Kategoriarkiv: Liberalerna

Sabuni, Kristersson&Busch: Fake News om kärnkraft

Ebba Busch (KD) och Ulf Kristersson (M) är okunniga pladderhattar när det gäller kärnkraftens framtid i Sverige.  Bild: EPA-EFE/Stina Stjernkvist 

Tre borgerliga politiker har alldeles för länge uppträtt som pladderhattar i energidebatten. Deras okunniga, missvisande eller medvetet vilseledande påståenden om kärnkraftens alla överlägsna fördelar har ofta fått stå oemotsagda, inte minst i SR:s och SVT:s ”balanserade” nyhetsrapportering, där alltför ofta åsikt ställs mot åsikt – utan faktakoll.

Inför folkomröstningen om kärnkraft för evigheter sedan (1980) var jag engagerad i linje 3 mot kärnkraft, knackade dörr och samlade namn och gick på bildande studiecirklar om energipolitik och kärnkraft. Kunskaperna har säkert bleknat, men engagemanget finns kvar. Därför mår jag illa över att se hur den svenska debatten om kärnkraft i många avseenden påminner om Trumps twittrande, som ett slags Fake News på svenska, med banala plakatpåståenden och föga respekt för de svåra och existentiella frågor som ligger i botten, som långtidsförvaringen av avfall och risken för kärnkraftsolyckor.

Jag tänker förstås på Ulf Kristersson (M), Ebba Busch (KD) och Nyamko Sabuni (L). I en analys förra veckan skrev HD/Sydsvenskans Olle Lönnæus om hur ”Kyla får kärnkraften att glöda”. Han citerar de tre nämnda politikerna.

”Vi får uppenbar brist på el när vi lägger ner kärnkraften”, sa Ulf Kristersson (M) i Ekot.

”Socialdemokraterna har låtit miljöpartiets plakatpolitik diktera villkoren för svensk energipolitik”, dundrade Ebba Busch (KG) i SVT. 

”Ge kärnkraften en chans”, utropade Nyamko Sabuni (L) i Aftonbladet.

Varför då, Nyamko Sabuni, om den är dyrare än andra energislag, om riskerna med slutförvaring är oöverskådliga och risken för katastrofer vid enskilda kärnkraftverk inte kan uteslutas?

På DN Debatt (söndag 14/2) skriver Linda Brundenius, ordförande i föreningen 100 procent förnybart, tillsammans med Johanna Sandahl, ordförande för Naturskyddsföreningen, att ”Flera partier vilseleder om klimatet”. De påpekar att Sverige 2015-20 nettoexporterat el för 20 TW/h/år, jämfört med 6TW/år 2007-14.

Ebba Busch menar att varje kall och vindstilla dag ”i Sverige blir en klimatbomb”, därför att vi då kan tvingas importera smutsig el från Polen. I själva verket har elimporten från Polen halverats från 2007-14 till 2015-20. Samtidigt har exporten till samma land ökat kraftig och nu är i genomsnitt 21 gånger större än importen.

På punkt efter punkt visar debattörerna att de tre nämnda politikernas argumentering är gravt vilseledande. Dagens Sverige kan ”inte bara gå i spetsen för klimatomställningen utan också skapa nya jobb och stärka vår ekonomi”.

Från de nämnda borgerliga politikerna har kommit krav på att regeringen ska skynda på med slutförvaret av det radioaktiva avfallet. Johanna Sandahl och Oscar Alrik från Naturskyddsföreningen och Johan Swahn, kanslichef för miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning, blir illa berörda av kravet och svarar ganska upprörda i en helsides debattartikel i Svenska Dagbladet (söndag 14/2).

Efter femtio år med kärnkraft är frågan om hur det högaktiva och långlivade avfallet ska förvaras en ödesfråga”, skriver de. Bränsleförvaret måste klara 100 000 år utan att läcka och vara oåtkomligt från intrång utifrån, heter det vidare: 

”Det handlar om mer än 7 000 ton kärnavfall som är så radioaktivt att bara bråkdelar av ett gram kan orsaka cancer. Plutonium bryts inte ned, utan kan förstöra livet för generation efter generation av människor inom stora områden om det förs ut via grundvattnet. Att det fem centimeter tjocka kopparhöljet verkligen klarar påfrestningarna är därför helt avgörande för den långsiktiga miljösäkerheten.”

”Regeringen kan inte låta några decenniers undfallenhet och kravlöshet resultera i att tusentals generationer får lida i onödan. Det kan ta tio eller tjugo år att ta fram en ny, fungerande lösning. Det är ett rimligt pris för att undvika en fullt möjlig mångtusenårig miljökatastrof.”

