Etikettarkiv: Jörgen Düberg

Bröderna Lejonhjärta – om livet, döden och kampen

Astrids Lindgrens Bröderna Lejonhjärta, säsongens familjeföreställning på Helsingborgs stadsteater, är iscensatt av Ronny Danielsson. Foto: Malin Arnesson.

Bröderna Lejonhjärta kommer till Helsingborgs stadsteaters stora scen under årets mörkaste veckor och tar oss med till de dödas rike Nangijala, ”på andra sidan stjärnorna”. Astrid Lindgrens saga, iscensatt av Ronny Danielsson utifrån Alexander Mörk-Eidems dramatisering, är nog välbekant för många barn och ungdomar också i vår tid, även om den publicerades för snart femtio år sedan1973.

Sagan är något annat än Pippi Långstrump eller Alla vi barn i Bullerbyn. Det handlar om två bröder med efternamnet Lejon. Den yngste Skorpan (Olof Yassin) lider av en dödlig sjukdom med svår hosta och problem med benen och vet att han kommer att dö i förtid. Storebror Jonatan (Robert Olofsson) månar om honom och försäkrar att även om Skorpan dör så återförenas bröderna i Nangijala, dit människor kommer efter döden. Efter en vådlig eldsvåda dör Jonatan efter att först ha räddat Skorpan – men snart återföds de båda som bröderna Lejonhjärta i Nangijala.

Där utspelar sig merparten av dramat, en existentiell berättelse, som tar åskådarna på allvar. Det handlar om livet och döden, om vad som gör livet värt att leva så att man inte bara är ”en liten lort”. Men också om ”ondskan” och om det goda samhället kontra det onda. Troligen bygger den på Astrid Lindgrens upplevelser under kriget.

När bröderna kommer till Nangijala är det inte det lyckorike som pojkarna drömt om. De onda (i svarta kläder, ledde av den förskräcklige Tengil, bekämpar de ”goda” (i vita kläder). I den hiskelige draken Katlas fängelsehåla försmäktar de tillfångatagna under svåra kval.

– Alla är vi rädda, suckar Jörgen Dübergs åldrade frihetskämpe Mattias. Han syftar inte minst på ryktena om en förrädare på den vita sidan.

Det är en föreställning med stora åthävor, med rökkanoner och dunkande trummor. Mellan träden glöder hotfulla vargögon. Helle Damgårds scenografi är överdådig liksom Natali Hallbergs härliga duv- och hästmasker. Masscenerna med ungdomar från Lunds dans- och musikalgymnasium är effektfulla.

Ronny Danielssons iscensättning är storslaget praktfull. Som säsongens familjeteater lär den ha stora förutsättningar att gå hem både hos yngre (lite skrämmande men inte alltför farligt ändå) och hos vuxna.

Jag saknar ibland ett poetiskt och mera lågmält anslag utan alltför enkla sanningar. När ondskan är så lätt identifierbar blir den lätt banaliserad.

Slutet är problematiskt om än nertonat. De båda bröderna kastar sig utför ett stup, där de kommer att dö. Då kommer de till ett nytt och – förhoppningsvis – lyckligare dödsrike   Nangilima, där ingen ondska finns, där ingen dör och alla är lyckliga.

Fotnot: Bröderna Lejonhjärta spelas till den 5 februari efter ett uppehåll fram till och under julen.

I rollerna: Sasha Becker, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Annika Kofoed, Robert Olofsson, Robert Rydberg, Gisela Swarting, Olof Yassin samt elever från Lunds dans- och musikalgymnasium.

Alla som är över 18 år måste visa vaccinationsbevis vid besök på teatern.

Bröderna Lejonhjärta, Skorpan, spelad av Olof Yassin, och storebror Jonatan, gestaltad av Robert Olofsson. Foto: Mats Bäcker.

Antigone – sicket härligt konstnärligt spektakel!

Helsingborgs stadsteaters scen spelar Sofokles 2500 år gamla drama Antigone,. Spelplatsen är från början bara en smal ”marmortunga” i mitten mellan två vattenfyllda bassänger i vad som kan vara både ett antikt templel och ett grekiskt badhus. Foto: Emmalisa Pauly.

