Etikettarkiv: Expressen

Det särskilda projektets ambitioner: Tidöavtalet och idrottens 51%-regel

Caroline Seger, en av svensk damfotbolls främsta spelare. Här i Sveriges 2-0 mot Island på Myresjöhus Arena 6 april 2013. Foto: Wikipedia.

På det så kallad Tidöavtalets 62:a och sista sida står 2 ½ rader som handlar om idrott, om elitfotbollen och elitishockeyn, under rubriken ”Reformer som ska genomföras i projektet”. Så här skriver högerpartierna och sverigedemokraterna i det gemensamma policydokument som ska ligga till grund för idottspolitiken i Sverige under den kommande mandatperioden, särskilt för de mest publika:

”Ett projekt ska genomföras för att stärka högstaligornas konkurrenskraft i den svenska elitfotbollen och elithockeyn.

Regeringen kommer att inleda ett särskilt projekt för högstaligornas konkurrenskraft.”

Det är ingen avancerad stilistisk utformning av det s k ”särskilda projektets ambitioner”. 

I de två meningarna upprepas precis samma ambitioner. Den andra meningen tillför inte något nytt utöver vad som redan sagts i den första. Dessutom upprepas i båda meningarna tunga ord som ”högstaligorna” och ”konkurrenskraft”. Innebörden är otydlig och svårbegriplig. 

Jag fattar inte alls vad Åkesson och Kristersson (som måste ha haft sista ordet om formuleringarna) egentligen menar. Som partiledare borde de bättre vårda sin förmåga att tydligt skriva ner vad de menar.Språket håller inte högstadienivå.

Vad betyder detta på de båda partiledarnas kodade språk? Många har undrat heter det i ett inslag i fredagens Studio ett i radions P1. Frågan har blivit en ”ren snackis inom idrottsvärlden”, menar Sveriges Radio. De korta raderna skulle om jag förstår det rätt om de genomförs innebära väldiga förändringar för den svenska fotbollen och ishockeyn. 

Efter att ha lyssnat på Studio Etts drygt åtta minuter långa inslag om frågan förstår jag lite mer. Tydligen vill SD och följeslagarpartierna M, KD och L att sportvärldens så kallade 51%-regel helst ska upphävas, den regel som innebär att ingen utomstående kan äga majoriteten av en förening.

Så är dej ju inte i bland annat Storbritannien, där oljemiljardärer från fjärran länder och kapitalstarka ryska oligarker inte sällan köpt upp framförallt välkända proffslag, som blivit ibland lönsamma mångmiljoninvesteringar.

51%-regeln har hittills i Sverige satt stopp för sådana affärer, åtminstone tills nu. 

Meningen med ”projektet” tycks vara att genom att göra om de största lagen till kommersiella företag, skulle klubbföretagen få in mera kapital och därmed ha råd att köpa upp båda svenska och utländska fotbolls- och ishockeyspelare. Zlatan Ibrahimovic kunde kanske med slopad 51%-regel ha spelat vidare i Malmö FF hela sitt framgångsrika fotbollsliv, i stället för att ha köpts av utländska intressenter.  

Visst kunde det ha varit bra. Men det hade knappast gynnat alla fotbollslag, som till exempel HIF, som i dagarna åkt ur allsvenskan på allra sista plats. 

Men varför har skribenterna som står bakom Tidöavtalet uttryckt sig så grumligt så att ingen fattar. De vill att sporten ska förvandlas till en stormarknad där allt går att köpa och sälja och där de lag som inte har lust eller pengar kan ägna sig åt något annat.

Vore inte det tvärtom att slå sönder den ursprungliga charmen med bland annat fotboll. Jag slutade för länge sedan att följa herrfotbollens tv-sändningar, där allt tycks handla om pengar och våld, med tacklingar på gränsen till slagsmål. Damfotbollen är ofta det motsatta, dribblandets och fintandets elegans, spelarglädjens kollektiva sportprestationer. 

