. Det är ett skarpt ljus som faller över jagets landskap”, skriver LB.