De politiska kraven från de borgerliga partiledarna om en snabbehandling av frågan om slutförvar är obehagligt okunniga och ansvarslösa. Vad de i sin demagogiska okunnighet kusligt spekulerar i är omständigheter som just kan leda till ”en mångtusenårig miljökatastrof”.

En kopparkapsel för använt kärnbränsle utanför Svensk Kärnbränslehantering AB, i Oskarshamn. Foto: Jorma Valkonen/TT.

Ängelholm 1 maj 1917: Bröd, fred och medborgarrätt!

Bröd, fred och medborgarrätt! Första maj 1917 i Ängelholm samlade över 1000 deltagare. Här passeras Stortorget.

Ängelholmsboken 2020 har fokus på Rösträttsfrågan och alldeles särskilt på kampen för rösträtt i Ängelholm för ett sekel sedan, undertiteln är Kvinnliga pionjärer i vår historia. I en rad kortare texter levandegörs en tid som inte är så avlägsen och som i många avseenden format vår tid och dess demokratiska förutsättningar.

I boken medverkar en rad skribenter med den mångkunnige bibliotekarien och lokalhistorikern Johan Brinck som klart dominerande.

Demokratin och den allmänna rösträtten hör 1900-talet till. På 1860-talet hade Ängelholm 1700 invånare. Bara 21 röstade 1868 i det andra valet till stadsfullmäktige i staden.

I samma val 1910 röstade 680 ängelholmare. Men rösterna var graderade efter den röstandes inkomst. Högern fick 43 % av rösterna mot socialdemokraternas 38 %, men när man räknat in vad rösterna var värda fick högern 56 % och socialdemokraterna bara 25 %.

Den liberala regeringen med Karl Staaf som statsminister la 1912 fram ett förslag till allmän rösträtt för alla, också för kvinnor. Regeringens proposition segrade stort i andra kammaren men röstades ner av förstakammarhögern. Hösten 1918 ändrade sig de sistnämnda efter press från Hjalmar Branting och liberalernas statsminister Nils Edén och påverkade av revolutionära stämningar i världen efter första världskriget. Åren därpå följde grundlagsändringar som till slut gav kvinnorna full rösträtt.

I Ängelholm grundades 1903 en lokal Förening för kvinnans politiska rösträtt, FKPR. Två kvinnor blev särskilt viktiga, skriver Johan Brinck. Sofi Lindström (född 1856), blev 1910 den första kvinnan i staden som valdes till stadsfullmäktige. Hon var ordförande i FKPR, som 1909 hade hela 54 medlemmar i staden.

Ellen Wester. Foto Gösta Florman.

Ellen Wester, författare och rösträttsaktivist, översatte noveller åt Helsingborgs Dagblad och debuterade 1900 med en historisk kärleksroman. Hon deltog i internationella rösträttskonferenser i Köpenhamn, Amsterdam och Budapest.

Men kvinnorna spelade länge en underordnad roll i Ängelholms lokala politik. Först 1976 kom Agnes Andersson från Strövelstorp in i kommunstyrelsen, vars första kvinnliga ordförande blev Else Ekblom 1991.

Några texter ligger vid sidan om rösträttstemat.

Johan Brinck skriver om hur Spanska sjukan 1918 drabbar Ängelholm, på ett sätt som påminner om vår tids coronapandemi. Många hundra smittades. Ett hundratal dödsoffer krävdes. Munka-Ljungby drabbades särskilt, i samband med sockerbetskampanjen med över hundra smittade.

Moderata kandidater i valrörelsen 1991: Else Ekblom, Anita Vidner, Maud Ekendahl, Ingvar Eriksson och Ulf Inger. Foto: Niklas Gustavsson, NST.

Eva Thorén skriver levande om sin uppväxt i Össjö under 30- och 40-talen. Inger Nyrell och Kalle Lind berättar om Ausås hembygdsmuseum- Johan Brinck bidrar också med en 30-sidig avslutande artikel med kommentarer till historiska Ängelholmsbilder.

Här finns Contans hus på hörnan vid Stortorget, dit hjältarna i Torgny Karnstedts roman ”Gnistskärmen” gick när de so m elever på SJK-skolan försökte charma lokalbefolkningen. En av bokens sista bilder är från inspelningen av Stellan Olssons TV-serie ”Julia och Nattpappan” i Villanområdet i början av 1970-talet.

