Kategoriarkiv: Grekland

Aris Fioretos om det grå, om MEDEA och maneter

Aris Fioretos. Foto: Sara McKey.

Författaren Aris Fioretos besökte Café Birger på Helsingborgs stadsbibliotek på söndagseftermiddagen. Under en inspirerade eftermiddag fördes ett vindlande samtal, som mindre handlade om hans nya roman ”Irma, 25”, som har presenterats som ”en biologisk thriller eller en mörk saga om hjärnans natur och själens hemvist”, och mera om skrivandet, om livet, om Grekland och först och sist om ett brett och originellt författarskap.

Ibland utgick det från om symboler och ledord, som ”grått” och ”maneter”:

– Grått är aska, slutet. Motsatsen kan vara blått, att skriva bestående med bläckpenna. En blyertspennas gråa skrift kan suddas ut. Dess längd krymper medan den skriver. Den är ändlig och påminner om vad det innebär att vara människa.

Tankarna återkommer i essäboken ”Den grå boken” från 1994, också en hyllning till blyertspennan och vad man gör med den.

En annan essäbok, ”Vatten, gåshud” (2015), har undertiteln ”Ett antal ord om romanen”. Omslaget är en målning på ett grekiskt keramikkärl från 400-talet f Kr. Artis Fioretos råkade se den i USA på The Museum of Fine Arts i Boston. På krukan skildras hur kung Perseus halshugger Medea, hon med ormar i håret, för att därefter lägga det blodiga huvudet i sin ränsel.

– Medusa var underskön och livsfarlig. Kanske var hon en bläckfisk, med tanke på ormarna. Men jag tror inte på det, snarare var hon en manet.

Fioretos fascineras av maneter.

– För ett sekel sedan rasade en brittisk debatt om olika slags modernister, med James Joyce och Virginia Wolf på ena sidan. Andra stördes av deras sätt att använda medvetandeströmmar i sitt skrivande, kallade det formlöst och gjorde distinktioner mellan handlingslitteratur och tillståndslitteratur.

Han själv tycker inte att man kan välja sida i den debatten. Det vore som att välja mellan en sköldpadda eller möjligen en gräshoppa å den ena sidan och en formlös manet å den andra.

– En manet består av 98 % vatten. Den är ett med sin omgivning. Form och innehåll är oskiljaktiga.

Aris Fioretos grekiska pappa kom till Sverige på 1950-talet tillsammans med hans österrikiska mamma. Den nu bortgångne fadern har han skildrat i två romaner.

– ”Den siste greken” (2009) består av 3,5 % sanning, medan ”Halva solen” (2012) rymmer 96,5 % sanning. 

– Min far kom hit före de flesta andra greker, som flydde hit ett decennium senare. Han studerade medicin, men hjälpte också sina landsmän på olika vis. En gång väntade en man utanför hans mottagning, han hade suttit där hela dagen. Pappa såg genast att det inte var en patient utan en grek. Han presenterade sig ”Jag heter si och så och jag är student vid Bromölla universitet”. Sen fick han flytta in i familjens källare. På två dagar lärde han sig att åka skridskor.

Kuslig dokumentär om grekiska Gyllene Gryning

Norske Håvard Bustnes drabbande dokumentär Golden Dawn Girls ger kusliga interiörer i det grekiska nynazistiska partiet Gyllene grynings världar. Filmen avslutade på onsdagskvällen de sjätte Antirasistiska filmdagarna i Helsingborg och utgjorde samtidigt Doc Lounges första film för året. Bilden Ourania Michaloliakos. Fortsätt läsa Kuslig dokumentär om grekiska Gyllene Gryning

FiB/K om yttrandefrihet och Jan Myrdal

”Nu blir jag 90. På dagen 53 år innan jag föddes, söndagen den 19 juli 1874, publicerade André Gill (Louis-Alexandre Gosset de Guines, 1840–1885) denna Madame Anastasie i sin icke kolorerade lyxupplaga av L’Eclipse utformad som själva sinnebilden för den nu ännu 2017 rådande rättänkande moraliska och politiska censuren.”

 

 

Folket i Bild/Kulturfronts sommarnummer lever upp till parollerna om yttrandefrihet, antiimperialism och ”folkets kultur”. Och hyllar snart nittioårige Jan Myrdal.

