Kategoriarkiv: Helsingborgs stadsteater

East Side Stories stor musikal på Dalhem

”Att våga drömma vad som än händer” är den uppfordrande undertiteln på musikalen ”East Side Stories”, som tar sin utgångspunkt i berättelser ”från Helsingborgs östra delar”, Dalhem, Drottninghög och Fredriksdal. Premiär fredag 27 april i Dalhemsskolans idrottshall. Fortsätt läsa East Side Stories stor musikal på Dalhem

M-utspel: Dyrare gå på konsert och teater

Helsingborgsmoderaterna vill i sitt valprogram höja biljettpriserna på symfoniorkesterns konserter och stadsteaterns föreställningar. Det är ett riktigt bedrövligt och kulturfientligt utspel. Fortsätt läsa M-utspel: Dyrare gå på konsert och teater

Står M i Helsingborg bakom Jähnkes utspel?

”Vi moderater vill att institutionerna i högre grad ska vara självfinansierande”, sa moderaternas ordförande Anna Jähnke nyligen. Står verkligen Helsingborgsmoderaterna som parti bakom ett så kulturfientligt förslag? Ska konserthuset vara ett reservat för den lokala överklassen och de bättre bemedlade? Fortsätt läsa Står M i Helsingborg bakom Jähnkes utspel?

Pelle Erövraren med alltför stora gester

Jag lämnar tyvärr Arenan med en obesvarad undring. Vad vill teatern egentligen säga med musikalen Pelle Erövraren?

Helsingborgs stadsteaters stora satsning under spelåret är Pelle Erövraren – 2, efter Martin Anderson Nexøs klassiska romansvit, omgjord till musikal. Uppsättningen hade premiär på Helsingborgs Arena i lördags, iscensatt av Alexander Öberg, som också skrivit musiken, tillsammans med Erik Norberg. De båda står tillsammans för musikalen som helhet. Det har sagts att uppsättningen är den största någonsin i stadsteaterns historia.

Huvudpersonen Pelle anländer i inledningsscenen med båt från det fattiga Bornholm till möjligheternas Köpenhamn, där han ska erövra världen och skapa sig ett liv. Inget blir som han drömt.

Det handlar om arbetarrörelsens tidiga historia, om arbetslöshet, hunger och strejker. Om förtvivlan – och hopp. I slutscenen fylls scenen av ett hav av röda fanor.

Föreställningen är ytterligt visuell. Ljusdesignern (Emanuel Arvanitis) arbetar med starka strålkastare som ofta skär diagonalt genom rök. Scenografin (Zofi Nilsson) är anslående, med överbefolkade fattighus, hetsande industrimiljöer och symboler för klassamhällets hierarkier. Scenen är uppbyggd så att den möjliggör effektfulla entréer och sortier ”genom” publiken. Kostymerna (Yvonne Ericsson) markerar ofta klasstillhörighet, från trasproletärer till patroner.

I sin regi ställer Alexander Öberg kollektivet mot individen, masscener skiftar med partier där det privata livet står i fokus.

Mycket av uppsättningen genomförs med full kraft – i forte fortissimo på musikspråk. Jag hade önskat fler och återkommande lågmälda scener, mera piano, inte bara stora gester utan stunder av stillhet.

Orden i de kollektiva sångerna försvinner ofta och får mig att undra om akustiken i Helsingborgs Arena verkligen håller för en satsning av det hör slaget.

Jag är också tveksam till musiken. Håller den måttet? Är det rimligt att i uppsättningen anlita femtontalet musiker från Helsingborgs symfoniorkester, ledda av HSO:s chefdirigent Stefan Solyom?

Jag lämnar tyvärr Arenan med en obesvarad undring. Vad vill teatern egentligen säga med musikalen?

Organisationen av Helsingborgs kulturinstitutioner i ett bolag där både teatern, arenan och symfoniorkester ligger under samma ledning möjliggör den här sortens satsningar utöver det vanliga.

Förra vårens storsatsning var platsspecifik vandringsteater i Sofieros park, Shakespeares ”Som ni vill ha det”, i regi av Martha Vestin. Lika lätt som det den gången var att ta till sig föreställningen, lika svårt har jag för att bli berörd av ”Pelle Erövraren – 2”.

Reflexion över konstens villkor

Charlotte Engelkes och Sophie Holgerssons ”Glädjen eller småprat i svartvitt” har haft premiär på Helsingborgs stadsteaters stora scen.

”Till glädje” från 1949 var Ingmar Bergmans åttonde film. Den bygger på den unge teaterchefens erfarenheter som teaterchef för Helsingborgs stadsteater 1944 – 46 och skildrar en kärlekshistoria mellan två musiker i Helsingborgs symfoniorkester.

Michael Timm skildrar filmen (i sin bok om Bergman ”Lusten och demonerna”) som ”en hyllning till det lilla livet i den lilla staden och åren i Helsingborg. Symfoniorkestern var teatern och det unga paret han själv och Ellen” (Bergmans andra hustru).

Filmen är en ingångspunkt (av många) till Charlotte Engelkes och Sophie HolgerssonsGlädjen eller småprat i svartvitt” som i lördags hade urpremiär på Helsingborgs stadsteater.  Dramat bygger på Bergmans tidigare (svartvita) filmer i ett associativt flöde av scener och episoder.

Det har blivit en originell föreställning, utan handling, en scenisk reflexion över konst och konstnärskap, där Bergman för mig till dels är en förevändning. Jag har inte sett Till Glädje och har svårt att referera till de filmiska citaten. En fylligare katalog kunde  varit till hjälp.

Men Till glädje kan ses med behållning också för den som inte har koll på den tidige Bergman. Vad som däremot krävs är ett öppet sinne och en förmåga att med nyfikenhet och fantasi spinna vidare på uppsättningens infall.

De är många (infallen)! Operasångaren Torbjörn Lillieqvist berättar i en filmad intervju i Helsingborgs Arena & Scens Rampljus om sin roll i föreställningen. Som balettskolepianist hamrar han mekaniskt fram samma övningsstycke för att i en annan scen som kortväxt sångare längta till Asien för att sjunga, där folk är kortare. Sagt och gjort, han försvinner in genom dörrarna i Asian Trade vid Sundstorget och kommer ut i fjärran Österns vimmel.

Ur sufflörluckan drar han fram en miniatyrmodell av Helsingborgs symfoniorkester.

På scen finns en flörtsoffa för komedier och snabba sortier, en Märklinjärnväg, där det inte är så lätt att kasta sig på spåren för den livslede, en annan järnväg över strängarna på en flygel, ett insnöat tältläger och filmiska inslag ofta från kvarteret runt teatern och konserthuset i Helsingborg.

Konstnärskap består inte minst av vardagligt slit och i att lösa konkreta praktiska frågor. När publiken kommer in på scenen går en av skådisarna och dammsuger scengolvet, liksom efter föreställningen.

Kanske är föreställningen ojämn och vassare i andra akten. Och kanske är den inte lika omtumlande som Charlotte Engelkes tidigare uppsättningar i Helsingborg. Ändå är den värd att upplevas med alla sinnen.

Uppsättningen recenseras här i Helsingborgs Dagblad av Björn Gunnarsson.