Kategoriarkiv: Krig och fred

Den 24 april kommer kriget till Sverige med jähtteövningen Aurora 23

Den 24 april kommer kriget till Sverige: inte som ”inte som riktigt krig, bara som militärövning, men ändå”. 26 000 soldater och annan militär personal deltar.

Aurora 23 heter denna, den största militärövningen i Sverige på 30 år. Den kommer att märkas i stora delar av landet. 

Runt 26 000 personer deltar i militärövningen. Ett antal krigsplacerade som gjort värnplikt eller är tidvis tjänstgörande soldater har inför Aurora fått inkallelseoder. När mobiliseringsmeddelandet går ut via Sveriges radios P4-kanaler den 24 april, ska de åka till sina förband för att hämta utrustning och sättas in mot den fiktiva fienden.

Sveriges förmåga att ta emot utländsk militär hjälp enligt det så kallade Värdlandsavtalet blir ett av de viktigaste övningsmomentet. Förutom svenskar deltar soldater från 13 länder. Från Norge kommer cirka 700 amerikanska marinkårssoldater. Ett hundratal brittiska soldater skall säkra hamnen i Oskarshamn och flygplatsen så att Sverige kan ta emot en motoriserad skyttebataljon på 1000 finska soldater.

Förutom Jas 39 Gripen skall även till brittiska Typhoon och finländska F18 öva. Stridsbåtar och korvetter ska öva längs kusterna i södra Sverige. USA deltar med en jagare.

Det är främst i Skåne, Småland och på Gotland som Aurora kommer att synas och höras.

    Stridsövningarna sker främst på övningsfält i Småland och Skåne. Över Rinkebyfältet i Skåne kommer 120 polska fallskärmsjägare att hoppa för att skydda en fientlig landstigning.

Aurora 23 pågår 17 april – 11 maj. I Skåne kommer övningarna att hålla till På flera platser:

Ystad: Övningar både på skjutfält och i tätort. Skottlossning med lös ammunition. 26 april-10 maj.

Hässleholm: Militära transporter 3 – 11 maj till och från övningsområden.

Kristianstad: Stridsövningar på övningsfält. Fallskärmshoppning över Rinkaby. Transporter av tunga stridsfordon. Flygverksamhet. 24 april-11 maj.

Simrishamn: Skarpskjutning med Archerartilleri, stridsvagn 122, stridsfordon 90, granatkastare och stridsflyg Jas Gripen på Ravlunda skjutfält. 24 april-11 maj

Lund, Sjöbo: Strider med tunga stridsfordon på övningsfält. Förband grupperar på civil mark. Tunga transporter på civila vägar. 24 april-11 maj

Källa: Försvarsmakten.

Många är kritiska mot Aurora 23. Särskilt i Skåne finns planer på en rad protestmöten, skriver Ingalill Bjartén. Platsen är ännu inte fastställd men kan bli den 18/4 kl 17 på Tinas Bullen och Bönan Café i Tomelilla.

Nätverket Nej till Nato i Helsingborg har enats om den plattform som ligger till grund för manifestationen i staden som kommer att hållas i Ångfärjeparken väster om Hamntorget. Detta kommer att ske lördagen den 22 april kl. 14.00. Plattformen utformad som ett flygblad som vi kommer att dela ut kommande två fredagar och lördagar. Manifestationen kommer bara att framställa krav som rör Sverige och Nato och inga organisationsfanor och liknande kommer att finnas med. Alla som är emot Nato och kärnvapen och för fred kommer att kunna delta.

En av talarna är Sören Sommelius Kulturskribent och författare från Helsingborg.

Flygblad och affischer kommer att finnas på Enhetsgruppens lokal, Furutorpsgatan 71, onsdagar kl. 17 – 18.30, torsdag 13/4 kl. 17 18.30.

” Låt oss bli många som visar vår fredsvilja och som vill bevara vår alliansfrihet”, skriver Nätverket Nej till Nato i Helsingborg genom Lasse Persson, so2lasse@gmail.com

Judisk violinist utvisad från Sverige 1942 togs till Auschwitz – och tre flyktingbarn i år utvisade från Helsingborg till Vietnam efter åtta år i Sverige

Fånge 81952 i Auschwitz: Leif Leiba Wolfberg, violinist som efter kriget bland annat arbetade en tid i norska radions symfoniorkester. Han föddes i Litauen. Växte upp i Norge, flydde efter nazisternas ockupation av Norge under kriget till Sverige, utvisades härifrån, greps av östeerrikisiska alpjägare i centrala Oslo, transporterades till Auschwitz men överlevde mirakulöst. Bild: SCcandinavian Jewish Forum.

