Etikettarkiv: Hjalmar Branting

Anton Nilsson – den siste dödsdömde i Sverige. ”Staten har ingen rätt att döda sina medborgare”

Anton Nilsson 1917, omedelbart efter hans frigivning efter nästan tio år i fängelset i Härnösand. Bilden ur Anton Nilssons Dömd till döden för Amalthea.

1921 var ett avgörande år för Sverige. Nu genomfördes den allmänna rösträtten, nog till följd av första världskrigets fasor och de omvälvande revolutioner som följde i synnerhet i Ryssland. Redan 1919 lagstiftades om åtta timmars arbetsdag för industriarbetare. Gifta kvinnor blev myndiga. Den statligt reglerade prostitutionen avvecklades.

I maj 1921 avskaffades dödsstraffet, åtminstone i fredstid, läser jag i ett reportage av Håkan Blomquist i Internationalen 10/2021. Dödsstraffet i krigstid avskaffades först 1973.

Debatten i riksdagen inför beslutet ter sig i vårt perspektiv från 2021 märklig och till delar obehaglig.

”Staten måste ha rätt att släcka sådana liv som bestå i ohjälpliga och vanskapade idioter som från början äro dömda att vara samhället till en börda och alla andra och sig själva till förbannelse”.

Så uttryckte sig den 6 maj 1921 Arthur Engberg, socialdemokratisk riksdagsman och chefredaktör för tidningen Arbetet, i en riksdagsdebatt.

Hösten 1920 hade Östen Undén, som var justitieminister i Hjalmar Brantings första socialdemokratiska regering, lagt fram ett förslag om dödsstraffets avskaffande. Undén underströk att ett civiliserat samhälle måste bygga på idén om ”människolivets okränkbarhet”. Staten har inte rätt att avliva sina medborgare.

I riksdagen blev diskussionen mera inriktad på att avskaffa eller bevara dödsstraffet.

De som ville avskaffa straffet var socialdemokrater, frisinnade liberaler och vänstersocialister.

Deras argument var särskilt fyra. a) Dödsstraffet var redan avskaffat i civiliserade stater. b) Dödsstraffet förråar. Staten har ingen rätt att döda. c) Hellre rädda än släcka liv. d) Dödsstraffet användes extremt sällan.

Högerpartiet ville bevara dödsstraffet, som de såg som samhällets sista ”nödvärn”. Man hänvisade också till att länder som Storbritannien, Frankrike, England och USA behållit straffet. ”Bekymret om de dödsdömdas öde borde i stället gälla deras offer”, menade högerledaren Ernst Trygger.

Den legendariske vänstersocialisten Carl Lindhagen spelade en viktig roll i den debatt som föregick beslutet att avskaffa dödsstraffet. Han fick stöd av flera liberaler, särskilt Carl Romanus, som uppmärksammade att landets bödel, då just avliden, hade fått sin lön finansierad med medel ur ”fångars vård och underhåll”.

Flygblad från 1917 under Amaltheakampanjen.

Tre övertygade ungsocialister, Anton Nilsson, Algot Rosberg och Alfred Steern placerade natten mellan den 12 och 13 juli 1908 en bomb på logementfartyget Amalthea i Malmö hamn. Ombord fanns engelska strejkbrytare. En av dem, Walter Close dödade, och ett tjugotal skadades. 

De båda förstnämnda attentatsmännen dömdes till döden, Steern till livstids straffarbete.

Det var hamnarbetarstrejk i hela Sverige. Strejkbrytare kom till användning längs landets kuster. Svältande arbetare såg med bitterhet hur arbetsgivarna med strejkbrytarnas hjälp sökte pressa till sig billigare arbetskraft.

Upprördheten var stor efter attentatet. Hjalmar Branting tog i fräna ordalag avstånd från dådet, ”den svenska arbetarrörelsen fördömer våldet i klasskampen”.

Den unge Anton Nilsson, finklädd, med op ungsocialistiskt sätt knutet sidenband som slips. Bilden ur Anton Nilssons Dömd till döden för Amalthea.

Opinionen svängde när bakgrunden och motiven till det som hände tonade fram. De båda dödsdömda överklagade och fick domen ändrad till livstids fängelse. När Hjalmar Branting nästan tio år senare blev Sveriges första socialdemokratiske statsminister var en av hans allra första åtgärder att utfärda amnesti åt ”Amaltheamännen”.

Anton Nilsson fick ett långt och dramatiskt liv efter amnestin, bland annat som stridsflygare i Sovjetunionen. Han återvände till Sverige, blev över 100 år och turnerade efter sin 90-årsdag i landet som föredragshållare. Han skildrar sitt liv i sin ”Dömd till döden för Amalthea” (Bonniers folkbibliotek 1962).