Det är långt från sådana tankar till ”projekt för högstaligornas konkurrenskraft”. 

I radion redde man i alla fall ut att försäljningar av lag med nuvarande regler inte kan genomföras utan att majoriteten av klubbens medlemmar och spelare ställer sig bakom.

Expressen skrev nyligen om historien om hur fotbolls-VM hamnade i Qatar påminner om debatten om 51%-regeln, alltså om hur mycket pengar som ska släppas in i fotbollen, historien om hur …

 ”den internationella fotbollen ändrade utseende. 

Med tiden har en berättelse om oligarker, diktatorer, invasioner av grannländer, kollapsad tävlingsbalans, superligor och protester tagit form.

Världens största sport närmar sig kokpunkt.” 

Dock har fotbolls-Sverige, fram till nu, stannat ”kvar på andra sidan utvecklingen”.

Låt os hoppas att den förblir där.

Stefan Löfven har rätt: Demokratin är hotad

 Stefan Löfven varnade för att demokratin är i fara om Ulf Kristersson blir statsminister med stöd av SD. Han intervjuades i SVT i onsdags kväll av Anders Holmberg.Foto:SVT

I SVT:s ”30 minuter” varnade Stefan Löfven i onsdags högst befogat för en M-SD-högerregering som i varenda fråga behöver stöd från SD. Statsministern uttryckte sin oro för att ”En moderatledd regering som stödjer sig på Sverigedemokraterna riskerar att föra Sverige i en ickedemokratisk riktning”. Löfven är starkt kritisk till att moderatledaren Ulf Kristersson öppnat för ett regeringssamabete med Sverigedemokraterna efter valet nästa år.

I 30 minuter nämnde han särskilt Kristerssons uttalande om att han som ny statsminister efter valet inte kommer att ge SD några ministerposter, men att han inte utesluter ”tjänstemän från sverigedemokraterna i regeringskansliet”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig. På nyhetsplats publicerade Sydsvenskan ett pinsamt illa formulerat TT-telegram under rubriken ”M-Löfven går i spetsen för ren smutskastning”. Den byggde på ett sluggeruttalande av Kristensson mot Löfven, som smutskastar” i stället för att diskutera allvarliga sakfrågor”.

”Löfven missbrukar statsministerrollen”, trumpetade Dagens Industri ut.

Expressen gick ett steg längre. Med rubriken ”Åkesson: Löfven är vårt svar på Donald Trump” citerade man Åkesson som inte vill ”brottas i den socialdemokratiska gyttjan”.

Det är tre exempel av många. Ägnade sig Löfven åt ”smutskastning” i ”30-minuter”.

Det är inte min åsikt. Den debatt Stefan Löfven initierade är den absolut viktigaste inför det kommande valet. 

En M-KD-regering med stöd av SD utgör det allvarligaste hotet mot svensk demokrati i modern tid. Varför?

I en tidigare blogg har jag skrivit om hur just en sådan politisk situation skulle skapa förutsättningar för att M-KD och SD med enkel majoritet i riksdagen kan besluta att skära ner på anslaget till Public Service, så som politikerna gjort i till exempel Danmark och Boris Johnsons Storbritannien.

En halvering av anslagen skulle kunna innebära att SVT reducerades till en enda bantad kanaler som med Ebba Buschs ord skulle ägna sig åt ”fördjupad journalistik och smalare kultur”. Något liknande kunde snabbt fixas vad gäller radion, en smal PS-kanal och sen rubbet till de profithungriga kommersiella aktörerna i reklamfinansierade sändningar. 

Enbart detta utgör ”ett hot mot demokratin”. Public Services nuvarande breda och djupa rapportering är en grundbult i dagens svenska demokrati. Coronainformationen under det gångna året hade knappast fungerat så väl som nu om inte Public Service hade funnits.