Den judiska musikern Leif Leiba Wolfberg tog sig i juni 1941 över gränsen från det av nazisterna ockuperade Norge till värmländska Järnskog. Han var 26 år gammal, av de norska myndigheterna klassad som statslös eftersom han föddes i Litauen, men växt upp hos släkt i Trondheim, läser jag i författaren Ola Larsmos starka ”Tio lektioner i svensk historia” (Kaunitz Olsson förlag, 2021). 

I boken beskriver Larsmo särskilt personer och förhållanden relaterade till nazismen före och under det andra världskriget, med kopplingar också till vår tid. 

Wolfberg är musiker, violinist, sökte asyl i Sverige men avvisades och återvände till Norge. Där greps han av österrikiska alpjägare i centrala Oslo, fördes till polska Szczecin och skickades vidare till Auschwitz, dit han anlände den 11 december 1942. Han fick fångnummer 81952 intatuerat på sin arm. 

Under några månader den hårda vintern går han ner i vikt från sextioåtta till fyrtiofem kilo. Men han överlever. Och en morgon 1943 ropar någon efter honom vid uppställningen, ”Wo ist der Geiger?”, Var är vilolinisten? Han har blivit uttagen till lägerorkestern, omplaceras, ”gör om sig” från judisk fånge till norsk, genom att riva av sig den gula Davidstjärnan och sätta ett vitt N för norrman på sin jacka. Med Bernadottes vita bussar förs han senare med andra norska fångar norrut mot friheten.

Den 28 april 1945 anländer de till Helsingör. Han är en av tre norska judar, som fått åka med bussarna i riktning mot Sverige. Han går ombord på färjan till Helsingborg.

Ute på öppet vatten får Leiba Wolfberg ett nervsammanbrott. Han står på öppet däck, under en blå himmel och gråter hysteriskt, kan inte sluta. Sverige är inom synhåll, han får leva, och han kan inte sluta gråta.

Leiba Wolfberg kunde längre fram återvända till Norge, arbetade en tid i norska radions symfoniorkester, gifte sig och fick två döttrar. Han dog hemma i köket, omskakad av att någon just ristat in hakkors på hissdörren i hans hus.

När jag läser i Ola Larsmos bok om Leif Leiba Wolfberg och hans behandling under krigsåren och nazismen som flykting i Sverige och Norge går mina tankar till de tre vietnamesiska systrarna som i dagarna utvisats från Helsingborg och Sverige, där de bott i åtta år, utan att ha anhöriga i det land de lämnat för länge sedan. Den äldsta av dem, Quyen, är tjugo år, har tagit studenten och fått fast jobb på Helsingborgs lasarett. De yngre, Tram och Vy, är 16 respektive 11 år gamla. 

Vietnam 2023 är inte som Nazityskland under kriget. Men vad är det för flyktingpolitik som bedrivs av den svenska högerregeringen i samarbete med högerextrema sverigedemokrater? Har inte Sverige skrivit under FN:s barnkonvention? Hur kan man så cyniskt och omänskligt för livet skada tre flyktingbarns liv, i Sverige, 2023??

Hur har Sverige så snabbt kunnat förvandlas till ett djupt främlingsfientligt och intolerant land som behandlar barn och utsatta flyktingar så vedervärdigt?

Det här är verkligen inte det Sverige jag varit stolt över och levt i under min tid på jorden. 

Tre systrar, Quyen, Tram och Vy, med rötterna i Vietnam men sedan åtta år bosatta i Helsingborg utvisades 2023 från Helsingborg och Sverige. Foto: Björn Lilja, Helsingborgs Dagblad.

Lyd och skjut – aldrig på våra gator! Bertil Englerts ”Universal soldier” på Dunkers, på årsdagen av Rysslands krig mot Ukraina

Bertil Englerts freds och antkrigskonstverk Universal Soldier visas under våren i entrén på Dunkers kulturhus. Foto: Stefan Lindqvist/HD.

Vi lever i en mörk tid. Ett hänsynslöst krig pågår Europa, i det plågade Ukraina, där ryska soldater härjar och dagligen begår grova brott mot krigets lagar genom att skicka dödande projektiler mot skyddslösa människor, mot skolor, sjukhus, teatrar och museer.

Kreml hotar med kärnvapenkrig och yttersta domen. Mänsklighetens undergång? Vad kan vi göra? Tiga och huka i uppgivenhet? Eller?

Konstnären Bertil Englert hukar inte. Han har gjort Sveriges kanske viktigaste freds- och antikrigskonstverk, Universal Soldier. Det visar vad krig gör med människor, det manar till fred och lösningar med ickevåld i Mahatma Gandhis och Martin Luther Kings anda.