Tillsammans med Torgny Karnstedt intervjuade jag Anton Nilsson en oförglömlig kväll i Landskrona, det bör ha varit under de sista åren av 70-talet. Anton kom med tåget från Stockholm. Han var över 90 år, vi hade hoppats på en lite pratstund, men det blev ett långt och givande samtal med en mycket speciell person, vars livsöde rymde mycket av 1900-talets europeiska historia.

Fotnot: En tidigare blogg om dödsstraffets avskaffande i Sverige för 100 år sedan, 1921, finner du här.

Demonstration i Härnösand 1917 för Amaltheamännens frigivande, med över 10 000 deltagare, mer än Härnösands befolkning då som var 8000. Manifesta4tionen gick till fängelset och ville försöka frita Anton Nilsson. Vakter och soldater, beväpnade med kulsprutor var posterade utanför fängelset med order om att hellre skjuta Amaltheamännen än att låta dem fritas.

Sista dansen på Sundspärlan i Helsingborg?

Sundspärlan, Helsingborgs folkpark, har årligen 100 000 besökare vid 200 evenemang, ett unikt och levande kulturhus. Den är också en del av Helsingborgs historia och nära förknippad med arbetarrörelsens historia. Sundspärlan har varit inte bara arbetarrörelsens utan alla helsingborgares plats för förstamajtal, danskvällar, konserter och teater alltsedan slutet av 1800-talet.

Men i Peter Danielssons Helsingborg är allt till salu. Historielösheten är bedrövlig, liksom okänsligheten för att en fungerande stads utveckling bygger på en känsla för dess historia, där gammalt och nytt samsas dynamiskt .

Nu görs ett nytt utspel att riva Sundspärlan. Här ska byggas 400 nya bostäder. Danielsson är kategorisk i HD, ”Sundspärlan kommer inte att vara kvar”.

2015 gjordes ett liknande försök att massakrera en traditionell kulturinstitution. Folk blev med all rätt upprörda. Gruppen Bevara Sundspärlan fick på Facebook tusentals engagerade medlemmar. Planerna gick till slut om intet.

Nu mobiliseras opinionen igen. Folk är förbannade, heter det i en annan HD-artikel. Och Facebookgruppen Bevara Sundspärlan med i dag 7000 medlemmar delade på gårdagens tisdagsdans på Sundspärlan ut de första namninsamlingslistorna i protest mot de destruktiva planerna.

FB-gruppens organisatör, @Gabriella Pivac Zenzerovic, håller högt tempo och hoppas på kort tid få in tillräckligt många namnunderskrifter för att frågan om folkomröstning i frågan måste behandlas i kommunfullmäktige.

Sundspärlan, affisch för Dansvåren 2016.

På Facebooksidan finns mängder av engagerade inlägg, här är ett, skrivet av @Jeanette Krajnc Engdahl:

”Såklart ska vi kämpa för att få behålla vårt Sundspärlan??????????. 
Så fantastiskt mycket härliga arrangemang som anordnas här???. 
Hit vallfärdar vi alla, människor i alla åldrar och skapar fantastiska kvällar och härliga minnen.
Även de allra äldsta från stadens olika vårdboende, besöker ofta och gärna tisdagsdansen, livskvalité på hög nivå?.”

För ett halvår sedan genomfördes demokratiska val i Helsingborg. Under valdebatten nämndes inget om att Sundspärlan skulle skövlas, inte heller hördes något om den planerade försäljningen av kommunala Öresundskraft, två stora och viktiga frågor för många helsingborgare. Redan har förslag väckts om kommunala folkomröstningar i båda frågorna. Danielsson & Co agerande i båda fallen bygger på demokratiförakt och avsaknad av känsla för vad som ger Helsingborg som stad dess egenart.

Jag läser i Helsingborgs stadslexikon:

Arbetarrörelsen fick på 1890-talet möjlighet att köpa marken av familjen Siöcrona (släkten), d.v.s. landeriet Fältarp. Priset var 40 000 kronor. Invigningen av Folkparken skedde den 1 maj 1895. Till en början var den gamla gårdens byggnader de enda i parken men 1896 tillkom en täckt dansbana med teaterscen. Under 1900-talets början byggdes parken till med kägel och skjutbana och med det nuvarande teaterhuset 1919.

På 1920-talet tillkom en danspaviljong, som vid den tiden var störst i Norden. På 1930-talet vinterbonades danspaviljongen, för att på 40-talet ut-ökas och byggas samman med en ny restaurangbyggnad. Porträttbysten i parken av Hjalmar Branting är utförd av Carl Eldh och sattes upp 1936.

Historisk dansbild, från Bevara Sundspärlan.