För moderaterna är en nerskärning eller nedläggning av public service knappast något problem. I maj 2019 röstade Stockholmsmoderaterna för en total nedläggning av public service. Konservativa Timbro applåderade:

”Moderaterna i Stockholm röstade i helgen för att driva frågan om att avskaffa de statliga medieföretagen. Den moderata omsvängningen i public servicefrågan innebär att vi förhoppningsvis kommer att få en intressantare och mer ideologisk mediedebatt de kommande åren.”

I Timbros text skriver man så här ”nyanserat”:

”Faktum är att statliga medier snarast är ett kännetecken på diktaturer och auktoritära samhällen.”

Hoppsan! SVT och SR är tecken på diktatur, menar Timbro. För att inte tala om BBC.

Men det finns fler frågor som vi kan räkna med att SD prioriterar. Folkbiblioteken är en sådan. Både lokalt och nationellt har SD gång efter annan attackerat biblioteken för att ändra deras inriktning. Det har blivit en av deras viktigaste frågor.

På nationell nivå har SD velat ändra bibliotekslagen genom återkommande motioner, skriver Dagens ETC under rubriken ”Slaget om biblioteken en testballong för SD” och vinjetten #Blåbrunt.

En sådan motion gick ut på att endast svenska medborgare skulle få tillträde till biblioteken. De som saknar medborgarskap skulle kunna nekas boklån och andra bibliotekstjänster. I den senaste motionen, från hösten 2020, heter det att ”illegala migranter” ska nekas vissa tjänster. 

I Sölvesborg, som styrs av SD tillsammans med M, KD och det så kallade Solpartiet ändrades den lokala biblioteksplanen i december 2019. Skolbiblioteken behöver inte längre köpa in böcker på elevernas modersmål. Därtill har samarbetet mellan folkbiblioteken och modersmålslärarna strukits. Nu står SD i Vellinge på tur med att få igenom liknande formuleringar i kommunens biblioteksplan. 

Tobias Willstedt, bibliotekarie i Vellinge oroar sig för SD:s offensiva bibliotekspolitik.

– Biblioteken jobbar efter reglerande dokument där det tydligt framgår att mångkultur och inkludering är viktigt. Det går emot Sverigedemokraternas syn på kultur, där den nationella kulturen är den rätta kulturen.

Linnnéa Lindsköld, forskare i kulturpolitik vid Högskolan i Borås, tror att bibliotekens popularitet gör dem extra intressanta för sverigedemokraterna.

– Det finns ju ett folkbibliotek i varenda kommun, det är den mest besökta kulturinstitution vi har. … När SD försöker förändra biblioteken blir det ett sätt att väcka debatt, det får stor uppmärksamhet.

Det finns fler kulturfrågor som kommer att bli slagfält om M+KD+SD kommer till makten i en blåbrun allians.

Niklas Orrenius skriver i sin fredagskrönika i Dagens Nyheter bland annat om hur SD ”misstänkliggör alla muslimer och utesluter dem ur den svenska gemenskapen. SD:s nyhetsinslag om nyfödda som heter Mohammad är inte en neutral sakupplysning, det är hets, från en rörelse som ägnat decennier åt att utmåla muslimer som samhällsskadliga hot.

Orrenius påminner om att Jimmie Åkesson har talat om invandrare (som utgör en femtedel av dagens svenska befolkning, över två miljoner är födda utomlands) som en ”kulturell belastning” och om hans vapendragare Richard Jomshof och Björn Söder och SD:s officiella twitterkonto som skickat ut budskapet att islam är ”en avskyvärd religion”.

Om och när figurer med sådana åsikter får inflytande över en möjlig svensk M-KD(-SD)-regering är demokratin sannerligen otroligt illa ute.

Stefan Löfven har all rätt. Vid valet 2022 står den svenska demokratin på spel – och det allvarligare än någonsin tidigare i modern tid.