Genom hela Bertil Englerts konstnärskap finns ett djupt engagemang för freden. Han går i Gandhis och Kings fotspår med sitt budskap om fred på jorden och men också om fred med jorden i Elin Wägners efterföljd.

Som ung konstnär blev Bertil, min vän sedan många år, medveten om krigets och våldets destruktivitet när Martin Luther King mördades, den 4 april 1968. Sedan dess har återkommande teman i hans konst varit att verka för freden, att hylla naturen och djurens världar liksom universums ofattbara skönhet.

Ett exempel på det sistnämnda finns här i Helsingborg i Maria Park, den stora ”Saturnus”, som bygger på planetens ringar men också visar glimtar av universums gåtfullhet.  På nära håll finns i Ängelholm den fina ”Hyllning till daggmasken”, som handlar om ”den undre den nedre bonden” (med Harry Martinsons ord), och med en bortåt tre meter hög skulptur som påminner om daggmaskens nödvändiga insatser för människans liv och odlande.

Just i dag, den 24 februari, är det ett år sedan det ryska angreppet på grannlandet Ukraina inleddes, det som blev början till ett år av barbari i Europa och ett krig präglat av krigsförbrytelser och mord på civila i en skala som borde vara otänkbar år 2023.

Den 24 februari är en sorgens dag, men också en dag för fredsaktioner och protester mot kriget. Vad kunde vara bättre än att som här och nu visa det drabbande verket ”Universal soldier”. Låt oss för fredens och konstens skull ta emot och begrunda Bertil Englerts skulptur, med dess livsviktiga fredsbudskap!

Med fem dryga två meter höga skelettsoldater i järn sammanvuxna med sina gevär visar Bertil som i en serieteckning hur krigande soldater bit för bit kan förlora sin mänskliga förmåga till inlevelse, till mänsklighet och smälta samman med sina vapen.

Därför är Universal soldier särskilt viktig en dag som denna när cyniska makthavare hotar sina så kallade fiender med kärnvapenkrig och total ödeläggelse, en utplåning av människan och det mänskliga så kuslig att den är svårt att föreställa sig.

Det är min stilla förhoppning att skulpturen som unikt fredskonstverk till slut kan få sin plats i det offentliga rummet. Jag inser att det inte är enkelt men ändå inte borde vara omöjligt.

Nu kan vi se Universal Soldier på Dunkers. Det känns bra! Helsingborg behöver fredsskulpturer, konst för freden. Under andra världskriget gick ju gränsen mellan krig och fred just här genom ”vårt” Öresund, det får vi aldrig glömma, det var hit de judiska flyktingarna från Danmark kunde rädda sig hösten 1943. Här firade danskar och svenskar den efterlängtade freden försommaren 1945 på Hamntorget. Just i år har vi i Norra hamnen fått en viktig ny minnesplats för Förintelsen och dess offer med fredsmäklaren Raoul Wallenbergs portfölj som ett fredsmonument, en skultpur av Gustav och Ulla Kraitz, besläktad med deras verk utanför FN:s högkvarter i New York. 

2023 hör Helsingborg genom sitt läge och sina hamnanläggningar till de svenska platser som i en tänkbar kärnvapenkonflikt kan bli prioriterade mål för skrupellösa angripare. Också därför borde det vara angeläget att manifestera Helsingborg som en Fredens stad.

Universal Soldiers fem skelettsoldater ” stampar och trampar” som med konstkritikern Bengt Olvångs formulering i Aftonbladet, ”men ju mer de stampar desto mer reduceras de. Skallen försvinner och ryggrad och gevär blir ett. De blir alltmer ”funktionella”. Han fortsätter: ” Lyd och skjut! Är snart de enda ord som behövs.”

Lyd och skjut? Aldrig på våra gator!

***

Universal Soldier bygger på en protestsång från 1963 med samma namn, en sång mot krig, skriven och framförd av den kanadensiska sångerskan och låtskrivaren Buffy Sainte-Marie, i vilken det bland annat heter:

”He’s the Universal Soldier / and he really is to blame. / His orders come from far away no more. / they come from here and there and you and me, / and brothers, can’t you see / this is not the way to put an end to war.”

Anförande hållet på Dunkers kulturhus 24.2.2023 av Sören Sommelius vid vernissagen där av Bertil Englerts ”Universal Soldier”, på årsdagen av Rysslands hänsynslösa krig i Ukraina.

Glöm ej! På platsen Ankomst Helsingborg: Till minnet av Förintelsen och Raoul Wallenberg

Vid invigningen av platsen Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats vid Norra hamnen i Helsingborg talade för judiska församlingen i nordvästra Skåne Gideon Beil, på bilden i svart judisk kippa och Helsingborgs stads kulturdirektör Mats Hallberg till höger om honom. Foto: Sören Sommelius.