Ängelholmsboken 2020 är synnerligen rikt illustrerad och ger tillsammans med tidigare årgångar breda och mångskiftande nedslag i Ängelholms historia. 

Fortsatt majoritet i riksdagen mot svenskt Natomedlemskap

Dagens Industri 9/12, skärmdump.

I förra veckan väckte SD stort jubel bland Nato-vänliga politiska partier och tongivande Natovänliga medier. ”SD svänger – majoritet för att närma sig Nato” hette det till exempel i Sveriges Radio. Och Dagens Industri (se bild) drog till med ”SD backar upp borgerligt krav om Nato”. Särskilt det senare påståendet var rejält missvisande.

Men SD är fortsatt negativt inställt till ett svenskt Natomedlemskap, liksom därmed också majoriteten i riksdagen (S, V och SD). I verkligheten var det inte så enkelt, skriver Utgivarna för sajten ”Bevara alliansfriheten. Nej till Natomedlemskap”. De fortsätter:

”Sverigedemokraterna har justerat sin linje och förespråkar nu öppet en så kallad Nato-option för Sverige. Vad den skulle innebära är oklart. ”

I en debattartikelAftonbladet (9/12) skrev företrädare för SD själva:

”Genom att Sverige uttalar en så kallad Natooption, likt Finland, stärker vi säkerheten i vårt närområde. Sakpolitiskt innebär inte detta någon avgörande förändring i vår politik. Det innebär inte att vi ändrat uppfattning i frågan om ett svenskt medlemskap i Nato.”

Riksdagens sammansatta försvars- och utrikesutskott beslöt i onsdags att regeringen ska uppmanas att införa en Nato-option i Sveriges säkerhetspolitiska linje. Bakom förslaget om tillkännagivande står Moderaterna, Kristdemokraterna, Centern, Liberalerna och Sverigedemokraterna. Riksdagen kommer i samband med behandlingen av propositionen om totalförsvaret den 15 december att ta ställning till utskottets förslag till skrivning.

Här är det snabba puckar. Ska så stora och för framtiden avgörande frågor avgöras utan fördjupad diskussion och med en kanske bara veckogammal majoritet?

Utrikesminister Ann Linde reagerade direkt och sa till Svenska Dagbladet 9/12:

”Detta är en betydelsefull negativ händelse för säkerheten för oss i Sverige. Sådana här beslut ska diskuteras gemensamt, det ska tas med stora majoriteter”.

Vidare säger utrikesministern att Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast och att en Nato-option inte kommer att finnas i utrikesdeklarationen i februari.

I Finland finns en så kallad ”Nato-option” utan att den är klart definierad, annat än som en deklaration att ett Natomedlemskap kan komma att bli aktuellt under speciella omständigheter. I Finland finns, till skillnad mot i Sverige, ett starkt nationellt försvar som bygger på allmän värnplikt, en traditionsenlig mångårig dialog med mäktiga grannen Ryssland och en uttalad säkerhetspolitisk deklaration därman slagit fast att landets territorium inte får användas av främmande makt:

”Finland godtar inte att dess territorium utnyttjas i fientliga syften mot andra stater.”

 Till det kommer att det finns ett starkt stöd bland den finska befolkningen för fortsatt alliansfrihet. I opinionsundersökningar brukar endast cirka 20 procent av den finska befolkningen vara för finskt Nato-medlemskap.

Det folkliga motståndet mot svenskt Natomedlemskap har också länge haft en tydlig majoritet.

Trots det har det alliansfria Sverige gått en annan väg än Finland. Nyligen övade stora amerikanska flygförband på och över svenskt territorium, ett klart brott mot svensk långvarig neutralitet.

I den inledningsvis nämnda texten från ”Bevara alliansfriheten” heter det vidare:

”I oträngt läge finns ingen anledning att börja tala om medlemskap i en militärallians styrd av en stormakt. En option är inget man behöver besluta om. Den kräver inga förhandsåtaganden. Det är ett politiskt avgörande som statsledningen har att fatta i ett synnerligen kritiskt läge där i bästa fall flera rationella valmöjligheter står oss till buds. Och självbestämmandet och vår territoriella integritet säkras sannolikt bäst även i sådana lägen genom fortsatt alliansfrihet. SD:s optionsutspel handlar knappast om säkerhetspolitik i nationens intresse utan om kortsiktigt taktiserande.”