Mordet på tidningarna. Tjugo år efter nedläggningen av Arbetet

Tidningen Arbetet i Malmö lades ner den 30 september år 2000. Mats Ekdahl, som blev tidningen siste chefredaktör var besviken och bestört. På bilden står Ekdahl till höger om porträttet på tidningens grundare Axel Danielsson – framför tidningens samlade personal och tidningshuset.

Mordet på en tidning” ljöd Ekdahls ursinniga rubrik i Arbetet lördagen den 23:e september. Sveket var fullbordat.

Under tidningens sista dagar filmade Fredrik Gertten, Erik Bäfving och Ulf Södergren dag och natt den historiska veckan då Arbetet dog. Deras film ”Mordet på en tidning” skulle i dagarna ha visats för medlemmar i Publicistklubben i Malmö, men visningen blev – coronainställd.

Att läsa om Axel Danielsson och om Arbetet är som att snabbspola Sveriges historia de senaste 133 åren.

Danielsson grundade tidningen Arbetet 6 augusti 1887 i Malmö, vilket kunde ske genom det stöd han hade hos facket. Föregående år hade han översatt Kommunistiska manifestet. I Malmö bildade han även ett socialdemokratiskt arbetarparti med facket som kärna, en kärna som var mycket radikal, läser jag på Wikipedia.

1888 dömdes Axel Danielsson till 18 månaders fängelse för sina texter i Arbetet. Under straffets verkställande skrev han för tidningen och blev något av en legend eller martyr. Även det skönlitterära verket Genom gallret. Skizzer på vers och prosa tillkom i fängelset. På 1890-talet var han delaktig i studentkretsarna i Lund kring Bengt Lidforss och tuakotteriet. Till vilket en period också August Strindberg sällade sig.

Längre fram i tiden fick Arbetet som sista stora socialdemokratiska tidning en speciell roll i det politiska Sverige. På Wikipedia läser jag vidare:

”Som socialdemokratisk tidning i en av Sveriges största städer hade Arbetet ett starkt inflytande jämfört med motsvarande lokaltidningar i andra städer. Chefredaktören under 1970-talet, Frans Nilsson, och Olof Palme umgicks flitigt med varandra även privat och många utspel av socialdemokratiska statsråd och politiker publicerades först i Arbetet.”

I en blogg 2012 skrev Expressens f d chefredaktör Thomas Mattsson om Arbetets nedläggning och om filmen, som han såg som en ”sorglig skildring av hur läsarna i Malmö förlorar en konkurrent till främst Sydsvenskan och Skånska Dagbladet”. Mattsson skriver vidare:

”Konkurrensen på tidningsmarknaden i Malmö med lokala aktörer som Sydsvenskan, Skånska Dagbladet, Expressen Kvällsposten, Metro och City är stenhård och det är svårt att se hur förlusttyngda Arbetet skulle ha kunnat klara sig, när problemen hade pågått så länge.” Till det kom att ”LO inte var så sugna på att satsa medlemspengar på att driva den vidare…”

Bara några år senare förändrades förutsättningarna för tidningsutgivning i Sverige dramatiskt. Unga läsare ville inte betala för nyheterna. Marknadsföringen på nätet slog ut tidningsannonserna. Facebook och Google håvad in det mesta.

2014 köpte Sydsvenskan Helsingborgs Dagblad. Vad som följt under de sex åren sedan dess är att  att nästan allt vad Sverige har av dagstidningar köpts upp av några monopol-aktiga miljardkoncerner, med Bonniers som dominerande aktör. Arbetet hade inte kunnat överleva i den miljön.

Som jag ser det är det här bara en övergångsfas. Kanske klarar sig ett begränsat antal stora tidningar, men med dramatiskt nedskurna ekonomiska förutsättningar. Den lokala kvalitetsjournalistiken utanför storstadsregionerna har små möjligheter att överleva på sikt.