På en bänk nere vid Norra hamnens kaj inte långt från Hamntorget står en kvarglömd attachéväska, av samma typ som diplomaten Raoul Wallenberg använde. Det är en skulptur skapad av konstnärsparet Gustav och Ulla Kraitz. Den finns på flera platser runt om på jorden, också utanför FN:s högkvarter i New York och nu också i Helsingborg vid Norra hamnens kaj, för att markera en minnesplats över Wallenberg som genom att utfärda skyddspass räddade livet på tusentals judar som undkom transporter till nazistiska koncentrationsläger. I januari 1945 försvann han själv spårlöst efter att ha förts bort av sovjetiska myndigheter.

I söndags, den 29/1, i anslutning till Förintelsens minnesdag två dagar tidigare, invigdes här en minnesplats över Wallenberg och Förintelsen. Platsen har ett dubbelt namn, Ankomst Helsingborg och Raoul Wallenbergs minnesplats. Det förstnämnda syftar på att många judiska flyktingar från Danmark steg i land just här i det som då var fredens Sverige. På andra sidan Sundet låg det då av nazisterna ockuperade och mörklagda Danmark.

Den stora judiska flykten från Danmark till Sverige inträffade särskilt 1943. Då tog sig bortåt 7000 danska judar över Sundet, ofta på överlastade fiskebåtar. De kom i land i Höganäs, Helsingborg, Landskrona och Malmö.

Den gången gick gränsen mellan krig och fred genom Europa längs ”järnridån”, med Churchills uttryck, men också genom Öresund, mellan det av nazisterna ockuperade Danmark och det alliansfria Sverige.

På den danska sidan av Sundet uppmärksammades 70-årsminnet stort, med böcker, ambitiösa TV-sändningar, tal och kransnedläggningar av drottningen. Här i Sverige var tystnaden och ointresset ganska kompakt. Kommunfullmäktiges ordförande Mats Sander talade förvisso väl i stadsteaterns foajé, men i övrigt ignorerades minnet av det officiella Helsingborg vad jag vet.

Jag tror att Helsingborg är den av alla städer i Sverige som under världskriget ”kom nazismen närmast” genom den konkreta närheten till det ockuperade Helsingør. Just därför känns Raoul Wallenbergs minnesplats så angelägen. I sammanhanget borde väl ha nämnts de helsingborgare som aktivt engagerade sig i flyktinghjälp och antinazistiska aktioner, väl värda att också minnas.

I år skriver vi 2023 och åttio år har gått sedan de danska judarnas flykt över Öresund 1943. Händelsen är tidsmässigt ett decennium längre bort än tystnadens 2013. Men det brutala kriget i Ukraina har gjort att kriget som begrepp och möjlighet har kommit närmre i det svenska kollektiva tänkandet. Ett kärnvapenkrig på svensk mark kan i dag inte uteslutas, inte heller militära konfrontationer i det Sverige som i över 200 år varit förskonat från krigshandlingar. 

Till det kommer att dagens svenska regering, ledd av Ulf Kristersson, för sin egen makts skull använder sig av högerextrema krafter, däribland också högt uppsatta politiker som ostraffat gjort häpnadsväckande kusliga antisemitiska utspel, som en tidigare SD-talman i riksdagen.

Därför är det min förhoppning at den fina platsen ”Ankomst Helsingborg”, med utsikt över havet till tvillingstaden Helsingør, ges en identitet som en given plats för manifestationer mot antisemitism och främlingsfientlighet – och för fredsaktioner som synliggör kriget och krigshetsandets mörka krafter.

Det blev i söndags en stund av stort allvar när Gideon Beil, representant för den judiska församlingen i nordvästra Skåne, med svart judisk kippa på huvudet, invigningstalade på minnesplatsen, tillsammans med Mats Hallberg, Helsingborgs stads kulturdirektör. Vi som var där kunde samtidigt i stenar på marken läsa uthuggna citat ur berättelser från några av Förintelsens ögonvittnen eller deras överlevade barn, som i slutet av kriget lyckades undkomma nazisternas mordiska plågoandar genom att finna en fristad just här i detta Helsingborg. Berättelser som insamlats av Helsingborgs museum.

I sitt tal nämnde Gideon Beil förståeligt nog det chockerande antisemitiska attentat mot paret Kraitz skulptur som ägde rum bara några timmar före invigningen av ”Ankomst Helsingborg”.