Natos AWACS-plan har normalt en besättning om 16 personer. Flygplan av denna typ, Boeing E-3A-Sentry, har använts av USA iSverige sedan 2014. Foto: MINDAUGAS KULBIS/AP

M + KD + SD = Sant Moderaterna allt mer ärkekonservativa

Statsvetaren Jonas Hinnfors skriver på SvD:s debattsida att Moderaterna tar distinkta steg i konservativ riktning i en analys av nya idéprogrammet. Foto: Adam Ihse/TT, Carolina Byrmo/Aftonbladet/TT.

Moderaternas förslag till ett nytt idéprogram innebär att partiet är på väg att ta distinkta steg i konservativ riktning, skriver på Svenska Dagbladets debattsida Jonas Hinnfors, professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Medan det gamla partiprogrammet från 2013 innehöll relativt begränsat med konservativa markörer och desto mer liberala innehåller det nya idéprogrammet en rad nya, mer konservativt präglade markörer vid sidan av liberala, menar Hinnfors. Han pekar särskilt på tre områden, nation, kultur/historia och familj.

I moderaternas partiprogram från 2013 hette det att ”såväl kulturella som nationella gränser förlorar i betydelse”. I det nya idéprogrammet markerar man i stället att ”det är nationalstaten som är fundamentet på vilket många av vårt samhälles viktigaste institutioner vilar”.

2013 lyfte man fram att lyfte fram att kulturell ”mångfald, i det lilla och det stora” leder till att ”människors ursprung, erfarenheter och historier [blir] ett gemensamt försprång” … I den nya texten varnar moderaterna i stället ”för att andra religiösa och kulturella arv ”krockar med vårt”.

I det gamla partiprogrammet såg M ”kunskap kring samhällets dominerade kulturella uttryck” som något som ”berikar livet” och ”en förutsättning för att kunna förstå andra”. Idéprogrammet lyfter i stället fram ”unikt svenska erfarenheter” där ”svensk kultur och svensk historia förenar människor över generationerna”. 

Moderaterna tycks inte se något gott i möten med andra kulturer. I stället heter det att ”integration inte är en dubbelriktad process. Den som kommer hit har en möjlighet och en skyldighet att bli del av vårt samhälle”. Det heter vidare att ”Sverige är format av ett kristet socialt och kulturellt arv som sträcker sig mycket långt tillbaka.” Idéprogrammet lyfter fram att partiets ideologi och värderingar är en del av den ”västerländska” och ”kristet-judiska” civilisationen och deras värderingar. I det gamla partiprogrammet nämndes ingenting om ”västerlandet”.

Det gamla partiprogrammet framhöll vikten av att familjer kan vara olika och nämnde särskilt hbt-personer, vilket inte finns med i det nya idéprogrammet. Samtidigt lyfts familjens roll fram tydligare än innan.

Moderaterna är nu i färd med att justera sin kompass, konstaterar Jonas Hinnfors. Partiet rör sig nu några kliv i riktning mot en samarbetsgemenskap med KD och SD. Därmed avlägsnar sig partiet samtidigt från den ”ideologiska samarbetsgemenskap där Centern och Liberalerna tidigare ingick”, skriver Hinnfors.

Hundra nya kärnkraftverk när M och L satsar på Katrineholmsmodellen?

Barsebäcksmarschen 1982. Foto: Hans Johnsson/Sydsvenskan Bild.

Ulf Kristersson (M) och Nyamko Sabuni (L) publicerade i veckan en demagogisk hyllning av kärnkraften. Den nuvarande kärnkraftslagstiftningen är ”hopplöst föråldrad”. Den är rentav ett ”hot mot en långsiktigt hållbar energiförsörjning”. Vad som nu krävs är en ”färdplan för nästa generations kärnkraft i Sverige”.

”Vad ska väck, Barsebäck”, skanderade alla vi som var med i den stora Barsebäcksmarschen 1982, och fortsatte ”Vad ska in, sol och vind”. För Kristersson och Sabuni gäller typ det omvända. Ut med vind- och solkraft, in med kärnkraft.

I stället för dagens stora kärnkraftverk lanserar de båda en modell som bygger många små Katrineholmskärnkraftverk över hela Sverige.

”Dagens största reaktorer kan försörja hela Stockholm med el. De små reaktorerna är lagom stora för att försörja städer i Katrineholms storlek.”

Små kärnkraftverk ska få den förtorkade och försummade landsbygden, som Katrineholm och hundratalet liknande orter, att återhämta sig och blomstra.

Vad som krävs är inget svårt menar artikelförfattarna, bara ” långsiktigt arbete och en bred palett av åtgärder. Det handlar bland annat om att säkerställa möjligheter till forskning och utveckling, stabila investeringsförutsättningar samt lagstiftning och standardiseringar som möjliggör fler reaktorer.”