Till det kommer attackerna på medierna från de tre högernationalistiska partierna, M, SD och KD, mot det mesta av kvalificerad nyhetsförmedling och mot public service i synnerhet. Skulle deras politik få genomslag närmar sig Sverige ett medielandskap med stora likheter med det amerikanska som skapade Donald Trump, framburen av halva det amerikanska folket, lika okunnigt som rabiat.

Utvecklingen har då gått från ”mordet på en tidning” till ”mordet på tidningarna”. Vad sker med samhället utan de kvalificerade tidningarna, eller rättare deras kompetenta granskande journalister?

Rupert Murdochs Fox News har i det mesta fungerat som både Donald Trumps enda informationskälla och hans oblyga PR-organ.Bilden från THE CHASER QUARTERLY.

Postnord vill dela ut post endast ”var tredje dag”

Bild: Sven-Erik Svensson/HD.

Om drygt två månader inleder Postnord sin långtgående nedskärning av postutdelningen, skriver Expressens Dina Pengar. Några utvalda områden i Skåne kommer då varannan vecka att få post endast tisdag och torsdag och varannan vecka måndag, onsdag och fredag.Det kallas förskönande ”postutdelning ”varannan dag”. Men även en lågstadieelev kan räkna ut att fem utdelningar på 14 dagar snarare motsvarar var tredje dag.

Postnord markerar nedskärningen med att ”allt färre skriver brev”. Sedan år 2000 har brevvolymerna i Danmark sjunkit med mer än 80 procent och i Sverige med över 50 procent. Trots det fyller postens infrastruktur en viktig funktion, i all synnerhet på landet, utanför de tre storstadsregionerna.

Men företaget har länge drivit en linje för att minska antalet brev. Brevlådornas tömningstider har försämrats drastiskt. De flesta brevlådorna töms i dag kl 09.00. Bara för två tre år sedan gick det lätt att finna lådor som tömdes 18.00. Till det kommer dramatiskt höjda portopriser. Posten ville helt enkelt bli av med sina kunder och bli av med sina brevbärare.

I dag har Postnord i Sverige 16000 anställda. Kommer siffran att bantas till hälften eller mindre? Givetvis.

Under många år har Postnord slimmats för att förvandlas till ett privatiserat företag, ungefär som de svenska apoteken. De flesta svenskar är upprört missnöjda med merparten av de senaste årens privatiseringar. Postutdelning ”var tredje dag” innebär i realiteten att ännu en en samhälleligt ovärderlig infrastruktur slås sönder, förmodligen oåterkalleligt.

I Danmark har Postnord redan skurit ned rejält och delar ut brev endast en gång i veckan. Det kan ta upp till fem vardagar innan ett brev når mottagaren. Något liknande är förmodligen ambitionen i Sverige.

I Danmark finns nu något som kallas Quickbrev, som motsvarar det svenska expressbrev och tar en dag till en kostnad av 29 danska kronor (alltså cirka 45 svenska kronor). Ett vanligt ”långsamt” brev kostar 10 danska kronor.

De första experimenten med minskad utdelning görs i Skåne. 38 000 hushåll har utsetts till försöksobjekt– i Nöbbelöv i utkanterna av Lund och delar av intilliggande Kävlinge kommun.

Därefter följer de större städerna, som förmodligen bedöms som minst känsliga, där finns alternativa privata bolag. Först ut blir Malmö följt av Göteborg, därefter Stockholm och sedan resten av Sverige. Under 2022 ska hela omläggningen vara genomförd enligt nuvarande plan.

Sverige har de senaste decennierna drabbats av en rad illa genomtänkta privatiseringar. Postnords hantering av brevutdelningen kommer att göra vårt samhälle sämre för de flesta.

UI och häxjakten på Aftonbladet Kultur

Aftonbladet Kultur sprider ”putinism” menar två skribenter på Utrikespolitiska institutet i bästa McCarthyistiska anda. Fortsätt läsa UI och häxjakten på Aftonbladet Kultur