I cellons tid

Den ungerske världscellisten István Várdai gav på tisdagen en solokonsert på Dunkers kulturhus, där han spelade med en Stradivarius-cello.

Instrumentmakaren Antonio Stradivari föddes i italienska Cremona och dog i samma stad 1737. Han skapade omkring 1100 musikinstrument. De flesta var violiner (960), men han tillverkade också violor, celli och viola da gambor.  650 instrument finns kvar i dag, varav cirka 600 violiner.

1695 var han 58 år och arbetade länge med en vacker glänsande cello. Den blev ett mästerverk, en äkta Stradivarius.

Just den här cellon användes och vårdades av hundra generationer cellister. Den fick uppleva både triumfer och tragedier, skulle HC Andersen ha skrivit.

En legendarisk brittisk cellist, Jacqueline du Pré, gift med den argentinske pianisten och dirigenten Daniel Barenboim, spelade på den redan i tjugoårsåldern. De båda turnerade i hela världen, spelade tillsammans och har jämförts med Robert och Clara Schumann.

Men, Jacqueline fick MS, tvingades sluta musicera när hon var 28 år och tillbringade sina sista 15 år i rullstol innan hon avled alldeles för ung.

En känd amerikansk cellist, Lynn Harrell ägde senare under en tid samma instrument. När han flög till konserter på olika håll i världen köpte han alltid en extra stol till sin dyrbara cello, alltför ömtålig för att checka in. Efter elva år blev han utsparkad ur ”Delta Frequent Flyer program”, skriver Harrell på sin blogg. Delta bråkade med världscellisten. Han skulle inte tro att han kunde samla poäng på sin cellos flygstol. Som straff för att han gjort så stängdes han av från programmet på livstid. Alla insamlade ”miles” ströks.

På tisdagskvällen kom den här cellon inflygande till Dunkers i Helsingborg och blev spelad på av sin nutida ”herre”, den 32-årige cellisten István Várdai, född i staden Pecs i södra Ungern. Cellon är inte hans utan ägs av en anonym förmögen tysk instrumentsamlare, som köpt den av den tidigare amerikanska ägaren, vilken tvingats sälja den för att betala sin skatt.

István Várdai framförde ett verk av György Ligeti, en av Bachs sviter för solocello och så den ungerske kompositören Zoltán Kodálys solocellosonat från 1915, som kallats 1900-talets främsta celloverk, komponerat 1915 under kriget, med uruppförande 1918. För att spela Zoltán Kodálys sonat måste Várdai stämma ner de två lägsta strängarna en halv ton.

Var fanns Stradivariuscellon 1915? Hur överlevde den det första världskriget – och det andra? Vem spelade på den och vad framfördes med den? Den vet allt om djupa vibrerande toner, om åttondedelar och sextondedelar och dur och moll, men också, gissar jag, det mesta om den absoluta tystnadens villkor.

Och vad vet vi om Antonio Stradivaris hantverkskunnande, hans förmåga att tillverka instrument bättre än någon annan efter honom? Inte mycket. Låg hemligheten i träet, i formen eller i lacket?

Bilderna: Per Nyrén samtalar med den ungerska cellisten István Várdais före solokonserten på Dunkers, i regi av Helsingborgs kammarmusikförening.

Målningen av Antonio Stradivari är gjord 1893 av Edgar Bundy.

På filmen här under är István Várdai cellosolist i Robert Schumanns Abendlied.