Kan vi ha solpaneler på taket, varför inte ett eget kärnkraftverk i trädgården?

Riktigt så långt går inte paret Kristersson och Sabuni. Men deras utspel känns inte kunnigt och inte seriöst.

I en replik till deras inlägg i DN skriver centerriksdagsmannen Rickard Nordin under rubriken ”Små kärnkraftsreaktorer ligger 20 år framåt i tiden”:

”Debattörerna verkar ha missat de senaste årens teknikutveckling. Sol och vind sjunker drastiskt i pris. Att kombinera det med vätgasgasturbiner, energieffektivisering, mer överföringskapacitet och flexibilitet skapar ett nytt sorts energisystem. Det systemet är billigare, flexiblare och framför allt – det systemet byggs ut på marknadsmässiga villkor. Inte ens de billigaste serieproducerade kärnkraftverken är i närheten av att konkurrera mot det.”

Till argumentet bör läggas ett annat. Om många små kärnkraftverk byggs runtom i Sverige följer en rad frågor, inte minst om hur säkerheten ska garanteras, både när det gäller driften, avfallet och uranleveranserna? Kan sådana kärnkraftverk utsättas för hot av terrorister? Vad händer i ett framtida krig? Vilka risker finns för olyckor, som haverier och härdsmältor?

Vindkraftverk för forskningsbruk på västra Jylland. Foto: Sören Sommelius.

Covid-19 drabbade de utsatta områdena värst

Anna Starbrink (L), hälso- och sjukvårdslandstingråd.  Foto: SVT

Dålig folkhälsa har lett till att fler smittats och avlidit av covid-19 i socioekonomiskt utsatta områden säger Anna Starbrink (L), hälso- och sjukvårdslandstingråd i Stockholmsregionen i en intervju i Svenska Dagbladet. Hon menar att framtida beredskaper måste handla om folkhälsa och om bostadssegregationen.

Fokus har i diskussionen om covid-19-pandemin har med all rätt hittills legat främst på missförhållanden på svenska äldreboende. Det har handlar om hur privatiseringar skapat kortsiktig ekonomisk press också på kommunala äldreboenden, med nerskuren och outbildad personal, brister då det gäller medicinsk kompetens, säkerhetsrutiner, lager av skyddsutrustning med mera.

Anna Starbrink lyfter i sin och Stockholmsliberalernas rapport ”Hälsan – en fråga om krisberedskap” (juli 2020, finns att hämta här) fram hur de utsatta områdena i S Stockholm drabbats av coronapandemin.

– Smittan följde inledningsvis bostadssegregationen med en väldig precision” säger hon till SvD.

En av fem av Stockholms läns invånare lever i relativ fattigdom vilket ger utslag i sjukdom och förtida död. Enligt regionens senaste folkhälsorapport var risken nästan sex gånger större att dö i åldrarna 30–60 år om man tillhörde den femtedel av befolkningen med lägst inkomst än bland femtedelen med högst inkomst.

– De stora skillnaderna finns där, men politiskt har hälsofrågorna aldrig varit särskilt heta, säger Anna Starbrink självkritiskt.

Hon menar att det som hänt i de socioekonomiskt utsatta områden, som Järvafältet och stadsdelar som Spånga-Tensta och Rinkeby-Kista, inte är värdigt Sverige.

– Vi måste stärka hälsan i dessa områden för att säkra att det inte händer igen på samma sätt.

Nyamko Sabuni , konsulterna och demokratin

I samtal med SvD kommer det fram att Lars Leijonborg inte bara ger råd – utan också har haft i uppdrag att skriva den Nyamko Sabunis viktigare tal. Foto: Henrik Montgomery/TT

Liberalernas ordförande Nyamko Sabuni har hamnat i ett rejält blåsväder efter helgens avslöjanden i en serie lysande grävande reportage i Svenska Dagbladet, skrivna av Annie Reutersköld..

Tidningen granskade under månaders arbete med info från tjugotalet (anonyma) uppgiftslämnare om hur hon förra året valdes till partiledare. Det var under dagarna före Almedalsveckan där hon höll sitt första stora tal, skrivet av lobbybyrån Nordic PA, tydligen på beställning av buss- och lastbilsföretaget Scania. Talet handlade bland annat om behovet av elvägar, vilket också innebar att hon och liberalerna vill satsa att återuppliva kärnkraften.