Alla på scenen är klädda i svart när dramat inleds, Sofokles Antigone. En sorgeprocession drar över scenen. Två bröder har dödat varandra. Den ene är nationens hjälte och ska få en hedersbegravning, den andra kallas en förrädare och ska kastas åt hundarna.

– Livet är ett elände, gråts det. Kan det bli värre? Finns det någon som kan tänka sig att leva om det?

Det finns det ju inte. Och värre ska det bli!

Men också bättre, häftigare, oförutsägbart och ständigt gränsöverskridande. Örjan Anderssons iscensättning är konstnärlig teater som bäst. Med föreställningen blåser han liv i Sofokles antika grekiska drama, översatt och bearbetat av Magnus Lindman.

Dramat skrevs – för 2500 år sedan – för en väldig utomhusscen med uppemot 30 000 åskådare. På Helsingborgs stadsteater spelas det på den lilla scenen, som i dessa restriktionsfria oktoberdagar är knökfull av teaterglada besökare, men ändå inte riktigt 30 000.

Scenen är uppdelad i tre ungefär lika stora delar, på en och samma gång ett grekiskt tempel och ett antikt bad. I mitten finns en spelplats och på dess båda sidor vattenfyllda ”bassänger”, därtill en förscen och smala kanter runt bassängerna.

Antigone & Co får till en början hålla till på den lilla mellersta arenan. Trängseln inbjuder till verbala dolkstötar. Men snart börjar skådisarna plumsa i.

Därtill finns ett mysko rum ovanför scenen. Det är möblerat med vår tids möbler, ungefär som ett utrymme bakom scen för de skådespelare som är ”ur spel” och väntar på nästa entré. Teater om teater.

För scenografi och ljuddesign svarar Chrisander Brun. Hans sceniska rum är pastellblått. Det är inte ett gestaltat grekiskt tempel utan snarare ett tygtrycks tempelbild med svävande delfiner – som nog lite kitchigt skulle kunna ha hängt på ett lyxhotell i dagens Aten.

Klichén av antiken passar suveränt som miljö för dramats tjuv- och rackarspel om människans existens och livslögner. Vem är god och vem är ond i detta drama om makt och politiska intriger?

Ingenting är vad vi tror att är. I dramats familjelära är släktbanden lömska, tacka för det när Jörgen Dübergs anpasslige Oidipus (som Sofokles skrivit ett annat drama om) av ödet fått bestämt att han ska döda sin far och gifta sig med sin mor.

Bara en i kretsen på scenen ger uttryck för inkännande mänsklighet, Shada Sulhavs unga Antigone, som under hela dramat utgör ett rejält stilbrott, klädd i en sagoaktig rosa fantasidräkt, som markering av att hon ändå står för något annat.

Det gör inte Annika Kofoeds kung Kreon som för att bevara sin egen maktposition är beredd att döda både Antigone, dotter till Oidipus, och Kreons älskade egen son. Hon kallar det för att följa gällande lagar. Gustav Bergs Polyneikos hamnar snart i det livgivande vattnet och står sedan avklädd bland de sörjande svartklädda, själv i blå kalsingar eller möjligen minimala badbrallor.

Så blir Antigone ett sällsamt och annorlunda stycke teater, färgskimrande i dräkter, danser och musik, fascinerande med texter och personer som talar till oss genom millennierna, genom olika lager av betydelser och ändå blir begripliga eller åtminstone nästan.

Jag vandrar hem i oktobernatten glad över våran stadsteaters angelägna vitalitet! Sicket spektakel!

Fotnot: Bakom Antigone står: Regi: Örjan Andersson. I rollerna: Sophie Augot, Gustav Berg, Tobias Borvin, Jörgen Düberg, Annika Kofoed, Shada Sulhav, Arina Trostyanetskaya, Olof Yassin. Pjäsen spelas på Helsingborgs stadsteaters Lillan 15 oktober till 20 november 2021.

På bild: Shada Sulhav,, som Antigone, Sophie Augot, Ismene och Jörgen Düberg, Oidiopus. Foto: Emmalisa Pauly.

