Mauritz Stiller (1883 – 1928) skapade tillsammans med Victor Sjöström den svenska stumfilmen och därmed den svenska filmen. Stiller ”upptäckte” Greta Garbo och flera av hans filmer räknas till svensk films klassiker.
Under den svenska filmens guldålder (1917 – 24) stod Stiller på toppen av sin förmåga. 1921 skrev han manus till och regisserade ”De landsflyktige”, som blev en stor succé och såldes till trettio länder.
Hundra år senare är allt som finns kvar av filmen sju minuters fragment, plus stillbilder, programhäfte och affisch.
”De landsflyktige” är inte ensam om sitt öde, skriver filmvetaren Jan Holmberg i ”Begäret efter det som fattas” i nya numret av tidskriften Essä, nr 9 2021, med temat Filmen som försvann.
Tidskriften Essä har en given struktur. I mitten presenteras själva sakfrågan, här handlar det om bland annat stillbilder och ett replikmanus. Till det kommer löst inskjutet filmens affisch och ett programblad.
”De landsflyktige” handlade om ryska revolutionen och om en rysk emigrantfamilj som flytt bolsjevikernas revolutionära Ryssland och hamnat i en finsk småstad. Den bygger på den finlandssvenske författaren Runar Schildts novell Zoja.
”Allt talar för att ”De landsflyktige” skulle kunna ha räknats bland de stora filmerna, om den bara funnits kvar”, skriver Jan Holmberg.
Det är en försvunne film och en försvunnen tid (den tsarryska) och om ett land som inte längre finns.
Detta är inget ovanligt, menar Holmberg. Bara mellan tio och tjugo procent av all stumfilm har bevarats åt eftervärlden.
Han konstaterar vidare att filmen som konstform trots detta har en hög överlevnad. Det är värre med musiken.
De äldsta hittade instrumenten är åtminstone 20 000 år gamla. Av den musik som spelades på dessa finns ingenting bevarat från tiden före notskriften.
I en annan av tidskriftens fyra essäer tar författaren Susanna Alakoski fasta på flyktingarnas situation och på de olika aspekter av flykt som finns i Schildts novell och kan ha funnits i filmen, exil, landsförvisning, landsflykt.
Människor har i alla tider tvingats fly, skriver Alakoski. Otaliga författare har skildrat sin rotlöshet i främmande länder. Vår tid översvämmas av flyktens berättelser.
Och ändå – i andra sammanhang avhumaniseras de som flyr, blir ”kvoter, kvantiteter, volymer”. Ord och språk används bortom all värdighet.
”Då som nu. Krig överbefolkning, förföljelser, rasism klibbar samman med fattigdom, hunger, förtryck och väpnade konflikter”, fortsätter Susanna Alakoski.
En gång vimlade det av ryska flyktingar i Finland. I Runar Schildts novell Zoja konfiskeras den ryska flyktingfamiljen Barantscheffs tavlor och möbler på liknande vis som man i Danmark för inte så länge sedan genom den så kallade ”smyckeslagen” gav polisen rätt att konfiskera flyktingars ringar och pärlhalsband. Undrar vad skillnaden är, suckar Alakoski.
Mauritz Stiller hette egentligen Moshe Stiller. Hans judiska föräldrar kom till det då ryska Helsingfors 1867. Pappan Hirsch kom från Belarus, mamman Mindel från polska Lodz, båda var militärmusiker, men dog tidigt och Mauritz uppfostrades av en bekant.
Mauritz Stiller var jude i en värld präglad av antisemitism. Därtill var han homo- eller bisexuell i en tid då homosexuella handlingar var straffbara. Sitt ryska medborgarskap bytte han under inspelningen av ”De överlevande” 1921 mot ett svenskt.
I den tredje essän i Essä förundras litteraturvetaren Tatjana Brandt över att Stiller omvandlade den ryske landsflyktige Meerwolff som Runar Schildt tecknar i sin novell till filmens onde bankir, som ”verkar vara både råkapitalist och kommunist, en dubbelspion och förrädare med aptit på aristokratiska fröknar. Alltså ond på alla skalor.” Och detta i en tid när judiska bankirer var den gryende ”fascismens älsklingsfiende” … ”Utsugarna. Folkfienderna. Kulturförstörarna”.
Kanske berodde det på att filmen behövde en ”skurk”?
Den finlandssvenske författaren och Helsingforsskildraren Kjell Westö skriver i sitt bidrag i Essä om ”Den schildtska blicken” om just det, att Meerwolffs karaktär i hans fantasi blir ”den kritiska vikt som filmens stora visioner vägs mot”?
Han nämner att hans ambition att ringa in Runar Schildts författarskap för honom inte är någon liten utmaning, det handlar om en ”författare som var den kanske viktigaste förebilden” för honom när han började skriva.
Och han avslutar sin essä med att det var ”Runar Schildt som fick mig att förstår att det går att skildra Helsingfors på svenska” … något som vi är många Westöläsare som helhjärtat kan instämma i.
Detta nummer med fyra essäer i tidskriften Essä erbjuder texter med många associationer som kreativt och tankeväckande leder åt olika håll.
Jag själv blir sugen på att se filmen, mästerverket ”De landsflyktige” men det går ju inte. Som väl i finns ändå både Runar Schildts förlaga Zoja – och förstås staden Helsingfors också som Schildt och Westö skildrat den. För att inte tala om Mauritz Stillers klassiska stumfilmer, som ”Erotikon” och ”Gösta Berlings saga”, den senare med Greta Garbo.