Samma PR-firma var också involverad i försöken göra Ulf Kristersson till statsminister, genom att inleda samarbete med Sverigedemokraterna. En nyckelroll spelade  Johan Jakobsson, tidigare partisekreterare i Liberalerna, och delägare i Nordic PA 

Efter publiceringen har Sabuni anklagat Svenskan för att sprida lögner, men vägrat ställa upp i en intervju med tidningen för att försöka reda ut begreppen. Hon ser sig själv som offer för rovgiriga journalister – vilket är helt orimligt.

Frågan som Svenskan grävt i handlar ytterst om en demokrati på obestånd, där PR-firmors välbetalda konsulter har mera att säga till om än partiets väljare, åtminstone inom liberalerna.

En av konsulterna har varit Lars Leijonborg, folkpartiets ledare till 2007, som skrivit flera av Sabunis viktigaste tal troligen i sin roll som betald konsult. Han arbetar numera som senior konsult hos Diplomat Communications, en av landets största konsultbyråer, med ett stort och hemligt kundnät.

SvD:s Annie Reutersköld intervjuar i sammanhanget Anna Tyllström fil dr vid Institutet för framtidsstudier, som länge sysslat med gränslandet mellan politik och påverkansbranchen.

Hon ser ett demokratiskt problem i Sabunis agerande:

– För Liberalernas väljare blir problemet: vad eller vem röstar jag på? Röstar jag på Liberalerna och Nyamko Sabuni, eller röstar jag på Svenskt Näringsliv och Scania? säger hon.

Traditionellt har partierna företrätt olika intressen och deras politiska program har formats i ett samspel med det civila samhället, skriver Jesper Bengtsson i Dagens Arena i en kommentar.

I dag har den infrastrukturen krackelerat. I stället har en växande och lönsam PR-bransch exploderat under de senaste 20 åren. Konsultbyråerna rekryterar från alla partier för att ha ingångar till framtida regeringar och därmed påverkansmöjligheter som de kan sälja till sina framtida kunder.

Jesper Bengtsson hoppas på att det uppstår nya former för partierna att ”finna förslag”, kanske genom tankesmedjor:

”På en tankesmedja arbetar de som vill driva politiska frågor och utveckla en idériktning. På en PR-byrå jobbar de som säljer sina påverkanstjänster på marknaden.

Kanske bland politiska tjänstemän? Där uppstår de konkreta förslagen ofta i dag.
Kanske i partiernas basorganisationer? Demokratiskt vore det förstås bäst, och det händer nog fortfarande att ett förslag letar sig från en partiförening till en kongress till riksdagen. Men är det egentligen så ofta?
Oberoende av vilket måste politiska förslag som biter i opinionen ha sin grund i människors behov. Deras drömmar. Deras vardag.”

PR-firmornas inflytande över politiken är orimligt i en demokrati. Det bygger på ett politiskt spel bakom kulisserna som väljarna saknar insyn i. Och det påverkar politikens innehåll, på ett riktigt obehagligt vis. Lagstiftad transparens där partierna i lag tvingas offentliggöra vilka PR-byråer man arbetat med och vad det kostat, vore åtminstone en början. Men det räcker inte.

Att Nyamko Sabuni inte själv tycks förstå vidden av den problematiken är obehagligt och kommer att drabba liberalerna, som i den senaste opinionsundersökningen låg under tre procent. Partiet var trots allt en drivande kraft när allmän rösträtt infördes i Sverige och skulle kunna spela en roll i politiken också i dag, om man skaffade sig egna liberala idéer i stället för att låta sig utnyttjas av PR-firmornas strateger.

SVd:s grafiska bild av PR-konsulternas nät kring liberalernas partiledare Nyamko Sabuni.

Helsingborgs folkomröstning ett demokratiskt uppvaknande

17 av moderaternas 18 ledamöter i kommunfullmäktige bojkottade söndagens folkomröstning i Helsingborg, liksom två av liberalernas tre politiker. Bland de senare också Christina Freij (L), valnämndens ordförande, och kommunens ansvariga i demokratifrågor!!
Grafik: Johan Strömbeck/HD

Helsingborgs första lokala folkomröstning i söndags ledde till att nejsidan segrade med 96 procent mot 3. Aldrig tidigare i en lokal svensk folkomröstning har så många medborgare vänt sig mot en opinion som hade majoritet i kommunfullmäktige.