Snart 90-årige Jan Myrdals ”Skriftställning” i Folket i Bild/Kulturfronts sommarnummer (6-7/2017) handlar om ”Bilders mångfaldighet”. Den illustreras med en satirisk teckning av André Gill, på omslaget av franska L’Eclipse sommaren 1874. Det handlar om censur och om yttrandefrihet, det som varit Fib/Kulturfronts paroller alltsedan 1971:

”För yttrande- och tryckfrihet, för en folkets kultur och antiimperialism …”

Det 72-sidiga snyggt layoutade sommarnumret  lever verkligen upp till sina motton. Jonatan Fahlén, Greklandssolidaritet, skriver om hur EU nu håller på att organisera utförsäljningen av allmännyttiga tjänster som järnväg, post, buss och spårvagnar –  och allra värst Atens och Thessalonikis vattenbolag. I utbyte serveras nödlån.

Högsta domstolen förklarade att privatiseringen av vattenförsörjningen strider mot grundlagen, att medborgarnas hälsa och välfärd ska garanteras. Men domslutet körs nu över. Till saken hör att statsskulden har ökat trots alla åtstramningspaket, från 120 procent av BNP 2010 till 179 procent i dag (3 000 miljarder kronor).

Särskilt intressant är ett reportage om Russelltribunalen som genomfördes i Stockholm för femtio år sedan i protest mot USA:s krig i Vietnam, utifrån nyligen släppta CIA-dokument. CIA var övertygat om att antikrigsrörelsen sponsrades och finansierades av av utländska krafter och fienden, vietnameserna. Jean-Paul Sartre var ordförande. Tage Erlander menade att tribunalen ”inte tjänade fredens syfte” och oroade sig för Sveriges relationer med USA.

I FiB/Kulturfronts sommarnummer berättar man om den pågående digitaliseringen av tidningens alla nummer, i samarbete med KB. Och så hyllas Myrdal på födelsedagen med ovanstående kritteckning av Kerstin Thorvall, föreställande Super-Meccanopojken.

Bilden här under: Vid Russelltribunalen i Stockholm uppvisades den nioårige pojken DoVan Ngoc vars hemska bukskador orsakats av amerikanska napalmbomber. Böjd över pojken dr John Takman.

Frälsarkransen i Mariakyrkan

gudsparlan_0530

Frälsarkransen – ett radband för protestanter och en meditationsvandring i Helsingborgs Mariakyrka. Bilden Gudspärlan.

När Martin Lönnebo 1995 gick i pension från sin biskopstjänst i Linköpings Stift, beslöt han sig för att öluffa som backpacker i den grekiska övärlden. Under ett oväder tvingades han gå i land på en ö där det bara bodde ett femtiotal personer.

På ön såg Lönnebo hur byns män och några inblåsta resenärer hängde på platsens enda café och pillade på sina radband, sina komboloi, och väntade på att stormen skulle bedarra. Han hyrde ett rum och började skissa på ett radband för protestanter, berättar Karin Thunberg i en artikel i Svenska Dagbladet 2015.

Så föddes det som nu kallas ”frälsarkransen”. Den består av 18 glaspärlor, förenade till en ring och bärs som armband/radband av bortåt en miljon människor runtom i världen. Varje pärla har ett namn: Gudspärlan, Jagpärlan, Doppärlan, Ökenpärlan, Bekymmerslöshetspärlan, de två Kärlekspärlorna, de tre Hemlighetspärlorna, Nattens pärla, Uppståndelsepärlan och de sex Tystnadspärlorna.

I intervjun får Lönnebo frågan om han själv bär en Frälsarkrans. ”Lite generat säger han att han har den i byxfickan. Kommer man från en västerbottnisk småbondesläkt, som han gör, är man inte van att karlar har armband.”

Frälsarkransen tillverkas enligt Fair Trade-bestämmelser i den lilla byn Purdilur utanför New Delhi där den försörjer 45-50 familjer och därtill har bekostat byns skola.

bekymmerslo%cc%88shetspa%cc%88rlan-kopia

I Mariakyrkan i Helsingborg finns en frälsarkrans utlagd som en meditationsvandring genom kyrkan. På olika platser längs sidoskeppen och koromgången finns stora ”pärlor” av stengods, framställda 2010 av konstnären Katarina Gustafsson från Sireköpinge, med radbandet som förebild. De inbjuder till en meditativ rundgång i kyrkorummet, lätt att följa med en liten folder eller genom uppsatta texter vid varje pärla – och kan också ses som en ovanlig och tankeväckande utsmyckning av kyrkorummet.

Bilden  i texten: Bekymmerslöshetspärlan.

Fotnot: På Wikipedia finns beskrivning av de olika pärlornas utseende och innebörd.