”Evigt ung” musikteater om att Leva livet in i det sista

 På bilden ur ”Evigt ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen: : Evamaria Björk, Nils Dernevik, Jörgen Düberg, Caroline Leander, Cecilia Borssén, Tobias Borvin.
Foto: Emmalisa Pauly.

Året är 2050. Spelplatsen just densamma som vi sitter i, vi de 49 coronasäkra premiärbesökarna som på lördagskvällen såg Adde Malmbergs uppsättning av den schweizisk-svenske dramatikern Erik Gedeons ”Evig ung” på Helsingborgs stadsteaters stora scen.

Världen har förändrats sedan 2020. Klimatkrisen har fått Öresund att stiga någon meter. Och vad har hänt efter covid-19-krisen?

De frågorna tangeras inte i ”Evigt ung”, trots att stadsteatern 2050 inte längre är en teater utan ett nergånget äldreboende för före detta teaterarbetare. Synd bara att Malmberg inte vågat sig på några inslag av vass science fiction, som kunde gett föreställningen nya dimensioner. Särskilt som miljön ju är ett äldreboende och tonen på scenen är slängigt frispråkig.

Nu blir iscensättningen något annat, en reflexion över åldrandet, både vemodig och uppsluppen. Musiken är den röda tråden, det här är framförallt musikteater, med lätt tråcklad handling mellan musiknumren. Sensmoralen är tydlig, livet kan levas och lekas in i det sista och döden kan gott få vara som i en Shakespearepjäs, där alla medverkande ligger döda i en hög på golvet för att strax resa sig och ta emot applåder.

Ensemblen består av sex ”åldringar” (i pjäsen kring de nittio), tre kvinnor och lika många män, och så en skötare, Syster Andreas (Robert Olofsson). Han samlar gänget och tar hall elujaton med ”Ovan där”. Men de boende tar över, det vill ha mindre Jesus och mera rock’n roll. Publiken är med på noterna och klappar takten. Strax tar Jörgen Düberg vid och sjunger smäktande klassiska Buena Sera och i refrängen ”and kiss me goodnight” hoppar Cecilia Borssén fram med en glänsande saxofon och tar i för fullt. Det är lätt att sympatisera med deras musikaliska uppror.

I pjäsen spelar de båda nämnda rollerna Jörgen och Cecilia och är alltså (nästan) sig själva, fast om trettio år. Cecilia är därtill en riktig teaterapa som till publikens förtjusning gör ständiga applådlockande utspel och håvar hem över måttan.

The show must go on. En gång skådis alltid skådis.

I uppsättningen fäster jag mig särskilt vid de medverkandes kroppsspråk. Ena stunden är de haltande gamlingar och kan knappt få fötterna över tröskeln för att i nästa ögonblick låta sig som Tobias (Borvin) kastas handlöst ner i orkesterdiket. Den fysiska yttre personen och den inre personligheten samexisterar. Det hela påminner ofta om en gammal stumfilm.

Nils (Dernevik) släpar på sitt dåliga ben och kan knappt stå upprätt bara för att med sitt andra jag förvandlas till en ekvilibristisk dansare, elegant och härligt.

Föreställningen är uppbygd av musiknummer och sketcher/roliga historier. Evamaria (Björk) berättar med inlevelsefulla överdrifter hur hon som ung bodde månadsvis i en hög tall för att stoppa ett motorvägsbygge. I en annan scen får hon sin protesfot avsparkad av misstag.

Caroline (Leander) sitter nästan genom hela föreställningen och spelar på sin flygel, med stort artisteri. Ibland låter flygeln som ett självspelande piano.

Yvonne Ericssons scenografi arbetar nästan bara med förscenen, klokt nog för att inte komplicera de ”äldres” rörelser. I programmet berättar hon att nästan all rekvista är återanvända föremål ur teaterns gömmor, också kläderna.

 En hel del teaterreferenser finns i ”Evigt ung”. En guldfiskskål blinkar till Hamlets dödskalle från varamonologen, fört att ta ett exempel. Bilden: Caroline Leander och Tobias Borvin.Foto: Emmalisa Pauly.