Dessbättre klarade sig skulpturen och platsen undan bestående skador och finns nu som bestående påminnelse om hur nära kriget Helsingborg var de åren. En annan sådan plats är de båda krigskyrkogårdarna på Pålsjö kyrkogård med omkomna brittiska och tyska soldater.

Sådana tankar föds på platsen och kan sammanfattas med två ord på en av stenarna på marken just där: ”Glöm ej”.

Ska Sverige militärt leda Nato i Östersjön?

Sveriges överbefälhavare Micael Bydén utvecklar i Ekots lördagsintervju vilken roll det svenska försvaret kan ha som medlem i Nato. Arkivbild. Foto: Tim Aro/TT

Överbefälhavare Micael Bydén sa i Ekots lördagsintervju att han vill att det svenska försvaret ska leda Natos insatser i Östersjön.

En stor del av svenskarna är fortfarande skeptiska eller negativa till vad ett svenskt Natomedlemskap kan komma att medföra. Bydén har tidigare gett uttryck för att Sverige ska kunna acceptera både amerikanska baser och kärnvapen på svenskt territorium, vilket skrämmer många svenskar, inte minst därför att risken därmed ökar för att Sverige skulle kunna bli indraget i en framtida tänkbar konfrontation direkt mellan USA och Ryssland.

ÖB:s nya utspel är i min tankevärld ännu farligare.

För Ryssland är tillgången till sjöleder till bl a de stora hamnarna i St Petersburg och Kaliningrad grundläggande viktig. Med Finland och Sverige som Natomedlemmar kommer många ryska betraktare att uppfatta Östersjön som ett rent Nato-innehav, som skulle kunna blockera rysk import och export.

Om Sverige skulle leda Natos insatser i Östersjön kommer möjliga konflikter i dessa vatten att kunna bli direkt mellan Sverige och Ryssland.

Varför ska Sverige spela en så konfrontativ roll? ÖB:s resonemang skulle om de realiserades dramatiskt kunna öka risken för att Sverige hamnar i krig med Ryssland. Eller, på en lite lägre nivå, leda till att Sverige blir inblandat i ständiga konfrontationer med den ryska stormakten. Är det vad Bydén (och Ulf Kristersson??) eftersträvar?

I så fall blir jag mörkrädd.

Anders Fänge om 40 års utländska krig i det svälthotade Afghanistan

Anders Fänge: Fryst bistånd till Afghanistan kan skapa svältkatastrof. Bilder: SvD.

I oktober återbesökte Anders Fänge ännu en gång det Afghanistan, där han verkat stora delar av sitt liv för Svenska Afghanistankommittén. Han var med när organisationen grundades 1982, har varit dess chef halva tiden sedan dess. Besöket nu gällde bland annat SAK:s 40-årsjubileum.

I dag kallar hans afghanska vänner gärna honom för Baba, vilket betyder morfar eller farfar, en hederstitel för en person som ägnat så mycket av sitt liv åt det afghanska folkets bästa.

På tisdagen talade han om läget i Afghanistan i Enhetsgruppens källare på Furutorpsgatan 71. Där finns i dag Helsingborgs sista välsorterade antikvariat, plus en angelägen föreläsningsverksamhet.

Svenska soldater deltog länge under amerikanskt befäl i vad som blev USA:s längsta krig någonsin med ett kusligt högt pris både i mänskligt lidande och räknat i dollar och kronor. Enbart USA:s kostnader för kriget har uppskattats till svindlande 3,5 biljoner dollar, alltså 3500 miljarder dollar.

Svensk trupp deltog i operationer som stred mot FN-stadgan. I krigets Jugoslavien arbetade många svenskar för FN på plats med fredsbevarande insatser och icke-våld. I krigets Afghanistan drevs kriget under amerikansk ledning ”fredsframtvingande”, alltså med offensiva insatser som också inkluderade våld mot civila – och stred mot FN-stadgan.

I en vitbok om kriget,Sverige i Afghanistan” (2021) av Lars-Gunnar Liljestrand och Stefan Lindgren, skrev i ett förord Thage G Peterson, tidigare försvarsminister och riksdagens talman, därtill teolog, rakt på sak om vikten av att inte försköna Sveriges roll i Afghanistan:

”Sverige gick med i kriget inte av humanitära skäl som kvinnors rättigheter eller flickors rätt till skolgång utan av lojalitet med USA och Nato.

Vad vi nu kan befara är att afghanerna får skörda en draksådd som utländska stormakter sedan 40 år tillbaka sått genom blodiga interventioner och bombningar av hela byar och samhällen.”

Afghanistankommittén har arbetat på helt annat vis. 

–När man invigt en ny skola eller eller sjukstuga har det alltid skett utan militär närvaro. Vi vill inte bli sammanblandade, berättar Anders Fänge.

