Kategoriarkiv: Jugoslavien

Debatten om Peter Handke och tystnaden om Jugoslavienkrigen

Peter Handke i sin trädgård i Picardie utanför Paris: Foto: Serge Picard, Agence VU.

Nobelpriset i litteratur för 2019 tilldelades den österrikiske författaren Peter Handke. Valet av pristagare har följts av en orkan av fördömanden. Handke hade hyllat den serbiske ledaren Slobodan Milošević, han hade prisat en folkmördare, har det sagts.Jag har inte tillräckliga kunskaper för att veta vad Handke sagt och inte sagt, skrivit och inte skrivit under åren.

I en intervju gjord av den tyske journalisten Peter Kemmel och publicerad i tyska Die Zeit 25 april 2019 (kan enkelt läsas i dansk översättning) berör Handke kortfattat Jugoslavien. Kemmel frågar om hans tal vid Miloševićs begravning inte innebar att han gjorde sig själv omöjlig (på danska och på fotbollsspråk ”Du holdt en tale ved graven til Milošević. Var du klar over at du skjøv deg selv utover sidelinjen?”)

Handke svarar koncist:

– Nei, nei. Jeg sa: Milošević er ikke Hitler. Han var en tragisk figur. Han kunne ikke gjøre noe annet enn feil. Man kan ikke forlange av en Milošević at han skal opptre som Balkans Gandhi. Han, en bankmann, som hadde jobbet i New York …

Jag lämnar med detta debatten om Peter Handkes moral för att i stället reflektera över den debatt som följt efter beskedet om Nobelpriset den 10 oktober. Utgångspunkten har nästan genomgående varit att Slobodan Milošević och det serbiska folket mer eller mindre ensamt bar ansvaret för de jugoslaviska sönderfallskrigen, alltså en ond man, som i den tidens debatt ofta jämfördes med Hitler, liksom senare Iraks Saddam Hussain, Libyens Muammar al-Gaddafi med flera. Och än värre, ”ett ont folk”, serberna.

Självfallet var det inte så enkelt. Krigen var inte svartvita uppgörelser mellan onda och goda – även om de bosniska muslimerna drabbades värst, där massakern i Srebrenica står som en unik kuslig händelse.

Under åren 1991 – 95 reste jag återkommande till många delar av det krigshärjade Jugoslavien, skrev fyra böcker om konflikter och krig (en handlade om krigspropaganda, ”Mediernas krig i forna Jugoslavien”) och fick en djup sympati för de drabbade sydslaviska folken och deras kultur. 

Jag är fortfarande bedrövad över den bild som svensk medier och västmedier gav av krigen, där man grovt förenklade bilden av det som skedde.

I intervjun i Die Zeit sa Handke vidare (i dansk översättning):

– Jeg snakket ikke for Serbia. Jeg spurte bare hvorfor Tyskland og Østerrike straks, som i gamle dager, allierte seg med Kroatia. Alltid de samme fiendene og forbundene. Kroatia ble anerkjent umiddelbart – uten at man tenkte over det.

Så var det ju. Inte bara Tyskland, Österrike – och USA – stödde Kroatien (som ju länge var en del av Österrike-Ungern till kejsardömets sönderfall med första världskriget.) I förlängningen är det Kroatien och Slovenen som blivit EU-länder och gynnats ekonomiskt medan övriga ex-Jugoslavien diskriminerats.

Om EU tagit fredsbyggandet på allvar borde man verkat för att alla de nya stater som uppstod ur det sönderfallande Jugoslavien snarast fått EU-medlemskap.

Också i Sverige var det under 90-talet oacceptabelt att föra fram sådana tankar som de jag nämner här. Då var man anhängare av ”kålsuparteorin” hette det eller än värre ”folkmordsförnekare”.

I tidningen Ordfront publicerades 2003 en artikel av tidningens redaktör Björn Eklund med en motbild av Jugoslavienkrigen. I en kulturartikel i Dagens Nyheter hette det därefter i en kommentar att Ordfront ”förnekade folkmord” och var ”vänsterfascistiskt”.

Fler artiklar följde, många artiklar, alla variationer på samma tema. Många skrev genmälen, också jag själv, alla refuserades. Författaren Erik Wijk la efter en tid ut de refuserade texterna på en hemsida, de publicerades också i bokform med Björn Eklund och Erik Wijk som redaktörer, ”Pudelns kärna. En bok om Ordfrontfejden”, med inlägg av skribenter som Noam Chomsky, Maria-Pia Boëthius, Björn Kumm, Eva Moberg, Åsa Linderborg, Carl-Henning Wijkmark, Carl-Göran Ekerwald, Lasse Berg, Carl Henrik Svenstedt och många, många fler.

