Etikettarkiv: Mikael Stigendal

Drottninghög & Laröd i segregerade Helsingborg

Bylbyl Mjekiqi flyttade till Drottninghög som femåring. I dag arbetar han som områdesvärd i stadsdelen.
Bild: Björn Lilja/Helsingborgs Dagblad

I fyra större ambitiösa och viktiga reportage under den gångna veckan har Helsingborgs Dagblad jämfört särskilt uppväxtvillkoren i två stadsdelar i det segregerade Helsingborg, Drottninghög och Laröd. Resultaten är oroväckande och beklämmande.

Den inledande artikeln jämförde 128 personer födda i mitten av 90-talet i de båda stadsdelarna, unga vuxna som nu är 26 och 27 år.

80 procent av de som växt upp i Laröd har i dag högskolepoäng. Motsvarande andel på Drottninghög är 25 procent. En handfull av de från Drottninghög är dömda för grova brott, ingen från Laröd. Var tredje från Drottninghög är fortfarande skriven hos sina föräldrar, mot hälften av de från Laröd. De 72 tidigare Larödeleverna har tillsammans fått tre barn, vilket kan jämföras med att 56 unga vuxna från Drottninghög blivit föräldrar till 13 barn.

Att unga människor i en segregerad stad inte får samma uppväxtvillkor präglar ofta deras framtid. HD publicerar belysande statistik på detta från de båda stadsdelarna, den gäller alla i åldrarna 20 – 64 år. Några exempel:

Förvärvsarbetande: Drottninghög 55 procent, Laröd 82 procent. Öppet arbetslösa: Drottninghög 22 procent mot Laröds 4 procent. Födda utomlands: Drottninghög 52 procent mot Laröds 11 procent. Eftergymnasial utbildning: Drottninghög 22 procent mot Laröds 58 procent. Arbetslösa och i program: Drottninghög 22 procent, Laröd 4 procent. Medelinkomst för förvärvsarbetande: Drottninghög 288 600 kr, Laröd 581 300 kr.

Så ser segregationens matematik ut. Du blir den därifrån du växer upp, mycket mer än den du är, den du skulle kunna bli.

HD intervjuar också forskaren Mikael Stigendal, professor i sociologi vid Malmö universitet, som kommenterar HD:s uppgifter om skillnaderna för de som växt upp i Laröd jämfört med i Drottninghög.

Problem uppstår när segregation sammanfaller med ojämlikhet, med en vinnarsida och en förlorarsida, skapade genom politiska beslut.

– Den ena sidan skolas in i att bli rik och inflytelserik och den andra lärs att bli fattig och stigmatiserad.

Det här är inget unikt för Helsingborg utan i hög grad en följd av nationella politiska beslut.

– Det är de senaste decenniernas politik och samhällsutveckling som lett till större skillnader. Tillväxten är inte längre inkomstdriven, utan främst finansdriven. Det har blivit viktigare med pengar för att kunna hävda sig.

Drottninghög är bara en av många stadsdelar i Helsingborg präglade av segregation och orättvisa livsvillkor. Många har under senare år upprörts av ökad kriminalitet och skillnader mellan skolor och även andra former för samhällsservice mellan olika delar av staden. Reaktionerna har ofta varit ryggmärgsbaserade, krav på fler poliser, längre straff, fler fängelser.

Alltför sällan har det segregerade samhället lyfts fram som en grundorsak. I Sverige som helhet bor 13,4 procent av befolkningen i fattigare områden. Motsvarande andel för Helsingborg är 30 procent.

Delmos, Delegationen mot segregering, konstaterar att segregationen på många håll i Sverige ökat kraftigt mellan 1990 och 2020. Delmos slår också fast segregationen riskerar att överföras från generation till generation.

Komplexa samhällsfrågor, också de ojämlika skolorna, kan knappast lösas/bli bättre genom fler poliser. Det krävs en mycket djupare analys och orädda och långsiktiga politiska satsningar. Kommer Helsingborgspolitikerna att inse det? Förmår de hantera en sådan samhällelig utmaning? Om inte, då riskerar Helsingborg att bli en stad på dekis.