Folket besegrade politikerna med 96 – 3. De politiker som drivit frågan hade totalt missbedömt folkopinionen. Att 96 procent röstade mot dessa är unikt i de svenska folkomröstningarnas historia, sa Anders Sannerstedt, valexpert och statsvetare vid Lunds universitet till Helsingborgs Dagblad.

Varför engagerade sig helsingborgarna till den grad i frågan? Det handlade nog inte bara om ett välskött energibolag, om framtida priser på el, fjärrvärme och fiber-it. Inte bara om ett energibolag som framgångsrikt och stabilt gett staden goda vinster och samtidigt varit aktivt för att bedriva miljövänlig verksamhet.

Öresundskraft blev för många också ännu ett exempel på hur privatiseringar påverkar välfärden negativt. Vi har sett vad som skett med skolan, vården, järnvägen, apoteksväsendet. Det är nog nu!

Men ytterst gällde det att värna den lokala demokratin, att vi som bor i Helsingborg känt oss lurade gång på gång i viktiga kommunala frågor. Den som länge blivit lurad bli förbannad och helsingborgarna var arga men inte uppgivna, arga och aktiva demokratikämpar.

Folkomröstningen om Öresundskraft innebar ett demokratiskt uppvaknande som gör att staden efter det aldrig kommer att bli sig riktigt lik.

Fredagens avslöjande i HD om 23 politiker från jasidan som inte röstade om försäljningen är ett djupt obehagligt. Bland moderaterna röstade en enda av 18 kommunfullmäktigeledamöter. Det är en arrogant form för demokratiförakt.

Frågan är om inte det allra mest pinsamma avslöjandet här är att Christina Freij, liberala ordförande i valnämnden, med ansvar för demokratifrågor, inte heller röstade. Hon bör snarast lämna sitt uppdrag. Till HD uttalar säger hon:

– Här har människor varit väldigt arga – och rädsla och ilska är inte en bra grund för att fatta beslut.

En person med ansvar för demokratifrågor omyndigförklarar de röstade. Fullständigt otroligt!

Maria Winberg Norström, liberalt kommunalråd, ångrade sig efteråt, men uppmanade under debatten före valet folk att valskolka: ”Den bästa jarösten är den som stannar hemma”.

Jonas Sjöholm, medlem i partiets lokala styrelse, uppmanade Winberg Nordström att avgå. Han hade reagerat på det hon sa under debatten.

– Först blev jag alldeles paff. Sedan tyckte jag bara att det var förskräckligt. Att gå så långt som att uppmana folk att inte rösta – det kunde jag inte föreställa mig. Vi är det parti som drivit frågorna om lika och allmän rösträtt en gång i tiden.

Mycket tyder på att försäljningen drevs av en liten krets borgerliga politiker med dålig eller ingen känsla för folkopinionen. Peter Danielsson bor i valkretsen Laröd-Hittarp där 93 procent röstade nej till hans förslag. Anade han inget?

De politiska partierna föddes ur folkrörelser. Med krympande medlemsantal är de på lokal nivå ofta något annat i dag, som frimurarloger där de reella besluten fattas av en liten krets stormästare.

Därmed också sagt att jag anser att den i de här sammanhangen tondöva kretsen Danielsson, Winberg Nordström med flera borde lämna arenan efter det här debaclet.

Att räknas ut med 3,3 mot 96,4, borde kosta på.

Kommunens ansvariga i demokratifrågor, Christina Freij (L), valnämndens ordförande, avstod från att rösta i folkomröstningen .Bild: Torbjörn Svensson/HD.

Stor seger för nejsidan Respektera Resultatet!

Från Helsingborgs Dagblads webbsida 13/1 efter söndagens kommunala folkomröstning, där 96,4 procent röstade mot en föreslagen försäljning av det kommunala energibolaget Öresundskraft.

96,4 procent av de som deltog i söndagens kommunala folkomröstning röstade nej och markerade att de var emot en försäljning av det kommunalt ägda energibolaget Öresundskraft.

Det var ett ytterst tydligt utslag av folkviljan, efter en utdragen och uppskruvad debatt i frågan. I fredagens av HD arrangerade debatt tog två av de deltagande politikerna, moderaternas Peter Danielsson och liberalernas Maria Nordström Winberg avstånd från folkomröstningen genom att att tydligt säga att det inte tänkte rösta.

Det var ett ganska oerhört påstående från de båda nämna personerna. Genom sin markering uppmanade de indirekt andra att bojkotta valet, trots att det genomförts helt efter gällande lagar och i den lokala demokratins anda. Val hör till demokratins kärnvärden och att uppmana folk att inte rösta och själv inte heller göra det är djupt odemokratiskt och ovärdigt politiker i ledande ställning.