Talibanerna återtog makten i Afghanistan den 20 augusti 2021, när utländska trupper och personal flydde i under panikartade och kaotiska former.

— I dag sitter talibanerna säkert vid makten. Men vi har kunnat fortsätta att verka. Talibanerna säger till oss att de vet att vi har skolor för flickor i landet, ”men tala inte om det för oss”. 

Enligt SAK:s webbsida hade man 2021 på sina sjukstugor 1,77 miljoner patientbesök, varav 973 000 var kvinnor. 104 100 elever gick i skolor drivna av SAK.

Inom SAK finns en oro inför den svenska högergeringens drastiska nedskärningar av biståndet, som kommer att slå ”hårt mot miljoner fattiga människor i världen”, enligt SAK:s generalsekreterare Andreas Stefansson, som också varnar för att svält kan skörda fler människoliv i Afghanistan det kommande året än vad krigets våld gjort de senaste två decennierna. Sverige har ett ansvar att rädda landet från kollaps, skriver Stefansson.

Danjins ”Var är mitt hem” nu om dagens Sverige

Danjinj Malinovics ”monolog Var är mitt hem” som i dagarna på Helsingborgs stadsteater framförts för 400:e gången är en monolog om författaren och skådespelarens egen flykt med sin familj från krigets Jugoslavien. Foto: Anna Huerta/Riksteatern.

Danjin Malinovic flydde som ung pojke med sin familj från krigets Bosnien till Sverige. Med mycket kort varsel gav sig familjen i väg från det Jugoslavien där nationalistiska politiker tagit över den politiska makten och på kort tid förvandlat ett fredligt land till ett krigiskt inferno.

På grund av byråkratiska teknikaliteter fick familjen inte visum i Sverige. I två år levde de här som gömda flyktingar, jagade av svensk polis och hjälpta av flyktinggömmare.

Från ett av familjens gömställen kikade Danjin ner på gatan när svenska barn gick till skolan och drömde om att han själv en dag skulle kunna göra det. 

Så blev det också. Familjen Malinovic fick till slut PUT/permanent uppehållstillstånd i Sverige. I dag är alla i familjen svenska medborgare och lever väl i Helsingborg. Danjin har i dagarna kommit ut med sin andra bok, ”Pappa, make och krigsförbrytare”, som bygger på intervjuer med en krigsförbrytare från ex-Jugoslavien. Materialet har också legat till grund för en teaterföreställning.

På Helsingborgs stadsteater har Danjin Malinovic i veckan spelat sin första pjäs, ”Var är mitt hem?”, som, skildrar familjens dramatiska flykt från hemstaden i Bosnien. Föreställningen i Helsingborg i tisdags var historisk, den 400:e, de flesta i regi av Riksteatern, de senare har Teater Gyllene Draken i Nacka stått bakom. Hur många dramatiska verk får så många uppföranden, tänker jag.

Det beror, gissar jag, både på att föreställningen, en monolog med Danjin Malinovic i den enda rollen, är så stark och på att ämnet är så drabbande, vad krig gör med människor.

Därför har målgruppen särskilt varit unga människor och tanken att förmedla en förståelse för flyktingens totala utsatthet och kriget destruktiva krafter.

När jag ser föreställningen dessa dagar i november är det sent på jorden. Jag tänker på att de som borde se ”Var är mitt hem” i dag är sådana som Ulf Kristersson, statsministern med det påklistrade leendet, utrikesministern Tobias Billström, som fjäskande hyllar Turkiet som en demokrati, Jimmy Åkesson, Ebba Busch och de andra i den högerregering som håller på att omvandla Sverige till ett land, som jag allt mindre känner igen. Och som fjärmar sig mer och mer från de grundläggande humanitära värden som gjort Sverige till något av en humanitär stormakt, åtminstone i vissa sammanhang.

Jag har sett ”Var är mitt hem” fyra, fem gånger under de år som gått. De första gångerna uppfattade jag pjäsen som i första hand en påminnelse om de brutala krigen på Balkan och om vad krig gör med människor.

Den här hösten upplever jag föreställningen annorlunda, som ett drama om ett Sverige i moralisk kris, på väg att omvandlas i en omskakande process, som ingen i dag kan veta vart den leder.

För att ta ett aktuellt exempel. Jag läser och upprörs av en artikel i Dagens Nyheter om den Putinkritiska ryska journalisten och författaren Liza Alexandrova-Zorina, som av Migrationsverket fått avslag på sin ansökan om uppehållstillstånd i Sverige och ålagts att inom fyra veckor lämna sin man och parets fjorton månader gamla son, båda svenska medborgare, för att återvända till Ryssland, där fängelse sannolikt väntar henne.