Ett gott tecken kunde ändå ses på Helsingborgs nyligen avslutade stadsutställning H22. Där stod den ofta problemfyllda stadsdelen Drottninghög i fokus på ett i många avseenden inspirerande sätt. Genom satsningar på olika boendeformer i en ”mänskligare stadsmiljö”, hoppas staden kunna skapa nya och bättre förutsättningar för området.

I mina ögon känns det som ett uppvaknande från stadens sida, om än senkommet, som förstås borde följas av liknande projekt i många andra stadsdelar – liksom total omställning av stora delar av skolvärlden i staden.

Fotnot: De journalister som skrivit de citerade reportagen i Helsingborgs Dagblad är Truls Nilsson och Jennie Lorentsson.

Sven-Eric Liedman: Integration bara möjlig i ett jämlikt samhälle

Gängkriminalitet, skjutningar som skadar eller dödar oskyldiga, skolor som inte fungerar, flyktingar som lever på bidrag så att Sverige inte har råd med andra insatser, skatterna räcker inte till …

Ungefär så verkar det ofta förhålla sig i många mediers rapportering. Sverige är i kris och det är flyktingarnas fel, blir slutsatsen för många som skräms av ett på kort tid förändrat Sverige där de inte känner sig trygga.

Sverige har förändrats, skriver Sven-Eric Liedman i en angelägen krönika på Aftonbladets ledarsida.:

”Vid mitten av 1800-talet var två svenskar av tusen födda i ett annat land. I dag är det två miljoner av tio och en halv. I Malmö är nästan hälften av invånarna invandrare.”

Men beror landets problem på det som blivit annorlunda, undrar Liedman? Visst finns det svårigheter. Men också möjligheter.

Han utgår från en ny bok ”Samhällsorientering: För en hållbar integration (Komlitt)”, skriven av sociologen Mikael Stigendal och statsvetaren Erik Amnå.

Stigendal är specialist på integration och segregation och skriver bland annat att integration gäller alla i samhället, inte bara de nya svenskarna. Detsamma gäller segregation, inte bara då det gäller utsatta områden.

Det är också ett växande problem att vi får en alltmer isolerad ekonomisk överklass, fortsätter Liedman, en klass inom vilken flertalet förskansar sig i sina stora villor i Djursholm och Östermalm, Hovås, Örgryte, Limhamn – och kanske Tågaborg, Laröd och Viken: ”Deras barn lär sig förstå att de är något förmer än vanliga människor”.

Segregationen skapar ett ”vi” och ”dom”-samhälle. Vi som har rätt, som gör rätt. Dom som är skulden till alla våra problem. Dom som utgör ett hot mot oss …

Dessa tankestrukturer lägger grunden för främlingsfientlighet och högerextremism. I Sverige har sverigedemokraterna nått politiska framgångar på dem. Moderater och kristdemokrater har aningslöst lierat sig. Också inom socialdemokratin finns tendenser åt det hållet.

Fördomar om andra människor är en mäktig splittrande kraft, skriver Sven-Eric Liedman, som konstaterar att ju mer sverigedemokratiska känslor får fäste och sprider sig desto mer försvåra integrationen:

”Målet med integration bör däremot vara att skapa en genuin vi-känsla, inte att göra oss likadana som genom assimilering. Olikhet kan i ett integrerat samhälle tvärtom skapa ett slags nyfikenhet inför det främmande.”

Bara i ett mera jämlikt samhälle kan en sådan integration skapas, med en ”genuin vi-känsla”.

Det svenska samhället framställs i dag ofta ”som ett gigantiskt varuhus med ett närmast gränslöst utbud”. Med pengar kan allt uppnås. Men hungern efter pengar kan göra människor till monster. Är inte hungern efter rikedom och lyx den viktigaste drivkraften för gängkriminaliteten?

Leva ett liv i överflöd eller dö. Tänk er ett samhälle där måttfullheten är ett dominerande ideal. Det är min utopi, sammanfattar Sven-Eric Liedman.