Kommunstyrelseordförande Peter Danielsson sa på måndagsmorgonen till P4 Malmöhus att den styrande ja-sidan ”ska göra en samlad bedömning” men också ”att han har stor respekt för valresultatet”.  

Nordström Winberg har uttryckt förakt för folkomröstningen. Hur skulle det gå om ”folket” ena dagen ville sänka skatten och nästa vecka såg sig tvingat att höja den igen. Hennes manipulativa resonemang bortsåg från att det handlade om Helsingborgs största ekonomiska transaktion någonsin och om att många medborgare såg sig förda bakom ljuset eftersom försäljningen aldrig blev en fråga i valet hösten 2018.

Söndagens kommunala folkomröstning i Helsingborg var därför något av en ödesdag för staden. Det handlade inte bara om ja eller nej till försäljningen av det kommunalägda energibolaget Öresundskraft utan om den den lokala demokratins framtid.

Tolkningen av valresultatet förvirras nu av sverigedemokraternas löfte att acceptera valresultatet enbart om valdeltagandet översteg 50 procent. Skulle den tolkning förbli gällande skulle alltså unika 96 procent jaröster negligeras. Det vore skandal och totalt förödande för den framtida demokratin i Helsingborg.

De definitiva valresultatet blir klart på tisdagen efter kontrollräkning av rösterna. Då väntas också partierna klargöra hur de förhåller sig till valresultatet.

I HD skriver Ingrid Runsten på opionsidorna:

Helsingborgarnas nej måste respekteras. Genomför inte Helsingborgs största affär hittills i största möjliga oenighet. Att istället backa vore ett välgrundat beslut och skulle minska polariseringen.

Öresundskrafts försäljning: ”Debatten inte okej”

Ja-sidans politiker har abdikerat, säger S-politikern Jan Björklund. De deltar inte i debatten och låter i stället tjänstemän på företaget hantera politiska frågor: ”Det är inte okej”. Foto: Sven-Erik Svensson/HD.

Söndag den 12 januari ska helsingborgarna folkomrösta om försäljningen av Öresundskraft, den största kommunala affären i stadens historia. De partier som vill sälja (moderaterna, liberalerna och kristdemokraterna) deltar inte i den offentliga debatten. Den har kommunstyrelseordförande Peter Danielsson överlåtit tillkommunens tjänstemän

– Ja-sidans politiker har abdikerat. De har delegerat en politisk fråga till tjänstemän. Det är inte okej!, säger socialdemokraternas Jan Björklund.

Björklund säger till HD att politikerna måste motivera sina ställningstagande för väljarna:

– Nu är vi inne i ett folkomröstningsläge. Då är det politiken som ska svara på väljarnas frågor.

Jan Björklund kallar dessutom en del av svaren som Öresundskraft ger på hemsidan för partsinlagor.

– Det finns ett material framme att ta ställning till, nu är det politiken som ska ta över. Då kan man inte låta tjänstemännen bedriva valrörelse åt ja-sidan. Det känns som hela den här frågan håller på att krackelera. Det är helt vansinnigt.

Frågan om försäljningen av Öresundskraft engagerar många helsingborgare.

– Vi kommer att finnas tillgängliga för människor som tar kontakt med oss, men inte kampanja, sa Liberalernas kommunalråd Maria Winberg Nordström nyligen i HD.

Kommunstyrelsens ordförande Peter Danielsson (M) uttrycker sig på liknande vis. Han  ser det som oproblematiskt att Öresundskrafts tjänstemän på bolagets hemsida svarar på frågor som kommit upp i debatten.

Men Helsingborgs Dagblads reportrar Truls Nilsson, Torbjörn Svensson och Torbjörn Wester är kritiska till några av de svar företaget ger på hemsidan. Dessutom förhindrar sekretessen kring försäljningen raka svar i flera viktiga frågor, som om elprisernas tänkbara utveckling under 2020-talet.

Vi är många som är bekymrade för en lång rad odemokratiska apsekter när det gäller både frågan om försäljning eller inte och hur frågan behandlats inför folkomröstningen.

Alliansens politiker med Danielsson i spetsen har dåligt visat respekt för de många som engagerat sig frågan. Merparten av dem är uppenbart kritiska, också den äldre generation av lokala politiker från alla partier, vilka nyligen protesterade på Helsingborgs Dagblads debattsida under rubriken, ”Stoppa försäljningen av Öresundskraft”.

Foto: Anders Malmberg/HD.