Efter den infekterade debatten la många medier locket på all Balkandebatt. Bilden av vad som egentligen skedde under de jugoslaviska sönderfallskrigen stelnade till klichéer.

Frågorna som borde ha ställts formulerades aldrig: Var det verkligen etniska krig? Skar vanliga jugoslaver halsen av sina grannar? Vad innebar Natos folkrättsstridiga bombningar först av Bosnien och senare av Kosovo/Serbien [det som kallades ”humanitära bomber” (!!) ], vad innebar vapenexporten till de olika krigsherrarna? (I Sverige bildades ju till EU-valet 1995 ett parti enbart för det, Sarajevolistan, som ville arbeta för att FN:s vapenembargo till Bosnien skulle hävas), av många kända opinionsbildare som Maciej Zaremba, Jesús Alcalá, Wilhelm Agrell och Bibi Andersson.

När nu ordstrider återkommit över samma skyttegravar som den gången, utifrån Nobelpriset till Handke, tänker jag att det sannerligen är hög tid att fördjupa vår syn på de ohyggliga krig som på 90-talet slet sönder det som en gång varit Jugoslavien.

Fotnot: Intervjun med Peter Handke i tyska Die Zeit i dansk översättning finns här.

I Svenska Dabladet Kultur skriver Henrik Petersen, ledamot av Nobelkommittén under rubriken ”Försvarar Nobelpriset: Valet av Handke inte skamligt”. Artikeln finns här.

Danmarks tre krig under tjugo år granskade

Om tre danska krig och om hur tre nordiska länder 2004 anpassades sitt försvar efter Natos behov.

Våren 1999 bombade Nato Jugoslavien och Kosovo. Det kallades en ”humanitär intervention”. Också Danmark deltog, trots att Folketinget inte fattat något beslut.

Den danska befolkningen jublade över den egna krigsinsatsen. Enligt en undersökning som den gången publicerades i brittiska The Economist var danskarna det folk som var mest positivt bland de krigförande länderna.

Hur gick det till? Frågan tål att begrunda och hänger samman med Danmarks insatser i två andra krig.

I januari i år har i Danmark publicerats en utredning (länkar här under) om Danmarks deltagande i de senaste tjugo årens krig publicerats: Bombkriget mot Jugoslavien, interventionen i Afghanistan och interventionen i Irak.

Utredningen har letts av två fristående akademiker vid Københavns Universitet, Rasmus Mariager lektor och Anders Wivel professor. En rad andra forskare har också bidragit.

Inte i något av krigen kunde det påvisas att det förelåg något konkret hot mot Danmark, skriver Lars-Gunnar Liljestrand, medutgivare av www.alliansfriheten.se. Bombkriget mot Jugoslavien – utan FN-mandat och därmed ett brott mot folkrätten – innebar ett brott mot femtio år av dansk FN-anpassad utrikespolitik.

Det handlade inte ett ögonblick om ett engagemang för ”kosovoalbanernas sak” eller om fredsbyggande på Balkan. Liljestrand skriver:

”Beslutet togs i en liten krets av danska politiker och högre ämbetsmän tillsammans med USA bakom lyckta dörrar och kom först efter tvekan mellan alternativen att avvakta ett FN-mandat eller gå med Nato. När den danska utrikesnämnden informerades var beslutet taget.”

Liknande omständigheter förelåg då det gäller Danmarks deltagande i USA:s krig i Afghanistan och Irak, också de utan FN-mandat.

Följden blev att inte bara Danmarks försvar utan också Norges och Sveriges från 2004 ställdes om från att ha varit inriktade på nationellt försvar till att operationer utomlands, för Sveriges del i synnerhet i Afghanistan. Allt för att de nordiska länderna ville hålla sig väl med USA och Nato.

Den bakgrunden nämns sällan eller aldrig i dagens upphettade svenska försvarspolitiska debatt.

Länkar till de fyra banden från utredningen:

Band 1Band 2Band 3 och Band 4

Var är mitt hem? – om flykt och flyktingskap

Danjin Malinovic berättar i sin ”Var är mitt hem?” om sin och familjens flykt från det krigsdrabbade Jugoslavien till Sverige. Föreställningen ges lördag och söndag på Helsingborgs stadsteaters lilla scen. Fortsätt läsa Var är mitt hem? – om flykt och flyktingskap