”Statens intresse av att upprätthålla en reglerad invandring väger tyngre än respekten för privat- och familjelivet” konstaterar man bland annat i beslutet rörande hennes situation.

Behandlingen av Liza Alexandrova-Zorina följer intentionerna i högerpartiernas Tidöavtal, som i sin tur ligger nära SD:s mångåriga flyktingfientliga politik.

Ska vi bara finna oss?

Iranska röster kritiska mot bruket av iranska drönare i Ukraina

Bilden: Police officers in Kyiv, Ukraine, last month shoot at what was believed to be one of a number of Iranian-supplied Shahed-136 drones during a Russian strike. Photograph: Reuters/The Guardian.

En internationell konflikt har flammat upp om Irans export av dödliga drönare, som använts med förödande effekt under det senaste skedet av kriget i Ukraina, skriver The Guardians utrikeskorrespondent Luke Hardings, som hela det snart gånga året främst arbetat med bevakningen av kriget i Ukraina. 

En inflytelserik konservativ iransk chefredaktör har krävt att exporten från Iran till Ryssland av krigsutrustade drönare ska stoppas med hänvisning till att Ryssland är den angripande parten i kriget.

En tidigare iransk ambassadör i Moskva har också antytt att Irans utrikesdepartement inte informerades om drönareaffären som hållits hemlig av både Kreml och den iranska miliären.

Iran har under två månader förnekat att man sålt några drönare till Ryssland, trots att det funnits bevis för att de använts mot elverk och civil infrastruktur. Den gångna helgen medgav den iranska regimen slutligen att man hade levererat ett litet antal drönare före kriget, en förklaring som inte godtagits av varken USA eller Ukraina.

Uppståndelsen om drönarna visar också att debatten om utrikespolitik i Teheran vidgats och att man särskilt diskuterat riskerna med alltför nära band med Ryssland. Det är också ovanligt att debatten leds av en konservativ religiös tidning och dess chefredaktör.

Också andra iranska tidningar har anslutit till debatten, skriver The Guardian. Masi Mohajeri skriver i en stor artikel på första sidan av dagstidningen Jomhouri-e-Islami och betonar tre saker:

  1. Den aktör som startat kriget, Ryssland, måste följa krigets internationella lagar, som förbjuder övergrepp på andra länders territorium.
  2.  När kriget inleddes borde Iran informerat Ryssland att landet inte hade någon rätt att använda de iranska drönarna i Ukraina. 
  3. Bibehållit starkare relationer med det invaderade landet.

Mohajeri vände sig i sin artikel direkt till Irans utrikesminister Hossein Amir-Abdollahian, och frågade varför ministern inte redan vid krigets början gjort tydligt att de iranska drönarna inte fick användas i Ukraina. Han ställde också frågan varför ministern inte öppet fördömt kriget och varför han inte gjort några ansträngningar för Iran att medla i kriget mellan parterna.

Utrikesministern svarade att om det kunde bevisas att drönarna använts mot civila i Ukraina skulle han inte vara likgiltig.

Och skribenten Mojaheri såg ministerns ändrade attityjd som ett gott omen. Han skrev vidare:

-Iran ska inte lägga alla ägg i den ryska korgen. Det är oförenligt med vårt motto”varken öst eller väst”, det som är kärnan i den islamiska republiken Irans politik.

En tidigare iransk ambassadör i Moskva, Nematollah Izad, fortsatte debatten med att konstatera att den iranska statens militära och diplomatiska genar dåligt hade informerat varandra och att utrikesministeriet ingenting fått vet om försäljningen av drönare till Ryssland.

De kraftiga reaktionerna i Iran över hur landets drönare med höga dödstal använts mot ukrainska civila väcker försiktiga förhoppningar. Men frågan är om det förslår för att påverka den ryska krigföringen?

KRISTERSSONS KUSLIGA TRO PÅ KÄRNVAPEN PÅ SVENSK MARK

Affisch för möte i Sundsvall i mars om Natobaser och kärnvapen i Sverige.

Ulf Kristersson, Sveriges nye statsminister, är skeptisk till ICANS och FN:s konvention som förbjuder kärnvapen, vilken är något som han ogillar, säger han i en artikel i Aftonbladet.

ICANs kärnvapenförbud belönades välförtjänt med Nobels fredspris. Det arbetades fram med stort engagemang från svensk sida och har nu ratificerats av 50-länder (men inte av Sverige) och blivit internationell lag.

Men Sverige har backat och inte skrivit under, vilket är ett brott mot Sveriges historiska FN-vänliga och långvariga engagemang mot kärnvapnens hot mot all mänsklig civilisation. Detta efter en helomvändning av Stefan Löfvens s-ledda regering.

Avtalet förbjuder användning, tillverkning, testning, utstationering och hot om att använda kärnvapen. USA, Ryssland, Kina, Storbritannien, Frankrike och andra kärnvapennationer har inte skrivit under fördraget, liksom alltså dessvärre Sverige.

Aftonbladet ställer frågan till Kristersson om Sverige kan ”fortsätta vara observatör av det här FN-arbetet?”

– Ja, det kan Sverige naturligtvis formellt sett vara. Vi har aldrig tyckt att det där är angeläget arbete. Jag har inte tagit ny ställning till detta på något sätt men det är klart att just nu ligger vårt fokus på att se till att Sverige lever upp till våra åtaganden enligt avtal och att vi kan föra en bra politik i Nato också, svarar Kristersson.

Det är ett primitivt och okunnigt svar. Det gäller också en annan fråga som dök upp på tisdagen om Sverige skulle följa den danska och norska traditionen med att som särskilt krav vid en kommande Natoanslutning begära att inga kärnvapen i fredstid placeras på svenskt territorium, inte heller några baser med utländska soldater.

Ulf Kristersson svarar slängigt ogenomtänkt och okunnigt också på den frågan i SVT. För honom liksom för överbefälhavaren var det självklart att vi skulle okeja både kärnvapen på svensk mark och Natobaser i Sverige med utländska soldater.

Det här har alltsedan Hiroshimabomben varit en central fråga i svensk politik, med ett över tid markerat folkligt motstånd i FN:s anda mot svenskt kärnvapenengagemang.

Ingen kan vinna ett kärnvapenkrig. Inte ens Ulf Kristersson, Ebba Busch eller Donald Trump.

Det är djupt oroande att en svensk statsminister inte inser att frågan är mera komplex än han själv tycks inse och att kärnvapen och utländska soldater på svensk mark markant skulle öka risken för att Sverige blir inblandat i ett framtida krig.

Hiroshima får vi aldrig glömma.

Solen går ner för sommartiden. Ersätts den av normaltidens mörker och kyla

Sommarhimmel över Arvika i Värmland. Foto Sören Sommelius.

Under 44 år har Sverige genom sommartiden ”flyttats en bit söderut” under det ljusa halvåret. Från mars till oktober har vi genom klockomställningen fått en timme länge vår-, sommar- och höstkvällar. Men kanske är det slut på den glädjen nu? Allt fler röster höjs för att avskaffa sommartiden. Debattörer hänvisar i svävande ordalag till ”sömnproblem” och ”depressioner”, ”fler olyckor” och rentav ”ökat antal hjärtinfarkter”.

Debatten har knappast varit välsrgumenterad, menar jag. Samma argument har upprepats vid tidsbytena mellan vintertid och sommartid och vice versa under de senaste åren. 

För mig är sommartiden livgivande med positiva tillskott till folkhälsan. De längre kvällarna på sommarhalvåret ger markant ökad livskvalitet genom förbättrade möjligheter till utomhusverksamheter, genom längre kvällar med solljus och värme.

Dagens Nyheter gjorde 2018 en undersökning som visade att 37 procent av svenskarna vill ha permanent sommartid, medan 29 procent vill ha permanent vintertid

och bara 26 procent önskar fortsätta som i dag. Det innebär att 63 procent delar min egen ståndpunkt, fortsätta som i dag eller permanent sommartid.

Sommartiden infördes 1978, på förslag av den dåvarande liberala Ullstensregeringen. Bara personer över femtio år torde ha egna minnen av forna tiders mörka och svala sommarkvällar.

2019 beslöt EU-kommissionen att sommartiden skulle slopas.EU-parlamentet klubbade ungefär samtidigt att tidsomställningarna skulle upphöra från och med 2021. Varje land skulle få bestämma om man ville ha permanent vinter- eller sommartid.

Som hängiven sommartidsförespråkare tycker jag att en återgång till permanent vintertid eller ”normaltid” vore tragisk. Däremot välkomnar jag permanent sommartid. I det senare fallet finns gedigna erfarenheter från två av Europas största länder, Frankrike och Spanien, som båda har centaleuropeisk tid, liksom Sverige. Paris ligger på samma longitud som London (och Greenwich) och borde ha haft samma tid. I stället har Frankrike vad som motsvarar sommartid året om, med extra långa sommarkvällar (dubbel sommartid) under sommartidens halvår. Detsamma gäller i ännu högra grad Spanien.

Förändringarna i Sverige går snabbt nu. Mörket och kylan breder ut sig. I dag lördag går solen i Helsingborg ner 17.35. Redan i morgon söndag drar solen täcket över sig 16.33.